Senaste kommentarerna i forumet

Vill bara skriva lite snabbt och tacka för all positiv energi som finns här.
Jag vet att jag inte kan göra nåt men bara få skriva ner det och få respons känns så skönt.

Idag förklarade han lite för mig varför livet känns jobbigt för honom nu och det kändes ju lite skönt att han i alla fall kan förtro mig med lite av hans liv.

Idag är det flaskan som gäller för honom så jag får fundera ut något jag kan pyssla med ikväll så han kan ha sin "kompis" för sig själv.

Tack igen och sköt om er alla!!

Kram tekla

Vad tråkigt att höra, tekla.

Denna ständiga pendel mellan hopp och förtvivlan... Vi är många som vet hur det är att vara mitt i den.

Du undrar varför det skall vara så svårt att sluta dricka... Ja, det kan man verkligen undra! Men, det enkla svaret är väl: för att alkohol är en stark drog, trots att den har en socialt etablerad särställning i vår kultur.

Var rädd om dig!
/H.

Hej igen Grön!
Jag vet hur det känns att han en gubbe som somnar i soffan, och som inte går att prata med om det här. Men, jag vet också att det går att vända!

Jättebra att du har börjat prata med honom. Var han nykter eller onykter när du pratade med honom häromdagen? Det kan vara i princip omöjligt att nå fram när alkoholisten är onykter, och lika omöjligt att ens hitta ett tillfälle när han är nykter...

Ett sätt som jag och några andra här på forumet har testat är att skriva ett brev. För mig blev det en bra lösning eftersom jag kunde formulera mig medan jag hade tankarna igång, och så fick maken läsa det när han var mottaglig. Kanske kan det vara en modell för dig också?

Ja, jag har funderat väldigt mycket över det här med gränser och ultimatum. Det finns en hel del att läsa i min tråd (Vägen vidare) om det, om du vill.

Kram!
/H.

Hej Framtidsvännen!

Jag bläddrade lite bakåt i din tråd här, och fick syn på vad du skrev i augusti (den 16:3) i fjol:

"Jag har iaf bestämt mig för att börja stå upp för mig själv, börja tro på mig själv och älska mig själv igen. Om detta är att vara egoist så måste det få bli så."

Jag tänkte bara påminna dig om den känslan... Kram!
/H.

Hej!
Vad jobbigt du har det mitt i din bergochdalbana av hopp och förtvivlan!

Men, vet du, jag tror att du gör helt rätt som försöker att leva ditt liv på bästa möjliga sätt oavsett mannens drickande och mående. Det kan kännas som att man inte bryr sig, men det är inte sant. Tvärtom så är det den enda lösningen, eftersom din oro inte kan rädda honom. Bättre att en mår bra än att två mår dåligt. Eller hur?

Kram!
/H.

Hej vännen!

Några saker tänker jag på.... Och nu blir det klarspråk, för jag tror att det är nödvändigt.

För det första: skäms inte! Det är inte ditt fel att det har blivit så här, och du har ingenting alls att skämmas över! Ok?

För det andra: Du skriver "så länge jag inte bestämt mig för stanna eller lämna så kan jag inte acceptera att jag och flickan skulle bli inbjudna, men inte sambon". Nej, just det.... Precis så är det. Du måste nämligen göra ett val här. Din bror och svägerska gör sitt val (dvs väljer bort din sambo så länge han beter sig så här, men inte dig) och du måste göra ditt.

Tänk dig scenariot att din bror ringer och frågar om du och lillan vill komma över. Han förtydligar att din sambo fortfarande inte är välkommen. Vad gör du då? Vad säger du?

Om du låter bli att träffa din bror för att han aktivt markerar att din sambo har gått över gränsen - då kommer din sambo att tänka "alltså har jag inte gjort något fel, det är hennes brorsa som är dum i huvudet, jag kan fortsätta så här för felet är inte mitt". Eller hur?

Ja, jag tror att du står i ett vägskäl här nu. Din bror har gett dig en möjlighet att ta ställning och visa för din sambo att hans beteende inte är acceptabelt. Tänker du ta den möjligheten?

Kram, vännen, jag tänker mycket på dig. <3
/H.

Jag lider med dig nu. Vet hur jobbigt det är att gå och hoppas och hoppas för att sedan dras ner igen.

Du vet du är inte misslyckad för att han valde att dricka. Jag fattar att du känner dig ensam, jag kände mig många gånger mer ensam när jag fortfarande bodde med "min" alkis än vad jag gjorde efter jag lämnat honom och bodde själv. Vi människor har ett så stort behov att att bli sedda och bekräftade av människor i vår omgivning att vi mår sämre av att vara runt människor som inte ser en(och en alkis ser ju till sig själv främst) än om vi skulle vara helt ensamma.

Kram på dig!

Att försöka nå fram till en alkoholist är oerhört svårt och energikrävande, som att försöka hjälpa en drunknande som kämpar emot. Till slut riskerar man att dras med ner under ytan eller att bli så utmattad att man inte ens själv orkar simma in till stranden.

Dina känslor är för viktiga för att ignoreras. Du förtjänar att må bra. Kanske får du acceptera att det inte är din man som kan hjälpa dig med det just nu och söka stöd någon annanstans, som här på forum men jag tänker också på anhörigstöd på beroendeenheten hos din kommun, al-anon, samtalskontakt hos öppenpsykiatrin.

Läs också igen vad Lelas skrev den 2:a december om ultimatum och vart dina gränser går. Har du funderat något mer kring det?

Stor kram till dig!

Åter igen somnade han sittandes framför TV:n...

Jag talade om för honom igår hur jag mår av att han dricker. Jag tror nog inte att han tog in så mycket av det jag sa.

Suck...

//Grön

Önskar jag kunde hjälpa dig.
Vill bara uppmuntra dig att fortsätta skriva.

Kram
Miss K

Ny vändning: Han har stuckit igen, nu till en storstad med gott om pubar.
Jag vet inte riktigt vad jag känner. En hemsk tanke att nu har han bestämt sig för att nå botten, dö? eller en befrielse att sluta vara rädd i mitt hem. Också en vrede för all energi som jag/vi lagt ner för att hjälpa. I vilket fall som kan jag inte låta bli att kolla telefon och dator flera ggr om dagen.

Samtidigt är jag nästan som vanligt, sköter mitt jobb och umgås med min dotter som är på besök. Ska nog försöka leva som om inget har hänt.

Miss K

till dig tekla - alltid välkommen hit! / mt

Hej på er!

Känner för att skriva här igen.Gubben ligger och sover sen klockan sju. Onykter!
Jag sitter här och känner mig ensam och misslyckad, och det är fredagkväll.

Ja, vad hade jag väntat mig egentligen, inget går ju fort.
Hade så stora förhoppningar eftersom nyår var nykter men jag förstod att när jag jobbade förra veckan så började han dricka igen. Inte så att han sa något men jag såg ändå.
Sen några dagar utan och sen igår var det dags igen.
Varför ska det vara så förbaskat svårt att sluta dricka??

Jag vet att jag inte kan göra något utan att han måste jobba med det själv.
Men att veta och att intala sig det är två olika saker, tyvärr.
Han är medveten om att han dricker för mycket men det är sättet han tar till när det blir jobbigt.

Hoppas det inte blir så många dagar denna gång men det är bara att vänta och se.

Känns skönt att skriva av sig det jag tänker på och hoppas att nån läser.

Ni är många som kämpar på alla sätt med era liv och jag vill sända en KRAM till er alla.
Ha det gott och ta en dag i taget.

Kram tekla

du fäster på papper, formulerar, att du får nog. Varje gång du skriver det blir det lite tydligare. / mt

Jo, kanske lite har hänt: jag får ju nog.

Vart har vi kommit nu?
Ingenstans.
Jag står kvar i obeslutsamhet och ångest. Skäms över att skriva här: att jag står ut och stått ut med så jävla mycket och ändå inte kan uppbåda kraften att lämna, och istället känna att jag inte kommer räcka till för vår flicka, att hon behöver pappa mer än vad jag kan förstå. Och dessutom skräcken i att sambon skulle använda flickan emot mig, att jag inte skulle få skydda henne den största delen av tiden...

Jul- och nyårshelgerna har inneburit åtminstone fem stora gräl då jag varje gång är fast besluten att lämna sambon. Men däremellan vill han att allt ska vara som vanligt, och jag accepterar inte det, vi är långt ifrån varandra, men samtidigt vet jag ju att jag ger signaler om att jag accepterar det eftersom jag inte sätter ner foten.

Emellanåt kommer min dödsångest och dödslängtan in. Känns så sorgligt, jag är så sjukt rädd för döden, både som en ren skräck men också som ett resultat av att vara mamma till den allra finaste, underbaraste och bästaste flickan i hela världen. Men samtidigt så har tanken på döden blivit någon slags tröst, känner ju att jag är rädd att lämna flickan kvar, men jag tror ibland att det skulle gagna henne om inte hennes pappa skulle kunna använda henne mot mig.

Har pratat med brorsan om julens händelser och han säger att han och svägerskan är inte beredda att bjuda hem min sambo om inte han ber om ursäkt för sitt uppträde på jul. Först blev jag så knäckt eftersom det innebär att det skulle skära sig på så många sätt; så länge jag inte bestämt mig för stanna eller lämna så kan jag inte acceptera att jag och flickan skulle bli inbjudna, men inte sambon... Men samtidigt så försöker jag tänka Al-Anon-vist: vänta och se, det kommer lösa sig, jag måste inte lösa det och det måste inte lösas nu på en gång.

Förstår inte; all min tillit är borta, jag har insett att han inte har någon respekt för mig och därigenom har jag tappat respekten för honom, jag har fått nog av alla gräl som blir så makalöst förstorade osv, och jag kan ibland se att sambon är fin med barnet, men också att hon ibland blir ignorerad, ifrågasatt, utskälld, och ändå kan inte jag säga att jag är bättre för henne...

Jag står fast vid att jag tror att han är sjuk på något sätt.

Ångest. Jag trodde alltid att jag var för stark för att bli utsatt för sånt här, och så plötsligt så står jag mitt i det utan att ha förstårr att det händer: känns ju so in jag skriver o någon annan.

Framtidsdrömmar, fint att höra av dig. Jag har kopierat hela min tråd "Att vara medberoende" till en Wordfil och skrivit ut delar. Det blir annars också lättare att läsa så i datorn.
Du skriver att du pausar för att du inte tillför något nytt... tänk över det! Visst kan det vara så - kom bara ihåg att du har all rätt att skriva och ta plats bara för din egen skull, för att det är bra för dig. För mig har det många gånger varit så att skrivprocessen fört mig framåt till nånting som jag inte visste när jag började skriva. Kram på dig! / mt

Fint att se framtidsdrömmar!

Jag förstod det, att du inte kände du haft lika stort behov av att skriva.

Jag är en person som oroar mig och jag måste erkänna att jag tycker det är lite jobbigt när personer jag följt här och som inte verkar må så bra plötsligt bara slutar att skriva efter att ha varit aktiva. Jag känner ju inte er egentligen, har inte ens ansikten på er men jag tänker på er och bryr mig om er. Men sådant är det anonyma internet, folk ploppar upp och försvinner utan att man vet vart de tar vägen.

Kram

Ja, det är tyst på anhörigdelen av detta forum just nu. Detta innebär inte för mig att jag inte läser här för det gör jag verkligen, varje dag.
Jag känner medlidande, tröst och förståelse och det är så skönt.
I min egna process så känns det som att jag inte tillför något nytt här och därför ligger jag lågt. Jag återkommer när jag har något nytt att skriva. Jag måste nu börja agera utifrån alla tips och behjärtansvärda råd jag fått här och av mina vänner...
Agera är rätt ord, måste sluta älta och sluta att försöka förändra det jag inte kan förändra. Varför klamrar jag mig fast, likt en igel....

Jag bifogar ett ordspråk som jag hittat (kanske hittat det här, jag minns inte):
"När någon säger att du har förändrats- kan det innebära att du bara slutat leva ditt liv som de vill".

Tänkvärt.

Ps. Är det någon här inne som har provat skriva ut hela sin tråd? Jag skulle tycka att det var lättare att läsa den på papper. Ds.

Kram där ute!

Är inne varje dag och läser. Tack för omtanken, känns bra att någon tänker på mig.
Kram

Hallå där markatta!
Det nya året har rivstartat utan mig (jag var förkyld) så är lite efter.. ;-D

Faktum är, att jag inte kännt så stort behov av att skriva, men jag brukar gå in och läsa med jämna mellanrum.

Stor kram tillbaks! Hoppas att du känner att det går åt rätt håll för dig?/ trollis

Tycker det har varit dött på anhörigdelen nu ett tag, kanske är det helgerna som varit eller att de nu är över. Jag tänker på er i alla fall och hoppas att ni mår bra, Sorgsen, Miss K, Nana, flygcert, Framtidsdrömmar, nickan. Stor kram skickar jag till er!

Morron Sorgsen!
Läser lite om hur du haft/har det...

Min käre gubbe har minskat ner r e j ä l t (för stunden) men jag känner igen lite av beteendet (när han inser att han gjort bort sig)

Det blir nämligen lite av "tagelskjortan på"..
Sist, för några månader sedan, blev det ett "krypande" som inte kändes bekvämt för mig, så jag tog faktiskt upp det med honom.

För i botten finns lite av en härskarteknik som jag kallar "känslomässig utpressning".
Den går ut på att man visserligen vet att man gjort något dumt, men för att flytta över skammen, så förstorar man alla sina fel och brister (en del bokstavligen "utplånar sig själv") för att den andre ska få dåligt samvete och "ge med sig"..

Har haft god träning av min egen mor, som var en mästare i martyrskap.. Om hon hade varit orättvis, eller felaktigt bestraffat mig för något jag inte gjort, så kunde hon inte bara be om ursäkt (det slår mig, att jag aldrig hört henne uttala det lilla ordet "förlåt"..)utan hon gjorde en stor affär av att själv vara "offer"..
T.ex. kunde hon säga: Ja, jag vet att du hatar mig nu..
varpå jag försökte säga att jag var arg för att hon slagit mig..
Och då kom det ett Ja, DÄR hör du. Du hatar mig visst..annars skulle du förlåta mig.. (och vips, så var JAG den "skyldige istället, som inte kunde "förlåta" henne..)

Hoppas att du kan få ut något från mitt svammel..
många styrkekramar/trollis

kloka - att leva en dag i taget nu. Så skönt för dig att komma till en plats där det finns kunskap och erfarenhet att möta dig med det du behöver just nu - och mannen när det blir hans tid. Det är så att var och en måste ta ansvar för sig själv och sitt mående (i huvudsak) - man kan inte vara så att det blir "rätt" för den andre. Så självklart och så svårt att förändra när man fastnat i medberoendeträsket. Snart får du hjälp att göra dig fri - hoppas innerligt att också han kan ta till sig hjälpen denna gång. Minns nu P-O Enqvists bok som jag läste nyligen, han var också på flera resultatlösa behandlingar innan han kom rätt. Varm hälsning, känns bra att vi är fler som följer lessenfrun och ber när det inte finns annat man kan göra. Varm kram / mt