Senaste kommentarerna i forumet

skickar jag till dej. Mer har jag inte att ge, jag befinner mej på "fel sida" än så länge eftersom jag är alkis själv.

Kram! /MB

...släppa mannens senaste vredesutbrott men det har inte funnits utrymme för nya. Skönt!

Jag hoppas jag/vi hittar tillbaka till värmen jag kände förr och som kom tillbaka runt nyår...
Jag märker att mannen är väldigt beroende av mitt mående, om jag inte är på topp drar han sig undan.
Det är tungt, jag orkar inte alltidvara motorn i förhållandet.
Är det hans dåliga samvete pga missbruk som gör att han sällan tar initiativ?
Han väntar liksom på tillåtelse för nästan allt förutom basbehov som vakna-kaffe-cigg-varmakläder...hans skrämda blick finns där men han vill absolut inte erkänna den.
Vi pratar inte om det där eller annat, vi bara lever en dag i taget nu. Snart är jag på behandlingshemmet, senare maken...där ligger min mentala trygghet just nu..

Skönt han inte stinker av alkohol, de rädda, deprimerade, ångestfulla ögonen har funnits där länge men nu är alkoholen borta, ett befriande steg.
Jag tror däremot att de kommande kan vara svårare att sticka hål på....så känner jag just nu...

Han har ju gått igenom behandlingar förut, hoppas den kommande blir hans sista...

Ber en bön, i den finns lessenfru med hopp om bättring.

Kram på er därute

Tack, du sammanfattar läget nu. Ja, jag börjar acceptera att det måste ta tid och att vi kanske aldrig blir tillsammans igen. Men tänk om vi också kan hitta tillbaka så som ni gjorde, men tvivlar på att jag är så stark så jag kan säga "att vi ibland vandrar tillsammans".

Jag har också läst om din "resa" nu. Det slår mig att vi (och säkert många andra) har gått igenom samma saker. Jag tänker då på svårigheten med att ställa ultimatum, känslan av att knarka någon och beroendet av bekräftelse.

Glad att du har kunnat släppa taget. Lycka till med din samtalskontakt!

Miss K

Har läst din tråd från början till slut nu och det är ju inte konstigt att du känner sorg, snarare sunt. Du har gått från att skriva om din alkis som "sambo" till "tillfälligt särbo" och nu senast som "ex". Det är ju en smärtsam process och när man är mitt uppe i helvetet så ger man sig inte alltid lov att känna efter, det kommer först efteråt. Är kropp och huvud inställt på kamp/flykt så ges ju inget utrymme för tårar.

Du skrev tidigare; "Men jag har fått en yta av stål, kan inte gråta längre".
Nu kan du det och det är bra. Det betyder nog, tror jag, att du har accepterat att det är så här nu och först när du har accepterat det så kan du starta sorgeprocessen. Har man väl startat den processen så betyder det också att det kommer att gå över.

Kramar!

Bra tips, Markatta. Ska bara ta tag i städning etc här hemma (jag har tusen undanflykter). Alla verkar så upptagna, men jag kan ju fråga ändå.

Jag har fått samtal från mitt ex. I och för sig lugnande att veta att han lever, men han låter likadan som innan, samma svaga tycksyndommig-röst. Har ibland en känsla av att han förföljer och spionerar på mig. Jag är glad att han saknar mig, men måste han ringa 5 ggr i stöten? Har bestämt mig för att bara lyfta luren 1 gång.

Jag brister lätt ut i gråt, som t.ex. om jag hör en alkoholist skrika. Jag är mitt i en sorgereaktion, tror att det är viktigt att jag tillåter mig att vara ledsen. Ser nu fram emot samtalskontakter i veckan.

Kram / K

...jag förstår ju att det är så Adde. Det känns skönt läsa dina ord, du är så direkt, en egenskap jag uppskattar hos medmänniskor.

Jag (och maken) har mått så bra av de nyktra dygnen men jag förstår ju att missbrukaren bor i honom, med eller utan alkohol i blodet.
Hur han tänker vet jag inte men när vändningen kom och han började bli kontaktbar så har min alerthet försvagats.

Efter beskedet om behandling så kände jag att det fanns en räddning inom räckhåll. För bara en månad sen kunde han ha supit ihjäl sig och nu
(sen22dec)har vi succesivt haft det bättre än på länge länge.
Hans utbrott innehöll så mycket och jag var inte förberedd alls. därför tog orden och beteendet hårdare än tidigare, skyddsmekanismen var inte aktiverad.

Nu är det lugnare igen, men jag längtar verkligen efter den där veckan för mig och att han blir inskriven.

Tack för att ni finns med tankar och värme!

Kram på dig Adde

spritfri är inte detsamma som att vara nykter !!

Att få förmånen att få jobba med sig själv utan alkoholens påverkan är en av grundpelarna i 12-stegsprogrammet och den förmånen är lika för både beroende och medberoende. Alla gamla beteenden hänger kvar om jag inte gör en grundlig förändring i mitt liv utan fortsätter att leva som när jag var aktiv Och återigen gäller detta både beroende och medberoende. Att diskutera med en som inte har förstått vad saken gäller är att slösa bort sin energi helt och får mig bara att komma ur balans.
Jag ser nu att det är flera här som använder Al-anon för sin utveckling och jag hejar på de som gör det för det är en bra och enkel väg att gå.

Att inte slösa tid på diskussioner framgår så väl av detta citat :

"Write down again what I told you:

The Warrior of the Light needs time to himself. And he uses that time for rest, contemplation, and contact the Soul of the World. Even in the midst of a battle, he manages to meditate.

Occasionally, the Warrior sits down, relaxes and lets everything that is happening around him continue to happen. He looks at the world as a spectator, he does not try to add to it or take away from it, he merely surrenders unresistingly to the movement of life.

Little by little, everything that seemed complicated begins to become simple. And the Warrior is glad."

- Taken from the book, WARRIOR OF THE LIGHT by Paulo Coelho

Och du måste ju vara med på Familjen så du kan vara med på GiG's vårträff :-))

är inte mina ord. Det var en bekant som kallade mig det en gång på en fest, poetiskt träffande. Låna på du.

Angående dina bekanta på dansen, varför inte fråga någon där om de vill ta en kaffe efteråt? Ingen blir ju sur över att man frågar, ens efter flera år. I det här landet finns det nog många sådana nystan som bara blir glada om någon börjar lirka lite i de lösa ändarna.

Och du, jag har vänner både uppåt och neråt i åldrarna, det berikar.

Kram!

kommer att göra dig gott! Fick en impuls att föreslå dig att ta in på hotell om han går på så där... Men du kan säkert bedöma själv var gränsen går... För nånstans når man sin gräns. Kram / mt

Utan Er här inne hade ensamheten varit olidlig.
Jag har liksom inte några reserver kvar nu och går mer och mer in i mitt skyddande puppskal.
Jag låter honom inte vräka ur sig utan att försöka flika in emellan, oftast hör han inte. Ilskan tar tag i honom som ett krampanfall av storlek epilepsi.
Ledsen blir jag, och särskilt eftersom han nu vräkte ur sig nykter...aj så illa det tog...

Jag ville lämna helt igår,allt som har med honom att göra. Det går ju inte, vilket vi alla vet, oavsett vilka problem vi står i.
Jag andades, grät, andades igen och vet ju att den veckan på gården kommer göra mig gott.

Ett orosmoln är att mannen inte kommer dit samtidigt utan får en veckas umgänge med..,ja, vad han nu väljer när jag är borta. Han klandrar mig naturligtvis för mitt dåliga val av tid...suck...

Tack för att Ni förstår mig...nu ska vi gå på teater, skönt få något annat att tänka på...

Kram på er alla kloka

Nej, vad tråkigt att höra, Sorgsen-gumman!

Men, mt och Anonymt har helt rätt: lämna inte återbud! Det är ju nu du behöver hjälpen som bäst. Oavsett makens humör/nykterhet/egenskaper. För DIN skull.

Kram!
/H.

Hårt virat nystan av integritet. Det uttrycket bara måste jag låna från dig, det passar exakt på mig. Fast jag försöker att sakta rulla upp det.

Jag går på Al-anon, men tiderna passar inte alltid med mina jobbtider. De har nog missat det här med kontaktperson, ska ta tag i det. Det kändes befriande första gången att prata, ska fortsätta gå dit.
Gympa går jag på, behövs för alla de extra kilon jag lagt på mig. Men min passion är dans, den kan jag inte vara utan. Svårt att bli mer än bekanta där, så här efter flera år. Är så avundsjuk på de där och på jobbet som på bara en vecka blir kompis med alla.

Hade också den erfarenheten att det kändes bra att berätta på jobbet. Vågade i och för sig bara säga A och hoppades sen på frågor. Men på fritiden är det svårare, kanske beror det på åldersskillnad, känns lite konstigt att umgås med 20-30 år yngre personer.

Så, slut på mitt ältande...

Kramar
Miss K

är fantastiskt! Fortsätt läsa och skriva, det är ett bra sätt att bli klar över sig själv. / mt

Det är ett fantastiskt forum det här.

Jag har läst tråd efter tråd och kommer till klarhet efter klarhet.

Jag är fruktansvärt medberoende. Jag lägger enormt mycket tid och energi på att vara ledsen, och arg. Jag får för mig att jag mår bättre om jag har kontroll över vad, hur mycket och när han dricker. Jag vill inte vara den här personen.

Han å andra sidan självmedicinerar ju sin ångest med hjälp av alkohol. Han är nog inte helt omedveten om att han har problem (i hans värld sitter alkoholister dock på parkbänken utanför bolaget kl 10), men han skulle aldrig söka hjälp för det.

Jag/vi har en hel del att ta tag i om det här ska fungera...

Kram från Grön

Mulletanten med all sin erfarenhet och klokskap hann före. Kram till dig också! /A

Dina reaktioner är helt sunda. Det är nästan omänskligt att kastas så i hopp och förtvivlan som du ständigt gör nu. Boka absolut inte av din anhörigvecka. Jag har aldrig fått möjligheten att genomgå en sådan, men hört mycket gott om den, och oavsett vad som händer med er relation framöver tror jag du kan ha nytta av att ha genomgått den. För din egen skull. För att kunna bearbeta på ett bra sätt och komma vidare. För att lära sig förhållningssätt och gränser. Stor styrkekram! /A

lämna inte återbud. Åk dit för din egen skull och ta emot allt du får ut av det! Oberoende hur det blir med mannen så bär du dina djupa erfarenheter av lycka och smärta - så bra att få dela dem och vrida-och-vända i enskildhet och delande! Hoppas även att din man tar in essensen i 12-stegsprogrammet - det finns mycket levnadskonst och visdom att hämta där.
Kram, kram / mt

...natten har varit svår.

Jag tappade tålamodet och krig bröt ut...
Han ser inte! vill inte se?förmår inte? vågar inte?
Jag har ingen aning vilket!

Förmodligen började mina spänningar släppa i lyckoruset och min oro blev tydligare för honom.
Men, det finns inte en tillstymmelse till förståelse eller vilja från hans sida att se att jag har behov. Inte ens en liten liten gnutta.
Det gör mig så ledsen....

Han gapar och trissar sig själv till oanade höjder. Jag fortsätter va lugn och får springa efter honom, om inte så hade han hamnat på nåt systembolag eller i nån bar.
Det orkar jag inte så jag försöker dämpa, den nyktre men extremt obehaglige mannen, ute bland folk. Han verkar njuta av skådespelet, han viftar och gestikulerar, är högljudd och extremt oförskämd. Tårarna trillar och det triggar honom än mer, han verkar njuta av att få mig dit????

Just nu vill jag inte ha mer med honom att göra...aldrig mer känns det som...
Han kommer aldrig och ber om ursäkt utan kan vara långtjurig i evighet. Tror jag fått en ursäkt en gång på drygt tre år!

Inget är måttligt i honom...gränslöst svin utan empati...

Han gapade negativt om anhörigveckan, att den inte kommer ha någon inverkan på mig( idioten)..han menade också att hans nyktra 4-5 veckor?(från 22dec?!)gör att jag inte kan skylla hans beteende på alkohol, underförstått att det enbart är mig det är fel på...
Trots allt sånt här måste jag dämpa, vända, stryka medhårs, om inte så eskalerar det än mer...

nämndemansgården- jag har nedräkning och längtar så till att få vara ensam med mina tankar, få dela dem med andra i samma sits, få sunda input. De orden får vara hur jobbiga som helst, inget kan slå makens elakheter...inget...

Skönt jag besinnat mig över natten..skrev ett mail om återbud men sände det inte, det ligger och trycker i utkastkorgen.
Var inne här för att ta bort mig...orken finns inte i mig på samma sätt som när det handlade om liv eller död...

Ja, vissa vänskapsrelationer som legat slumrande har vaknat till liv igen, med vissa andra har det gått för lång tid. Lustigt hur man med en del vänner kan vara ifrån varandra i år men det känns ändå alltid "hemma" när man ses, andra kan man vara borta ifrån i några månader och ses som främlingar.

Men den största skillnaden jag har märkt är nog att jag är mer öppen för nya bekantskaper, jobbarkompisar t.ex. och att jag har börjat bygga vänskapsrelationer utav de som tidigare varit bekanta man bara hejat på. Tidigare hade jag ingen energi till det och jag var nog ett så hårt virat nystan av integritet att få iddes närma sig. Men jag märkte snart att när jag sänkte garden så kom inte en smäll, utan en kram.

Jag säger inte att jag plötsligt bara fick tusentals vänner, men jag vågade nog släppa in folk som redan funnits i min omgivning som försökt nysta upp men gett upp då det bara var på deras initiativ. En vänskap behöver ju bekräftas från båda hållen. Det var där jag tidigare inte kunde se min del.

Jag vet inte om jag frågat tidigare men har du provat att gå på al-anon möten? Det har hjälpt mig mycket, speciellt tiden i början då jag också kände mig så ensam och inte alls förmådde se vad jag själv kunde göra för att förbättra min situation. När jag bröt tystnaden där, bland fina människor som delade liknande erfarenheter, så var det också lättare att bryta den i övrigt.

Träning av olika slag? Bra för kropp och själ, stärker självkänslan oerhört. Just gymmet kanske inte är bästa stället att träffa vänner men gå med i något korpenlag om det finns något du är intresserad av eller en mindre kampsportsklubb? Jag vet ju inte vad du gillar men våga prova lite olika grejer.

Kram

Hej Markatta!
Tack för dina uppmuntrande ord. Jag har nog alltid varit ganska ensam. Genom mina relationer har jag tillfälligt träffat andra människor som sedan gradvis försvunnit. Det har jag rätt stor del i själv, dålig på att hålla kontakten.

Förra vintern (innan sambon) var jag lite på väg att söka mig utåt, då jag gick i KBT. Som du säger så gjorde min förälskelse att jag "glömde bort andra människor".

Jag sitter här nu med massor av tid och inget roligt att hitta på. Allting känns tomt, inget att se fram emot. Jag är orolig över min exsambo, har inte hört ett ljud på länge. Är rädd att jag ska gå tillbaka om han dyker upp. Hur går det för dig, har du hittat tillbaka till dina gamla vänner?

Kram
Miss K

har jag fått en tid på öppenpsyk för ett första möte med en samtalskontakt nästa vecka. Arg över att det har tagit sådan lång tid, stolt över att jag har stått på mig och ringt och tjatat på dem(de hade glömt skriva in mig), ledsen över att samhället ser ut så som det gör, glad ändå över att det finns "riktiga" människor som stöttar och delar med sig av sina erfarenheter(al-anon,kvinnojouren,forum) och hoppfull över att så många bollar satts i rullning.

Kram

Hur har ditt liv sett ut då du inte varit i en relation? Jag tänker då framförallt på det sociala planet.

Många gånger så tappar man ju vänner på vägen när man gräver ner sig i en parrelation, speciellt då man har en destruktiv sådan. När jag ser tillbaka på mig själv kan jag se det tydligt, som jag också tycker mig se hos människor i min omgivning.

Innan jag träffade mitt ex så hade jag flera nära vänner och många bekanta. Jag hade ett rikt socialt liv och kände mig sällan ensam. I början av vår relation så var jag ju i förälskelsefasen. Redan där började jag skapa vår bubbla och tog ett steg längre bort ifrån mina vänner. Redan där höjde många ett varnande finger, de såg att han drack för mycket och att han inte alltid var så trevlig mot mig. Det gjorde bara att jag drog mig ännu längre bort ifrån dem, jag var ju upp över öronen kär. När sedan förälskelsefasen var över och det egentligen borde ha varit uppenbart för mig att det här var en destruktiv relation jag skulle göra bäst i att lämna så körde jag bara på som de där aporna, hör inget, se inget, säg inget. Jag tror att jag omedvetet började undvika vissa personer som stod mig nära, för att slippa obekväma frågor såsom; hur mår du? Jag undvek alltså både mitt egna sociala liv och det som jag hade tillsammans med honom för att slippa jobbiga situationer då nästan allt socialt innehöll alkohol och han kunde bli packad och otrevlig.

Det blev mycket om mig själv här men det jag vill komma till är att om du känner dig ensam nu och saknar nära vänner så ska du se att det kommer bli bättre! När all ens energi inte längre går till en person så har man orken att dels lägga den på sig själv och på andra människor man vill ha i ens liv. Många gånger så har man nog inte ens vetat om att vänner faktiskt finns runtomkring en för man har inte varit tillgänglig för dem, om du fattar vad jag menar?

Kram!

tantens chef - det måste ju finnas en ersättare.

...soctanten svarade inte igår heller. Maken har nu lämnat två meddelande på damens svarare och hon har inte hört av sig till honom...hm...

..jo, visst är det en skam att det får gå till så?!

När min make tog sig till akutmottagningen så bävade han. Han visste han skulle bli ifrågasatt. På beroendekliniken likadant!
Lelas skrev om sin erfarenhet för några veckor sen.
Är det inte förskräckligt?

Jag kan förstå att det tar udden från de anställda att behandla samma typ av elände hos människorna de möter dagligen men, är det inte det de är anställda att göra?

Jag har många arbetsuppgifter i mitt yrke, men sannerligen många upprepningar, gång på gång, men de ska levereras med samma entusiasm var gång. Om inte så får jag se mig om efter en annan sysselsättning.

AA verkar vara ensamma om att behandla alla med respekt och värdighet. Högaktningsvärt!