skrev Adde i Behöver hjälp att vara konsekvent

chansen att sova i en varm och skön säng så han gå på skiten igen dagen efter. Inackordera hunden hos nån annan så länge så du slipper vara orolig för den om du inte kan ha den hos dig. Han ska ju uppenbarligen INTE ha hand om den. Jag är betydligt mer orolig för hunden för den kan inte välja själv utan är utlämnad till ditt godtycke.

Visst kan man slänga ut nån som valt att lulla runt utan skor !!


skrev Villervalle i Behöver hjälp att vara konsekvent

vad synd det är om honom. Barfota och T-shirt. Han kunde ju dö ;-)

Han känner dig alltför väl och kommer att göra om det varje gång för han vet ju att du kommer att släppa in honom. Du får vänja dig vid detta eller så måste du stå bergfast så han vet att det inte är lönt. Det är naturligtvis synd om hunden men i detta fallet kommer du inte ha något val. Han utnyttjade din svaghet för den när han ljög om att den var död och kommer att utnyttja detta om och om igen.

Älskar du en är det hundra som gråter och mister du en finns det tusen och tusen åter.

VV


skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Ville bara säga att jag läser allt ni skriver och jag tar åt mig och tänker och tänker....
Ni har så rätt!
Känner mig just nu ganska tom. Jag återkommer. Tack för att ni tar er tid att reflektera över mitt dilemma. Tänk att ni vill det...


skrev Lelas i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Instämmer med tidigare talare.

Ha inte sex med honom om du inte vill!

En aktiv alkoholist har en enda sak för ögonen: att kunna dricka så mycket som möjligt, så ofta som möjligt. Han kommer att ta till vilka argument som helst för att få dig att fortsätta låta honom dricka. Han har ett övertag när det gäller det här med sexet, och du måste ta dig ur den rävsaxen.

Det handlar om vad som är orsak och verkan i ditt ultimatum, tänker jag. Det är DU som dikterar villkoren nu, inte han. Alltså måste det vara i den här ordningen:

1, han slutar dricka (sätt upp ett mätbart mål, så att det inte blir en diskussion om att han bara har druckit lite eller inte på flera dagar, eller så. Ett förslag kan kanske vara ett halvår eller nåt sånt. Och då är det noll som gäller under den tiden. Inte kompromissbart.)

2, han söker hjälp för sitt beroende och tar emot behandling

3, du stannar i relationen under tiden och när du känner dig redo för sex så är det DU som tar initiativet till det. Han får snällt vänta.

Och om inte 1 och 2 uppfylls, så gäller inte 3 heller.

Men lova honom inte att du kommer ha sex med honom om han slutar dricka! Och framför allt inte i omvänd ordning, dvs att han skall sluta dricka om du har sex med honom. Det kommer inte att fungera, och under tiden gör du våld på dig själv!

Var rädd om dig, vännen!
/H.

PS. Jag har skrivit ganska mycket om det här med ultimatum i min tråd (Vägen vidare), du hittar en liten sammanställning en bit ner i tråden.


skrev mulletant i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Jag är vaken och störtförkyld - dricker honungsvatten och förkylningsmedicin och har läst tillbaka i din tråd.

Ditt nick har en hoppfull underton, jag hoppas verkligen att du hittar kraften och modet att förändra din livssituation. Så här skrev du i februari: "Jag vet att jag skulle må bäst på sikt (tror även att han skulle göra det) av att flytta och skaffa mig ett eget liv med barnen men det är SÅ SVÅRT att ta steget. Jag är så rädd för alla praktiska problem med huslån, billån osv. Tänk om han vägrar samarbeta, jag har inte råd att betala två hyror!Tänk om han tar sitt liv, tänk om han fortsätter supa när han har barnen och jag inte får reda på det. Jag vill inte att mina barn ska ta mer skada än vad de gjort pga vårat dysfunktionella förhållande pga alkoholberoende och medberoende. Fan vilken dålig mamma man är som är så velig och har så svårt att fatta beslut. Jag har tvekat och vacklat i säkert 6 år på riktigt, varför gör jag inget???? Det stora kärnproblemet har funnits ända sedan vi träffades för 13 år sedan, då jag trodde att allt skulle bli bättre och att jag skulle kunna rädda världen/honom."

Varifrån, av vem kan du få stöd så att du vågar ta språnget? När jag läser vad du skriver nu, efter sommaren och semestern får jag känslan att du nästan går tillbaka, inåt i cirklarna. Fundera över om det kan vara så och prata med någon du verkligen litar på om hur du har det. Någon du litar på att har mod att möta dig ärligt - som inte "bara" tröstar och slätar över. Jag tror att du måste våga ett uppbrott, att det inte finns någon annan väg till förändring - fast det är så svårt och fast du är rädd för så mycket. Så klart du klarar dig! Du har jobb, du har familj och vänner. Du kommer (långsamt) att hitta tillbaka till dig själv och hitta din livsenergi. Din man tvingas till ett ställningstagande - ställ de krav, det ultimatum som du vill ha och behöver för att du (ens) ska överväga att fortsätta leva med honom. Om det alternativet finns? Det är också hans chans att förändra sitt liv och bryta det mönster han är fångad i sen generationer tillbaka. Massor av styrkekramar! / mt


skrev Villervalle i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

precis där han vill ha dig. Han måste ha ett extremt högt självförtroende när han tror att är den positionen att han kan ställa ett motultimatum; " Om jag ska sluta dricka då skall jag ha sex i stället". Det låter ju inte riktigt klokt, och är väl knappast något man säger till en person som man älskar. Jag behöver väl knappast tillägga att sex är något som kommer sig naturligt när allting stämmer i en relation. Det är också intressant att se hur fyndigt han kan få till det när han säger att det till stor del är på grund av dig som han måste supa när han jagar.

Du se väl själv hur dumt allting låter, och det kommer bara rulla på år efter år.

Ha det Gött


skrev mulletant i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

vad jag tänker - lite mer brutalt och rakt på bara. / mt


skrev mulletant i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

därför är det så bra att skriva. Jag tror du har svaren själv, att du ser den "dubbla knuten" du beskriver. Kanske jag har fel men när jag läser ditt inlägg får jag bilden att du fortfarande försöker rädda honom. Har du läst tillbaka i din tråd? Är det så att du går runt, runt... Hur vill du ha ditt liv? Vad tänker du göra för att komma dit?
Åh, jag vet så väl hur svårt det är... En avgörande insikt (en av flera) för mig var att jag inte kunde hjälpa honom. Det sa jag också "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Vägen dit var lång och insikterna måste komma inifrån. Läs här och skriv, skriv... Styrkekramar! / mt


skrev Adde i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

dricker för att han är alkoholist men han lägger skulden på dig för att flytta fokus från sig själv.

Och du ska självklart inte ha sex enbart för hans skull. Han kommer att dricka i alla fall oavsett hur mycket sex ni har.

Det är ju ett rent hot mot dig om han säger att han måste ha sex för att inte dricka.

Låt han dricka istället !!


skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Jag har också frågat mig många gånger genom åren vad det var som gjorde att vi blev ett par. Med tiden har det klarnat för mig mer och mer att jag trodde att jag skulle kunna rädda honom från alkohol och det sätt han levde/lever. Jag trodde att om jag som är en människa utan alkoholproblem och med, vad jag tycker själv, sunda värderingar skulle få honom att leva ett mera "normalt liv". Trodde att vår kärlek skulle övervinna alkoholen och allt skulle bli bra....ack så fel jag hade.
Tänk att jag trodde att jag skulle kunna rädda honom redan då, för snart 14 år sedan...fy vad åren går.

Jag har ett annat dilemma som jag skulle vilja att någon gav sin syn på. Om jag ställer ultimatum på honom och säger att han måste sluta dricka annars blir inget annorlunda och jag måste gå min egen väg för att jag håller på att gå under.... Då vet jag att han kommer att kontra med att han måste ha sex för att må bra. Hur ska jag kunna ge honom det utan att känna det som ett tvång och ändå ge honom en chans....Gud vad konstigt det låter men jag vet att han kommer att ta upp detta. Jag har ingen lust till sex och jag vet att det är ett problem för honom. Enl honom även en orsak till varför han dricker.
Ett annat dilemma är. Han är ju på jakt och han har druckit i princip varje kväll i en veckas tid och jakten fortsätter en vecka till. Jag har inte velat ringa på kvällarna för jag blir bara irriterad och ledsen när jag hör att han har druckit. Jag förklarade för honom igårkväll att jag mår dåligt och är orolig över detta men han sade bara att jag inte inte behöver vara orolig....jag känner att han aldrig kommer att förstå min oro. I detta fall vet jag att när jag tar upp detta med honom när jag kommer hem så kommer jag få tillbaka det när jag ska ut igen nästa gång eller nåt sånt eftersom jag sårat honom när jag var otrogen den där gången....

Gud vad det låter hopplöst, jag ser det själv när jag skriver.
Kram, kram


skrev Villervalle i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

eftersom han sätter alkoholen och sitt rus främst. Jag gjorde det tidigare också innan jag erkände för mig själv och andra att jag var dålig på att hantera alkohol. Jag jagar själv både älg och annat men om någon skulle supa till under jakten eller ens komma ordentligt bakfull på morgonen så skulle han bli hemskickad direkt. Kanske det är en annan jakt kultur uppåt i landet?

Det är ju helt uppenbart att ni är två helt olika personligheter och det verkar faktiskt konstigt att ni blev ihop en gång i tiden. För det här med suparkulturen måste väl ha funnits med redan från början? Du får ta dig en funderare, om du vill fortsätta att vara tillsammans med din man så kommer du att få ha det så här och då får du acceptera detta. Väljer du att gå din egen väg så får du tänka igenom vad detta skulle innebära för dig rent praktiskt. Har man barn så är det alltid lite känsligare, men samtidigt så är det ofta så att en radikal ändring i ens liv kan faktiskt bli riktigt positiv.

Vill du fortsätta att leva med din man så måste ställa du ett ultimatum som du sedan kan hålla; " Sluta dricka annars så måste jag tyvärr flytta ifrån dig". Det är det enda som hjälper, (det hade bitit på mig), och är han förståndig så accepterar han faktum och går med på att sluta och söker hjälp för sitt missbruk. Om inte så måste du tyvärr löpa linan ut.

Det är inte lätt, men hur du än gör så önskar jag dig all lycka på vägen.

Ha det Gött


skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Tack Villervalle för att du tar dig tid att skriva i min tråd. Det ger mig lite nya infallsvinklar att läsa vad ni andra skriver och jag hoppas att allt jag suger i mig är ett steg åt ett bättre välmående på ett eller annat sätt....
Min sambo erkände för ca 1 år sedan att han drack och har druckit förmycket genom åren och att det skulle bli ändring...men det har ju inte blivit det, inte så att jag är nöjd iallafall. Han tycker säker själv att han trappat ner och gjort en stor uppoffring men för mig och barnen räcker det med en öl för att vi ska gå igång känslomässigt (tror faktiskt att jag talar för mina barn oxå för jag märker att de tittar mycket på hans glas osv..). Jag vet att min sambo vill kunna dricka som "alla andra" och när då spritkulturen där han är uppväxt är långt över vad jag tycker är normalt så krockar det en hel del. Han har ju också bestämt sig för att det är inte JAG som ska bestämma hur mycket han ska dricka och det har han ju rätt i...jag kan ju inte påverka det.
Nu har älgjakten dragit igång och jag vet att det har festats hårt fre, lör och söndag. Han kom hem en sväng igår och när klockan då var 18.00 såg han fortfarande "mossig" ut. Tur han sov hemma i natt annars har det väl blivit en 4:e kväll på raken. Jag har bestämt mig för inför denna jakt att jag ska låta honom vara, ska inte ge honom dåligt samvete för att han inte kommer hem utan bara nonschalera mina irritationer kring detta. Jag lever ensamstående dessa veckor, men hjälp av mina älskade nära och kära kommer det att gå bra.
Igår när han kom hem och såg ut som han gjorde så kände jag bara tomhet och lite avsky faktiskt. Jag tänker på hur han sett ut när han blivit så full på kvällarna och hur han somnat med snusen inne och dreglat ner kuddar och somnat med kläderna på i någon soffa i någon kompis jaktstuga. Fy.. vad jag är less på detta. Jag måste verkligen tala om hur jag känner och vill ha det när dessa veckor är över. Han säger att han har det så kul där han är men är det verkligen så kul att mossa ner sig i bakfylla och återställare....??


skrev Villervalle i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Jag vet inte om mitt svar till dig var till någon hjälp men jag tror att din man måste, som jag, komma till insikt och erkänna att han har ett problem. Det var svårt för mig i början, men det gick lättare att prata med min fru och mina barn när jag väl hade erkänt detta. Därför var det inte så svårt längre fram att på kalas säga att jag helst avstod från att dricka eftersom att jag då kanske skulle göra dom nervösa om jag drack för mycket och detta uppskattades väldigt mycket.

En annan sak som fick mig att komma till insikt var när jag för ett par år sedan drack kopiöst ock fick någon sorts psykos och avtransporterades till Akut Psyk, där jag stannade några dagar iproppad diverse mediciner mot abstinens. Denna vistelse var en sällsam upplevelse, lite som filmen Gökboet. Här fanns allt. Alkoholister för avgiftning, narkomaner för avtändning, självmords benägna, deprimerade och rena stollar som kunde verka väldigt normala, men som man efter några samtal förstod inte hade allra hästar inne.

Jag var dock såpass klar i knoppen när jag anlände dit att jag inte blev tvångsintagen utan fick välja själv om jag skulle bli inskriven. Efter ett par dagar så beslöt jag i alla fall att så snabbt som möjligt skriva ut mig därifrån och lovade mig själv att aldrig mer dricka på ett sådant vis att jag återigen skulle riskera att hamna på detta ställe. Det löftet har jag hållit.

Ha det Gött


skrev mulletant i Vägen vidare

orden sa Bull: respekt, ärlighet, nykterhet, närhet, kärlek.
Kramar till dig och Mr pianoman från mulleholken.


skrev Lelas i Vägen vidare

Hej vännen!

Ja, så funkar ju sorg. Den finns alltid kvar, men man känner av den mindre med tiden.

Tack för dina fina ord. Du, och alla andra här, är viktiga för mig också. Verkligen.

/H.


skrev Anonymt i Vägen vidare

Tack fina du för att du finns! Det du gör och ger är ovärderligt. Inte varit inne så mycket och ville bara kolla läget. Fint du har det så bra, det värmer. Går åt rätt håll för mig men sorgen kommer nog alltid finnas där. Förhoppningsvis inte lika stark, inte så att den får ta över livet. Kramar Anonymt


skrev Anonymt i Vägen vidare

Tack fina du för att du finns! Det du gör och ger är ovärderligt. Inte varit inne så mycket och ville bara kolla läget. Fint du har det så bra, det värmer. Går åt rätt håll för mig men sorgen kommer nog alltid finnas där. Förhoppningsvis inte lika stark, inte så att den får ta över livet. Kramar Anonymt


skrev Anonymt i Vägen vidare

Tack fina du för att du finns! Det du gör och ger är ovärderligt. Inte varit inne så mycket och ville bara kolla läget. Fint du har det så bra, det värmer. Går åt rätt håll för mig men sorgen kommer nog alltid finnas där. Förhoppningsvis inte lika stark, inte så att den får ta över livet. Kramar Anonymt


skrev Lelas i Vägen vidare

Hej på er!

Precis som mt så märker jag att mitt eget behov av att skriva här på forumet minskar.

Tankarna på alkohol är nästan obefintliga i vardagen nu. Makens nykterhet är en självklarhet för mig utan att jag ägnar speciellt mycket tid eller kraft åt att fundera över den.

Jag är oändligt stolt över honom, men jag tror inte riktigt att han förstår det. Ändå säger jag det till honom hela tiden. Jag tror att han har svårt att vara stolt över sig själv och därför fastnar inte mina ord riktigt. Men det kommer nog.

Idag kom jag hem från jobbet före maken. På köksbordet låg en liten lapp med texten "Välkommen hem!" och ett hjärta. Tänk... Det känns otroligt avlägset att jag bröt upp och lämnade honom med kravet på nykterhet och behandling. Livet nu är ett helt annat.

Respekt, ärlighet, nykterhet, närhet, kärlek. Så ser livet ut på PianoRow nu, och jag älskar det!

Jag hoppas att ni får en lugn helg utan allt för mycket oro och besvikelser. Kram, alla!
/H.


skrev Stigsdotter i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Det är så typiskt alkoholistiskt beteende att skylla sina egna fel på någon annan. Självklart är det min mans fel att jag super, hade jag inte varit så olycklig med honom så hade jag inte druckit ;-)

Du är på rätt väg, du måste vara egoist för att inte gå under, det blir nämligen inte bättre av sig självt!


skrev Villervalle i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

att jag aldrig har rättfärdigat mitt drickande utan jag har redan innan jag började skriva här erkänt både för mig själv och andra att jag ibland har druckit för mycket och då av ren självbevarelsedrift försökt undvika att dricka när jag varit med mina nära och kära. Min fru hatar när jag är full och mina barn likaså och jag vill absolut inte att dom skall må dåligt.

Tittar jag tillbaka på mitt liv så drack jag väldigt mycket tidigare, och jag kan nu konstatera att jag nu har dragit ner rejält och dom gånger jag har druckit så jag däckat har blivit mer och mer sällsynta. Kort sagt, så har jag värdesatt mitt förhållande till mina barn och min fru mer än min egen önskan att bli berusad. Jag är dock inte helnykterist än men på god väg tror jag.

Min fru och barn har alltid varit väldigt överseende, men hade dom ställt ett ultimatum till mig: Vi eller alkoholen. Då hade valet inte varit svårt.

Ha det Gött


skrev Framtidsdrömmar i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Intressant att läsa det du skriver. Vad var det som fick dig att dra ner på drickat och låta andra slippa må dåligt över det? Fick du ett ultimatum eller vad hände? Tack för att du ger mig en reflektion från "andra sidan".
Ang att töja på gränser så hoppas jag att jag inte töjer ut de mera, då går nog gummisnodden snart av.
Just nu skulle jag bara vilja försvinna eftersom jag inte ser nån lösning, känns så hopplöst och ovisst... Men mina barn får mig att gå upp på morgonen och jag försöker alltid finnas där för dem, de är mitt allt.
Förlåt mitt negativa tänk, är väl inne i en sån svacka nu..


skrev Lelas i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Hej vännen!

Du undrar om vi som läser din berättelse ser er relation som ovanligt dysfunktionell. Det kan jag inte svara på. Jag tror att varje relation har sina egna förutsättningar och spelregler, även om vi har otroligt mycket gemensamt när det gäller beroende/medberoende.

Du måste definiera er relation själv. Är det värt att ha det så här? Väger de ljusa stunderna upp de mörka? Ser du någon förändring över tid, och i så fall åt vilket håll?

Du skriver att du börjar inse att han inte har viljan att förändra sitt drickande. Vad gör den insikten med dig? Kan du tänka dig att fortsätta som det är nu? Och om det blir värre, hur långt är du beredd att flytta dina gränser?

Var rädd om dig!
/H.


skrev Villervalle i Hur finner jag styrkan att gå min väg?

Jag inser nu att jag tidigare har kommenterat ditt sätt att resonera i ett allt för snävt synsätt. Jag ser det ju från din mans sida mer eftersom jag själv periodvis har haft det besvärligt dricka normalt och att mitt eget förhållande har varit ganska likt ert. Jag har dock lyssnat på min fru och dragit ner drickandet rejält och de gånger jag har druckit så har jag gjort det när det inte har gått ut över någon annan. Din man verkar dock ovanligt svår att påverka, han borde ju inse själv att det inte är naturligt att ligga dyngrak i en soffa i sitt hem med barn och fru omkring sig. Så jag måste faktiskt hålla med dig och föregående skribenter att det enda raka är att ta tag i det hela och satsa på dig själv och barnen.

Från en omvänd Villervalle ;-)

Ha det Gött