Senaste kommentarerna i forumet

vi är kvar du och jag och har varit forumet trogna under två års tid. Så många, många som passerat här under den tiden. Så många tragedier... men också så mycket hopp!
Stor kram till dig och maken Mr-P - till PianoRow från Mulleholken:) / A

Tack, flygcert!

Jag vet hur betydelsefullt det har varit för mig att kunna "ta rygg" på andra som har gått före. Det är inte så många kvar bland de anhöriga som hängde här på forumet när jag skapade mitt konto för två år sedan (mulletant var med nästan från början, lillablå gav mig min allra första kommentar och idag är vi nära vänner även irl, Märta och Mie ser jag nästan aldrig här längre men de hade stor betydelse för mig...). Men jag minns tydligt känslan av att plötsligt bli förstådd och bekräftad, trots att tankarna innan bara funnits inuti mig själv och aldrig blivit uttalade.

Så, om jag kan bidra med lite hopp, då är jag nöjd. :-)

Samtidigt som jag är övertygad om att det går att vända den nedåtgående spiralen och rädda relationen, så är jag också väldigt ödmjuk inför att det kunde ha slutat på något annat sätt. Och att det dessutom låg utanför min kontroll hur det skulle sluta. Jag tog ansvar för mina egna delar - jag markerade mina gränser, jag sökte hjälp, jag ställde ultimatum och genomförde det, jag flyttade hem igen när maken kom hem från behandlingshemmet. Men, om inte maken hade gjort sina delar - blivit nykter dag för dag, kämpat för att förändra sin situation... Så hade det inte funkat. Hade han förlorat mot alkoholen så hade jag förlorat honom.

Men. Nu sitter han här i tvsoffan, nykter precis som varje dag under de senaste två åren. Vi har just kommit hem från en middag hos ett par vänner, där vi har skrattat mycket och mått allmänt bra. Utan alkohol. Han har sin laptop i knät och surfar runt på nyhetssajter eller något sånt. Vi skall väl ganska snart gå och lägga oss, vi är båda två trötta efter en lång arbetsvecka. Antagligen kommer katten in genom sin lucka en stund efter vi har somnat och börjar trampa omkring i sängen och undrar varför vi är så tråkiga. Någon av oss kommer att rumla upp och ge honom lite kärlek och lite mat.

Vårt liv är ett helt vanligt liv. Vardagslunk. Harmoni. Jag är lycklig. :-)
/H.

Jag vet knappt vart jag har mig själv nu, men stärks av att ni grejat detta. tror någonstans att maken ska bli trevligare när han blir nykter. Vet ännu inte, men...

KRAM

Hej flygcert, och välkommen till forumet!

Jag tänker så här om det du skriver...

Man måste faktiskt inte stanna kvar i en relation bara för att den inte är katastrofdålig längre (dvs för att mannen är nykter men fortsätter vara elak). Att alkoholisten blir nykter är ingen garanti för att relationen håller. Det är faktiskt väldigt vanligt att man går isär efter en tids nykterhet, av olika anledningar. Du måste inte stanna. Du bestämmer ju själv - eller hur?

Ibland möts jag av argument som "men han är ju alkoholist, och om det är en sjukdom, så kan ju ju inte lämna honom! lämnar man någon som är sjuk? om han hade cancer, skulle du lämna honom då??". Men... det är inte själva sjukdomen alkoholism som gör att vi lämnar. Det är alla hot, svek, lögner. Om min man hade cancer och var elak mot mig, ja då skulle jag lämna honom. Hade han cancer men var en bra medmänniska, då skulle jag stanna.

Du skriver "men jag är inte tillräckligt stark" och det där har jag funderat på mycket... Vad är egentligen styrka? Jag är övertygad om att det som räddade vår relation, min och makens, var att jag slutade försöka vara stark. Folk säger till mig "du är så stark" och jag tänker "nej, jag har insett att jag inte är det, och tillåtit mig att vara svag." Det är i svagheten vi vågar be om hjälp och släppa taget. Och det är avgörande.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en numera nykter alkoholist

Hej Stjärnstoff!

Du har redan fått många kloka kommentarer här, men jag skulle vilja bromsa lite... Jag känner igen mig i hur du beskriver din situation. Vi har iofs inga barn, men din mans drickande påminner otroligt mycket om min mans (när han drack).

Först vill jag säga: var gränsen går för att någon är alkoholist handlar inte om mängden alkohol som h*n konsumerar. Det är lätt för oss anhöriga att hänga upp oss på antal ölburkar som töms eller antal flaskor vi hittar. Men antalet är ointressant. Det som räknas är hur våra alkoholisters drickande påverkar oss som finns i deras närhet (och dem själva, naturligtvis). Med detta vill jag ha sagt: att du upplever hans drickande som ett problem är alla bevis du behöver. Är det ett problem för dig, ja då ÄR det ett problem.

Men, vet du... det går att rädda en sådan här relation. Kanske är det inte nödvändigt att lämna mannen och barnen? Jag tycker mig se i det du skriver att du inte vill lämna, utan faktiskt vill kämpa för relationen. Eller? Om det är så, så behöver du göra några olika saker, som jag ser det (men det här är just min bild av detta, kanske har jag fel och då får du gärna säga ifrån. ok?).

Du behöver klargöra för dig själv var dina egna gränser går. När är det faktiskt inte tänkbart att stanna kvar längre? Vad skall hända för att du skall ta med dig barnen och lämna mannen? Handlar den gränsen om alkoholmängd, om pressen han sätter på dig psykiskt när han lägger skulden på dig, om fysiska/våldsamma uttryck? Var går dina gränser?

Du behöver bestämma dig för vad du gör om han passerar den gränsen, när du väl har bestämt dig för var den går. Rent konkret - vad gör du? Vart tar du vägen? Vad tar du med dig? Vad behöver barnen ha med sig? När jag gjorde en sådan plan så grät jag floder - det är det svåraste jag har gjort. Men, jag ser så här i efterhand att det var det som räddade oss. Hade jag inte haft min plan så hade jag aldrig kunnat agera, och då hade det varit kört.

Och - för att kunna klara av det här tankearbetet, så behöver du hjälp. Jag hade aldrig kunnat tänka klart kring detta om det inte var för mina olika samtalskontakter. Aldrig.

Vänd dig till kommunens familje-/beroendeenhet och be om hjälp som anhörig. Tala om för din man att du gör det, det är ett sätt för honom att förstå att du ser allvarligt på det här. Leta upp Al-Anon i din närhet (www.al-anon.se) och gå på deras möten.

Det går att vända. Jag och maken är levande bevis på det. Men, det kräver jobb från bådas håll.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en nykter (2 år!) alkoholist

TACK!
Jag hör och känner själv att jag på många sätt är på väg bort, men precis som du skriver så skriker det i huvudet, och faktiskt i hela kroppen, "stannalämnastannalämnastannalämna" och hela jag är i kaos. Jag stressar över att känna att jag måste bestämma mig nu, och jag kan inte... Men det är som du säger: det måste få ta sin tid.

Jag har börjat förändra vissa saker, till stor del stärkt av er, så som att jag inte längre är så rädd för att han ska tycka att jag är dum eller att han blir arg för att jag inte säger elelr gör så som han vill. Jag har visat när jag blir arg och det är nog något som kanske inte uppskattas av honom, men det har gjort att jag känner mig så stark och också märker jag att han faktiskt kommer och säger förlåt och ber om ursäkt för att han var dum osv.

Å ena sidan önskar jag att jag kunde se in i framtiden och se hur vårt liv kommer bli tillsammans, å andra sidan vet jag och vill jag betsämma för att jag vill vara så stark. Oavsett om jag bestämmer mig för att lämna honom eller om jag märker att vi skulel kunna få det bättre tillsammans och då väljer att stanna, så vill jag känna att dte är MITT beslut och jag står för det!!

Kram,
N

UT med packet!!!
Wish you the best

Du behöver ju inte fatta ett beslut idag. Vet att det känns svårt när alla andra skriker "lämna!" när man i sitt eget huvud skriker "stannalämnastannalämnastannalämna"... Det är ditt beslut att fatta, se bara till att det i slutändan är ett beslut som kommer från din inre visshet och inte ett beslut som bygger på rädsla, oavsett vad det är du är rädd för. Det är en process som kan ta lång tid, förmodligen påbörjade du den väl långt innan du sökte dig hit till forum? Bara att du är här och skriver nu är ju jättebra och visar på att du vill ha en förändring i din livssituation.

Jag propsar ändå på att du ska kontakta en kvinnojour, de kräver inte av dig att du ska lämna. De finns som stöd för dig, för att du ska kunna känna dig trygg och bygga upp din självkänsla. Ring kvinnofridslinjen anonymt om du tycker att det är svårt.
Att gå på ett al-anon möte är också ett bra sätt att dels bryta ensamheten och skammen men också att på sikt se och förändra de mönster som är destruktiva för en själv.

Kram!

ja det finns en hel del att tveka på här...

och nu gör tom våran gemensamma vän det med.. han uttryckte sig
fan de här är ju inte normalt, inte den jag känner om han...
ja svarade, nej men så här är han mot mig...

Du oroar dig HELT i onödan. Även OM han skulle baktala dig inför din dotter så kommer det slå tillbaka så mycket värre mot honomn själv. Barn vet och lär sig se hur saker och ting förhåller sig igentligen. Det är därför du aldrig skall tala illa om partnern när barnen hör på. Dom kommer själva komma fram till rätt slutsatser.
Och LÄGG AV med dina skitkommentarer, såsom:

"att jag kanske förstör för vårt barn, att jag ger upp för lätt"

Det var det dummaste du skrivit i denna tråd!
Det är inte du! som sabbar och förstör, det är inte du som gjort att du mår som du gör!
För faaaaan, se röda tråden! Och om det är problem att hitta tråden vänd dig till en kvinnojour.
Dom möter denna problematik DAGLIGEN av utsatta kvinnor
PRECIS som du!
Du är inte själv.

Du är världens bästa tjej som behöver ha all possetiv uppbackning du behöver.
Gubben din skulle behöva sig en redig skopa så han flög ner i backen och kom tillbaka till jorden.
Världen är inte enkel, livet är inte en dans på rosor.
Men man skall ALLTID högakta kvinnan och veta kvinnans maKT/SKÖRHET OCH VÄRDESÄTTA ALLT HON GÖR.

Usch vad fint och präktigt det låter. Men det fina i kråksången är, att det är sant!
To the bitter end.

Lyssna på Markatta, och oroa dig inte över att du skulle bli ensam hem,ma med ett barn.
Det finns massor likasinnade som befinner sig där du är nu!
Starta ett nätverk vet ja, så då får chans att komma i kontakt med personer i samma sits som du är nu!
Jag tror på dig flygis.
Flyg iväg, ta steget och VÅGA hoppa!!!!!!
Kramar!!!//A

... att i de förhållanden där man tvekar så kommer det inte kunna bli bra, för magkänslan har redan varnat en!

Vad gott att du "tackat för dig" i tid! Stå upp!!!!

Kram

men jag är inte tillräckligt stark.

Vill.sluta, jag tror inte att det är ett sunt förhållande heller egentligen, det har jag ju tänkt många gånger under vår tid tillsammans. Men samtidigt så finns allt det där go'a där i perioder.

Han slår mig inte, men när vi bråkar så mal han sönder mig i sin verbala köttkvarn. Jag har inte ett ord att sätta emot och vill helst bara försvinna. Vad jag än säger så verkar det inte passa, utan han vänder det emot mig. Men ibland vet jag inte om jag faktiskt är så hemsk som han anklagar mig för, Jag vet att han är mycket verbal och noga med hur han uttrycker sig (och det är raka motsatsen för mig...), det är bara att jag inte orkar väga alla mina ord på en guldvåg längre.
Och inte minst som du skriver: jsg tror ibland redan att han påverkat barnet och visat hur man kan bete sig mot mamma (men även om jag skulle lämna honom så kommer han ju kunna baktala mig inför vår lilla prinsessa).

Kanske är det som du skriver att jag redan är på väg bort. Men det gör också så ont: att vårt liv skulle vara över, att mina drömmar krossas om ett livslångt äktenskap, att jag kanske förstör för vårt barn, att jag ger upp för lätt, att jag ska sitta ensam med barnet på helger och kvällar (alla ändra av mina vänner är ju i förhållanden nu...)

TACK för alla dina ord, de är värda sååå mycket för mig!

Markatta,jag går ofta och tänker att jag kanske säger fel, gör fel eller pratar fel och kan tom emellanåt känna hur avslappnad jag blir när han är iväg med kompisar eller så. Men så finns också biten att jag vet att saker och ting förbättrats, att han inte är lika hetsig nu som förut, att jag emellanåt kan slappna av... och ja, när jag skriver här så ser jag ju hur jag vacklar, men också att jag faktiskt börjar se mer och mer av ett liv utan honom.

Tack för alla fina ord, all stöttning!
Jag suger åt mig och stärker mig och hoppas att jag kommer bli stark nog att ta ett beslut jag kan stå för hela vägen!

Tack igen!

Tack för era inlägg❤ni är så omtänksamma
Och ni vet vad det betyder!
Ska ringa jouren så fort jag är ensam:)
Tack tack tack för att ni finns!
Jag måste tänka nu, mycket..
Om jag ställer ultimatum vill jag kunna
genomföra det.
Tror att han i det här skedet släpper mig för ölen,
men aldrig barnen.

Vis av erfarenhet talar han ett tydligt språk!
Ställ ultimatum, ingen sprit och du får världens bästa underbarate donna. Med unge på köpet.
om inte så väljer du spriten före oss och då är det HEJDÅ!!!!

Tack och hej leverpastej!

Bestämm spelreglerna!
Jag håller på dig "STARIS/STJÄRNAN"
//A

Tänk på barnen och dig själv. Måste säga att jag känner igen din mans situation, jag har varit där själv, och det verkar vara på väg åt helt fel håll.

Jag drack själv alldelles för mycket på helgerna och sedan blev det på torsdagar också för då var det ju nästan helg. Sedan blev det på söndagar också för då är det ju fortfarande helg... Sedan höll jag upp i tre dagar och tränade hårt för att inte känna mig som en alkis.

Nu har jag slutat dricka nästan helt men har fortfarande problem med att jag tar återfall 2-3 ggr/år. Blev ett senast i helgen och jag lever med konskvenserna av det just nu. Inte kul alls.

Ju längre det här får fortgå desto svårare blir det att bryta. Tyvärr måste din man inse sitt eget problem och nå sin egen botten.

Jag tycker att du ska kräva att han ska sluta dricka helt, för din och barnens skull. Det blir ett lackmus-test på hur illa det är med hans missbruk. Han bör ställas inför valet mellan spriten och dig och barnen och inse att det är ett konkret och verkligt val han måste göra. Funkade för mig även om jag inte är helt framme än så anstränger jag mig till mitt yttersta för att få bort alkoholen ur mitt liv.

Fråga: Om han väljer alkoholen före dig och barnen - ska du då verkligen välja honom före ett värdigt liv?

Tips: Ha ingen alkohol hemma alls och drick helst inte själv heller.

Hoppas det går bra för er!

Jag skulle vilja säga dig samma sak som jag skrev i pilgrims tråd här, alkoholism och kvinnomisshandel är inte samma sak! Det han gör är att utsätta dig för psykiskt misshandel. Alkohol är verkligen det sista jag skulle rekommendera till en person med dålig impulskontroll och det är också tydligt att han har stora problem han måste ta tag i utöver sin alkoholkonsumtion. En sådan kvinnosyn som han har försvinner inte bara för att flaskorna plockas bort.

Ta dig bort därifrån! Ingen ska behöva gå omkring och vara rädd för den person man lever med. När man ständigt är rädd och tassar på tå så går all energi åt att försöka tolka situationen "rätt" och ingen blir över för att kunna tänka rationellt och på vad man själv vill. Förhoppningsvis kommer det klarna för dig när du lämnat honom.

Om du inte redan gjort det så tycker jag verkligen du ska kontakta en kvinnojour. Du kan börja med att ringa Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50. De har telefonen öppen dygnet runt. De kan stötta dig i samtal och också hänvisa dig till en kvinnojour i din närhet. Jag har bara bra erfarenhet av dem.

Kram på dig!

Som säkert med all säkerhet har hört denna historia tidigare.
Du är inte ensamm du skulle bara veta hur pass vanligt din problematik är.
Så visa av erfarenhet kan dom ge dig några goda råd om vad! du skall ta dig till.
VART du kan vända dig och vem du kan samtala med.
Men i första hand så tror jag att du skulle må bra av att få samtala med någon.
DETTA kan dom på jouren hjälp till med.
På samma sätt som du tycker att det är skönt att få skriva av sig en sekund här nne, så kommer du känna att ryggsäcken med alla dom tunga stenarna blir lättare nöär du pratar med någon.
Ring AA och samtala med en jourhavande tillfrisknad alkoholist!

Har du alkoholproblem eller är du orolig för någon i din närhet?
Ring vår telefonjour 08-720 38 42
så får du prata med en tillfrisknad alkoholist.

Öppen alla dagar året om 11-13 samt 18-20

RING IDAG!!!!!

Lycka till!!!!/A

Men vad skulle jouren kunna hjälpa mig med?
Sitter ju fast i detta, barnen skulle inte klara av
att vi går isär, inte jag heller!

Det LÅTER inte som ett sunt förhållande alls. Istället för att tycka och tänka om.....

Gör slag i saken! Du gör honom en björntjänst om du stannar och låter han få påverka dig i denna negativa riktning.
Stannar han vid bara ord, eller är han på nåt sätt mer än verbal.
Sådana människor som du beskriver honom är så otroligt små och fega.
Kan bara kaxa till sig mot de som dom inte möter något motstånd mot.
Tyvärr så blir det oftast de som håller av dem mest.
Ge han en käftsmäll och sätt ned foten, börja diktera vilkoren efter DINA behag.
Visa att nu är det slut med Mr Nice "women".

När jag skrev käftsmäll menade jag INTE att du skall bli våldsam, det skall du inte bli. Men en verbal käftsmäll som heter duga, håret skall ligga slickat på han och han skall be dig om ursäkt och tillsammans KANSKE ni kan reda ut detta.
Men efter vad jag läser imellan raderna så är du redan långt borta från honom.

Barnet behöver du inte oroa dig för.
I 99 fall av 100 så stannar barnet hos mamman.
Kan du sedan visa på vilket riskbeteende han har så är du redan hemma så att säga.

Istället för att han skall dyrka marken du går på (ibland) så har han ett sjukligt beteende som ingen! allra minst du mår bra av.
Ta dig bort från detta förhållande, tänk steget längre.........

Om ett par år när barnet är äldre och han inte slutat då har han visat på för barnet hur man kan/får betee sig mot mamma.
Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.
Och tyvärr så är dina framtidsutsikter inte ljusa med ett sådant beteende som din sambo visar.
Sätt ner foten, visa att du klarar dig själv och att DU mår så fantastiskt mycket bättre då!

Av hela mitt hjärta önskar jag dig all lycka till!!!!!!!
bamsekramar!/A
Önskar dig lycka till!!!!!
//A

Denna fantastiska människa som är omtänksam, snäll, ger mig fina saker, ger mig komplimanger, stöttar mig och har hjälpt mig att lära mig att det är ok att "göra ingenting".

Denna fruktansvärda människa som blir vansinnesarg för småsaker, som skäller som besatt, kallar mig fula saker, beskyller mig för saker som inte stämmer, som förväntar sig att jag ska uttrycka mig på ett visst sätt, att jag alltid ska stötta, att jag ska förlåta när han tycker att allt är bra osv.

Vad beror på alkohol och vad beror på personlighet? Han kan vara lika elak full som nykter, men suget finns ju alltid där och påverkar honom...

Hur ska jag kunna förlåta?

Vill jag förlåta? Kommer jag nånsin tycka att jag kan smälta det han sagt och gjort? Jag känner mig sur och bitter och jag vet att jag inte är trevlig nu.

vad jag lider med dig! Jag har själv haft bulimi som ung och känner att det liksom ligger och pyr när allt runt omkring svajar. Men försök stå på dig, det känns som att du redan vet att du gjprt rätt, men jag förstår så klart att det ändå är jobbigt.

Kolla om inte kommunens familjerådgivning eller socialen kan hjälpa dig med samtal snabbare? Jag vet av erfarenhet att en månad är lång tid att vänta!

Stor, varm kram

din omtanke värmer.

Det går upp och ner. Har haft svårt att skriva på ett tag, trött på mitt eget ältande, trött på min pessimism, trött på att inte veta vem jag är. På något sätt har jag känt en press att skriva om mina framsteg och när jag inte kunnat känna av dem har jag helt enkelt låtit bli.

Jag har "unnat mig" att leva några dagar i förnekelse, stängt av så att säga, inte med alkohol eller droger men jag har levt i litteraturens och filmens värld för att slippa tänka mina egna tankar. Kanske välbehövligt, för en liten stund, men såklart inte hållbart i längden.

Fick ett återfall av min bulimi som jag varit fri från i flera år, ätaätakräkaskräkas, usch och fy. Vill verkligen inte hamna där igen men jag försöker se det som just ett återfall och inget annat och som en konsekvens av enorm stress och det faktum att jag knappt kunnat äta någon riktig mat på sistone triggade nog igång det. Slog tillbaka i svår ångest och jag insåg att jag håller på att driva mig själv in i en djup depression när jag en dag till och med "låtsades" att inte ens hunden hade behov att vara ute mer än de korta kissrundorna jag orkade med. Har haft flera depressioner tidigare och som tur är så har jag lärt mig att känna igen hur det hela sätter igång och också lärt mig hur jag kan bryta det innan det gått för långt, genom att göra olika aktiviteter, träffa människor, bryta isoleringen och handla tvärtemot känslan.

Kontaktade psyk för flera månader sedan för att jag önskade en samtalskontakt, gjorde ett bedömningssamtal och de skulle sätta mig på väntelistan. Ringde igår för att se hur jag låg till på listan, känner att jag behöver mer än al-anon just nu, allt kring mitt mående är ju inte bara alkoholrelaterat. Det visade sig att de missat sätta upp mig på listan alls. Oerhört frustrerande att det alltid ska behöva ta sådan lång tid men jag har iallafall fått en tid om en månad.

Ska verkligen försöka att göra bra saker för mig just nu och använda mig av de verktyg jag faktiskt har, vänner, hunden, naturen, fysisk träning, äta ordentligt och regelbundet, skriva o.s.v. Även om jag inte riktigt vet vem jag är så vet jag ju ändå vem jag vill vara så jag kanske får lov att spela den personen ett tag och vandra runt bland kulisserna tills jag en dag fattar att världen är verklig och inte kommer falla ihop om jag så bara lutar mig mot ett träd.

Kram på er!

Barnen följer mamman, och om du dessutom nämner att det existerar ett missbruk,
för det gör det. Så kommer barnen stanna hos dig.
Ring en jour, du kan vara anonym.
/A

Vill bara också kommentera att det många
av trådarna skrivs att man ska " kasta" ut sin man.
Rent fysiskt skulle jag inte kunna det, han skulle
Vägra gå från sitt hem och sina barn!
Och jag vill inte LÄMNA mina barn! Hur gör jag?
....förtvivlad över tanken på att behöva lämna
barnen..

Känns skönt att ÄNTLIGEN kunna " prata " om det här!
Jag känner inte att jag kan prata om detta med någon då min man är
Aktiv i idrottsföreningar, inom socialtjänsten etc. Han skulle aldrig förlåta mig
Om jag gick runt och sa att han är alkoholist.
Ja, jag har kommit långt i tanken - men en väldigt kort bit i verkligheten.
Jag själv har redan bestämt mig för att inte dricka, det är inget svårt för mig.
Men tyvärr kommer min man aldrig att gå med på det.
Han har många ggr sagt till mig att jag ska sluta nojja mig och att han alltid tänker ta en öl till bra fotboll!
Och om jag ens nämner barnen i sammanhanget så får jag bara skit tillbaka om hur jag
kan byta man om jag inte är nöjd.
Har kollat runt på forumet för att hitta stöd, ska fortsätta med det.
Jag behöver allt stöd jag kan få för jag har ingen att prata med..