Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner en sådan konstig känsla av befrielse efter att jag skrivit brevet och lämnat över det. På något vis har min själ fått säga sitt och det har lättat så på tyngden jag bär...inom mig.
Konstigt att det kan kännas skönt när det egentligen är något som gör ont och som jag vet kommer att göra honom ledsen. Men jag har kommit till en punkt nu när jag inte kan hålla detta inom mig längre.
Han har ännu inte läst brevet, det gör mig ju naturligtvis lite orolig för jag vet ju att han en dag gör det och då måste jag stå upp för det jag skrivit.
Jag hoppas ändå att han läser det snart.

Igår började jag läsa min tråd från början igen, jag orkade bara första sidan sedan kändes det så tungt så jag får fortsätta någon annan dag när jag känner att jag orkar. Vissa saker jag läste kommer jag knappt ihåg men minnena kommer åter och känslorna likaså. När jag läser ser jag hur sjukt detta är....

Kram där ute!

har varit lugn!
Det du beskriver är skrämmande och låter som psykisk misshandel. Jag upprepar Lelas råd här ovanför, sök hjälp hos dina kontakter!
Gör det idag! Jag klistarar in en länk till Tuvaforum

http://www.tuvaforum.se/

Styrkekramar! / mt

Men vännen!! Vad ledsen, och rädd, jag blir! Gumman!

Och dessutom: jag blir förbannad på karlsloken som gör så här mot dig! Fy 17 vad fult att använda dottern som gisslan för att pressa dig!

Du behöver hjälp med detta, flygcert. Nu. Inte "en dag" utan nu. Det här är en situation som är farlig för dig, och för ditt barn!

Du kan ringa
http://www.kvinnofridslinjen.se på 020-50 50 50, dynget runt
eller
https://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast på 112 (begär jourhavande präst), mellan 21 och 06 varje natt

Och du listar ju en hel rad med kontakter som du redan har. Ring din advokat! Ring socialen!

Eller, ring polisen! Du kan faktiskt göra det, du har tillräckliga argument för det. Ring!

Jag har dig i mina tankar, och i min aftonbön, ikväll. Du är inte ensam. Kram!
/H.

Hjälp mig... Jag är ju så rädd för honom, hela mitt inre håller på att sprängas och jag kommer inte överleva detta, men samtidigt får jag inte med prinsessan. Vad ska jag göra??? Hjälp mig!!!!

Igår kväll lämnade jag min man.

Jag hade lyckats hyra en stuga av en gammal vän, packade ihop mig & barn i tysthet och stack innan han kom hem från fotbollskväll med jobbarkompis, men det slutade med att han hotade mig med att anmäla mig om han inte fick ha flickan, varpå jag ringde polis och rådfrågade: jo, det kan ligga mig i fatet i framtiden så jag fick inte stoppa honom, så han kom och hämtade mig och prinsessan och jag fick snällt backa på allt jag sagt och han fortsatte tala om för mig att jag minsann aldrig ska få ha prinsessan för hon vill inte vara hos sin hemska, känslolösa mamma.

Och jag börjar förstå hur rättslösa kvinnor och män känner sig som befinner sig i riktigt utsatta relationer, hur man än gör så går det ju tydligen inte. ALla rådde mig att lämna: folk på socialtjänsten, Bris, AA, Al-Anon, min advokat och så slutade det ändå med att här sitter jag nu, tillbaka i detta jävla fängelse. Maken har inte ens gått tilljobbet idag, för ananrs är jag redo att börja packa mina privata saker, för en dag kommer jag att dra.

Om jag bara överlever tills dess...
För jus tnu känne rjag mig som julia Roberts rollfigur i Sova med fienden... Men bara det at tjag itne förstår hur jag ska överleva.

Igår kväll lämnade jag min man.

Jag hade lyckats hyra en stuga av en gammal vän, packade ihop mig & barn i tysthet och stack innan han kom hem från fotbollskväll med jobbarkompis, men det slutade med att han hotade mig med att anmäla mig om han inte fick ha flickan, varpå jag ringde polis och rådfrågade: jo, det kan ligga mig i fatet i framtiden så jag fick inte stoppa honom, så han kom och hämtade mig och prinsessan och jag fick snällt backa på allt jag sagt och han fortsatte tala om för mig att jag minsann aldrig ska få ha prinsessan för hon vill inte vara hos sin hemska, känslolösa mamma.

Och jag börjar förstå hur rättslösa kvinnor och män känner sig som befinner sig i riktigt utsatta relationer, hur man än gör så går det ju tydligen inte. ALla rådde mig att lämna: folk på socialtjänsten, Bris, AA, Al-Anon, min advokat och så slutade det ändå med att här sitter jag nu, tillbaka i detta jävla fängelse. Maken har inte ens gått tilljobbet idag, för ananrs är jag redo att börja packa mina privata saker, för en dag kommer jag att dra.

Om jag bara överlever tills dess...
För jus tnu känne rjag mig som julia Roberts rollfigur i Sova med fienden... Men bara det at tjag itne förstår hur jag ska överleva.

Det låter som om du skall komma iväg, för att hitta tillbaka.
Schas bort med dig, ta tid att läka, det behöver du.

Du kommer m så bra av det!!!!!
/A

Heja dig (igen)!

Jag skrev också ett brev till min man när det var som svårast. Jag hade så mycket jag behövde få sagt till honom, men har var inte mottaglig (läs han var onykter) när jag behövde prata. Då funkade brevet bra, för jag kunde skriva när det passade mig och han kunde läsa när det passade honom.

Men, fy tusan så svårt det var att skriva. Och nu vet jag ju att han tyckte att det var minst lika svårt att läsa.

Kram!
/H.

Hej flygcert!

Du är inte hemsk. Du är trött.

Jag tror att jag aldrig i hela mitt liv har slappnat av så mycket som när jag fick ett dygn ifrån maken, när allt var som jobbigast. Ett par vänner ingrep och tog honom med sig hem till sig, så att jag fick vara själv och vila.

Jag minns hur mina trumhinnor fladdrade inne i öronen. De letade febrilt efter ljudet av prasslande påsar, öppnade och stängda köksluckor, steg på trappan... sånt som de hade lyssnat efter i flera år. Det gjorde nästan ont i öronen, som någon sorts fantomsmärta.

Så, så är det. Du behöver vila. Om du inte gör det nu så kommer du aldrig orka. Lyssna på dig själv, och ägna åtminstone ett par dagar åt att vara ifrån honom. Gör det!

Kram!
/H.

Hej Bobo!

Vet du.... det är inte du som kan få honom att fatta det. Det kan bara han själv göra.

Det finns ju många olika sätt att definiera vem som är alkoholist, men ett är att det är en person som har försökt sluta dricka (kanske väldigt många gånger) men misslyckats. Jag tänker att det är där som din man befinner sig nu. Han försöker sluta, men misslyckas. Och kanske kommer det att upprepas några gånger, och förhoppningsvis leder det fram till en insikt hos honom att han faktiskt inte kommer kunna ta bara ett glas.

Var rädd om dig!
/H.

Hej Framtidsdrömmar! Jag håller tummarna för att det hela löser sig till det bästa för er båda, hur det än blir!
Visst finns det rädsla.. Och anfall brukar ju vara första/bästa försvar...
Hoppas att han besinnar sig och förstår att du menar allvar!
Mycket modigt och bra, att du överlämnade brevet personligt. Det ger mer tyngd i det hela!
Styrkekramar / trolllis

Ja, det är nog så att det man kan se och läsa om faktiskt går rakt in i hjärtat och går liksom inte att ångra.
Jag lämnade iallafall över brevet igår, personligen vilket kändes skönt eftersom jag hade tänkt lägga det i hans bil först. Detta för att jag var rädd att möta hans blick. Men jag bestämde mig för att titta honom i ögonen och be honom om att läsa brevet.
Han blev rädd, det märktes. Han lade brevet i sin nattygsbordslåda så nu återstår det bara att vänta tills han läst det.....

"allt" blev så mycket tydligare när det är synligt i skrift på papper. Då man (han, du) kan gå tillbaka och läsa om och om igen... Kanske det är därför det är mer klargörande att skriva ( t ex här) än att bara tänka runt, runt. Det man tänker, säger och hör har en högre grad av flyktighet (för de flesta) och är inte påtagligt på samma sätt som det skrivna ordet. Kanske att det därför är mer hisnande (och oåterkalleligt) att överlämna 12 skrivna A4 sidor med vad du tänker och känner om ert liv och om framtiden. Kan det vara så? Styrkekram i natten! / mt

När maken tycker att allt är fantastiskt så anser han även att jag ska tycka det. Och det står mig upp i halsen. Han vill att vi ska åka iväg en vecka tillsammans, och jag bara känner att jag skulel vilja ha en vecka ifrån honom. SÅ hemsk är jag... Jag vill bara komma ifrån, reda ut i huvudet om jag vill leva med honom eller inte: om jag orkar leva med honom, alla hans missbruk och hans elakheter.

Ge mig ett tecken...

Förstår att det e verkligheten absolut!

Bara jag får honom att fatta det!

En gång alkolist alltid alkolist.
Det går inte att pröva ett glas. För sedan går det en tid och då prövar man ett nytt glas. Och det kanske går vägen.
Sedan tar det inte lång stund innan man känner som du säger suget, och man prövar ytterligare ett glas.
Så kommer en ny helg och då det fungerade att dricka ett glas förut utan att man föll igenom kan man nog ta ett glas både fredag och lördag.

Rätt vad det är så är det onsdag, lill lördag och då kan det vara gott med en flaska vin att dela till det goda köttet.
Sedan är karusellen igång. Ett glas blir till två som blir tre.
Och så fortsätter det.
Alkolisten tänker oavbrutet på hur han skall få mer .........
Onsdag, torsdag och så helgen fre/lör....... lika bra att avsluta helgen med god middag på söndagen.

Kanske vbar en tung helg, så då behöver man ha en stärkare på måndagen så man återhämtar sig.
Uppehåll på tisdagen då man börjar planera inför helgen..................

Detta är nog en light historia av hur det KAN bli om man efter ett uppehåll prövar
ETT glas.

Men, man måste SJÄLV komma till insikt och sätta sina egna värderingar.
Vad är viktigast för mig. Familj, fru och barn. Kunna unna sig lite extra eller är det bättre att lägga tid och pengar på alkoholen?

Bobo, detta är verkligeheten.
Like it or NOT!

TYVÄRR MEN SÅ ÄR DET.................
Önsklar dig lycka till!!!!//A

Heja dig! :-)

/H.

Är i samma sits som dig, men min man har efter allt tjat så fick jag iväg han till pool.
Han gick där och kryssade i kalendern och va peppad, i ett par månader sen ville han prova igen
Om han kunde dricka nått glas till helgen. Till en början gick det jätte bra. Men tills i helgen, då kom
Han och berättade att han kände sug. Jag blir besviken på mig själv och på han. Varför tillät jag han att
Testa på det igen, varför stod jag inte på mig!!
Jag ville ju inte tillbaka i detta träsk.
Återigen har jag fått iväg han på träff och hoppas nu att det går vägen.
Men tyvärr säger magkänslan att om några veckor kommer han komma
O säga " va e detta för liv? Ska det va såhär tråkigt att man inte kan unna
Sig ett glas till helgen....

Va ska man göra ?

Helt fantastisk en enastående tjej! Önskar att det fanns mer av din kaliber.
Det är väl klart som korvspad att du skall ge honom brevet.

Låta han få läsa igenom det i lugn och ro.

Sedan skall ni sätta er ner och disskutera er fram till en lämplig lösning på dilemmat!

Thats it, du har hela tiden suttit med facit i hand.
Och nu är du här redo att sjösätta.

Jag hejar på i min tågkupeé på nykterhetens tåg.
Det är fullt med folk härinne som hejar och apploderar för DIN skull!!!!!

Kramar i natten..........
//A

Jag har äntligen, efter att ha försökt i över 1 år, kunnat få ner mina ord, känslor och tankar på ett papper,
Jag skrev och skrev i 5 timmar igår, ett brev till honom på 12 A4 sidor.
Det kändes så befriande att äntligen kunnat sätta ord på vad jag känner och behöver.
Kruxet är nu att jag inte vet om jag vågar ge det till honom, det blev jättesvårt. Jag har läst det för 2 av mina vänner och de tycker att det är jättebra skrivet, utifrån mitt hjärta.
Varför kändes det så rätt att ge honom det precis efter att jag skrivit men nu är jag livrädd. Beror kanske på att jag klargjort att jag vill ha en förändring men att jag inte är säker på att vi är rätt för varandra och kan göra varandra lyckliga.
Fy, vilken vånda och svårt val!

Jag har äntligen, efter att ha försökt i över 1 år, kunnat få ner mina ord, känslor och tankar på ett papper,
Jag skrev och skrev i 5 timmar igår, ett brev till honom på 12 A4 sidor.
Det kändes så befriande att äntligen kunnat sätta ord på vad jag känner och behöver.
Kruxet är nu att jag inte vet om jag vågar ge det till honom, det blev jättesvårt. Jag har läst det för 2 av mina vänner och de tycker att det är jättebra skrivet, utifrån mitt hjärta.
Varför kändes det så rätt att ge honom det precis efter att jag skrivit men nu är jag livrädd. Beror kanske på att jag klargjort att jag vill ha en förändring men att jag inte är säker på att vi är rätt för varandra och kan göra varandra lyckliga.
Fy, vilken vånda och svårt val!

... mitt i allt sökande efter den där rätta magkänslan så har den nog funnits mitt framför näsan hela tiden... Eller... Ja, så säker känner jag mig just nu.

J-a ångest.

Och jag fortsätter på temat länktips.... Såg ni Sommarpratarna ikväll? Så mycket snack om medberoende på bästa sändningstid vet jag aldrig om jag har upplevt.

http://www.svtplay.se/sommarpratarna/

Värt att se!

Kram och godnatt, alla!
/H.

Ett knivigt val Miss K..
Jag kan bara tala för mig själv.. Jag skulle inte under några omständigheter sällskapsdricka, för det skulle bara få till följd att mitt "löfte" urholkades..
Dvs, mannen skulle ta det som en intäkt för att min ståndpunkt inte var bergfast. (vilket med säkerhet skulle leda till att han kunde "strunta i" alla våra samtal och fortsätta som förut)
Däremot skulle jag gärna gå ut och äta middag, men förklara att jag inte skulle dricka alkohol till maten! (och givetvis stå för det!)
Det finns INGENTING som säger att man MÅSTE dricka vin till maten.. Gnäller han över att "en flaska är för mycket", be honom ta in en halv åt sig, om han nu vill ha vin till maten..
Han kan inte bestämma över vad du ska dricka, lika lite som du kan bestämma att han ska låta bli, om han inte är beredd att göra det!
Min gubbe, har varit storkonsument i den bemärkelsen att han kunde dricka 1 flaska vin + ett par öl om dan..
I och för sig, kunde jag med lätthet hälla i mig en flaska själv i somras.. Men ett lite bryskt uppvaknande fick mig att inse att jag var på väg åt totalt fel håll, så numera är det mineralvatten, kaffe, te och alkoholfritt som gäller..
Gubben har svårt att låta bli helt.. Han ÄR medveten om att det gärna blir "lite för mycket", eftersom han inte kan sluta innan sista droppen är urdrucken..
Numera håller han sig till antingen en liten flaska vin eller ett par öl ungefär 2 dagar i veckan..
Däremellan blir det en hel del lättöl, eftersom han inte räknar det som "riktig öl"..hmm.
Han blir inte aspackad eller otrevlig, som han kunde bli på fyllan, men jag märker att humöret svajjar eftersom han inte får i sig den mängd han brukade..
Själv har han fortfarande l i t e svårt att se att det skulle bero på "sug" eller någon sorts "abstinens", utan föredrar att skylla på stress osv..
Såhär har vi hållit på sedan ungefär början på september.. Jag har inte satt någon definitiv tidsgräns, utan försöker gå på magkänslan..
lycka till / trollis

Hej Hösttrollet!
När jag läste din mening Nej och åter nej hade jag precis gått med på att gå ut och äta (den uppskjutna middagen)inklusive en flaska vin. Jag tänkte att taktiken att vägra sällskapsdricka inte fungerade i förrgår, så varför nu. Ett sista avsked tänkte jag mig, hoppas att det inte blir till vårt förhållande. Jag är faktiskt också lite sugen, har väl en slumrande alkoholist inom mig.

Vi har börjat diskutera förhållandet lite. Jag har sagt att om han fortsätter dricka efter idag så får han se sig om efter ny lägenhet,(hur jag nu ska kunna kolla det), förslaget med avgiftning och behandlingshem har jag lagt fram flera ggr. Hoppas nu jag orkar vara stark, kan vara svårt när vi lever så nära varandra.

Tyvärr är mina förhoppningar inte så stora. Han säger att han har stora problem med alkoholen, men kopplar inte det till att avhålla sig helt. Han har få kompisar, och de han har träffar han alltid på puben. Det handlar också en hel del om kultur, han har växt upp med att alltid gå på puben och dricka vin till maten.

Igår kom mina släktingar hit. Han försvann ut ett par timmar innan och dök upp strax efter de hade kommit. Bakfyllan märktes nog inte så mycket, jag har bara gett lite antydningar om hur läget är. Till en nära person har jag berättat allt.

Hoppas det går bra för dig också. Har din man "minskat ner" länge?
Miss K