Senaste kommentarerna i forumet

Så rätt Lelas, ang det där hur man tänker. Personlighetsförändringen är ju det som omgivingen märker, och det var också det jag tryckte på när jag talade med min sambo igår kväll.
Han sa i alla fall att han tänker sluta dricka. Självfallet hoppas jag att han menar det den här gången, men jag är ju medveten om att det kan vara så att det är ett löfte som inte kommer att hållas.
Det blir till att ta en dag i sänder.

Åter igen Tack för det fantastiska stödet från er alla!

Jag har undrat så hur det har gått med dig..
Inget uppbrott är lätt. Man sörjer! Mest sörjer man nog den "framtid" man drömde om.. Det där att bli gamla tillsammans..

Men innerst inne, tror jag att du har förstått, att den kanske ändå ligger bakom dig idag..?
DU kan aldrig ändra på hans förhållningsätt eller få honom att sluta dricka om han inte själv väljer..

Genom att inte ställa några krav, accepterar du ju att han dricker, så det finns egentligen inga andra val..

När man står med konflikten inpå sig, så tycker man allt bara tornar upp sig, men du ska veta, att det finns mycket mer ork i en människa, än man tror!

Det är inte DU som är misslyckad! Det är inte DU, som väljer alkoholen istället för familjen..
Vem vet, kanske är det här ett sätt för honom, att slippa "ta på sig skulden".. DET, är nämligen mycket vanligare än man tror.. Ingen vill ju "bära hundhuvudet", även om man innerst inne vet att man betett sig på fel sätt..

Kom ihåg, att gränsen för hans "fria vilja" (att t.ex. dricka sig idiot-full) går vid gränsen för DIN fria vilja (att han ska vara nykter)

Han kan aldrig hävda, att enbart "hans vilja" ska råda i förhållandet.. Vill han fortsätta att dricka,(utan att inse att det ÄR ett problem som HAN kan lösa) så får han det, men utan familj..

Styrkekram /trollis

Vad bra, Miss K! Även om mycket är oklart inför framtiden, så är det här ett första steg. Utan den här fasen kommer ju ingenting förändras.

Mitt svar på hur man klarar av detta är samma som så många gånger: sök hjälp. Jag hade aldrig fixat alla turer med akuten och behandlingshem utan mina olika samtalskontakter.

Kram!
/H

Vad skönt att han gick med på att bli körd till akuten.. Kan tyvärr inte sia om vad som händer, men känner att just detta, är ett första steg!
På något sätt, kanske han fått en egen AHA-upplevelse angående missbruket..

DU ska inte ta ansvar för vad som händer härnäst, det ska han göra själv!
Nu ska DU ta hand om DIG, så att du inte fortsätter att "slänga kuddar" under honom när han faller..
För då är ni snart tillbaks på ruta ett!

Skriv gärna hur det går, jag håller tummarna!

Kram /trollis

Hej Framtidsvännen!

Ja, bollen är i rullning hos dig, utan tvekan. Det är skönt att läsa hur du har, långsamt som Adde säger, öppnat ögonen. Du är på rätt väg!

Får jag ge dig ett råd om brevet? Tvinga honom att läsa det! Sätt honom på en köksstol, sätt brevet i handen på honom, släpp honom inte med blicken förrän han har läst det. Ja, det kommer vara svårt för dig, men du behöver ta kommandot nu.

För så länge du väntar på att han skall läsa brevet och sedan tala om det för dig så att ni kan rensa luften - då har han makten över dig! Om han löser brevet, då brakar helvetet löst i hans ögon (dvs du stör hans drickande) och det vet han. Varför skall han då läsa brevet? Om han inte gör det så fortsätter ju allt som vanligt... Och han kan fortsätta dricka.

Han har fått sin chans att läsa brevet i sin takt, nu är det dags att du tar befälet och visar vem som bestämmer!

Kram!
/H.

Välkommen hit, Grön!

Jag tänker att vi medberoende och alkoholisterna pratar förbi varandra när det handlar om mängd alkohol. För alkoholisten handlar det om deciliter men för den medberoende handlar det om just personlighetsförändringen. Eller hur? Det spelar alltså ingen roll om din man har minskat sitt drickande, så länge du fortfarande upplever att han förändras av det. Och därför är en diskussion om mängd dömd att misslyckas - för alkoholisten kommer fortsätta mäta sin framgång i deciliter.

Du har redan fått rådet att sätta ner foten ordentligt, och det håller jag helt med om. Men jag vill lägga till att det inte måste innebära en väg bort från honom, utan att det faktiskt kan vara vägen tillbaka. Det går att vända en sådan här situation! Jag är ett levande bevis på det, jag och min numera nyktre make. Men, det bygger på att du är övertydlig med dina gränser och inte backar. Sedan är valet hans.

Kram!
/H, tillfrisknande medberoende

Tack själv, Framtidsdrömmar! :)

Det har hänt en del sen i går. I morse fick han abstinens och ångest och beslutade till sist att han ville bli körd till akuten. Jag trodde verkligen att han skulle ångra sig under vägen, men han har nu varit inlagd i snart 12 timmar och verkar må utmärkt.

Vi får väl se hur det går om en dag eller två...Ibland inbillar jag mig att han inte är så sjuk. Jag jämför med andra som dricker större mängder eller hamnar i bråk o.s.v.
Andra stunder tänker jag att han kanske kommer att hålla på som innan i ett år eller så innan han blir mer stabil. Att avgiftningen inte har någon som helst betydelse.

Ni som har erfarenhet av den här "fasen" får gärna berätta. Är det t.ex. vanligt att man kan få komma på behandlingshem direkt efter. Vad händer när arbetsförmedlingen får veta?

Ska nu försöka koppla av från alla dessa tankar kring alkohol, läser nog för mycket.

Miss K

Hej Framtidsdrömmar
Har läst lite av inläggen i denna långa tråd. Jag tycker att det var bra av dig att skriva ett brev. Det blir som en slags utlopp för känslorna för en själv. Jag skrev också ett brev till min sambo, men det var mer i miniformat. Kanske ändå att det fick honom att förstå min situation bättre.

Synd bara att din sambo inte vågat läsa brevet ännu. Det verkar som att du har tagit tag i saker och börjat tänka på dig själv också.

Hälsningar
Miss K

Hoppas på en bra uppdatering,
Håller fingrarna o kors!
Kramar/A

att om det blir besvärligt så går du. Visst vet du vart du ska ta vägen? Kram igen / mt

Låten med Martin Stenmarks låt "jag kommer inte hem ikväll" är faktiskt en låt som jag lyssnade mycket på redan hösten 2006. Jag satt då i mitt nybyggda hus och kände redan då att jag ville kasta loss..... Åren går, det är skrämmande.
Texten i låten säger så mycket om mig. Jag ska plocka fram den låten i mina spellistor och lyssna, tack för tipset Mulletant.

Jag är på jobbet och timmarna går, snart är det dags att åka hemåt. Hem till min sambo som varit ensam hemma idag (barnen är med mormor och morfar), jag är orolig för vad som väntar..har han läst brevet? Om han gjort det, hur reagerar han?

kommer mig att tänka på Lisa Nilsson http://www.youtube.com/watch?v=x8hgevU_djM och

Musik kan ge sån oerhörd kraft - en nära vän till mig genomförde efter lång tvekan en skilsmässa och för henne gav den här sången den avgörande kicken http://www.youtube.com/watch?v=qYg9Uspx_ao&feature=related

Välj den musik som passar dig eller vad som än ger dig stöd och styrka.

Kram / mt

Du sätter huvudet på spiken. och ååååååhhhhhhh jag blir så ledsen då
jag inser hur mitt eget beteende sårat min älskade fru. Hur många gånger hon sagt åt mig att sluta.
Skönt att ha denna insikt.
Jag blir bara starkare och starkare, men ensam är inte alltid stark,.

Och du Gröna sköna, är INTE ensam!
Vi är ett gäng som befinner sig här, vi alla är i olika skedeen i livet men vi har ALLA en sak gemensamt.
ALKOHOLEN, detta gift som tär och förstör.
80% av alla familjerelaterade brott som sker i hemmet är alkoholrelaterat.
85% av alla oprovoseradevåldsbrott utanför hemmet (på stan och utanför disco/barer etc) är alkoholrelaterat.
70% av alla dödsolycker med bil är alkoholrelaterat.

Skulle Alkohol som uppfinning kommit idag skulle den förbjudas, på samma sätt som cigaretter.
Kostar samhället massor.
Skapar oändligt mycket LIDANDE!
jAG lider MED DIG GRÖNIS!!!!!
kRAMAR I MASSOR!
//A

en "inofficiell" devis som bla används i AA-kretsar och som kanske kan ge dig kraft Framtidsdrömmar :

Långsamt kommer man längst.

Jag kan inte annat göra än att önska dig lycka till och hoppas att allt går smidigt och luygnt till.
FÖR BARNENS skull, gubben är förverkad i mina ögon!
Bort bort bort, iväg och se dig inte om.
Som när man varit på toa, man spolar. Bort med allt, man ser inte undrande efter det.
Man bryr sig inte, bara det försvinner.

Önskar dig lycka till med "toabesöket"
//A

Det är precis så det blir, när vi inte talar klartext, utan förväntar oss att folk ska bete sig på ett visst sätt..
Vi håller väldigt hårt på "outtalade sociala koder", för att sedan bli tysta och tjuriga om vår omgivning inte följer dem..

Vi måste nog lära oss, att vår omgivning inte består av tankeläsare..
Ett klart uttalat budskap, behöver inte vara elakt, men ska heller inte kunna missförstås..

Ha en underbar söndag allihop! kram /trollis

Tack för ert fantastiska stöd!

Har ägnat en stor del av morgonen till att läsa tidigare inlägg. Det är ibland läskigt hur mycket man känner igen sig i vad andra skrivit, samtidigt som det känns fint att veta att man verkligen inte är ensam i detta.

Jag ska ta mig i kragen och sätta ned foten. Hans prioriteringar har fått fortgå på tok för länge, och jag kan inte utsätta mitt barn för den personen han är när han dricker. Nu ska jag ge mig ut på en lång promenad och samla tankarna.

Stor kram till er alla.

till dig i regnrusket. Jag har tittat på sommarpratarna. Tack för alla tips och råd du ger mig på vägen...

Känns som att du har helt rätt......
Det har börjat rulla nu, jag känner det.

att när en rörelse kommit tillräckligt långt går den inte längre att stoppa.
Kram / mt

Igår kom jag hem efter jobbet. Sambons grogglas stod på köksbänken och det dracks sedan minst en grogg till innan han gick och lade sig. Jag känner mig totalt nonchalerad, inte värd att respektera eller försöka förstå. Som han sade i telefonen till mig i fredags "du är så jävla dum i huvudet" när jag tyckte att det var konstigt att han ännu en gång åker til sin hemby och inte talar om att han ska stanna över natten pga att de ska ta reda på älgkött. Jag är alltså dum i huvudet bara för att jag ifrågasätterm han agerande.."du är så jävla dum i huvudet, vad är det som har hänt med dig egentligen"? Detta är hans ord... De gör ont och det blir flera sår. Det känns som att han verkligen inställt sig på att provocera mig med sina groggar, bara för att han inte ska hamna i underläge och att jag minsann inte ska tala om för honom hur mycket han får dricka.
Jag orkar inte med kampen mera, känner mig bara tom. Han har fortfarande inte läst brevet. Jag blir bara mer och mer stark i mina känslor kring det jag skrivit.

Idag är det fars-dag. Jag och barnen fixade presenter och kaffe på säng innan jag åkte till jobbet. Jag gör detta för barnens skull, jag känner INGENTING. Det jag känner igen är de andra fars-dag dagarna genom åren. Dessa söndagar har alltid inneburit bakfylla i olika grad och jag har haft dålig magkänsla pga osämja och bråk kvällen innan då jag varit besviken och ledsen.

Jag fortsätter läsa igenom min tråd. Har kommit till ett inlägg där jag skrivit att jag skulle ha gjort något åt min boendesituation under sommaren 2012......Detta har jag inte gjort. Jag har alltså svikit mig själv. Måste ladda och se framåt. Jag längtar efter min massagestund i morgon, det var faktiskt ganska länge sedan jag såg fram emot något.

nämnde i ett TV-program igår att han numera inte dricker alkohol. Är han en tänkbar "talare" på den kommande träffen? / mt

att du skulle skriva ett svar till Grön. Du vet så väl vad det handlar om och du beskriver det så bra! Du har kommit långt sen februari när du skrev ditt första inlägg här.

Kram till er båda! / mt

När vi fick vårt första barn och 1½ år senare vårt andra (de är idag 10 och 12 år) så trodde jag att allt skulle bli bra. Han skulle sätta familjen först och se ett annat liv bortom fester och "kompisar", jag skulle kunna rädda honom från det destruktiva förhållande han hade till flaskan. Detta skulle lösa sig av sig självt, man mognar ju och inser vad som är viktigast här i livet när man har familj.....Eller...?
Nu sitter jag här idag med en stor sorg inom mig att min familjelycka inte blev som jag önskade och hoppades, att min och sambons kärlek tillvarandra inte har växt sig starkare med åren snarare tvärtom och att vår familj nu håller på att rämna.
Jag har under åren skrikit, gråtit, varit förtvivlad, hotat och vid några tillfällen även slagit honom på armarna i ren desperation över att få honom att lyssna där mina ord tagit slut. Ibland har allt detta hjälpt, i kortare stunder men det har alltid återgått till överdrivet drickande. Detta har "varit mitt fel" i min sambos ögon. Jag har försökt vara snäll, laga god mat, funnits tillhands, intalat mig själv att jag överreagerar, ställt upp på sex (fast jag egentligen inte velat, för husfridens skull), bett om förlåtelse trots att jag bara uttryckt min förtvivlan och oro.. Listan kan göras lång.
Jag vill med detta inlägg berätta att jag känner igen din känsla. Det har tagit mig alldeles förmånga år att förstå att jag inte kan göra något åt hans alkoholberoende om han själv inte vill, detta har blivit på bekostnad av mitt eget välmående. Jag har skrivit på forumet sedan februari-12 och jag har kommit en bra bit påväg till att hitta mig själv igen. Det är inte lätt, vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och dö, för att slippa inse att vår tid är över, det går inte att reparera som dagsläget nu är. Jag har fortfarande lång väg kvar.

För din och barnets skull; stampa ner foten itid, uttryck din oro och dina känslor/behov i tid. Låt det inte bara rulla på. Känn efter hur DU mår och vad DU behöver och vad som gör DIG ledsen och förtvivlad. Försök prata med honom om detta, låt det inte bara rulla på. Det blir inte bättre om man inte diskuterar och tar tag i problemet. Jag vet, för jag har provat. Tystnaden är den värsta.
Jag säger som alla andra. Läs i olika trådar- det hjälper dig att sortera tankar och ibland kan man också "förstå" det sjuka i olika beteenden. Hoppas att det hjälper dig en bit på vägen.
Lycka till!