Senaste kommentarerna i forumet

Det är väldigt vanligt att en missbrukare hör av sig och framstår som en fantastisk människa när de förlorat sitt stödhjul. Många här skriver om det.
Jag har också varit med om det, mitt ex ville ses och äta lunch, snicksnacka etc och jag sa att jag vill inte ha någon kontakt. Det är som att han är två personer - fyllot som är helt odräglig och den nyktra som låtsas som att inget hänt. Ville slippa hans känslomässiga berg-och-dalbana oavsett om han är full eller nykter.
Stå på dig, annars gör någon annan det!

Oj vilken kämpe du är och har varit genom livet. Starkt jobbat. Det är inte kul att vara förälder till sin egen förälder, det ska ingen behöva vara.
Du kan kräva preis vad du vill utan att få dåligt samvete, du vill att när ni ses ska hon vara helt nykter och med dina barn, du skyddar dem såklart ännu mer om de får uppleva mormor nykter. Tycker du ska ha nolltolerans på det!
Tack för att du delar med dig och nu blev min story väldigt grå i jämförelse med din, hoppas ändå att kunna stötta dig (utan att dra min story).
Heja dig! Fokuser på vad som blir bäst för dig så får hon snällt försöka att följa det, är hon med i AA? Behandlingshem?

@bambi123
Jag tycker det är helt rätt av dig lyssna på dig själv och ta avstånd.
Att skydda dig själv och dina barn.
Håller med Kennie i att du har tagit för mycket ansvar och för länge i hopp om att hjälpa din mamma.
Det är klart man vill göra allt för de man älskar men det går inte att ta ansvar för någon annans liv.
Man får hoppas att görs orosanmälningar och att sjukvården tar det på allvar.
Det är förtvivlat att se en anhörig lida på det sättet.
Bra att du hittat hit och hoppas att du fortsätter skriva.

Jag önska man kunde göra mer. Rädda upp jag vill inte hitta henne död av detta.

Hon har redan försökt 1 gång med tabletter och alkohol. Hade inte jag kommit hade hon 5 minuter senare varit död.

Har försökt i så många år att få en till en behandling. Hon har campar(inte blir sugen på alkhol) men hon slutar ta de. Och ångest och lugnande har hon som hon tar.
Hade starkare tabletter men tog dom inte när hon fick ta dom själv.
Hon vill absolut inte bli inlåst och få den gjälp hon behöver. Hon klara det själv säger hon.

Jag har sagt att jag inte ens kan ha kontakt under tiden hon inte dricker. För hon dricker ordentligt i några dagar för att sedan komma hem till
Mig och bo i några dagar (nykter) för att sedan åka hem och köra stenhårt.

Gör jag fel att avstå helt? Ska jag ha kontakt med henne när hon är nykter.

Dessa kramper kom ju när hon var nykter

Förvirrad och ledsen

Alltså,
Jag flyttade ut i söndags medans han skrev att jorden inte gått under bara för vi gjort slut.
Igår kväll började han höra av sig när jag sa att jag tömmer landstället nästa helg istället för denna helg.
Han ville verkligen ta det nu i helgen (för att träffa mig) men gick med på att köra nästa.

Imorse skickade han en video till mig där han sa att det är så tråkigt att det blivit såhär, att vi ju älskar varann men inte lärt oss förstå varann. Att vi ju precis hade en fantastisk spahelg och att vi skulle kunna åka iväg i helgen igen tillsammans och ha det bra och prata om allt. Att vi inte lärt oss varandras kärlekspråk osv.
Han förnekar fortfarande att det är alkoholen.
Och hur fan har han mage att komma och tjata på mig efter två dagar- han har ju fått som han ville, han bor själv och kan dricka när han vill.

Jag funderar på att inte svara alls. Svarar jag vad jag känner, helt känslomässigt kommer han ju fortstätta be och böna och säga att han gör allt jag vill. Svarar jag inte hör han nog av sig ändå..

Hej bambi123!

Jag har läst hur du har det och känner igen hur det är att ha en mamma som inte fungerar normalt, min hade bipolär sjukdom och var ofta djup nedstämd på grund av sin sjukdom (manodepressiv) sedan jag var väl en sex år när hon första gången drabbades av psykos och fick åka till en låst psykiatrisk avdelning och få mediciner utprovade som fungerade si så där. Men hon var under min uppväxttid inte någon helt fungerande mor om man så säger.
Hon gjorde dock så gott hon kunde, men låg ofta mest och grät vilket var mycket tärande på mig psykiskt som barn och ungdom.

Hon brukade väl ofta de sita åren säga till mig stanna hemma så länge jag lever och det gjorde jag, men det var inte bra för mig, jag fastnade på något sätt i min utveckling. Farsan var även han trogen och var på plats så länge hon levde ända tills hon avled av ålderskrämpor. Min far brukade säga - att har man levt tillsammans i goda tider så lämnar man inte en människa bara för att den kanske har blivit sjuk.

Men nog tärde det även psykiskt på honom, det var väl därför han så lätt frustrerat vrålade rakt ut och gapade och skrek så ofta som han gjorde för till synes minsta småsak. Det är inte lätt att leva ihop med psykiskt sjuka människor. Tror för övrigt inte att någon människa blir missbrukare om det inte finns en hel del psykiska problem i grunden som måste lösas med psykoterapi och kanske mediciner av olika slag.

Men din mamma har ju ett missbruk, och då måste hon försöka att ta tag i sitt missbruk på riktigt och försöka att göra sitt bästa för ta emot den vård som går att få och att kanske få mediciner mot ångest, eller vad det nu är hennes underliggande problem är. Men det är inte meningen att du och dina barn ska behöva att psykiskt lida i av vad det verkar vara, en ständig negativ stress och press, vilket är rent hälsovådlig på sikt faktiskt.

Så du får nog försöka att vänligt men bestämt försöka att se till att hon om hon inte redan är inom en psykiatrisk vård försöka att få med henne in på en lämplig behandling och en psykiatrisk utredning. Är det alkohol som är hennes drog så finns det ju antabus vilket gör att hon inte kan missbruka av rädsla för de effekter som denna medicinering ger.

Men det är då viktigt att det är någon från exempelvis hemsjukvård som kommer hem till henne och ser till att hon verkligen tar tabletten ifråga. Sedan behöver hon säkert både lugnande medicin och sömnmedicin av den art läkare anser vara lämpliga. Hoppas ni kan få din mamma till rätt vård så att ni kan få en någorlunda vettig relation.

Kämpa på!

Hej,
Du har kämpat för din mamma och tagit stort ansvar som egentligen är hennes eget. Jag tycker du gör helt rätt att kräva att hon är nykter om hon ska umgås med dig och dina barn och att annars inte ha kontakt. Att skydda dina egna barn är viktigast. Ta hand om dig! Och bra att du skriver. Här finns mycket att läsa och lära om beroende och medberoende.

@Tröttiz
Tack för dina ord. Jag är också glad för att du landar väl i ditt nya liv.

@Snödroppen
Tack för dina ord. Det är verkligen snällt att lyssna på kroppen och sig själv.

Jag har börjat på ännu ett nytt kapitel igår.
Skulle testa ett ny yogaform och det var mer fysiskt än vad jag visste. Tur att jag tränar styrka regelbundet, för annars skulle jag nog inte orkat. Fast det är ju också ok, om man inte orkar. Men jag gillar inte att vara den som sticker ut som ett slags ufo.
Jag går till en "lyxig" studio när jag egentligen borde spara dessa pengar. Det är alldeles för dyrt för min nuvarande lön. Men igår så förstod jag att jag ska unna mig det här ett par månader till. Sparandet kan vänta.
Det var det så fint. Yogaläraren pratade så klokt om att vara i nuet. Om allt kaos som är därute. Och sättet som hon undervisade på. Och korrigerade mig. Det fick mig också att börja fundera på en gammal dröm. Om att bli yogalärare.
Men inte nu. Jag har flera projekt utöver arbetet under 2024. Och det räcker.
Jag ska unna mig och njuta av yogan. Det är nu som jag lever. Och yogan är som balsam för själen.
I den studion behöver jag bara mig själv som bästa vännen. Jag behöver inga nya vänner. Jag hälsar och småpratar med någon ibland. Men där är de flesta högpresterande. Som även jag har varit. Jag är där, bara för min egen skull.
Och jag blir påmind om att vara tacksam, att jag aldrig blev den där skådepelaren vid teatern som jag drömde om. Och arbetade för.
Jag sa nej. Under min process att söka scenskolan. Och i ett tidigare yrke då jag var i branschen och fick osmakliga förslag från gubbar. Jag är så tacksam att jag är en anonym människa.
Som kan leva mitt liv helt ifred. Det är ett kaos därute. Och jag vill inte vara en del av det.

Varma kramar till er alla ❤️

Hej Nöjd57!

Du har då hamnat i en svår sits kan man säga, jag tror att du är alldeles för snäll. Det är fint och bra att vara snäll. Men att var så självuppoffrande att man själv lider av det hela som du verkar göra. Då är det skadligt och nedbrytande för ditt välbefinnande som måste komma först om du ska kunna må bra och verkligen kunna säga att du är nöjd på riktigt.

Bara att du skriver här på forumet säger faktiskt att du är allt utom nöjd med den situation du befinner dig i.
Du måste börja ställa krav på att din nya sambo verkligen visar att hon vill vara dig trogen och inte ha flaskan som sin ”bästa” vän tror jag. Min farmor som levde tillsammans med farfar under hans aktiva missbrukarår som han hade i flera år som ung och medelålders tills hans mage satte stopp för drickandet, det skadade både min far och faster psykiskt under deras uppväxttid och gjorde dem till mycket nervöst lagda människor.

Min faster var kristen och helnykterist, men fastnade så klart som så ofta vilket många barn till alkoholister kan göra i sin tur hos en alkoholiserad man. Han levde uttryckligen endast för sin hustru och dotter, men kunde aldrig släppa drickandet helt. Min faster var en mycket viljestark person och övervakade min farbror i princip dygnet runt för att farbror inte skulle dricka något starkare än högst tre folköl per dygn.

Hur det fungerade med den saken vet jag inte. Men de båda gick helt under sina för arbetsliv aktiva år alltid på socialbidrag tills de fick garantipension. Min farbror som var hur trevlig som helst som nykter dog till sist troligtvis av hjärtinfarkt på en madrass på golvet med endast ett par fyllda tomsäckar med tomburkar och flaskor som enda jordiska tillgångar. Det säger väl kanske att min faster inte lär ha haft så värst mycket till liv egentligen. Det som betydde mest för henne som jag förstod det var hennes katt som hon jämt talade så varmt om.

Min yngre kusin som även bodde i det hushållet led av nervproblem och ångest och kunde inte sova ordentligt av oro, hade inte kraft och orka att arbeta och brydde sig till sist inte ens om att söka vård när hon som fyrtioåring fick problem med att kroppen svällde upp på något sätt och hon hade värk så att hon knappt visst ens kunde ta sig utanför dörren för att handla eller ens gå ut med sopor och sånt. Hon var som faster kristen och hade väl gett upp ville väl bara få komma till himmelriket som både faster och min kusin uttryckligen sade sig leva för då jag ibland talade med dem i telefon.

Jag ville aldrig hälsa på hos dem då jag förstod att de väl mer eller mindre levde i misär. Tycker att du nu ska tänka på dig själv, det finns så många bättre människor där ute som du säkert kan få det bra mycket bättre tillsammans med om du verkligen i sanning ska kunna säga att du är nöjd tror jag. Det är även bättre att vara singel än att leva i bråk och tjafs i en miljö med droger som alkohol, för det ger inte någon harmoni och lugn vilket du har rätt att kunna känna. Du är värd så mycket bättre än att ha det som du har är vad jag känner. Men det är ju du som bestämmer över hur du vill ha det. Önskar dig dock allt gott.

Ha en fin dag!

Hej, jag har precis loggat in här så har ingen erfarenhet av detta forum. Men jag skulle behöva lite råd och tips.

Min mamma har druckit i minst 22 år till och från. Det har slutat med att man blivit av med jobb och idag inte hr några direkta vänner .
Men hon har/hade mig. Jag har varit en mamma för min mamma i 22 år aldrig tvärtom .
Alltid räddat upp alla situationer ,alltid kunnat ringa vilken tid som helt för att gråta tycka synd om sig själv.
Alltid bara hon.
Men till saken -
Hon fick ett krampanfall för 2 månader sedan och doktor tror att de är abstinensen som var så stark. Hon har hållt på 24 timmar om dygnet i ex antal dagar i streck .
Men sena här dagen var hon hos mig. Skalade potatis med med son och detta anfall blev. Jag har 4 barn från ålder 8-0 år . Jag fick ringa ambulans försöka göra så hon ej skadar sig och så självklart följa med till akuten.

Men efter varit inlagd i 2 dagar så får hon komma hem , åkte då till mig. ( har dock eget boende)
Men på natten var vi tvungna att åka in igen då hon hade smärtor. (Sepsis)
Hon fick bli inlagd igen i 2 veckor för den sjukdomen som uppkom på av skita vertyg!
Men hon sluta då att dricka under dom här 2 månaderna och var både stolt och duktig. Vi hade en jättebra relation och vi umgicks massor.
Men en kväll börja hon dricka igen.
Och jag är livrädd att detta ska hända igen ,(kramper ) eller vad som helst. Så jag blev rädd och besviken.
Så tyvärr ringde jag upp och sa att jag kan tyvärr inte ha kontakt med dig när du valt alkoholen igen . Mina barn kan inte utsättas på för detta igen. (Min son som såg detta blev livrädd)
Men jag har sån ångest. Det är ju som att lämna mitt barn och min mamma har alltid sagt tur jag iaf har dig för annars hade jag inte levt .
Jag älskar min mamma men jag orkar inte, men jag vill ha min mamma kvar.

Har jag gjort fel , borde jag gjort på något annat sätt. Snälla hjälp en ångerfull människa.

@Nöjd57 Hej!
Mitt tips i det hela är: ta hand om DIG! Var finns du i det hela? Allt du skriver om är vad andra förväntar sig och vill. Din sambo är alkoholist, inse det. Hennes beteende är typiskt för "sådana som oss". Japp, jag har själv ett beroende som är svårt att kontrollera (jag är alkoholist).
Ingenting är någonsin en alkoholists eget fel, allt beror på andra och diverse omständigheter. Så länge hon är aktiv som alkoholist kommer denna inställning alltid att finnas kvar. Det är en del av den sjukdom alkoholism faktiskt är.

Om hon vill slänga ut dig (men ändå ha dig kvar, bara hotar) så är du bara en räddningsplanka för henne. Du är hennes länk till ett "normalt" liv. Du kan inte göra något för att förändra henne, det kan bara hon själv göra. Hon behöver inse sin situation, sitt beroende. Vi alkoholister är utpräglade egoister och vi har inga betänkligheter när det gäller att utnyttja andra för att kunna fortsätta leva det liv vi lever.

Du behöver inse att du är medberoende. Du kommer att gå under både fysiskt och mentalt om du stannar kvar i ett förhållande som det ni har. Du kommer att alieneras från släkt och vänner eftersom hon inte gillar det dom gör eller säger. Hur mycket av dig själv, dina vänner, släkt och bekanta är du villig att avstå för att försöka vara en sjuk människa (alkoholist) till lags? Ingen uppoffring du gör kommer någonsin att vara tillräcklig. Ingen kärlek eller omtanke kommer någonsin att vara tillräcklig.

Hitta tillbaka till dig själv och ditt egenvärde, annars -Förintelse. Hon är inte värd det. Hon är inte den du älskar, den du älskar är din idealbild av henne. Om hon inte lever upp till den, lämna henne. För ditt och ditt yngsta barns skull.

Onkel F

Skild sedan några år. Träffat ny partner. Flyttat ihop. Känner till hennes beroende långt innan vi tog steget till att bli sambo. Min familj, som inte känner till hennes problem, lägger sig i vårt liv på olika sätt. Mest har det handlat om mitt yngsta barn. Alla vill troligen väl men det blir för mycket för mig när de inte respekterar mitt sätt att hantera saker.
"-Men är det inte bättre om du gör så här i stället..."
När jag hamnar i diskussion om något med familjen, så förlorar jag. Sedan multiplicerar man samma debatt med antalet släktingar som ska lägga sig i.
Allt detta använder min sambo emot mig flera dagar i veckan. Hon går i taket och påstår att alla hatar henne. Allt som inte känns bra för henne är mina släktingars fel. I min relativt pålästa värld så är hon klockren som beroende (vilket hon erkänner sedan länge) men hon tar inget eget ansvar för sina känslor. Allting är alltid någon annans fel.
Jag, å min sida, försöker hela tiden svara på hennes oro, uppfylla hennes önskemål m.m. Det är helt omöjligt att leva upp till det. Allt jag gör är att misslyckas (i hennes ögon).
Alla dessa diskussioner med min partner gör att vi sliter ut varandra fullständigt. Hon vill ha sin vilja/önskemål uppfyllt. Jag misslyckas på alla sätt, enligt henne.
Flera gånger i veckan vill hon slänga ut mig. Hon kommer snart att lyckas för jag orkar inte med hennes omväxlande humör. Fullständigt opålitlig när det gäller vad hon tycker. Det pendlar fram och tillbaka på alla fronter.
Jag har erbjudit mig att ge henne det stöd hon behöver (ekonomiskt, praktiskt) för att komma till rätta med beroendet. Hon säger att hon vill men vägrar ta steget och be om hjälp. Hon vill klara det själv. Hon inser att hon inte klarar det själv, men...
Hon vill slänga ut mig. Ingenting är hennes fel, enligt henne. Allt beror på min släkt och att jag inte har "gett de på moppe" för länge sedan. Jag hanterar inte saker på det sätt hon önskar och då duger det inte. Läget är helt annat i dag (mycket bättre med min släkt, alltså) än när vi började dejta. Hon tror inte på det utan har hela tiden en egen teori om vad som egentligen händer.
Flera dagar i veckan med oändliga diskussioner där hon gnatar på, om och om igen. Jag hinner knappt öppna munnen innan jag blir avbruten. Ändå så ställer hon massor av frågor hela tiden.
Hon dricker i stort sett varje dag, 2-9 glas vin. Lite då och då klarar hon att vara utan i ett par dagar. Då kämpar hon extremt hårt med sig själv.
Jag har panik inombords. Vad i hela friden ska jag göra? Jag flyttade ihop med henne och vi hade (ja, både hon och jag) goda förhoppningar om att få henne till ett tillfrisknande, för hennes skull.
Nu har jag skrivit av mig lite grann. Rörigt? Ja, det är så det ser ut i min skalle just nu.
Ta hand om er!

@fyfarao så läskigt det låter! Hoppas för din skull att du får en lägenhet snart. Annars ha hotellrum på lut och lägg i numret till en kvinnojour i telefonen om han skulle bli hotfull. Så där ska du inte behöva ha det. Kram!

Kevlarsjäl62 och snödroppen, tack för era svar. 💜

Som kevlarsjäl62 är min instinkt också att fly, bort från det jobbiga. Och "beredskapsläge", ett ord du nämner, så känns det. Verkligen.
En känsla också många av oss tyvärr känner igen alltför väl, tror jag.

Och snödroppen, inget på jobbet jag kan styra eller har ansvar i. Kanske det är samma känslor som det förflutna - något man inte kan styra.

Dagens tanke är att jag kanske inte helt är "frisk" från det förflutna, utan att det ännu påverkar? 🤔

Ens förflutna påverkar ju en vad det än är, men vilka reaktioner är normala att man gör och tänker på emellanåt när har man inte bearbetat ordentligt. Hur vet man när man är "färdig" med sånt som varit jobbigt?

Suck. Hatar att tänka så mycket. 😔 Känns ibland som att jag tappar förståndet.

Kram på er båda och alla andra.
Kämpa på! 💜💪

@fyfarao Vilken otrolig obehaglig situation du befann dig i när du skrev här, en situation som det låter som att du också har varit i många gånger tidigare. Vad bra att du skriver här och berättar. Du beskriver hur din man utsätter dig för psykiskt våld när han är sådär elak mot dig, skriker på dig och förstör saker du tycker om. Det måste vara väldigt tufft att leva i en relation där du känner dig otrygg och att du känner dig rädd i ditt eget hem.
Om du vill bolla kring din situation och var du kan få stöd, får du väldigt gärna skriva till oss rådgivare i frågelådan. Du hittar den under Stöd -> Fråga oss

Igenkänning på den.
Har inga svar men upplever som du att hela larmsystemet går igång och känsla av maktlöshet infinner sig. Obehagligt.
När jag pratade om vissa situationer med min psykolog så sa hon att "det är inte ditt ansvar" "det är inte du som gjort fel" i situationer som jag reagerade så på.
Jag kände mig lugn efteråt och visste att hon hade rätt.
Kanske tar vi på oss ansvar som är orimlig och är vana vid det i relationen med missbrukaren?
Hade glömt bort det hela men blir påmind igen, tack för att du lyfter det 🙏
Det som händer på jobbet, är det något du har ansvar i? Kan du bena upp det mer kanske utforska reaktionen?
Kram

@Tröttiz Väldigt intressanta tankar. Jag befinner mig också i en situation på mitt jobb där jag inte har kontroll och man skulle nog kunna säga att jag till viss del är maktlös. Jag ser i alla fall inte hur jag kan lösa situationen och min instinkt är genast att fly, säja upp mig, och jag har påtagliga stressymtom. Inget konstigt med det kanske, men jag har upplevt liknande situationer flera gånger och det är egentligen inget ovanligt i min bransch. Min motreaktion brukar vara lösningsinriktad, ett visst mått av stress, men lösningsfokuserad som sagt. När jag läser det du skriver kan jag inte annat än att fundera över om maktlöshet smittar? Min reaktion är inte i paritet med problemet, jag mår riktigt dåligt, kroppen i beredskapsläge hela tiden.

Så glad jag blir för din skull att du väljer att bryta och flytta. Förstår att det är tufft just nu men om du bara kämpar dig igenom denna första tiden tror jag du kommer vara glad att du tog detta beslut. Han kanske slutar dricka eller så fortsätter han, det är bara han som vet vilket val han kommer att göra. Han har inte slutat när han haft dig vid sin sida, även om han har försökt. Kanske detta blir ett uppvaknande även för honom. Du saknar den han är när han är nykter. Det är inte den han är just nu. Man kan inte ha en relation som lever på hoppet att personen ska vara någon annan är det den visar här och nu.
Jag levde på hoppet väldigt länge och trodde att jag kunde påverka och kontrollera hans val. Just nu sitter jag ensam i min underbara lägenhet som jag inrett precis som jag vill. Ingen stress, ingen oro i kroppen och jag älskar det. Mitt ex saknar jag noll., han har messat mig några gånger under kvällen, säkert onykter. Jag svarar honom imorgon bitti, vill inte ha honom som stör min härliga kväll.

@super-tired Så ont det gör i mig när jag läser ditt inlägg. Det är inte rätt att du ska behöva uppleva detta. Att prata med någon med ett missbruk OM DERAS missbruk, är inte lätt. Oftast inser de inte att de har ett missbruk och reagerar i självförsvar. När jag tog upp frågan första gången pratade jag i "JAG" form.. dvs Jag upplever att du.. När du dricker får du mig att må.... Jag skrev ett brev som jag läste upp och sedan gav det till personen. Tips är att låta din mamma vara med och be henne erkänna sitt missbruk för din pappa. Kanske det hjälper??? Jag "tvingade" även den missbrukande personen att gå till läkaren för att ta prover - i dessa proverna såg man tydligt att den missbrukande personen hade mycket hög alkoholkonsumtion under de senaste veckorna och förhöjda levervärden. Hoppas du finner styrka i att berätta!

Jag är 23, snart 24 år gammal och bor med min pappa (60 år). Mina föräldrar är skilda sen 13 år tillbaka men de är bästa kompisar och umgås ofta. De har båda en alkoholproblematik, där båda har svårt att motstå att dricka om alkohol finns hemma. Umgås de så dricker de gärna och fyller gärna på varandras glas. Jag själv valde redan när jag var 10 att jag inte ville dricka alkohol, för att jag aldrig gillat när folk dricker runt mig - vilket gör det extra svårt för mig att förstå hur alkohol fysiskt påverkar en och hur svårt det är att sluta. Jag har själv sökt hjälp för detta när jag var yngre genom att gå till en organisation för barn till anhöriga med beroendeproblematik.

Båda mina föräldrar har arbeten och klarar dessa utmärkt, så alkoholen påverkar inte deras sysselsättning eller DAGAR. Men min pappa, som jag bor med, dricker mer eller mindre dagligen - antingen öl eller vin. Tar det slut så åker han gärna dagen efter och köper mer. Han dricker gärna vin i stora glas, såna som man oftast dricker mjölk ur.

Jag är orolig för mina föräldrar och har ångest året runt, men speciellt nu innan jul. Speciellt svårt känner jag för att jag fortfarande bor hemma och inte har någonstans att ta vägen. Min mamma är lättare att prata med om detta, och hon vet om sin problematik men har inte förrän idag förstått hur starkt hennes/deras drickande påverkar mig då jag fick ett mindre utbrott och hävde ut mig allt (inget jag är stolt över och önskar att jag hade väntat tills jag inte var upprörd med att prata om). Min pappa å andra sidan - riktigt riktigt svår att ha och göra med. Han blir otroligt kränkt och sur av minsta kritik eller ifrågasättning - vilket gör att ingen orkar eller vill prata med honom om hans problem.

Mitt sätt att hantera det hela har varit att lämna rummet och isolera mig, men jag tycker det känns så ensidigt om jag alltid ska anpassa mig till andra och de aldrig anpassar sig till mig (t.ex dricka 2 glas och sen räcker det!) så vi alla kan ha det trevligt.

Har någon något råd för hur man kan prata med en person som min pappa? Jag hade velat skicka ett brev eller liknande till honom för att kommunicera med honom lugnt men jag har förstått att kanske kan upplevas som passivt aggressivt (Side note: jag har autism så saker som känns helt rimliga för mig, kan uppfattas fel hos andra).

Vad ska jag göra?

@högkänslig Väldigt starkt av dig att dra dig ur och rädda dig själv trots att du fortfarande älskar honom. Någon slags insikt verkar det ju som att han börjar få, men han har nog en bra bit kvar. När jag lämnade eskalerade min mans missbruk ordentligt, men efter tre månader "nådde han botten", bestämde sig för att ta hjälp och försöka bli nykter för sin egen skull. Han hade också haft nyktra perioder några gånger tidigare, som varje gång känts väldigt halvhjärtat. Nu har han varit nykter fyra månader och inser för första gången att det bara finns ett alternativ för honom, att välja bort alkoholen helt. Han kallar sig nu för alkoholist och hans plan är att vara nykter resten av livet. Ingen vet hur det kommer att gå, inte ens han själv.
Tyvärr är det för sent för oss att leva i en parrelation, mina känslor finns inte där på det viset längre. Men vi träffas ganska ofta, lagar mat och äter tillsammans, gör någon utflykt eller så. Jag bryr mig väldigt mycket om honom, vi har delat livet i fyrtio år och träffades som tonåringar, men kärlekskänslorna försvann i missbruket. Chansen finns alltid att din kärlek kommer till samma slutsats, det behöver inte ta slut här, men du kan inte göra någonting för att påverka eller skynda på beslutet. Du har gjort det du kan. Lämnat. Nu är det upp till honom. Det är hemskt, men när det gäller den här sjukdomen kan vi bara hjälpa våra kära genom att INTE finnas där och på så sätt även hjälpa oss själva. Ta hand om DIG nu.

@Adde tack!

Maktlöshet som "smittar"? Hur har ni det?
Det är länge sedan vi bröt, men undrar om det förflutna med känslor av maktlöshet och somatiska symtom kan som rubriken så att säga smitta av sig på det som händer i mitt liv nu? Då allt är mer eller mindre "normalt".
Känner ni igen er, ni som kommit ur kaosrelationer, om jag får uttrycka mig så.

På mitt arbete känner jag en maktlöshet gällande en sak, och direkt kommer det somatiska in. Inre oro, hjärtklappning, yrsel, rastlöshet, sömnsvårigheter, ingen matlust. Svårt att komma till ro - precis som det var med exet.

Är det förflutnas känsla av maktlöshet och kroppens och själens så kallade minne som gör att det sätter igång en somatisk attack då man känner av det minsta maktlöshet? Att man blir känsligare då man hamnar i situationer som man inte alltid kan kontrollera? Jag har tänkt jättemycket på det idag. Jag tänkte för en stund säga upp mig från jobbet, men arbeten finns det ju inte så gott om. För det som händer nu på jobbet tänker jag att jag inte hade reagerat på samma sätt av om det hade hänt för flera år sedan. Eller är det "bara" en åldersgrej att man blir känsligare gällande olika saker, för jag är ju inte purung mera.

KRAM!

Hej högkänslig.
Jag har en lång historia här på forumet och en tråd som startade 2014.
Jag älskade också min sambo väldigt mycket och hade väldigt svårt att släppa taget.
Att leva utan honom var oerhört tufft.
Men innerst inne visste jag efter många svängar i berg och dalbanan att jag var tvungen att välja min egen väg.
Jag behövde också mycket stöd av alanon och en medberoendeterapeut.
Hon fick liksom mina dimmor att lätta,dvs kom åt mig som person och tvingade mig att börja jobba.

Resan var tuff,men vi hade också 20 års relation
Jag hoppas och tror att du kan välja dig.
Ingår en alkoholberoende man i din framtid?
Är det den pappa du vill ha för dina barn?
Ställ dig själv obekväma frågor,speciellt när du känner att du nästan brister.
Fortsätt läsa och skriva.
Forumet var min bibel och min stjärna i natten när allt var som mörkast.