Senaste kommentarerna i forumet

jag tror att det kan vara precis så..
När man trots att en liten bit fortfarande svider, känner att man ändå inte vill gå tillbaks.

Ett lugn och en liten glädje mitt i det sorgliga..

Skickar dig en STOOOOR KRAM! Sköt om dig! /trollis

Jag höll honom hårt till mitt hjärta, så knogarna vitnade och handleden brast...

Tror att jag gråter så mycket nu för att det är först nu som det har gått upp för mig att jag faktiskt menar allvar med att inte träffa honom mer, om han inte söker hjälp för sin alkoholproblematik. Och det är först nu som jag inser att det faktiskt kanske aldrig kommer att hända.

Tidigare har jag "levt på hoppet", vilket bara gjort processen så mycket mer utdragen. Ingen film jag sett har visat en sådan lång "göra-slut-scen", den har ju pågått i flera år. Eftersom jag alltid hoppats och hoppats att han ska vilja göra något åt sitt drickande, sin våldsproblematik, vår relation, så har jag inte tidigare i hjärtat fullt accepterat att relationen är över.

Jag tror att jag har accepterat det nu och jag sörjer. Men jag tänker att det är ok, känns nästan skönare att vara i det här än i ilskan, ångesten, tassa på tå ständigt och jämt. För har man väl tillåtit sig att inleda sorgeprocessen så måste det ju också betyda att det finns ett slut, eller hur?

Kom på mig själv i morse med att jag brutit med vissa kontrollerande beteenden jag haft. Ett exempel är att jag tidigare har kollat min brevlåda flera gånger om dagen, för att se om han försökt att kontakta mig genom att skriva (hörde att han "supit bort" sin mobil igen). I morse när jag vaknade så kom jag att tänka på att jag inte kollat brevlådan en enda gång igår och att det inte spelade någon roll för även om han skulle söka hjälp och bli nykter så har jag gett upp tanken på ett "vi" igen. Det är för infekterat för det.

Jag hoppas såklart för hans skull att han en dag kommer att bli nykter och må bra men det skulle ju ta jättelång tid och när jag är ärlig med mig själv så ser jag mig någon helt annanstans i livet då. Jag varken vill eller kan vänta på honom som en älskarinna som går och väntar på att den man hon älskar ska lämna den kvinna han älskar. Förut såg jag det som att han var otrogen och hade en älskarinna i alkoholen, men det var jag som var älskarinnan hela tiden. Den som gick och trånade och hoppades att han skulle komma till mig, hoppades att han skulle lämna sin älskade för mig och till slut, när jag insåg att han aldrig skulle lämna "henne", ändå nöjde mig med att han kom till mig när "hon" inte fanns till hands, bara för att känna mig lika övergiven varje gång han snörde på sig skorna för att gå hem till "henne" igen.

Är det det här som menas med att "släppa taget"?

Lustig känsla i alla fall, att liksom vara glad över att vara ledsen.

Kram på er!

Hej kraftverk!
Vad härligt att det går framåt! Du har ju en helt annan kontroll över ditt liv idag än för ett tag sedan! :)

Precis som du skriver så tror jag att din utmaning nu är att låta bli att agera. Släpp taget, låt honom själv vara den som sköter sina vårdkontakter. Han är vuxen nog, och dessutom nykter. ;)

(Jag vet att det är lättare sagt än gjort...)

Kram!
/H.

Härlig läsning, tjejer - allihop!

Kram!
/H.

Såg själv matchen och fjärde målet var ett fantasimål.
Men från det ena till det andra, vill han inte pröva att vara nykter för FAMILJENS skull?

Hoppas för din, och familjens skull!
Lycka till
Kram
/A

och vi bråkar hela tiden.

Han tycker att allt är bra nu när han slutat dricka; jag har fått nog av allt som hände innan han slutade dricka, i kombination med att jag tycker att han inte hjälper till med prinsessan eller någonting i hushållet (och inte ha rgjort på ett par år).

Suck. Allt blir fel. (Jag nästan tänker att jag försöker driva bort honom genom all min ilska som nu kommer fram - jag är ju arg för allt och visar det i många situationer, till skillnad från förut när jag bara bet ihop och bar ilskan inom mig...)

Åh, tid, gå så att jag kan slappna av och känna magkänslan!

en stor varm kram, för det är vad jag själv vill ha, av någon som förstår!!

Känner igen mig i delar av det du skriver och även om jag inte själv har kommit hela vägen så håller jag med i ovanstående: sätt en gräns!

När jag läser ovan så inser jag mitt dilemma: jag har tjatat, bönat, bett, gråtit, skällt osv osv, och hela tiden tänjt på gränserna. En dag fick jag nog och satte ner foten, vilket känns gott. Men problemet är att min sambo bestämde sig för att sluta dricka och nu tycker att jag borde vara glad "för nu ska vi ju få det så bra, så bra", medan jag känner att jag fått nog, jag vet inte om jag vill leva med honom, nykter eller ej, för jag har blivit så sviken, så illa behandlad osv. Så, mitt bästa råd är: sätt ner foten direkt, nu på stört! Jag vet att det är lättare att säga än att göra, men idag ser jag ju att om jag hade hotat med att flytta tidigare så hade jag kanske itne kommit till en gräns där jag inte tror att det finns en väg tillbaka...

Kram!

som sagt: jag vet inte om jag vill ha honom ens om han slutar dricka.

Dagsläge:
+ han dricker inte
+ jag står upp för mig själv och säger som Grynet: Ta ingen skit!!!

- jag är mest arg-ledsen-frustrerad-ledsen-arg-osv-osv och har inte koll på någonting längre
- han är som ett barn och blir ledsen/arg för dumma småsaker och gör det till stora saker
- han säger dumma saker då och då (men jag skäller tillbaka och visar nolltolerans)
- han vill inte ta ansvar för det som varit
- han har "aldrig" tid (tar sig sällan tid) att vara med prinsessan
- han stannar uppe på nätterna och äter 1-2 påsar ostbågar och jordnötsringar (varifrån kommer denna mani??? Kan han inte vara lite "normal"?)
- han gör precis ingenting hemma, tar knappt av sin tallrik efter middagen, men jobbar som en blå

Låter som vi har det bra, tycker jag... *ironi*

Kramkram

Tack för tipsen! Ska prova både kurator och Al-anon.

Just nu känner jag mig som vårdare på ett behandlingshem. Min sambo blev utskriven idag och verkar ha fått mycket lugnande. Han var nästan som en zombie först. Lite senare fick han en ångestattack och började prata om hur sugen han var på att dricka. Tur att jag har fått hjälp från hans släkting som har kommit hit på ett par dagar.

En massa mediciner har han fått utskrivet. Förstår inte riktigt hur det ska fungera sen, vi väntar på besked från vårdcentralen. Han ska tydligen dit 3 ggr i veckan. Vad som ska göras vet jag inte, men det har med Antabusmedicinen att göra. Hoppas att han snart blir "som vanligt" igen, och då menar jag hans friska dagar.

Miss K

Labyrintspel sa någon och ja det är så det känns i bland. Mannen går på AA flera gånger i veckan och det är bra, dessutom aktiverar han sig och gör saker till och med går ut och sjunger karaoke en hel kväll på krogen och konstaterar att han inte skulle haft roligare om han druckit alkohol. Vi träffas men på mina villkor, vilket betyder att jag gör saker för min egen skull och träffar honom när jag vill och inte väljer bort saker för hans skull. Jag är tydlig med var jag står och talar om att jag inte kommer tillbaka med mindre än att han är nykter för sin egen skull och inser att han har en sjukdom som är hans ansvar. Tycker själv att jag lyckas riktigt bra tills i dag. Hans behandling har pågått 20 veckor och har nu de sista fem gångerna glesat ut till en gång i månaden och han känner att han behöver mer i form av samtalsstöd för sin ångest. Det som händer är att han ringer sin psykiatrikontakt för att framföra sitt önskemål och blir avvisad med motiveringen(enligt honom) att efter mina samtal med terapeuten i somras så känner hon att hon inte är rätt person att hjälpa honom, sedan tillägger han att så nu är man själv. Samtalen i somras handlade om vem som skulle betala avgiftningen när det var riktigt illa och då beskrev jag aktuell situation för henne. Den gången agerade jag utifrån att hans skick var så dåligt så jag var orolig för att han annars skulle supit i hjäl sig.
I dag blev jag upprörd och ringde upp psykiatrin och hänvisade till de nationella riktlinjer från socialstyrelsen gällande samarbete när det handlar om psykisk ohälsa och missbruk. Jag fick naturligtvis en annan förklaring av henne, hon beskriver att hennes upplevelse är att han fortfarande efter 20 veckors behandling beskriver ångesten som huvudproblemet och inte ser sig själv som beroende och det gör att hon tycker att han behöver komma förbi det innan psykiatrikontakt blir aktuell. Jag blir oerhört kluven eftersom han behöver båda kompetenserna och psykiatrin behöver ju inte ta hand om missbruket utan endast den psykiatriska biten. Samtidigt så kanske det är just avvisad han behöver bli, kanske hjälper det till att inse faktum. Samtidigt är detta första gången han ber om hjälp för sin egen skull och inte väljer att dricka. Men det som är grejen är att det inte är jag som ska hålla på med det här, jag kan inte se objektivt på det och ändå agerar jag!! Inser också att han får ta alldeles för stor plats i mitt liv ändå och det är inte ok. Jag kan inte hjälpa honom och jag tycker att det är svårt att inte agera eftersom jag kan se hur det brister runt honom och samtidigt är jag för nära för att objektivt kunna bedöma vad som är bäst för jag blir ju naturligtvis både manipulerad och projektivt använd av honom.

Jag vill inte spela spel med fyllot, inte barnen heller skulle jag tro. Jag tycker inte han är värd vårt sällskap när han är full. Jag ska se till att barnen ALLTID har en nykter mamma åtminstone . Föressten är det ju fotboll idag och nu hör jag det sjätte pyset från ölburken ikväll. Imorgon ska jag roa mig med att inte väcka honom, ha ha! Hoppas han kommer försent till jobbet!

Ok, jag förstår att läget är annorlunda/olika för alla. Min man går nu "med vita knogar", men han fortsätter säga saker och även inför vår dotter.
Jag vet ju med mig att jag nu står upp för mig själv på ett anant sätt, och att jag därmed är mera arg, och det gör ju att han ofta vänder det till att jag bara är grinig och gnällig nu, "nu är vi skulle kunna ha det så bra"...

En stor skillnad mellan oss, och som jag tror är en viktig skillnad, är att ni har "många goda år bakom oss före de åren som präglades av alkohol" - vi har ju hela tiden haft alkoholen emellan oss. Förstod inte det förrän för bara några veckor sedan. Mendet gör ju att jag inte ens vet vem som kommer komma om sambon någon gång faktiskt är nykter och mår bra (att han mår dåligt är ju skälet till alkoholproblemen)...

Men tack för orden om att tala om sig själv, det ska jag ta med mig!

KrAM till er

Läsa din historia och den BRA vändningen som det trots allt tagit.
Låter riktigt illa kanske men jag ser det som ett framsteg att ni pratat med varandra i varje fall.
Tystnaden är bruten.
Och någon gång i framtiden kommer gårdagen kanske vara dagen då det vände.
Antingen att du blir mer övertygad på att bryta upp.
Eller den dagen då ni blir en hel komplett familj?
Hoppas att han inser allvaret i sitt vara och beteende och för barnens skull att ni får världens underbaraste NYKTRA jul, kanske.
Kramar vännen
/A

Det mesta är redan sagt.. Tillåt dig att vara ledsen, men låt inte din man förminska dig!
HAN är själv ansvarig för sitt "mående" inte du!
Jag vet att det är såååå vanligt att våra alkies skyller på oss, på resten av familjen, ja på "alla andra", för att de mår som de gör..
Mycket är för att de innerst inne inte accepterat att de har alkoholproblem. De tycker att det är omgivningen som har problem med deras drickande.. (Detta har jag fått från en fd missbrukare och alkoholist, som numera jobbar på en beroendemottagning)

Jag ser att du någonstans nått vägs ände (utan att stänga dörren helt)Du planerar för ett nytt år och det gör du rätt i!
Min "kontaktperson", berättade att det tog honom flera år, efter det att hans fru flyttat, innan han insåg (ansågs sig vara i behov av vård) att han var alkoholist och missbrukare.
Vid det laget, satt han bokstavligen på parkbänken (så långt kan det alltså gå för en del)

Ärligt berättade han att hans egna "filter" var så starka, att han gav henne skulden för att han drack..
Han berättade också om den mycket svåra resan tillbaka, om skammen och den kompakta tystnaden från barnen..

Det enda goda detta haft med sig, sa han, är att det finns ingen missbrukare eller alkis som kan blåsa mig om själva missbruket.
Däremot är det deras egen sak, att ta till sig och göra förändringarna..

..lite av, "Du kan leda en häst till vatten, men du kan aldrig tvinga den att dricka.."

Tröst och styrkekramar / trollis

Ja kännse så igen ditt förvirringstillstånd. Jag har nyss varit där, kanske även är kvar där till viss del. Dock märker jag att jag har flera dagar då jag kan tänka klart numer än vad jag hade förett par månader sedan. Man rör sig framåt i sakta mak och det verkar vara precis som jag fått förklarat för mig här på forumet, "allt måste få ta sin tid, det måste få komma inifrån en själv, allt nystas ut när man är mogen för det". Jag kan bara hålla med, det är så.
Ville bara säga att du inte är ensam, jag har känt och känner precis lika som du!
Stå på dig, det ska jag också försöka göra!
Kram till dig!

Jag gråter när jag läser era senaste inlägg. Blir så rörd över att ni finns där och stöttar och hjälper mig att tänka. Skönt att ni vet vad jag pratar om.
Jag fick tillfälle igår att fråga varför han inte läst brevet.... Svaret blev att han inte orkar, att han har väntat så länge på ett brev så nu gjorde det väl inget att det dröjde innan han läser det. Jag förklarade för honom att jag uppfattar det som att han inte bryr sig och inte respekterar mig. Förklarade att det är viktigt för mig att han läser det. Han tycker att han fungerar nu, han klarar av sitt jobb och livet rullar på. Han vågar inte ta tag i detta med rädsla för att ramla ner i det djupa hål han befann sig i för ett år sedan. Återigen tror han att allt ska bli bra bar man sopar det under mattan och låtsas som att inget hänt, allt ska glömmas. Jag provade att föra samtalet i en vad-jag-behöver- och vad-jag-känner- anda. Jag vet inte om det lyckades. Det han frågar mig är; vad har DU tänkt att göra åt det då? Jag förklarade att jag inte mår bra och inte vill att barnen ska leva med två föräldrar som varken pratar med varandra eller är intima med varandra. "Jasså, tycker du det är bättre att du flyttar då, tror du att de mår bättre då" är svaret jag får. Sade även att jag hellre lever ensam och lycklig än i vårat förhållande som olycklig. Tog även återigen upp att min känsla när han dricker är att det är bara för att göra mig illa eftersom han vet så väl att han sårar mig, men enl honom så var det inte för att såra mig...Men han kunde väl dricka för det verkade ju ändå kvitta för mig hur han gjorde. Jag har också blivit nojjig och misstänksam på att han har någon annan vilket jag också tog upp, frågade honom om det är så. Han nekade men sade att han önskade så att han kunde vara otrogen så att jag fick känna hur det känns och för att han skulle få se om jag bryr mig. Tror du verkligen att allt skulle bli bättre då, frågade jag......
Jag förklarade min känsla av att leva i tortyr...Han kontrade med att jag utsatte honom för tortyr som tar upp detta och pratar om detta. Alltså enl honom ska inga svåra saker pratas om. Jag berättade om min oro att lämna barnen med honom, att jag har ont i magen varje helg jag jobbar natt och inför vinterns stundande slalomtävlingar som innebär bortaliggning med dottern och sonen hemma. Detta vänder han också emot mig igen; det är MITT fel att barnen känner så här eftersom jag har skällt och tryckt ner honom inför dem. Ja, jag har kanske ibland blivit arg och besviken inför dem men sin deras tillit till honom har han förstört själv.
Han blir så självömkande och det blir så synd om honom, han uppfattar det som att jag trycker ner honom när jag bara berättar hur jag känner...
Det sades en del andra saker också men jag orkar inte skriva dock fick jag faktiskt sagt mycket av det som står i brevet.

Jag avslutade med orden och det jag lärt mig här på forumet: vad jag känner kan ingen annan bestämma, vad jag behöver kan ingen annan bestämma, jag äger rätten till mina känslor och min magkänsla säger allt detta. DET BÄSTA ÄR ATT JAG BEHÖLL LUGNET OCH KÄNDE NÅGON KONSTIG ROFYLLD KÄNSLA EFTER ATT FÅTT SÄGA DETTA, ingen panikkänsla eller ångest.
Jag rår faktiskt inte på mina känslor och jag kan inte hålla de tillbaka längre nu.

Precis som du, Lelas, beskriver kvinnan som levde i tystnad...så känner jag nu och det är en ohållbar situation. Det är fruktansvärt. Man syns inte, är som den där figuren i Mumintrollet som jag inte kommer ihåg vad heter....

Flygcert, jag håller med dig i din beskrivning av vrede och ilska. Förstår precis hur du känner. Jag har verkligen försökt att förlåta och gå vidare men har nog väldigt svårt att glömma det som hänt för ett år sedan nu. Jag hade tänkt börja om och ge detta en ärlig chans efter krisen vi hade för 1,5 år sedan men mönstret fortsätter och allt snurrar bara nedåt i denna eländiga spiral.
Han vill inte heller ha det så här men orkar inte ta tag i detta utan tror att allt ska lösa sig bara man inte bryr sig om det och han tycker att jag är jättejobbig som drar upp detta hela tiden och inte bara låter det vara...Jag fixar inte det.

Jag glömde att jag också sa att vi inte kan förändra varandra. Jag kan inte bli någon som jag inte är bara för att han vill och tvärt om. Så tycker han att han lever ett bra liv och gör det han vill göra nu då ska han fortsätta med det men då vill jag inte vara med längre.
Nu blev det rörigt igen..

Mulletant, jag ska svara på din fråga "vad väntar du på"...Jag vill bara att detta år ska vara över så att jag kan börja göra något åt detta 2013, det är min plan nu. Jag tror inte att jag hoppas på något mera nu, bara att barnen ska ta så lite skada av detta som möjligt.
Kram

- det var i en situation när min man var nykter (med vita knogar) som det här forum"samtalet" om att inte utspelade sig, mellan mig, min man och Lelas. Det blev väldigt "rätt" för mig (och honom) just då. "Åh stackars lilla du" - typ - har aldrig legat för mig för mig... jag har mest varit förbannad när han druckit. Han har aldrig kallat mig fula saker - det var annat i relation till alkohol som gjorde att jag gick.

En anledning till att vi (jag och mannen) kommit hit vi är idag (ett nyktert, bra liv) är att vi båda har mycket kunskap om kommunikation och stor respekt för varandra. Vi har många goda år bakom oss före de åren som präglades av alkohol.

Behovet att ösa ur sig sina känslor, som du flygcert beskriver så bra, kan man få tillgodosett på en trygg plats - i en professionell relation eller på Al-anon. Visst kan du säga det åt mannen också - för din egen skull - men det för knappast relationen framåt att dra upp det gång på gång.

Att tala om för nån annan hurdan jag tycker h*n är för sällan framåt. Det är bättre att tala om sig själv, vad det händer i mig. Ex: Att se dig full och höra dig kalla mig fula saker gör mig ... (besviken, ledsen, förbannad, otrygg, rädd - känn efter vad DU känner) och så vill/kan jag inte leva. Jag behöver ... (trygghet, ha ordning, känna mig respekterad - känn efter vad DU behöver) och kunna lita på att det är så... därför vill jag att du ska vara nykter. Om du inte tänker vara det så ... här kan ett ultimatum komma i den stund man är övertygad och praktiskt har löst allt så att man kan genomföra det. Inga tomma hot...

Om man talar om hur nån annan är - eller att den är alkoholist - leder det ofta till en argumentation om huruvida det stämmer eller inte och det är meningslöst.

Det du själv känner, önskar, vill kan aldrig vara fel - var och en äger rätten till sin känslor och önskningar och rätten till hur man vill och tänker leva sitt liv.

Väljer era gubbs att supa skallen av sig kan ni inte hindra dem - men ni kan välja era liv.

Jag skrev tidigare idag i någon tråd att sjukdom ursäktar inte dåligt uppförande. Alkoholism är dessutom en sjukdom man själv kan välja att sköta.

Att vara arg kan vara en bra drivkraft, det håller jag fullständigt med om. Se till att fokusera kraften i ilskan i den riktning du vill röra dig!

Mitt-i-natten-hälsningar och styrkekramar!!! / mt

Du är trött, arg, frustrerad över din situation. Du är heller inte kall, det är snarare förnuftigt att inte vilja pausa ditt liv på grund av någon annan. Du har redan satt det på paus så länge pga av hans drickande. Helt förståeligt att du nu vill gå vidare med ditt liv.

Vet inte om jag var otydlig i min förra kommentar, jag menade såklart inte att du ska behöva tolerera att han beter sig som ett svin bara för att han går på AA, utan att du också behöver en paus ifrån alla bråk. Kanske är den enda möjligheten för dig att få ett andrum just nu att separera? Det behöver ju heller inte vara något som är skrivet i sten men du skulle kunna säga att du inte vill träffa honom förrän han har varit nykter i 6månader, så kan ni båda försöka reda ut era känslor och vad ni vill, på håll.

Känner du att du alltid blir lugnare när han inte är hemma så har du ju redan svaret där, vad du behöver göra för att komma till ro...

Kram

Du är redan borta från han i tanken.
Gör verklighet av det FÖRE jul!
Lämna skiten, det blir inte bättre.
Du är värd så mycket mer!
/A

Jaa, Framtidsdrömmar, jag känner som du: hur många gånger har man fått höra: "du måste kunna sluta älta det som hänt, du måste kunna gå vidare, du måste kunna se framåt".....
Jag söger som du: jag har försökt glömma, försökt förlåta, försökt förstå osv osv, men det kommer ju bara nya grejer hela j-a tiden!
Ursäkta mina svordomar, jag bruakr inte använda sådana ord, men jag är så himla vansinnigt förbannad så jag håller på att bli tokig.

Markatta, känner ju som jag skrivit en enorm ilska, men också så mycket anant. Allt det där ältandet av vad som lir bäst för barnen, bäst för mig osv. H¨ller nog på att bli lite galen emellanåt. Ibland känner jag ju lite som Framtidsdrömmar skrivit ibland i sin tråd: tänk om det bara kunde hända mig något så att jag slapp leva kvar i detta hemska. Men samtidigt så vill jag aldrig lämna sessan...

Jag har forumet, men jag går också på samtal, på Al-Anon och pratar lite med vänner, men jag vill bara stampa på min dumma man och säga att jag villv ara utan honom, för när inte han är hemma så känner jag mig lugnare, mer sansad, gladare osv!
Jag förstår vad du menar, att jag borde ge honom tid på AA, men han bara fortsätter ju kalla mig saker osv och jag är ilsk och tänder på alla åtta med en gång så nu är jag förbannad och han påtalar det konstant... Men det skiter jag i! Jag ahr varit tydlig med att jag inte orkar stötta honom nu, men då står hans föräldrar och bror där och tycker att jag gör såå fel... Blä-familj!

Vill.sluta, tack för ett rba råd, men min man är ju kvar i tanken att "nu börjar ju vårt ljuva liv, han har ju inte druckit på några veckor, nu ska vi ha det lika gott som vi hade det innan förra supar-perioden", men jag ahr ju fått nog, jag orlar inte. Men han är ju arg på mig för detta så vi kan liksom inte kommunicera om någonting.

Mulletant, som jag skrivit så går jag på Al-Anon, men jag känner mig så frustrerad av allt så just nu är det bara virr-varr. Har liksom ingen koll, kan inte tänka ordentligt... Puh. Å ena sidan: skönt som du skriver att jag har insett att jag kan inte hjälpa en alkoholist, men samtidigt så har jag insett mitt medberoende, hur mycke tjag anpassat mig och nu försöker jag sluta med det, men vi bråkar ju bara om allt istället...

Ja, detta blev ett virrigt och argt inlägg, men jag har tröttnat på att ta skit. Som du skrev mulletant, sk´jukdom är ingen ursäkt att bete sig illa... Idag kom han hem och kallade mig "dumhuvud", som han ofta gör och som jag alltid har ogillat, men han menar att han bara skojar. Jag var allvarlig och sa att jag gillar inte det, och då säger han "Vad är det med dig, hur j-a grinig kan man bli? Jag har ju alltid sagt då"... Ja, men hur j-a trög får man bli: jag har alltid sagt att jag inte gillar det!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Fatta!!!

En annan sak som jag funderar mycket på är att ända sedan vi träffades så har jag ansett att han dricker för mycket, och nu visar det ju sig att han har haft problem ända sedan tonåren. Så, med andra ord har han inte koll på vem han egentligen är, jag har ingen koll på vem han egentligen är, och då känner jag ju att det handlar ju om evighetsålng tid innan han faktiskt skulel kunan må bra, har lärt känna sig själv osv, jag vill inte pausa mitt liv. Jag låter kanske kall, men jag har låtit allt mitt stå tillbaka under våra år tillsammans, jag har tappat vänner, stressat upp mig och känner att det är nog nu. Jag vill må bra, jag vill vara stark osv, jag vill inte pausa mig och mitt liv mer.

Är jag hemsk?

Alltså det här med sjukdom....

Ja, alkoholism är en sjukdom i den bemärkelsen att vem som helst kan drabbas, att den är obotlig och att det blir värre med tiden (om man inte slutar dricka, alltså), och att den ligger utanför alkoholistens egen kontroll.

Men. Att var sjuk ursäktar inte att vara en skitstövel. Står vi ut med glåpord, svek, lögner, hot och kanske till och med våld från vår partner bara för att h*n har cancer eller lunginflammation?

Jag blir så trött på alkoholisterna som använder det där emot oss anhöriga. Det är fult.

Men så bra ändå att han känner sig nöjd med mötet. Det är ett steg i rätt riktning!

Kram!
/H.

I anhöriggruppen som jag gick i träffade jag en hel rad olika kvinnor (och ett fåtal män, men då i egenskap av pappor, inga makar. hm, varför ser det ut så?) som befann sig i olika situationer. Alla hade det gemensamt att deras män var alkoholister, och av någon anledning hade hamnat på behandlingshem (ofta istället för fängelse efter rattfylla, men lika ofta frivilligt).

Det fanns mycket ilska (flycert, du har rätt, ilska är konstruktivt!), sorg, smärta, hämndbegär... allt möjligt. Och det var alltid gripande att höra dessa kvinnor berätta. De stod ut med så mycket skit innan vändpunkten kom. Deras män var så elaka mot dem. Ofta grät vi tillsammans där i gruppen, och det fanns alltid någon som kunde fiska upp näsdukar ur väskan till någon nykomling som överrumplades av gråten. Vi mer rutinerade hade ju egna med oss redan...

Men. En kvinna gjorde ett mycket starkare intryck än alla de andra, hur eländiga berättelser de än hade. Hon darrade som ett asplöv, knöt armarna hårt runt bröstet och kunde knappt prata. Det som skilde hennes situation från alla andras var tystnaden. Hon levde i en relation som hade blivit tyst. De hade inte sagt någonting alls till varandra på flera månader. Inte ens hej eller godmorgon. Och det gjorde henne galen, på riktigt. Hon önskade sig att istället befinna sig i någon av våra andras relation, där det yttrades många hårda ord. För allting är bättre än tystnad.

Så, snälla söta Framtidsvännen... bryt mönstret! Hamna inte i tystnadens tortyr! Det kommer äta upp dig! Du är värd så mycket bättre än detta.

Kram, gumman.
/H.

Bra, Nana! :-)

Kram!
/H.

Nu har jag läst hela din tråd och jag kan inte hålla tillbaka tårarna.
När jag läser om hur du kämpat och försökt så känenr jag så väl igen mig, när jag läser om alla saker du beskylls för så träffar orden mig som pilar i hjärtat, när du berättat om hu viktigt sex är för honom så tror jag nästan att du är jag, eller att jag är du...
Åh, vad jag önskar dig ett lyckligt liv! Och mig själv...

Någonstans i tråden såg jag att mulletant skrivit att Lelas rått henne att inte älta det som varit med sin man, eftersom han ändå är så väl medveten om allt som gått fel. Och det låter ju klokt, ni båda stötar mig im in tråd och verkar alltid så klocka, jag blir så glad av era inlägg. MEN JAG VILL JU FÖR F-N BANKA IN I HUVUDET PÅ MIN J-A MAN ATT HAN SÅRAR MIG, han förnedrar mig, förminskar mig och förstör mig. Han kallar mig saker, skäller på mig, vänder allt jag säger emot mig osv, och ja, sorry, men jag är inte beredd på att bara säga "Åh, stackars lille du, vi fokuserar på dig och det du har jobbigt med nu", när jag faktiskt har fått nog. Jag vill hellre säga "Din ynliga svin, fatta att du har svikit mig, sagt och gjort så mycket dumma saker ENBART FÖR ATT DU VALDE ALKOHOL ISTÄLLET FÖR OSS att jag inte längre kan glömma, förlåta eller komma över det".
Jag låter kanske som en kall häxa, men jag kan bara inte köpa att det är en sjukdom och därför ska jag bara finna mig i att ha blivit behandlad som en dörrmatta. Nähä, tack!

Varm kram (med lite ilska i, för med ilska kommer man långt!)

var viktigt och värdefullt för dig! Det är verkligen inte det sämsta.

Han visar med all tydlighet att han inte tänker (orkar?) lyssna, inte (förmår?) engagera sig.

Vet du, det verkar som om du inte att du når honom varken genom att tala eller skriva. Du, ni alla, "lever i en fruktansvärd tystnad" - "som tortyr" skriver du. "Det blir ingen rolig jul i år heller", skriver du. Vem annan än du kan förändra den situationen för dig - och barnen?

Vad väntar du på? Vad hoppas du ännu på? Vad hindrar dig ifrån att gå? undrar mulletanten