Senaste kommentarerna i forumet

Det är så konstigt för mitt förnuft säger att jag vet att han dricker förmycket medan jag ibland undrar om jag överreagerar. Han har ju jobb, pengar och har nu hållt uppe i drygt 2 veckor..... Jag hör själv hur dumt det låter!!
Jag vill inte vara den som kommer med tomma hot längre utan nu vill jag börja leva och kunna säga till mina vänner och mig själv "idag mår jag jättebra!!". Varför blir jag så himla låst. Varför har jag hamnat i detta!!
Till er som är i träsket eller har varit iform av alkoholmissbruk...är det det enda raka att jag går min väg?

Kram och tack till er alla som skriver och läser!

själv är en alkis skriver under på allt som Pianomannen säger. Jag har aldrig träffat någon som fixat detta själv.

Hej igen.
Du frågar om man kan bli fri från alkoholberoende utan hjälp. Kanske finns det dom som kan men jag skulle tro att det är yttterst få. Många vittnar om att det inte går att leva nykter ensam, utan att man måste ha stöd och hjälp från andra.
Sen vad man menar med den hjälpen är olika för oss alla. AA har hjälpt många. Behandlingshem fick mig att komma på rätt köl och gav mig verktyg att leva nykter, men själva jobbet får jag göra själv nu. Jag springer inte direkt ner dörrarna på AA. För mig är det att läsa här på forumet och diverse andra ställen där jag påminner mig själv om att jag har denna sjukdomen och inte längre tål alkohol. Men jag har inget emot AA och går gärna dit.
Antabus kan vara bra, men utan rådgivning och samtal tillsammans med medicinering så tror jag inte på den lösningen.

Jag ska inte råda dig till någonting. För mig blev avgörandet då min fru lämnade mig. Hon hade försökt hjälpa mig länge men jag fattade inte. Lyssnade inte. Att bli lämnad till mitt öde blev det bästa hon gjort för mig. Såklart tar det tid att läka såren som varit, men nu efter ca 1.5 år har vi förlåtit varandra även om jag själv ibland känner skam och skuld över det jag utsatt henne för. Med all rätt kan jag ändå tycka.
Så det kan komma något gott ut ur ett uppbrott.

Tack för era inlägg. Jag har läst boken "bli fri från ditt medberoende" och "flodhästen i vardagsrummet". Mycket bra böcker tycker jag som jag önskade att min sambo också kunde läsa. Allt går runt i mitt huvud och jag känner att jag börjar bli riktigt förbannad! Förbannad över att jag låtit mig själv bli behandlad på detta vis; noll respekterad, inte värd att höra av sig till, tagen för given, nonchalserad vad gäller känslor och värd att bli trampad på! Jag är så ledsen över att mina barn inte har blivit sedd av sin pappa och jag märker idag att de inte litar på honom. Han har funnits där för de när han har haft tid (då inget jobb och festande varit ivägen)och han har pengar och har kunnat köpa de det de behöver......Men vad är det värt idag. Jag är så orolig över att de har tagit skada av detta. Hur ska jag få honom att vilja ägna mera tid med sina barn? Tänker väl också att det inte är mitt problem, det ansvaret är väl hans. Tänker just nu mycket på hur allt ska bli rent praktiskt om jag lämnar min sambo. Han har ju ingen förutom mig och sina barn (eftersom hans mamma och bror är ännu djupare i träsket och jag vet att min sambo tar väldigt illa vid sig av deras beteende och mår mycket dåligt av det). Sen när jag tänker till en extra gång så tycker jag att jag blivit väldigt illa behandlad i många år och förtjänar att börja må bra och slippa allt som snurrar i mitt huvud. Hur gör man rätt? Du pianoman som varit själv i träsket.... Tror du att man kan tillfriskna från alkoholberoende utan hjälp? Hur gör jag för att hjälpa min sambo att förstå att han behöver profesionell hjälp? Kan jag göra mera än det jag gjort? Hur ska jag kunna lita på honom när han har barnen? Han är ju en underbar person när han sköter sig men jag har ju tappat all tillit!!

15 mil är ju en bit. Men forumet här kan vara ett komplement till Al-anon. Här får du respons även om det inte är så direkt som vid ett möte. Men det kan vara väl så läkande och djupa resonemang på nätet.
Vi har själva inga barn. Som tur är skulle jag vilja säga. Men jag tror helt krasst att det bästa för barnen är att växa upp i ett hem där ro och lugn råder. Och inte en oro för hur pappa ska vara när man kommer hem. Är han sådär konstig eller är det den vanliga pappa. Barn förstår mer än man tror.

Framtidsdrömmar! Om jag förstår rätt är du ganska bra på gång med att visa att du inte tänker stanna om han fortsätter dricka. Jag önskar dig kraft att stå kvar vid att du lämnar om han inte söker hjälp. Kanske han tar behandlingshemmet då? I så fall ingår stöd också till dig den vägen.
Femton mil är ju en bra bit att köra till Al-anon men du verkar inställd på att fixa det. Forumet kan vara ett jättebra komplement, fortsätt att läsa och skriva här! Likväl som mr P läser och skriver här har jag som medberoende läst och skrivit mycket på missbrukarsidan. För min del har det varit till hjälp för att inse hur lång och djupgående process tillfrisknande är för både missbrukare och medberoende. Jag vill också tipsa dig om Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende, där har jag hittat mycket kraft och stöd. http://medberoendeinfo.blogspot.com/ / mt

Tack mr. Pianoman för ditt svar.
Jag söker med ljus och lykta efter olika ställen som skulle passa mig i form av hjälp för mitt medberoende. Jag har verkligen börjat inse att jag måste göra något för mig själv och mina barn. Det är ju så att jag bor 15 mil från närmsta Al-anon och olika grupper som har med medberoende att göra och det blir många timmars resande, mycket bensinpengar men jag tror att jag måste ta det för att jag ska få lite hjälp på traven...... Mitt i alla mina tankar så får jag så dåligt samvete för att jag känner så här, att jag vill flytta och få lugn och ro i min själ. Hur ska det gå för honom? Har också en förhoppning om att det ger något gott med sig som det gjort för dig/er. Men med åren så är det mycket som blivit skadat...kanske det inte går att reparera. Jag vet att vi snart provat allt, utom att han varit på behandlingshem och det gör mig så ont att ge upp utan att det sista är provat. Trots det så vet jag inte om jag orkar att kämpa mera.
Har du barn? Hur gör man för att det ska bli bäst för dem?
Kram!!

Hej och välkommen hit. Här finns många kloka tankar om medberoende, även om jag är från andra sidan. Jag fick ultimatum från min fru som flyttade från mig, att om jag tar mig in på behandlingshem skulle hon finnas hemma när jag kom hem därifrån. Detta var november 2010 och jag kom hem från behandling strax innan jul det året. Vi har nu ett bra liv ihop.

Helt spontant så tycker jag det verkar som att du har försökt "rädda" flera i din närhet väldigt länge. Nu är det på tiden att du räddar dig själv!
Var egoist och sök upp någon att prata med. Finns AL-anon i närheten så tror jag att du kan få mycket stöd därifrån. Familjerådgivningen ni varit på, kan det vara ett ställe att höra av sig till? Inte för er båda, utan för din egen skull.

Men som sagt, jag är inte från medberoendesidan. Men jag kände ändå att jag ville svara.

Varma kramar!

Hej på er alla!
Jag har ringt alkohollinjen och fick prata med en underbar människa som tipsade mej om olika alternativ. Jag har försökt ringa kommunen men kommer inte fram. Känns svårt när man jobbar på de tiderna som de har telefontid. Men ska fortsätta att ringa när möjlighet finns.

Jag vet att jag inte kan få honom att sluta dricka men hoppet finns kvar att nån gång, kanske...
Jag tror inte på honom när han säger att han också vill sluta, för jag har hört det så många gånger och inget händer. Känns som han säger det jag vill höra bara för att jag inte ska sluta höra av mej.

Mina känslor åker berg och dalbana, men jag är jätteglad att jag har en egen dörr jag kan stänga om mej. Eftersom jag inte har så många att umgås med, så är det skönt att få skriva av mej här.
Tack för att ni finns här och ger respons på det jag skriver.

Ha det gott och ta hand om er.
Kram från tekla

tvingad att dammsuga just idag ??? Hälsan måste nog få gå före.

Jag är konstaterat sjuk, jag klarade inte dammsugartestet, jag fixade inte att dammsuga hela lägenheten i ett svep, jag var tvungen att pausa efter halva, och vila länge efteråt... Synd om mig...
Men tre sorters kakor är bakade åt Simon, snart 2 år, bara två sorter kvar, för 2 år måste firas ordentligt! :)
Fast idag ska jag nog mest bara slappa...
Önskar jag kunde njuta mer av det bara, jag har rätt tråkigt!!! Lyxproblem, jag vet! :)
Kramar till alla kämpar!!
/k

Gör som mt, raderar...lätt att göra fel här på forumet. Man sparar och får ingen respons på skärmen, så man sparar igen...och samma inlägg läggs in igen och igen. För att inte tala om de inlägg som bara försvinner. Men det är en skitsak, jag är glad att jag hittade hit och jag är glad att det blev fel. För jag var inte riktigt klar; Inga svarta ögon i ditt vårkök lillablå!!!
När det gäller småförkyld så kan jag bara säga att när du är klar med dina bestyr, bädda ner dig i soffa eller säng och läs en bok, se en film, skit i allt...bara se dig omkring i det rena...

Men kan du tänka dig hur mycket värre det hade kunnat vara? Du hade stått där med dammsugaren, tvätten, omplanteringen och...T och hans åsikter om dina tillkortakommanden. Du är min hjältinna. Den starkaste... Kram/R

Skitväder, skitdag, skitliv...

Känner mig låg, jag är lätt förkyld, har en massa måsten att ta tag i, men jag vill inte...
MEN jag vet att jag kommer må bättre sen, så nu ska nya dammsugaren packas upp och användas, tvätten tvättas, pelargonerna planteras om, för snart är det vår!
Så, lillajag, sätt fart, sätt på lite bra musik, och sen kan jag njuta av en ren och skön lägenhet och fruktsalladen som står i kylen och väntar!

Hoppas ni andra där ute har en bra dag trots grått och trist väder!
Kramar!!!

Hoppas allt är väl med dig! Kram/R

Om du bara visste hur glad jag är för er skull!!
Men det är du som har gjort resan, det är du som har gjort dina val, och det är du som ska ha allt beröm!!! Att jag har fått äran att dela med mig av mina erfarenheter har hjälpt mig på min resa, och det är jag tacksam för!!! <3
Stora kramar!!!

för den tid och den väg vi följts åt. Jag är också så tacksam för att ha fått lära känna dig. Jag önskar dig allt gott på din fortsatta väg, jag fortsätter här ett tag till. Blir glad om du lägger in nån hälsning ibland, annars finns du kvar i mitt hjärta som en av stjärnorna som följt mig längs en mycket viktigt bit av vägen i mitt liv. Kram / mt

Åh, vilken härlig läsning, barbalala! :-)

Och tack för de fina orden. Men... det är inte vår förtjänst - det är din egen. Det är DU och ingen annan som har tagit dig upp ur djupet. Du.

Kram!
/H.

Ja, det känns länge sedan jag skrev det där första inlägget... Och det känns som om du och jag har följts åt rätt länge, även om du redan då hade funnits här länge och gjort stora förändringar i ditt liv. Jag är tacksam att jag fått lära känna dig.

Jag går igenom avslut efter avslut just nu. Och jag har också avslutat den relation till det här forumet som jag har haft. Men jag kommer att finnas kvar, kanske mer sporadiskt, kanske kommer jag tillbaka. Man jag kan inte nog betona den fantastiska betydelse som forumet haft för mig. Jag tror inte jag hade klarat av den resa jag gjort under de senaste månaderna utan det stöd jag fick, och utan de berättelser jag läst här. Tack alla, du mulletant, Lelas, lillablå, Mie och alla ni andra! Det är er förtjänst att jag i mitt liv idag kan känna lugn, tillförsikt, närvaro och glädje. Jag klarade det! Jag bor trångt, och jag får verkligen vända på varje krona nu. Men trots att även barnen blir drabbade av knappheten har vi i hemmet ett ljus som inte fanns tidigare. Vi klarar det här också, och vi mår bra!

I förra veckan avslutade jag och Han den familjeterapi som vi påbörjade för ett och ett halvt år sedan. Det känndes också så helt rätt! Och om drygt en vecka sätter vi punkten efter skilsmässan. Då är betänketiden till ända.

Nu ska jag följa exemplet och kopiera alla mina gamla inlägg här och spara dem. Som en dagbok.

Varma kramar till er alla! / M

i ditt första inlägg i "min" tråd - kände mig lite hedrad:)
Hoppas livet är gott mig dig, att du har de bra och att vi får höra av dig snart igen. Kram / mt

Dina dejter! Visst var det för djävla sorgligt (han med systempåsen), för djävla elakt (han men åsikter om frisyren) och för djävla dråpligt (kycklingbaguetten) men jag skrattade. Inte åt dig men med dig. Visste dessa killar vilken fin kvinna de träffade? Eller vilken fin räpa de träffade? Min ståndpunkt är att vi karlar är bra dumma. Iaf. många av oss! Tack för att du delade, kram/R

träna på att stå upp för dig! Att ta plats och göra dig synlig. Vi övar hemma på olika saker hela tiden. Inte alltid 100% roligt men spännande:) Kram på dej / mt PS Läs min tråd DS

Tänk att man faktiskt hamnar där till slut, lillablå, så att man kan säga: "Jag är glad att jag har varit med om det här."

Tänk att du har kommit dit. Och att jag har gjort det. Tänk.

Kram!
/H.

... mer att du gör som fler av oss borde. Bemöta som man blir bemött.
Jag skulle vilja ha mer av det. Tränar, men självförtroendet slår oftast till och jag blir tyst och går.

Kram!

Idag är det lördag, jag är ledig, har druckit mitt morgonkaffe i en mycket kär kaffekopp, som inte bara är en kopp, utan ett bevis på vänskap, och i kväll kommer en kollega och vän över på lite kantarellpaj och prat... för två år sen var det en omöjlighet. kanske inte för att han inte hade tillåtit det, men för att jag var så liten och förskräckt att jag inte hade vågat ens föreslå det...

för två år sen hade jag upptäckt hans alkoholproblem, pratat med just den kollegan som kommer hit ikväll, men inte riktigt vågat ta det till mig... var nog fortfarande i förnekelsestadiet, trots att jag egentligen visste...

idag är jag stark, jag kanske inte är det i morgon, men just idag är jag tillfreds. tillfreds med den jag är, och hur mitt liv ser ut.

men jag måste erkänna att jag är en räpa, emellanåt... så fort någon trampar över gränsen, trampar på mig, eller bara närmar sig vad jag anser är orättvist, så hugger jag... jag hoppas att jag kommer hitta en balans så småningom, men kanske måste jag få hugga ett tag, tills jag känner mig trygg med mina egna gränser... svor åt chefen för ett par veckor sen, till exempel... bad om att få gå en timma tidigare från jobbet, jag skulle vara barnvakt åt en väns två fina flickor, och det var lite knappt om tid... han svarar: det får du, men det är upp till dig, jobbar du fortare och får upp varorna snabbare, kan du gå, annars får du stanna...
jag blev svart i ögonen, svor, och gick...
han kommer efter som en hund som skäms, och frågar, du förstod väl att jag skämtade?!
jo, svarar jag, men ligger det inte lite allvar i det då?
och det erkände han ju att det gjorde...

kanske överreagerade jag, kanske inte, men det han sa till mig var: du jobbar inte så bra du kan: jobbar du bättre får du gå, annars blir du straffad och får stanna... och genom att inte ge dig ett svar, så håller jag dig på halster, och behåller makten över dig...

japp, jag är en räpa. en bitch. en häxa.
men jag tror på rättvishet.
och det gäller inte bara mig. så fort någon kollega försöker få över en tråkig arbetsuppgift på någon av våra praktikanter, eller på någon som inte vågar säga nej, dyker rättvisehäxan upp med sina svarta ögon och säger ifrån...

har förresten börjat internetdejta... har varit på 5 dejter tror jag, under det senaste halvåret. någon har varit trevlig, men inte mer, andra har varit katastrof. så fort jag känner av den allra minsta tendens till att någon vill styra mig, eller domdera mig, sparkar jag bakut... det är inte ok att en av dem talade om för mig att min nya frisyr var typ fin, men att jag inte skulle klippa mig kortare än så... en annan bad mig bära hans systemetpåse när vi skulle ta en promenad, för han hade massor att bära själv... en tredje hade mer kycklingbaguette utanför munnen än i den, och blev förbannad på mig för att jag inte ville träffa honom igen, riktigt förbannad och anklagade mig för att vara ytlig och ha diverse andra mindre trevliga egenskaper... fast nu har jag träffat en man tre gånger, och det känns rätt bra... fast lik förbannat märker jag att jag ibland fokuserar mer på vad HAN kan tänkas tycka om mig, än vad JAG egentligen känner... då försöker jag ta ett steg tillbaka, blunda och känna vad min kropp vill tala om för mig... mage, tår och hjärta... för det är ju där det sanna känns, inte i en hjärna med alla knepiga sätt att förvränga och plocka fram gamla minnen...

jaja, det ger sig, det löser sig, just nu är han i mexico och dyker i två veckor, så jag har rätt gott om tid att stanna upp och känna! och det känns ok! blir det så blir det, annars finns det fler fiskar i sjön!

men jag mår rätt bra. trots rättvisehäxan och räpan inom mig... =)
och jag är glad över vad jag har lärt mig och fått uppleva under de senaste tre åren... det har varit en otrolig resa, som i slutändan gett mig ett rikare och lugnare liv!
kärlek till er alla!
stora kramar!!
/k