Senaste kommentarerna i forumet

..tack för dina glada hejarop. Uppskattande läsning.

Vi är ju långt ifrån i hamn, jag och maken, men just nu njuter jag/vi av hans nyvunna nykterhet.
Vi berör inte alls det negativa som varit. Jag har god lust emellanåt men har bestämt mig för att låta bli.
Nästa mål är behandling, sen får vi se hur fortsättningen ser ut med allt.

Helvete?
Jo, så har det varit, eller är...jag velar varje gång jag skrivit här senaste veckan. Är jag fortfarande mitt i eller är den hemska tiden dåtid?
Jag vet faktiskt inte riktigt hur det ligger till, allt kan ju vända på nolltid. Det är inget jag går och väntar på men jag känner hur skört allt är.

Det finns bara en anledning till att jag inte lämnat äktenskapet, min envisa(på gott och ont)personlighet. Jag har haft alla anledningar till att gå och inget har tvingat mig att vara kvar.
Jag är ingen barmhärtig samarit eller martyr men jag har omöjligt kunnat lämna honom i sjukdomen, det har inte funkat för mig att gå helt enkelt. Men, jag satte, som jag skrivit tidigare, en tidsbegränsning till sommaren 2013 som min absolut senaste gräns. Är han inte nykter till dess så drar jag!
En spekulation, men, jag tror inte jag hade orkat vara kvar om vi tillbringat all tid tillsammans, våra arbeten gör att vi reser mycket.

Det räcker inte för mig att ha en nykter make i framtiden. Äktenskapet ska fyllas med respekt och ärlighet och det återstår att se om det kommer uppnås. För det målet har jag ingen tidsplan. Först behandling, sen nya mål!

Lycka till i ditt nyktra år vill.sluta :)

en tröst i bedrövelsen att veta att man inte är ensam... det finns medsystrar (och bröder faktiskt)...
Vi följs åt - det finns en framtid! / mt

först och främst, du har inget att skämmas för. Vi här vet hur svårt det är att göra sig fri. Nu verkar du vara inställd på att ta dig loss om du hade nånstans att ta vägen. Jag skulle tro att du kan få hjälp med kontaktvägar via kvinnojouren - du är inte den första som sitter fast i ett ekonomiskt - och bostadsberoende. Det är inte många som har gott om pengar... Sök stöd hos din samtalsterapeut och på kvinnohuset. Soc finns också. Kram / mt

Jag har sorterat ut en del saker som är mina, tänker mycket på vad som är mitt respektive hans varje gång jag öppnar ett skåp, tar ett glas eller en tallrik osv.

Och precis som du skriver: alla saker man blir kallad, får skäll för osv. Min sambo dricker inte längre, men fy fan vilket svin han är.

allt är kaos, som vanligt.

Är så less på att bli utskälld, kallad saker och allt skylls på mig.
Har inte ord, skäms för att skriva här: hur kan jag må så dåligt och ändå stanna?

Har varit på banken och fått svart på vitt: jag kan inte ens köpa en bostadsrätt och några hyresrätter finns inte. Så, vart tar jag vägen? Ska man bo i bilen eller? (Som för övrigt står på sambon, ironi).

Har försökt prata med honom, men allt läggs på mig och sedan läggs locket på.
Så jävla less. Jag har ju ingenstans att ta vägen... Och hoten om att jag inte ska få ha barnet...

Tänk om jag hade haft pengar, obegränsat.

Utan att komma med diverse pekpinnar eller liknande, hur kunde det gå så långt?
Var det värt det, självklart måste det vara det.
En medberoende har det nog ofta mycket värre än själva alkolisten.
Tycker verkligt synd om dig, och denna fina uppsyn som du trots allt besitter.
heder åt dig, du är guld värd!
Hoppas verkligen att din kära make någon gång kommer se och uppskatta ALLT du gjort!
Du så bäst, för honom!
//a

...förstår dig...vill bara tillägga att vägen hit har varit lång.

När jag träffade min man så dröjde det inte lång tid innan han berättade att han är alkoholist.
Gud vet hur många frikort han ar gett sig själv genom att han haft insikten. Gjort och gör mig galen!
Han har använt sin alkoholismtitel till att ge sig själv större spelrum. Någon som kan känna igen sig?

Just dessa friheter har varit/är svåra som tusan att slå hål på. Han berättar öppet och förståndigt för alla att han är alkis.
Plötsigt har dörrar öppnat sig och han har, gentemot mig och på arbetsplatser, tagit ut svängarna. Han har sällan låtit bli gå till arbeten, sällan kommit sent, i princip aldrig varit sjukskriven. Alltid skött sina uppgifter. När fyllan gett odörer har medarbetare/arbetsgivare bedömt hur mycket han kan ha druckit...ibland haft samtal...han förnekar aldrig! Några gånger druckit på jobb och blivit hemskickad men alltid varit där morgonen efter, skött uppgifter hemifrån och fått dem han har under sig att göra det han chefat dem till att göra. Allt verkar ha flutit så hela hans liv! Insikt jag fått sista året...

För en dryg månad sen blev han uppsagd! Tack o lov! Han hade tänjt gränsen för långt! Jag har gått och väntat på detta och hoppades det skulle ske innan han utsatte sitt liv. Så långt hade det skridit! Leva eller dö!
Det kunde gått vilken väg som helst, mot en förbättring eller ner i jordegrav.

De senaste dygnen har jag känt en större oro men så länge vi är tillsammans och det finns sysselsättning som intresserar honom så verkar han hålla sig på den friska sidan. Jag är inte på något sätt någon lektant, han gör det han vill medans jag jobbar och det har hittills gått bra. För var dag blir han gladare men samtidigt rycker det i de destruktiva mönstrena som tagit större och större plats i hans kropp. Otäckt hur ett missbruk helt kan ta över en frisk människas sans och förstånd...

Jag önskar dig allt gott jag kan ge i din kamp.
Missbruk är ett gissel och vi vid sidan om kan inte göra någonting så länge missbrukaren väljer vara kvar i dess grepp!

att börja sortera ut dina personliga (jul)saker kan var en konkret handling som för dig och processen framåt. Jag tror dessvärre inte du når honom varken med förnuft eller genom att söka medkänsla. Ert nuvarande mönster har pågått länge och är antagligen ganska starkt befäst. I och med att du skrivit här och på det sättet dokumenterat dina tankar och försök under snart ett år så vet du att du gjort vad du kan och förmår, det kan vara bra för dig att ha att gå tillbaka till. Nu skriver jag som om du redan lämnat - kanske jag läser mellan raderna att du är på väg nu. Missbruk, och än mer missbruk förankrat i en missbrukarkultur är en mycket mäktig motståndare. Kram, kram / mt

Ja, hur har jag det...? Den dåliga sömnen och alla funderingar är tillbaka. Kanske jobbar hjärnan på högvarv för att det nu blivit 2013 och det är dags för förändring....
Jag känner mig väldigt tilltuffsad efter julhelgen och veckan därefter, alla saker jag kallats och fått höra att jag är. Allt detta för att jag påpekat att jag ville ha en vit jul och att jag önskade att han ville vara med oss på olika aktiviteter.
Igår åkte jag och barnen slalom. Igår kväll påpekade sambon att vi minsann hade alla dagar uppbokade att det typ inte fanns plats för det han vill göra.... Han påpekade att han inte vill åka slalom, åka skridskor, bada osv..... Nej men dina barn tycker om det och de vill att du följer med och åtminstone tittar på dem ibland. Han är så gott som aldrig med. Det är jag som lärt de åka skridskor, simma och åka skidor. Till saken hör att vi gärna följer honom på tex skotertur när han väl kommer med förslaget. Jag undrar vad han egentligen vill och vad han vill göra. Jag var så nära att ta fram min bitterhet och säga; "du kan inte följa med och titta på barnen och vara med på ditt sätt...istället väljer du att supa i 5 dagar- det är viktigare".... Jag sade det inte men tänkte det.
Jag lever som ensamstående....fast ändå inte. Jag ser ju hur sjukt det är.
Jag försökte på nyårsaftonen när det "bara" druckits 3 öl att få lite medkänsla för att han behandlat mig illa under julen och kanske en gnutta förståelse för att jag är ledsen....men inte, det enda han sade var att jag hittar på allt, att det jag påstår är osant..... Var finns hans känslor- har han några överhuvudtaget?
Idag ska jag börja plocka bort den sorgliga julen, jag ska sortera de julsaker som är mina i kartonger så att det är bara att ta med när jag bestämmer mig för att stunden är inne....
Kram

som har tagit som sin uppgift att hjälpa och stödja alkisar, drogberoende, kåkfarare etc, och hon har tyvärr mer än en gång noterat att soc definitivt gör skillnad på folk och folk. Om en av hennes "pojkar" går till soc ensamma kan de bli fullständigt uruselt behandlade, gången efter är hon med, och då blir det HELT annat ljud i skällan. Fruktansvärt att det får gå till så.

Vad det gäller droger och alkohol, så är det ju så oerhört viktigt att man tsr vara på de kortare perioder man mår hyfsat för att på frivillig väg få bättre ordning på livet. Om soc då sparkar ner folk när man äntligen lyckats kravla sej upp en bit... Usch jag blir så arg!!!

Framtidsdrömmar! Hur har du det? / mt

flygcert! Hur har du det? / mt

Glader kanske?
Riktigt GLAD för din/er skull
/!

Jag är glad för din skull....
Åh vad jag önskade att min sambo kunde göra som din, erkänna och inse och vilja förändra.
Lycka till!!

- spara, bevara och njut i nuet! Kram / mt

...än många...
Jo, han kom hem nykter och glad, klar i huvudet och hade tagit massa foto han visade.

Något som far igenom minskalle med jämna mellanrum nu när alkoholen inte står i fokus är att han ska få för sig att han inte behöver behandlingen.
Hittills har inget tytt på detta, idag menade han att han behöver nog köpa nya inneskor att ta med...då log hela jag och klumpen i magen förminskades ytterligare en aning.

Idag ringde han damen på soc, hon fanns inte på plats?!
Jag tycker det är ett så oförskämt och nonchalant beteende. Om hon nu sitter i en position med "makten" att bedöma andra människors behov, i detta faller en bedömning som fallit till min makes fördel, hur kan hon sitta och diktera hur, när och var han ska befinna sig och sen inte själv höra av sig när hennes planer ändras?

Han har gått och väntat på att göra samtalet, för oförstående kan jag förstå om det kan tolkas som en bagatell. För min man, missbrukaren, som nu håller näsan över vattenytan, är det en hållpunt för att komma framåt, det är ju ogreppbart stora steg för missbrukaren.
Hur kan en kvinna med utbildning, i tjänst, bra släppa och gå hem??? Jag skulle aldrig få vara kvar i mitt arbete om jag misskött mina uppgifter gång på gång. Hon slarvade bort mannen från början, då väntade han 14 dagar på att få en akut mötestid???
Jo, jag vet att man har rätt att byta handläggare...nu fick han ju en behandling godkänd, av socdamens chef, så hon känns som en övergående person i länken men kände jag ville skriva ner och berätta hur illa de där människorna tillåts utföra sina tjänster. De vi skattebetalare avlönar år efter år! Grrrr....

Jag är så tillfreds att mannen är med mig, på okänd mark, hade detta inträffat en dag när missbrukaren är kung, i gemensamma lägenheten, så hade alkoholisten vunnit och han hade gjort en ny djupdykning.

Just nu är han inne på andra versens nynnande i duschen ;) ikväll räknar jag ytterligare en dag till nykterheten.

Tänk att livet kan kännas så underbart!

Tack för ert stöd, Mulletant, Lelas, Anonymt, hösttrollet, Adde, Framtidsdrömmar, Svinmolla, flygcert, Mammy Blue, vill.sluta, alla som läser och kämpar...trivs i gemenskapen med er alla

Tack Trollis!

Dag två utav 365 alltså...

Nyårsafton var väldigt trevlig för mig. Var hos en vän tillsammans med exet. Vi två var de enda nyktra på festen och vi fick höra många kommentarer om det. Mest positivt, om än fyllesvammelpositivt, "åh vad moooodig du är....". Har inte riktigt tänkt på det förut och jag blev faktiskt lite arg över att alla kände att de behövde kommentera mina alkoholvanor medan man tiger om alla andras... Märkligt. Men nu fattar jag i alla fall varför exet önskade att jag skulle vara nykter tillsammans med honom på festen. Hade jag bara druckit ett glas bubbel, eller sagt att visst kan jag smaka lite grand, så hade jag framstått som en person som dricker med måtta, vilket respekteras, men en person som varken ska köra bil, är på tjocken, är alkis, och ändå väljer att inte dricka på nyårsafton måste sättas under lupp. Hursomhelst, så var kvällen ändå trevlig med god mat, extremmycket pommac(jag frågade exet hur många öl han normalt brukade dricka på nyårsafton och han svarade 10st, vilket ger 5liter vätska, så vi hade som skämt att vi skulle dricka 5 liter pommac var, lyckades ej).

Exet då, denna gummiboll som ständigt studsar tillbaka till mig, han som lämnade mig i min ensamhet över jul, han som påverkar mig som ingen annan kan, varför lämnar jag honom inte bara för alltid?
För att jag inte vill lämna. För att jag fattar att vägen jag går måste vara min och vägen han går måste vara hans och ibland, inte alltid, händer det att vi vandrar tillsammans där hand i hand.

Jag har sagt till honom att jag inte klarar av att vara honom nära om han ska fortsätta att dricka. Han har sagt att han inte vet om han kan eller ens vill sluta dricka för alltid. En månad ska han vara nykter nu, längre kan han inte lova säger han. Ok, det var åtminstone ärligt sagt, tänker jag, kanske kan jag inte kräva en livstid? Nej, jag kan inte kräva något, bara förklara hur jag vill ha det.

En vit månad. Vad händer sedan? Jag vet inte.

Som så många andra så slutade jag att röka på nyårsdagen. Det var lätt igår då jag nog fortfarande mådde lite illa av cigarren jag rökte på nyår, lite svårare idag. Jag vill inte vara beroende av något, av någon. 2013, ett år av frihet tack.

Kramar!

Hej Sorgsen!

Vet du, man slutar inte vara orolig hur enkelt som helst.

Särskilt när de invanda mönstren förändras är det lätt att oron kommer upp till ytan.

Andas, och försök att inte ta ut någon katastrof i förskott.

Kram!
/H.

på filmen When love is not enough... Just de där scenerna berörde mig i den filmen.
Hoppas mannen kom hem nykter som en glad överraskning (?) och att du nu är lättad... Om inte så är behandlingshemmet nära nu och du får ta alla fall som en lärdom och ytterligare en bit i insikten om missbrukets makt... Förhoppningsvis han också när han kommit så långt at han blir mottaglig.
Kram! - och kraft till dig inför arbetsdagen ifall det behövs! / mt

...för omtankarna...
Vet inte varför jag är så orolig just nu...
Mannen är fortfarande inte tillbaka och han svarar inte på sms, det behöver inte betyda något men just ikväll kör oron i mig runt på högvarv.
Intuition?
Magkänsla?
Dålig vana?
Kunskap?

Hoppas oron är obefogad.....

Skönt ha Er här inne att vända sig till...

Kram på Er!

Kram från mig också! /A

är det det enda man kan göra. Jag hjälper till på samma sätt inför natten.
Kram / mt

Amen.

Kram!
/H.

...underbara dagar och det känns som jag vunnit på lotteri var timme med maken.

Han vill vara nära, han ler och har matlust, sover gott, är...snäll och varm....
Ibland ser jag att han sjunker in i en annan värld, då blir ögonen rädda, ledsna som på en cocker spaniel. Jag säger inget, bara håller om...

Igår var mannen låg, inte ett dugg oförskämd, men jag såg att han kämpade mer än de tidigare dygnen. Kroppen var tung, blicken långsammare, vi berörde mycket mycket lätt alkoholism hos andra som varit på nämndemansgården. Imorgon ska han prata med damen på soc...

Jag kan inte se om det är suget som drar eller om det är tankar som snurrar, förmodligen ett sammelsurium av allt.
Jag finns intill och är glad att vi har gjort ett miljöombyte. Missbruksrutinerna är brutna och han har haft annat att tänka på sen 21 dec till nu.

Nu har vi varit här, på okänd mark, sen annandag jul och jag märkte under gårdagen att rastlösheten börjar pocka på, det oroar mig.
För en timme sen smet han ut ensam, jag måste jobba och förbereda inför morgondagen.

Jag ber en stilla bön med gråten i halsgropen:
"Gode Gud, låt min älskade vara stark nog att motstå frestelsen...amen"
Snyft...

Gott Nytt på Er alla goa människor

Det samma önskar jag dig!
Ja, det var ungefär så, bara det att det var en lång relation emellan med en man som inte var missbrukare (men antagligen på gränsen). Det är nog så att vissa män ser att jag är en kvinna som "tar hand om andra" och att jag också har viss vinning av det hela.

Tänker bryta det mönstret nu. Inga nya män innanför tröskeln förrän jag känner mig själv bättre och har skaffat ett eget liv.
Funderar så smått på att flytta för att lättare kunna börja om. Det sitter för mycket minnen i väggarna.

Miss K