Senaste kommentarerna i forumet

...jag tror jag förstår. Jag känner nog inget huvudansvar i ett behandlinssyfte, inte heller någon skuld i att han dricker och är sjuk.
Däremot känner/kände jag så här: ( det där med svart och vitt)

Vill jag satsa eller lämna?
Jag vill satsa och göra vad jag förmår.

Vad kan jag göra?
Jag kan visa tydligt att jag inte accepterar alkoholen
Jag kan informera mig om hjälpen som finns.
Jag kan sortera vilken typ av behandling jag tror behövs.

Hur gör jag?
Försöker, så gott jag kan, separera känslan/kärleken från sjukdomen.
Kör mitt liv utan att blanda in mannen om han inte frågar och intresserar sig.( Hu, det har varit svårt, blivit en stor grej, klandrad för jag inte berättat, klandrande för att jag alltid pratar om mig...ja, ni här inne förstår...inget är lagom)
Kontakta behandlingshemmet (det föll sig i rätt ordning och nu är det beviljat)

Mina nya tankar i detta är egentligen bara att jag håller mig till ursprungsplanen.
1. Behandlingshem
2. Gemenskap eller skilsmässa?

Nu ska jag krypa intill den varma kroppen, han är nykter idag ;)

var den du ser nu redan när ni träffades är det knappast så att hans syfte med er relation varit ont eller illsasinnat. Jag tror inte så illa om människor i allmänhet. Däremot anser jag ju att han har ansvar för sitt beteende och du har ansvar att inte låta dig fara illa och utsättas för psykisk misshandel. Jag kom att tänka på en psykolog, Egil Linge som skrivit en uppskattad bok "Hemligheten" - den tyckte jag inte om... men han har givit ut en till som heter Den mörka hemligheten.. Jag gillar hans teoretiska tänk mer än böckerna - tankarna om hur en desorganiserad personlighet fungerar, eller inte fungerar sunt. http://www.bokus.com/bok/9789127131699/den-morka-hemligheten/
http://varaktigrelation.se/Denm%C3%B6rkahemligheten/OmDenm%C3%B6rkaheml…

Även om man förstår och tycker sig se orskassammanhang är det inte ditt ansvar och jobb att hjälpa honom. Vet inte riktigt hur jag tänker... kanske så att kunskap och förståelse bidrar till att bevara respekten för den andra och kanske se hens hjälplöshet. En svår balansgång, att förstå men inte ta över ansvar och absolut inte offra sig själv. Den skulden ska ingen människa bära.

Kram och gonatt! / mt

...tack för att du läst och sänder mig förståelse. Du finns ofta i mina tankar...kan se dina ord som klistrade framför mina ögon både när jag är förtvivlad och i den senaste veckans leenden.
Men, jag känner som du skriver, att det är en övergående tid nu. Det finns en plan och han ska in på behandling, vill det också, men det kör säkert virvelvindar i hans hjärna. Han är så extremt deprimerad och jag önskar jag kunde lyfta bort smärtan han bär.
Vill däremot tillägga att vår em har varit ok. Jag bestämde helt sonika att nu gör vi så här och han säger...okej...hans depp i kombination av alkohol, passar väl bättre i omvänd ordning, gör honom konstant nere. Han har inte velat vara med mig, bara med sig själv och alkoholen. Miljöombytet och prat om gamla händelser och bekanta gjorde att det lossnade och lättade för honom. Jag vet ju det är så men varit omöjligt för mig vända honom själv. Nu har vi ätit, shoppat lite, han har kelats och tagit min hand.
Härligt!
Imorgon följer han med mig! Tack och lov! Om han varit ensam över helgerna hade alla (jag, svärmor, sönerna och exet) blivit oroliga och jag tror han hade utsatt sig för livsfara. Jag har honom hellre otrevlig mot mig några veckor till. Vet ju att denna situationen är under nedräkning nu.

God jul på er alla

Tack Lelas! Jag tog rygg på dig redan första dagarna här...tack för att du finns...

er samvaro i Sorgsens tråd idag är det ingen bra miljö för ett barn att vitas i. Du skriver "Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?" Hon är säkert "normaltrotsig" (barn ska vara det!) men säkert känner hon av stämningen. Barn märker tidigt när vuxna inte har det bra tillsammans, långt tidigare än de har ord att beskriva sina upplevelser. Barn kan ha väldigt bra liv med föräldrar som separerat, det är inte äktenskapet eller samboskapet i sig som är en bra grund för ett barns uppväxt. Barn mår bra av trygga föräldrar som mår bra.

Läs mer Carina Bång. Den här länken har jag delat många gånger, den har varit bra för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Styrkekram / mt

..tråkigt läsa hur du har det men skönt märka min man inte är ensam om sitt beteende. Emellanåt undrar jag om han någonsin kan ha älskat mig. Att han beter sig svinaktigt pga alkoholen är ju en sak men nu är jag osäker på hur mycket han lyckats dölja för mig och framför allt hur länge??? Jag kanske från början har varit alkoholistens val, den manipulerande missbrukarens.....
Suck!!!!
Jag kan spekulera sönder var stavelse och försöka minnas alla händelser men, till vilken nytta? Ingen alls! Kan bara se tiden an....tid...ja, tiden visar ju i princip alltid väg och jag behöver inte skynda...
Övertalar jag mig själv nu? Jo, förmodligen....

Kram på er där ute i cyberrymden

Sorgsen. Vännen.

Det gör så ont i mig att läsa om hur du kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan leenden och störtgråt.

Jag vet hur det känns när euforin plötsligt vänds till djupaste sorg.

Men kampen som du kämpar nu är inte för evigt. Oavsett om den slutar med att din man blir nykter och ni hittar tillbaka till varandra, eller om den slutar med att du till slut lämnar - så kommer den att sluta lyckligt för dig. För du har börjat din process och det finns ingen återvändo. Du har insett att du är värd ett lyckligt liv, och du kommer att åstadkomma det. Tro på dig själv!

Kram!
/H.

det är ju problemet att man stannar så länge... Men nu har jag ju känt sedan ett tag att jag tror inte jag älskar honom längre, alla ord, händelser och situationer har nog tagit död på all min kärlek. Och ironiskt nog så stannar jag mest för att jag tror att vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna, trots att jag samtidigt ser att hon riskerar att fara illa av hans psykiska misshandel... En enda röra.

Ska läsa Carina Bång-länken nu.
Kram

är ju ett sätt att möta sig själv och "se" sitt liv lite utifrån. Jag, som också läst din berättelse, förstår din förskräckelse... och ärligt har jag svårt att förstå att man stannar kvar och att man fortsätter älska... Men jag vet att det är så och att det är bara du som kan förändra ditt liv.

Otaliga gånger har jag satt länk till tuvaforum - det är nog många som inte kan föreställa sig att våld i relationer har ett mönster som kan beskrivas och kännas igen. Och hur vanligt det är, tyvärr, och dolt inom hemmens väggar.

En bra blogg är Carina Bångs Information och stöd för medberoende - läs hennes nästsenaste inlägg Att gå på tunn is http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/att-ga-pa-tunn-is.html och fundera om det stämmer på dig.

Ta hand om dig! Kram / mt

skrev ett långt inlägg som försvann när jag gjorde någon klantig tangenttryckning...

Men, läser min tråd och förstår inte att det är jag som skrivit. Känns som att det är påhittat, att det inte händer mig, att jag överdriver... Men också som att jag inte berättat ens i närheten av allt som hänt. Oj, det har hänt så mycket under åren att jag inte har ord. Tänk om någon annan berättat om allt det, då hade jag skrikit högt "FLY!!!! Han är galen".

Men nu är det lugnare och jag vet inte vad det innebär. Dels vet jag att det är för att jag är distanserad, blir arg om han säger "dumheter" till mig osv, dels tänker jag att han kanske insett att han sagt/gjort dumma saker mot mig. Men han har ju kvar "grundbeteendet": kan ignorera mig, kan bara läman mig och åka iväg.

Såg i någon tråd någon som hänvisade till Tuvaforum, och jag har nästan inte varit inne där och läst, för jag har bara känt att det där handlar inte om mig, men så läste jag:
http://www.tuvaforum.se/snabblista-narcissism-aggression.asp och fortsatte till:
http://www.tuvaforum.se/skydd-egoister.asp
Och nu bara dör jag ju... Å ena sidan vet jag att han mår dåligt från uppväxten (nertryckt hemma) men samtidigt stämmer detta så väl: han anser ju sig vara för bra för att bli så illa behandlad som han blir av mig... Åh, fy faaaan, blir så jävla ledsen. Jag som försökt så himla mycket att anpassa mig, att vara till lags, och samtidigt så j-a dum som trott att jag ska kunna ändra sig så att han ska vara nöjd och glad med mig.
Men mer och mer känner jag att alkoholen är inte hans/vårt enda problem: han kontrollerar mig, han styr mig och han har en oerhörd aggressivitet inom sig. Till viss del har han blivit mindre fysiskt utagerande under åren, men förnedringen, hoten, kraven finns kvar i allra högsta grad. Och jag tror inte att det är alkoholen som orsakat det, och det har jag nog alltid vetat egentligen, sedan den där allra första gången när vi precis blivit tillsammans och han blev så vansinnigt arg för att jag "flirtade" med en kille på gatan...

Men jag lsnakr så att vi kunde prata ihop oss, bli eniga och lösa detta...

känner så igen mig i det där att sambon ignorerar mig: han kan vara sur i dagar och då är han sååå go', glad och trevlig mot flickan (oftast, när han orkar och inte somnar av på soffan, trots att han inte druckit på nära två månader), men mig ser han inte åt, han går omvägar för att inte möta mig i hallen, tittar inte på mig, säger inte varesig hej eller hejdå, och jag känner mig som värre än pesten...
Och när han väl pratar så är allt mitt fel: jag stöttar inte, jag är kall och sur osv. Det gör så ont. Och jag bara fattar inte: vi har knappt aldrig haft ett normalt gräl.
Normalt för mig är att man tycker oliak om en sak och smågnababs om det och kanske surar en stund, men sedan inser man att dte kanske inte är såå viktigt att vara ovänner om och så lägger man det bakom sig och accepterar att man kanske inte alltid tycker lika.
Men våra gräl är normala, enligt sambon; jag säger eller gör något som han tycker är fruktansvärt ogenomtänkt, kallt, elakt eller dum, och sedan börjar han småskälla på mig, vilket jag ofta bemöter med att säga förlåt för att jag var dum, uttryckte mig klantigt eller liknande, och sedan bemöter han det i bästa fall med tystnad, men oftast säger han att jag inte menar min ursäkt, och sedan fortsätter han skälla, kalla mig saker, dra fram gamla gräl och påtala hur kärlekslös, kall och okänslig jag är, att flickan inte vill vara med mig, att jag är ond osv.
Det är inte ok. Men nu har jag nästan glömt hur det är, för nu är han rätt vänlig... (för att jag är argare?!) Men jag kanske ska stänga av mina äckelkänslor och vara lite nära och lite "lugnare" så att han kan få en chans att trycka ner mig igen, så att jag får bekräftelsen igen... Fy f-n.

Ta hand om er.

Och du är stark! Du har tagit ett bra beslut: du kan inte ändra honom, det måste han göra själv, och den biten som du inte vill ha är så stor att han måste ändra den för att du ska kunna leva med honom, stå på dig!!
Men jag förstår att det är svårt, dte gör ju såååå ont, den man älskar vill man ju vara med, men inte till vilket pris som helst. Jag har hotat många gånger med att lämna, eller snarare bett, "om du dricker så kan vi ju inte vara med varandra (och sen stannar jag ändå) och om du säger så till mig så kan vi inte var med varndra (och så gör han just så och jag stannar ändå) och så kan det hålla på i det oändliga, om du stålsätter dig så kan du få en förändring till det positiva!!
Lelas har skrivit till mig att jag möjliggjort hans beteende och det är ju så: när vi hotar/bönar/ber/skäller/gråter men ändå på ett sätt accepterara (genom att stanna)så låter jag ju honom hålla på...
Styrkekram

...när jag sätter mig i ett eget hörn, som nu, då är jag bara med mig själv och mina tankar. Eller, jag är mest tom, ekande tom, liten och ensam. Så skönt ha er alla här inne. Jag läser, hittar mig i många, förstår alltid lite mer av mannens sjukdom genom alla berättelser här. Sagt det förut och säger det igen, det är ovärdeligt för mig att få ta del av alla erfarenheter. Ni är mina skyddsänglar! Tack!

Sonen sover här denna månaden pga jobb. När maken var ute och "tankade" kom sonen hem. Vi har bra kontakt men jag vill inte ställa detaljerade frågor, ja, ni förstår, han är vuxen-jag vuxen- Blir mer prat om dit-o-dat, har pratat med mamman ett par gånger och hon vet hur det ligger till.
Men igår...oj, vilka berättelser jag fick!!!! Tycker jag sett mycket elände och är inte rädd för att se skiten i ansiktet...men att sonen fått ta del av så mycket, inte bara nu, utan hur sjukt det varit när han var liten. Tror han gått och väntat på tillfället få berätta för mig.
Maken däremot, känner sig bara mer och mer pressad över att de få han har runt sig gärna pratar med mig. Jag är förmodligen hans största fiende!

Svärmor har dålig koll på vad som händer dock, han mörkar mer än jag förstått. Hur som, så har jag kört över mannen nu och bara sagt vi åker dit efter mitt inbokade läkarbesök vid lunch. Damen är 82 år, kan bli hennes sista jul!

Fy, så tråkigt det var att åka till bostaden. Oasen...i em kommer jag till dig igen, hos dig kan jag andas fritt!!!

Nu nya tag! Hur och vad har jag ingen aning om. Sorterar i tankarna...julklapparna, de ska jag fixa, så var den kortsiktiga planen, den håller jag mig till...den långsiktiga var det där behandlingshemmet...önskar han var där, ja, redan igår!!!!!

Andas, in och ut, in och ut....lugnt och kontrollerat...in och ut....

Tack för ni finns! särskilt tack till Anonymt och mulletant...skönt känna jag inte är helt ensam....

uppdatering skriver av mig ( kanske inte har så mycket med alkohol att göra men har ingen annanstans att ta vägen)

va på fest igår... undvek en förträff där jag visste mannen va. ( vi är inte alls osams men ja kämpar för att distansera mig o det märker han)

han kom till festen sen.. vi pratade om div saker, han gled in lite emellanåt om oss, ville hela tiden hålla om... det märkets hur han tycker om mig. han sa sen att ja va distanserad... att ja säkert ska hålla va ja sagt till de andra. ( han vet inte va ja sagt men han har rätt !! ja har sagt att det är över o att ja ska gå vidare!!han sa han märkte hur alla kollade, det märkte jag med...många som va där va gemensamma vänner till oss, o många av dem tycker inte om det har gjort...

han pratade om att han vill skärpa sig, vilket triggar igång mitt hopp... ja sa inget... de va svårt att avika från honom, men tillslut va ja tvungen att gå hemmåt... när jag kom hem fall jag ner o storgrät... det gjorde så ont o så ont har ja inte haft på länge...

de kändes så sorgligt att 2 människor tycker om varandra men det hänger på att han är som han är... jag blir så ledsen så jag blir galen...

att du inte orkar vara i det där spänningsfältet, berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan. Ge dig själv lov att ge upp just nu, släpp taget om du kan. Om du hittar filmen When love is not enough så rekommenderar jag den. Kram, kram! / mt

Stor kram till dig. Ser att du är uppkopplad. Jag lider med dig, kom ihåg att du inte är ensam. Alkoholism är en sjukdom som är oerhört komplex. Den är inte logisk alls vilket skapar kaos för alla som är nära och försöker se klart och förnuftigt på problemet. En dag i taget. Alkoholisthjärnan vill dricka så länge det bara går och just nu har den blivit utmanad med behandling, vilket innebär att någon förklarat krig mot alkoholdjävulen i honom, som gör allt för att överleva. Var rädd om DIG, stanna här får du fortsatt stöd på vägen. /A

...raglade mannen in med en alltför bekant doft...

Hur det blir imorgon vill jag inte tänka på...

...ingen tur till svärmor. Maken var vresig när jag kom hem, jag är för sen tydligen. Fick samtal när jag parkerade bilen, satt kvar 20min, var jobbsamtal. Han lämnade lägenheten just....blir väl en massa alkohol och sen är jag ett minne blott! Orkar inte mer...han skiter i vilket och är bara elak...
Nu?
Ja, vad skulle jag här och göra...????? Haft mitt jobbmöte och nu är inget kul längre...jag lämnar nog detta äktenskap nu...orkar inte längre...
Jul?
Jo, men förmodligen utan honom...

Topparna och dalarna har inga gränser...
Usch, så ledsen jag är nu......

...läst dina senaste inlägg...
Vill du ska veta att du betyder oerhört mycket för mig här...

Återkommer med tankarna runt det där med val och etik.

Lite kort bara:
Jag kör dialoger med mig själv, skalar av alla krusiduller, och kvar blir det som kan beskrivas som basen i ämnet. Den är då, förhoppningsvis, svart eller vit. Valet då blir oftast inte så svårt, vägarna för att nå det svarta eller vita, är däremot full av omvägar och kräver mängder av mindre vägval. Viktigast i de små valen är att försöka hålla riktningen på kompassen åt målet...
Det är det jag kallar livet!

Kram på dig...

Nu blir det julklappshandel!

Framtidsdrömmar...tack...jo, just detta steget var ju någonstans min nuvarande målsättning.
Adde...tack, du är min ledstjärna! Minns dina ord om alkohol före behandling...hm...försöker vara förberedd och inte ta åt mig av dagsläget...

Dagsläget:
Tystheten är ett faktum idag igen..det gör så in i h----tes ONT!
Han hade gått direkt från mötet på soc till nåt hak...var inte dyngfull med tillräckligt för att somna och sova, tror det blev 14-15 mycket ljudliga timmar!
Tog genast bort all eufori jag kände. Iofs är jag tacksam att jag fick de timmarnas glädje. Nu är jag ju inte tillbaka på ruta ett igen, behandlingen är ju så nära att jag kan ta på den. Vilken befrielse!

Just nu har han ett samvete att ta i itu med, men inte pratar han med mig om det inte. Ser det i hans rörelser och hör det på ljudet från hans trampdynor. Otroligt vilka färdigheter vi medberoende utvecklar. ;)

Min vardag som jag ser den just nu:
Jag har gjort valet vara kvar i detta för att jag fortfarande tror på en gemensam framtid, om den är nykter. Det jag levt i och fortfarande lever i är pest!
Att bli förbisedd tillintetgör allt som har med känslor att göra. Jag känner mig som en osynlig robot som ska finnas där men för det mesta bara står ivägen och skramlar när höljet måste ändra riktning i mannens framfart.
Jag hoppas få tillbaka ett värdefullt innehåll, starkt nog att kunna leva kvar i tvåsamhet. Jag har sett att Lelas menar att om dialogen finns så är möjligheten stor att man kan komma ur problemet tillsammans.
Jag och min make har ingen sån, i alla fall inte sista halvåret sen jag lämnade "hålla-handen-med-alkoholisten-stadiet".
Den glädjen jag kände av beskedet igår var bred som en trefilig motorväg, fri för folk att traska fritt i och på. Därför gjorde det extra ont att mannen hade mäskdoft i strupen när han trillade in där igår kväll när jag öppnade ytterdörren. Ensam blev jag kvar med ett hål... Nu är jag sluten igen...går ut och super in julen, ensam, innan vi tar oss till makens mor.
Men...det blir bättre, det är bättre än för en månad sen...är nöjd med det för tillfället...
Hm..sista frasen var en lögn...vill skrika, slå, få honom att fatta...."Vad med mig? Vi? Jag mår skitdåligt! Vi-et är obefintligt! Bryr du dig om någonting överhuvudtaget ditt egoistiska alkoholistsvin?" Typ så ekar fraserna inuti! Men ingen idé slösa energi på det där...

Nästa blir besök på nåt köpcentrum.
Så glad jag har min oas! Lever två helt olika liv parallellt just nu, märklig känsla men ack så värdefullt!

Kram på er!

Ett steg i rätt riktning...
Lycka till och sköt om dig!

Ett steg i rätt riktning...
Lycka till och sköt om dig!

till beskedet ! Jag kan verkligen känna igen mig i din känsla ! Kram ♥

Har ett vagt minne av att jag läst ngn stans
10-17........ Men kanske ute och cyklar?
/A

...jo, detta känns riktigt bra...nu finns det något konkret att hålla sig till, så skönt!

Tack för att du kikade in ... Önskar dig lycka till och en god jul

Vilken härlig läsning, hoppet tänds