Senaste kommentarerna i forumet

Hej Lelas!

Vill även tacka dej för hälsningen, det känns så bra att få det.

Önskar dej/er en God Jul!

tekla

Hej tekla!
Precis som mt vill jag hälsa dig välkommen tillbaka!

Jag hoppas att julen blir lugn för dig och de dina!

/H.

Men du, vill.sluta...... *rodnar lite klädsamt*

Tack!

Om andra har glädje av mina lärdomar, så har det inte varit förgäves. Jag börjar faktiskt hamna i att jag tycker att det har varit värt resan, även om jag aldrig någonsin skulle vilja göra om den.

Kram!
/H.

Hej mulletant!

Tack så mycket för hälsningen och vad skönt det känns att få en välkommen tillbaka hälsning.
Jag ska bli bättre på att skriva här, det är nog bra att ha som komihåglapp på vad som hänt.

Önskar dej och gubben en God Jul!
Önskar alla andra som också läser detta en God Jul!

tekla

tillbaka tekla och grattis till lilla barnbarnet. Det är bra att skriva här, det hjälper till att ha koll på sig själv och att reda i tankarna. God Jul! / mt

Hej igen!
Känner att jag vill och behöver skriva här igen. Har läst emellanåt men inte skrivit nåt.

Mycket har hänt sen sist.
Jag har flyttat tillbaka till "min" alkoholist, känns bra för det mesta men även jobbigt ibland.
Han har lovat gång på gång att dra ner på drickandet och gjorde det i drygt en månad men nu närmar sej julen och då blir det tydligen för jobbigt så nu är han inne på fjärde dagen onykter.

Lärde mej av kontakten på socialen att jag inte kan göra nåt för att han ska dricka mindre, så när han sätter igång så kryper jag in i mej själv och låter honom vara. Jag gör det jag vill och går undan.

Om jag har gjort rätt eller fel genom att flytta tillbaka får tiden utvisa, men så länge det känns mer bra än dåligt så känns det rätt.

Jag har fått nöjet att bli mormor i höst och det känns toppen.

Ha det gott alla,
tekla

...en styrkekram och önskar du orkar tänka klart i ditt kaos. Jag kan känna hur du lider men, som Lelas säger, det är inte ditt fel! Den tanken har hjälpt mig i de mest förvirrade dagarna. Allt negativt jag fått höra gör ont men passerar inte hjärtat varje gång numer. Där har min hjärna blivit starkare.

Ta hand om dig och flickebarnet.

Snällaste och omtänksammaste personer.
Vet inte om du får höra det tillräckligt ofta?
Men du är så genomgod och snäll!
Gillar att läsa dina råd och rön.
Kramar i natten!
/A

Gumman, var inte så hård mot dig själv! Det är inte ditt fel att det har blivit så här! Tro inte på honom när han försöker lägga skulden på dig!

Du skriver att du tror att han kanske kommer tillbaka. Vad kan du göra för att hindra honom? Byta lås? Be någon komma och bo hos er så att ni inte är själva? Ringa polisen? Bo någon annanstans ett tag?

Jag tror att du behöver vara konkret i dina tankar kring det här, så att du inte står handfallen om han faktiskt kommer tillbaka.

Du finns i mina tankar, och jag hoppas att det kan ge dig den styrka du ber om.

Var rädd om dig.
/H.

Smärta, sorg, ilska, jaa...
Allt är kaos. Kaos och kris och ångest och katastrof.

Min sambo måste ha någon personlighetsstörning, det kan inte vara alkohol som gjort allt detta. Allt jag blivit kallad, hotad med, fått utstå, allt pga att jag inte stoppat det redan från början. Total förnedring och total känsla av misslyckande.

Vi kan inte ens kommunicera: han tycker fortfarande bara att allt är mitt fel, att det är jag som får honom att kalla mig saker, att det är mitt beteende som gör att han får säga vad som faller honom in, och han tar inte på sig någonting - det är alltid mitt beteende som gör att han gör som han gör... Nej, denna lkoholistne vet itne vad han gjort, det är den personlighetsstörde som förnekar allt.

Och nu har han lämnat mig och flickan igen, för alltid hoppas jag... Men det är väl en tidsfråga innnan han komemr itllbaka och säger att jag ska ut. Ge mig styrka, ge mig ork.

Nej, det är inte lätt att veta hur...

Hur ser det ut nu? Har du någon samtalskontakt? Annars är det nog det första steget du behöver ta. Vänd dig till vårdcentralens kurator, till kommunens familje-/beroendeenhet, till kyrkan (till någon diakon, det kan finnas specialiserade sådana) eller någonstans där du känner dig trygg och välkommen.

Börja med att säga: Jag är anhörig till en alkoholist och jag har just sparkat ut honom ur mitt liv. Sedan kommer det att lösa sig. Mer än så behöver du inte förbereda dig, utan lämna resten till den du samtalar med.

Sedan tror jag också på att göra saker som får dig att slappna av. Umgås med vänner som ger dig lugn och trygghet. Boka in dig på en ansiktsbehandling eller en massage någonstans. Köp nya kläder. Tillåt dig själv att må bra och att satsa på dig själv.

Var rädd om dig!
/H.

...finns mannen, nykter, i oasen. Miljöombytet har förändrat hela honom. Här finns inga pubar, systembolag att slinka in på. Inga butiker om hörnet med 3,5or. Sprit i skåpen, ja, men vi umgås aldrig över ett glas vin i vår familj, har aldrig gjort mer än när vi har gäster och kanske en whisky men ingen regelbundenhet. Mannen har aldrig rört flaskorna här, de få som finns.

Julsnapsen kommer komma fram och jag är lite orolig över hur han kommer tackla julaftonen där släkten kommer erbjuda även honom. Blir dock aldrig några mängder så jag får ta det som det kommer. Det är min plan nu.

Han är varm, go, omtänksam sen två dagar. Nykter och gillar prata med folket och familjen som kommer och går....han är som en annan person, eller den personen jag älskar..Hur sjutton är detta möjligt???

Mot mig har han ett par gånger fått fram det kalla, irriterade, som om det blivit så invant för honom, men han märker det själv och ryggar tillbaka. Jag väljer naturligtvis gå undan eller låta bli kommentera. Särskilt eftersom jag märker att han själv märker och ändrar tonläge och ord.
Hela den andra bostaden är full av negativa kommentarer, som om de sitter fast i väggarna, i oasen är det omvänt. Han vaknar utvilad, sover gott, kollar naturen, umgås, berättar och är glad och positiv...sagolikt!!!

Nu är vi inne på tredje gemensamma dygnet och det blir bara mer och mer normalt...som sagt två liv parallellt och här tillhör mannen det positiva. Jag hade inga förväntningar, bara förhoppningar att det skulle kunna bli så. Han har bara varit omöjlig få med till vårt andningshål sista veckorna. Nu andas han också frisk luft och har friska tankar. Hoppas detta håller i sig tills han hamnar på behandlingshemmet. Inbillar mig han får ut mer av första veckorna där om kroppen slipper koncentrera sig på abstinens. Ingen diagnos utan min alldeles eget ihopsnickrade logik. Den där logiken som inte finns men den som håller mitt hopp igång. :)

God Jul på Er alla kloka människor

...dina ord om att alkoholisten inte haft baktankar med vår relation har hjälpt mig så mycket de senaste dygnen. Jag har haft så svårt att ta in de få, korta, positiva stunderna jag fått av honom sista halvåret.

Tack för all hjälp i mitt kaos...

Önskar dig allt gott över helgerna.

Tack Lelas!

Ska försöka tänka på mig själv, men vet inte riktigt hur.

Hej Miss K!

Bra jobbat! Vilken styrka jag ser i det du skriver nu! Härligt!

"Bara att vänta ut en vändning och ignorera hans telefonterror, eller? " undrar du. Mitt svar: Ja.

Men, jag tror att det är viktigt att du ser till att få bra hjälp själv också nu - oavsett vad som händer med "din" alkoholist. Du behöver stöd för att din återhämtning skall bli så bra som möjligt. Glöm inte bort dig själv i allt detta!

Kram!
/H.

Jag har slängt ut honom nu... Efter att snällt be honom flytta, ringt polisen och försökt leta efter hotell till honom kom han/vi på att jag ju kunde skjutsa honom till puben. Gjorde detta igår. Med sig fick han en väska med grejor.

Känner mig hemsk nu, tänk om han irrar omkring på gatorna i jul. Men jag har fått en yta av stål, kan inte gråta längre.
Mitt försvar är: 1. Min dotter måste känna sig lugn när hon är hemma hos mig någon enstaka gång om året. 2. Han måste få en iskall dusch så han reagerar. 3.Det finns faktiskt hotell att ta in på alternativt söka sig till avgiftning.

Han var villig till att sluta och ringde själv socialen. Detta varade några timmar, sen dess har han inte visat några tecken till att vilja sluta. Tyvärr fick vi inte tag på rätt person förrän efter 3-4 dagar... Nu gäller det att han blir uppringd och att han svarar att han vill ha hjälp. Kan tyvärr inte tro honom längre när han vill göra ett sista försök =avgiftning hemma och säger att han ska "uppföra sig". Han har också börjat bli aggressiv när han dricker och har uppfört sig konstigt inför sina barn. Det är inte rätt att jag ska vara rädd i mitt eget hem!

Han är hos en kompis nu. Är rädd att nästa steg är att komma hit och bulta på dörren alt. att fly utomlands igen.

Bara att vänta ut en vändning och ignorera hans telefonterror, eller? Kom gärna med åsikter.

Miss K

har pratat med en man som känt han länge... ja höll på att tappa hakan... mannen ja träffat är en renodlad mytoman och alkholist!!!!

det va situationer han berättat om som va helt sjuka.. det stämmer också med va jag erfarat när det gäller han...

jag vill ALDRIG bli ihop med den där mannen...
han kan hålla på med andra o finnas i gänget som han gör... mig får han aldrig, fy fan va sjuk kille

låter hemskt att acceptera så mycket att alla känslor dött....
tror ändå att nollkontakt är det bästa

kram kämpa på

ser ni båda - så känns det för mig när jag läser. Bitar har fallit på plats. Ni "ser" saker som ni levt i och nu blir bilden klarare.

Kan man glömma och gå vidare?

För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

Kram till er båda - och andra som läser och känner igen sig! / mt

...i min värld har det sett ut ungefär så som du beskriver...men jag rannsakar och går tillbaka och ser ett annat mönster i vår historia sen maken blivit sämre. Skriver sämre, för nu kan jag se att alkoholisten funnits med under hela vår gemensamma tid. Vi har inte levt tillsammans, jobbat borta mycket och först sista 1,5-2 åren med inställningen att vi önskar leva resten av våra liv tillsammans. Därför har han lyckats leva ett dubbelliv jag inte haft anledning att ifrågasätta.
I min värld har vi fortfarande mycket kvar innan vi känner varandra och jag har tyckt det har varit en del av charmen....varför skriver jag allt detta?
Antagligen för att jag hängde upp mig på det där med respekt för varandra...så som jag ser på relationen, så har inte den respekten funnits där som jag önskat eller trott undrr våra dryga tre år tillsammans. Jag har förträngt och försvarat med att vi inte känner varandra pga våra arbetssituationer, för mig själv. I början var det inte heller så avgörande för mig, jag tänkte att om han vill fortsätta leva singelliv som kvinnokarl så rinner det ut i sanden. Eftersom vi är ifrån varandra mycket så krävs också mycket överseende från båda parter. Just nu ifrågasätter jag hela vår relation, jag vet inte vad som är vad....då blir det snurrigt...

Min tanke går då genast tillbaka till planen, utan den hade jag blivit tokig av att sitta i det där ekorrhjulet som bara snurrar vidare utan stopp. Jag kan inte få några svar på någonting innan han är nykter en längre period...
Sen, om, så får vi börja någonstans i mitten och tänka framåt samtidigt som vi rensar i dåtid efter behov. Så känns det nu...tänker och tror jag måste vara försiktig med för stora doser dåtid för att inte döda vår eventuellt nya framtid...så går tankarna nu...rätt eller fel? Ingen aning!

Som du ser så tycker jag inte han betett sig respektfullt mot mig under vår tid...tillbaka till det där svarta och vita...däremot var förälskelsestadiet långt...där förträngning/blindhet är "normal". då ser man ju det man vill se ;)

Däremot kan jag tillägga att min skilsmässa från barnens far för historiskt många år sen aldrig hade kunnat sluta annorlunda, där fanns inga tveksamheter!

Förlåt att jag svamlar, skriften är ibte så genomtänkt utan bara det som kom till mig..kände jag ville ge en reflektion på dina ord.

Var rädd om dig...jag kan känna viss oro när jag läser i din tråd. Jag har vikit mig många gånger i min nuvarande situation men vi har inga gemensamma barn och kommer aldrig få.

Mt, jag vet ju att dte inte är bra varken för mig, sambon eller barnet att ha det som vi har det. Jag måste låta julen ha sin gång och sedan får vi se igen. Vi har ett lugn, men sex-sms och arbetsnarkomani och shoppingbegär gör ju att jag emellanåt inte kan hålla tyst, men då blir vi ju bara ovänner och jag borde ju bara vara tyst; kommer aldrig vinna mot honom.
Tack för länken, det är så sant, så sant.

Sorgsen: när jag läser ditt inlägg så ser jag hoppet hos dig och tolkar det så här: ni har haft det mycket bra, älskat varandra och haft respekt för varandra och sedan har det blivit kaos i ordets alla bemärkelser och du försöker lägga kaoset åt sidan pga att det är sjukdom som orsakat det och jobba framåt, mycket förenklat, men kan man säga att det stämmer på ett ungefär?
För när jag ser tillbaka på vårt liv så kan jag knappt säga att vi haft det bra: alltså vi har haft fantastiska stunder, men hans sätt att hota mig, kasta ut mig, ignorera mig, kontrollera mig osv det har ju funnits ända sedan dag 1: han har ett typiskt narcissistisk sätt att han är värd beröm och komplimanger, trycker ner andra, det går inte att diskutera fö rhan har alltid rätt och han väljer själv när vi kan prata eller inte, han förlöjligar mig & hånar mig, han vänder saker jag sagt i förtroende till honom emot mig osv osv. SÅ har det varit hela tiden, men det är först nu jag insett att det faktiskt varit så... Känner mig sååå misslyckad för att jag inte sett det, velat förstå & inse, misslyckad för att jag kanske kommer bryta upp ett äktenskap...

Tårar, när tar de slut egentligen?

tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

Du har helt rätt: stå på dig!! Känner du att du älskar honom så har du inget att förlora: som det varit kan ni inte leva och står du på dig så kan ni ju ha en chans!!

Jag önskar att jag ahde stått på mig så starkt (förstått hur allvarligt det var) tidigare så hade vi kanske också haft en chans, nu känns det som jag accepterat så mycket att mina känslor dött.

Kram

håller med ja möjliggör hans beteende å länge jag fortsätter att släppa in honom eller se till att skälla på honom.. det blir som att jag tar ansvaret... han sa en gång men säg åt mig då?????? tänkte då men va fan han kan väl tänka själv??? jag tar ju hans beteende eftersom jag tatt tillbaka han ändå

nu inser ja så här efter att nej han tar inte sitt ansvar alls....
bara nu de här dagarna har han vart ledig igen, inget alls har han ansträngt sig, han har ju själv sagt han vill o älskar.. det rimmar så dåligt att ja skäms över han sätt... men ja ska inget säga, o NEJ!! kan inte göra nåt heller... tycker det är skrämmande hur man som en person göra så där....

det är stor skillnad på hur jag är nu mot han... ha har inte fått komma hit, han får inga jag älskar dig sms.. jag mår skit dåligt och är hur ledsen som helst men tror på en senare förändring... ja veet att det går och bryta

kram från en kämpe

...bara några tankar och erfarenheter som far igenom mig utifrån några av de ord jag läser här...

..."jag tror inte jag älskar honom längre"...
Om jag, i mitt äktenskap, skulle bedöma kärleken utifrån den situation vi har haft, sen våren, men framför allt sista halvåret, vore det omöjligt att älska min man. Han har gått över alla gränser i alla hänseende. Det finns nog ingenting som inte är smutskastat. Jag sätter sjukdomen/missbruket före och försöker sortera i vad som är vad så gott det går...men oj, så ont det gör och illa det tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

...en sak till....
Även om mannen väljer leva nyktert och klarar det så blir min nästa önskan att han måste visa mig respekt. Förhoppningsvis visar sig det beteendet aldrig mer...ett orimligt hopp kanske men mitt nuvarande hopp i eländet.
Om det visar sig att orsaken till hans respektlösa handlingar inte ändras så stannar jag absolut inte kvar, i det fallet blir det inte svårt att lämna(eller bli lämnad), det känner jag tydligt. Så länge jag känner att sjukdomen är så tydlig så väger inte det förfärliga lika tungt, det gjorde det innan jag hade strukturerat upp mina tankar, men nu gör det ont när det händer men läggs åt sidan. Blir spännande att se om allt det som ligger och trängs inuti behöver komma upp till ytan och vändas ut och in på i ett senare skede. Just nu ligger det i träda...