Senaste kommentarerna i forumet

@förvirradtjej
Ja, det finns ju den sidan man blev kär i.
Risken, eller möjligheten är då man är i en sådan här relation är att bägge börjar må riktigt dåligt till slut.

Jag började se det som så att vi inte hade en relation av sunt slag, det hjälper ingen av oss. Jag tänker också ofta på der som sades i podden "2 fyllon och 1 sanning " att man själv har ansvar över sitt eget mående. En podd som för övrigt snurrat på rätt ivrigt hos mig.
🌺

@Tröttiz Känner igen det där... Minns i höstas att han sa en måndag efter gymmet att han var värd en öl... detta efter att ha druckit onsdag torsdag fredag lördag...
Min är också medveten om att han dricker mycket men har vid ett par tillfällen sagt att han accepterat att det är så och att han bara vill försöka göra det bästa av situationen. Jag tycker synd om honom, han är så ensam utan mig, men på nåt sätt blir det ju självvalt om han inte vill sluta dricka vilket gör att jag lämnar.. Hur fasen hanterar man dom känslorna?
Man älskar ju människan i sig...

Det sjuka är att jag tycker synd om honom. Synd om honom att han ska bli så ensam om jag lämnar. Att han ska sitta själv på kvällar och helger. Han har inte så mycket vänner så det lär bli en stor tomhet efter mig då vi spenderar mesta av tiden tillsammans. Han lär nog iofs försöka skaffa en ny tjej han kan hänga med, har sett tendenser att han är snabb med sånt

@Åsa M Jag fattar. Min babblar med ändlösa monologer när han dricker och märker knappt att jag är uttråkad och inte orkar lyssna. Jag tror han tycker om den personen han blir när han dricker. Utåtriktad, social, karismatisk. Riktigt starkt av dig att lämna så pass snabbt ändå. Jag sa ifrån rätt tidigt men föll tillbaka när han började charma och lova saker.
Jag minns att jag reagerade tidigt med, minns en eftermiddag när vi hade bråkat för att han var så full kvällen innan. Vi satt på en uteservering och försökte lösa saker. Där drack han 9-10 starköl (under flera timmar, men ändå!) Så det spelar ju ingen roll om man sagt ifrån precis, de gör ändå som de vill...

Jag har inte träffat honom på några dagar men igår hittade jag en flaska brännvin/snaps, 50 cl 40%, som han måste druckit senaste veckan. Det lär inte heller ha varit det enda han druckit. Eftersom jag var så arg på honom i helgen så tog han nog till alkoholen ännu mer...
Herregud, det verkar som han dricker mer nu när jag ledsnat på honom, än när jag höll i tyglarna och suppportade honom. Eller så smyger han bara inte längre...

@has
Skönt att höra din input på mina funderingar o dina kloka ingångar på fortsatta samtal jag kan använda med min man. Tack!
Är så värdefullt att bolla tankar på detta forum. Känns mindre ensamt❤️

Det är oerhört motigt för mig att ta initiativ till samtal, så får påminna mig att det gick så bra som det gjorde sist. Han tar aldrig upp det själv.
Han tar aldrig initiativ alls skulle jag säga. Inte till samtal, inte till aktiviteter. Han orkar bara bry sig om sig själv o sitt mående eg.
Det är både irriterande o sorgligt o gör mig numera mest arg.
Men är för trött för att agera.
Less på att vara den drivande o den som hela tiden ska förstå den andre utan att få så mycket tillbaka.
Saknar hans omsorg om mig men undrar ibland om den någonsin funnits. Hemsk tanke. Det måste den väl ha gjort - hur har jag annars kunnat valt honom till min man o far till mina barn?!

Jag har tittat lite i dina trådar o din historia o är imponerad över vad du orkat genomföra. Så starkt o så modigt av dig!
Förstår så väl din frustration att vilja o behöva vila, men samtidigt vara rastlös o känna sig jagad inombords.
Är själv nära gränsen på vad jag orkar o klarar av längre. Men har svårt att vila.
Känner igen symtomen nu. Var sjukskriven för utmattning för flera år sedan.
Det var en oerhört tuff tid.
Har dock svårt att be om hjälp.

Du har så rätt i att medvetenheten är ett fösta steg att se vad man behöver.
Fortsätt så, var snäll med dig själv!
Du är verkligen värd en klapp på axeln hur långt du kommit.

Och jag känner att jag fastnar i det negativa lite extra nu o de senaste dagarna. Bara För trött antagligen.
Ska som sagt komma ihåg att samtalet var givande (o de gånger vi väl samtalar på ett djupare plan har det ofta gett mer än förväntat) o fokusera på att han inte druckit på två veckor.

Sen får vi se.
Vad finns kvar i mig o i honom?
Vad vill jag eg?

Ta hand om dig!
Kram

@förvirradtjej mitt ex drack alkohol i stort sett dagligen, men han verkade sällan drängfull, snarare uppjagad och stissig vilket jag sen förstod berodde på alkoholen. Han blev lätt känslosam, babblade ändlösa monologer om saker - det var första signalen, som kom ganska tidigt i förhållandet. När jag frågade vad som hände viftade han alltid bort det. Han ballade ur ca 2 gånger i veckan under det halvår vi var tillsammans tills jag sa på skarpen att han måste söka hjälp. Några kvällar senare ballade han ur mitt i natten och gjorde slut på sms. Sedan följde två år av gråtmild fylle-sms mitt i natten när han hade panikångest. Efter ett halvår av detta drog jag in hans chef.
En lördag räknade jag hans intag av alkohol, då var han uppe i 9 glas vin innan han la sig (från tidig eftermiddag till kväll). Jag var helt paff. Han verkade inte drängfull, han var bara stissig, sprang ut och rökte varje timme, uppepade sig... Det var först då jag fattade hur djupt i skiten han var.

@förvirradtjej
Hej.

Gå inte på att det skulle vara ditt fel, bland annat så finns det alltid anledning till att dricka. Och det är inte helt ovanligt att personer i missbruk skyller på andra, kanske ett inre kraft av självbevarelsedrift, att skydda sig själv för skam. För de flesta jag vet som dricker för mycket, är någon gång medvetna om att de gör det. Mitt ex, sade någon gång till en kompis att han dricker och är inte stolt över det.

Jodå, "min alkoholist" drack lagom ibland. Visst hände det. Men, jag vet ju inte vad han drack då jag inte såg. Och någon gång verkade han "normal" flera veckor då jag tyckte att jag liksom höll honom under lupp. Han kunde emellanåt säga att nu har jag hållit upp si och så länge så nu är jag värd några öl. Bara en person med beroendeproblematik uttrycker sig så ... :-(

Och en sista sak. Vad du än säger så gör han som han vill gällande alkoholen, det måste till en inre vilja för att ändra en sådan sak.

KRAM.

@ElleW Ja, jag vet. Det var lättare för honom att lägga det på mig för att själv slippa ta ansvar.
Nu när det lagt sig så säger han att det blev fel. Men han blir extra känslig och nojjig när han dricker generellt

@Åsa M Jag sa precis det som du skrev, att man alltid har ett eget ansvar. Att han dessutom visste var jag var och med vilka. Givetvis är det lättare för honom att skylla på det, han hittar ju anledningar för allt hela tiden för att slippa ta ansvar. "Ja men förra veckan drack jag ju x antal dagar eftersom det var påsk"
Så kontrollerande brukar han inte vara, å andra sidan brukar vi båda ha mobilen nära till hands och svara snabbt när vi är ifrån varandra.
Jag förstår dig att du blev jättearg, för jag blev verkligen det med. Jag stod på mig och tog inte hans skit.
Hur mycket drack ditt ex? Jag läser i olika forum / trådar där kvinnor skriver att deras män dricker och är fulla varje dag. Så har jag ju aldrig haft det, och därför undrar jag om jag överdriver.

@förvirradtjej Hej, nyss gjort mitt eget första inlägg, för att själv få stöd, men råkade läsa ditt och reagerade direkt. .Han får panikångest för att DU inte svarar i telefon, Alla varningsklockor ringer. Snart får du skulden för alla hans problem. Ta hand om dig!

@förvirradtjej fina du, hans drickande beror INTE på dig! Du ska inte acceptera att han säger så. Hans drickande beror på problem som han själv har och inte tar tag i.
Mitt ex fick panikångest när jag inte svarade i telefon en kväll när jag var ute och åt middag med en vän. Han ringde 20 gånger på två timmar och menade att om jag bara hade svarat hade han inte behövt bli orolig. Problemet med den logiken är att han inte behöver ta ansvar för sitt beteende. Det är kontrollerande beteende, det är psykologisk misshandel att kontrollera någons beteende. Jag var helt i chock, jätteledsen och sedan arg. För jag ställde inte sådana krav på honom, för jag litade på honom.
Har du pratat med honom om detta? Säger du att du inte accepterar att han försöker ge dig ansvar för hans eget beteende? Acceptera aldrig att någon kör över dig.

Tänker rätta mig själv här nu,
Ibland går det bra att dricka några öl en tisdag/onsdag, ibland blir det en riktig jävla fylla. Om jag är med honom så hålls det i styr, är han själv så kan det eskalera.

Han sa att ”anledningen” att han blev så full förra helgen var för att jag inte svarade i telefonen (när jag var på middag) 🙄 och att han blev så frustrerad och därför drack mer, som att han inte har ett eget ansvar.

Har era alkoholister kunnat dricka lagom ibland? Eller har det alltid eskalerat när de dricker? Det hade varit lättare att se på det med klara ögon om han drack varje dag. Eller alltid blev extremt full.

Jag tror dock att min alkoholist säkert dricker fler dagar per vecka än jag trott. Inte så att de extra dagarna isåfall är några mängder, men säkert nån öl till lunchen eller nån öl efter promenaden nån kväll. Det är ju inte problematiskt i sig eftersom det inte går ut över mig, men det känns ju som att det inte går att vara utan då.

Jag var på ett Al Anon möte ikväll. Jag grät mest. Blev känslosam av att höra andra berätta, och av känslorna som jag har för denna mannen. Men det var bra, jag ska fortsätta gå

Igår pratade vi, han ville prata om allt.
Han tycker att det är så sorgligt om vi ska behöva separera eftersom vi har det så bra ihop annars, så han önskar att han bara kan få sköta alkoholen själv utan att jag är där och kommenterar om han dricker öl på en tisdag eller ej 🙄
Lösningen är alltså bara att jag ska anpassa mig.

Jag sa att jag är frustrerad för att det inte spelar någon roll vad jag än säger, och givetvis- ikväll när jag var borta och han skickade bild på sin mat så skymtade jag ett ölglas i bakgrunden. Han tycker inte att det räknas för det gällde säkert bara ett par öl. Imorrn är det onsdag vilket betyder att han vill äta ute och till det dricka 3-5 stora starköl. Sedan fredag och lördag innebär ju större mängd alkohol såklart.

Jag blir galen i det här och undrar fortfarande. Är det rätt att döma honom för att han dricker några öl under 2-3 vardagar? Han sa det med igår att han lyckades ju smyga under så pass lång tid, att han vet att han kan hålla det i schack utan att det blir extrema mängder, eftersom att jag inte märkte då…
Varför stör jag mig så mycket på att han ”måste” dricka några öl under tex tisdag onsdag? Sålänge han inte blir jättefull?
Det är mer att jag får för mig att han måste bedöva sig med alkohol eftersom han inte kan stå emot vad jag än säger?

Din man måste få hjälp och sätta gränser för kontakten. T ex inte svara i telefon.

Prio måste vara att han och inte minst du får det bra.
Vad säger han om den tanken?

Ja här kan man gå in via kommun sidorna. Kolla runt på orosanmälan vuxen

@Kärringen Kan man göra soc anmälan på en vuxen människa som bor med sin man?
Vi barn är vuxna och bor inte längre hemma.

Min svärfar har grovt alkoholmissbruk. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns fel att skriva om det, han är inte min pappa, det är mitt livs kärlek som är utsatt, inte jag. Jag vet inte. Vågar knappt skriva här. Men det tär på mig så mycket att se min partner behandlas så pass illa av sin egen pappa. Jag försöker vara stark och stöttande, men det gör så ont. Han är medberoende och måste själv inse att det inte finns någonting han kan göra nu, men min svärfar är så manipulativ, så elak när han dricker. Min svärfar har gjort sitt val, och han valde alkoholen.

Kan man få stöd även om man endast är anhörig till en medberoende?

Det är tyvärr vanligt att dom med gastric bypass får alkoholproblem.
Tror inte på hota och be om det gått så långt! Möjligtvis en soc anmälan man kan göra det anonymt

Skickar styrka

Hej. Min mamma 64 år har haft problem med sitt drickande under många år och jag och mina syskon upplever att det har blivit värre efter hennes magoperation (gastric bypass). Vi har försökt lyfta det med henne i flera år. Men det har övergått till att hon har smygdruckit nä vi är på besök eller att hon dragit sig undan mer och mer få sociala sammanhang inom familjen. Till att hon knappt är närvarande alls i dagd läget.
Hon går i pension om några veckor och då känner vi en oro i hur hennes drickande kommer eskalera då hon inte har "en tid att passa".
Som det ser ut just nu så dricker hon alla dagar i veckan och kommer inte ihåg samtal vi haft. Om man försöker ringa tidigt under dagtid så kommer hon heller inte ihåg dessa samtal.
Hon har en eskalersnde alkoholdemens och jag vet inte hur jag kan försöka konfrontera min oro för henne eller hur jag ska ta upp att jag vill att hon söker hjälp innan det är "för sent".

Någon tanke?

Nej, så klart inte. Men chefer har ett långtgående ansvar för hälsa och arbetsmiljö, och om ganska missbruk gör honom t.ex. olämplig att sköta vissa arbetsuppgifter så måste chefen få veta det. Sekretess gäller i personalärenden.

Mitt ex var chef med personalansvar för 18 personer och hade ansvar för en stor budget. Det är inte bara direkt olämpligt utan också en säkerhetsrisk med en missbrukare som chef.

Om du orkar, så prata med honom hur hans plan ser ut för att få hjälp. Det är jättesvårt att avsluta ett missbruk på egen hand och arbetsgivaren kan vara en väg in i systemet för att få hjälp. Vi anhöriga mäktar ofta inte med att dra hela lasset själv. Och sannolikheten att en så sjuk person klarar att söka vård på egen hand och följa ett behandlingsschema hade jag i alla fall varit tveksam till. Mitt ex hoppade av behandling så fort han trodde det var safe, men då fick hans chef veta det och tvingade honom in i programmet igen. Det blev ett villkor för att få behålla jobbet, att han måste genomföra behandlingen enligt plan. Det kan låta grymt, men jag tror inte han hade lyssnat på något annat.

Han jobbar, men vill inte berätta på jobbet om sina problem.

Så bra att du har tagit hjälp för dig! Ja, jag känner tyvärr igen det där med förminskandet. Varje gång mitt ex tappat kontrollen med spriten och jag efteråt frågade vad som hände svarade han svävande "jag hade knas i huvudet", och så var det inget mer med det. Hjälp vägrade han ta. Till och med när vår gemensamma arbetsgivare ålade honom att söka hjälp sa han efter ett par dagars (!) behandling att han redan var frisk. Man kan liksom inte annat än att ge upp...
Jobbar din sambo, kan du få draghjälp av hans chef?

Han vill att vi ska jobba på relationen, säger förstås också nu att han vill vara drogfri.
Jag har sökt stöd på egen hand. Han har också kontaktat någon, men jag tänker att han gör det mest för min skull. Han förminskar problemen mycket.

Vad är det ni ska jobba på tillsammans, menar han? Får han vård för sitt missbruk och de underliggande orsakerna till det?

Det är svårt att bygga en bra relation om båda mår dåligt på varsitt håll. Missbruk skapar stora slitningar i en relation och skadar också förtroendet, precis som du skriver. Har du funderat på att söka stöd för egen del, oberoende av vad han väljer att göra? Att gå i parterapi är kanske en god idé också.