Senaste kommentarerna i forumet

Tack för era svar, det är hjälpsamt och det ligger mycket i det ni säger som att det blir jag som lever hans liv och det där med Jag, du, vi gillar jag. Vi pratar mycket om mitt nötande och överhuvudtaget så har vi en rak kommunikation där åtminstånde jag är 100% ärlig i vad jag känner. Det som händer nu är att jag blir så otroligt provocerad och arg. Ska försöka beskriva det som händer. Han kommer hit efter att ha varit på sitt första AA möte och berättar att det var bara han och en till kille där. Dom satt och pratade en timme och han berättar att han kan öppna en flaska utan att dricka ur den, varpå den andre svarar - men då är du ju inte alkoholist. Han har fastnat i detta att då kan han ju inte vara alkoholist. Nu är det ju inte riktigt sant utan det har ju varit så på den tiden vi fortfarande drack alkohol tillsammans så drack han förutom det vi drack tillsammans som kunde vara att dela en flaska vin, där jag fick ett glas så drack han i smyg både före och efter. Det är som borta för honom nu och han envisas med att ändå säga att han tror att han kan få till ett normalt drickande. Jag förstår att det inte hjälper att bli förbannad och att han förmodligen behöver den här processen. Men jag fattar inte, det har inte fungerat riktigt på flera år och han har försökt få det att funka men icke och ändå så fattar han inte. Det han säger är att han vill komma dit att han kan förstå och acceptera och att han gör allt han kan för det (vilket jag inte upplever) Han blir ju ledsen när jag går på som en bannhund men han vill ändå inte bryta när jag föreslår att det kanske är det bästa för oss båda. Jag antar att det är rädslan över vad eller när det går över styr som får mig att bli så arg. Han är ju nykter nu och går behandling, men bara två timmar/ vecka men visst händer det lite saker men det känns som att jag åker wasaloppet och han lunkar runt huset ungefär. Ska väl också tillägga att vi har bra stunder när vi inte pratar om det här. Det där med alanon är lite komplicerat för mig, jag bor på en liten ort och jobbar i socialtjänsten vilket innebär att jag har klienter där och det blir inte bra för vare sig dom eller mig. Men jag har barn som bor i en större stad och jag tänker passa på när jag hälsar på dom. Jag läser allt jag kommer över nu och det går framåt men jag har mycket att jobba med oavsett om vi kommer att fortsätta eller gå skilda vägar.

Sitt inte för länge i offerkoftan...
Ta ett papper och skriv ner (ärligt!) vilka fördelar du har att stanna kvar i detta förhållande..
Jodå, det MÅSTE finnas fördelar, annars hade du redan bestämt dig och börjat undersöka andra möjligheter..
För en del är det "ensamhet" som spökar.. Och egentligen, känner vi oss ensammast, i ett dåligt förhållande..
Har du fortfarande "drömmar" om att "ändra på honom"?
Säger som Dr Phil (oavsett vad man tycker om mannen, så har han vissa poänger!) Om det inte fungerar (eller h a r fungerat de övriga tusen gångerna) varför försöka på samma sätt?
Vi stångar ofta huvudet i väggen, gång, på gång, på gång, i våra förhoppningar att d e n här gången så..
Ekonomi? Ja, det är ett stort hinder, speciellt om HAN tjänar mer och står för en större del av kostnaderna.. Är det värt det? (kallas i så fall "prostitution inom förhållandet")
De "praktiska sakerna".. Ja, vi kvinns är ju såna "våp" vad det gäller det tekniska..
Handen på hjärtat, när behövdes de där "kunskaperna" på riktigt? Det finns massor av hantverkare (både tjejer och killar) inom ett telefonsamtals avstånd.. ;-D
Bekvämlighet?.. Jag vet hur vardagen ser ut, jag vet vad jag har.... Ofta, är det det nya och okända som skrämmer oss, ÄVEN om det skulle visa sig bättre i det långa loppet...
Vi får vår uppmärksamhet, även om den är negativ.. Vi har något som folk kan "tycka synd om oss "för..
Kort sagt, vi får uppmärksamhet och energi av att stanna kvar...
Frågan är, är det DEN sortens energi vill vill ha..?
Den enda som kan svara på det är vi själva!
Dröm inte bara om framtiden, börja leva den!
kram trollis

Jag läser runt i många olika trådar här....
Jag känner mig så himla misslyckad som inte kan stå upp för mig själv och verkligen säga orden rakt ut..jag vill inte ha det så här! Det är så många andra här på forumet som har tagit tag i sina liv och jag står bara och stampar.
Min sambo bara jobbar och jobbar och inget blir sagt. Detta psykiska helvete håller på att ta kol på mig. Varför kan vi inte prata. Men vi har ju aldrig kunnat prata annars så varför skulle vi kunna göra det nu. Jag sade, för en vecka sedan, att jag mår dåligt och vill prata. Det enda svar jag fick då "jag har inte tid".

Vet att allt är mitt ansvar..och det känns så tungt! Jag vill att någon ska hjälpa mig att ta mig ur detta, ibland vill jag bara svänga mot en lastbil på vägen- kanske skulle jag då få lite andrum på ett sjukhus. Men den tanken gör mig rädd då jag vet att jag kanske inte skulle överleva och att jag då skulle lämna mina barn. Jag är trött, värk i axlarna och ryggen, huvudvärk och glädjelös.
Jag vill så gärna börja leva! Jag måste hoppa, våga gå en annan framtid till mötes- en outforskad sådan- och hoppas att jag faller något sånär mjukt.

Jag är imponerad av alla som vågat ta steget till en förändring.

Hur går det för dig?
Skickar några styrke kramar på din nya väg! / trollis

Hej igen mammy!
Den perfekta medberoende "sopar banan" för den beroende.. Vare sig det gäller att dölja, eller blunda!
Vi "bortförklarar" saker för arbetsgivare, vänner och bekanta..
Vi ställer till rätta, när vår "beroende" gjort bort sig..
Vi döljer HUR mycket hen dricker.. Städar undan tompavor etc..
Vi "kollar alltid" vilket humör/stadium av bersusning hen befinner sig på, innan vi beslutar om det t.ex. är lämpligt att bjuda hem folk..

Vi "går på" lögnerna om "ont i magen", infektioner, depressioner, muskelvärk, ryggvärk etc och låter den beroende "sjuka sig" (ligga hemma och dricka som "medicin")istället för att ringa vårdcentralen, följa med och slå näven i bordet (som jag tror mulletant gjorde) och säga rent ut: Detta beror på alkohol-problem!

Att vi inte gör det, beror dels på skammen, men också på alla "hållhakar" vi har på varandra.. Dricker vi själva, så är vi definitivt mindre benägna att se oss som "medberoende" på ett konstruktivt sätt..

Dessutom, måste vi inse, att den enda VI, kan göra nykter är oss själva!
Visst kan vi ställa ultimatum, men vi MÅSTE vara beredda att genomföra det vi hotar med.. Annars händer, ingenting!
möjligen kan vi jämföra det med att vi slänger kuddar under den beroende när hen faller, så de kan kravla sig upp och fortsätta som förut..

/trollis

Hur är en perfekt "motberoende"? Har läst en hel del i denna forumsdel, så medberoendets tänk förstår jag till viss del, men jag vill s.a.s stämma i bäcken så att det blir rätt från början.

Du har redan fått två kloka svar, jag vill också skriva några tankar. Först: Du har kommit ett gott stycke på vägen när du ser så tydligt vad som händer! Kanske det viktigaste att du ser vad som händer med dig och du vill ändra mönstret. Kanske du kan berätta för din man - utifrån dig - att du ser och känner igen ditt "nötiga beteende" och att han blir tyst. Att du inte vill ha det på det sättet, att det beror på att du vill väl men vet att det inte är en bra väg.

Fortsätt ditt tillfriskningsarbete - sök upp Al-anon och/eller annan hjälp. Fortsätt skriva här hur det går för dig.

Också jag och mullegubben har fortsatt vårt gemensamma liv. Han var (som du kanske läst) nykter "med vita knogar" länge och jag förstår verkligen inte riktigt vad som hände när han verkligen blev nykter för sin egen skull. Jag bara accepterar och tar tacksamt emot allt gott som finns i livet nu.

Lycka till på vägen! / mt

Hej kraftverk!
Härligt att höra att du har lärt dig mycket på anhörigveckan!

Det är inte konstigt att du faller tillbaka. Du älskar honom, och det är ju egentligen den enda förklaringen som behövs. Var inte så hård mot dig själv!

Du skriver att han behöver dig nära för att (enklare) vara nykter. Det blir till en liten varningsklocka i mig när jag läser det. En alkoholist är världsmästare på att manipulera (ibland omedvetet) oss närstående, och att hänga upp nykterheten på din närvaro är en "fälla". För vad innebär det när hans drickande eskalerar? Är det ditt fel då? Hur skall du vara för att han skall vara nykter...?

Förstår du hur jag menar?

Jag och min gubbe är levande bevis på att det går att vända en sådan här situation, så jag är den första att säga att du inte skall ge upp tanken på en gemensam framtid. Men för att det skall funka så behöver ni båda två jobba på en lösning.

Han måste bli nykter. Bra att han närmar sig AA!
Du måste bli kvitt ditt medberoende. Ta hjälp av dina lärdomar från anhörigveckan, sök upp Al-Anon!

Kvinnan som ledde mina anhörigträffar (som jag gick på en gång i månaden i ett år) sa en gång att de relationer som klarar sånt här, är de där båda parterna tänker Jag-Du-Vi.
Först: Vem är JAG? Vad vill jag? Hur mår jag?
Sedan: Nämen, hej! Där är ju DU! Jag känner igen dig, vem är du?
Sist: Nu bygger vi ett nytt VI tillsammans.

Kanske kan den tanken hjälpa dig - den hjälpte mig! :-)

Och vet du, det tar tid. Maken min har varit nykter i två år nu, och vi är långt ifrån klara med vårt VI än. Vi närmar oss hela tiden, och vi har en väldigt bra relation. Men vi bär på sår och ärr fortfarande.

Var rädd om dig, gumman!
/H.

Erase and rewind...HUR kan du vara säker på det du tror?
Har du pratat med kursledaren?
Hur kan du vara säker på vilken "story" ditt ex har berättat? Skulle tro, att om han inte direkt ljugit, har vinklat och uteslutit en massa för honom komprometterande detaljer..

Det är din "medberoende-kidnappade" hjärna som serverar bilder av att "alla stirrar på dig".
Om de tittar, så kanske de istället tycker synd om dig?

I stöd-grupper för våldsutövande män, är man m y c k e t medveten om att alkohol är ett STORT problem!
Man brukar faktiskt rekommendera att dessa män kraftigt minskar ner alkoholintaget/slutar!

Så tro inte på det han säger, han försöker bara manipulera dig!
styrkekram / trollis

Kraftverk, det är som ett labyrintspel.. Du "trillar dit" på en ny variant på något du varit med om förut..
Då är det bara att resa på sig och "traggla" den välkända biten, som går mycket fortare nu, eftersom du vet vägen..
Du har fått en ny erfarenhet att "se upp" med!
Och ibland, måste personer man älskar, trilla ända ner i botten, för att de ska få förmågan att själva ta tag i sina liv..
Annrs är det ju DU, som "lever" hans liv..
Sluta slänga kuddar under honom! så länge du gör det, faller han skapligt mjukt!

Han kan behöva ett redigt blåmärke, som ömmar ett tag. Och människor som förklarar att detta är en KONSEKVENS av hans EGNA handlingar..

styrkekramar / trollis

Jag tror att du "lärt dig läxan" ;-D
Tycker att du har blivit riktigt bra på att både peppa och komma med råd till andra!
Du har ju varit där, så du vet verkligen vad det är fråga om.
Lycka till-kram / trollis

Jag har haft en fantastisk vecka på anhörigbehandling. Jag har lärt mig mycket och också fått bekräftat att jag gjort rätt när jag lämnat mannen som inte tar ansvar för sin sjukdom. Vi har ju inte haft så mycket kontakt på några veckor och jag har mått bra i det och det har också hjälpt mig att släppa taget och låta honom ta ett eget ansvar. Men när jag sitter här och är på väg på anhörigveckan, supernervös och lite rädd så finns det bara en person jag behöver och det är samme person som jag valt bort och då ringer jag till honom och han kommer och ger mig både tröst och peppning. När han sedan ringer mig i veckan och berättar att han beslutat sig för att gå på ett AA möte så blir jag väldigt glad eftersom han tidigare varit helt passiv. Det här gör ju att jag åter igen börjar känna hopp och när han på fredagen bjuder mig på mat så åker jag dit och tillbringar resten av helgen i hans sällskap. Det tar mig exakt 15 timmar innan jag är tillbaka på ruta ett. Jag börjar hoppas på oss igen och jag börjar tala om för honom vad han behöver göra och hur han ska tänka etc. Ja helgen har ju ändå varit bra och vi har varit i ett lugn på något vis men varvat med mitt nötiga medberoende som inte blir bra. Det blir en ond cirkel, ju mer jag pratar ju tystare blir han. Han har fortfarande inte förstått att han är beroende och på något vis fastnat i andra förklaringar som för mig är oförklarliga utifrån att han faktiskt varit helt mentalt besatt av alkohol under flera år. Medan han fastnar i det så fastnar jag i att till varje pris få honom att förstå att han måste kapitulera och ta emot hjälp. Jag är så rädd för att allt ska behöva rasa innan han förstår och då menar jag jobb, hem , körkort och rubbet. Jag vet ju att jag inte kan förändra honom, att jag bara kan förändra mig själv och ändå så faller jag tillbaka så fort vi får kontakt igen. Vilket skit det här är jag vill ha honom nära men behöver bryta om vi ska kunna bryta det här destruktiva mönstret. Han vill ha mig hos sig för att lättare klara av att vara nykter och jag hamnar bara fel om jag finns där och tror inte att det hjälper någon av oss egentligen. Fy vilken soppa det här är och jag vet varken ut eller in just nu. Vill att det ska bli bra för oss båda men hur?

Det att han förminskar dej, det är en väldigt vanlig härskar- teknik! Genom att skylla allt på dej, ser han till att du får dåligt samvete och HAN får övertaget. Låt inte honom få det, genomskåda honom!

Styrkekramar!

Ja, jag menade ju såklart inte att du måste gå i kloster. Bara att du ska tänka på dig själv nu i första hand. Men klart du behöver ha roliga saker i ditt liv också!

Ringde exet för att jag vill ha mina saker som är kvar hos honom. Har tidigare bett om mina saker över sms, han har då svarat att jag måste ringa om jag vill något. Samtalet tog en vändning som jag inte alls önskade.

Han ville ha en ursäkt för att jag kränkt honom på senaste tiden, skrek, krävde, vägrade svara på när/hur jag kan hämta grejerna, ville inte ha någon kontakt med mig alls om jag inte ber om ursäkt.
Han har ju rätt i att jag har kränkt honom. Jag har varit en riktigt jobbig person som har öst ur mig elakheter. Men jag kan inte be om ursäkt, inte än i alla fall.

Vet inte om det var ett sätt för honom att känna att han har kontrollen, att det är han som inte vill ha kontakt med mig och egentligen borde det ju inte spela någon roll då ingen av oss mår bra av att ha kontakt.
Han säger jag måste ta itu med mina kontrollproblem, att jag är sjuk i huvet, och det har han ju rätt i men jag vill inte ge honom det. Hoppas hitta styrka på al-anon mötet ikväll.

Att jag har gjort honom så illa gör verkligen ont. Han har såklart gjort mig illa också men jag vill liksom inte tävla i vem som sårat vem mest. På något barnsligt sätt kändes det bättre förut när det var jag som sa att jag inte ville ha någon kontakt, att få höra det ifrån honom gör ont. Min självkänsla har varit så beroende av hans bekräftelse förut att även nu, när jag vet att jag mår dåligt av att vara med honom, så blir jag så oerhört påverkad av att höra att han inte vill vara med mig pga hur mycket jag sårat honom och att jag inte är tillräckligt rolig och intressant för honom att stå ut med mina dåliga sidor. Jag skäms så över hur jag har betett mig och han säger att alla hans vänner, hans terapeuter, alla i gruppen(terapi för våldsutövande män) säger att jag är farlig för honom och att jag skadar honom. Det var väldigt hårt att höra och i den här lilla stan vågar jag knappt möta någons blick längre.

tack men ja förstår va du menar ja själv råder andra att inte göra så men just nu gör ja det för att få det där sexuella behovet av en annan än han...

det där andra med att bekräfta sig själv kommer säkert sen =)

jag menar verkligen inte att ta någon glädje ifrån dig men tänk dig för både en och två gånger innan du ger dig in i en ny relation bara. Att söka bekräftelse ifrån andra kan ibland vara "den lätta vägen", däremot att få den av sig själv, att känna att man duger som man är och att lära sig tycka om sig själv är svårare, men viktigast.

Kramar!

skriver av mig

just nu är jag mycket arg, jag kan bli arg för inget när det gäller den där mannen... nu har ja haft kontakt med en annan jag troligtvis kommer träffa snart =) det håller mig uppe... att jag kan börja gå till andra o få intresse

Det är så mycket ja vill ta tillbaka... tid tex.. det går inte..
jag är bara så arg och sviken just nu... ja låg o tänkte på en massa fördelar igår som jag kommer få nu... det är många de... men ändå är jag arg

Skönt att kunna hjälpa till, på rätt sätt för en gångs skull..........
//A

Känner mej fortfarande nästan euforisk över gårdagskvällens pubafton, att man kan ha SÅ roligt hade jag ingen a-a-a-aning om! Får väl passa mej så jag inte blir besviken nästa gång, detta var ju faktiskt (tror jag i alla fall) första gången i mitt liv som jag varit nykter frivilligt på en fest, det har ju hänt att vi har betalat massa pengar för taxi för att ingen av oss vill köra...Bor man på landet är avstånden och taxiräkningarna stora.

Ett kanonställe, det här forumet, tack alla okända vänner för att ni finns här och skriver så flitigt! Mycket att läsa och läsa ifatt, men helt otroliga mängder kunskap och livserfarenhet! Kramar!

...Blir VÄLDIGT LÄTT dubletter på det häringa forumet med mobilen... ;-)

Fortsätt så det ger bara mer känsla och du fixar alles!
Kul att läsa, kul att veta!
Youre the one!
/A

där vi har lite intresse. Pubafton. Jag körde, ska jobba i morgon. Det gick fantastiskt bra, sambon klämde förvissom fem öl, och kommer må efter det i morgon, men jag ville inte ens lukta på hans öl. Hade roligt, dansade och skrålade nästan lika duktigt som de andra. Det GÅR alltså att ha roligt utan sprit, vilket härmed torde vara bevisat, hi-hi, jag brukar inte ens dansa när jag är full. ;-)

Framtidsdrömmar!
Jag kan inte ge några råd nu på grund av min egen situation men jag förstår vad du menar.
Just nu håller jag på att fixa vårt hus som skulle bli vår dröm! Nu gör jag det för att fortsätta ensam.
Ville så gärna detta med min sambo och nu känner jag mig ensam.
Tack för att du skrev det om att det känns som ett misslyckande. För det är precis så det känns.

Ser inte ljuset i slutet av tunneln än men jag hoppas för min, din och alla andra människor att det ljusnar snart.
Tänker på dig och det känns skönt att veta att man inte är ensam och det känns hemskt då jag önskar att ingen ska behöva ha det så här!

Kramar till alla!!

Jag läser runt här i trådarna och kan känna att många lider dessa våndor som jag inför att lämna. Stigsdotter har planer i sitt huvud och sitt inre, Sjöstjärnan förstår inte varför och hur hon älskar sin sambo.... Jag har också köpt saker för att på något sätt kompensera den jobbiga tillvaron emellanåt (såsom Stigsdotters säng-köp-funderingar). Man tror någonstans att bara vi gör detta så blir det bra...ett tag sen är man i samma rulle igen. Återigen kan inte lycka och kärlek köpas för pengar. Jag känner också igen känslan av att inte förstå varför det är så himla svårt att ta steget och lämna en dålig relation. Jag fick en annan tanke kring detta ned separation när jag var på mitt senaste nöte med min terapeut..Jag har alltid sett en separation som ett misslyckande (att man ger upp) från min sida, att jag inte lyckats hålla ihop familjen och göra alla glada och lyckliga. Kanske är det den känslan som jag sliter med varje dag. Dock fick min terapeut mig att se det hela från ett annat håll; "se det inte som ett misslyckande och som att du ger upp utan se det som ett val att gå vidare i livet och öppna upp verligeheten för nya roliga saker, ni kanske faktiskt kan bli bästa vänner". Jag bearbetar detta i min hjärna nu varje dag, försöker ställa in mitt sinne positivt och bli av med lite av min rädsla för att släppa kontrollen över min framtid. Det är jättesvårt men jag börjar förstå att det är nödvändigt.

Läste också "familyportrait´s" tråd. Jag fastnade i meningen att hennes pappa alltid sagt att han vill ge sina barn allt han själv inte fick. Dessa ord har min sambo också alltid sagt, han har därför överöst barnen med saker av alla de slag men egentligen sällan FUNNITS där för de i vått och torrt. Just nu känns det som att han kanske har börjat fatta att han måste finnas för barnen. Kan det bero på att jag håller på att förändras??

Kram där ute!