Senaste kommentarerna i forumet

Men du .. finns mycket att skriva men att DU förstör? Jag ringde till polisen när min körde onykter. De tog honom till slut.
Förstörde jag? Har aldrig känt det, han har heller aldrig vänt det mot mig.

Min man har idag ringt till vårdcentralen för att söka hjälp. Han har fått ett ultimatum från mig att antingen skiljer vi oss eller söker han hjälp. Vi går även hos en psykoterapeut som vi båda verkligen gillar som stöttar upp i detta.
Men min man är livrädd för socialen. Förra gången han fick hjälp så sa läkaren att dricker du igen så anmäler jag dig till socialen.
Hoppas inte det blir så. Jag är med jätteorolig måste jag säga. Men vår psykoterapeut sa att han inte trodde det var någon fara å att vi kunde hänvisa till honom med.
Sen är mannen min livrädd för peth prov å körkortet. Usch tänk om jag ttp förstör allt nu.

@fruganirödahuset åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Känner du inte att ni glider ifrån varandra? Hur funkar det hos er när barnen ska göra aktiviteter och hämtas när han dricker varje dag? Är det du som tar den biten? Jag får rysningar när jag hör en ölburk som öppnas. Allt handlar om den där ölen. Det finns alltid en anledning till att ta sig en öl. Han tycker inte att det är fel att dricka varje dag. Han säger att han får energi från ölen och samtidigt komma ner i varv. Är så less på alkoholen. Den förstör så mycket. Min man har hållit på nu i 20 år med den här skiten. Jag har flera gånger bett honom sluta och drar han ner ett tag men sedan är det samma visa igen. I somras fick jag nog. Han fick välja familjen eller ölen.

Min man dricker varenda dag. Alltså jag kan inte komma ihåg en enda dag de sista åren då han lagt sig för kvällen utan att ha druckit en droppe alkohol. Det låter jävligt tragiskt när jag skriver det, och inte är han full varje kväll, men ändå.
Jag börjar tröttna. Tröttna på att åka till bolaget 3-4 ggr i veckan. Tröttna på att bli utskälld för allt och inget. Tröttna på att han inte tar tag i problemet. Det här har pågått i mindre eller större omfattning i snart 20 år.
Han har gjort saker. Han pratar med läkare och med en beroendemottagning. Äntligen. Men det går så långsamt.
Han är inte våldsam och skulle aldrig köra bil etc onykter eller göra någonting för att skada mig eller barnen. Ibland tänker jag att om det hade varit så, så hade det varit lättare att lämna. Men han är en bra pappa, han älskar sina barn och sitt jobb, han älskar mig och vi har det ofta bra tillsammans. Vi har många gemensamma tankar kring hur vi vill att livet ska se ut.
Men hans kropp orkar inte. Han har ont i leder. Han får ont så fort han gör något ansträngande. Eller går för mycket på jobbet. Allt är argument för att sätta sig vid tvn och ta en öl och en grogg.
Jag vet inte vad jag ska göra. Hur får jag honom att förstå att det här inte funkar? Att jag vill mer av livet, att jag vill kunna åka och träna, sjunga i kör, göra saker på vardagskvällar och att han också borde ta den möjligheten? Varför måste alkoholen alltid gå först?

Jag är knappt kvar, och har nog egentligen gett upp. Jag tjatar aldrig om ngt längre och när han är berusad ber jag honom kontakta mig när han blivit nykter. Och svarar sen inte så länge jag ser att han dricker. Åker knappt inte dit längre. Och försöker som sagt leva mitt liv så gott det går. Det lilla som gör att jag har en liten del av foten kvar är hoppet.
Speciellt nu när han tagit hjälp, utan att ngn ens tjatat på honom.

Men jag förstår din poäng. Och ärligt talat så vet jag inte. Saknaden av den fina nyktra. Men vet inte ens om han är så fin då. Du har rätt. Men det är väl ett medberoende antar jag, suck.

@lindaab vill du? Vad är det som håller dig kvar? Vad skulle hända med dig om du avslutade kontakten? Som jag har förstått det så går det inte att ändra någon annan, utan man måste sätta sig själv först🧡

Jag har skrivit här inne tidigare om en sambo som blev en särbo som jag endast träffade varannan vecka pga att jag har barn. Till slut blev det bara varannan helg pga att jag inte orkade med drickandet på vardagar när jag skulle upp och jobba. Han jobbar inte sen 7 år tillbaka.
Jag har härdat ut länge och försökt leva mitt liv så gott det går med jobb,barn och egna intressen. Vänner har jag inte så många kvar.
Har försökt ignorera honom så gott det går.
Men har åkt till honom när det blivit min barnlediga helg,oftast är han inte helt nykter. Men han försöker oftast. Han dricker inget när jag är där. Men eftersom han haft 11 dagar för sig själv som han spenderat med att dricka dygnet runt så mår han ju inget vidare och vi får inte mycket gjort alls under helgen eftersom han varken har matlust eller ork. Ofta kraftig abstinens. Jag har börjat tröttna mer och mer, senaste året han jag max varit där en gång i månaden.
Han har som sagt inget jobb, pga fyllan. Inget körkort av samma orsak.
Han har inge vänner kvar och knappt nån familj som han umgås med längre.
Han är mest hemma och dricker, ibland irrar han omkring på stan och ibland på nåt risigt fyllesjuk med likasinnade. I området han bor, bor en hel del likasinnade som han hänger med ibland.

Han har börjat få en del fysiska problem. Dåliga njurvärden, dåliga levervärden, problem med gallblåsa och problem med mage och tarmar. Högt blodtryck och jag kan fortsätta ett tag till.

Men nu till min fråga. För ett tag sedan bröt han ihop, höll sig nykter några dagar. Sökte hjälp via vården. Ringde runt till alla han känner och sa att nu ska han bli nykter, han gör det som krävs. Han sa till mig och flera att han verkligen vill. Att han måste välja livet och inte må såhär dåligt längre. Men det höll inte ens en vecka. Han dricker dygnet runt igen och säger att han väntar på hjälpen och att han ska fixa det. Just nu sitter han på en pizzeria och dricker eftersom bolaget är stängt.
Vill han verkligen men klarar det inte, eller sliter han bara i det och tror vården ska göra jobbet åt honom.
Man vill så gärna förstå, men fattar ingenting.
Jag vill gärna stötta honom om han bestämt sig, men känns inte som han gjort det. För isf borde han ju stanna hemma. Eller är beroendet så svårt…

@Hoppfulla Vi levde ihop i nästan 40 år, träffades som tonåringar och har två barn tillsammans. Alkohol var en självklar del av vårt liv, helg och fest.
Stort gäng som hade väldigt roligt tillsammans, där de flesta av oss tog oss igenom festandet och livet tog mer och mer en annan riktning. Ett par stycken hittade sin bästa vän i alkoholen och den blev viktigare än allt annat. Inget kan ge min man det som alkoholen kan. Det ska också säjas att han med all säkerhet har en NPF-diagnos, så det har nog handlat en hel del om självmedicinering. Det förstod ingen av oss förrän vår son fick sin diagnos. Alkoholen har verkligen dödat alla känslor och jag förstår precis vad du pratar om när du inte vill vara nära. Till slut ville jag inte vara nära överhuvudtaget.
Jag har funderat mycket på hur allt skulle varit om jag lämnat 20 år tidigare, när min man var yngre och inte så märkt av alkoholens konsekvenser kroppsligt och själsligt.
Ingen vet, men jag kan inte se att något gott kommit ut av att jag stannade så länge. Jag skulle ha "valt" barnen, min dotter kommer nog alltid att se det som att jag valde min man, trots att jag aldrig såg det så själv och de har så gott som ingen kontakt med sin pappa som de helt tappat respekten för. "Pappa valde alkoholen och mamma valde pappa"
Alltså valde ingen dem, ser man det så, då blir det hjärtskärande. Jag var för feg för att bryta upp från mitt invanda liv och säkerligen var det medberoendet som talade också, hela familjen var/är ju sjuk.
Jag har ett bättre liv nu, men jag är märkt av ett långt liv som medberoende, liksom våra barn. Mest märkt är naturligtvis den som är fångad i missbruket, inte mycket kvar av den jag älskade. Det syns att han är alkoholist sedan många år och det märks att hjärnan tagit stryk. Jag vet att han skäms över sig själv, han är en stolt person. Den han verkligen är skulle i alla fall ha skämts och det känns så hemskt att se hur han förfaller framför allas ögon. Hans integritet har alltid varit hans signum.
Jag kan inte ge dig något annat råd än att lämna, för din och barnens skull, men även för hans. Att stanna hjälper ingen. Att gå hjälper dig och barnen även om det gör ont och vem vet, kanske ställs allt på sin spets för honom också. Om jag på något sätt kunde ge dig kraft, så skulle jag göra det. För jag är så säker på att det är det rätta.

Vi hade en jättefin dag, samarbetade, började ta fram jultextiler (filtar och sånt bara) och planerade (alkoholfri) glögg och film för kvällen. Det var lugnt och varmt och jag kände mig trygg.

Men så fort första ölen kom fram så blev allt inom mig annorlunda direkt. Han hade inte ens hunnit öppna den, men jag blev avstängd i kroppen. Jag ville inte vara nära. Jag sitter just nu hellre på badrumsgolvet än i samma rum som honom.
Det gör så ont, för jag vill vilja vara nära. Men just nu kan jag inte.

Allt kan vara så fint tills alkoholen kommer in i bilden och det gör den alltid. Och förstör.

Men du.. ge inte upp ditt o barnens liv♥️

Han får göra sin egen resa.

Det känns som om min man gett upp livet utan ölen. Han pratar knappt och drar sig undan. Tycker livet är meningslöst. Vill dricka lagom och fattar inte alls att vi andra mår dåligt när han dricker. Vi trippar på tå för att slippa få en utskällning. Jag känner mig så ensam. Jag vill ha tillbaka min man. Kommer han tillbaka eller försvinner han mer och mer.

@JHL Tusen tack för svar! Känns så fint att läsa om hur det har blivit bättre för dig. Så fantastiskt bra kämpat och reflekterat.
Jag tycker inte heller man behöver tänka på så långsiktiga hälsoeffekter, när man väl lever utan stor konsumtion eller rökning. För många sjukdomar är ändå genetiska och inget vi kan påverka särskilt mycket. Jag älskar podden med Agnes Wold och den nya approach man får där i kontrast till vår tids hälsoångest. Så avslappnande och klokt! Tips om du tycker om en podd då och då. Man får sig många goda skratt också.

Tillbaka till min sambo så blir jag lite nedslagen när jag läser om 3 mån/ en vecka. En vecka försökte han två gånger ibörjan av vår relation. Då klarade han inte ens en dag. Sen har jag/vi bara låtit allt vara fram till nu. Men jag tror kanske det ändå lett till några positiva saker, som att bygga upp tillit och trygghet. Vi pratar väldigt bra och lugnt om alkoholen nu och han går inte in i försvar.
Men målet just nu är en enda dag i veckan, så att han iallafall kan känna att han klarar av det. Förra veckan tog han en öl ändå på den nyktra dagen, medan jag sov efter nattpass. Men sen var resten av dagen alhoholfri. Jag hoppas han klarar det helt alkoholfritt imorgon. Han har Selincro att ta, men gjorde inte det förra veckan (tror han ville försöka utan).
Vi hade tänkt att vi kunde fortsätta ett par veckor med detta, och sen bygga på till två och tre dagar. Rådgivaren på alkoholhjälpen tyckte det lät som en bra plan för att bygga på självförtroende.
Tror du att det är svårt att få till ett kontrollerat drickande på det sättet?Kanske skulle det vara bättre att ta Selincro i en vecka som start och försöka vara nykter?

Det är ju såklart möjligt att det inte går att få till en kontrollerad konsumtion när problemen är så här stora.
Men man vill väl försöka det först. Han har sagt att han absolut inte skulle vilja vara utan alkohol helt.
Det är ju hans process.
Verkar som att han mest gör det nu för min skull. Men å andra sidan ser han ju också att han har allvarliga problem. Kanske ännu mer nu när han sett att en enda nykter dag är så svårt. Men han har minskat konsumtionen kraftigt de dagar han dricker, och jag har klarat mitt mål på max 10 enheter/vecka i några veckor nu. Och det gör ändå väldigt stor skillnad för mig i hur jag har det, både i min egen hälsa och umgänget med sambon.
Sen får vi väl se hur allt går...

Hoppas du får en fin helg! ❤️

Jag har ibland upplevt att de varma, kärleksfulla och stöttande sidorna - det normalfall jag och frugan utgår ifrån i vår relation - kan ha en tendens att dövas bort av alkohol. Man blir mindre känslig för subtila signaler som styr kommunikationen från båda sidor och det finns en ökad risk för plumpa kommentarer, överreaktioner etc i synnerhet om promillehalten börjar bli hög.

Sådant har inträffat även för oss men tack och lov ytterst sällan, vi brukade hålla det på en "mysigt smålullig" nivå där man snarare blir allmänt sorglös och godmodig. När det ändå inträffat - jag kan nästan räkna det på ena handens fingrar - så har vi tagit upp det i ett allvarligt samtal när vi båda är i nyktert tillstånd, gjort klart att det *aldrig* är ok att uppträda respektlöst och förminskande.

Jag tror att om man inte sätter ner foten tidigt så eskalerar och fördjupas detta till ett mönster båda lär sig är "normalt", vad man väntar sig. Det borde gå att vända men det förutsätter en vilja till förändring av den alkoholberoende partner i en asymmetrisk beroenderelation dvs att bara den ena parten dricker okontrollerat. Alla sådana här försök att styra upp måste ske i nyktert tillstånd, och har det gått långt tror jag det behövs stöd av en terapeut eller liknande.

Varmt lycka till, det gör ont i mig att se alla dessa hemska historier på anhörigforumet ska ni veta. Fy fan för A.

@myssockan Ja det är väl just det som gör det så svårt att tänka klart, att allt kan vara så fint, så bra, så lyckligt tills alkoholen kommer in i bilden.
Om jag hade haft svaren på dina två frågor hade jag inte suttit på detta forum nu. Jag kan känna att det får vara nog varje kväll i en hel vecka men varje morgon kommer jag på andra tankar.
Jag hoppas det finns andra här som kan ge dig bättre svar och visdom. Det finns tyvärr allt för många med erfarenhet i ämnet.

@myssockan Några svar på dina frågor. Jag är nykter sen januari och det har gått väldigt bra och lyckligtvis känner jag inget större sug vilket jag är jätteglad för. Mitt drickande var inte pga ångest eller annat det verkade bero på att jag gillade ruset, jag gjorde en test som även påvisade det. Jag är inne i mitt första träningsår och har ingen målbild för att ha en hälsosam relation till alkohol så jag kör utan tills vidare. Då jag var en jättestor storkonsument (du kan läsa i min tråd) så har min kropp tagit stryk och jag blev diagnisticerad med alkoholinducerad fettlever och hade högt blodtryck. Nu är mina leverevärden bra (vilket jag tolkar som att fettlevern är borta) samt blodtrycket är normalt och jag tar inte längre medicin. Sedan så har kroppen säkerligen tagit stryk på andra ställen men jag är lyckligt ovetande vilka hälsomässiga bomber som kommer att brisera i framtiden och har valt att inte fundera på det. Jag försöker leva ett skapligt hälsosamt liv med kost, motion och givetis nykterhet.

Bra att din sambo har dragit ner på sin konsumtion och alla anledningar är bra men att göra det för någon annan och inte för sig själv är, från mitt perspektiv, lite grunt men det är ju en persons åsikt.

Att man måste krashlanda för att få till en förändring behövs såklart inte men det hjälpte mig att tvingas ta tag i mitt drickande och mig själv och göra en del förändringar i mitt beteende och hur jag ser på mig själv (typ att jag hade kontroll och kunde hantera drickandet).

En vanlig rekommendation i forumet är att ta 3 nyktra månader för då upplevs en massa positiva effekter avseende sömn, vikt, mående, hy etc. Känns det för lågt kanske 1 vecka är en bra start och funkar inte ens det så är det illa (anser jag).

Förhoppningsvis löser det sig för dig och din sambo. Ha en fin helg.

Jag känner absolut igen mig till 100%❤️.
Fredag idag, vet varenda händelse relaterat till alkohol i förväg för hela helgen.

Jag har skrivit förut, och kanske egentligen i stort sett samma sak men jag går sönder lite mer för varje vecka. Min man dricker för ofta & lite för mycket. Sällan sprit, oftast vin eller öl. Han dricker när han är "värd det", när det finns "något att fira", när han behöver "koppla av". Ja ni förstår, alla anledningar är en bra anledning. Jag tycker inte om hur han blir... är han glad blir han högljudd, pratar för mycket, överdriver sina historier etc. Är han stressad, irriterad, mårcdåligt blir han elak. Han letar konflikt. Bara med mig, aldrig andra. Ser jag på ett program på tv är det helt värdelöst, frågar jag lm jag skall släcka när jag lägger mig säger han att han är stor nog att klara det själv. Släcker jag inte säger han att jaha nej men jag släcker sen då osv isv. Kontentan: det kan BARA bli fel vad jag än gör. Det känns som att han hoppas på en konflikt. Jag går bara och lägger mig och han sitter och mumlar för sig själv på nedervåningen. Jag kan sätta en rejäl skönt på att han kommer somna med huvudet på köksbordet och komma och lägga sig vid 03-tiden. Varför blir människan så här? Jag vill inte leva mitt liv trippandes på tå. Han skulle ALDRIG göra mig illa fysiskt men psykiskt krymper jag... Känner någon igen sig

@Rike Ja precis, det är ju till stor hjälp att kunna få någon annans perspektiv. Särskilt kanske från er som gått igenom det värsta, hemskt nog. Jag har varit i destruktiva relationer förut, och vet ju egentligen vilket helvete livet kan förvandlas till. Tror att jag kommer att lämna om jag märker att jag börjar må för dåligt i det här. Helt enkelt för att jag inte orkar med att gå igenom liknande igen. Så du behöver nog ändå inte vara så orolig för just mig ❤️

@JHL Tack för din berättelse, så fint att få ta del av! ❤️ Ja, det är ju just framtiden som oroar mig tillsammans med min sambo om han inte lyckas göra drastiska förändringar. Förstår ju att konsumtionen inte kan vara kvar på samma nivå utan kommer bli värre (om han inte jobbar hårt för att ändra den/blir helt nykter). Om arbete och karriär ja. Han löper dessutom risk att bli allvarligt skadad i jobbet.

Vad gäller minskade konsumtionen nu sista tiden så är det ju på grund av ett mål vi kommit överens om, eller som han gått med på för min skull. Jag är inte säker än på att han verkligen har motivation att ändra sitt drickande, även om han förstås säger det till mig. Och då är ju denna minskning bara tillfällig.
Jag försöker knappt hålla reda på hur mycket han dricker de dagar han dricker, för jag vet att han har gömställen överallt och jag kan knappast kontrollera nåt. Men det jag märker på är berusningsgraden och den är mycket mindre. Plus den nyktra dagen.
Han dricker även mindre eftersom jag nu dricker måttligt.
Tror du att det kan hjälpa? eller är det bara en krasch som kan motivera att sluta?
Han verkar må bra hälsomässigt och inte bli bakfull (vilket ju är farligt). Han sover bra och vaknar pigg. Fattar inte hur hans kropp håller ihop...

Hur blev det för dig, är du helnykter idag? Är hälsan återställd?

Tack snälla för att du delar med dig! 🙏❤️

Absolut - men med en förhoppning om att det kan bidra till att någon annan inte går så långt in i det 😊

(Nu drack min långt ifrån var dag, men även i mitt fall snygg, trevlig med jobb, intressen o hus osv)

@Rike vi var långt från Sverige men hemma nu. Han kom tillbaka redan efter en timme den där kvällen. Knäpptyst.

Jag tror kanske att det lite psykar honom att jag valde bort så mycket alkohol i hans närvaro även under semestern. Jag har verkligen haft spetsad guldkant tidigare. Bubbel till lunch. Avec till kaffet. Provat nya drinkar. Svept sista glaset på balkongen. Nu njuter jag helt plötsligt av att hoppa över alkohol.

Det är så skönt att vara hemma igen!

@Plump
Hej, det där då du skriver att du " ... inte räcker till". Hur menar du då?

@Rike Hej Rike! Det är så snällt att du skriver❤️ Och så sorgligt att höra. Har du fått möjlighet till att gå i terapi efteråt? Jag kan tänka mig att det blir terapeutisk att stödja andra här på forumet också🙏

Vi planerar inte några fler barn, så det finns inte med i bilden❤️ Min son bor själv och hans barn bor heltid hos hans ex just nu, men kommer förhoppningsvis bo varannan helg hos honom i framtiden.

Jag vill se om min kille kan dricka måttligt när han väl bestämt sig. Älskar honom och hoppas han kommer klara det...

@myssockan Hej,
Jag känner igen mig i din beskrivning av din sambo då jag var en högfunktionell alkoholist. Krävande jobb med befordringar i flera led, böt senare till konsult med tillhörande utvärderingar och alltid fått toppbetyg av klient och medarbetare. Tjänar bra, oerhört strukturerad i drickandet, aktiv på fritiden med träning, golf vara tränare, sitta i föreningsstyrelser. Lyckligtvis krashlandade jag ordentligt med sjukhusvistelse för abstinens. Att det gick arbetsgivare och uppdragsgivare förbi var bara tur och dansen på slak lina för en alkoholist/storkonsument är i princip omöjlig att upprätthåll över tid.
Med det sagt så kommer din sambo att kraschlanda och då märker han hur pass säker hans ställning är, jobb och rykte kan försvinna på ett ögonblick och en ny situation med luckor i CV kan uppstå. Någon mycket klokare person på forumet sade något i stil med att "mycket mer intelligentare personer än vi på forumet har supit bort karriär och familj och att tro att man är ett undantag leder till fördärvet" (fritt tolkat). Vidare är alkoholism degenerativt och dins sambos drickande kommer att tilltaga.

Jag läser att han har börjat att dra ner på alkoholen vilket är såklart jättebra men jag låter ovanstående harang stå kvar även om den inte verkar vara helt relevant i dagsläget. Var dock vaksam för det är enkelt att säga att man har dragit ner på drickandet men svårare att göra. 5 klunkar whiskey hinns enkelt med när du är på toa.

Lycka till med ditt val.

@Plump Hej på dig. Från en som har varit i andra sidan flaskan är dig så måste jag säga att tyvärr är den bistra sanningen att du inte kan göra ett dugg. Det verkar som du har halkat ner till plats 3 i din sambos priolista som toppas av alkoholen. Hans arbetskamrat verkar vara nr 2 eller som minst ett lämpligt slagträ att ta till i argumenation eller lämpligt skydd att ha. Din sambo verkar omogen då han inte fattar att han sårar och nedvärderar dig när festakompisar prioriteras och används som argumentation. Eller om jag ska vara mer tydlig så vet han att du blir sårad men han bryr sig inte då då han är alkolist och prioriterar därefter.
Tyvärr är det så att om inte din sambo väljer att ta tag i sin situation så kan du inte göra något. Om han är nära sin familj så kanske en intervention kan få honom att vakna till. Du verkar inte kunna påverka honom, tyvärr.

Vad du en gör så var krass i din bedömning. Vad vill du ha ut ur ditt liv? Ett liv med en fyllo som har ett degenerativt alkoholbeteende som kommer bli värre och mer bråk? En sista chans med en intervation? Hur är tilliten till honom? Ett jobbigt avslut och nystart?

Lycka till.