Senaste kommentarerna i forumet

@Kameleont tack snälla 🙏🏼

Det är både intressant och obehagligt att upptäcka hur rädd jag är inför varje möte så här efteråt. Nästan skräck i kroppen.

Eftersom han menar att relationen är toxisk och jag är en anledning till det blir huvudet så förvirrat. Men du har rätt, och jag lovade mig själv att välja att lita på min känsla mer än honom och hans ord när jag gick tillbaka till honom.

Så fastän mitt huvud inte riktigt greppar vilken del som är min och vilken som är hans. Om jag hade behövt göra något annorlunda (eftersom en såklart inte vill vara toxisk). Så får jag lita på min kropp.

Om det var jag som orsakade alla problem hade inte min kropp så tydligt talat om för mig att jag är så rädd för honom. För att föra min egen talan i separationen.

Jag vet att kroppen inte ljuger, och att den försökt tala om det här för mig en tid nu…❤️

Ursäkta upprepning, nåt fel i 'uppkopplingen' 😅

@has Åh nej, så tråkig att höra!
Lider med dig i din kamp. Är imponerad av din styrka, fast det så klar är oerhört jobbigt där du är nu.
Du har varit stark så länge o jag har varit glad för din skull, när det vände o verkade gå bra för dig o din man.

Genom allt har du resonerat så klokt, öppet o mänskligt.
Ifrågasätt aldrig din egen upplevelse o ditt handlande. Du gick tillbaka med kärlek. Att det inte funkade ligger på honom o hans beteende.

Tack för att du delar med dig. Det är också modigt.
Önskar dig lugn o värme ❤️
Kram

Du ÄR stark, men tyvärr har vi människor en tendens att välja fel ibland - flera gånger- och inte lära av våra misstag. Det kan man ju ändra på. Det är inte kört!
När man vet bättre så väljer man bättre. Det är min ledstjärna, i alla fall.
❤️

Jag tänker också på trauma bonding!

@Åsa M tack ❤️ det betyder mycket!

Blir ibland arg på mig själv, över 50 år och ett förhållande som knäckt en trodde jag var starkare än så.

@has vad ledsen jag blir för din skull! Men känner ändå igen mig trots min aldrig ens försökte hålla sig nykter.

Tycker det låter som klassisk manipulation något även min sysslade med, men man blir förvirrad. Där tänker jag att det blir som trauma bonding? Hjärnan hänger inte med och det blir kaos i huvudet....

Jag svamlar mest men förstår dig och finns ❤️ stor kram

Jag förstår... detta är en lömsk sjukdom, och manipulation är ofta en stor del av det. Därför är det bäst att lita på sig själv, dokumentera och inte låta sig övertalas att man minns fel, börja tvivla utan orsak eller fås att tro att man överdriver etc. Lita på DIG. Allt annat är en ren "mindf*k" och det syftar ju också ofta till att man ska bli desorienterad, inte kunna fatta beslut, och inte gå. Det är psykisk misshandel. Läs på om det, det är en reell företeelse. Hoppas du hittar fotfästet och lugnet snart!
🤗

@Åsa M har många gånger tänkt att jag ska skriva ner, men även om jag hade skrivit ner och konfererat honom skulle han säga att jag inte uppfattat det rätt.

Jag tror till och med att han skulle dementera en röstinspelning med att den var skapad genom AI.

Det har blivit så sjukt och den här sista försämringen har gått så snabbt!

Skilsmässan är ett faktum. I mina tidigare trådar har jag skrivit om hur livet blev när jag förstod att min man var alkoholist, när jag lämnade och när min man insåg att han var alkoholist och lockade mig tillbaka.

När jag ser tillbaka upplever jag en långsam försämring från det att vi skrivit på för ett nytt hus. Försämringen eskalerade kraftigt när jag själv blev sjuk och behövde vila mycket i början av året.

Efter ett par månaders kämpande för att bli bättre upplever jag att han mer eller mindre
”försvann” känslomässigt.

Och beteendebilden är obehagligt lik den som var när han drack.

Om han dricker igen eller ej kan jag förstås inte veta säkert, men jag tror inte det.

Själv har jag försökt jobba på med mitt eget. Medberoendet, kommunikationen osv. Efter tillräckligt många bråk där jag försökte lyfta hur jag kände kom jag fram till att för att leva i relationen så behöver jag plocka bort alla förväntningar jag har på min man. Jag får försöka tänka att jag lever ensam och så får det som blir gemensamt bli ett plus.

Jag börjar inse hur sjukt det låter nu. Men är inte riktigt på det klara och på andra sidan av det här ännu.

Frågor som rör huset har jag varit så rädd för att lyfta. Hans aggressivitet har gjort att det känns som jag sviker honom om vi inte kan ordna så han kan bo kvar. Han målar upp scenarier om hur illa det kan gå om vi lägger ut till försäljning. Fast det faktiskt är han som svikit de löften han gav mig när vi skulle flytta ihop igen. Jag tänker stå upp för mig och det jag har rätt till den här gången och inte fly som sist.

Förvirringen är stor. En dag kan han säga en sak. Nästa dag en helt annan. När man ifrågasätter säger han bara att det har han aldrig sagt.

Även denna gång har jag som av ett mirakel hittat ett tillfälligt boende så att jag kan tänka klart. Han tyckte inte att jag skulle flytta, tyckte det var en idiotisk idé eftersom det kan ta tid om vi behöver gå till försäljning.

Jag flyttade ut ändå. Och först när jag kommer ifrån kan jag tänka klart. Vilket får mig att undra om det var därför han ville att jag skulle stanna kvar, så han kunde manipulera mig att släppa ifrån mig allt utan att stå upp för mig själv.

Nu har han gått över till att säga att han ska hålla sig lugn och sköta det här på ett vuxet sätt. Kasten är så många och så tvära att en inte hänger med. Känner mig på tå, som i alert, och väger allt han säger på misstankens våg: vad vill han nu? Varför säger han så? Varför går han från att vara hemsk till snäll?

Jag inledde allt med en tydlig plan på ett vuxet sätt, men det menade han var helt onödigt för så behövde man inte göra.

Några dagar senare insåg han att han hade haft fel och undrade om jag snabbt bara kunde komma över för att fixa det.

När jag svarade att det inte kunde fixas i all hast och att jag blir förvirrad av att han säger en sak men sen en annan kom en ursäkt om att han hade haft fel. Svårt för en annan att det kan vara så svårt att bara säga: du jag har insett att jag hade fel, förlåt!

Jag börjar förstå att det verkligen var allvar och sant på vårdcentralen när de kallade hans beteende för psykiskt våld. Och att min hälsa fortfarande är i så dåligt skick beror på att jag hela tiden tappar energi när den jag levt med inte går att lita på.

Hårt uppvaknande, men samtidigt bra för mig att med klarare sinnen se hur det faktiskt är.

Man ska inte behöva gå runt och vara rädd för att säga vad man känner, tycker och tänker till den man lever med.

Nu är det bara att ta sig igenom det här, ett steg i taget. Det viktigaste av allt är den fysiska distansen tror jag.

Livet med någon som har en beroende sjukdom blir så väldigt rörigt, om den inte väldigt aktivt jobbar med helheten och inte bara slutar dricka.

Var rädd om er där ute❣️

Jättebra att du tar hand om dig och söker hjälp! 🤗

Tvivla inte på vad du upplever! Vet hur svårt det är. Jag skrev ner allt så jag kunde läsa och se hur absurt det var.

Jag tror man blir blind för vad som pågår för det är någon lojalitetsaspekt i medberoendet som slår till. "Men inte kan jag lämna någon som är sjuk", "h*n är fin när h*någon är nykter", "vi har barn ihop" och alla de praktiska aspekterna med flytt och bodelning gör att man blundar. Man duckar för det jobbiga. Det är nog mänskligt. Men det ändrar ju inte på situationen.
Man kan argumentera sig gråhårig men det ger ingen effekt. Det är när man inser det som det brister.

@emsan2 jag förstår att du inte vill lämna, men om du vill att ditt barn ska få en frisk pappa och var den där fantastiska pappan som han är när han är nykter så måste du lämna. Och med det sagt så betyder inte det att ni aldrig kan bli tillsammans igen, för det kan ni. Men han kommer aldrig bli nykter för att du ber honom. Det kommer bara bli värre och värre och tro mig, hur mycket du än försöker skydda ditt barn så kommer det påverkas.
Jag vet att det är en process att lämna för en del, för mig gick det fort. Då missbruket skett i hemlighet så när jag fick vetskap om det var det tack o adjöss. Kanske vi igen om min partner blev nykter. I mitt fall blev min partner det och det är vi idag igen. Jag tror och är övertygad om att om en person ska bli nykter måste den på riktigt inse vad den förlorar.
Med detta försöker jag inge hopp, att även om du lämnar nu, så behöver det inte innebära för all framtid

@Åsa M Man hoppas ju såklart han tar hjälp.
Men gör han inte det kommer jag såklart sätta vårt barn först och mig själv.

Jag brukar säga att man inte kan älska någon frisk. Klarar de inte att nå sjukdomsinsikt eller söka hjälp så är det i stort sett omöjligt.
Även om han kan vara fin de få gånger han är nykter är han alltid alkoholist. Också.
Tänk på det som Dr Jekyll och Mr Hyde. Där den ena är, är alltid också den andra. En barndomsvän till mig växte upp i ett hem med en alkoholiserad förälder och ingen skyddade henne. Jag är så ledsen för hennes skull. Det är inte värdigt. Barn ska inte behöva se och uppleva sådant. Ingen av oss kompisar förstod hur hon hade det för alla vuxna runt omkring försökte skydda den supande föräldern. Så otroligt cyniskt, att skydda den som har problem och offra de oskyldiga barnen.
Kanske låter hårt, men ja - det är hårt. Vuxna fattar fel beslut hela tiden och utsätter barn för hemska saker, som kan stanna med dem livet ut. Det är så sorgligt.
Önskar dig styrkan att gå och att skydda ditt barn och dig själv. Ingen kommer göra det åt dig. ❤️

@emsan2 Han måste själv förstå och få insikt. Lätt att säga, men extremt svårt för oss som står bredvid att inse att man är maktlös mot alkoholen.
Kram om

@Livetpåpinnen Tack för svaret ❤️
Känner så igen allt du skriver. Jag har folk att prata med vänner , kollegor men ingen som förstår mig i det, så har till och med börjat gå till psykolog. För alla säger lämna. Jag vill inte lämna. Vill att han ska ta hjälp.
Men man tänker ju såklart på sitt barn.
Vill att sitt barn ska få ha sin pappa frisk.
När han är nykter är han världens bästa och det är ju det som håller än kvar..
Jag letar ju också bevis och har sparat alla bevis och fotat.
Har lyckats att han ska gå på samtal med en psykolog.
Det är så svårt att prata om allt när ingen förstår vad man går igenom. Vet att man inte kan hjälpa nån som inte vill bli hjälpt.

@Livetpåpinnen
Det där "hur man kunnat delta i fyllekarusell ... "
Så har jag också tänkt.

Men, vad det än gäller i livet så tänker jag att i efterhand så är det ju så lätt, eller lättare att se vad man borde gjort - tidigare. Då man är inne i något så är det ju den verkligheten som man upplever. Hur allt blir, kan man ju inte veta - då - resonerar jag. Det är många processer längs vägen så att säga.
🤔🌹

@Livetpåpinnen känner verkligen igen mig i dina funderingar, skammen och förvåningen att en själv hamnat i denna soppa!

Och jag har dessutom flyttat ut, känt mig klar och lockats tillbaka in. Hur tänkte jag?!

Men det är såklart komplicerade processer som pågår. Man nöts också ner successivt och förvirras av alla underliga saker som sker, men som förnekas när de lyfts.

Personen som var en själv byts under tiden ut till en annan som man inte alls känner igen.

Låter som du är på en bättre plats igen och att du gör bra saker för dig! Ett litet steg i taget och det viktigaste först.

Det är helt rätt sty du fokuserar på dig. Man sugs in i den beroendes sjuka värld utan att förstå hur mycket det tar av en. När jag bestämde mig för att sluta ha kontakt med mitt ex infann sig lugnet. Nu flera år senare kan jag ärligt säga att det räddade mig. Jag räddade mig för ingen annan hade gjort det åt mig. Och nu ställer jag betydligt högre krav på *allt* mitt umgänge! Vill *aldrig* bevittna eller uppleva det där igen.

@emsan2 Vill ge dig kraft att se med öppna ögon. Jag förstår hur du har det. Jag upptäckte detta beteende hos min anhörig när våra barn var små.
Inser din sambo att du är orolig? Förstår sambon din oro och vill lösa och ta emot hjälp i detta? Om sambon inte ser det som ett problem så kan du troligen inte göra så mycket mer än att rädda dig själv och ert barn.
Jag har varit med om samma sak i många, många år. Min uppfattning idag är att så länge du/vi godtar detta och finner oss i det så kommer det inte ske någon förändring som är beständig. Min anhörig uttrycker förståelse för problematiken, men är fast i beteende och beroende och har inte förmåga att gör något åt saken. Jag har älskat, stöttat, erbjudit min hjälp i så många år men smygandet och gömmandet fortgår. Jag har varit i tron att jag skyddat våra barn genom att behålla kontroll över precis allt i en familj. Barnen är vuxna nu och jag har kapitulerat, försöker rädda mig själv och få insikt i varför jag har stannat. Har lämnat fysiskt, men i psyket är den anhörige i fokus. Vi som står bredvid tar stryk och tappar bort det sunda förnuftet. Vi blir manipulerade och fastnar i beroendeställning till våra anhöriga. Genom att leta efter och hitta bevisen blir kontrollerandet en trygghet i kaoset. Vi inser inte att vi aldrig egentligen haft kontroll. Fortfarande är mitt beteende skadat och när jag får möjlighet letar jag bevis, bevis som jag vet finns där. Jag får aldrig fast förövaren (alkoholen) för när jag hittar den är den är redan slut.
Kram, all styrka till dig.

Vi är många som har det så här men mitt i mitt eget trasiga kaos blir den självvalda ensamheten både en trygghet och fiende. Skam och skuld har blivit ständiga följeslagare och orken att dela med mig av skräpet sinar. Isolering och tystnad blir vardag. Ibland känns personligheten kapad - hur har jag kunnat delta i den här fyllekarusellen? Jag är ju så klok och sund....
Jag är så innerligt tacksam för detta och andra forum jag är med i. Jag läser mycket av vad ni skrivit, men har inte kommenterat så aktivt hittills. Nu har jag börjat skriva av mig både här och även skriva ner minnen ur livet för mig själv. Har även deltagit i digitala möten hos al-anon och bokat tid hos terapeut. Jag försöker även göra något bra för mig själv varje vecka.

@has Av hela mitt hjärta önskar jag dig allt gott och hoppas du kommer ifrån och hittar möjlighet till flytt. För mig tog det 9 år från jag bestämde mig första gången. Jag är fortfarande fast men jag befinner mig inte i samma hus.

@Åsa M Tack för orden. Jag trodde kanske att styrkan jag hade i stunden när jag lämnade skulle stanna, men den liksom kommer och går. Det har varit några tuffa dagar, troligen på grund av att jag fortfarande har mycket fokus på min anhörig.