Senaste kommentarerna i forumet

Framtidsvännen: tack själv. Vi hjälps åt. :-)

Precis som mt skriver om i sin tråd så funderar jag mycket på det jag läser om här på forumet just nu, framför allt det som flygcert skriver i sin tråd. Hon har det så ofattbart svårt och ändå kan/vill/vågar/förmår hon inte ta steget att ta sig därifrån. Varför?

Det påminner mig om en berättelse jag fick höra häromdagen (med reservation för faktafel om aporna och nötterna!):

Någonstans i någon djungel jagar man apor med en viss typ av fällor. Fällan består av en bur med en smal öppning. Inne i buren lägger jägaren en kokosnöt. När apan kommer i närheten vill den ha nöten, och sträcker in handen i buren. Hålet är för litet för att få ut nöten, så apan blir sittande med nöten i handen, inne i buren.

Om apan släppte nöten skulle den kunna gå iväg och fortsätta leva i frihet. Men, den gör inte det eftersom den så gärna vill ha nöten. Istället sitter den kvar och bara väntar på jägaren (vilken den ju inte vet om, men ändå).

Frågan blir ju vad det är vi klamrar oss fast vid så hårt att vi går mot undergången utan att se det. Drömmen om ett lyckligt familjeliv? Drömmen om en nykter livskamrat?

Kram, alla ni som kämpar och klamrar er fast vid er kokosnöt. Tänk om ni vågade släppa den...
/H.

Flygcert, läs vad ALLA berättar och förklarar för dig!
Nu är det bara du som kan göra nästa steg.
Det kommer bli BÄTTRE , tycker så synd om dig vännen. Kramar och lycka till!
/A

Vilken härlig läsning, Sorgsen! :-)
Jag blir glad av att märka hur du blir starkare och starkare. Och precis som du själv skrev häromdagen, så har du ju "bara" funnits här i någon månad. Vad månde bliva med tiden? ;-)

När jag var 23 dog en jämnårig vän i en bilolycka. Hon skulle ha fyllt 35 idag. Jag tänker inte på henne varje dag längre, det slutade jag med för flera år sedan. Men, ganska ofta fortfarande. Tänk vilka konsekvenser en olycka får... för många människor och under väldigt lång tid.

Var rädd om dig!
/H.

flygcert - så skönt att höra av dig!

Du har redan fått så mycket klokt till svar, men jag vill ändå bemöta några saker:

Precis som mulletant så undrar jag: Varför är det så viktigt för dig att hitta en förklaring på din mans beteende i att han har någon typ av psykisk störning? Spelar det egentligen någon roll? Finns det förklaringar som skulle göra det acceptabelt att bete sig som han gör? Är personlighetsstörningen som du skriver om en förmildrande omständighet?

Nej, oavsett varför han gör som han gör, så går han över alla tänkbara gränser. Det är i hans beteende du hittar dina svar, inte i frågan om varför. Han är elak mot dig och dottern, det är allt du behöver veta. Eller hur?

Du skriver att du inte tycker att du har det tillräckligt svårt för att kontakta kvinnojouren. Det är ett tydligt exempel på hur man i din situation normaliserar det som sker. Man växer in i det så långsamt att man till slut inte ser vad som är sunt och osunt, normalt och onormalt. Men vi som ser på din situation utifrån har inte alls svårt att se att kvinnojouren är till för dig. Det ÄR tillräckligt allvarligt, tro mig.

Jag undrar... kan det vara så att du är rädd för att bli avvisad från kvinnojouren? Drar du dig för att kontakta dem av rädsla för att inte få hjälp där? Så länge du inte har kontaktat dem, och själv har tagit beslutet att låta bli, så finns ju alternativet ändå kvar... Men om du kontaktar dem och inte får hjälp, vad återstår då? Jag spekulerar nu, som du märker, men jag försöker förstå dig och hur du resonerar.

Men vet du - du kommer inte att bli avvisad när du söker hjälp. Du kommer att bli tagen på stort allvar och mötas av öppna armar.

Och det här med vännerna... om de är dina riktiga vänner så vill de bli belastade! Det är jättebra att du har börjat berätta för dem, fortsätt så! Du kommer att märka att de står kvar, stadiga och redo att hjälpa. Tänk omvänt en stund - hur skulle du vilja att en av dina vänner gjorde i dina kläder? Jag gissar att du skulle vilja att hon berättade allt, hela sanningen, och att hon vågade vända sig till dig. Eller hur?

Till sist (just nu i alla fall): det är inte konstigt att du är så slutkörd att du knappt orkar andas. Det du går igenom nu är en kamp som kräver omänskligt mycket av dig, och den har dessutom pågått under lång tid. Det är inte meningen att man skall orka med sådana här påfrestningar. Men, just därför är det också extra viktigt att du söker hjälp och tar dig iväg från din man medan du fortfarande har lite krafter kvar.

Din styrka kommer inte att komma tillbaka av sig själv, om du inte gör en drastisk förändring. Om du bara låter tiden gå, så kommer det att fortsätta så här om det inte, Gud förbjude, faktiskt blir ännu värre. Du måste själv stå för förändringen (dvs, du måste bort därifrån!) annars kommer ingenting att bli bättre för dig och lillan.

Du... se på dig själv. Du är värd så mycket mer och så mycket bättre än det här! Kram.
/H.

tillbaka! / mt

...för att du läst, mulletant.

Detta forum märker jag fyller en långt vidare funktion än jag/någon kan ana.
Ytligt/djupt/innerligt/egoistiskt...allt ryms och blir en enda stor, varm gemenskap i ensamheten.
Innerst inne är vi ju helt ensamma med våra tankar.
Tankar som leder till beslut.
Beslut som leder till handling.
Underbart få vara delaktig från sitt eget hörn, välja kravlöst på vilket sätt.

Min resa här har redan gjort mig till en rikare människa. Härlig känsla!
Tack alla därute! Ni är betydelsefulla!

Gott med kaffe!

Nyårslöfte!
Jo, nu ska jag tillbaka till mina träningspass som försakats år 2012! Det ska bli så skönt att ta tillbaka den där timmen om dagen. Bara min alldeles egna!

Kram kram

för ditt bidrag i flygcert´s tråd. Jag tappar nästan andan av att läsa. Hoppas innerligt att olika former av stöd och input från olika håll kan bidra till den inre kraftsamling som måste till.
Årets största musikupplevelse för min del är Laleh när hon sjöng i Oslo http://www.youtube.com/watch?v=p4lxTFT17TI / mt

...över hur jag kände i min process vid skilsmässan från barnens far. Den där historiska.

Tiden innan jag fick klart för mig att skilsmässa var enda möjligheten var hjärtslitande, att stå med hela ansvaret för uppbrottet för alla inblandade var hissnande.
Jag återkom alltid till känslan av uppgivenhet och ensamhet, visste jag skulle mötas av mycket oförståelse och hat från illasinnade människor. I slutet av alla dessa tankar kände jag att jag går under, sakta och säkert kommer jag försvinna ut i universum och upplösas i molekyler om jag stannar kvar. Självvalt eller inte! Dödslängtan var så stark!

Jag valde att lämna, levande, för jag såg att mina barn hade stort förtroende för mig i alla situationer, de valde gå till mig med stort och smått. Mitt yngsta barn mådde riktigt dåligt i hela levnadssituationen och de hårda orden från min mamma då var! "Rädda dem du kan!" Min dåvarande make hade valt gå med i en sektliknande sammanslutning! Otäcka saker det där!
Mitt val att lämna gjorde att jag inte hade något barn med mig....detta gör så ont att skriva och känns som det var igår trots alla år som gått...men de trillade in till mitt nya hem, en efter en och nu är det stabila vuxna med, enligt mig, erfarenheter de borde varit utan men med sunda värderingar. De är socialt begåvade, glada individer alla 4.

Blod är tjockare än vatten och vi/de har blivit besvikna på mycket i tidig ålder, rättssystemet, sociala myndigheter, skolor, mig...trycket har stundtals varit abnormt och omänskligt. Ingen har sett hela pusslet mer än barnen och jag! Ingen kunde föreställa sig detta!

Varför skriver jag allt?
Jo, för tiden före uppbrottet kändes oöverkomligt och framtiden oviss. I uppbrottsmomentet tappade jag allt jag hade, fick tom mina föräldrar mot mig, de förstod först senare. Men uppbrottet gav en öppning till något nytt!
Det var tungt, tungt, tungt, men det fanns något nytt som ville sträva framåt och uppåt, inte destruktivt och neråt!

Beslutet att lämna var svårast att ta.
Uppbrottet tyngst men hade ett mål!

Jag kunde bara hoppas att målet, med tiden, skulle innehålla mina barn! Jag lämnade dem aldrig i tanken men var tvungen lämna dem i misär för få styrka i mina ben! Med tiden kände jag medvind, det tog tid-år, men nu har vi njutit många gemensamma år! Deras kontakt med pappan är torftig men han har ny familj med en halvbror, borta från sekten. De saknade sin farmor mest och nu firade de annandagen ihop, det är deras årliga/enda kontakt med sin fars nya familj och deras underbara farmor. Det är inte längre förknippat med oro att nämna pappan och vi pratar goda gemensamma minnen. Några få gånger dyker gammalt upp, oftast vid andra problemställningar, men det har ingen medelpunkt i våra liv!

Det yngsta barnet sa när hen rymt till mig som 8 åring, mitt i rättsprocessen: " om någon tvingar mig tillbaka till pappa tar jag hellre livet av mig"
Ingen socialtant fattade vidden av ondskan som kan ta över en manipulativ och samtidigt hjärntvättad vuxen/barnens far!
Ingen fattade att tiden i vissa lägen är ödesdigen! Ibland handlade jag bara på instinkt!

Den instinkten har du, flygcert,, följ den!

Kram från mig

...har kommit till mig sista veckan helt utan planöverläggning eller strid mellan hjärtat och hjärnan!

Vi finns nu i en opersonlig bostad, jag och mannen. Här ska vi vistas några veckor tilsammans.
Det är ruggigt och kallt ute, snö och kraftig blåst!
En motgång mötte oss innanför dörren.
Ingen värme i ett av de båda rummen, vardagsrummet är iskallt och elementet strular! Ingen hjälp att få på stört!
Paniken börjar koka under hans hud, han försöker tygla sig och gör det ok.
Jag börjar lyfta bort fronten, kollar runt, lite gamla kablar, rören stekheta, systemet är igång...ja, ni vet, lite vardagslogik.
Han hade redan börjat ge upp, slängde ur sig något halvsurt mot mig, som om jag vore totalt j--la urdum. Det är mycket möjligt men jag högg tillbaka direkt?!

Jag sa, rakt, kort och tydligt hur jag jämförde de båda värmekällorna. Tillade att det framförde jag utan hårda ord och ilska! Han blev tyst och gick undan!
Ingen alkohol finns att ta till ;)

Senare liknande när det gällde mat. Vi gick ut i ovädret, motbjudande men det var nödvändigt, vi skulle äta och få med lite nödvändig, bla jobbsaker till mig.
Han är trött efter resan, men det är jag också, vardagsmat man som måste stå över utan sprit! Förmodligen prioriterade jag inte göromålen som han 'trodde' så när vi skulle äta var han 'inte hungrig', betedde sig som ett tjurigt barn. Jag hade fått i mig under resans gång, så för mig var det ok.
Jag säger:
Under denna resan får du tala om när det är ' rätt tid' för måltid, och annat vardagligt, så vi undviker irritation. Lätt som en plätt! Han blev irriterad och kröp direkt i säng utan ett ord! Igen ingen sprit att tillgå!

Innan resan, vid packning och plock, hade jag föreslagit att han kan koncentrera sig på sin packning och jag tar plocket i lägenheten. När jag tankade hade han börjat plocka och var irriterad! Jag sa, detta gör du för att du valde det, jag erbjöd mig plocka bla efter sonen som bott där. ( helt ok, mindre ok att lägenheten är tråkig pga hans brist på överblick i alkoholruset, han vet ju det och därför förstår jag att han innerst inne skäms)
Före jul kändes det viktigast få bort honom därifrån! Det var nödvändigt och slutade ju underbart i oasen!

(Sonen pratade mycket med mig dagarna före jul (saker maken gör ute på fyllan, sårande saker för mig-men det är ju mitt problem som jag måste smälta och väga in i framtiden) och han var störtsäker på att hans far inte skulle överleva ensam i lägenheten över julen. Jag kände detsamma och förstod att hans mamma också var lika orolig. Hon har tackat mig för att jag fick med honom först till henne och sen till oasen.)

Flera såna småsaker har poppat upp för bagateller och jag hugger tillbaka direkt och han ryggar. Tror han till och med uppskattar det?! Han verkar behöva 'tryggheten' i att jag säger ifrån nu. I vår gemensamma bostad är det svårare, där är han "kejsaren iklädd alkoholhölje". Där bor missbrukaren och jag är ett orosmoment som drar in som ett oväder i hans snedvridna verklighet!

Detta blir en resa som kommer stå mellan vår relations två världar.

Ett avsked till det gamla livet!
En början på det nya livet!

Det nya livet har jag ingen aning om hur det kommer te sig just ju.

Jag har en önskan, en vilja, en kärlek och kan bara hoppas att mannen känner likadant mot mig och att dragningskraften mot den destruktiva alkoholen försvagas successivt!

Tack för ordet!

Var rädda om er därute! Vi lever bara en gång! Har en släkting som just omkommit, 22 år, i en bilolycka. Som sången i radiokanalerna..." But some, some die young...you better hold on..."

Julen har varit lugn, jag har jobbat både julafton och juldagen.

Han drack fram till och med julafton och sa sen att nu får det vara ett tag igen.
Så juldagen och igår drack han inget och efterson vi skulle träffa mina barn igår så var jag glad.
Det gick bra han var inte speciellt sur när vi åkte hem vilket han brukar vara eller så är han kvar hemma och är sur ändå.

Jag är glad för varje dag han är nykter, sen får man se om det blir två dagar eller en vecka eller en månad. Det får tiden utvisa. Känns bara skönt att han själv börjar inse att det inte fungerar.

Ha det gott och njut av dagarna som är kvar av detta år,
hoppas nästa blir bättre för er och ta hand om er alla.

tekla

du kan förändra. Du skriver om mannen att du inte tror att det handlar om alkohol. Du tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning och det tror din terapeut också på basen av din beskrivning OCH att beteendet kan ha förstärkts av alkoholen. Det låter mycket sannolikt att det är så.

- Spelar det roll av vilken orsak han skadar dig, prinsessan och andra i din omgivning - när han inte visar vilja/förmåga att förändras? Det är DIN och BARNETS situation som måste bli annorlunda.

Vill bara härifrån, skriver du - men har ingenstans att ta vägen. I början skrev du om att fly(tta) till en väninna. Finns den möjligheten kvar?

Du skriver att det inte är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren och du är rädd att han kommer vända det emot dig. Du skriver att du inte har ork, energi. Är så fruktansvärt slut och "förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta".
Ser du vad vi "ser" - vi som står utanför och läser? Kan du höra vad vi "hör" - dina rop på hjälp och att du inte orkar leva men ändå är det inte tillräckligt för att lämna? Hur hemskt ska det bli???

Vad säger de som var med på julaftonen: "sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla."
De måste också vara oroade. Mycket oroade.

Kan du se att du måste hitta så mycket kraft att du orkar ta dig bort ifrån den miljön där du lever innan du går under helt?
Du och barnet! / mt

Behöver jag säga mer, nä!
Instämmer i ALLT!
/A

Vad du kan behöva är att sätta gränser, dina gränser för vad du ska få tåla...
Att kunna bli förbannad och säga ifrån, det här tolererar jag inte längre, gränsen är nådd!

Det handlar om att rädda dig från dåligheter, och då tar du dig i försvar och det gör du genom att ställa upp för dig själv, som om du vore din egna storasyster...

Varför säger du så här, och vad menar du egentligen?, förstår du inte att det sårar mig???, kan var repliker som du kan svara med...
Om han njuter av att du blir sårad, ja då är han en sjuk person, och vad du ska göra då har alla redan sagt till dig på forumet...
Och då menar jag inte att du ska ta livet av dig för någon annans skull, utan mera bestämma dig för det du redan har haft på ritbordet...

Ta saken i egna händer, fly från elakheterna kosta vad det kostar vill, du gör det bara, lämna skiten bakom dig, och tar med dig det goda, ditt nya liv...
Klipp allt med det gamla och se bara till en enda sak, ditt liv och ditt välmående...

Dina saker kan du hämta senare, byt sedan mobilnummer och du gör dig okontaktbar med ditt ex, det är historia...
Du har ditt nya liv nu, och där bestämmer du vad som är viktigt eller inte, livsglädje eller inte...

Kasta dig inte direkt i någon annans famn, utan låt det läka och bygg upp ditt nya liv...
Det är alltid svårt första gången att hoppa fallskärm, att våga ta steget ut i det fria fallet och inte veta om skärmen vecklar ut sig...
Men det gör den, annars skulle inte folk fortsätta med det, och antalet fallskärmshoppare decimeras rekordfort.

Shrinken löser inte problemen åt dig, hon ger dig verktygen till att göra jobbet själv, och berättar när du tänker fel.

Och min fråga till dig, skulle du tänka på samma vis om din situation var hos din bästa väninna?
Vad skulle du råda henne till då?

Vänd på mönstret och byt ut din position till någon du bryr dig om, vad skulle hända då?
Varför denna handlingsförlamning, du sitter inte fast, du bestämmer över ditt liv, här och nu!

Stå på dig, och kom ihåg, du är den viktigaste personen i alla händelser, oavsett vad som än händer...
Handlingskraft kan komma ur aggressioner, så bli förbannad och ställ upp för dig själv, förlita dig inte på att andra ska servera det dig.

Berra

Finns det inte någon vän eller släkting du kan bo hos? Jag kan inte tänka mig att du stör eller på något sätt lastar dem med ditt liv. Antagligen vill de hjälpa till. Skulle gärna göra det om jag kunde. Jag har rum över. /a-k

Tack för alla fina ord och tankar, behöver dem mer än någonsin.

Jag tror att min sambo är störd.

Jag tror inte att det handlar om alkohol - jag tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning. Jag går på samtal och av det jag berättar där så säger hon, med förbehållet att hon inte träffat honom, att det som han gör, säger osv så är det någon personlighetsstörning som förvisso kan ha förstärkts av alkoholen men som fullt och fast finns där oavsett alkoholintag eller ej. Och för mig blir det mer och mer klart att det kan inte vara så att man är "normal" (vad det nu är...) och säger så mycket elakheter, kallar mig saker och ser ner på alla utom sig själv, hotar mig, förnedrar mig osv och samtidigt påstår sig älska mig.

Julaftonen förstördes på alla sätt, trots noll intag av alkohol; sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla. Nu är jag tillbaka hemma: och hjärtat bankar som om det skulle hoppa ur bröstet. Vill bara härifrån, men jag har fortfarande ingenstans att ta vägen: känner inte att det är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren (tror bara att han kommer vända det emot mig) och jag bara har inte ork, energi. Är så fruktansvärt slut.

Jag har ju berättat lite för några vänner, men nu under julen vill jag inte lasta dem med mitt misär-liv. Är sååå knäckt. Ena stunden är jag inte värd vatten; allt är fel med mig och jag får utstå såå mycket, och nästa stund är allt "som vanligt" - vi pratar neutralt om vardagliga saker, men har svårt att prata om allt annat. Men det är som om han kan bli ett hemskt monster och sedan inte veta om vad han sagt eller gjort.

Jag förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta. Förstår inte att jag accepterat allt detta som hänt ända från början och som bara fortsätter att hända. Orkar inte tänka, känna eller vara.

tabletter jobbar ihop med alkoholen och skjuter bara upp den fas man måste gå igenom för att få en stabil nykterhet. Tyvärr är det många läkare som är snabba med recept för de har inte kunskapen om oss alkisar.

Våran MullisTant.
Läs svaret om och om igen.
Försök sätta dig in i vad orden menas.

Dina frågor och funderingar har du själv svaren på.
Du vet vad du måste göra.
För att förtydliga lite kan även jag säga att du! SKA
lämna honom FORT. Du skriver att han tar upp din otrohet och använder det mot dig. Hälsa från mig och säg att det var HANS fel att du var otrogen. Han dyrkade inte dig tillräckligt så ditt intresse för honom vacklade. Det var HANS fel.
Och samma sak är det nu, det är därför DU SKA LÄMNA HONOM!

Kan kännas tufft, men det BLIR bättre.

Framför allt kommer du känna livsglädje/kvalitet.
Kramar, jag satsar allt på dig!
/A

Slöt im dig nu/zA

Funderar över vilka känslor jag fylls av och hur jag kan omvandla dem till ord som är "de rätta". Måste tänka länge i nattens tystnad. Det är ju mina känslor jag fylls av, de handlar om mig. Funderar över medberoendets makt - ”En medberoende människa är en människa som har låtit en annan människas beteende påverka sig, och som är helt upptagen av att kontrollera denna människas beteende.” Hur länge gick jag själv i vanmakt innan jag nådde min definitiva gräns? Vad var det som verkligen blev annorlunda efter att jag gick den där 6.12.2010? Du har gjort samma korta "utbrytning" utan att förändringen infann sig. Varför fattar han inte? skriver du. Jag vill fråga: Varför fattar inte du? Hur kunde du tro att den här julen skulle bli annorlunda?

Hur obegripligt svåra frågor vi ägnar oss åt här. Det är bara att känna den allra djupaste respekt. Respekt för vad? För människans villkor kanske... Det gör jag verkligen nu när hjärtklappningen lagt sig.

Går tillbaka ditt första inlägg, där frågar du: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss? Du vet, och jag vet att den kan du bara hitta i dig själv. Hur ska du komma tillrätta med skulden? Den skuld han lägger på dig och som du tar emot. Den skuld som kanske är din egen? Ingen av oss människor är väl fria från skuld i någon riktning.

Ja, för mig är det här ett livsforum! Det är så enkelt att säga "Gå!" och verkligheten är så oändligt mycket svårare än så. Svårare med medberoendet än med missbruket i mina ögon. Till medberoendets boja finns ju ännu inte någon kemisk-biologisk förklaring som numera förklarar en del av missbrukets makt över människan.

Dina avslutande rader känns befriande att läsa - skridskoåkning, skidåkning, fiske och bad. Ägna dig åt det, åt barnen och åt de friska i familjen. Din man är mycket sjuk och du kan inte hjälpa honom - jag tror jag vågar säga det fastän orden ser skrämmande hemska ut. Jag minns när Mie skrev till mig "din man har tagit ett litet, litet steg mot nykterhet"... det kändes tungt - ett litet, litet steg... han hade då visat att han bytt riktning, men det var viktiga ord. Att bli fri från missbruk och medberoende är långt större arbete än jag tror de flesta kan föreställa sig.

Känner att det här är ett tungt inlägg och tvekar att trycka på spara... Gör det ändå och hoppas att mina ord inte gör dig illa. Önskar dig hög luft, fria vidder, glad, kärleksfull gemenskap och gärna sol. Kram, kram / mt

Starkt av dej att ta steget, det är ju inte så lätt när man kan spegla sitt eget beteende i psrtnern och få bekräftelsen att det är nog okej, hen gör ju samma sak som jag.

Jag har dragit i nödbromsen nu, det har inte min sambo gjort, så det är det enda man kan göra - att köra sitt eget race. Och inte curla för partnern. Efter att ha gått ut offentligt till familj och vänner fick jag oväntad hjälp av dottern. Hon vägrade följa med på julfirande till släkten om inte både mamma och pappa höll sej spiknyktra. Men det finns andra fallgropar. Dem får man hitta allt eftersom.

Tack Adde för din hjälp!

Fortsätter min "dagbok":
Just nu är det kaos. Jag känner skuld för vad jag än gör. För att jag inte öppnade dörren idag när han säger att han inte druckit (verkade inte normal), för att jag kallat på polis, för att jag inte ger klara besked.

Ibland har jag istället skuldkänslor för att jag har gått med på att träffa honom ute på julafton Då sa jag att han kunde ringa mig idag, kanske gav jag honom falska förhoppningar.

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Han är absolut inte stabil, planerna kan ändras 3 ggr på en dag. Men jag märkte ändå en vilja igår att prata med soc. (hoppas det inte bara gällde bidrag).
Tänker nu att jag ska avvakta om han avslutar avgiftningen och börjar med Antabus igen. Hur ska jag ställa mig till hans lugnande tabletter? Önskar jag kunde hitta en bra gräns för när han kan komma hem.

Kram
Miss K

För tredje kvällen i rad sover min sambo i soffan efter att ha druckit förmycket. Jag vet att jag är maktlös inför denna situation men det är jättejobbigt att bara titta på.
I går på julafton bad jag honom om en vit jul, med tanke på barnen.."de får väl gå ut i snön", svarar han. Efter det förklarar han åter hur dum i huvudet och hur sjuk jag är, att jag trycker ner honom, att han inte vet vem han är i mitt sällskap, att jag är för fin för honom, att jag är en bortskämd jävla skitunge, att jag äcklar honom och att han hatar mig.... Åter drar han upp min otrohet och använder det som vapen.
Jag vet ju att det inte är lönt att ge sig in i nån diskussion när han druckit, jag känner bara att jag önskar att hans kropp säger ifrån och han slutar dricka snart (han orkar inte hur många dygn som helst) så att jag får chans att tala om mitt allvar i att inte vilja leva i detta längre.
Han lyckas återigen att ge mig fruktansvärda skuldkänslor. För ett år sedan idag tog jag barnen och flyttade hem till min mor och far...på nyårsafton några dagar senare kom jag hem igen- han lovade då att han skulle söka hjälp för sin alkoholism senast i maj-12.... Inget har hänt av detta löfte- nu spelas förra julen upp igen-som en repris. Skillnaden är nu att jag bor hemma men har bestämt mig för att nästa gång jag flyttar gör jag det på riktigt. Men som sagt, det går inte att prata med en berusad människa. Han straffar mig, tycker att han har rätten att behandla mig så här efter det jag gjort mot honom. Men barnen då, han finns ju inte där för de i detta tillstånd. Det gör mig så ledsen!
Min bror med familj kom hem idag och vi har skridskoåkning, skidåkning, fiske och bad på schemat de kommande dagarna. Jag ska försöka att fokusera på det och inte i vilket skick sambon befinner sig i.

..på dig... Hur mår du?

Sänder värme och omtanke..
Kram

...i lägenheten. Det är som jag trodde, här är suget stort o han började visa irritation redan halvvägs hit från paradiset! Tror han lyckades då i sig något starkt när jag åkte för att tanka bilen. Magontet kom tillbaka som en sten i botten, ligger där nu likt posthögen innanför dörren! Tyst, stilla, orörd och väntar på nästa drag!
Imorgon tar vi oss härifrån igen...min nuvarande tröst...

Kram på er alla med önskan om frid!

Adde, du har hjälpt mig/oss mycket! Tack!
Glad jag hittade hit, men att det bara är 3 veckor sen jag skrev första gången förvånade mig.

ju faktiskt bara se positivt på att du hittat hit och sökt hjälp :-) Alla gör inte det !