Senaste kommentarerna i forumet

...tack för din hälsning.
Jo, det känns som en befrielse. Problemet är ju långt ifrån "löst" men nu finns det ju ett delmål. Kampen ligger ju hos min älskade make men för mig kändes beskedet befriande. Äntligen får han långsiktig hjälp av professionella människor.

Jag kan bara hoppas han inte tänker "fira" beslutet kommande veckor, kanske mest troligt?
Det blir ju sista rusen, förhoppningsvis, för resten av hans liv...måste väl bli ett kaos i alkishjärnan???

Lycka till i din egen kamp. Jag följer dig här inne...står oftast i hörnet och tar in och omsätter så gott jag kan.
Önskar dig en riktigt god jul.

VAD GLAD JAG BLIR FÖR DIN SKULL. Oj ursäkta att jag skrek ut vad glad jag blev för din skull!!!!!
NI kommer få en fantastisk jul ihop, som du har kämpat/lidit och vänt dig själv ut och in.
Riktigt riktigt roligt FÖR DIN SKULL!!!!!
Grattis!
//A

Jag skulle vilja redigera ett av mina inlägg och just det inlägget går inte att redigera. Vad kan det bero på? / mt

...i mängd!
Just lagt på luren, maken ringde...bara det...han var så avspänd och berättade att utredningen inte kommer dras ut på. Han har fått beviljat behandling!
Så, min anhörigvecka kommer kanske sammanfalla med hans vistelse...hur bra kan det bli???
Överlycklig!
Andas....och tårkar tårar...vilken grej...känner mig svimfärdig....benen kroknar...fantastiskt....nu börjar vår nya resa...

Mannen förändrades redan efter vårt samtal för 3 dagar sen.
Han mjuknade i kanterna och jag har kunnat se hans gamla jag skymta fram.
Nu lät han så lättad i telefonen...något firande med alkohol blir det inte heller, jag är på väg till honom och då tar han vanligtvis inte till spriten.
Han vill bjuda på middag ;)
Vi ska gå på stan och supa in julen tills öron och ögon inte orkar ta in mer. Vi ska hälsa på makens mor, som är så orolig, så stillas hennes jul. Vi ska göra karameller...allt kom från hans mun just nu....jag är mållös och bara...pånyttfödd.... Hur bra kan det bli???

Jabbadabbadooooooooooooooo

Det du skriver berör mig och ger mig en liten gnutta självförtroende. Det gör mig samtidigt "ledsen" över att du som inte känner mig och inte vet vem jag är ändå kan genom det jag skriver här se att jag verkligen försöker. Min sambo vill inte ta till sig det jag i så många år försökt visa och det jag så många gånger påpekat att man måste ta tag i såsom alkoholen, sorgen och sedan gå vidare.
Jag har nog stångat mig blodig så det räcker, dock kommer även rädslan över att jag inte försökt och visat tillräckligt genom åren.... Men- jag har försökt på mitt sätt- inte alla gånger så himla bra kanske och vissa saker skulle naturligtvis varit ogjorda. Här är jag nu och har framtiden framför mig.

när du beskrev dina försök att närma dig din man. Det är också jättekonstigt att alkoholen kan vara ett så starkt gift att din man försakar en så varm och gullig tjej som dig.

Åter igen har jag i mitt jobb blivit påmind om att vår stund här på jorden är begränsad och att vi när som helst rycks ifrån detta jordelivet, oavsett ålder. När jag hamnar i dessa situationer och då mitt försök att rädda liv inte går så tänker jag att ; man ska vara rädd om det man har och behandla varandra väl. Dock tänker jag oxå att livet är alldeles för kort för att bara uthärdas och inte ha det bra. Läser just nu "flickan från paradiset" av Agneta Sjödin. Denna bok rekommenderar jag till alla som känner sig vilsna och ledsna. Jag börjar lära mig att livet faktiskt inte ska vara att " uthärda", man kan och får faktiskt vara lycklig också.

Mulletant, jag blir inte stött av dina ord, jag håller med dig i det du skriver. Jag tror också att han hoppade av psykologhjälpen få det blev för jobbigt att börja se tillbaka på det som hänt.
Som alltid blir jag varm i hjärtat av alla kommentarer.

Villervalle; vad var det i mitt inlägg som berörde dig?

att reflektera över det onda - som är ett starkt ord också. Jag tror jag förstår vad du menar.

Det är ju många människor som ondgör sig över att man i gudstjänsten bekänner sina synder... att man gör sig så "dålig". Jag går sällan i kyrkan men jag tror nog att de flesta av oss syndar "i tankar, ord och gärningar" mest varje dag om man ser till det lilla - "knappnål och silverskål" skrev Berra. Jag tror att man kan lära sig känna sig själv och på det sättet öka medvetenheten/höja känsligheten för sin inre etiska kompass. Våra liv består av en lång räcka val... alltför ofta gör jag mig inte ens medveten om dem. När jag blir det (medveten) blir valen svårare och livet intressantare. Valet att se på när en människa faller ser jag som att välja att hjälpa på kort eller lång sikt. Du vet nog själv innerst inne att din drivkraft där har ett gott syfte.

Det här är inte genomtänkt bara nedskrivet till första muggen kaffe... lite huvudvärk har jag också - men inte självförvållad sådan:) Dock är det tankar jag delat många varv med mänskor som står mig nära på olika sätt och med kolleger. Om du jobbat med trasiga barn har du säkert också vridit och vänt på etiska dilemman - de kännetecknas ju av att det inte finns ett rätt svar bara olika möjligheter...

Tar glatt emot alla responser och reaktioner på detta:)
Önskar dig Sorgsen en dag i glädje! / mt

...det är så många delar jag känner igen. Allt som handlar om att inte få någon form av bekräftelse. Det är så tungt att bli förbisedd och nonchalerad, riktigt elakt och utstuderat. Jag har fortfarande inte en susning om vad som är vad i mitt förhållande. Alltså vad som har förvrängts pga alkohol, hur mycket som är ren stolthet-menar hur mycket han inser men är för stolt för att i en handvändning ändra. Det enda jag vet är att så här var det inte förut och nu är han sjuk. Även om han de sista två dagarna inte betett sig lika kyligt mot mig så är fortfarande min inställning att någon slutsats drar jag inte förrän han varit igenom en behandling!

Sänder en kram med hopp om att du finner styrka.

Ett litet ps:
Jag fångar de små sakerna jag hittar för att kunna nå min man.
Ett exempel:
I det korta samtalet, (ja, mer monolog från min sida) vi hade i förrgår flikade jag in att han fick ett telefonsamtal tidigare på morgonen, där han pratade på ett samlat och respektfullt sätt med personen i andra änden. Jag sa att jag inte har upplevt det från honom på väldigt länge och att jag saknar det.
Han har inte ringt upp mig under dessa två dygnen men i de två uppringningarna jag har gjort har han varit trevlig och samtalat på ett vuxet sätt. Det inger nytt hopp!

...hösttrollet...sänder en likadan till dig.
Önskar dig en bra start på veckan.
Kram

..läser gärna dina ord. Tycker om ditt uttryckssätt, eftertänksamt och samlat.

Jag läser, tar in, läser igen, omsätter och känner likheter eller olikheter i dina reflektioner och erfarenheter.

Jag kommer nog hänga kvar här ett tag, så känns det i alla fall nu. Jag har alltid haft en större fallenhet för självbiografiska böcker och verklighetsbaserade filmer. Jo, jag älskar se romantiska tvfilmer och läsa hänt extra också ;)
Här finns så mycket tragedier men lika mycket hopp och en hel mängd människor som ger sin tid till andra utan att kräva något tillbaka. Ödmjukheten är överväldigande!

Jag trevar fortfarande och känner att jag håller mig lite på min kant och betraktar, precis så som jag förmodligen beter mig i den "synliga" världen, tills jag känner var jag hör hemma.

Ondskan inom oss - den kan ju vara svår att precisera själv. Jag kände mig ond när jag "lämnade" maken till att "supa fritt". Så kändes det! Jag visste det skulle gå galet, han skulle göra sig illa och jag stod och tittade på. Samma sak hade hänt honom även om jag hållit honom i handen, men jag hade förmodligen inte känt mig "ond". Förstår du vad jag menar?
Nu är jag så glad att jag inte gick hand-i-hand, då hade jag inte haft kontakten med nämndemansgården när allt föll i bitar. Men ond kände jag mig i inledningsfasen. Knepigt och bakvänt det där med handling och konsekvens ibland.

Må väl och jag ser fram emot mer tänkvärt från dig.

Maken och jag...ny uppdatering följer...längesen jag mådde så bra som jag gjort sen vårt samtal i förrgår

..tack för dina ord...
Konserten var fullproppad av traditionell julmusik. Underbart!

Det trodde jag inte heller, att du bagatelliserade.
Jag var lite osäker på om jag skulle spara det jag skrev i alla hast idag. Just av den anledningen att jag inte på något sätt vill såra dig, eller att det, tillsammans med det tidigare inlägget, skulle uppfattas som ett råd i någon riktning.

Min skilsmässa för alla de där åren sen var nödvändig men, om jag kunnat göra om något så tror jag faktiskt att jag hade försökt stå ut ett par år till. Jag kan känna igen mig i din oro.
Nu ser jag ju, trots allt, 4 vuxna, trygga individer med sunda vanor och social begåvning. Det som mulletant skrev om kombinationen "lite tur och inre styrka" hjälpte förmodligen oss alla fem, både som individer och "ensamståendeförälderfamilj".

Detta blev bara ytterligare lite svammel under ämnet historia.

Jag såg att du skrivit ett längre inlägg på din tråd, tar mig dit och tar del.

Kram på Dig, Du finns i mina tankar.

Länge sen jag skrev nu.. Tittar tillbaka och läser. Jag pratade om månader, men månaderna blev veckor. Han är tillbaka nu. Bra förstadag, men sen kom abstinensen.

Det var inte möjligt att bo kvar hos föräldrarna ända till nästa år, då plats på behandlingshem fanns ledig. Han får bo här, MEN han måste ringa läkare och soc i morgon (med mål att komma till Nämndemansgården). Någon som vet hur en utredning hos socialen går till? Krav på avgiftning/antabus? Känner nu att jag verkligen kan slänga ut honom om han inte försöker. Det är nästan så att jag vill göra det. Klarar inte av de här kasten mellen älska o hata. Det är så svårt att se när han blir som ett barn och börjar gråta. Tycker att män också ska gråta, men det finns gränser.

Miss K

Hej Framtidsdrömvännen!

Jag tänker, precis som mulletanten, att det finns en ny klarhet i det du skriver nu jämfört med innan. Du börjar se på din situation med mer rättvisande ögon. Bra!

Kram!
/H.

PS. VV, förresten... vi älskar våra alkohister, de allra flesta av oss. Det är naturligtvis härligt, men samtidigt är det medberoendets boja.

men din text berörde mig mig mycket. Du älskar din man trots allt.

att du ser ljuset i horisonten och att du blir alltmer klar över hur du vill ha det!

Så bra! Kram! / mt

- det känns för mig när jag läser som om du ser klart. Jag tänker när du skriver att din man "erkände" att han saknar sin pappa att det är motvilligt... det skulle vara så annorlunda i mina öron om han berättade. Berättade berättelsen om sig och sitt liv - men han är kanske inte alls redo att möta det, kanske därför att han slutade hos psykiatern? Det kan vi inte veta.

I mina ögon är du inte alls på låg nivå och inte egoistisk - men jag vet att det kan kännas så.

I en annan tråd skrev du om barnens situation vid en skilsmässa. Knappast helt okomplicerad - men hur är det som ni har det nu? Jag tänker på ansvar och etik. Man tänker ju lätt så att om man inget gör finns ingen handling som man kan ställas till svars för. Direkt man handlar är man ansvarig för sina handlingar och dess konsekvenser. Om du lever kvar är det som det är och det är inte "ditt fel". Om du lämnar och barnen blir ledsna, kanske får problem av något slag - då bär du ansvaret för det. Visst är det lätta att tänka så. Men det finns ett ord som underlåtelsehandling - man låter bli att göra det som borde göras. Då bär man ju också ett ansvar. Förstår du hur jag tänker? Och att jag absolut inte menar att anklaga eller lägga sten på bördan.

Det blev tungt det här. Skriv om jag uttryckt mig klumpigt eller sårat dig. Det är inte min mening.
Allt gott! / mt

Ja menade inte att bagatellisera separationer. Jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt för alla inblandade, främst för barnen. Det jag menar är att trots allt jobbigt som medföljer en sådan situation så finns det ändå ett ljus i horisonten- allt behöver inte bli en katastrof på sikt.
Jag vill inte leva ett liv i passitivitet. Jag börjar ändå mer och mer bli klar över hur jag faktiskt vill ha det.
Hoppas julkoserten var bra!

...ska på julkonsert och förbereder mat som vi ska äta efter, får se hur många som dyker in. Snabbt och enkelt i röran, som vanligt ;)

Framtidsdrömmar
Det finns ingen som inte far illa i en separation, det är en katastrof för alla! Hela min familjs resa skulle ta en bok att beskriva. I den boken skulle jag be varje barn beskriva sin upplevelse om vad som hände och jag är övertygad om att det skulle presenteras 4 helt olika beskrivningar. De var i olika åldrar och med olika personligheter trots att de har samma gener.

För mig blev det omöjligt att vara kvar och när resan var ett faktum kunde jag försöka förekomma eller tackla det goda och onda när det infann sig.

Jag lever i tron att passivitet är det mest skadliga för oss själva eller dem vi har runt oss. Med det menar jag inte att knutna nävar och ångvältar är enda lösningen. Att vara kvar, som i ditt fall, är kanske det som är rätt för Er. Problemfria familjer tror jag däremot inte existerar!

Önskar Dig lycka till och jag kommer följa dig...
Kram på Dig!

Återkommer med längre inlägg senare ikväll.
Mår så bra av att få uttrycka mig här..skapar eftertanke och det helar mig...

Hösttrollet och mulletant och alla andra...ni hjälper mig allihop...adde, berra, dompa, maria och många många fler....ovärderlig och unik hjälp..tack

Nu ska jag hoppa ur min jogging och i något mer lämpligt för vistas i offentligheten.

Ett snabbt inhopp och skickar dig en stor advents och styrke-kram!
Tänker på dig, markatta, Nana, sorgsen och alla som på sitt sätt kämpar..
kram /trollis

Jag läser här på forumet nästan varje dag även om jag inte lämnar några kommentarer. Jag försöker leva utifrån mina egna behov men det är svårt, jag känner mig som världens största egoist. Jag känner att han tycker att jag inte gör något hemma,vilket jag vet att inte är sant, jag finns där hela tiden. Kanske då dock inte som han vill. Igår kväll skulle vår son hämtas på fritidsgården kl. 22 och jag märkte att han blev lite småsur när han var tvungen att åka...och dumma mig- får nästan dåligt samvete för att jag inte klädde på mig och åkte. Det är nästan första gången på 12 år som han hämtat någon av barnen kl. 22 en lördag kväll. I går var han nykter- alltså fungerade det igår, nästan alla andra lördagar har det druckits mer eller mindre. Men varför får jag dåligt samvet?? Det är ju faktiskt hans ansvar också.
Jag märker att han drar sig undan mig rent fysiskt, han kramar inte tillbaka när jag ger honom en kram och kyssar och smek är borta. Ena sidan av mig känner en längtan efter närhet och ömhet medan den andra förbereder sig på att leva ensam- på riktigt (inte ensam i tvåsamhet, det är fruktansvärt). Jag försöker förstå hur han tänker för mitt i all brist på ömhet, tillit, respekt och närhet så planerar han att köpa ny soffa till hemmet, ny lampa osv.... Dessa planer blir till ord när vi kommer iväg på tu man hand på shopping.
Han erkände för mig i fredags att han saknar sin pappa (som jag berättat tidigare så omkom han i en olycka 1999) och han funderar mycket på hur allt hade varit om han levt. Han syftar på sin alkoholiserade bror och mor, och sin syster som han tycker väljer fel killar och inte har fått några barn trots sin ålder (34 år). Han har försökt rädda sin familj på bekostnad av sin egen- jag och barnen har alltid fått stå tillbaka på något sätt bara för att all hans energi gått åt till att försöka få de andra på fötter. Detta har inte lyckats, ni vet ju hur det är med alkoholister- man kan inte hjälpa någon som inte vill hjälpas.
Jag försökte förklara att han inte kan göra något åt sina familjemedlemmar, hur mycket han än vill.
Det var nog inte svaret han ville ha.
Jag kan känna att även min sambo har fastnat med obearbetade känslor kring faderns död även skuldkänslor kring detta. Jag hade hopp om att han skulle börja ta tag i detta när han började träffa en psykiatriker...men han fortsatte inte sina besök hos honom. Det känns som att han också har svårt att gå vidare. Han tror att allt löser sig med pengar, prylar och jobb- det är ju inte riktigt så enkelt.
När han visar denna känsliga sida för en sådär 5 minuter så kan jag tycka så synd om honom. Då kommer min "räddande" personlighet fram och jag skulle vilja rädda honom från det som gör ont. Samtidigt känner jag ilska över att han ska sörja sin döde far som gick bort för snart 13 år sedan och grubbla över sina familjemedlemmar när han inte kan möta sin egna familj (mig och barnen) när vi behöver hans uppmärksamhet och känslor.
Jag hamnar i ett "gentjänst-läge"..varför ska jag plötsligt finnas där för honom när han behöver mig när jag i flera månader försökt fånga hans uppmärksamhet i form av ord och ett skrivet brev.
Låter kanske som en låg nivå från min sida men det känns som att jag bara är bra att ha när han känner för det.
Lite tankar och funderingar.
Kram därute!

Sorgsen..du har läst om mig och sett att jag är orolig för hur det ska bli för barnen om jag väljer att lämna. Tack för positiv vinkling av dina erfarenheter. Jag har så svårt att se att det faktiskt finns barn som inte farit illa trots separation- dock fylls jag av hopp varje gång jag får höra/läsa om att det faktiskt inte behöver betyda missär och förtvivlan.
Sköt om dig!

från en insnöad värld. Inget av det du skriver låter galet. Den första frågan, om det kan vara bra att det tar (lite) tid så att din man "hinner smälta att han dunsat i botten" kan jag inte svara på. Jag vet inte och vill inte spekulera.

Även jag, och min man, har varit uppfyllda av våra yrken och personliga utveckling under många år. Sånt som tillfört absolut mest gott i livet. Vi har turvis haft huvudansvar för den vardagliga marktjänsten så länge barnen var hemma. Alkoholen smög sig långsamt in i livsstilen och övergick för hans del till ett eskalerande smygdrickande. I och med hans nykterhet (i min värld ungefär det senaste året) har jag, på ett annat sätt än tidigare, sett min del med "nya ögon". Det är inte är lätt att medvetet ändra livsmönster (jämfört med att utveckla ovanor som t ex hur vindrickandet smög sig in).

I vårt liv finns inga yttre krav på hur vi använder vår tid men samvaron kräver ett fokus i engagemang som jag ser på ett annat sätt idag än för några år sen. Den insikten kommer inifrån mig själv och är ett annat anpassningsmönster än medberoende. Kanske det Jag-Du-Vi som Lelas brukar skriva om. Intressant - det har jag teoretiskt känt till och "trott på" i många år men just nu ser jag en skillnad. Idag är jag medveten om min del av ansvaret för "vi" på ett helt annat sätt än tidigare.

Min reflektion: Exakt nu är jag i "det bästa" som forumet gett mig - jag riktar mig till någon och förstår en bit till om mig själv!

Jag hoppas att du fortsätter skriva och dela med dig av erfarenheter efter anhörigveckan och förhoppningsvis den fortsatta vägen med din man in i ett nyktert liv. Mobilen är en metafor som det ofta hänvisas till här och jag tror att den håller - dvs att ni båda kommer att förändras.

Min reflektion: Den faktiska förändringen inom mig kan jag inte beskriva i ord. Den är och jag tar tacksamt emot den.

Hoppas du inte misstycker Sorgsen - det här handlar enbart om mig fastän det är riktat till dig. Jag kan ju bara tala om mig och mina erfarenheter:) Jag kommer att skriva vidare i min tråd om de tankar som väcktes. Tack för att du delar, på det sättet hjälper du mig att tänka vidare.

Några ord ännu om det onda inom oss - vi är tänkande människor, vi har ett medvetande och förmåga att reflektera över våra handlingar. Därmed är vi också ansvariga för våra handlingar och dess konsekvenser.

Allt gott till dig och även till din man! / mt

..jag känner precis som du skriver.
Jag kan inte göra mer och inget kommer kunna förändras med någon form av stabilitet förrän maken får regelbunden hjälp.
Jag vet att starten måste vara ett behandlingshem. Idag fick jag bekräftat att maken fortfarande vill detsamma, han är bara oerhört stressad över hur allt ska lösa sig och tiden det tar(det tycker jag, kan låta elakt och kallt, men det tycker jag verkar bra, att det tar lite tid så han hinner smälta att han dunsat i botten...har jag fel????). Jag kan bara be till gudarna att utredningen kommer ge det resultatet!

Just nu går det ju bara långsamt, frustrerande långsamt! Jag förstår att soc måste bilda sig en egen uppfattning, jag förstår också att utredningstiden inte bara är av ondo, men detta vakuum för ju med sig upp och nedturer utan gränser.

Igår var han nykter när jag kom, hade förväntat mig fylledoft i hallen! Det visar ju att han är på väg i rätt riktning. Som jag skrev tidigare så känns det som det är av godo att han får traska runt ensam med sina tankar några veckor. Han väljer ju helt själv om han ska vara nykter eller inte, inte pga att jag är i närheten eller kan skylla på att det är pressat på jobbet och deras fel han dricker. Han har tagit sig minst två fyllor, trots att sonen varit på plats några dygn varje vecka, men det går inte jämföra med hur det varit.

Han har börjat ge sig ut på stan då och då också och han berättade kort att mötet med arbetsgivaren var, i det stora hela, ok.

Han reste sig och gick undan ett par gånger under vårt korta samtal, irriterade rökpauser, men kom tillbaka och satte sig på samma plats och jag frågade om jag kunde fortsätta. Gick över förväntan!

Personlighet:
Liksom du, mulletant, så är jag övertygad om att vi alla bär allt inom oss, även ondska. Olika konstellationer an människor eller enstaka personer plockar fram olika stora portioner av det vi innehåller. Vi, jag skulle tro alla här eftersom vi är öppna för förändringar, som rannsakar våra inre har kanske lättare för att se våra mindre positiva sidor och försöker på bästa sätt förändra det vi själva, eller vår omgivning, upplever som ett hinder för att leva som vi önskar. Jag tar aldrig något för givet men har oftast en relativt klar bild över vilka resultat jag vill uppnå, når jag någonstans är jag nöjd, så länge bollen är i rullning så sker det ju en utveckling. Ungefär som att spela spel, det är vägen mot målet som är intressant, när man är framme är ju spelet över!

Min alldeles egna analys:
Min make och jag har säkert båda någon bokstavskombination i mångas ögon. Jag har ett annorlunda jobb och hamnar förmodligen under kategorin arbetsnarkoman, ett missbruk likt andra. Jag har slutat försöka förklara hur mina uppgifter fungerar. Min make har också ett yrke som kräver hans fulla uppmärksamhet, därför var det så lite vi behövde förklara för varandra när våra vägar korsades. Problemet är nu att han, i sin sjukdom, klandrar mig för att jag "ofta är borta" och när jag är hemma ska han minsann visa att "vi ska inte ses för att duplötsligt kan" ...barnsligt och onödigt..allt detta har tagit skruv sen jag i somras slutade medverka i den berömda nedåtgående spiralen. Insikten kom först och senare under hösten så ursäktade jag min medverkan till att han farit illa för den del jag som medberoende orsakat. Sen har det snurrat raskt vidare och jag har blivit mer och mer den besvärliga eftersom jag vägrat gå hand-i-hand med alkoholisten men alltid talat om att jag älskar honom.

Jag lunkar vidare, till hans förtret, och sa idag att han får fundera över hur han vill ha det, så här har vi levt sen vi träffades, take it or leave it! Naturligtvis kan vi mötas i samtal om hur vi båda ska kunna trivas bäst i vårt fall, men smutskasta inte min person för att han inte trivs. Prata om vad som behöver ändras eller lämna! Enkelt! Sörja ett misslyckat förhållande är tungt men då finns det ju något att sörja! Att trampa runt i samma cirklar blir vi bara yra i huvudet av, även utan alkohol...

Så känner och tänker jag...låter det galet i andras öron?

Ciao!

...oasen igen. Så skönt och ombonat här...en av sönerna har krupit ner under en filt och halvsover på soffan, dålig film på tv...
Ankmamma som jag är så stotmtrivs jag när det är så här. Optimalt hade varit om alla barnen varit samlade samtidigt ;) även om en och en har sin charm.

Vill bara flika in till Framtidsdrömmar att jag skildes från barnens far av helt andra anledningar än alkohol. Vi levde ensamma många, många år, kontakten med pappan var i princip obefintlig och den lilla som fanns var negativ. Han gjorde allt han kunde för att sabotera! Advokatkontak i 10 år! Hur som, vad jag vill säga är att de är alla trygga framgångsrika vuxna. Alla 4! Tryggheten ligger inte nödvändigtvis enbart i en kärnfamilj. Jag ska väl tillägga att min familj är stor så det fanns andra förebilder för barnen att ta till.

Lite kort om dagen!

Fick framfört, lugnt och i den mängd jag kände maken kunde ta in, att vi har de liv vi har. Antingen gör vi något åt det så båda trivs eller får vi bryta.

Han är ju mitt i en nystartad utredning och är mycket pressad. Jag sa jag är stolt över hans val, att han går på mötena, att han tar sig till soc, svarar på deras frågor. Han kunde ju valt att strunta i alltihop.

Jag sa också att jag inte kan ta mer och att han måste fundera över om det liv vi lever inte är vad han önskar så får han framföra det istället för att utfrysa mig och behandla mig som hans fiende. Jag älskar honom och trivs med honom, vill leva resten av mitt liv med honom, men som hans fru och inte som en slasktratt. Hans oro är befogad men det är inte jag som är orsak till situationen. Han menade han inte önskat det skulle bli så här. Jag sa att det har gått så långt för att han är sjuk och behöver hjälp. En hjälp han nu börjat ta emot och att det får ta den tid det tar, jag har tålamod och vill honom inget illa.

Känns bra och hans skal börjar mjukna...

Fortsättning följer....känner mig styrkt och glad jag valde åka till honom trots att han inte följde med mig till "andningshålet-oasen"

Det blir bättre och bättre dag för dag...;)

Kram på Er!