Senaste kommentarerna i forumet

@Corallen25 jag känner att du har mycket större erfarenhet av det här än mig.

Men min erfarenhet är att någon som dricker successivt blir en annan person med just de personlighetsdragen du beskriver: lättirriterad, paranoid (som i tror att andra vill kontrollera den, fast det kanske egentligen blir tvärtom i verkligheten), svängigt humör osv.

När min man blev nykter beskrev han att det berodde på en ständig inre stress som påverkade allt han gjorde (och stressen i sig berodde på att försöka planera när han kunde dricka, hur han skulle göra så ingen skulle märka, tycka att det var förjävligt att han behövde smyga för han hade en så kontrollerande fru, dvs en fru som inte gillade att han drack varje dag, osv).

Jag tänker också att alkohol är ett gift som i sig påverkar hjärnan.

För mig hjälpte det att läsa boken Beroendepersonligheten som jag tyckte beskrev förloppet och förändringen rätt väl.

Ta hand om dig!

Hej, min mamma har från och till sedan 1995 druckit. De senaste åren 6 har det blivit varje-dag-drickande. Hemma hos mig och barnen får hon inte dricka. Det har varit ett ultimatum för att hon ska få umgås med barnbarnen. Det har fungerat fram tills bara kanske 3-4 år. Gradvis har hon börjat sucka, himla med ögonen, kommit med dumma kommentarer, alltid sur, hemskt. Hon är elak och kommenterar ALLT. Så fort jag öppnar munnen eller pratar med en kompis i telefon kommer gliringar om att jag pratar för länge ( 5 minuter verkar vara max). Jag kan skriva hur mycket som helst... Är så trött på hennes gliringar. Är det bara abstinens eller tror ni det är något annat? Jag vet att hon är "äldre" men min mamma var den absolut snällaste vänligaste och mest omhuldande man kan tänka sig, så hon har verkligen förändrat sin personlighet de senaste åren. Tacksam för alla svar! C

@has Jag är övertygad om att man hittar alla nycklar till sin personliga väg oavsett det gäller alkohol, motion eller nåt annat - om man vill finna dem. Balans som @vår2022 brukar säga ❤️ Jag är glad för din skull att saker löste sig fint för er - jag valde mid och lämnade min relation, precis som du, men han klarade inte av att vara nykter ens en vecka varvid jag stod fast vid mitt beslut. Vilket jag är glad över trots krokig väg - just nu ser det ljust ut 🙏🏼

Ha en fin kväll 🩵

Efter att ha suttit och läst flera inlägg i det här forumet, var det skönt att få bekräftat att det finns fler som upplever samma sak. Tack till alla ni som delar med er!

Jag och min sambo har varit tillsammans i två år och jag älskar honom jättemycket och vill verkligen att det ska funka. Jag bryr mig och ställer upp väldigt mycket för honom. Han är en jättefin kille med många vänner, sköter sitt jobb och är omtyckt på arbetsplatsen. Han har även en familj som bryr sig mycket om honom och oss.
Men för att komma till det som jag är här för att skriva om, så har min sambo väldigt svårt att hantera alkohol och dricker alltid i stora mängder varje gång. Han super sig full i princip varje helg ibland flera dagar på en helg och även på en veckodag. För att inte tala om semester på sommaren eller vid jul, då dricks det flera enheter varje dag och det blir ofta fyllor var och varannan dag. Alla aktiviteter han bjuder in sina vänner till slutar alltid i alkohol, på hans initiativ. Det blir ofta utgång på krogar varje helg och han ramlar in vid 04 på morgonen och har aldrig något dåligt samvete mot mig. Utan skämtar alltid bort det och ringer sina polare på FaceTime och skojar om hur mycket han druckit och hur mycket pengar han spenderat på öl och groggar ute. Det ska även tilläggas att han har en bakgrund av partyknarkande, men jag har vart väldigt rak och bestämd med att jag har nolltolerans mot det från första början. Men sen vet man ju inte…
När han blir full så är han glad och sprallig, blir clownen i rummet, den som ska hålla låda i sällskapet och lätt högljudd och kan lägga halvtaskiga kommentarer till både mig och polare om man säger något som inte passar honom. Det är många gånger vi har bråkat på grund av att han slänger ur sig taskiga kommentarer och kallar mig elaka saker när han är full..
Jag har vänner till mig som har reagerat på hans drickande och mängden han dricker varje gång. Även kompisar till honom märker jag reagerar men vågar inte säga till honom. Han alkoholhetsar gärna sina vänner när dom umgås.
Jag är så trött på att vara en morsa som alltid städar upp efter hans fyllor, ligger vaken på helgerna för att vänta på att han ska komma hem helt nedsupen och se så han är okej. Att behöva skjutsa honom till jobbet för att han supit dagen innan och inte är körklar. Hans värderingar om alkohol gör mig så ledsen och frustrerad, det ska alltid vara alkohol inblandat i det vi gör. Jag kan inte komma på en helg som han varit nykter sen vi träffades. Ljudet när en burk öppnas, att vakna upp bredvid en sambo som stinker sprit och att komma ut i köket och det står ölburkar överallt, får jag panik av. Det här har gjort att jag själv tagit väldigt mycket avstånd själv från alkohol och jag får bara ångest när jag själv tar något glas bubbel med vänner.
Jag har kommit till insikt att jag behöver lämna honom, jag orkar inte ha det så här längre.. Det går ut över mitt mående för mycket och jag tar för mycket ansvar i hans drickande. Men det jobbiga är att tar jag upp delar i det här blir han jättearg och går i försvar. Hur tar jag upp det på bästa sätt för att säga att hans drickande påverkar mig för mycket och att jag behöver lämna relationen pågrund av detta? Jag vill inte gå skilda vägar som osams..

@Carisie tack 🙏🏼 Jag har turen att, kanske inte hata alkohol, men inte alls känna mig dragen åt det hållet. Mår helt enkelt inte bra av det rent fysiskt ens i små doser.

Jag ska läsa på mer! När jag läste om högfungerande alkoholist så föll alla bitar på plats (efter år av ältande om det verkligen var så illa som jag trodde). Kanske är detta min nästa pusselbit…

Det du skriver påminner mig starkt om att fortsätta lägga min energi där den hör hemma - på mig själv! Hoppas jag därigenom kan bli lite mer påhittig, energisk och rolig igen jag med😉🩷

Jag tycker du gör det jättebra♥️ Det är ju så svårt (har själv komplicerad relation med föregående generation, dock utan alkohol) En vill ju så gärna att det ska bli bra, för alla. Att ens barn ska få kontakt med sina far- och morföräldrar och vice versa.

Ett steg i taget, följ din plan. Funkar den inte, se vad du behöver ändra och försök igen. Och håll fast vid ditt prio ett♥️

Om du känner stark oro för din mamma finns ju också möjligheten att göra en orosanmälan och hoppas hon kan få rätt hjälp den vägen.

Ta hand om dig!

@has Hej 👋🏼 Jag vet vad du far efter. Googla "dry drunk" så får du en utförlig och väldigt klar bild av meningen. Tyvärr finns ingen klockren översättning till svenska.

"Despite their sobriety, a dry drunk typically continues to behave in destructive ways. In essence, they have stopped drinking but have not fully embraced recovery. The definition of dry drunk doesn't necessarily imply relapse, but it suggests a lack of personal growth and mental or emotional recovery."

Jag var där du var förutom att min, numera avlidne pga alkohol exmake, ledde in mig på en osund relation till alkohol. Jag önskar jag hatat det istället. Men den numera nyktra jag som är påhittig, energisk & rolig kommer fram mer & mer. 🩵

@Jagoxå tack snälla för att du delar med dig🙏🏼 Jag var nog naiv och trodde vi skulle hamna tillbaka ”där vi var innan”.

Ja, det är väldigt skönt (och samtidigt tråkigt) att veta att en inte är ensam på ”andra sidan” heller.

En bekant beskrev begreppet ”dry alcoholic” för en tid sen. Som jag förstod det så handlar det om att den som insjuknar i beroende ofta stannar till viss del i sin utveckling där, eftersom den tar till den valda drogen så fastnar man liksom och kan ha en lång återhämtningsperiod vad gäller att komma ikapp sig själv genom aktivt arbete.

Kändes rimligt när hon beskrev det.

Jag skulle verkligen önska oss avslappnade sammankomster, gärna i solen vid havet med helpension, massor av vila och delande av erfarenheter.

Bara vara, bland andra som förstår.

Det kan kännas extra jobbig när den som blivit nykter höjs till skyarna för de tagit ett sånt enormt steg, när en själv står bredvid som en urvriden disktrasa och försöker återfå fotfästet, hitta tillbaka till sig själv. För vem var det jag var nu igen innan allt det här började?

Var tog den där glada, inspirerade, påhittiga, starka och rätt självsäkra kvinnan vägen egentligen? Det var ett tag sen jag såg till henne… men hon börjar i alla fall skymtas då och då. Speciellt när jag planerar egna aktiviteter som jag gör själv eller med andra personer.

De som fortfarande minns vem man var och speglar tillbaka det till en själv.

Fortsätt vara egoistisk (på ett bra sätt)! Ibland får jag känslan av att vi medberoende hamnar på lite mera samma nivå som andra när vi känner oss riktigt ego, dvs gör för att det är något vi vill och vet är bra för oss själva 🤗

Igenkänning på mycket av det ni skriver. Vilket känns skönt, att andra i liknande situationer. Samtidigt som tråkigt för oss alla. Upplever också att min partner, nykter sen en tid efter återfall, nästan enbart fokuserar på sig och sitt. Förstår att viktigt att han gör sådant som stärker honom och stort fokus på att han ska må bra. Samtidigt blir jag ledsen att han inte självmant vill fokusera i allafall lite på hur hans beroende / återfall påverkat vår relation. Han verkar tro att allt löser sig bara han inte dricker. Verkar inte ta in hur negativt detta påverkat mig och vår relation. Kan känna mig egoistisk ibland och tänka att han borde bry sig extra mycket om hur jag mår eftersom hans beroendesjukdom fått mig att må dåligt. Lögner som resulterat i bristande tillit. Tänker också att jag funnits för honom och stöttat men inte han för mig. Känns ensamt och som att vi bla därför glider ifrån varandra. Han har inte sett det så. Föll inledningsvis för honom bla för att han var omtänksam, stöttande om det var jobbigt och att vi kunde nå fram till varandra på sätt som ingen av oss upplevt tidigare. Tyvärr är det inte så längre. Funderar mycket på om vi kan hitta tillbaka. Eller inte. Kommer alkoholspöket alltid finnas i bakgrunden och förstöra? Framförallt för mig.

Bor cirka med 1 mils avstånd. Men hon blev av med körkortet för x antal år sedan (pga alkohol) så det är jag som får åka och hämta eller hälsa på när vi ska göra något om hon inte tar bussen.

Ja brukar märka direkt, men sen blir man ju att tvivla på sig själv och sin förmåga att avläsa henne. Man vill ju inte döma om det faktiskt inte är så att hon har druckit. Men det grundar nog sig i att man alltid fått höra att man har fel när man frågat. Tillslut blir det tvivel om man vill inte göra henne ledsen heller när man tvivlar på henne. Svårt det där..

Men absolut, sätter jag en tydlig plan för vart min gräns går och om jag förmedlar det en sista gång till henne så hon är medveten om det så kommer det nog kännas lättare att verkligen kunna sätta ner foten och ändå hålla humöret mitt uppe. Men oron om att man ska tippa henne över kanten eller göra det värre kommer nog alltid finnas där. Men det är som sagt inte mitt val och mitt ansvar det hon gör, och det enda jag egentligen kan göra är att ta ansvar över mitt och min familjs mående. Det är och kommer alltid vara prio ett! ♥️

@Cylinda han är svartsjuk och det kan vara så att han stryker omkring ditt hus. Det är för mig mycket oroande signaler (om det är hans fotspår). Har han tidigare varit våldsam eller hotfull?
Att du ska lämna honom är en nobrainer men se till att göra det utan risk för din hälsa. Om det är menat att det ska bli ni två kan det ju alltid vänta tills han har ordning på sig skälv.

Han bör vara full/påverkad på sitt jobb på mornar så om det är ett seriöst företag så borde han fångas in på arbetsplatsen och gå ultimatumet nykterhet eller sparken. Är ni så stora att ni har HR och företagshälsovård? Har ni slumpmässiga nykterhetskontroller? Jag tycker att det är märkligt att en person som har det dåliga omdömet att vilja köra med 0,7 promille inte fastnar på arbetsplatsen. Har han en sådan disciplin? Fredagar och måndagar är ju klassiska dagar att kolla nykterhet.

Du är aldrig ensam, vi är många som har varit där du är. Håll ut och bli arg nog på kaoset för att orka gå. 🤗 Livet blir bättre efter! Lovar!

Chefen gav honom en ny chans i december, trodde det aldrig, men chefen vill ge min särbo en chans att bättra sig och såvitt jag vet har inte chef/kollegor fått några meddelanden sen dess. Drickandet...Januari var vit. Men då var jul/nyår ett enda fylleslag och jag var med min syster söderut, ett medvetet val.
Jag förstår att jag måste lämna, det här är bara destruktivt och inget annat. Det här kan aldrig bli bra.
Tack för ditt svar Åsa, jag känner mig mindre ensam nu.

Han är kidnappad av alkoholen och klarar inte av att resonera som du gör. Det måste du förstå. Han är allvarligt sjuk. Man kan inte varken resonera eller älska någon frisk. Har hans chef agerat på något sätt? Man kan överväga en orosanmälan till socialtjänsten också så han kan få hjälp. Och du bör överväga att bryta nu direkt. Du tar skada av att leva i den här relationen. Kan du prata med någon anhörigstödjare?

Ett tillägg, förra helgen gjorde vi plan att åka ut o grilla och vara i skogen, jag cyklade till honom till 9.00, tiden vi kom överens om. Men jag kände direkt att han luktade alkohol. Jag frågade om han kan blåsa, han hade 0.7 promille från kvällen/natten så då sa jag bara att vi ställer in planerna eftersom vi skulle ha tagit hans bil. Han tyckte att jag kan väl köra så åker vi ändå. Jag vägrade och sa att jag åker inte med nån som är full, tänk om nåt händer. Nej. Han bagateliserar mina tankar och tycker att men vad spelar det för roll om vi väntar nån timme...
Jag åkte hem. Han meddela vid 13.30 att han blåste noll. Han ursäktade sig med att det råkade bli sent med drickandet. Jaja visst, men planerar man till 9 så bör man vara nykter då.
Eller?

Sen december gar jag försökt hålla mer och mer avstånd till min särbo. Han klarade av en vitmånad i januari, det var en helt annan man (så fin o vettiga tankar, klara tankar) då men sen kom torsdag-söndag drickandet igång i februari. Jag har försökt att satsa på mig själv, och vill inte fortsätta med min särbo, jag vill vara själv men han accepterar det inte och är svartsjuk, senast i veckan har kollat han fotavtryck i snön utanför min bostad...Jag känner mig inte trygg med att göra slut, lämna, han säger att han ska förstöra för mig. Jävla alkohol! Jag är så less på nattsms, samtal, höra sluddriga resonemang som är totalt obegripliga och planer som inte blir av för att man inte är nykter innan 14 på em. Jag vill bara vara jag, ensam. Jag vill inte vara rädd för att göra slut.

@cluedo tack snälla för din input🙏🏼 Jag behöver verkligen stöta och blöta med andra i liknande situation. Finns inte någon anhörig grupp i närheten där jag bor och saknar det.

Självklart är andra inte vårt ansvar, men jag tänker att varje konstellation av människor skapar någon form av system och det som sker i gruppen blir resultatet av det systemet.

Att välja alkoholen tänker jag mig inte är något ”varje person” gör i samma situation utan det finns saker hos just den personen som resulterar att det blir så, om du förstår hur jag tänker?

På samma sätt som den beroende har ett ansvar i att inte blöda ut sitt beroendemönster på oss anhöriga, tänker jag ändå att även vi har ett ansvar att inte blöda ut vårt medberoende på andra människor.

Och fast vi oftast agerar för att vara snälla och hjälpa, så kan det bli väldigt fel.

Det jag insåg var att jag började gå in och ta ansvar för att min man skulle komma vidare i sitt tillfrisknande, att det gått i stå eller vad jag ska säga.

Inte så att jag direkt sa det rakt ut, men när jag reflekterar tillbaka så känner jag att den känslan har legat och grott ett tag. Lite ”det här var inte det du lovade mig när vi valde att fortsätta tillsammans” energi.

Hur som helst. Det här klarnade för mig för ett par veckor sedan. Jag satte ord på det och överlämnade ansvaret där det hörde hemma. Stannade också kvar i mitt perspektiv och stod på mig vid diskussioner därefter: jag känner så här, och fast inte du håller med så kan jag ändå förstå mig själv och varför det känns så för mig utifrån vår historia.

Där känner jag att jag är tillbaka i det jag har ansvar för: mig själv och min upplevde.

Nu kom mannen plötsligt och informerade mig att han ville sätta av mer tid för att komma igång och jobba mer aktivt med sina steg igen. ”Bara sådär”.

Så även om vi inte har ansvar för någon annans beteende och inte kan beskyllas för att någon dricker (allt är egna val), så behöver vi ändå komma ihåg att våra egna beteenden påverkar andra, precis som deras beteenden påverkar oss. För oss känns det som att vi kan hamna i nån slags osynlig dragkamp där.

Jag tror vi behöver lyssna mer på de där fysiska signalerna som du beskriver, undersöka vad som är vårt ansvar vad gäller dem och sedan lägga tillbaka resten där det hör hemma.

Som i exemplet du skriver om kanske det är bra att lyfta det som hände och uttrycka att det där du sa/gjorde/bad mig om inte kändes bra för mig?

Personligen upplever jag att jag nästan har lite som PTSD symptom efter allt som varit. När en liknande situation dyker upp igen så går kroppen igång rejält, fast det som faktiskt händer här och nu inte riktigt kräver den responsen. Det kanske just nu bara handlar om att säga nej, eller fråga om vi skulle kunna göra så här istället.

Det kanske också handlar om att hitta reda på sig själv igen bland allt? Det är inte så lätt att veta var de egna gränserna går längre eftersom de överskridits under så lång tid…

Jag är så tacksam för input, så jag får fundera vidare kring hur det är för mig. Det blir lättare att hitta den egna vägen när det finns andra att bolla med 🙏🏼❤️

@has var tvingad att fundera ett tag över de 4 år du skrev som man fortfarande kan påverkas av sin nyktra person. 4 år är lång tid. Och slår man ihop det med de åren man levt tillsammans med någon i aktivt beroende är det, iallafall för min del, rätt många år och en inte alltför obetydlig del av mitt liv hittills. Det fick mig att börja fundera över hur mycket man gör och ger upp för en annan person. En så stor del av livet. Varför?
Inte för jag har något bra svar men frågan ligger och lurar hos mig.
Vet inte om jag tolkade dig fel men uppfattar det du skriver om att du kanske börjar ta ansvar för saker du inte ska ta ansvar för igen och det gör att den beroende ger en kanske inte helt önskvärd motreaktion. Alltså att det indirekt blir ditt fel att den nyktra inte tar ansvar fullt ut för sig själv. Men då är vi där igen, att vi som oskyldigt stått bredvid hela tiden är en del av orsaken? Eller snarare att vi lägger på oss själva att vi är en del av orsaken? Fast det är vi ju inte.
Men det är så svårt. Häromdagen gjorde jag något för min nyktra som inte kändes helt ok. Jag satte en gräns som jag inte överskred men överskred en annan av mina gränser (på lägre nivå om du förstår). Dagen efter blev en dag med oro i kroppen och ångest. Irriterad på mig själv, och jag har ju bara ansvar för mig, men ändå, skulle verkligen min nyktra person bett mig om det? Finns det inget ansvar hos den att inte testa mina gränser?

Ps: om din mamma fortfarande dricker i perioder så går det inte att lita på henne tyvärr. Men du kan bygga tilliten till dig själv genom att hålla de gränser du satt och känna dig tryggare i det tänker jag🩷

@midsommar25 det låter som du gör precis det (hjälper henne) genom att sätta de tydliga gränserna och sedan hålla dem.

Vet inte hur det ser ut praktiskt för er, om ni bor nära eller långt ifrån?

Om din mamma druckit sen du var barn så misstänker jag att du direkt märker när hon druckit?

Så håll fast vid de gränser du satt, det är fullständigt rimligt att kunna kräva av mor- och farföräldrar att de är nyktra när de träffar sina barn och barnbarn. Lätt att tro att vi ställer för höga krav och är ”elaka” när våra gränser överskridits gång på gång, men du är i din fulla rätt att sätta gränser utifrån vad som blir bra för dig och din familj.

Om du märker att din mamma druckit när ni ska ses så tänker jag att besöket avbryts och får skjutas upp till ett lämpligare tillfälle.

Kanske kan din oro stillas något när du känner att du har en tydlig plan för hur det ska hanteras nu när livet ser annorlunda ut för dig?

Som du sedan tidigare vet så kan bara din mamma göra valet att inte dricka, du kan bara visa på konsekvenserna valet att dricka ger.

Hoppas du hittar vägar som kan fungera för er🙏🏼

Jag är vuxen men har en mamma som jag är orolig för. Jag har en son på några månader och jag sa tydligt innan hen kom att det är oss eller alkoholen. Det verkar som att det gått bra och att hon fått hjälp. Men vet också att hon ljuger en del och har svårt att nå fram till henne och dom sista månaderna har det brakat loss igen och hon dricker. Jag vill att hon ska vara en del av vårat liv, och hon är överlycklig över att vara mormor. Men jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Jag vill veta till 1000 procent att hon är nykter när hon träffar sitt barnbarn och vet inte hur jag ska prata med henne eller gå tillväga för att vara så rättvis som möjligt mot båda oss och henne. Vill hjälpa men vet inte hur. Hon blir både arg och ledsen när jag tvivlar på henne men hon har varit periodare sen jag var liten så det kommer krävas en del arbete för att komma till en punkt där jag verkligen känner att jag kan lita på henne. Var en sak när det bara var mig det handlade om, men när man har barn vill jag skydda hen från den sidan av livet så länge jag kan. Finns det någon som har något tips på hur jag kan gå tillväga? Vill inte vara för hård men har kommit till en punkt där jag känner att jag måste vara hård men rättvis. Men hur?

Tack vad fint ni skriver! Väldigt viktigt att ta sig själv på allvar, jag kanske också ska föreslå att ta hjälp av en tredje part så att vi båda får lite större perspektiv.

Det gör vi! Och vi glömmer inte bort våra egna behov och vårt eget värde, någonsin igen ❤️

@Självomhändertagande så härligt! 😊🩷

@Åsa M helt sant! Jag upplevde att jag hade gjort det jobbet när jag levde själv. Kände mig stark. Släppte relationer som skavde. Dejtade i flera år, och valde att inte gå vidare där jag kände att det fanns problematik jag inte ville vara delaktig i. Tog god tid på mig när jag träffade min partner och valde med omsorg (märkte inte alls av alkoholproblematiken förrän vi bodde ihop ett par år efter vi träffats).

Så det här blir ”nästa fas” för mig, som troligen blivit väldigt mycket enklare om min man inte hade insjuknat i alkoholism.

Kanske är det ett livslångt arbete utifrån att kontexten vi finns i ändras.

För mig är det uppväxten med en förälder där jag fick ta allt för mycket (ffa emotionellt) ansvar. Jag är sedan väldigt tidigt supertränad i att läsa av och anpassa mig utifrån situationen. Är medveten, men ibland verkar det nästan gå på reflex.

Så fint att forumet finns, har lärt mig massor av att få ta del av andras perspektiv här.

Vi jobbar vidare!♥️