Senaste kommentarerna i forumet

låter fullständigt klokt i mina öron!

Reflekterade nyss i en annan tråd om betydelsen av kombon "lite tur och inre styrka" och det ovärderliga i att ha tillgång till ett stödjande familjenätverk. Oberoende av nätverkets yttre gestaltning ... våra ramar ser säkert helt olika ut - men jag kan känna igen något av styrkan från insidan. Allt gott längs vägen! / mt

...är redan bättre begagnad. Frisk luft i lungorna, massor av vänliga människor och min mysiga, glada och öppna familj. Vi är många så det tar långt mer än ett dygn innan jag språkat med alla. De som finns närmast husknuten har redan hunnit trilla in i min/vår oas flera gånger under de här 24 timmarna. Lever ett yvigt och innehållsrik/ombytligt liv. Känner mig privilegierad som har det så.
Sorgen, ja, den ligger kvar trots skratt och öppen brasa.
Jag har inte berättat om hur illa allt är för de levnadshungriga människorna här. Inget märkligt att makens skrattsalvor inte blandas med våra nu eftersom han borde jobba.
Han har alltid stormtrivts här!

Maken ringde under em, ett positivt tecken, och eftersom jag var ute vid tillfället så svarade sonen. Det var han inte beredd på, inget ont i det. Jag ringde tillbaka någon timme senare. Det samtalet varade max 2 minuter....han var på väg in i dimman....sorgligt efter uppehållet....

Pratat med Nämndemansgården igen. Bokat in en anhörigvecka, blir vägen Adde talade varmt om, tack!

Det finns inga tveksamheter för hur jag måste gå tillväga om A blir mer än en kvälls tillfällig svacka...de orden för mig vidare till mulletants kloka reflektioner..

Tack för ditt långa inlägg.

Jo, visst är det så att jag backar och låter maken få möjlighet att lösa sin egen situation. Jag tror mig vara relativt klarsynt trots att jag är medberoende ut i fingerspetsarna.
Jag är förmodligen skitjobbig i makens ögon och inte har jag tänkt stanna kvar i detta en sekund om maken inte kommer ur sitt intag. Just nu har vi inget gemensamt! Absolut ingenting! Det är så sorgligt men jag känner att vilsenheten bleknat. Jag har fått någorlunda distans till kriget mellan hjärta och hjärna. Ont gör det, som knytnävslag i mellangärdet, när elakheterna smattrar, men det hinner inte bildas smatterband innan jag avbryter numer. Men visst grabbar beteendet tag i mina inälvor som ett tarmvred och vätskar ögonvrån, mannen jag älskar är ju totalt oigenkännlig.

Vi träffades för drygt tre år sen, båda fulla av liv och glädje, framtidstro och, framför allt, förståelse för varandras något annorlunda livsform. Något nytt för oss båda och som gjorde att förälskelsen inte lät vänta på sig. Han drack inte, i alla fall aldrig i mitt sällskap, därför hade jag aldrig någon anledning att ifrågasätta hans vanor. Han berättade att han var alkoholist och jag frågade om han var aktiv och svaret var nej. Jag hade ingen anledning att ifrågasätta det!

Vi levde ombytligt och i mina ögon sunt! Han gillar utmaningar och fick ett erbjudande om utlandstjänst som jag uppmuntrade till! Det gick åt fanders och där någonstans tog han upp där han slapp A för xxx antal år/månader sen. Har ingen koll på exakt hur det ligger till, kanske har han druckit mer än jag vet, förmodligen är det så, men det är inget som "stört" vår gemenskap. Jag kan gissa att han levt någon form av dubbelliv. Råttorna har förmodligen jazzat loss när katten varit borta.

Sista månaderna har det gått undan, som jag skrev inledningsvis, och nu gäller det liv eller död! Fortsätter han dricka dör han! Kroppen orkar inte mer varken fysiskt eller psykiskt!

Däremot är jag seg som en gammal ångbåt, tuffar på och tutar om något står ivägen. Det går inte så fort när jag ångar fram men jag är i princip omöjlig att välta.
Min övertygelse att maken måste in på behandlingshem är orubblig och när allt rasade för 16 dagar sen så fanns öppningen där.

Mannen ville ha hjälp och jag andades ut när han hamnade akut på beroendemottagningen.
Här var jag naiv!
Hans tillstånd krävde läkarvård men han fick inte stanna!
Soc hade "slarvat" bort hans papper för få akut hjälp! ( han var där idag efter att han ringt och frågat varför aldrig kallelsen inte dyker upp)
Arbetsgivaren fegar!
Allt går trögt!!!!

Jag hade läst mig till att jag ska aktivt hjälpa när en missbrukare startat eller vill starta att bryta sitt beroende. Han har varit x antal gånger på AA, haft igång samtal med psykolog under hösten, tagit prover, var på informationssamtal....

Nu återstår att se vad som väntar...

Jag har min väg relativt tydligt utstakad:

Inget kan, eller får, ta ifrån mig livet jag haft, kryddan och bonusen jag tilldelades i maken gjorde livet än mer fullkomligt.
Jag ser det nuvarande som ett sjukdomstillstånd-nu har jag sett att maken vill ha hjälp-stjälper han detta så drar jag och önskar honom all lycka i sina val.

Min tidsplan sträcker sig till sommaren...

Låter allt detta fullständigt tokigt i Era öron?????

Kram på Er!

Imorgon blir det glöggpremiär för mig...gottigottgott

Så sanslöst! Missade finfrämmandet...jo, om mig...det stämmer på det hela. Dina vänner kunde också ha lagt till nyskild och lite förvirrad ;-).

Men nu handlar det knappast om mig! Nu handlar det om dig! Så glad att du har hittat den sunda kärleken...den som du (och de flesta andra) förtjänar. Sambo to be :-). Att han retar gallfeber på dig...är ett sundhetstecken...du reagerar. Nej allvar nu; Jag är så glad för din skull och jag vet att alkiseran i ditt liv är över...men hör gärna av dig oftare. Jag blir glad då...tror att en annan person också blir det.

Du kommer alltid att vara speciell för mig. När du tog hand om mig och lät mig kliva in...så räddade du också delvis mina barns framtid. Du lät mig lalla på i min egen takt. Bara yrsla om mina på i det som du måste ha sett som; Men -hur-många-ggr- förr-har-jag-inte-hört-det- här-funderingar. Du sparkade när det behövdes. Tack !!! Räknar iskallt med att Mrs Pianomam låter mig veta när ngt riktigt extra händer.

Håller med dig...det finns ett liv bortom A. Jag känner mig verkligen inte säker på att jag klarar det...men jag vet att det finns. För jag har varit där och nosat ;-). Kraaaaaam och kärlek/R

Allt gott till dig i ditt "nya" liv! / mt

Och snön ligger, om än bara några cm...
Hemkommen efter en efterlängtad fika på stan med två av de vackraste människor jag känner....
Och min älskling var redan hemma, fullt sysselsatt med att bygga ihop de hyllor vi flyttat...
Jojomensan, sambo to be, jag känner ett lugn och en tillförsikt inför framtiden, och han retar gallfeber på mig och får mig att skratta...
Insåg på väg till min fika att vårt messande fram och tillbaka lockade fram det första äkta leendet för dagen... =)
Just nu mår jag bra!! Och jag hoppas att jag kommer må bra just nu rätt länge!

Ville bara titta in och ge ifrån mig ett livstecken... Tankarna på alkohol och dess verkningar blir alltid mer närvarande när storhelgerna närmar sig..
Det finns hopp, det finns ett liv bortom alkoholismen, med eller utan alkoholisten! Kom ihåg att ni alla är värda ett liv med kärlek, värme och respekt!
Stora kramar till alla vänner, gamla som nya!!!
/k

Jag känner ingen tillit (jag vet inte om han har sexkontakter, jag vet inte vad osm är sant eller inte av det han säger), han talar illa om mig inför barnen, han satsar allt på jobbet men inget hemma...
Och idag när jag mötte en lastbil så tänkte jag "tänk om, bara tänk om lastbilen fick lite sladd så att den körde på mig, så skulle jag slippa leva i detta"... Ja, jag är för feg för att själv göra något, men jag bara orkar inte leva så här.

Hej trollis och tack..jag ska gå in och läsa där jo som det känns nu så är det skapligt bra men det är ju som sagt bara en dag.. ha ha..och precis som du säger så måste man nog börja med sig själv.ha en fin dag och kram tbax /tiger68

Nu talar jag enbart utifrån min känsla, inte kunskap och inte personlig erfarenhet.

Jag förstår det så att din man vill ha tryggheten av att ha dig nära och tillgång till kramar och närhet när han orkar och vill. Du försöker, du gör allt för att finnas där helt utifrån hans behov och på hans villkor. Han "straffar" dig för att du har tagit hand om ditt liv och dina tillgångar, har bra relation till nära och kära + en oas att åka till - han har vad jag förstår förlorat det mesta - utom dig.

"Nu krigar hjärta och hjärna i mig" skriver du
Hjärtat: det är kärlek, äkta och renare än källvatten!
Hjärnan: du är grundlurad och maxat utnyttjad!

För mig låter det inte alls sunt och vuxet att bete sig så som han gör - jag kan förstå att han just nu är i kris och alkoholskadad. Det är inte ditt "fel". Han är ansvarig för det och måste (få) ta ansvar för det. Det du beskriver är långt ifrån en ömsesidig, respektfull relation mellan vuxna människor. Inte på långa vägar och det vet du själv - visst vet du?

"Ofta känner jag att han beter sig som skadade barn och tonåringar jag tagit hand om", skriver du och fortsätter: "Samtidigt tänker jag att han är trygg med mig och vågar/kan pysa nu när det är extremt."

Ja, det låter som barn och tonårsbeteende. Men han är en vuxen person. Även barn och tonåringar behöver kärleksfulla ramar för sitt beteende och lära sig visa respekt och hänsyn mot varandra.

Din man kan knappast förändra sitt beteende av egen kraft - allra minst nu om han är i totalt krisläge fysiskt, psykiskt, socialt och (kanske) vacklar i tron på hela livet. För mig låter det som om du har gjort en akutinsats som räddat hans liv (?) - och att du har gjort det mer än en gång. Han har sagt att han är alkoholist och bett dig lämna... men er bådas kärlek gjorde det omöjligt.

Det är du som måste välja - vill du ha det så här? Jag tror som Lelas att du måste låta honom falla och resa sig av egen vilja - när jag läste att han bett dig lämna för att han är alkoholist och du skriver att det var för sent... då vidgade du ramarna för vad som är möjligt inom er relation.

Åk på familjevecka för din egen skull. Någon måste få kraft att bryta mönstret - om du inte vill fortsätta att leva som nu - och det verkar inte troligt att han kommer att göra det. Han verkar faktiskt inte tro det själv.

Några länkar från CB`s blogg:
http://medberoendeinfo.blogspot.com/
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2010/05/vad-ar-missbrukarpersonligh…
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Önskar dig ro och vila och gott sällskap i din oas! / mt

Sprang på en gammal vän ikväll. Jag har hållit en viss distans till honom i och med att han är alkoholist men jag har alltid brytt mig om honom. Han har liksom varit en "snäll" alkoholist, inte som min ex-sambo som kunde bli elak och aggressiv. Jag har alltid stannat och pratat med honom om vi mötts ute, fikat ibland på de mer nyktrare dagarna. Så länge jag har känt honom har han varit alkis och han har försökt sluta många gånger.

När jag och exet skulle separera så ställde han upp som flytthjälp trots att han då försökte sluta och spydde och svettades som en gris. Jag vet att vi skulle kunna bli riktigt nära vänner om han inte drack men tyvärr så har jag aldrig trott eller ens hoppats att han skulle klara av det. Eller egentligen bäst så.

Men idag så fullkomligt stank han sprit, eller inte sprit egentligen men ni vet den där fräna alkislukten. Han betedde sig inte särskilt berusat alls men jag klarade inte av att stå nära honom, kände panikångesten komma krypande. Så har jag aldrig reagerat på att träffa honom förut, jag har ju inte den känslomässiga kopplingen till honom.

Jag blev väldigt kort i tonen och ville bara bort ifrån honom, ryggade tillbaka när han la en hand på min axel och sprang därifrån. Han fattade ju såklart ingenting. Han fattar ju inte hur jobbigt jag har haft det i min relation, eftersom han själv är "parkbänksalkis" som blir skakis utan ölen medan min ex-sambo kunde hålla uppe i flera dagar så ser han nog inte exet som alkis.

Många är det som rynkar på näsan åt parkbänkisarna men bara för att jag inte vill ha några alkisar alls i mitt liv så vill jag ju inte att han tror att jag ser ner på honom, det får han säkert nog av från annat håll. Jag vill inte bara vända bort blicken och låtsas att de inte finns, om de hälsar så vill jag åtminstone ge ett hej tillbaka och sedan fortsätta dit jag var på väg.

Men nu får jag hjärtklappning bara jag ser en full man, kvinnor berörs jag inte av. Jag slutar också jobbet mitt i natten och går hem genom stan samtidigt som krogarna stänger om ni undrar varför jag springer in i fulla män. Tyckte/tycker ni också det är svårt med fulla män? Jag får liksom värsta adrenalinpåslaget men förut så har jag aldrig varit rädd för att gå hem efter jobbet. I så mycket annat så är jag ju mindre rädd men nu så hatar jag verkligen att gå ifrån jobbet. Varför är det så?

...dubbla budskapen som ställer till det inuti...
Lelas, tack för ditt svar.
Jo, det är svårt...svårast tycker jag är att han samtidigt säger att han inte vill vara ensam. När jag ger mig iväg och inte är med honom så känner han sig utlämnad.
Jag förstår att det är extremt pressat för honom nu. Jag är otroligt glad över att han kämpat sig igenom den första abstinensen med svettningar och klåda, dålig eller ingen sömn. Han har knaprat några insomningspiller som tydligen gav hemska mardrömmar så dem slutade han ta. Sen jag kom hem så har han sovit gott.

Det blir bara så jobbigt att jag både ska klä skott och vara den som finns nära, bara inte för nära, för ljudlig, inte prata, men ändå sprida någon slags trygghet. Jag ska finnas där när han ger mig en kram, inte vida värst innerlig men några sekunders närhet...
Ofta känner jag att han beter sig som skadade barn och tonåringar jag tagit hand om. Samtidigt tänker jag att han är trygg med mig och vågar/kan pysa nu när det är extremt.

Ikväll åkte jag till oasen och har min familj nära. Då är det som om jag ska straffas för att jag mår bra...är det normalt när allt rasat, som exempel?

Oavsett så har jag tusen miljoner gånger hellre denna situationen än den för så kort tid tillbaka sen som en månad. Då trodde jag han skulle kunna dö vilken dag som helst!

Kram i vinternatten!

Och välkommen till forumet! Eftersom du är både medberoende oah alkis, precis som jag, kan du ju läsa i forumdelen "förändra sitt drickande" också (kanske starta en tråd där med..)
Jag tror att man bara kan börja med /och förändra sig själv!
Om du slutar dricka, finns chansen att din man också gör det.. Det vet man aldrig och det finns inga garantier, så börja med dig själv!
välkomstkram / trollis

Hej på er alla hittade denna sida som jag tycker verkar jättebra..både jag och min sambo dricker på tok för mycket..i stort sätt varje dag i veckan..och jag är nog värre än han.då jag jobbar mindre. Nu den senaste tiden har jag haft sådan ågest och abstinens så jag knappt vet hur man ska klara dagen.. I går kväll efter både öl och vin så kännde jag att nu får det vara nog..orkar helt inte mer..allt blir ju lidande, av att vi dricker så mycket som vi gör. Kan vara hemma och inte få något gjort bara för att jag mår så dåligt eller är full..och det är även så att ringer vi tilll varandra under dagen så säger vi vad ska vi handla idag? ungefär som vi talar om mjölk..och då är det ju systemet vi talar om helt sjukt..ha det fint och en bra dag..

Det som skrivs ger mig hopp och jag blir stark när jag varit hos min terapeut. Jag ska gå på min magkänsla och tillåta mig känna. Jag ska försöka....vara stark och även låta mig falla ibland. Det är svårt men allt stöd ger mig värme och hopp.

Tiden går, sakta, sakta. Jag har precis fått besked om att han tänker gå igenom en 2veckors behandling utomlands. Jag börjar så smått hoppas igen. Sista tiden har jag känt mig ganska neutral och gjort en massa saker som behövs göras. Tiden måste ju fyllas med något. Kanske varannan dag får jag plötsligt bara lust att gråta, och gör det. Ska unna mig en massage senare i veckan.

Som sagt, jag kan se 2-3 veckor framåt, men sen är det blankt. Vad jag vet har han inte börjat planera för boendet. Han vill komma tillbaks till mig, men har nog förstått att det får vänta lite. Om han nu går igenom de 2 veckorna och tycker han är botad då, vågar jag verkligen låta honom bo här då? Om jag sätter krav på absolut nykterhet kanske han pressas att skaffa lägenhet. Allt hade varit lättare om han hade det. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, veligare människa får man leta efter. Känner att jag är feg och borde vara mer rak.
OK, vi är inte där ännu, men måste nog planera.

Var hos psykolog igår, men det gav inte så mycket. Jag är ingen kandidat för KBT, så då är jag inte så intressant, verkar det som. Ska kanske ändå få någon form av samtalsstöd där.
Ska nu ta mig igenom december (min hatmånad) och julen med familjens viljor som ska samsas. Kan ändå glädjas åt att jag inte är alkoholist, verkar vara en svår tid att hålla sig nykter.

Miss K

Hej!

Ja.... du behöver låta honom falla. Du behöver ta honom på allvar när han blir irriterad på att du vill vara nära. Han behöver få en ärlig chans att visa att han klarar av det här själv, och om han inte gör det så behöver han få ta konsekvenserna själv.

Det är vår största utmaning som medberoende, men det är den enda framgångsrika vägen.

Var rädd om dig - och släpp taget om maken. Det är er bästa chans till en gemensam framtid.
/H.

PS. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. ;-)

...vad jag är dålig på att vistas i tystnad!!!!
Maken orkar inte prata...jag förstår och vet ju varför men det passar inte min personlighet alls...

Imorgon tar jag mig till mitt hus, en oas jag ägt sen långt innan jag och maken träffades. Det ska bli så skönt få andas och ha människor runt i ett samfund där alla känner alla.

Mannen vill inte följa med. Normalt skulle han ha jobbat långa dagar från imorgon och jag får levererat några möbler från ikea på torsdag. Nu är ju allt upp-o-nervänt. Jag tycker inte om att lämna honom när han har möte m arbetsgivaren. Han blev irriterad när jag frågade om han vill jag ska vara i närheten...

En fråga: när han nu mår kass och behöver hjälp men samtidigt väser och fräser...bör jag bara släppa allt då??? Är hjärnan blockerad pga alkoholsuget?
Att han mår dåligt är jufullständigt självklart. Men nu behöver han ju de där kuddarna för att få det lite bonat om och under sig... Han vill ha hjälp men hänger i ingenmansland och dinglar.
Ska tilläggas att soc fortfarande inte hört av sig med den där kallelsen! Oförskämt! Igår var det 10 arbetsdagar sen de sa så, imorgon är det i allt 13 dygn sen. Är det normalt?

Kram på Er!

"Kanske är lättölen hans snuttefilt i tanken?"
markatta, du är (precis som Adde just påpekade) en fantastisk skribent!

Ja, jag tror också att lättölen är en snuttefilt.

Och det du skriver gör mig bara ännu säkrare på att man inte kan vinna en diskussion om mängd och promille med en alkoholist. Vi gör bäst i att inte gå in i de diskussionerna, för vi trasslar bara in oss och alkoholisten kommer att tolka oss som att vi har gett tillåtelse att dricka - om än bara en mun lättöl.

Var rädd om dig!
/H.

så bra om dina tankar :-) Visst finns det likheter mellan dessa sjukdomar och absolut finns det de som vill ha snuttefilten kvar, ibland hela livet. Jag följer Anneli Wester på hennes fb och lär mig en del av hennes uppdateringar, just strävan efter kickar har vi så lika fast jag är ju inte i närheten av hennes liv :-) Tex hatar jag camping, bara det....!!

Att behålla kontakten med gamla vännen alkohol gör man ofta genom att söka "alkoholfria" alternativ och då framförallt i början av nykterhetskarriären. För mig var det så oerhört viktigt att bryta alla mina gamla beteenden så jag tog bort allt som kunde förnimmas som alkohol eller ritualer som hörde till det gamla livet. Varför ska jag dricka Coke från ett vinglas ??? Och jag halsar ALDRIG ur en flaska något mer !! Ett undantag : Utomlands när värmen kräver lite vätska då gör jag så :-)

Du har bra egna erfarenheter som ger dig lite styrka och när du nu kan se likheterna så kan ditt gamla liv ge dig en fördel. Om man nu kan säga så i dessa sammanhang, men du ger klart intryck av att ha hittat en fin balans och en distans som är läkande.

Ta hand om dig, du är en viktig person i ditt liv.

Så tänker jag också, att han inte är redo att släppa kontakten helt. Men än så länge är det bara i teorin så jag ska nog försöka bromsa dessa diskussioner just nu så får han själv reda ut vad han vill/klarar av. Han verkar inte ha några fysiska abstinenssymptom nu. Problemet var ju heller inte att han drack varje dag, oftast bara på helger, utan att han kunde bete sig så jävla illa när han drack, och att han inte kunde sluta så länge det fanns mera att få. Även en lättöl måste väl kunna trigga det beteendet då, att vilja ha mer och vips så är han där igen?

Jag ska undvika teoretiskt snack om alkohol över huvud taget, men om det händer så ska jag säga att jag inte tycker att det är ok och att det gör mig oroad. En oro jag inte har tid med just nu då jag måste lägga min energi på annat.

Jag måste också påminna mig om att jag själv inte kan skynda på hans process. Han har slutat. Nu. Det är bara ett steg.

Återigen får det mig att tänka på mitt eget tillfrisknande från mitt självskadebeteende. Steg ett var att be om hjälp, steg två att sluta, men allt det här tog ju jättelång tid. Och även efter att jag hade slutat och varit skadefri i ett år så kunde jag inte med att kasta bort mina rakblad utan hade dem i en liten ask i garderoben. Där låg de som min snuttefilt och jag kunde inte känna mig helt fri förrän jag hivade dem. Kanske är lättölen hans snuttefilt i tanken?

...har gått...
Går inte så bra idag...men min älskade är nykter men djupt deprimerad, långt ner på skalan...

Jag dundrar såklart in som en ångvält i hans värld oavsett hur tyst jag är. Var borta dagen när allt rämnade...kanske var det bra, kanske inte, återstår att se.

Jag är fortfarande den jobbige i hans ögon...såklart, i min logik måste det ju vara så, jag är ju den ende som ställer frågor.

Idag två frågor, ena om sjukanmälan andra om han vill följa med ut nu.
Första frågan fick ett svar att likna vid en fräsande katt som blivit skadad.
Andra blev först " vet inte" och nu när jag har skorna på ett "nej"! Visste jag, så nu ger jag mig ut o andas lite annan luft än lägenhetens.
Den har ingen spritdoft kvar alls just nu...det känns som det positiva jag tar med mig från dagen hittills...är så glad han verkar låta bli ta till spriten just nu.
Jag tror han kommer klara detta...hoppas bara han vill ta emot behandling...utan tror jag allt kommer falla tillbaka i gamla spår när denna vågen går in i stiltje....

Tillbaka till Adde:
Allt du skrivit här på forumet har hjälpt mig otroligt mycket. Du är en klippa! Tack!

Det där med behandling. Min make har behandlats tidigare men fått återfall. Det har dock tagit många många år och sen varit en seg tid innan det brakat helt!
Vi skulle klara stå för behandlingen själva men inte han själv. Därför låter jag det dröja just nu. Han vill fixa själv, och såklart låter jag det bli så.
I min plan är ändå ett behandlingshem nödvändigt för att nå långvarigt resultat. Han vet det också men vill inte jag ska hjälpa ekonomiskt. Det är säkert klokt. Han vet att både jag och hans åldrande mor hjälper direkt men han vill göra själv! Tycker jag känns sunt i dimman.

Min reservplan är att om han börjar hälla i sig alkohol igen närmaste veckorna får det bli tvångsvård, annars blir det hans död! Varken kroppen eller psyket kan ta mer stryk, jag tror han vet det, känner det, och därför håller han sig helst inne för slippa frestas slinka in på pizzerian eller systemet. Eller skräckscenariet att möta någon han känner på ica!
Jag har levt med depression tidigare, genom en nära familjemedlem....min man prickar alla tecken på tillståndet nu.

Jag känner att jag gör nytta nu i alla fall. Inatt har vi båda sovit gott. För första gången på en evighet kröp han intill och sökte kontakt...kändes underbart!!!
Han är min ögonsten...

Kram på Er alla kloka!

kunnat/velat släppa kontakten med alkohol så finns alltid "förhandlingsvägar" för att åtminstone kunna få i sig lite av den åtrådda varan. När jag var som absolut sämst ute och kommit till det stadiet att jag knappt kunde skriva min namnteckning pga att finmotoriken inte riktigt var med i matchen så var en lättöl ett helt perfekt sätt att få musklerna att fungera igen.

Att göra som aa har i sin text "..en genomgripande förändring i mitt liv.." förutsätter en egen vilja till det också. Då funkar det inte att gå omkrng och småsmutta på en lättöl.

Hade ett gräl med exet för några dagar sedan om alkohol. Han har hållit sig nykter men så hamnade vi i en diskussion om lättöl. Han sa att han inte tyckte det skulle vara ett problem om han skulle gå på krogen och beställa en lättöl istället för en läsk. Han ansåg att det inte skulle kännas lika stigmatiserande men jag fick liksom panik bara av att prata om det i teorin och så satte mitt kontrollbehov in. Jag började googla och göra uträkningar, hur många lättöl som motsvarade en starköl, hur många han skulle behöva dricka för att bli berusad under en viss tidsperiod osv.

Jag kom fram till att han skulle behöva dricka jävligt snabbt för att bli berusad men det väckte ett visst tvivel hos mig. Jag är nog orolig för att han kommer försöka smyga in i att kunna dricka. Jag hoppar flera steg fram i huvudet och ser framför mig nästa diskussion som kommer röra folköl osv. Katastroftankar.

Om det är smaken han vill åt så varför kan han inte bara dricka alkoholfri öl liksom? Kanske vill han bara provocera mig och påminna mig om att det är hans beslut. Men jag behöver ändå, för min skull, komma fram till vart jag står i frågan om det skulle hända.

Känns ju fånigt att återigen strypa kontakten pga av en lättöl. Jag orkar inte med fler förhandlingssituationer bara för det känner jag igen men då har det rört sig om hur många starköl han "får" dricka.

Nej, nu ska jag pälsa på mig och gå ut med hunden, vara barnslig och kasta snöboll. Den tycker det är helt fantastisk med bollar som man både kan jaga, fånga och äta! Hundglass.

Kram!

Sådär har det varit för mig också, fram och tillbaka som du beskriver. När du har dagar som du känner dig rädd och ledsen så påminn dig om de dagar som du känt styrka och framtidshopp. Man kan faktiskt träna sig i att se att ingen känsla är konstant, alla känslor går över, hur jobbiga de än kan vara för stunden. På det sättet kan man också acceptera att känslan finns där. Det är nog den största skillnaden hos mig om jag ser tillbaka bara några månader i mitt liv, att förut tänkte jag att "nej, jag vill inte, försvinn dumma känsla" och att jag ibland lurade mig själv att jag alltid skulle känna så vilket såklart gjorde det outhärdligt. Jag håller fortfarande på att lära mig att acceptera mina känslor och har konstant diskussioner med mig själv i huvudet för att påminna mig men det blir bättre.

Det är ju inget konstigt att du är rädd och ledsen. De flesta människor är ju rädda för förändringar, hur små de än kan vara. Folk får resfeber, känner oro bara av att gå till frissan och byta frisyr. Du ger dig på en förändring av ditt liv. Det är stort.

Kram!

Tack Mulletant för omtanken.
Jag mår väl sådär, vissa dagar känner jag mig stark och målinriktad. Andra dagar rädd och ledsen. Julen börjar närma sig och efter julen kommer det nya året....då jag bestämt mig för att förändra. Just idag vet jag inte om jag kommer att klara det, jag är så rädd, så rädd.
Ska träffa min terapeut idag, det blir bra.

Kram

du har ro Sorgsen! Så bra att du känner att du ser klart. Hoppas du har sovit gott och att dagen för med sig sånt som för till genuin hjälp för dig och man! / mt