Senaste kommentarerna i forumet

Hej vänner!

Idag fick jag och min pianoman en påminnelse om hur det kan gå.

En vän till oss lever ihop med en nykter alkoholist. Han har varit nykter i ca 4 år. Och idag har han talat om för sin fru, vår vän, att ha tänker gå på krogen och dricka ikväll.

Hon har svarat att om han gör det så kan han vända i dörren när han kommer hem.

I ungefär ett halvår har vi märkt att de inte har haft det så bra, och redan för flera månader sedan sa min man att han funderade på om den där killen är på väg mot ett återfall. Och nu detta.

Det visar, igen, att nykterheten är en färskvara och att ett återfall inte kommer ur tomma intet.

Mina tankar är hos vår vän ikväll.

/H.

Det är en bra idé tror jag, att ta reda på vad som finns för behandlingshem. Det blir nog enklare att vara konkret i dina krav om du själv vet vilka alternativen är.

Var rädd om dig, vännen!
/H.

Vad skulle jag göra utan er? jag behöver påminnas om och om igen att inte ta för mycket ansvar.

När jag pratade med honom sa han att han tänkte sluta, men frågade strax därefter om jag verkligen inte tolererade någon sprit hemma, inte ens dela på en flaska vin?!!

Han har nästan alla sina saker kvar här och sociala försäkringar etc. Ingen egen bostad, varken här eller där. Hans syster kan möjligtvis ordna lägenhet där. Antagligen kommer han förr eller senare att vilja komma till Sverige igen. Jag har många ggr varit på väg att själv leta bostäder där jag bor, men inser då att jag håller på att gå över gränsen.

Vad jag tänker göra nu är att ta reda på om det finns behandlingshem här som kan ta emot honom på en gång. Sen är allt upp till honom själv. Nu tycker ni säkert att det kan han själv göra, men var ska han bo under tiden? Jag vill verkligen inte att han bara dyker upp här. Jag är inte tillräckligt stark för att kasta ut honom på gatan. En del av mig vill fortfarande att vi ska vara tillsammans. Jag har sagt att kanske om några månader, men det förutsätter ju att han verkligen gör ett försök.
Ska kanske ta mig till FH när jag är mer ledig från jobbet. Försöker oftast klara mig själv i det längsta.

som vilar på dig är ansvaret för ditt eget liv!

Om han har möjlighet att få komma till behandingshem hoppas man att han tar (tvingas ta) den möjligheten. Du ska inte ta över ett ansvar som föräldrarna inte ska ha och inte orkar med. Ansvaret är hans. Så lätt att skriva och så svårt att se när man är mitt uppe i det - det kan jag förstå.

Ta hand om dig nu! Träna, gå till Al-anon, unna dig något du mår bra av - om du inte köper alkohol så kan du njuta för pengarna!

På det FH som jag besöker emellanåt finns många väldigt vanliga och trevliga människor. Och en del personal som har ansvar ifall nån mår dåligt. Det är inte jämförbart med att söka på nätet. Ett tips bara. Du väljer självklart själv!

Fredagskram! / mt

Hej!

Jag känner igen det där med att släktingarna ställer krav. Men, vet du.... de har inte kommit lika långt som du. Du, som har levt längst in i det här trasslet, är den som också har tagit flest steg därifrån. Släktingarna står längre ifrån, och det innebär också att de inte har samma insikter om vad som funkar och vad som inte gör det.

När jag kämpade som mest med att släppa taget och låta min man ta eget ansvar, så fick jag en del förslag från hans pappa om "lösningar". Han hade funderat ut sätt som vi skulle kunna hindra maken från att dricka. Till slut fick jag säga ifrån och påtala att det inte är varken mitt eller någon annans ansvar, att alla de där lösningarna faktiskt inte är lösningar, att allt redan är provat.

Det absolut bästa sättet som du kan motivera din alkoholist att bli nykter är att låta honom falla och ta smällen själv, oavsett vad släkten har för andra förslag. Eller hur?

Kram!
/H.

Dagarna går och det känns nog lite lättare nu. Trodde att han var på väg hit häromdagen, (fick ett SMS att han skulle hämta sina grejor) men han stannar nog utomlands ett tag till. Märkte då att jag var på helspänn och var okoncentrerad hela dagen.

Idag fick jag nyheter från hans släktingar. Oftast är det lättare att prata via någon annan. Han har tydligen druckit ganska mycket där, så föräldrarna orkar inte mer. Lägenhet har varit på tal, men ett ännu bättre alternativ finns också. Behandlingshem/sjukhus i 2-3 veckor, antagligen gratis. Husdoktorn kom hem och skickade honom till psykiatriker. Så smidigt är det inte här.

Kruxet är att han antagligen inte vill, verkar ha gett upp. Nu känns det som att allt hänger på mig. Släktingarna har bett mig att försöka motivera honom. Jag ska göra ett försök, men tvivlar på att det ska gå. Vill ju att han ska göra det för sin egen skull.

Hoppas...
K

Nana, det finns bara en person du kan styra vilken väg den ska gå och det är du. Din väg!
Jag tycker mig se, som hösttrollet, att den här mannen fortfarande har en makt över dig och du kan faktiskt välja om han ska få ha det eller inte. Det handlar egentligen inte om kärlek, tror jag, utan om att man själv behöver komma fram till hur man vill att ens liv ska se ut.

Vem är du? Vem vill du vara? Du kan inte ändra på honom men däremot på hur du själv försöker utöva makt och kontroll, t.ex. att läsa hans sms på hans mobil, kolla hans facebook o.s.v. Det verkar som att du "letar fel" hos honom och det måste vara jättestressande. Det är så lätt att skylla sina egna beteenden på någon annan; "men han dricker ju", "men han ljuger ju" osv men tänk efter, vill du verkligen vara i en relation där du själv beter dig på ett sätt som kränker den andres integritet?

Jag kanske låter hård, men jag dömer dig inte, jag känner igen mig i dig och jag vet hur det kan bryta ner en att ständigt gå och "leta fel". Prova kanske med bara en veckas nollkontakt i alla fall. För mig var det iaf befriande att "bara vara jag".

Kram!

Vi skickar inte ut samlad post till alla och vi raderar alla adresser efter utskick.
/magnus

Jag ser att han fortfarande har lite "makt" över dig. Inte så mycket som förut och det minskar hela tiden..
Att "bryta upp" är lite som att dra bort ett plåster.. Man kan göra det snabbt - och det svider rejält en stund.
..Eller man kan göra det långsamt... - svider fortfarande(fast kanske inte lika mycket) varje gång man kommit ett par millimeter, och det tar definitivt längre tid..
Hur man gör, är faktiskt upp till var och en.. Så länge man inser, att "plåstret" inte kommer att sitta där för evigt ;-)

Kram /trollis

Tack för datum! Undrar om ni kommer att skicka ut samlad e-post - i så fall behöver man väl skapa sig en anonym adress eller hur? / mt

överens Villervalle - både människor och relationer är unika. Och jag försöker undvika att ge råd.

För mig är den motsats du noterar varken konstig eller förvånande - jag tänker att den har just med närvaro eller frånvaro av intimitet att göra. Att "ligga" på ett gott sätt är så mycket mer än att ligga. Jag tror du vet vad jag menar. Lev väl! / mt

att det inte alltid är så enkelt att ge råd i samlevnadsfrågor eftersom varje relation är unik och det var därför jag var lite syrlig i min kommentar, men samtidigt ser jag ju här att när det skär sig i en relation så stryker intimiteten med först. Det konstiga är att man kan läsa att en del forumsdeltagare tänder på att supa till och gå på krogen valsa runt i sänghalmen medan det är det motsatta i ett förhållande.

VV

ja tänkte skriva lite hur jag känner mig nu

det hart vart prat och sms älska hit o dit.. känns rätt meningslöst med sånna sms..

va tvungen att testa han med att kolla om han ville till mig men han va sjuk o hade velat komma sa han o han hade mått bättre.. mm eller hur fanskapet va ju nykter, klart han inte kan bräcka det han hållt på med. Han har ju alltid vart full när han har vart här. flyttar fram dagarna om sen kanske..

älskar dig nana... o sen ett nytt sms älskar dig

va är det för lek, det är ju helt sjukt... ja en del mår väl bra av att ha en relation i luften.. hålla nåt falskt levande tänker jag...

nu har jag bestämmt mig för att inte svara på hans love sms. jag måste välja att antigen tro på att han älskar mig, men är rädd, o att han är bara svår men att han älskar
ELLER att tro på att han bara säger så, för att handligen finns inte och att han inte är att lita på.

så är det. antigen tror ja på det ena eller det andra. Tror jag på att allt är påhitt då blir det inga mera sms.

tror jag på att han älskar mig så får det vara så här hur länge som helst....

det som gör mig rädd är om det är så att han gör det!!!!att han älskar. tänk sen om jag väljer att han inte gör det o han skickar sms o får inte tillbaka o blir sårad....

jag måste ju välja nåt här. från tvivel till att välja om de är så eller inte.

Tack för att ni belyser detta problem. Det är viktigt att prata om och är en stor del i relationens vara eller icke vara. Jag känner igen det du beskriver "hösttrollet", det blir någon sorts maktkamp och belöningssystem. Intressant är iaf att veta att min situation inte är unik, det finns flera som vet vad detta handlar om.
Än en gång, viktigt att prata om. Det är ju skönt att man kan prata om det här när det inte går att prata om det hemma...

Hej Stjärnstoff! Jag funderar lite över, om det inte blivit lite av ett "maktspel" i er relation?
Innan min fd make och jag skilde oss (för över 15 år sedan)hade vi den här problematiken..
Vi hade tyvärr utvecklat ett sorts "prostitution inom äktenskapet", eller "belöningssystem" om man så vill..

Jag tror inte att det fanns så mycket lust, hos någon, utan sex var mer en "maktfaktor"..
Från min sida, för att "få lugn och ro" (få det översökat, så jag får vara i fred några dar..)
Från hans sida, för att antingen visa att han blev tjurig annars, anmärkte på allt jag gjorde eller för att jag skulle få någon form av "belöning" (barnfri kväll med tjejerna etc)

När jag till slut satte stopp, för att jag kände det som att jag bokstavligt skulle gå sönder i både kropp och själ, tog han det som anledning att börja dricka mer..
DEN gången,tog jag steget till skilsmässa. På den tiden var det enklare att hitta en bostad för mig och barnen. Han fick behålla huset.
En skitjobbig tid, men efteråt kändes det som det blev min räddning.
I och för sig, drack jag själv en del på den tiden, men både ekonomi och annat gjorde att jag inte kunde förbli en vinpimplande martyr..(att jag sedan många år efteråt föll i nästan samma fälla, är en annan historia ;-) )

/Trollis/

Du har så rätt så rätt! Det är en belöning... Jag har bara inte tänkt på det så. Men såklart har jag oftast noll lust! Är för slut och har fullt fokus på allt annat. Och- ska tilläggas- visst klagar han hela tiden på att det liggs för lite. Varför är det så? Flera ggr i veckan är väl inte lite?! Jag tycker frågan är viktig för jag tror att problemet finns hos många missbrukspar. Det är ändå viss skillnad från då det inte finns ett missbruk eftersom det finns andra parametrar än just bara relationen.. Hoppas ni förstår vad jag menar- lite svårt att förklara. Jag tycker det är svårt att säga nej till sex när jag inte vill även om han är nykter. Det känns som att jag inte kan komma dragandes med mina känslor när han har fullt upp med att hålla sig nykter..

jag funderade seriöst över ditt inlägg till mig med anledning av mitt svar till Stjärnfall - på hennes fråga i hennes tråd. Försökte förställa mig tonfallet för att förstå vad du riktigt menar och frågar efter.

Blev inte klar över det. Däremot är jag helt klar över att det finns delar i mitt och mullegubbens liv som är helt privata.

Allt gott till dig VV / mt

att nu när du har börjat ge råd i samlevnads frågor så kanske du kunde beskriva hur du och mullegubben har löst denna fråga.

VV

Jag blev att fundera över det du skrev om sex. Först, så klokt: Jag sa också att han kan sluta föreslå sex när han är full- det kommer inte hända. - ett klart och tydligt budskap. Senare skriver du "Jag sa också att han ska få ligga extra mycket när han är nykter:)" och då ringde det lite varningsklockor inom mig. Ganska många gånger här på forumet har det framkommit att den ena parten (oftast mannen och oftast missbrukaren) tycker att det är för lite sex i relationen. Rätt många (oftast kvinnor) beskriver att de ligger för "husfridens" skull, för att partnern vill, för allt möjligt... trots att den egna lusten tycks vara långt borta. Jag fick tanken att du kanske utlovar sex som en belöning för att han är nykter - och det låter inte så bra.

När jag läser vad du skriver nu så verkar det inte särskilt bra - och det verkar vara vanligt i många relationer jag läser om här. Det var mina tankar när jag förslog att du ska fundera på vad sex är för dig.

Kram, kram! / mt

Vad menar du med att jag ska fundera på vad sex är för mig? Jag tror att det har blivit en ok- måste- vi-så grej för mig. Jag är alltid trött, orolig för att barnen ska komma. Det kan vara helt ok att ha sex men INTE när han är packad! Känns verkligen skitjobbigt! Jag vill gärna höra mer av dina kloka ord. Jag har i denna stund svårt att se klart själv...

Lelas och mulletant, och Framtidsdrömmar: det är ju detta med barnen! Min man är inte berusad med barnen, och har ju inte druckit på en månad nu så det är inte det som är problemet, utan det är att han är iskall, blir såå arg och kan ignorera både mig och barnn (och däremellan vara fantastiskt kärleksfull, omtänksam och mysig) och jag är mest rädd för att vårt barn inte ska tycka om mig om/när pappan börjar prata illa om mig.

Vi har ju fortfarande diskussioner om "allt han gjort mot mig", men han vill bara glömma, och allt skylls på mig: "jag älskar inte honom, jag finns inte och stöttar" och jag förstår att det inte hjälper att älta, men hur ska jag någonsin komma över allt som hänt? Som du skriver Framtidsdrömmar: man minns ju inte ens allt, men ju mer som kommer fram, ju mer man minns desto mer ohållbart känns det ju. Det känns ju sjukt att ätnka så, men ibland tänker jag att det hade varit lättare om vi hade sett på situationen på samma sätt (fast då hade vi ju å andra sidan inte varit här där vi är idag...). Det är så ofta, eller i princip alltid, som jag upplever att han blir arg på mig, beskyller mig för saker osv, men sedan kan han nästan trolla i min hjärna och så framstår ju allt som mitt fel. Nu har jag varit mycket tydligare med mina gränser, blivit mer arg och sagt ifrån, och vissa saker blir lättare då, men hur ska jag kunna komma över det som varit? Jag vill inte leva med en man som får mig att känna mig som kombinerad mamma (till honom och vårt barn)-städhjälp-hemmafru-allmän serviceinrättning.

Kramar till alla go'a människor!

Den 2:e februari 2013 i Stockholm. Preliminär lokal blir på Riddargatan 1. Konferensen vänder sig till alla intresserade användare oavsett om man försöker ändra sina egna alkoholvanor eller är orolig för någon annans.

Under dagen kommer det finnas gott om tid att träffas och samtala fritt. Vi kommer att ha några presentationer av forskare och andra professionella som har bidragit till innehållet på Alkoholhjälpen. Dessutom kommer en av användarna inbjuden gästa att prata.

Anmäl er här >

Vad gäller att läsa brevet eller inte beror nog snarare på att han är livrädd. Det är ju inte så att han inte är läskunnig och mitt brev innehåller inga krångliga ord eller meningar......tror jag förstås.
Jag har funderat på att jag måste läsa det..Det tar mig emot men får se hur det blir framöver, jag kankse blir tvungen.

när jag läste att han fortfarande inte har läst ditt 12 sidiga brev samtidigt som du skriver:

"Till saken hör att jag tror att han har någon form av dyslexi för han är så fruktansvärt okoncentrerad och tankspridd när han ska läsa något. Eller är det alkoholen som kan ställa till med denna okoncentration även på detta plan. Han har alltid haft svårt att läsa in något och försöka lära sig något teoretiskt."

Du tror inte att det hänger ihop? Kanske du skulle läsa upp brevet för honom istället?

VV

Tack Lelas och Mulletant för att ni påminner mig om det jag har börjat lära mig och förstå. Jag behöver höra detta gång på gång. Jag vet ju att det är många barn som lever med skilda föräldrar och de lever bra liv och blir något... I min negativa tankevärld är jag så rädd att de ska ta skada och bli "busar" som framöver blir ohanterliga och blir destruktiv i sitt leverne. Dock hoppas jag att jag i form av att vara deras mamma och alltid ställt upp för de och älskat de att jag gett de styrka och möjligheter att hantera en separation.
Ja, jag jobbar nätter ibland och då är de själva med pappa, mina vardagsnätter går ok att jobba medan helgnätterna är förenat med oro. Han bevisar också ännu en gång i helgen att han dricker när han är ensam med de.
Jag läser "botten upp" just nu igen och kom igår till avsnittet som handlar om barnen, jag lade ifrån mig läsningen igår kväll och somnade, orkade helt enkelt inte ta in det då. Jag känner ju att de redan tagit skada av vårt destruktiva liv men jag hoppas och tror att med en förändring av tillvaron så kan det bli bra.
Nu ska jag läsa vidare om barnen innan jag kliver upp....
Kram