Senaste kommentarerna i forumet

Skickar en hälsning och hoppas att du har det bra. Kram / mt

....sover han sin djupaste sömn, jag ser att den vackra själen fått mer och mer ro sen jag kom hem. Sannerligen min också!! Han var näst intill skygg när jag öppnade ytterdörren. Stod på avstånd och skämdes! Vuxna karln, full av glitter i ögonen, självsäker och alltid i fokus har förvandlats till en skrämd hund. En sån som tar till skallandet för att hålla folk och fä på avstånd...jag tror jag representerar båda i hans värld.

Han har varit nykter idag! :) tror, utan att veta, men han måste ha varit lugnare med intaget sista veckan, kändes så, men om han kört ett underhåll eller helt avstått får jag aldrig veta. Behöver jag nte veta heller. Just det känns så jäkla skönt känna, riktar ett stort varmt tack till Er. TACK för att Ni finns. Adde, lelas, markatta, mulletant, vill.sluta och alla som läst och läser...tack...

Imorgon blir ännu en nykter dag!
Ska mjukt inleda samtal om läget imorgon förmiddag..måste få koll på om han är sjukanmäld eller inte.... Han mår pest! Tacka sjutton för det, kroppen måste ju skrika efter alkoholgiftet samtidigt som ingen, absolut ingen från hans arbetsplats har hört av sig sen de slängde ut honom. Med allt rätt utslängd! Men med orden att vi kommer kolla så du har det ok! Vilka ynkliga människor! Har lust namnge dem! Om mötet senare i veckan kör över min man så smörjer jag käkarna och ger mig in i leken...inte med skällsord men väl med advokat och vass blick! Den sistnämnda kan döda, så sa mor min när jag var liten...;) takterna sitter i men har omvandlats till taktik och slösas inte med, sparsam så hela artilleriet är utvilat vid behov.

Jag försvarar inte på något sätt att maken druckit eller kommit bakfull till jobbet. Jag har förvånats över att de dröjt men kör raka puckar! De 2 cheferna bär båda ryggrader likt amöbors!

Till markatta:
Tack för omtanken! Jag reser mycket och tror det är både på gott och ont!

Gott:
Att jag kommer ifrån och måste koncentrera mig på mitt!
Att maken måste kravla sig hem själv i vått och torrt!

Ont:
Att jag inte är hemma när jag som mest behövs!
Att maken kunnat dölja sin sjukdom och allt den drar med sig!

Frågar mig ofta hur länge han dolt, jag vet innerst inne att svaret är under hela vår gemensamma tid! Det skrämmer mig mest av allt! Tänk om allt är fejk! Total saga där huvudpersonerna går skilda vägar, tomma och utmattade, var och en med varsin egen historia skriven i samma bok men på två olika språk...Usch, hemska tanke..

Al-anon blev det inget med. Prioriterade om när makens son kom och det blev gemensam middag istället.
Ser fram emot nästa tillfälle! Känner dock att mycket har lossnat för mig sista månaden!

Att skriva här är också ett litet underverk i sig...kanske en uppmaning till de som tvekar...gör det, skriv några rader eller ord..oket lättar av att skriva av sig...problemen kvarstår men du får formulerat känslan, kalaskänsla!

Nu blir det sömn...härligt krypa ner intill en varm, nykter kropp!

Kram på Er!
Idag har jag önskat människor God Jul för första gången i år! Älskar julen!

Du skrev i Nanas tråd att du precis som jag gjorde går och letar efter ett legitimt skäl att lämna. När jag ser mig själv i backspegeln så fanns det ju hur många legitima skäl att lämna; alkoholen, våldet, de hårda orden osv så jag hoppades nästan att han skulle vara otrogen för det var jag säker på att jag inte skulle stå ut med, och därmed lämna honom.

Nu i efterhand så är jag inte säker på att jag skulle lämnat då heller. För några år sedan så var jag ju säker på att jag skulle lämna en man som kallade mig könskränkande saker, men det gjorde jag inte när det väl hände. Jag var också övertygad om att jag skulle lämna en man som slog mig. Det gjorde jag inte heller när det hände. Ser du vart jag vill komma? Gränserna förkjuts hela tiden. Vänta inte på att något hemskt ska hända, det hemska är nu. Jag kan ju läsa att du mår jättedåligt av det här, nu. Där har du ett legitimt skäl att lämna.

Om du bestämmer dig för att lämna så kommer du säkert ändå må skitdåligt ett tag, känna saknad, sorg, ilska osv. Uppbrott är jobbiga men det går över. Stannar du så kommer det inte gå över om inte både du och han är villiga till drastiska förändringar i hur ni bemöter varandra. Det räcker inte bara med att en har vilja till förändring. Jag tror verkligen att båda måste ha en vilja till att mötas i något nytt och tyvärr så räcker det ju inte bara med att alkisen slutar att dricka när relationen är så infekterad. Därmed menar jag inte att man bara ska "stryka ett streck" över det som har varit men för mig så behövdes, för att jag överhuvudtaget skulle kunna prata med mitt ex om det förflutna som smärtar idag, att jag kan se honom just för den han är idag. Det har alltså krävts stora förändringar från oss båda och jag vet inte om det kommer att bli "vi" igen men vi har åtminstone börjat att kunna prata om sådant som varit svårt. Det var också nödvändigt att vi var ifrån varandra ett tag. Och att han slutade att dricka och fortsätter att gå till mansjouren.

Bra att du har kontakt med en kvinnojour men du, försök att släppa det där att du ibland tror att du överdriver för att ni ibland haft det fantastiskt. Jag tror att alla kvinnor som besöker en kvinnojour också haft många kärleksfulla och underbara stunder med sina män, inklusive jag själv. Annars hade vi ju inte hamnat i de situationen, eller hur? Om någon skulle slå en eller kalla en könsord eller säga att man var dum i huvudet redan på första dejten så skulle man ju bara gå därifrån och aldrig vilja träffa den snubben igen. Men det är ju mycket svårare när man redan har en känslomässig relation till den mannen. Fortsätt att gå dit för du förtjänar att må bra.

Kramar!

Vilken feg arbetsgivare som valde att hantera problemet så, eller snarare inte hantera.

Vad glad jag blir över att du ger dig själv tid också. Hur var mötet? För mig har det hjälpt oerhört mycket att skriva och läsa här och att gå på al-anon möten. Jag grät också mycket i början här, så fort någon hade kommenterat, nästan oavsett vad det stod. Det var nog först då som jag tänkte att det behöver ju faktiskt inte alltid vara så här, att jag själv kunde påverka min situation.

Det är som du beskrev ett krig inom en, att leva med en alkoholist. Jag själv har upplevt samma förvirring men jag märkte att mina tankar blev klarare desto mer tid som jag inte spenderade med "min" alkoholist. Har du möjlighet att ta dig iväg någonstans, för några dagar kanske? Det måste ju ta så mycket energi för dig att hjälpa och oroa dig för honom att det är ju inte konstigt att du inte riktigt vet vart du har dig själv.

Kram på dig!

Önskar dig frid, all frid i världen!
Kramar//A

...sopat fram bilen och nu på verkstan och får på vinterdäcken.

"Ser du stjärnan i det blå? ...alltdu önskar kan du få......."
Så sjunger han, Malmsjö, ger mig en klump i halsen..
Inte gråta här!!!!
Sväljer och sväljer...

Jo, det var underbart skönt att komma hem. Mannen är den finaste människa man kan önska sig men ack så trasig han är.
Han är på botten och skrapar nu, finns säkert ett par mörka jordhålor han fortfarande kan faller ner i, men han står utan jobb, utlämnad i ett intet utan att veta vad som kommer hända. Möte med facket och arbetsgivaren väntar. Soc, som ju ska finnas för de svaga, har inte ens sänt en kallelse. De har nu haft 10 dagar på sig, i ett akut ärende är det skamligt av dem.
Sjukhuset tog emot honom men skickade hem honom och vägrade sjukskriva när han bad om hjälp!
Man blir mörkrädd!!!
Arbetsgivaren har mörkat och sagt till facket att han måste lämna pga arbetsbrist???
Hur illa får man behandla en djupt deprimerad människa?
Visst, alkoholist, en sån där som får skylla sig själv!
Ju bara att låta bli att dricka!
Enkelt som en plätt!

Jag får bara ont i magen....och jag är frisk och stark...kan bara fantisera om hur ont min man måste ha...lider med honom men tänker inte falla ner till honom, försöker istället stå stark och fiska upp honom dit där han hör hemma.

Får väga vart ord jag säger, försöka parera, backa, gasa, väja, köra över, köra förbi, köra ikapp, tvärbromsa...
Han har säkert druckit men är nu helt utlämnad och vill ha hjälp...som ett skrämt barn i ett hörn sitter han och skälver...
Nu gäller det för mig hitta rätt balans att hjälpa utan att han känner sig förbigången...

Thank God it's Christmas- nån amerikansk sörja ur högtalarna nu...
Jag tackar Gud att han var nykter igår, bara en svag, svag, doft av gammal fylla låg i lägenheten....

Hoppas hinna till al-anon ikväll. Mannen tog emot det beskedet med ironi, som med så mycket annat jag säger...men det blir bättre...det ska bli bättre..det måste bli bättre...det är bättre...jo, det är bättre.............

Kram på Er alla vänliga människor

Precis så där har jag känt mig, Sorgsen. Den ständiga kampen mellan hjärta och hjärna, mellan hopp och förtvivlan.

Du beskriver klockrent hur det är att vara anhörig till en alkoholist. Verkligen!

Var rädd om dig!
/H, som faktiskt har lyckats få hjärtat och hjärnan tillbaka i samklang.

...vakna och fundera över om någon läst och kanske lämnat reflektion eller råd på mina ord. Normalt har första tanken kretsat kring undran om makens tillstånd. Befriande och ger mig ett varmt leende...jag HAR alltså börjat få motstånd under fotsulorna så jag kan komma ur den här jolmiga gyttjepölen, ömsom fylld av kvicksand och dynga.

Tack för Era svar, mulletant och Adde, de ger mig vind i ryggen. Tack!

Läst runt lite här, som jag fått för vana att göra i princip dagligen. Känner inte jag är den som ska eller bör ge andra kommentarer, jag står ju mitt i och är alldeles grön här.

Gröns tråd får mig däremot att reflektera över det där med hälla ut eller inte....
Jag häller ut, obarmhärtigt och utan någon som helst ånger. Oavsett om man bör eller inte, om det hjälper min alkoholist eller inte, så åker det ut i vasken, varenda droppe som finns i lägenheten hamnar i avloppet. Hellre där än i makens blodomlopp! Han skaffar nytt utan säga ett ord eller skriker över att han behövde de där stackars ölen, men det rör mig inte i ryggen. Allt som står i min väg åker ut! En gång tog jag en flaska för att hälla ut men kom i bråk med mannen som mynnade i att jag ställde fram flaskan framför honom, färdig att njuta till sista droppen för honom. Det gillade han inte alls! Han menade då att jag demonstrativ uppmande honom att dricka! Nyckfull och aldrig konsekvent är den spjuvern!
Om jag skulle ge ett råd till Grön så skulle det lyda: häll ut om det får Dig att må bättre, ja, under förutsättning att mannen i fråga inte skulle reagera hotfullt av handlingen. Anknyter till den där nyckfullheten....

Min man berättade i ett mycket tidigt stadium att han var alkoholist, han till och med ville råda mig att lämna, men förälskelsen var redan omöjlig att motstå, från bådas sida, och jag kände mig inte orolig. Han hade ju insikt! Varit igenom behandlingar och kändes stabil, denna intelligente, färgstarke kvinnokarl med framgång och erfarenhet. Vi är båda 40+ med tidigare äktenskap, barn, villor, hundar och volvo. Han jobbade mycket liksom jag och äntligen hade jag funnit lyckan i en man som förstod hur det är att leva ett liv som inte är inrutat i vardag och helg! Jag föll för honom som en fura!

Nu krigar hjärta och hjärna i mig...
Hjärtat: det är kärlek, äkta och renare än källvatten!
Hjärnan: du är grundlurad och maxat utnyttjad!

Jag har insett att klarhet får jag först när maken har varit nykter en längre period.
Kraften- ja den sinar- ibland är jag långt under vattenytan och fråga mig inte hur jag kommer upp till ytan för sippa nytt syre. Förmodligen pga av att jag vet att jag mår oförskämt bra i jämförelse.
Finns många såna att använda :
Kriget i Gaza
Mitt fadderbarns fattigdom
Just nu att jag har Er att skriva till
Att jag har en alldeles ny snöskyffel som kommer till användning när jag kommer hem till mitt hus
Att jag HAR en underbar man- han är bara lite trasig just nu...

Kram på Er och tack för att Ni finns....
Tjingeling!

Bra, Grön! Det är ett första steg i att markera att du inte ställer upp på det här längre.

Du undrar hur du kan få honom att förstå. Ja du... Tänk om vi hade ett svar på det! Så mycket enklare det skulle vara. Men, tyvärr finns det ju inget svar.

Det enda du kan göra är att tydlig (överdrivet tydligt, genom handlingar) visa att gränsen är nådd. Kanske kommmer du till en punkt då det är dags att ställa ett ultimatum ("mig eller flaskan") men jag skulle vilja råda dig att inte uttala ett sådant ultimatum förrän du är helt säker på att du kommer att genomföra det om han bryter mot villkoren.

Tänk igenom noga var dina gränser går, och försök att vara konkret.

Var rädd om dig!
/H.

Jag hällde ut hans vin igårkväll. Jag fick nog efter att han somnat sittandes i soffan med en skål nötter i handen.
Han brukar spara en skvätt i vinflaskan till söndagkvällen.
Den skvätten är borta nu. Och ja... Det var faktiskt rätt skönt att hälla ut den.

Han måste sluta dricka snart, han har druckit till och från de senaste 12 åren. Jag börjar tro att han har hunnit med att få bestående alkoholskador. Hur får jag honom att förstå detta?

Åter igen är jag så tacksam för den hjälp jag fått här, ni är bäst!
// Grön

jag har skrivit så :-)

Och jag kan också tipsa Sorgsen om Familjeveckan på Gården. Jag tror väl att kvinnorna du pratat med på Gården redan tipsat om den men jag undrar om de sagt att när en anhörig tar en Familjevecka INNAN den beroende ens har hamnat i närheten av sin primärbehandling så skyndas processen på. Oftast (inte alla men många) så kommer den beroende in på sin primär inom ett halvår efter att den anhörige varit där.

Och det beror helt sonika på att den anhörige fått redskapen för att kunna se sin egna situation i sin relation till alkoholisten. För mig som alkis blir det ju stört omöjligt att manipulera en som har lika stor eller tom större kunskap än jag själv. Och då blir livet som alkis väldigt tufft när jag blir avklädd helt.

Jag vet inte vilka kvinnor du pratat med men minst en av dem åker ut på företagsbesök (Ja, företaget får betala, dock i stort sett självkostnadspris)i rent utbildningssyfte och framförallt för att avdramatisera vår sjukdom. Att få kunskap om beroendesjukdomar är så otroligt mycket värt för alla och fler företag borde ta chansen att göra så. Tyvärr är det så att många chefer är okunniga i vår sjukdom och faller lätt för säljsnack från såna som inte kan beroendet men vill tjäna pengar. Jag har träffat psykologer under min aktiva tid som var ett rent skämt och även ett par i olika sammanhang i mitt nyktra liv och vi blir alltid osams :-((

Tänk om alla företag hade en alldeles egen "alkotant" som ett stort svenskt företag har :-)) En önskedröm, tyvärr.

Lycka till och glöm inte bort dig själv !!

Kram !

med anledning av det du skriver till markatta i nanas tråd - om din misstänksamhet och sökande efter ett "legitimt skäl"... Läs din egen tråd från början och försök läsa med en utomståendes ögon. Håll kvar din kontakt med kvinnojouren och ge dig tid. ta dig själv och dina känslor på allvar!

I en annan tråd skriver du angående i relationen:

"Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så..."

Lelas har svarat - jag instämmer. Naturligtvis ska du inte anpassa dig till ett sånt liv. Men du ser kanske själv hur svårt det är ta sig ur det när det gått så långt. När båda vuxit in i mönstret "så-här-har-vi-det". Gränserna för vad som är "tillåtet" flyttas allt längre och kränkningarna blir allt grövre. Du har rätten och ansvaret för att skydda dig och barnet från att leva i en sån mijö.
Styrkekram! / mt

i forumgemenskapen Sorgsen. Här är vi, som du vet, många som delar våra bördor och glädjeämnen. Du har börjat röra dig i rätt riktning, vägen är lång och full av upptäckter - det har du säkert också märkt när du läst här.

Arbetsplatser fungerar tyvärr på väldigt olika insiktsfull nivå och kunskapen varierar mycket. Detsamma gäller ledarskapsutbildningar:(

Eftersom du känt dig så väl mottagen på Nämndemansgården - det tror jag att "alla" gör - undrar jag om din man kunde betala en vistelse själv för att få vård så snabbt som möjligt. Jag skriver det inte för att frita arbetsgivaren från ansvar utan för att jag tänker på hans liv och ditt. Dessutom har Adde skrivit, har jag för mig, att bästa resultatet har de som valt och bekostat sin vård själva.

Fortsätt läsa och skriva här. Forumet kan vara till oerhört stor hjälp och när man varit aktiv ett tag fördjupas gemenskapen.

Jag vill också tipsa dig om Carina Bångs blogg. Klistar in en länk där du också får ett filmtips
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/06/film-when-love-is-not-enoug…

Kram och Adventsglädje i bedrövelsen / mt

Så kan man inte vara med ngn för att vara snäll.
Gå på din magkänsla, det blir bäst för alla tre.
Framför allt konmer DU må bäst av det i det långa loppet
Jag avundas inte dig, skickar en välbehövlig kram!
/A

...är så djupt tacksam över att någon överhuvudtaget läst mina ord. Tusen tack alla som tagit del och extra varmt tack till markatta och Lelas för att ni svarat.

Kom just till den opersonliga lägenheten jag befunnit mig i två veckor. Jobbat min sista dag här och imorgon flyger jag hem till maken.
Jag längtar så jag kan spricka trots att jag vet att i princip vad som helst kan möta mig i dörren. Märkligt, inte sant?

Jag vet att han älskar mig men det är svårt att inte bli ledsen/ursinnig/galen/uppgiven över att alkoholen tagit över hela honom, inifrån och ut! Han har magrat kolossalt sista halvåret. Periodvis kan han inte äta alls, naturligtvis de dagarna han fyller sig mest.

För 2,5 månad sen var jag också ute på jobbresa och kände att åker jag inte hem nu, bums, så har jag ingen man mer. Gjorde så och han grät och var så förtvivlad, mot mig menade han att han velat göra fint innan jag kom och 3 timmars varsel var för lite för honom. Jag kom honom nära några timmar och han berättade saker han undanhållit mig, tråkigheter men jag var tacksam han berättade. egentligen saker jag förstått men utan detaljerna.
Jag är så glad att jag åkte för min man lever och han kämpar fortfarande vidare. Maxat destruktiv och ibland är hans bild av omgivningen så skev att jag undrar om han någonsin kommer tänka klart. Jag får ta så mycket skit att syret runt mig försvinner. Häromdagen slutade enda benet gå vidare när jag gick ner för en trappa. Plötsligt slutade hjärnan sända signal till benet om att jag ska böja, sätta benet framför det andra för att komma vidare, total blackout under ett par sekunder.

Trots att jag gör djupdykningar och gråter floder så mår jag bättre sen jag för ca ett halvår sen sakta började vända mitt medberoende. Trots att hjärnan vet att jag inte är orsak så gör ju orden så enormt ont. Att aldrig känna att mina behov får ta plats i relationen. Att det är en berg och dalbana där särskilt dalarna är djupare än stilla havet!

För knappt två månader sen märkte jag att det börjar snurra riktigt, riktigt fort i den där nedåtgående spiralen och tog kontakt med Nämndemansgården. 2 helt enastående kvinnor har jag pratat och mailat med plus att jag tidigare hade hitta hit. Ni har gett mig insikt och bekräftat det jag känt och det har varit/är ofantligt värdefullt. Jag har inte känt mig lika ensam och miisslyckad. Jag har ett bekräftande jobb men när jag kände jag var på väg ge upp det pga att situationen med mannen blivit totalt ohållbar så förstod jag att nu måste jag göra något radikalt. Främst inne i min kropp och hjärna!

Jag säger till honom att kag älskar honom men tar inte mer skit. Jag får såklart tråkigheter men det är annorlunda på det sättet att det går inte in och skär hjärtat i bitar varje gång. Han är säkert lika full med galla trots att jag avbrutit men mina trumhinnor slipper fortsätta vibrera, hjärnan slipper omsätta och sortera. Det känns dessutom lättare och lättare för var gång jag avbrutit honom när jag märker det börjar mala. De gånger han är vresig redan i tonen är det lönlöst att ens ställa frågor eller berätta något alls. Där ligger läget nu i proncip dagligen, vi pratar inte ens varje dag längre. Inga mess inga mail...iaf inte från honom till mig. Gör ont men jag håller mig till min plan.

När han blev utkastad från sin arbetsplats de där 10 dygnen sen, så hade jag kontakten med dem i Blentarp och han tog tacksamt emot hjälpen. Jag kände en lättnad i kroppen, jag hade ingen aning om jag gått runt med en klump i magen så svart och blytung. Jag blev inte förvånad att allt brakade, jag har väntat på det och ärligt hoppats att det skulle ske, ju tidigare destå bättre.

Arbetsplatsen har nog gjort det de trott varit rätt och riktigt sen i somras men jag kände efter några månader att deras välvilja stank! Inte pga dem men av att de köpt en tjänst för att hjälpa min man,en tjänst där en psykolog, helt utan erfarenhet av missbruk, ska göra en bedömning hur "sjuk" han är. På upprag av arbetsgivaren som köpt paketet på nån j---l ledarkurs. Bisarrt! Hur får det gå till så? Lagen vi har om arbetsgivares skyldighet att erbjuda hjälp utnyttjas alltså av folk som vill tjäna pengar på andras olycka? Inte förvånad egentligen men det stinker!!! Jag har frågat väldigt lite men märkte hur illa min man mådde i situationen. Ska tillägga att min man har en position där han under sitt år på arbetsplatsen lyckats öka deras vinster till höjder de inte visste man kunde uppnå. De har sagt han ska jobba mindre men samtidigt fördubblat hans uppgifter. De har tydligt suttit på två stolar och min man bär naturligtvis ansvaret över sitt drickande men de har inte haft en aning om hur sjukdomen fungerar. Inte jag heller egentligen men jämfört med dem så känner jag mig som en ny Einstein! Ibland har jag känt en bakvänd tacksamhet över deras lilla "förstahjälpenkit" för det har skyndat på förloppet men ack som min man lidit. Jag har ofta sagt att jag är så stolt över honom, något han har jättesvårt ta till sig.

Nu är alltså situationen sån att han ska göra en ny utredning. Den andre knickedicken hade menat att han bör nog gå i samtal då och då??? Står inte riktigt i proprortion med att jag åkte hem för jag var rädd han skulle ta livet av sig?! Visst, mannen min är en listig typ men det borde vara belagt med straff och svartlistning på en psykolog som ger sig in och leker med en människa i kris! Eftersom allt var privat så finns det inte registerat på sjukhuset så soc börjarcväl om från noll?!

Svaren jag fått ikväll är tydliga för mig. Jag ska inte vänta och tiga! ;) Tack Lelas!

Min oskrivna plan är att min man ska in på behandling och jag ska hjälpa efter bästa förmåga. Jag lämnar honom inte så länge han är mitt i sjukdomen. När han finns bland erfarna människor så ser jag tiden an, jag har ingen brådska. Samtidigt vet jag att ett liv tillsammans med alkoholen går jag inte tillbaka till, aldrig mer! Jag älskar mannen jag blev tillsammans med för tre år sen och hoppas på ett evigt liv med honom.

Imorgon sover jag i samma säng som honom, hoppas och ber att han är nykter!!! Gode Gud, håll honom nykter imorgon! Amen

Kram på Er alla kloka vänliga människor!

Hej Sorgsen! Välkommen hit! Fint att du har börjat skriva och inte bara läser längre.

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag skrek till personalen på psykakuten: "Men jag kan inte ta med mig honom hem igen!! När kan jag själv lägga in mig här? Jag bryter ihop om jag måste ta med honom hem!"

Vet du vad hon svarade? "Jaha, men.... då måste du ju kontakta din vårdcentral för att få en remiss hit." Att jag inte slog henne på käften.

Men trots att jag känner igen mig så kan jag nog inte ge dig några svar på det du undrar. Jag vet inte vad du skall göra, eller hur länge du skall fajtas. Kanske är det viktiga är att du kämpar tills du kommer till en punkt där du känner att du har gjort allt vad du kunde. Men var den gränsen går, det vet du nog bara när du når den.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende

Blir så ledsen när jag läser det du skriveR: att man blir något man inte är, att man letar efter hemskheter för att hitta det där hemska som ska avgöra om man lämnar... Jag är ju den där misstänksamma som går och tror att jag ska få veta något hemskt om sambon, och att det ska få mig att lämna - men då är det ju kanske så att jag redan fått nog, jag vill bara ha ett "legitimt skäl"... Åh, det gör ont i mig, hur ska jag orka, hur ska vår flicka klara det? Hur ska jag överleva? Jag förstår ju knappt idag hur jag tar mig igenom dagarna och här sitter jag och sambon och allt är nästan som vanligt... förutom att det snurrar i mitt huvud att jag kanske inte ska leva med honom längre.........

det ja menar med det va att ja var på väg att lämna honom hela tiden från o till... men efter det jag sett(har inte sagt hur ja fått reda på den där utan bara konfronterat honom)så har ja nått gränsen, med smsen ja sett....

Det krävs mod att berätta om sådant man inte är stolt över, men nödvändigt för att kunna lämna "offerrollen", tror jag.

Vad menar du med "jag hade kunnat lämna honom ändå, men det hela stoppades nu! Och kanske med flera månader"?

Det du skrev några inlägg upp om att du är rädd att lämna honom för att han ska bli sårad om det faktiskt är så att han älskar dig, man kan inte vara med någon för att vara "snäll". Blir han sårad så blir han det, det går över. Däremot så sårar han dig ständigt och återkommande och det går inte över. De stunder du skrivit här på forum när du faktiskt verkat må bra, har varit de stunder då du haft distans till honom. Läs igenom din tråd, där har du en dagbok över ditt mående.

Ditt liv och dina känslor har också ett värde! Låt dig inte såras för att han ska slippa. Tänk på dig själv. Martyrskap leder ju bara till smärta men med en relation vill man väl ha annat, tillfredsställelse, kärlek, gemenskap o.s.v.?

Jag har tyvärr ingen erfarenhet av kontakt med beroendemottagning eller liknade men jag vet att det finns flera här som har och jag hoppas att de kommer att svara. På helgen brukar det vara rätt lugnt här på forum, om du undrar varför ingen har svarat.

Kanske har de också anhörigstöd på det beroendehem du varit i kontakt med? Jag tänker att oavsett vilken hjälp din man får så behöver du också få stöd i vad som händer i dig. Al-anon finns också som stöd för anhöriga, kolla upp det om du inte redan gjort det.

Livet med en alkoholist är kaosartat i sig så jag fattar att det är jättejobbigt att känna att samhällsapparaten inte heller jobbar med en.

Måste iväg nu men tittar in vid senare tillfälle. Du är inte ensam.

Kramar!

jag har letat efter bevis på min känsla av att han underhållit andra tjejer, o det där va ett sätt för mig att få det hela bekräftat. jag är INTE stolt över det där att jag utan att han vet gick in o läste det, men det va ett sätt för mig att komma ur detta.

jag hade kunnat lämna honom ändå, men det hela stoppades nu! Och kanske med flera månader. jag hade kunnat nöjt mig med min inre känsla och av alla konstiga beteenden han har haft, men tvivlandet på min känsla gjorde nu ja ville se om de va som jag trodde.

sant det har vart tillräckligt med hemska saker som hänt. och gränserna har suddats ut sakta..

kram

Jag menade det du skrev om att du hade läst gamla sms på hans mobil. Men jag kanske drog snabba slutsatser där. Jag fick intrycket av att du hade gått igenom hans mobil utan hans vetskap. Personligen hade jag upplevt det som en kränkning om någon hade läst saker jag skrivit till någon annan.

Det fick mig att tänka på hur jag själv kunde snoka igenom mitt ex saker förr, under förevändningen att se om han gömt alkohol eller hitta bevis för att han ljugit för mig. Då tyckte jag inte att jag gjorde något fel men idag kan jag se att det var ett sätt att utöva kontroll och makt i en situation där jag i övrigt kände mig maktlös. Med facit i hand så blev ingenting bättre av det, tvärtom. Jag hade blivit en person som jag inte ville vara. Det var ett sätt för mig att hantera det hela men det blev destruktivt i längden OCH jag kränkte hans integritet genom att till exempel läsa gamla brev jag hittade som var hans. Jag trodde att eftersom han ljög om alkoholen så ofta så ljög han också om annat, t.ex. att ha varit med andra tjejer. Jag hittade aldrig några "bevis" för att han varit otrogen men jag blev som nästan besatt av det och jag blev svartsjuk som jag tidigare inte hade varit.

Nu i efterhand så tror jag att jag egentligen letade efter ett klart tecken att lämna honom, att jag tänkte att alkoholen och elakheterna kan jag stå ut med för de har blivit vardag men om han varit otrogen så kan jag aldrig förlåta och MÅSTE lämna.

Det kanske inte alls är så för dig men själv tänker jag att redan när jag började bete mig så fanns ju ett klart tecken att jag skulle må bäst av att lämna men det var som att gränserna förskjöts hela tiden och jag bara väntade på att något "riktigt, riktigt hemskt" skulle hända för att jag skulle lämna honom.

Vänta inte på det där hemska. Det är tillräckligt illa som det är.

Kram!

en fråga

markatta! Hur menar du att jag kränker hans integritet?
jag förstår att jag kan välja med att inte låta mig ha en man som han vid mig. och nej jag kan inte ända på han, men jag lindas ju in i hans ord.

En obehaglig men viktig påminnelse. Både nykterhet och relation är färskvara (och konditionen brukar vi påminna oss om på jobbet:) Hoppas det löser sig för era vänner.

Kram och Adventsglädje till er i PianoRow! fr Mulleholken

Radd att jag håller på att bli beroende av alkohol,min pappa var på gränsen alltså tror han var periodare ,rädd för att jag själv ska hamna där ,tar gärna alkhol för att lugna ner mej tycker att det börjar blir för mycket ggr inte kanske för mycket åt gången men för många ggr i streck orolig