Senaste kommentarerna i forumet

@Nor.Li Så har det varit för mig också, allt eftersom tiden gått utan kontakt, har ångesten minskat. Sedan tror jag att när man vuxit upp i en sådan miljö som du har, och jag, så har man utvecklat vissa personlighetsdrag, för att överleva. Detta påverkar ofta vem man sedan blir som person. Det kan vara väldigt svårt att ändra på detta, (om man nu skulle vilja det).
Jag har svårt för sociala relationer. Jag är misstänksam och litar inte på någon. Samtidigt vet jag inte hur man sätter gränser eller säger nej. Detta har gjort att jag blivit ganska ensam, och har ingen egen familj. Tänk om jag kommer nära någon, och den personen har problem med alkohol, eller annat? Jag kan inte ta den risken.
Så jag överkompenserar nog jag också, fast åt ett annat håll.
Sedan jobbar jag med mig själv dagligen, och med det jag lärde min i terapin. Att jag ska ta hand om mina behov, jag ska få må bra, och göra det som jag behöver. För jag har märkt att de där skuldkänslorna och ångesten, de är inte så väldigt långt borta. Så fort jag till exempel har lite kontakt med någon i familjen, eller annat som gör mig stressad eller orolig, ja då vill alla de egenskaperna gärna komma tillbaka. Jag blir den där personen igen, som ska rätta till allt och göra alla glada. Och jag vill verkligen inte hamna där igen.
Så tänk på det nu på din goda resa, att vara vaksam på att inte halka tillbaka. Eller att liksom notera det, och se om det händer, så att du kan hitta tillbaka till dig själv. Du ska fortsätta på denna vägen att ta hand om dig själv, och den familj som DU väljer.
Jag har aldrig varit förälder, men att vara empatisk och mjuk låter väldigt fint för mig. <3

Ok bra! Men om det eskalerar inatt är hotell bättre. Har själv åkt iväg mitt i natten en gång. Det var bra o rätt beslut, men hemskt.@fyfarao

@fyfarao

Fy vad tufft. Det är hög igenkänning där.
Vill bara säga att det är våld att kasta saker som du tycker om, att ringa till andra framför dig och prata illa om dig..
Kan du lämna situationen? Ring socialjouren och be om hjälp?
Bra att du inte går in i någon diskussion.
Massa kramar och stöd härifrån.

Vågar man börja dejta igen?
Pratade med en så stilig, fin, vänlig och underbar man häromdagen.
Vi fick kemi med en gång.
Han frågade om vi skulle ta en långpromenad i helgen....
Jag känner att det här är en man jag skulle kunna få känslor för och får plötsligt kalla fötter.
Svarar honom att jag inte är redo att dejta än men kanske längre fram.
Panik, han är vänlig, respektfull rolig och sjukt attraktiv så jag blir förvirrad av mig själv.
Hela kroppen låser sig av tanken att bli förälskad igen. Det gör mig ledsen, undrar om jag någonsin kommer våga igen?
Hoppas innerligt att han tar kontakt igen och är förstående....
Hur har ni andra gjort?

Har inga vänner längre dom har försvunnit efter hand. Men jag står i kö på lägenhet som inte han vet om.

Varför är du kvar i hemmet?
Hotell eller till en vän. Nu.

Kram

@fyfarao vad försiktigt och ring 112 om det blir hotfullt.

Han har inte så mycket kvar för ikväll, han börjar bli trött också så håller alla tummar att han somnar. Jag vill kunna slappna av snart för frustrerad blir man.

@Prinsessan1 väldigt starkt och modigt av dig att ta detta steg. Vilket klokt beslut för din son. Inget barn ska behöva växa upp med alkohol i sitt liv.

Hej @Grelod. Skönt att inte vara ensam och att det finns andra som gått före och mår bättre nu. Bra att du jobbar med dig själv och har fått hjälp! Det var ett stort och modigt steg efter många år. Äntligen! Bra! Hoppas att vi kommer fortsätta röra oss mot en ljusare och lugnare framtid och säga ja till det som är rätt för oss.

Börjar känna mig lite tryggare och lugnare till mods ju mer vår kontakt ebbar ut. På hans födelsedag och farsdag skickade jag trots mina känslor ett grattis på sms. Har så länge jobbat så otroligt hårt för att få en närmare relation, visa uppskattning och vara "duktig" i hans ögon att ett sms känns som ett svek nästan lika stort som ingenting. Har burit vår relation så länge jag kan minnas och när jag inte gör det finns den inte mer, vilket är både en tyngd som faller från axlarna och en sorg. Ilska för att han inte var kapabel att se mig, ge kärlek och emotionell närhet. Ilska över alla år jag trodde att det var jag som inte var bra nog.
Alla i hans omgivning som hade sluppit så mycket lidande och dålig självkänsla. Det går inte att greppa hur stor skada en enda människa kan åsamka andra.

Men jag ska försöka fortsätta bryta trenden i min familj och göra nya misstag och förhoppningsvis många bra saker också. Det är svårt att inte överkompensera åt andra hållet, bli överdrivet omhändertagande, kärleksösig och empatisk som förälder. Glömma sig själv. Vara lite för mjuk och tillåtande.
Men det är så skönt och ger så mycket att äntligen ge kärlek och engagemang till människor som ger tillbaka. Det får mig att må bättre och är bra för att inte känna för mycket bitterhet. Tacksam över att det fortfarande finns människor omkring mig som jag liksom glömt bort för att jag roddat så mycket med mina dysfunktionella relationer. Att ta bort en dysfunktionell relation lämnar plats åt ganska många bra. Det blir en positiv spiral tänker jag.

@fyfarao
Oj nej. Lider med dig. 💜
I de där situationerna så funkar det ju inte att prata till den andres förnuft.

Försöker du diskutera dig ur det och det blir värre och han rentav blir hotfull. Ring efter hjälp. 🌹
Men klokt tänker jag det du ändå gör, att backa.

Kram. 💕

@fyfarao kan du gå därifrån. Ta en promenad eller sova över hos någon. Var försiktig, det kan eskalera till våld. Hände mig förra hösten då jag blev provocerad och tillslut blev jag arg och reagerade. Blev då utsatt för våld.

Jo jag har insett och ikväll gör jag bara allt för att det inte ska eskalera. Man får höra så mycket skit om hur ful och dum i huvudet man är. Ikväll har jag bitit mig i tungan för det slutar alltid i katastrof. Inget våld men han slår sönder saker som jag tycker om. Håller låg profil även om man bara vill explodera.

@fyfarao Jobbigt och dränerande. Klokt av dig att göra allt för att inte gå i svaromål. Jag vet inte vad jag ska säga som kan vara till hjälp och som du inte redan insett själv. Du vet ju redan att den vägen ni går tillsammans är "a highway to hell". Jag har gått den själv. Men det finns avfarter. Ta en snarast.

Hjälp nu är min sambo igång igen. Han erkänner inte att han är alkoholist och dricker minst fem dagar i veckan. Ibland 70cl ibland 35. Ikväll är det en stor flaska. Då blir han grälsjuk, springer efter mig eller står över mig i soffan, skriker och försöker starta diskussioner. Jag har inte bråkat tillbaka ikväll men ibland brister det och då blir det rena kaoset. Ringer andra kvinnor han har på Facebook för att prata om hur dum i huvudet jag är. Vi är 54 och 57 år. Jag vet att jag borde lämna men hur ska jag göra för att inte bråka tillbaka just ikväll.

@Nor.Li
Jag känner igen mig i dig, inte riktigt på samma sätt med min far. Det var inget faktiskt våld. Men han hade en hotfull utstrålning och vi syskon var rädda för honom.
Känner igen att i vuxen ålder få tvinga sig till kontakt, och att göra det för skuld och pliktkänslor. Tvinga mig till att ringa upp med hjärtat bankande av ångest. Att oroa sig för alla i familjen. Jag tog på mig att vara den som skulle stötta och finnas där. Alla hade alkoholproblem och/ eller psykiska problem. Till slut bröt jag ihop och slutade fungera. Gick i terapi och fick hjälp att förstå min situation. Jag tog avstånd ifrån familjen för att överleva. Det var inte lätt det heller.
Jag mår bättre nu. Har också alkoholproblem, som jag jobbar med här.
Det här vill jag säga till dig - det är inte ditt ansvar att stötta/rätta till din fars eller övriga familjemedlemmars liv. Ditt ansvar är att se efter dig själv. Jag önskar att jag hade kommit till denna insikt tidigare i livet. Först efter 50 sökte jag och fick hjälp. Så många tunga år.
Kramar till dig! Säg nej till det du inte vill, säg ja till dig själv!

@Prinsessan1 Det är så fint att läsa om hur du har tagit steg för steg för att börjar prioritera dig själv och ditt eget mående. Nu har du tagit det här stora steget och tagit beslutet om att flytta ifrån din man, trots att det känns svårt. Men du gör det för att du behöver det, för att kunna ta hand om dig själv. Det är väldigt starkt att du gör det här och fokuserar på det du kan påverka och var dina gränser går! Fortsätt gärna att skriva här och berättar om hur det går för dig!

Ett stort, modigt och viktigt steg för DITT välmående! Gratulerar dig till det, det kräver mycket att komma till den punkten. Många kramar, håll ut!

@högkänslig
Du har redan fått så bra svar här men jag skriver ändå.
Hans dealbreaker är att skiljas från alkoholen, inget annat. Det gör ont i mig när jag läser det du skriver, känner en hög igenkänning. Det känns som trakasserier skriver du, han tar in det som passar hans relation med alkoholen och allting annat kommer i andrahand.
Det är smärtsamt för dig såklart, men du är ung och i en viktig ålder där du ska etablera en familj ( med eller utan barn).
Dina drömmar krockar med den här mannen.
Jag hoppas du drar av plåstret nu och bara släpper, du kommer tacka dig själv längre fram även om det är oerhört smärtsamt.
Det finns inget du kan göra, det ligger hos honom och han vill inte.
Stor varm kram, lev, älska och framförallt välj rätta miljöer för dig själv så du får växa istället för att brytas ner.

@CassandraF ...är nyfiken... Är ni fortfarande tillsammans?
Har precis signerat ett eget hyreskontrakt och önskar så att jag och min man kan återförenas om ett halvår eller så... Finns den möjligheten?

Igår berättade jag för min älskade man att jag tackat JA till en egen lägenhet... (Ja, jag skriver min älskade man för att han är mannen i mitt liv och jag älskar honom väldigt mycket.) Jag valde att berätta efter att jag skrivit på hyreskontraktet, annars skulle jag ångra mig. (Vilket jag gjorde, direkt när jag berättade det....) Att vara medberoende till en missbrukare trodde jag aldrig att jag skulle bli, men det är precis det jag är!
Det är precis som om någon kidnappat min hjärna och all min energi går åt till att hjälpa min man.
I många år har jag försökt hjälpa, men i somras kom jag till insikt att jag var medberoende och oförmögen att ta egna beslut. Jag sökte hjälp här, via anhörigstödet, läste på nätet om medberoende, lyssnade på MÅNGA poddar, pratade med psykolog, pratade med vänner... och via den hjälpen kom jag till insikt. Jag började så smått att träna på att göra/planera egna aktiviteter, sånt som jag ville göra och mår bra av. Det kunde vara en promenad med en vän, ta ett varmt bad, unna mig en ny bodylotion.. till mer avancerad ting, exempelvis köpte jag mig ett träningskort.
Till slut tog jag modet till mig och satte upp mig i en bostadskö... kom till en visning.... blev granskad ekonomiskt... och igår signerade jag ett kontrakt på en liten lägenhet, tillräcklig för mig och vår son. Därefter skickade jag ett sms till min man som löd..."vi behöver prata ikväll"... Jag skickade detta sms för att jag inte skulle kunna ta tillbaka det, att få mig att faktiskt berätta, vilket jag gjorde under kvällen.
Han blev ledsen, arg inombords och förstod inte varför. Han gör faktiskt framsteg och sa att han "bara" druckit två gånger den senaste tiden. JA, han gör jättestora framsteg i sin takt, på sitt eget sätt, utan hjälp från någon. Han dricker mycket mer sällan nu, men vet fortfarande inte VARFÖR han dricker...
Mitt enda krav var att han ska ta hjälp med sitt missbruk och sluta dricka alkohol! Om han visar mig detta, så flyttar jag tillbaka. Jag älskar honom såååå. Men just nu behöver jag arbeta med min hälsa och mitt medberoende och han måste arbeta med min hälsa och sitt missbruk. Min förhoppning och önskan är att vi ska bo under samma tak igen och förbli lyckliga alla våra dagar. Jag älskar honom såååå.

Vill du ha en trygg relation och gå framåt och planera för familj och barn så är en relation med en person med beroende inget bra alternativ. Om du är singel har du alla möjligheter att träffa en bra man som kan ge dig detta. Du är ung, låt inte en dålig relation själva år av ditt liv.
Ta hand om dig 🌺

@högkänslig det gör ont att läsa det du skriver, så där resonerar man när man är medberoende. Du måste, måste, måste fokusera på ditt eget välbefinnande. Det är viktigt att du bearbetar vad ni varit med om, och att du också bearbetar varför du tillät att han överskred dina gränser om och om igen. Jag har själv en alldeles för lång historik av medberoende och jag tillfrisknar långsamt från behovet att hela tiden fixa andra, få bekräftelse av andra och vara behövd av andra. Folk i allmänhet vill inte bli fixade har jag noterat, och det är sig själv man måste fixa. Skickar dig alla kramar jag har! ❤️

Hej
Gick med här idag och såg ditt inlägg direkt. Jag är 33år och har i somras insett att min mamma är beroende av alkohol. Jag tar så himla illa vid mig och vet inte hur jag ska förhålla mig för att inte gå sönder totalt. Jag tänker på min mamma x antal gånger om dagen och det tar så mycket energi. Ikväll har vi pratat, vilket som vanligt slutade i höjda röster och gråt. (Har aldrig höjt min röst mot mamma innan så detta är så främmande för mig).

Jag har erfarenhet av att få en viktig gemenskap genom Co-anon och Al-anon. Vi är så många som upplever liknande saker i ensamhet. När man kommer dit blir man förvånad över hur många som delar en erfarenheter, och det är så stärkande och lugnande att få stöd av det och de tolv stegen i sitt medberoende.. Går man på fysiska möten kan man faktiskt också knyta nya vänskapskontakter, finns på många platser runt om i landet.