Senaste kommentarerna i forumet

Vad skönt det är att läsa svaren igen. Grottar ner mig i alla tankar, lite då och då. Det snurrar allt möjligt, som t.ex
Kunde jag ha gjort någonting annorlunda?
Hade det fungerat om jag ringt efter någon hjälp.
Senaste "haveriet" så var hon tokfull. Gav upp och bad mig att hjälpa henne till psykakuten. Jag kollade upp hur det i så fall skulle gå till och fick fram en plan. Sen kom "Alfons" in i bilden. Vänta, jag ska bara... Det rann ut i sanden.
Fan, det var så nära.

Jag har gett upp och lämnat henne. Skönt, men konstigt.
Orolig? Ja.
Saknar henne? Ja, till och från.

Att gå på möten, live eller online, hjälper mig.

Hej! Jag är i samma situation just nu och har haft ett samtal med öppenvården angående min pappas riskbruk och min mammas medberoende.
Så långt jag kan minnas från mina tidiga tonår har mamma sökt sig till mig för stöd och tröst när pappas drickande varit som värst. Nu nästan 20 år senare mår hon som sämst medan jag själv tagit mig ut ur huset och fått en egen familj. Hon drar sig undan socialt, har hittat henne gråtandes flera gånger utan förklaring, är bitter och mår allmänt psykiskt dåligt. Hon har dessutom spinal stenos och artros så smärtan förstärks säkert av hennes mående och vice versa.

I februari bad jag henne söka hjälp men då slog hon ifrån och skrek att jag ljög och hittade, var sjuk och behövde sjukskrivas och medicineras. Hon blev helt galen och jag blev nästan rädd för henne. Efter det tog jag en paus från både henne och pappa men föll tillbaka då min sambos pappa insjuknade i cancer.
Det var i höst när jag fick veta att min mamma pratade så mycket skit om mig bakom min rygg till min moster som jag kände enorm hopplöshet. Hennes skitsnack renderade i en orosanmälan (som lades ned väldigt fort) men själva agerandet har satt djupa spår i mig och jag har svårt att förlåta både henne och min moster för detta.

Jag har försökt prata med dem flertalet gånger men ingen av de är mottagliga att ta in vad jag försöker säga och nu orkar jag inte strida längre. Jag känner att en gräns behöver sättas, för min egen skull men även för mina barns skull.

Hur tänker du kring själva gränssättningen? Hur, var och när är det bästa tillfället för det? Jag känner enorm oro och ångest kring detta och tar gärna emot råd från den som gått igenom liknande!

Det du beskriver är jag.

Har nu helt brutit sedan 10 år tillbaka. Borde gjort det långt tidigare.

Hon var/är så skadlig.
En tanke som hjälpte mig var när jag jmf med hur jag är mot mina barn, min fasa bara vid tanken på att de skulle låta sig utsättas för samma sak. Samt hur mycket av min energi hon tilläts ta.

Beroende och personlighetsstörning är en förklaring, men ingen ursäkt.
Ditt och mitt ansvar är att skydda oss och de runt oss från det destruktiva.

Men var beredd på återfall i medberoendet, mina tankar kan fortfarande så fel ibland.
I mitt fall valde jag dessutom en gång en partner med problematik - kanske kändes som hemma 🙄😊

Så hemskt o lite skönt att läsa för jag känner det som att jag håller på att förlora förståndet. Min sambo har slutat dricka (såvitt jag vet) men hade sämre koll på hans konsumtion än jag trodde när jag hittade massa lik i garaget. Jag trodde att om han bara slutade dricka o sökte hjälp osv så skulle allt bli bättre men inser att de värsta sidorna har han fortfarande. Är det på grund av att han dricker eller är han så skadad av det eller är det bara sån han är? När han blir arg så är han en ångvält. O så fort jag känner lite hopp o glädje är det som att han har en radar att han ska leta upp mig o bråka. Vända o vrida på varje ord o trycka på alla knappar tills jag flippar ur o skriker tillbaka. Han kan säga så hemska saker o slå i väggar men om jag säger ifrån om en sak då är det jag som börjar bråka.... Osv osv. Han säger också att han gör det här för min skull, o antyder att jag borde vara tacksam samtidigt som han i andra andetaget säger att det är han som borde vara tacksam att jag ens är kvar...

@lindaab hur går det för dig?

Vi lever samma vardag du och jag. Känner din uppgivenhet! Fortsätt att gör det du mår bra av. Du behöver all positiv återhämtning du kan få. 🌸

Jag vill bryta kontakten med min förälder som är alkolist och behandlat mig illa i stort sett hela mitt liv. Jag har sökt bekräftelse hos henne i hela mitt liv, gjort allt och lite till för att behaga henne , stötta henne ..alla år för att få känna lite kärlek och värme trots dålig behandling tillbaka !! Varför fortsätter man frågar jag mig själv???? Känner mig så förvirrad.

Jag har levt som medberoende sen jag var liten och alltid tyckt synd om henne , fått vara som en mamma åt henne osv... Men känner nu att jag inte orkar mer och vill inte ha kontakt längre. Känns sorgligt men nödvändigt.

Jag undrar vad DU vill? Vi anhöriga är alldeles för fokuserade på vad den sjuke vill. När man börjar se sig själv i spegeln ändras livsvalen och besluten. 🤗

@sommar2023 förstår att allt gungar just nu och att det kan kännas oroligt.

Men sjukdomen är progressiv, så fortsätter din man dricka kommer allt hamna i ett mycket sämre läge än det ni är i idag. Så all form av förändring har ju möjligheten att istället leda till något bättre på sikt. Om din make står fast vid beslutet att avstå alkohol skulle jag tro att man istället väljer att följa upp med blodprover innan en eventuell anmälan om det visar sig inte funka. Och det är ju i så fall för att skydda barn (och även dig, det blir ju väldigt tydligt för dig vad du behöver göra då).

Håller tummen för er! 🤗✨

Det är inte du som dricker - du kan omöjligen förstöra något alls.

@sommar2023 Hej, Jättebra att han har sökt hjälp. Vård finns där som stöd även om barn och körkort kan komplicera till saker och ting. Vad en läkare hotar med skulle jag inte lägga speciellt mycket tonvikt på och jag tvekar på att läkaren kommer ihåg vad som sagts i ett möte. Jag är även tveksam till att läkaren skriver i journalen att rekommendationen är att anmäla till socialen om din man söker hjälp igen. Av vad jag har förstått så krävs det 2 tester med en månads mellanrum där båda testerna ska påvisa högt värde för att transportstyrelsen ska dra körkort. Om din man gör ett score-test så kan en beroendeläkare sätta en kronisk diagnos som alkoholberoende vilket inte är så kul (jag har den diagnosen) och den kan vara underlag för indraget körkort av Transortstyrelsen (om jag fattat det rätt). Jag har ingen erfarenhet av socialen och vad de kan göra men har man inga barn så skulle jag inte bry mig.

Med detta sagt så glöm inte att instanserna finns där för att hjälpa även om det inte alltid känns så och jag råder er att ta hjälp ta emot hjälpen ni kan få. Vill inte din man ta emot hjälp så får du fundera på din framtid er relation.

Lycka till!

@fruganirödahuset
En bra pappa när han dricker var dag?
Men du detta är inte ditt ansvar och du kan inte få honom nykter, bara se till att du och även barnen får professionellt samtalsstöd och visa dem hur livet kan vara genom att skapa ert eget. Ett liv som innehåller trygghet och allt det du själv så bra beskriver.♥️
Hans kropp är tyvärr det sista bekymret i detta läge.

Men du .. finns mycket att skriva men att DU förstör? Jag ringde till polisen när min körde onykter. De tog honom till slut.
Förstörde jag? Har aldrig känt det, han har heller aldrig vänt det mot mig.

Min man har idag ringt till vårdcentralen för att söka hjälp. Han har fått ett ultimatum från mig att antingen skiljer vi oss eller söker han hjälp. Vi går även hos en psykoterapeut som vi båda verkligen gillar som stöttar upp i detta.
Men min man är livrädd för socialen. Förra gången han fick hjälp så sa läkaren att dricker du igen så anmäler jag dig till socialen.
Hoppas inte det blir så. Jag är med jätteorolig måste jag säga. Men vår psykoterapeut sa att han inte trodde det var någon fara å att vi kunde hänvisa till honom med.
Sen är mannen min livrädd för peth prov å körkortet. Usch tänk om jag ttp förstör allt nu.

@fruganirödahuset åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Känner du inte att ni glider ifrån varandra? Hur funkar det hos er när barnen ska göra aktiviteter och hämtas när han dricker varje dag? Är det du som tar den biten? Jag får rysningar när jag hör en ölburk som öppnas. Allt handlar om den där ölen. Det finns alltid en anledning till att ta sig en öl. Han tycker inte att det är fel att dricka varje dag. Han säger att han får energi från ölen och samtidigt komma ner i varv. Är så less på alkoholen. Den förstör så mycket. Min man har hållit på nu i 20 år med den här skiten. Jag har flera gånger bett honom sluta och drar han ner ett tag men sedan är det samma visa igen. I somras fick jag nog. Han fick välja familjen eller ölen.

Min man dricker varenda dag. Alltså jag kan inte komma ihåg en enda dag de sista åren då han lagt sig för kvällen utan att ha druckit en droppe alkohol. Det låter jävligt tragiskt när jag skriver det, och inte är han full varje kväll, men ändå.
Jag börjar tröttna. Tröttna på att åka till bolaget 3-4 ggr i veckan. Tröttna på att bli utskälld för allt och inget. Tröttna på att han inte tar tag i problemet. Det här har pågått i mindre eller större omfattning i snart 20 år.
Han har gjort saker. Han pratar med läkare och med en beroendemottagning. Äntligen. Men det går så långsamt.
Han är inte våldsam och skulle aldrig köra bil etc onykter eller göra någonting för att skada mig eller barnen. Ibland tänker jag att om det hade varit så, så hade det varit lättare att lämna. Men han är en bra pappa, han älskar sina barn och sitt jobb, han älskar mig och vi har det ofta bra tillsammans. Vi har många gemensamma tankar kring hur vi vill att livet ska se ut.
Men hans kropp orkar inte. Han har ont i leder. Han får ont så fort han gör något ansträngande. Eller går för mycket på jobbet. Allt är argument för att sätta sig vid tvn och ta en öl och en grogg.
Jag vet inte vad jag ska göra. Hur får jag honom att förstå att det här inte funkar? Att jag vill mer av livet, att jag vill kunna åka och träna, sjunga i kör, göra saker på vardagskvällar och att han också borde ta den möjligheten? Varför måste alkoholen alltid gå först?

Jag är knappt kvar, och har nog egentligen gett upp. Jag tjatar aldrig om ngt längre och när han är berusad ber jag honom kontakta mig när han blivit nykter. Och svarar sen inte så länge jag ser att han dricker. Åker knappt inte dit längre. Och försöker som sagt leva mitt liv så gott det går. Det lilla som gör att jag har en liten del av foten kvar är hoppet.
Speciellt nu när han tagit hjälp, utan att ngn ens tjatat på honom.

Men jag förstår din poäng. Och ärligt talat så vet jag inte. Saknaden av den fina nyktra. Men vet inte ens om han är så fin då. Du har rätt. Men det är väl ett medberoende antar jag, suck.

@lindaab vill du? Vad är det som håller dig kvar? Vad skulle hända med dig om du avslutade kontakten? Som jag har förstått det så går det inte att ändra någon annan, utan man måste sätta sig själv först🧡

Jag har skrivit här inne tidigare om en sambo som blev en särbo som jag endast träffade varannan vecka pga att jag har barn. Till slut blev det bara varannan helg pga att jag inte orkade med drickandet på vardagar när jag skulle upp och jobba. Han jobbar inte sen 7 år tillbaka.
Jag har härdat ut länge och försökt leva mitt liv så gott det går med jobb,barn och egna intressen. Vänner har jag inte så många kvar.
Har försökt ignorera honom så gott det går.
Men har åkt till honom när det blivit min barnlediga helg,oftast är han inte helt nykter. Men han försöker oftast. Han dricker inget när jag är där. Men eftersom han haft 11 dagar för sig själv som han spenderat med att dricka dygnet runt så mår han ju inget vidare och vi får inte mycket gjort alls under helgen eftersom han varken har matlust eller ork. Ofta kraftig abstinens. Jag har börjat tröttna mer och mer, senaste året han jag max varit där en gång i månaden.
Han har som sagt inget jobb, pga fyllan. Inget körkort av samma orsak.
Han har inge vänner kvar och knappt nån familj som han umgås med längre.
Han är mest hemma och dricker, ibland irrar han omkring på stan och ibland på nåt risigt fyllesjuk med likasinnade. I området han bor, bor en hel del likasinnade som han hänger med ibland.

Han har börjat få en del fysiska problem. Dåliga njurvärden, dåliga levervärden, problem med gallblåsa och problem med mage och tarmar. Högt blodtryck och jag kan fortsätta ett tag till.

Men nu till min fråga. För ett tag sedan bröt han ihop, höll sig nykter några dagar. Sökte hjälp via vården. Ringde runt till alla han känner och sa att nu ska han bli nykter, han gör det som krävs. Han sa till mig och flera att han verkligen vill. Att han måste välja livet och inte må såhär dåligt längre. Men det höll inte ens en vecka. Han dricker dygnet runt igen och säger att han väntar på hjälpen och att han ska fixa det. Just nu sitter han på en pizzeria och dricker eftersom bolaget är stängt.
Vill han verkligen men klarar det inte, eller sliter han bara i det och tror vården ska göra jobbet åt honom.
Man vill så gärna förstå, men fattar ingenting.
Jag vill gärna stötta honom om han bestämt sig, men känns inte som han gjort det. För isf borde han ju stanna hemma. Eller är beroendet så svårt…

@Hoppfulla Vi levde ihop i nästan 40 år, träffades som tonåringar och har två barn tillsammans. Alkohol var en självklar del av vårt liv, helg och fest.
Stort gäng som hade väldigt roligt tillsammans, där de flesta av oss tog oss igenom festandet och livet tog mer och mer en annan riktning. Ett par stycken hittade sin bästa vän i alkoholen och den blev viktigare än allt annat. Inget kan ge min man det som alkoholen kan. Det ska också säjas att han med all säkerhet har en NPF-diagnos, så det har nog handlat en hel del om självmedicinering. Det förstod ingen av oss förrän vår son fick sin diagnos. Alkoholen har verkligen dödat alla känslor och jag förstår precis vad du pratar om när du inte vill vara nära. Till slut ville jag inte vara nära överhuvudtaget.
Jag har funderat mycket på hur allt skulle varit om jag lämnat 20 år tidigare, när min man var yngre och inte så märkt av alkoholens konsekvenser kroppsligt och själsligt.
Ingen vet, men jag kan inte se att något gott kommit ut av att jag stannade så länge. Jag skulle ha "valt" barnen, min dotter kommer nog alltid att se det som att jag valde min man, trots att jag aldrig såg det så själv och de har så gott som ingen kontakt med sin pappa som de helt tappat respekten för. "Pappa valde alkoholen och mamma valde pappa"
Alltså valde ingen dem, ser man det så, då blir det hjärtskärande. Jag var för feg för att bryta upp från mitt invanda liv och säkerligen var det medberoendet som talade också, hela familjen var/är ju sjuk.
Jag har ett bättre liv nu, men jag är märkt av ett långt liv som medberoende, liksom våra barn. Mest märkt är naturligtvis den som är fångad i missbruket, inte mycket kvar av den jag älskade. Det syns att han är alkoholist sedan många år och det märks att hjärnan tagit stryk. Jag vet att han skäms över sig själv, han är en stolt person. Den han verkligen är skulle i alla fall ha skämts och det känns så hemskt att se hur han förfaller framför allas ögon. Hans integritet har alltid varit hans signum.
Jag kan inte ge dig något annat råd än att lämna, för din och barnens skull, men även för hans. Att stanna hjälper ingen. Att gå hjälper dig och barnen även om det gör ont och vem vet, kanske ställs allt på sin spets för honom också. Om jag på något sätt kunde ge dig kraft, så skulle jag göra det. För jag är så säker på att det är det rätta.

Vi hade en jättefin dag, samarbetade, började ta fram jultextiler (filtar och sånt bara) och planerade (alkoholfri) glögg och film för kvällen. Det var lugnt och varmt och jag kände mig trygg.

Men så fort första ölen kom fram så blev allt inom mig annorlunda direkt. Han hade inte ens hunnit öppna den, men jag blev avstängd i kroppen. Jag ville inte vara nära. Jag sitter just nu hellre på badrumsgolvet än i samma rum som honom.
Det gör så ont, för jag vill vilja vara nära. Men just nu kan jag inte.

Allt kan vara så fint tills alkoholen kommer in i bilden och det gör den alltid. Och förstör.

Men du.. ge inte upp ditt o barnens liv♥️

Han får göra sin egen resa.

Det känns som om min man gett upp livet utan ölen. Han pratar knappt och drar sig undan. Tycker livet är meningslöst. Vill dricka lagom och fattar inte alls att vi andra mår dåligt när han dricker. Vi trippar på tå för att slippa få en utskällning. Jag känner mig så ensam. Jag vill ha tillbaka min man. Kommer han tillbaka eller försvinner han mer och mer.

@JHL Tusen tack för svar! Känns så fint att läsa om hur det har blivit bättre för dig. Så fantastiskt bra kämpat och reflekterat.
Jag tycker inte heller man behöver tänka på så långsiktiga hälsoeffekter, när man väl lever utan stor konsumtion eller rökning. För många sjukdomar är ändå genetiska och inget vi kan påverka särskilt mycket. Jag älskar podden med Agnes Wold och den nya approach man får där i kontrast till vår tids hälsoångest. Så avslappnande och klokt! Tips om du tycker om en podd då och då. Man får sig många goda skratt också.

Tillbaka till min sambo så blir jag lite nedslagen när jag läser om 3 mån/ en vecka. En vecka försökte han två gånger ibörjan av vår relation. Då klarade han inte ens en dag. Sen har jag/vi bara låtit allt vara fram till nu. Men jag tror kanske det ändå lett till några positiva saker, som att bygga upp tillit och trygghet. Vi pratar väldigt bra och lugnt om alkoholen nu och han går inte in i försvar.
Men målet just nu är en enda dag i veckan, så att han iallafall kan känna att han klarar av det. Förra veckan tog han en öl ändå på den nyktra dagen, medan jag sov efter nattpass. Men sen var resten av dagen alhoholfri. Jag hoppas han klarar det helt alkoholfritt imorgon. Han har Selincro att ta, men gjorde inte det förra veckan (tror han ville försöka utan).
Vi hade tänkt att vi kunde fortsätta ett par veckor med detta, och sen bygga på till två och tre dagar. Rådgivaren på alkoholhjälpen tyckte det lät som en bra plan för att bygga på självförtroende.
Tror du att det är svårt att få till ett kontrollerat drickande på det sättet?Kanske skulle det vara bättre att ta Selincro i en vecka som start och försöka vara nykter?

Det är ju såklart möjligt att det inte går att få till en kontrollerad konsumtion när problemen är så här stora.
Men man vill väl försöka det först. Han har sagt att han absolut inte skulle vilja vara utan alkohol helt.
Det är ju hans process.
Verkar som att han mest gör det nu för min skull. Men å andra sidan ser han ju också att han har allvarliga problem. Kanske ännu mer nu när han sett att en enda nykter dag är så svårt. Men han har minskat konsumtionen kraftigt de dagar han dricker, och jag har klarat mitt mål på max 10 enheter/vecka i några veckor nu. Och det gör ändå väldigt stor skillnad för mig i hur jag har det, både i min egen hälsa och umgänget med sambon.
Sen får vi väl se hur allt går...

Hoppas du får en fin helg! ❤️

Jag har ibland upplevt att de varma, kärleksfulla och stöttande sidorna - det normalfall jag och frugan utgår ifrån i vår relation - kan ha en tendens att dövas bort av alkohol. Man blir mindre känslig för subtila signaler som styr kommunikationen från båda sidor och det finns en ökad risk för plumpa kommentarer, överreaktioner etc i synnerhet om promillehalten börjar bli hög.

Sådant har inträffat även för oss men tack och lov ytterst sällan, vi brukade hålla det på en "mysigt smålullig" nivå där man snarare blir allmänt sorglös och godmodig. När det ändå inträffat - jag kan nästan räkna det på ena handens fingrar - så har vi tagit upp det i ett allvarligt samtal när vi båda är i nyktert tillstånd, gjort klart att det *aldrig* är ok att uppträda respektlöst och förminskande.

Jag tror att om man inte sätter ner foten tidigt så eskalerar och fördjupas detta till ett mönster båda lär sig är "normalt", vad man väntar sig. Det borde gå att vända men det förutsätter en vilja till förändring av den alkoholberoende partner i en asymmetrisk beroenderelation dvs att bara den ena parten dricker okontrollerat. Alla sådana här försök att styra upp måste ske i nyktert tillstånd, och har det gått långt tror jag det behövs stöd av en terapeut eller liknande.

Varmt lycka till, det gör ont i mig att se alla dessa hemska historier på anhörigforumet ska ni veta. Fy fan för A.