Senaste kommentarerna i forumet

Dagens boktips är Morgan Allings bok "Kriget är över".

Han beskriver sin uppväxt bland missbrukande och våldsamma vuxna, på ett sätt som berör mig mycket. Han är ett väldigt tydligt exempel på att det som syns på ytan på ett barn till missbrukare inte alls är samma sak som det som rör sig på insidan.

Medan han skrattar och spexar tänker han: om jag spelar spelet så kanske han inte blir så full så att han slår mig.

När någon frågar honom om han trivs hos fosterfamiljen svarar han: ja, de är snälla. Men han tänker: jag hoppas att det syns att jag ljuger!

Jag lyssnar på boken som ljudbok och det är han själv som läser. Den är helt fantastisk, så missa den inte!

Kram, alla ni som kämpar.
/H.

Hej alla!

Magnus - hur går det med planerandet av den 2/2?

Vilka blir det som kommer och föreläser? Hur många anmälda är det hittills?

Jag kommer antagligen inte kunna komma (det är långt att åka och kalendern är överfull), men jag skulle ändå gärna vilja veta lite mer.

Vi hörs!
/H.

mt - den finns på en massa andra språk på youtube, tex på vad jag gissar är polska: http://www.youtube.com/watch?v=bJTPw04ag5Q

Kram!
/H.

Jag lyssnar ofta(st) på P1 och under lång tid avslutades helgsmål med en taizéhymn - Herre hör min bön.
Jag har varit med om en mycket liknande situation som lessenfrun befinnut sig i nu; en närstående ung människa skadades svårt i en olycka. Jag längtade så till helgsmålet och att hymnen skulle komma. Nu spelas den inte mer och finns inte på Youtube vad jag kan se. Men det är en enkel och bra bön att ta till när som helst man känner sig villrådig och vilsen.

Herre, hör min bön,
Herre, hör min bön,
svara mej när jag ropar.
Herre, hör min bön,
Herre, hör min bön,
svara mej när jag ropar.

Hej markatta!
Vad skönt att du kan hitta tröst och hopp i andras berättelser - det finns en oerhörd styrka i att dela berättelser med varandra!

Psalmer, ja... de har en förmåga att göra så där. Bara trilla ner i ens huvud utan att man är förberedd.

Min största psalmupplevelse på det viset hänger också ihop med min och makens "resa". När han mådde som sämst gick jag med honom till läkaren (han var där för alla möjliga problem, men ingen fattade vad det egentligen handlade om). Han ville såklart inte ha mig med, men jag tvingade honom. Så slog jag näven i bordet hos läkaren och sa: "Ni måste fatta att han är alkoholist! Sluta behandla honom för en massa annat, och börja behandla hans beroende!". Han blev (naturligtvis, och med viss rätta) sur som ättika på mig. Jag lämnade honom där hos läkaren, och satte mig på cykeln. Jag trampade som en galning genom byn, utan egentligt mål. Men så kom jag på att kyrkan är öppen på dagarna, och gick in där. Jag satte mig i en bänk, och det var helt och hållet tyst runt mig. Och som från ingenstans föll den här psalmen in i mitt huvud:

Min själ får vila ut i stillhet hos Gud,
i frid fylls jag av liv.
Endast i Herren finner själen vila,
vilar ut hos Gud.

Precis som du beskriver det, så är det verkligen inte en psalm som jag tänker på ofta. Men nu bara den fanns där i mitt huvud. Och jag fylldes av ett sådant ofattbart lugn genom den. För var det något jag längtade efter så var det vila.

Det är psalm 771, om någon skulle undra. flygcert fick den av mig häromdagen, och jag hoppas att även du, markatta, kan hitta lite vila i den. Tyvärr har jag inte hittat någon inspelning på den svenska texten, men däremot med den franska: http://www.youtube.com/watch?v=Yl9wSG8jFYQ

Kram!
/H.

Välkommen hem, Sorgsen!

Vad skönt att du har haft en givande vecka - jag ser också fram emot att läsa om dina erfarenheter.

Kram!
/H.

Tack finingar!

Upp och ner går det i denna bergochdalbana vi kallar liv. Igår var det bra. Idag inte så bra. Men jag tittade in här på forum nu och läste i Sorgsens tråd. Det gav mig hopp! Att få följa med i någon annans tankebanor, från förtvivlan till hoppfullhet, ger mig så oerhört mycket och lär mig att förstå och acceptera att banan inte går helt rakt uppåt.

Igår kväll när jag hade svårt att somna började jag att nynna på en psalm i huvudet. Jag är inte religiös och då jag förmodligen inte hört den sedan min lillasysters dop för en sådär 25 år sedan så blev jag förvånad att den ens dök upp i skallen. Men den gav mig tröst, upprepade tonerna som ett mantra "blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på", tills jag somnade. Youtubade den i morse och lyssnade om och om igen. De helande tårarna saltade mina kinder. Vad är det som händer i mitt lilla anarkisthjärta egentligen?:)

Kram

Jag ser verkligen fram emot att få läsa mer om din anhörigvecka. Har länge varit nyfiken på hur en sådan ser ut, ja ja, får stilla min nyfikenhet nu. Jag är väldigt glad över att du efter "sorgsen" nu kan lägga till "hoppfull"! Om jag får vara lite egoistisk så vill jag säga att det även ger mig hopp, lite av "kan hon så kan jag". Tack för att du förmedlat det här på forum!

Kramar

...efter min anhörigvecka.

Återkommer senare men vill bara få ner att jag har haft en fantastisk vecka.

Mannen vände tillbaka till sitt destruktiva liv, tråkigt och svårt, men blommade upp när jag kom hem.
Idag blir en bra dag...mot oasen, tillsammans :)

Kram på er alla kloka

Insiktsfulla ord. Kloka markatta.

Kram
Sorgsen men hoppfull :)

Snabb kram tillbaks ;-D
Underbart kloka funderingar../ trollis

till dig tekla - hoppas allt väl! / mt

Tänker på hur jag försökt göra mig av med så kallade energitjuvar i mitt liv, eller rättare sagt hitta sätt för mig själv att låta så lite energi som möjligt gå åt till dem. Jag har tidigare skrivit om energitjuven på mitt arbete som jag (o)hanterade genom att få ett utbrott på och skrika ointvålade ord till. Kanske inte bästa sättet men effektivt var det. Stämningen på jobbet är mycket trevligare nu.

Vidare till en "vän" som jag började ifrågasätta vilken roll denne ville att jag skulle ha i vår vänskapsrelation, förutom att agera psykolog(alltid lyssna), låna ut pengar, vara hundvakt o.s.v. Jag kände inte att jag fick något tillbaka av den relationen, var alltid trött efter att vi setts. Denne vän frågade aldrig hur jag mådde, vad som hände i mitt liv och när jag försökte berätta något så hade denne varit med om något sååå mycket värre.

Då jag tröttnat på att agera slasktratt och tydligt klargjorde att jag också har känslor och tankar och att jag inte bara kommer sitta och lyssna, jag kommer också ha åsikter om vad som sägs, vill du inte ha mina råd så är det ju ingen ide' att du pratar med mig så kom martyren fram. Denne stormade ut med ett "jag fattar att jag inte är välkommen här" och efter ett, från min sida, obesvarat sms med en förfrågan om att låna pengar, så har jag inte hört ett ord.

Jag har sprungit på den här personen på stan några gånger, utbytt några artighetsfraser men vi har gått från att vara nära vänner till att vara bekanta. Det slår mig att vi nog egentligen inte har känt varandra på flera år, bara liksom kört på i minnet av hur mycket kul vi hade i början av vår vänskap.

Läste en klok krönika av en 19-årig tjej, har den inte kvar, men hon skrev något i stil med att "jag gör mig hellre av med några relationer än förlorar vänskapen till mig själv". Wow, tänkte jag, den som hade haft den insikten som 19-åring.

Forum verkar ju på sätt och vis som slasktratt, många "skriver" av sig här, man har liksom rätt att gnälla. Skillnaden är ju att IRL så kan man inte alltid styra över hur mycket man orkar ta in och finnas där för sina medmänniskor, plötsligt kanske man får ett telefonsamtal mitt i natten från en vän som mår dåligt, när man själv inte är tillräckligt stark för att hantera detta. Här kan man välja när man har energin till att gå in och läsa och kommentera, något jag fått anstränga mig för att begränsa själv då jag märkt att det tagit för mycket energi av mig.

Missförstå mig rätt, oftast blir jag glad då en vän uppsöker mig då denne behöver stöd och mår dåligt och ibland så behöver man bara få prata av sig. Men om telefon och ringklocka är tysta under stunder som det faktiskt också är bra så upplever jag det inte som en givande vänskap. Det där amerikanska "for good and for worse"(ja, jag är en sucker för romantiska komedier) vill jag ska gälla både i vänskap och i kärleksrelationer.

Vart vill jag komma med detta? Jag vill nog ge mig själv en påminnelse om att jag är på rätt väg och att allt inte bara blir bra bara för att jag droppar alkisarna, medberoendepersonligheten sträcker sig liksom över de flesta relationer i mitt liv och det är ett mönster jag mår bra av att bryta. På alla plan.

Just idag mår jag bra.

Kram på er!

Kram på dig!

...natten och mitt i processen!

Givande!
Kompetent!
Informativt!
Utvecklande!

Vi gråter och skrattar, ger och tar!
Ser fram emot morgondagen och ännu mer till fredag kväll med maken!

Kram på er alla

Hej tjejer! Ja rädslor har vi alla, av olika slag.. Men att vara modig, betyder inte att man inte är rädd!
Att vara modig är att göra det man måste, även om man är rädd!

Styrkekramar til er båda/ trollis

SKrev precis en rad till dig!

Ja, varför kan man inte bara leva i nuet och inte måla upp värsta-scenarion i alla lägen?
Förstår att det är tufft även om din sambo inte är hotfull som nykter, men jag känner mig inmålad i ett hörn. Ingen tror att han är så hemsk som han är...! Han är sååå trevlig mot allt och alla, och det finns ingen som engagerar sig mer när vi träffar andra människor än han, i mig, i barnen osv. APa!

Måste rusa nu.
Kram

Livet tycks alltid vara en bergochdalbana! Känner så med dig, och vill så gärna hjälpa dig att hitta styrkan, och den kommer komma tillbaka!!
Kram

Varför är både du och jag så rädda för konsekvenserna och har redan på förhand målat upp vad som kommet att hända och ser bara en massa hinder. Varför kan vi inte försöka se bortom alla murar och se det från den ljusa sidan. Min sambo är inte hotfull på det fysiska planet inte heller verbalt när han är nykter. Dock är det så psykiskt påfrestande att bara stå och stampa, att inte ha några framtidsplaner som känns kul.
Jag är orolig för dig, att han ska göra dig riktigt illa...
Kram

Varför tappar jag motivationen och mitt jävlaranamma efter ett tag, hela tiden. Både vad gäller motion och mitt välmående... Jag ger upp snart.

känns det att du har tid och energi och att du funderar över vad du vill och att du dessutom tagit några steg utåt - mot livet. Fortsätt så! Håll kvar din tanke om att flytta som du skrev tidigare. Visst kan sorgen komma över dig igen och tårarna - men ingendera är farligt!
Fortsätt skriva här, det hjälper att reda ut tankar och känslor så ser man klarare.
Ha en fin dag! / mt

Tack för er omtanke!!
Här har inte hänt så mycket, skönt ibland. Jag försöker att samla ihop alla hans prylar. Borde få undan dem helt, men det går inte nu. Kollar fortfarande mail ganska ofta, men känner att det inte spelar så stor roll. Han skrev några rader (tillbaks hos föräldrarna igen), men vad ska jag göra åt det?

Jag har plötsligt tid och energi att tänka över vad jag vill. Har tagit några små steg, ska t.ex. börja i läsecirkel. Vet inte om jag har sörjt/bearbetat färdigt ännu. Det kanske är så att allt kommer tillbaka om/när han återvänder. Kan inte gråta längre, är det bra?

Kramar i vinterkylan
Miss K

rätt att vara här flygcert. Skriv på du så blir det allt tydligare för dig själv hur du har det. Visst har du också läst på tuvaforum http://www.tuvaforum.se/
Stanna, läs, skriv och samla mod att förändra det du kan. Du kan! Kram, kram / mt

Sorgsen, tack för dina ord. Känns ibland som att jag inte har rätt att vara här: min sambo dricker inte längre, men kvar finns det som är så illa - hans ilska.

Det du skriver om rädsla är så träffande: "Rädsla är svårt att tygla och ingen har varit räddare än jag. Så känner förmodligen de flesta som står i ogreppbara problemställningar" - jag har ju varit så rädd för honom, när han hotat mig, när han använt sin kropp för att "biffa upp sig" och gå hotfullt mot mig eller till och med putta på mig med bröstet.
Till och med min svägerska har uppgett att hon blivit så rädd för honom vid jul att hon kände sig tvingad att gå undan.
Och ändå, det känns inte som att det faktiskt har hänt, det är något som händer när det är "lugnt igen (lugnet före stormen) - jag blir osäker när han visar sig från sin bästa sida, och samtidigt går jag fortfarnade och väntar på att det ska hända igen "för om det händer igen, då ska jag lämna honom..." eh... som jag bestämt och lovat mig själv, utan att överdriva, kanske 1000 gånger... Pinsamt, dumma jag.

Du stärker mig genom din berättelse, genom dina ord att visa barnen vad som inte är ok - det är ju bara så svårt att tänka sig att sambon och jag ska strida om barnet, för det kommer han att göra till varje pris, och att jag kanske inte får ha henne så mycket som jag önskar. Hur blev det för er?

Lelas, fina, fina och goda människa!
Läste din berättelse om Guds räddning med båt, helikopter osv, så viktig!

***

Har emellanåt kvar den där känslan av skam. Jag brukar tänka att jag vet ju vad som är rätt respektive fel, vad som är ok och inte, men ändå kan jag inte stå upp för det och i de situationerna skäms jag så. Jag skäms så över att jag vet hur jag borde agera men jag klarar inte att göra det.

Jag vet knappt om min sambo är alkoholist, men det är av mindre betydelse eftersom det största problemet är hans vansinnesutbrott då han säger vad som helst till mig. Dessa utbrott kommer ju då och då, åtminstone någon gång i veckan och varje gång bestämmer jag mig för att jag ska lämna honom, men sedan går det ett par dagar och så lugnar allt ner sig och så stannar jag för att jag inte vågar och inte vet hur jag ska lämna...
Och så är allt tillbaka till att jag ägnar 24 timmar per dygn åt att älta hur dåligt jag mår, vad jag ska göra, om jag orkar leva i detta, om jag klarar mig själv ekonomiskt, vad som händer med barnen om jag lämnar, vad han kommer göra mot mig/säga till mig och om mig etc etc, och samtidigt går jag omkring med en isande kyla i kroppen, en ständigt molande känsla av ilska och kanske lite äckel och hat mot honom (som jag skäms över!! och bara vågar skriva här där ingen vet vem jag är "på riktigt").

Men han dricker ju inte längre, men allt det andra då...?
Åh... Min lilla flicka som är sååå pappig emellanåt, men pappa som sällan orkar med utan väljer att titta på TV, spela dataspel, osv, och det är ändå alltid jag som gäller i slutändan, men att jag ska slita upp henne från vår familj (och samtidigt vet jag ju hur illa det måste verka för henne när pappa står och skriker som galen på hennes mamma, när pappa vänder saker hon säger för att skydda mig emot henne... Illa, illa och ont ont i mammahjärtat).
Han kommer kämpa sig blå för att få ha henne, men jag förstår inte hur han skulle orka...

OCH vad jag önskar att jag kunde besinna mig - inte vara det här sjuka kontrollfreaket som fantiserar fram alla möjliga tänkbara och otänkbara scenarion i huvudet, oftast de allra värsta!
Sinnesrobönen!!

Kramkram

Stor kram och styrka till dig, du är stark och du får vara svag!

Kram, kram, kram