Senaste kommentarerna i forumet

Nu står det klart för mig. Han har valt spriten. Han är som ett barn och vill komma hem till sina föräldrar som är gamla och sjuka. Hur det hela ska gå till praktiskt får vi se.

Lelas, han klarade drygt en vecka helt utan alkohol och det var mitt ultimatum. Får sätta upp ett nytt om han stannar. Funderar på detta nu.... och på hur jag ska hitta vidare i mitt liv.

Miss K

steg och en mycket stor livsförändring att lämna en relation efter 26 år. För drygt ett år sen hörde jag ett föredrag av en erfaren och livserfaren familjerådgivare. Han framhöll att det var skillnad i sorgeprocess att lämna en mycket lång relation mot en kortare. Det var en bra bekräftelse för mig - jag förstod mina egna våndor inför att jag gick. Så klart det finns individuella olikheter men generellt tror jag det stämmer.

Det är också svårt att föreställa sig hur ett "annat" liv ser ut när man levt tillsammans så länge. Det är inte "bara" det dålig men lever i utan också sorgen över allt fint man haft och bilden av hur det skulle vara...

Och om han väljer att gå - för att han hittat en annan... Då har han fattat beslut och valt.

Ta hand om dig så att du är så stark som möjligt. Du kommer att orka och klara dig. Om inte han "gör valet" måste beslutet vara ditt eget - ochh dit är det, som du säger, en process.

Kram / mt

överdriver inte! Efter att ha läst ditt första inlägg igen klistrar jag in länk till tuvaforum
http://www.tuvaforum.se/index.asp Svårt att säga vad som är elakhet och vad som beror enbart på alkoholen. Oberoende så är det klart att han gjort och gör dig illa. Läs tillbaka i din egen tråd så kanske du ser tydligare.

Jag hade också svårt att ta till mig att man ska glömma och inte älta - jag har fått den bästa hjälpen för det i ett "samtal" mellan mig-mannen-Lelas här på forumet MEN då hade han redan tydligt visat att han verkligen valt mig framför alkoholen. Det kan knappast vara möjligt att glömma när man är mitt-i-helvetet - det ska man nog inte göra heller. Jag tror det kan vara bra med Al-anon för att komma tillrätta med det där.

Fortsätt stå upp för dig och lilla flickan! Var rädd om dig och henne!
Kram, kram / mt

hur funkar man som människa?..

vet att jag mått så jävla dåligt på grund av hans drickande....slängt ut han flertalet ggr....
nu tvekar jag ,,, var det så farligt jag tappar vikt faller ihop som människa känner mig helt värdelöst.
Jag vill bara må BRA med min Underbara man eller??
Till saken hör att min man har visat intresse för en arbetskollega mer än normalt i mitt tycke den senaste tiden ....
Jag ser henne men framför mig 24 timmar om dygnet.... Så djävla påfrestande.
Ska jag låta han gå.... Hon ska skiljas nu.... Se om de är hon han vill ha....
Jag orkar snart inte mer går hos kurator.... Är så splittrad älskar jag honom eller är det tryggheten efter alla dessa år??.

Vännen. Titta på de här två meningarna:

"det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver"
"Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen."

Du överdriver inte. Det är bara det att vi har så mycket svårare att se klart på vår egen situation, än på andras.

Ja, för att kunna gå vidare behöver vi som anhöriga förlåta och släppa taget (glömma är väl lite överdrivet, vi kommer ju att ha minnena kvar). Men - det tar tiiiiiid. Det är inte meningen att du skall glömma nu. Det tar, som sagt, tid. Dessutom bygger det på att ni har kommit till en punkt där du är redo att förlåta - kanske genom ett uppbrott eller genom någon annan förändring. Du är mitt uppe i detta nu, det är alldeles för tidigt att glömma.

Kram!
/H.

Tack för era ord.
Lelas, det finns en kvinnojour här och jag har kontakt med dem, men det ligger hela tiden och pyr i mig att det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver. För ibland har vi ju faktiskt haft det fantastiskt.

Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen. Jag försöker bita ihop när min dotter är med, men åh, vad jag är ledsen.

Jag läste i AA-boken och någonstans står det om att man som anhörig ska försöka glömma det som hänt, inte älta osv för det hjälper ingen, allra minst alkoholisten som ändå mår så dåligt över det som varit. MEN- den lilla petitessen att jag mår så jävla dåligt just på grund av att jag i flera år försökt stoppa undan allt och nu gick det inte längre???????? Jag förstår att det är jobbigt för alkoholisten, att det finns en massa skam och skuld långt inne, men jag kan inte stoppa undan det numera, sorry.
Som en parentes stod det något om att de (AA) är medvetna om att det finns människor som är elaka till naturen, inte pga alkoholen, och att det måste varje anhörug avgöra från fall till fall om de ska lämna. Tillhör min sambo denna del??????????
Nu när jag står upp mer för mig och flickan så går det bättre för mig, men då får ju min sambo anpassa sig istället. ALlt han sagt och gjort sitter som en tagg långt in i hjärta och hjärna, är det elakhet eller är det "bara" pga alkohol?

Är så ledsen och känner mig så ensam, men jag kan ändå inte säga att jag vill lämna honom, men inte heller att jag vill stanna elelr ens att jag tror att vi kommer få det bra.
Virrvarr.

Vad tråkigt att läsa, Miss K! Jag vet hur det känns när man ständigt slits mellan hopp och förtvivlan.

Uppdatera mig lite - du skriver att ditt ultimatum gällde en vecka. Har den veckan passerat? Eller drack han under den veckan?

Jag tror att det är oerhört viktigt att du genomför det du har sagt i ditt ultimatum. Att inte göra det innebär att du flyttar din gräns ytterligare lite, sakta sakta sakta. Du måste bryta mönstret.

Var rädd om dig!
/H.

han i Antabusen så planerar han självklart för att dricka.

Sluta lägga din energi på en sån skitstövel

Återfall....
Igår när jag kom hem luktade hela våningen av öl. Jag hade känt det på mig hela dagen. Han var nerstämd och svarade inte på mitt telefonsamtal. På natten satt och hörde på musik på hög volym. Det sätter igång gamla minnen för mig från hur jävligt det var för många år sen.

Jag blir arg, men så är det en röst i mig som säger; det är inte lönt att säga något han lyssnar ändå inte, jag ska bara vara som vanligt, jag behöver inte låta mig påverkas av honom.
Vad ska jag göra av mina känslor??? Som det är nu försöker jag vara i ett annat rum.

Sen kommer också funderingarna. Vad händer nu? Mitt ultimatum gällde bara 1 vecka. Jag hade tänkt att jag skulle tolerera ett återfall,och sa nog det till honom också. Det beror nog på vad som händer nu. Är det troligt att han kan ta bara denna kvällen och sen fortsätta "behandlingen" igen?
Han struntade i Antabusen häromdagen, planerade han att dricka då eller kände han sig så kränkt som han sa?

En trött och besviken
Miss K

Jag är i Chock

tog mod att titta in i hans tele.. fann sms till bl en tjej som han sovit med som me mig...

såg ett sms där hon hade skrivit om... menade du de du sa inatt bla bla.. nästan sånna ama ja skickat till han..

såg att hon hade skrivit kom sen o sov med mig mm mm... de här va i juli
vet inte hur många andra han träffat, men ja har ju känt att det är nåt annat än rädsla han snackar om..

jag är glad men arg med...nu vet ja.. fy fan .
o han som sagt att han älskar mig o att då är han inte med nån annan...

en man som känner han sa nu för nån dag sen att han lider av kraftig mytomani

i Framtidsdrömmars tråd att du inte är inte är "säker på att jag älskar min sambo längre: alla svek, alla sexuella kontakter med andra, alla brutna löften, osv osv har satt sina spår."
Självklart sätter såna svek spår... självklart sätter såna svek kärleken på spel och krossar tilliten för lång tid om inte för alltid. All tid.

Svårt att ta upp separation innan du har nånstans att ta vägen. Kolla upp kvinnohus och gå till soc i din kommun och be om hjälp om det är så att du vet att du verkligen vill flytta.

Kram, kram / mt

även om du "förhalar" saker och ting - du har helt rätt, det är en marginal du har rätt att ge dig själv!

Jag har också varit hos terapeut idag, som råder mig att låta det ta tid. Men vad svårt det är. Går omkring med ständig oroskänsla i magen och är inte säker på att jag älskar min sambo längre: alla svek, alla sexuella kontakter med andra, alla brutna löften, osv osv har satt sina spår.

Kram till dig, stå på dig!

Sitter nu på bussen påväg hem efter ännu ett möte med min terapeut. Jag har kommit på att busstiderna passar och att det kostar mig hälften så mycket att åka buss om man jämför med att ta bilen. Det positiva är också att jag kan läsa, sova, lyssna på musik eller som nu skriva på datorn som jag har med mig. Helt suveränt faktiskt.
Jag känner att jag gör framsteg, tar mig sakta men säkert upp från den djupa gropen som jag så länge varit i. Jag försöker att göra de saker jag vill och prioritera min egen hälsa både fysiskt och psykiskt i form av träning, bra kost och kunskaper (jag läser mycket). Jag kan inte helt förlika mig med att min sambo måste klara sig själv, att det är hans kamp om han vill ta tag i sitt liv..Jag vill ju så gärna hjälpa honom. Dock inser jag att jag bara orkar ta hand om mig själv i dagsläget men det är svårt........Varför tycker jag synd om honom? Jo jag vet varför.. Därför att jag vet att det finns så bra hjälp att få och bra litteratur att läsa bara man ger det en chans och om viljan till förändring finns.
Jag har idag åter lagt boken "bli fri från ditt medberoende" på mitt nattduksbord. Jag ska börja läsa om den, tror att jag kan läsa den med andra ögon idag. På bussen ner idag så började jag läsa "botten upp" igen; det är så mycket där som jag idag kan förstå på ett annat sätt än vad jag gjorde för ca 8 månader sedan. Denna litteratur är nog inget som man läser en gång utan man tar nog fram den igen under sin resa.farande inte läst mitt brev. Min terapeut sade idag att jag måste ställa ett ultimatum på brevet, precis som ni andra här sagt. Jag vill bara ta mig igenom julen för att sedan få börja skriva ett nytt kapitel, börja på mitt efterlängtade 2013. Jag avvaktar tills julen är över men sedan ger jag honom inga flera chanser att läsa. Kanske låter som att jag förhalar, det gör jag väl också, men den marginalen måste jag ge mig själv.

Idag är en bra dag- jag känner mig relativt pigg och fräsch och mycket framtidsdrömmar och hopp om en bra framtid.
Kram

ger dig tid och rum att ta hand om dig själv också!
Vad är du intresserad av? Vad mår du bra av att göra? Vilka drömmar har du?
Upptäck dig själv och ta hand om dig! Kram / mt

Ja, mötet var OK. Är väl inte helt med på det här med Guds medverkan, men det kan jag väl bortse från. Det känns bra att få berätta vad man vill, men räcker det, behöver man inte kommentera varandra ibland?

Det går sakta framåt här hemma. Min sambo börjar prata om att jobba och är ute och motionerar lite nu. Han har inte så många intressen, så det är väl därför jag försökt hitta något till honom, och det gäller ibland också jobb. Och ja, Mulletant, jag vet innerst inne att det inte är mitt jobb, men tack för att du påminner mig!

Tack för ert stöd!

Miss K

Hoppar in med en morgonkram till en kompis med klös ;-)
Jag blir glad och rörd över dina framsteg som medmänniska.
Jag tror att du håller på att lära dig, att det här med att vara "snäll" inte är att ge människor det de "vill ha", utan att ibland ge dem "det de behöver" ;-)

Ibland, hjälper man människor MER med ett nej, än med att säga ja..

kram /trollis

till dig i morgontimmen. Hoppas allt är bra!

Kram / mt

Två nyktra veckor är en bra idé. Bra också att du talat "klarspråk" - ett steg i rätt riktning!

Ja, vad gör du om han dricker ändå? Eller om du misstänker att han dricker i smyg vilket är en vanlig utveckling i missbruksprocessen. "Magkänslan" - dvs man känner på sig att den andre druckit - är känd här på forumet och brukar vara pålitlig. Vanligt är också att missbrukaren nekar eller slår ifrån sig typ "men då sa han att de minsann aldrig sett sin pappa så packad som de sett sin mamma!"

För de flesta är vägen till insikt lång och inrymmer ett antal bakslag. Det du kan göra är att sätta fokus på dig - hur vill du ha det? Tror du att ni kan återgå dit det var en gång - en flaska vin till maten på helgerna? Du skriver att han blir "så full minst två ggr/v" och undrar om du överreagerar. Det gör du inte!!! Vägen utför i missbruk är lång men blir hastigt brantare.

Det sägs att sluta dricka är ingen konst - konsten är att hålla sig nykter. Två veckor ger er tid att vara nyktra tillsammans. Det kan bli fina veckor. Det kan också bli jobbiga veckor om din man upplever nykterheten påtvingad, om din man är nykter för att du kräver det och det blir ditt ansvar att "hjälpa" honom stå ut. Fundera också över vad sex är/betyder för dig.

Du kanske tycker att jag är negativ och jobbig nu - i så fall kan du lägga det jag skrivit åt sidan. Jag skriver utifrån det jag själv lärt, i synnerhet här på forumet, och vad jag lärt genom att följa andra. En del av mina insikter har gjort riktigt ont men det är också de som hjälpt mig.

Läs här i olika trådar och se var du känner igen dig och välj det du tror och känner att är rätt för dig just nu. Du måste gå din egen väg. Den måste få ta sin tid och du måste göra dina egna erfarenheter så att du känner att du går av egen kraft och övertygelse.

Du och ni har alla möjligheter till ett bra liv!

Den tråd jag tipsade om senast glömde jag att klistra in - här är den:
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Styrkekramar! / mt

Jag pratade med min man efter praktfyllan i lördags. Jag berättade igen hur han låter på natten och vad han pysslar med. Jag sa också att han kan sluta föreslå sex när han är full- det kommer inte hända. Jag sa att det låter som att han ska sluta andas när han sover på fyllan och att jag ligger vaken för att höra att han lever.
Han sa att han vet att han är ur form och borde börja träna. Han sa att han ska hålla upp med att dricka i två veckor. Eftersom jag är tacksam för varje dag utan alkohol så uppmuntrade jag det och sa att det var en bra idé. Jag sa också att han ska få ligga extra mycket när han är nykter:)
Så.. Nu får vi se. Idag kom han hem med två vinnare som han fått i present av en kompis som tack för lånet av något. Det tror jag i och gör sig på för rödtjut är inte hans grej. Vinnarna åkte in i skåpet fast jag helst ville slänga ut dem!
Fortsättning följer... Hur gör jag OM han dricker ändå?!

Åh, då är du nog på ditt första möte nu då! Bra jobbat, Miss K!

Skriv gärna och berätta hur du upplevde det.

Kram!
/H.

du ska på möte! Hoppas du känner att du får stöd där. Fundera lite över av vilken orsak det är du som "måste motivera honom att fortsätta vara nykter".
Fint att du hittat en terapeut också även om du får vänta ett litet tag.
Styrkekramar! / mt

Hej!
Har du kollat upp hur det är med kvinnohus eller motsvarande i närheten av där du bor?
Finns det ett sådant, ja då har du någonstans att ta vägen.

Kram!
/H.

Det börjar lösa sig tycker jag. Fortfarande attacker, men han följde med till vårdcentralen ändå.
I morgon ska jag börja jobba igen, lite orolig för detta. Han ligger mest i sängen, så vi får väl se vad som händer. Ja, jag brukar ta för mycket ansvar, men jobbar på det. Känner att jag på något sätt måste motivera honom att fortsätta vara nykter.

I kväll ska jag på möte, jag har föreslagit att han också går på AA-möte samtidigt.
Terapeut har jag på gång, men får vänta 2 veckor till tyvärr.

Kramar
Miss K

Inte oroa dig över.
Svårt att kunna påverka umgänge men 9 fall av 10 hamnar barnen i mammans vård.

Och om du även kan påvisa vilket
odrägligt beteende din sambo
har så är saken biff så att säga .

Men en riktigt tuff sits.

Har du någon atr prata med?
Låter så, finns det nåt journummer
du kan ringa eventuellt?
Kramar/A