Senaste kommentarerna i forumet

Tänker på dig! Kram!!

Skönt att höra ifrån dig! Jag tänker på dig och hoppas att du finner styrka. Stå på dig!!
Kram från Framtidsdrömmar

Ja, vad ska jag säga - du har så rätt Lelas: jag borde veta, jag borde ha förstått, jag borde ha lärt mig osv osv osv, men jag har ju inte det, vissa dagar vill jag tillägga.

Efter total anstormning från alla håll så blev det tvärstopp.
Jag kunde/vågade inte berätta allt här, som vanligt av rädsla för igenkänning. Men först var det väldigt lugnt, han tog upp saker och var extremt tillmötesgående om ekonomi, frågor kring barnen mm, och plötsligt som en blixt från klar himmel kom det mail, sms och telefonsamtal i mängd - sambon (och även lite hans familj) hörde av sig på olika sätt, ifrågasatte mitt beslut, påtalade hur illa barnen far, betonade hur mycket jag betyder för sambon, sambon berättade i långa utläggningar hur mycket han älskar mig, att han förändrats, att han ska ändra på saker som rör vårt gemensamma liv, att han vill att jag kommer hem......... Jag svarade undflyende men till slut, i ett svagt ögonblick, lovade jag att vi skulle prata lite. Då, i samtalet, bröt allt samman - precis som vanligt.

Jag kunde inte sitta och säga att jag vill leva med honom - och då kom ilskan, hoten, ultimatumen och allt det där vanliga tillbaka. Jag vet ju det och jag vet att jag inte ska försätta mig i den situationen, men mitt i den där stormen så fixade jag inte det... och mitt i allt det så vågade jag inte ens skriva det här, utan det kom bara ut total skräck, dödsångest och ledsenhet igen.

Jag har varit på samtal och fått massa stöd och det börjar kännas bättre, men jag vet fortfarande inte hur jag ska bemöta sambon. Jag försöker att inte ge mig in i diskussion, men hur jag än gör så får jag bara skit. Det är jobbigt, riktigt jobbigt. Jag slipper ju leva i det där parerandet varje dag, men jag har det ändå med mig hela tiden, men som sagt: det spelar ingen roll: jag försöker vara snäll för att slippa få skäll, men jag får skäll ändå, jag försöker att inte gå in i diskussioner för att slippa få skäll/hot, men jag får ändå skäll/hot, jag försöker att inte säga saker som jag vet gör honom upprörd, men han blir ändå upprörd förr eller senare. På många sätt har det lagt sig de senaste månaderna, men ändå blommar det upp med full kraft när jag minst anar det. Kanske är det en del av det jobbiga - kombinationen att när jag levde med honom visste jag att det kunde komma (och jag var mer tolerant då) men nu hoppas jag bara att jag inte ska vara med om det eftersom jag inte lever med honom och jag blir hela tiden tveksam till mina egna upplevelser.

Min kontakt sa till mig att man brukar prata om att man ska tänka positivt, men hon menade att jag har inte råd att försöka tänka något positivt om sambon - hon menade att jag ska tänka på allt han gjort, varje gång vi pratar; oavsett om han är snäll, mindre snäll eller rent av dum mot mig så menade hon att jag alltid ska tänka på saker han gjort för att bli mer säker på mitt beslut. Låter snurrigt här kanske, men jag tror och hoppas att det kan hjälpa mig. Jag har liksom försökt att tänka att "jag har det bättre nu, det var nog inte så illa", "han är ju snäll emellanåt så det kan nog bli bra", och sambon har alltid, alltid talat om för mig att jag är en väldigt negativ person - och jag är rädd för att vara det så jag har nog försökt att tänka att jag inte ska bara se det negativt, utan typ "jag har säkert lärt mig många saker under vårt förhållande, han har ju varit mycket snäll också" osv, men jag tror att hon har rätt: jag har inte utrymme just nu för att tänka på "allt det fina, allt det mysiga, allt det goda" som vi haft, utan jag behöver nog helt enkelt tillåta mig att tänka på allt det fula, dumma och dåliga med vårt förhållande - jag behöver inte lyfta fram det "bra". Men det är svårt att tillåta sig att tänka så, det är ett arbete!

Men jag mår lite bättre igen...
Tack alla fina ni; fina, underbara människor, tack för att ni är just ni!

här som bekymrar oss och undrar hur du har det. Fint om du orkar skriva en liten hälsning.
Kramar / mt

med önskan om fina dagar / mt

- önskar dig en fin dag! / mt

JAG blir glad för din skull.
Du är ngn speciell , tack själv!
/A

Funderar oxå hur du har det... Var är du?
Tänker på dig!!

...omtanken Fia, för mig FyrverkeriFia, krut i dig ;)

Njae, "viktigare" jobb vet jag inte men jag behövs "här och nu". Så är det ju med alla jobb, om någon i kedjan försvinner kuggar det i något annat led.
Utbytbara är vi däremot alla så det är viktigt känna sig själv och sin betydelse.

Min smärta är under "kontroll", därför är jag hemma, för att undvika tappa kontrollen ;)

Krya på dig! Gissar att du har ett "viktigare" jobb än mitt. Vänder papper på en av alla våra myndigheter. Tvivlar på om det ens syns om jag inte dyker upp. Men att bli uppringd konstant under en sjukskrivning får man väl ändå ta som en komplimang? Menar inte att negga din smärta, försöker snarare att uppmuntra. Du behövs ju uppenbarligen.

Krya på dig- i din egen takt! Fia

...blir orolig över att inte läsa något från dig flygcert...
Hur mår du?
Kram

...är jag sjukanmäld med en huvudvärk som heter duga.
Har i princip aldrig huvudvärk så bäddade ner mig och somnade om. Vaknade just med samma molande.
Arbetsplatsen hänger på telefonen och det är intressant hur stressade folk kan bli.
Får mig tänka på just det där med allmän stress, som i högsta grad bubblar på arbetsplatsen jag finns nu. Nu "erbjöd" jag dem alla en liten väg där deras allmänna stress plötsligt kanaliseras.
Plötsligt står de och har något konkret att koncentrera sin ofokuserade osäkerhet på. Oj, vad telefonen har ringt, signalen av och lyssnade just på fm meddelanden. Det är inget som står eller faller med mig just idag. Visar tydligt hur hjärnan fungerar. Men visst är det en underbar känsla vara saknad ;)

förnöjd suck när jag läser dina ord markatta. Så bra!
Kram! / mt

då jag inte varit inloggad på ett tag men vill bara uppdatera hur det gått med praktiken.
Jag har fått anställning där! Börjar nästa vecka.

Känns som att allt börjar falla på plats, jobb och den ekonomiska biten var liksom det sista att ta tag i. Förut var det övermäktigt men det är ju helt rätt att TA EN SAK I TAGET.
Nummer 1 var ju att lämna en hotfull situation och alkoholisten, 2: att skaffa en egen bostad, 3:sörja/läka och så alla små steg däremellan.

I backspegeln så är nog mitt bästa råd till alla de som kämpar just att ta en sak i taget, prioritera och tänka ut vad som är viktigast just nu.

Alla ni som skriver här, hos mig och i era egna trådar och hos andra, har hjälpt mig att komma dit jag är idag.

Tack!

Hur gick ditt samtal, flygcert?

En liten aftonbön till dig (skriven av Margareta Melin):

Med mina ögon se.
Med mina öron hör.
Med mina händer handla.
I mitt hjärta var.
Amen.

Godnatt, gumman, var rädd om dig!
/H.

tid på forumet skrev en, Mie, som hunnit längre: din man har tagit ett litet, litet steg mot nykterhet... Jag förstod inte då hur sant hon hade men jag fäste mig vid orden. En viktig förändring, viktiga steg men vägen är lång. Allt gott, ta hand om dig! / mt

Jag slängs hit och dit i en känslomässig berg och dalbana. I dag har varit en tung dag, jag sover mycket och är väldigt trött, har varit det sedan det blev lugnt. I går pratade jag med en väninna som lugnt och försiktigt frågade om jag verkligen kunde förlåta alla svek och gå vidare. Jag svarade att om han blir nykter så tror jag att jag kan tänka att alla svek hängde i hop med missbruket. Men jag påverkas mycket av folks åsikter märker jag, antagligen för att jag är osäker själv. Jag känner att det känns smutsigt att han suttit på en skamfilad krog och haft sliskiga kvinnor. Jag skäms helt enkelt utifrån att vi bor på liten ort. Det är inte så att jag ser ner på människor med missbruk eller kvinnor som är "lösaktiga" men det blir nåt annat när de varit med min man. I kväll ville han veta om eller vilken slags relation vi ska ha, ska vi kalla oss särbo? Jag vill inte kalla oss någonting. Jag vill låta allt ta tid och se om vi kan läka tillsammans och framförallt lära känna varandra på nytt. Egentligen så har vi ju inget annat val än att ta en dag i taget och se om vi lyckas hitta ett nytt vi.
Vi ser på det som hänt på olika vis, han menar att jag lämnade honom när han behövde mig som bäst och därför valde han ett destruktivt levnadssätt dels på grund av rädslan för ensamhet och för att överleva. Medan jag menar att han valde alkoholen och andra mer tillåtande kvinnor. Så klart så önskar han det ogjort och ångrar sig och bedyrar att ingen annan betyder någonting och det tror jag inte heller, men det känns smutsigt alltihop.
Men jag får ändå lite hopp när vi pratar i telefon, det händer mycket med honom, han har förändrats på de här fyra veckorna och jag hör en annan vilja och säkerhet och att han tar för sig i sin behandling.

...jag blir också arg! Har ett sjuhelsikes temperament! Men till vilken nytta, jag an skrika mig blå men ingen lyssnar ju på det!
Så kommer ju också det där stora MEN,
jag har ju också del i detta, inte i att han drack, men jag har ju hamnat i det och inte dragit mig ur. Det är mitt val!
Varför har jag valt detta?
Ja, det finns förmodligen många orsaker och alla har säkert inte sunda svar. Jag ser han vill förändra och det är anledningen jag finns kvar just nu.
Någonstans kompletterar vi varandra. Men, jag känner tydligt att kärleken behöver fyllas på nu. Om det kommer flera nedturer på rad inom snar framtid så är jag rädd det tippar fel. Jag har tassat över den där gränsen ett antal gånger och jag känner mig själv, stannar jag där finns ingen återvändo, därför är jag försiktig med dra slutsatser som vilar på tillfälliga händelser. Utvärderingen av helheten kommer ;)
Här inne skriver jag och det kommer vara ett bra redskap då i slutet av augusti.

FinaFia
Bra du har en tillflyktsort. Min oas är helig, där kan jag vila. Just nu väl iordning men jag tyckte lika mycket om den oisolerad och med utedass. Värmen fanns alltid där trots minusgrader och timmar med snöskyffeln :)
Var rädd om dig!

Jag blir så arg när jag läser här. Inte över din mans medicinering utan över att han utsätter dig för skit. Visst tycker jag också att missbruksvården ibland är under all kritik. Men någonstans måste väl ändå det egna ansvaret kicka in? Att vara snäll är underskattat. Jag har läst och lärt på denna anhörigsida och jag börjar inse vad man inte får göra trots att man är alkoholist. Jag får inte låta mitt stundtals elaka humör gå ut över min stundtals fine man. Fast just nu sitter fine man långt in. Varför köper han hem alkohol när jag slåss för mitt liv? Oj, var kom det ifrån? Låter det stå.

Fia

...en bra dag, på alla sätt!
Eller, njae, strul på jobbet men det känns inte så tungt när det viktiga känns stabilare.
Så glad jag inte stack! Men oj så många gånger jag lämnat mentalt och oj så tunn linan varit mellan oss. Avklippt blev den också, den sjuka linan är bruten och sen har det bara funnits önskelinor.
Idag pratade vi lite löst om att byta lägenhet, rent praktiska orsaker, komma närmare flygplats och grundarbetsplats. Han var väldigt positiv till det, är en långtidsplan, just att prata om framtid så ger mig ilningar nu när jag skriver.
Imorgon blir också en bra dag, det känner jag.

Kram på er alla kloka

för att du skrev lite mer utförligt... Jag bara instämmer - och hoppas att dagens samtal givit en stund av klarhet och styrka! Kramar / mt

...vän...
Jag förstår din vilsenhet. Energi har man bara det man har och du har inte fått någon "påfyllning" under lång tid. Jag brukar tänka att jag ska leva på " räntan" så mycket det går, sortera bort allt jag kan som inte är nödvändigt, att ta på kapitalet funkar ju då och då men om det aldrig blåser medvind så tar det slut och hamnar på minus.

Jag hoppas samtalet gav lite medvind.

Det att "kämpa" emot känslor är svårt. Jag har en kompis som hamnade i skilsmässa för maken hittat en annan. Hon var totalt oförberedd och en fras hon sa som jag minns var "det tog tid och var ett smutsigt arbete att döda en kärlek men nu är det gjort".
Lite så är det kanske för dig?
Finns känslor kvar så slåss inte mot dem.
Däremot har jag mycket svårt att tro någon människa kan ändra ett invant beteende på så kort tid som ni haft. Ni har väl inte ens brutit allt än om jag uppfattat allt rätt.
Han tjuvar energi från dig dagligen och när du är så utmattad, hur ska du då kunna sortera, värdera eller bedöma.

Om du behöver tid att andas så be honom om tid. Inte en vecka eller två utan till nyår kanske?
Jag tror du behöver distans och sortera.
Han kommer ju fortsätta på sitt sätt oavsett men låt honom inte kväva dig. För mig känns det som han vet han har övertaget nu och utnyttjar det, trycker ner på ett mer "sofistikerat" sätt än när du fanns innanför det gemensamma hemmet.
Enda sättet är att fortsätta ta hjälp, skriv och prata, ändra ditt praktiska liv, gå till vänster istället för höger typ. Försök bryta dina banor...

Tänker på dig...
Varm kram

du ska på samtal! Berätta precis som du berättar här, om dina skuldkänslor, din villrådighet och om dina självmordstankar.

Angående sambon - om han (och du) vill fortsätta så kan ni träffas... men i den mån jag ska ge något råd så är min uppfattning att du absolut inte ska lämna ditt eget boende och flytta tillbaka innan du hittat dig själv och verkligen vet vem du är och hur du vill leva ditt liv. Det är inget som du gör i en handvändning... räkna med en lång tid för tillfrisknande.

Kramar och allt gott! / mt

Ska på samtal idag, välbehövligt.
Sambon mailar och ringer, talar om att han ändrats, att han förstår att vi inte kan ha det som innan, att han vill att jag kommer tillbaka... och jag vet ingenting...

- du ska lyfta upp vad du behöver för att orka för din skull! Lelas brukar berätta om den vägkost hon fått med sig; båda måste hitta sitt "jag" och kunna se den andre som "du" innan vi kan leva i en sund vi-relation... Jag - Du - Vi. Lätt som en plätt att sääga och skriva men ett drygt jobb att hitta fram till. Styrkekramar! / mt