Senaste kommentarerna i forumet

Min farfar söp ihjäl sig. Han drack tills han hängde sig. Jag var bara några år gammal och minns ingenting av hans självmord. Jag minns honom som person i väldigt små segment, och det är bara positiva minnen. Men mina föräldrar höll mig borta från all tragik och sorg, och det är jag såklart tacksam för. Min pappa har genom min uppväxt antytt att det här med alkohol är farliga grejer, han har varit väldigt tydlig med att det gick åt skogen för farfar och han har använt det som argument för att jag och min bror skulle vara försiktiga med tonårsfyllorna.

Men, jag har alltid haft en bild av att det har varit oberarbetat hos min pappa. Inte själva sorgen, men däremot detta med att vara /vuxet/barn till en alkoholist. Han har aldrig sökt någon hjälp för det, och han har aldrig pratat om sina egna känslor i relation till sin pappas drickande.

Nu ringde han upp för att prata om andra saker, och så nämner han att en granne har spårat ur när det gäller spriten. Grannen har alltid druckit mycket, och jag och min pianoman har sagt många gånger att grannen har problem. Vi ser ju sånt. Hm. Hur som helst - nu har mina föräldrar och flera grannar börjat oroa sig, och de pratar med varandra om hur de skall hantera grannen och de situationer som uppstår.

Jag sa till min pappa att han ju gärna får prata med oss, vi vet ju massvis om sånt här. Jag gav luren till maken, och nu har de pratat i typ en halvtimme. Jag hör inte så mycket av vad de säger, men jag förstår att för min pappa är det här en helt ny grej. Han pratar rakt och öppet med en nykter alkoholist om vad som driver alkoholisten att dricka, om vad man kan och inte kan göra för att hjälpa.

Det är stort. Ville bara säga det.

/H.

Tack för värmande ord på annan plats - vi hjälps åt alla här. Allas erfarenheter är till hjälp både de goda och de som svider.

Ta vara på din semester - du kan ringa Alkohollinjen som presenteras här på startsidan. Alkohollinjens öppettider är måndag till torsdag 12.00 - 19.00 och fredagar 12.00 - 17.00. Telefonnummer 020-84 44 48 Kostnadsfritt och anonymt, för hela landet. Du kan också beställa Carina Bångs Arbetsmanual för anhöriga till missbrukare via Adlibris. Allt du gör för att bli klar över dig själv för framåt! Kram på dig! / mt

Hade ju sagt att jag skulle ringa upp en samtalskontakt...Har inte gjort det ännu och nu är det väl semester för de flesta....
Kanske skulle behöva det..

Till alla er som läser här utan att göra inlägg vill jag bara be er läsa Mulletantens tråd, det står så mycket bra och mycket att fundera över. Ens egna tankar sätter hon ord på och man blir bekräftad. Hon är en stor stöttepelare för mig på detta forum och jag respekterar henne. Med detta vill jag absolut inte förkasta alla andra som gör inlägg i min egna tråd och peppar mig, ni är ovärdeliga för mig ni med. Jag "suger" i mig alla kommentarer och försöker finna en väg till ett lugnt och stillsamt och tryggt liv.
Status med min svärmor är att hon inte klarar sig själv så bra, hon är ju dock i ganska dålig kondition redan innan frakturen vilket inte gör det lättare att tillfriskna. Det har tillstött en del komplikationer med sår osv. Hon skulle bo hos sin dotter ett tag men det höll i 3 dagar så igår skjutsades hon upp på lasarettet igen. Om deras relation hade varit ok så hade allt sett annorlunda ut. Nej nu ska vi alla finnas här helt plötsligt för henne som har stängt oss ute under flera år, skuldsatt sig och vägrat ta emot hjälp av oss runt omkring. Det är klart att detta inte bara går att glömma trots rådande situation. Meningen är att hon ska komma och vara hemma hos oss V.28. Jag går med på det bara om hon klarar sig relativt bra själv för jag har inte tänkt vara hemtjänst åt henne, då får hon följa med oss ut på det vi ska göra. Tycker ni att det låter hårt?? Till saken hör att min sambo jobbar den veckan och kommer inte att kunna ta hand om henne, vilket alltså blir mitt ansvar. Då måste jag ha rätt att ställa krav..eller?
Min sambo jobbar och jobbar. Jag försår att han måste arbeta av det han lovat, det är bara det att jag har verkligen börjat ledsna.... Jag vill att vi ska kunna leva som en normal familj. Men han har som jag sagt tidigare så himla mycket projekt!! Har alltid haft projekt som måste göras innan han kan vara med barnen i deras vardag. Vet ni att jag tror jag blir tokig!! Nu jobbar jag ett dygn och har bokat upp min mamma som barnvakt åt sonen i natt. Jag litar inte på att han får en nykter kväll med sin pappa när jag är borta. Fy att jag ska behöva känna såhär och att min son har fått utstå flera episoder när hans pappa druckit....
Snart har jag semester...det ska bli skönt. Bara två veckor kvar!!

Allt de du beskriver känner jag igen.
Man känner på sig när suget är för starkt,
då börjar man göra sig förberedd för man vet aldrig vad som hände
jag talade om att går du ut nu så vet du att du sätter vårat förhållande på spel,men han gick än då. viste inte om de skulle bli dricka 2 el 3 dygn för han sov inte många timmar per natt och fortsatte när han vaknade.
jag gjorde slut men han brydde sig inte. När han nyktrade till så betedde han sig som inget hänt.
Han gjorde av med alla pengarna så han var pank. Så jag gav honom pengar till de viktigaste,
då började han ta sms lån för att kunna spela,sen sms lån för att betala tillbaka de första sms låner
Så de blev så att jag betalade allt och ändå gick han ut och drack.
fick han pengar över så använde han de till sig själv fråga inte ens om han skulle ge mig något
till slut var det som har en tonåring hemma.
Även jag ringde i början när han var ute och vi blev bara osams och han slängde på luren.
Han ringde ibland innan han blivit för full och sa att han skulle höra av sig senare, men han ringde aldrig tillbaka
Jag viste aldrig om han skulle komma hem på natten, men oroade mig varje gång vad som skulle hända om han kom hem.
Oftast hände det när jag hade jobb helg och då blev de inte många tim sömn.
Du skriver att du tjatar på honom och att du blir arg
De har jag också gjort, har aldrig varit så hård mot någon som honom.
han har lovat så många gånger att sluta, han har gått och pratat med alkohol hjälpen. han har pratat med psykologer. Han har fått utskrivet antabus som han inte tar.
I måndags när han ringde så sa han att han skulle börja med antabus
jag sa att jag inte tror på de och att de gör ingen skillnad mellan oss
Han har förstört så mycket så de går inte reparera nu i alla fall
Men inget har hjälpt så för drygt 1,5 mån bestämde jag mig att gör inte jag slut på de här så går vi under båda.
Hoppas du tänker efter om inte för din skull så för barnens
han kommer lova gröna skogar om du gör slag i saken, men de håller oftast ett tag bara
Men undrens tider är inte förbi
Bamse kram

jag tror du skulle ha hjälp av att möta människor irl. Finns det Al-anon i din någorlunda närhet? Eller vänd dig till vårdcentralen för att få en samtalskontakt. Jag tror du vet själv var möjligheterna finns. Kram igen / mt

Hej igen Framtidsdrömmar!

Jag vet inte om jag är så förstående... kanske - men jag tror inte att mannen jag lever med skulle tycka det:)

Under en rad år levde jag i liknande resonerande som du och många andra här på sidan är fångade i. Just "fångad" tänker jag idag - där det handlade mycket om vad "jag" kan göra, hur "jag" ska vara, vad jag" ska säga osv. Helt säkert är det så att alkoholisten söker möjligheter att dricka. Att smygande och lögner blir en del av vardagen.

Jag kom i alla fall till en gräns när jag inte accepterade att vara en del i mönstret längre och steg ut. Efter löfte om förändring kom jag tillbaka. Idag har jag försonat mig med att jag är gift med en alkoholist och jag vill fortsätta leva med honom under förutsättning att han är nykter. För mig är det en befrielse att tänka att alkoholism är en sjukdom. En sjukdom som inte jag kan befria missbrukaren ifrån. Jag blir stärkt av att läsa att en alkoholläkare skriver: "Man får en sjukdom, man tar den inte. Detta är en absolut grundläggande utgångspunkt om man vill förstå och hantera alkoholister och alkoholism. Ingen planerar eller strävar efter att bli alkoholist. Det är en förbannelse som drabbar en del individer när de dricker sprit. Det är inte roligt att vara alkoholist. Ingen vill vara det. Ingen skulle fortsätta att vara det om hen kunde bestämma själv. Men det kan alkoholisterna inte."

Det hjälper mig att förstå... men det betyder inte att jag accepterar att den jag lever med missbrukar. Mitt liv måste jag själv ta ansvar för. Den som är missbrukare måste själv ta ansvar för sitt liv. Du kan inte, genom att ändra på dig, få honom att sluta missbruka. Jag citerar igen "En alkoholist dricker alkohol bara av det skälet att hen är alkoholist. Det behövs inga varför, ingen taskig barndom, ingen otur, inget trassligt äktenskap, inga konflikter, ingen sorg eller förlust, inga bortförklaringar. En alkoholist dricker av ett annat skäl än de vanliga skäl, som andra människor tar till. Alkoholisten är av en annan sort, helt enkelt. Inte bättre, inte sämre. En annan sort, bara, en annan DNA-sekvens i kärnorna. Alkoholisten dricker för att hen inte kan låta bli att dricka."

Du slutar ditt inlägg idag med att fråga: Hur ska jag hantera situationen? Ska jag sluta kommentera att jag vet att han dricker, sluta tjata om att han ska komma hem och vara ärlig mot sina barn och finnas där för dem? Hur ska jag vara?? Jag repeterar det jag skrev imorse: Visst har du din semester framför dig Framtidsdrömmar? Fundera noga över vad du ska göra av den? kanske det är tiden när du tar tag i ditt liv? Det kan du göra för din och barnens skull. Din man kan ta tag i sitt liv om han hittar ett tillräckligt starkt skäl och då måste han göra det jobbet själv.

Jag vet hur svårt det är att ta språnget. Men de som gjort det är oftast tillfreds efteråt oberoende hur livet formade sig. Dock tror jag att beslutet måste komma inifrån en själv. Ingen annan kan ta ansvar för ett så stort steg - förutsatt att inte barn far illa, då är det allas ansvar att ingripa.

Fler styrkekramar! / mt

Fastän jag hör hemma på andra sidan forumet är jag även här och läser ibland för att förstå… Har ju inga barn själv men måste säga att det som ju gör mest illa är att se då barn far illa p.g.a. av alkohol. Framförallt då barn skriver själva här och måste ta ett ansvar som inga barn borde behöva ta, samt oroa sig för vuxnas problem är hjärtskärande. (Och syftar absolut inte på dig och dina barn nu, utan på det jag sett på denna sidan av forumet..!)

Jag lider med dig i dina problem och din situation. Jag har även haft tråkiga livsupplevelser och depression innan mina alkoholproblem egentligen började. Därför vill jag ännu en gång säga att enligt mig är det bästa du kan göra för dig själv är att ta kontakt med någon professionell att prata med.

Egentligen vem som helst oavsett om de jobbar med alkoholproblematik eller annars bar någon typ av psykolog som du kan diskutera hur du just du mår och har det. Jag vet att det att det kan kännas som ett steg man inte vill ta och att det är jobbigt att ta itu med, men hoppas ändå att du ger den chansen åt dig själv. Åk fast några gånger utan att berätta det åt någon och känn det som att det är din hemlighet och någonting du behöver och vill göra för dig själv just nu.

Sedan tar du nästa steg senare beroende på hur du känner då…

Skriver detta för att jag verkligen tror att det finns hopp för dig! :)

Jag läser också trådarna på andra sidan för att försöka förstå varför han beter sig som han gör mot mig och barnen. Ena sidan av mig vill förstå att detta är en sjukdom medan andra sidan bara är arg och hatisk mot vad alkoholen gör med vårat liv. Jag har också läst en del litteratur för att finna svar. Vissa dagar förstår jag och andra blir jag bara rasande. Dagen då jag så olyckligt lät min vrede gå ut över en oskyldig här på forumet var ingen bra dag. Självklart var det inte henne jag var arg på utan min egen situation. Reaktionerna jag fick var bra för mig samtidigt blev jag skamsem och sorgsen. Skamsen för att jag så impulsivt släpper mina tankar ut i luften och skäller på någon som jag inte ens vet vem är, när jag i själva verket skulle ha skällt på min sambo. Positivt med det är att jag ändå fick känna lite gensvar och mothugg på mina funderingar, någon som reagerade på det jag sade, någon som hörde mig och var villig att diskutera detta med mig. Sorgsen blev jag för att jag önskar så att min sambo tog detta på allvar och också kunde reagera på mina tidigare "påhopp" och reaktioner och erkänna sitt problem och vara villig att göra något åt det. Men jag får inget gehör för min oro, inget gehör för mina anklagelser och inget gehör för mina tankar. Det enda jag får höra är att jag trycker ner honom när jag ifrågasätter varför han inte berättar för sina barn hur länge han har tänkt vara borta och att jag går med ständig magonda och oro när han är i sin hemby.
Jag önskar så att han skulle bryta ihop och vilja förändra detta och inte bara fly från sina åtaganden såsom sina barn och ett vanligt familjeliv. Det är nog sant det du skriver, Lelas, han gör allt för att ha projekt och kunna dra sig undan och dricka ifred.
Mulletant, du har så mycket tålamod och förståelse och har kommit en sån bra bit påväg i din kamp.. Jag vet inte om jag orkar kämpa mera och orkar försöka förstå. Har ändå dåligt samvete för jag vet att han vill få ordning på våran stuga så att vi ska kunna ha ett ställe att åka till...grejjen är den att jag vet inte om jag tycker att det är så mysigt. Tillvaron i den lilla byn är inte trygg och trevlig för mig och barnen, vi är brända. När han inte visar att han tänkt göra det bättre ang alkoholen så har jag svårt att tro på det mysiga. Han vill så mycket och gör mycket praktiskt för oss men när det handlar om att finnas här för sin familj och bara vara så skiter det sig. Han måste hela tiden ha massa bollar i luften sedan kan familjen komma på fråga när han har kommit i fas med projekten. Vill också tillägga att detta inte är första sommaren det är projekt utan så har det varit sedan vi träffades.
Hur ska jag hantera situationen? Ska jag sluta kommentera att jag vet att han dricker, sluta tjata om att han ska komma hem och vara ärlig mot sina barn och finnas där för dem? Hur ska jag vara??

Jag vill tillägga att jag har valt att lära mig om alkoholism för att jag är nyfiken till min natur och det touchar mitt yrke från flera håll. Framförallt har jag läst för att förstå... och inse hur jag kan hjälpa mannen och mig själv - min far var också alkoholist. Insikten är att jag kan inte få honom att sluta och det är bra att vara klar över det. Jag klistrar in info om boken, en biografi skriven av Britta Berggren Ericson, utgiven 2007.

Snälla mamma... sluta dricka är en självutlämnande och gripande bok om hur det är att vara kvinna och alkoholist och ändå fösöka klara av det vanliga livet med arbete och familj. "Snälla mamma... sluta dricka". Lappen hittar Britta i garderoben ovanpå en gömd halvtom trelitersbox med vin. Två enkla meningar skrivna av den 15-årige sonen. De träffar allra djupast i hennes inre och ändå kan hon inte sluta dricka. I boken beskriver författaren starkt och självutlämnande hur hennes liv med alkoholen som ständig följeslagare sett ut de senaste trettio åren. Under många år arbetade hon som journalist både på SVT:s Nyhetsredaktion och som TV-hallåa. "Du som alltid är så glad kan väl inte vara alkoholist" är en kommentar hon fått av sina arbetskamrater när sjukdomen avslöjades. Idag kallar hon sig själv tillfrisknande alkoholist och poängterar därmed att en alkoholist aldrig går säker för återfall. I boken medverkar också alkoholläkaren Lars Söderling som på ett lättförståeligt sätt förklarar sjukdomen alkoholism och varför det är så svårt att sluta dricka.

Lelas skrev för länge sen till mig att sluta påminna min man om allt fel han gjort "det vet de så bra ändå". Jag läste det för min man och han kände sig så förstådd. Jag slutade faktiskt där och då att räkna upp gammalt - det finns (förstås) en rad händelser som handlar om att han gjort saker som har en bra sida MEN som kombinerat med att dricka blir = allt det goda förstörs.

Jag tänker sen ganska länge på alkoholism som ett beroende starkare än allt förnuft (se Bittens addictionföreläsning) och sen min man verkligen vände väg inser jag innebörden av "vita knogar" och vilken oerhörd kamp han gjorde under mer än ett år genom att hålla sig nykter för att jag skulle stanna kvar. Vad som verkligen fick honom att vända för sin egen skull kan jag knappt förklara men jag såg vägen till det avgörande återfallet och tror det var oundvikligt. Drickandet varade ca 3 timmar men i rätt situation med de rätta människorna.

I en av missbrukartrådarna hittade jag ett boktips igår, jag kollade boken (slutsåld) den verkar seriös. Innehåller ett avsnitt av alkoholläkaren Lars Söder... nånting, jag ska låna den på biblioteket. För mig har det varit jättebra att läsa på missbrukarsidorna, att se hur härliga människor som skriver där om sin kamp och det jävliga suget. Idag känner jag igen det när mannen säger "det är inte lätt". Jag skulle inte leva med honom om han drack men jag är fri från skuldbeläggande och förakt - idag tänker och känner jag att beroende är en sjukdom där suget är starkare än förnuftet och nåt avgörande måste till för att börja kampen emot det "på riktigt". Jag tror jag har satt länk till Bittens föreläsning till dig och jag citerar citatet ut boken som heter Snälla mamma sluta dricka.

"Den avslutas med ett kapitel av en alkoholläkare. Han ställer frågan "varför dricker alkoholisten alkohol?" - och svarar - "därför att han är alkoholist" (skriver hen hädanefter av rättviseskäl)

En alkoholist dricker alkohol bara av det skälet att hen är alkoholist. Det behövs inga varför, ingen taskig barndom, ingen otur, inget trassligt äktenskap, inga konflikter, ingen sorg eller förlust, inga bortförklaringar.

En alkoholist dricker av ett annat skäl än de vanliga skäl, som andra människor tar till. Alkoholisten är av en annan sort, helt enkelt. Inte bättre, inte sämre. En annan sort, bara, en annan DNA-sekvens i kärnorna. Alkoholisten dricker för att hen inte kan låta bli att dricka.

Det finns inget naturligt skäl att dricka alkohol. Det är inget livsmedel, det är ett dödsmedel. En falsk genväg till harmoni som i stället skapar disharmoni och behov av mer alkohol hos den som är beroende. Det är ett skenlösningsmedel. Det löser inga problem utan döljer dem tillfälligt och skapar hela tiden nya. Det är inte normalt att vara alkoholist. Det är sjukt. Alkoholism är en sjukdom.

----------------------

Man får en sjukdom, man tar den inte. Detta är en absolut grundläggande utgångspunkt om man vill förstå och hantera alkoholister och alkoholism. Ingen planerar eller strävar efter att bli alkoholist. Det är en förbannelse som drabbar en del individer när de dricker sprit.

Det är inte roligt att vara alkoholist. Ingen vill vara det. Ingen skulle fortsätta att vara det om hen kunde bestämma själv. Men det kan alkoholisterna inte." Slut citat.

I den mån alkoholisten planerar och väljer att dricka behöver det inte vara för att h*n är ond eller vill någon illa. För mig är det en oerhörd befrielse att kunna tänka och känna så - att komma bort ifrån "hur kan du göra så mot mig? (som gör allt för att hjälpa dig)" Jag tror inte det är mot någon utan för att alkoholisten inte förmår annat just där och då. Tycker synd om sig själv och tröstar sig... MEN DU kan inte göra något åt det. Ledsamt.

Så här tänker jag idag.

Visst har du din semester framför dig Framtidsdrömmar? Fundera noga över vad du ska göra av den? kanske det är tiden när du tar tag i ditt liv? Det kan du göra för din och barnens skull. Din man kan ta tag i sitt liv om han hittar ett tillräckligt starkt skäl och då måste han göra det jobbet själv.

Sommarkramar, styrkekramar, massor av hopp och möjlighetskramar! / mt

Åh, gumman...

Vad jag känner igen det där. Alkoholisten är så bra på att spela sina kort, så vi medberoende tar på oss skulden. Alltid, oavsett.

Det enda som alkoholisten egentligen har för ögonen är "Låt mig dricka ifred!" och vi spelar med i spelet. Vi till och med förstärker det genom att visa att det fungerar...

Det är inte projekten som tar all hans tid, det är alkoholen och tankarna på alkohol som tar all hans tid.

Var rädd om dig och barnen! Kram!
/H.

Har firat midsommar med min släkt. Det har varit relativt lugnt vad gäller drickat och sambon. Absolut inte nyktert men uppe på morgonen och så. Dock märker jag att jag inte kan slappna av när han börjar dricka för jag är rädd att diskutioner ska uppstå och jag vet var de brukar sluta. Istället går jag och lägger mig med barnen . Det är så svårt att bara bry sig om sig själv och strunta i honom och själv försöka ha roligt. Men som sagt, ganska lugnt i midsommar och vi har varit sams.
Han har ju nu semester och en massa projekt som jag skrev tidigare. Han åkte till sig hemby igår för att gräva, såga/klyva ved osv. Han jobbar hårt och det han gör blir jättebra det är bara ett litet krux... Igår berättade han att han tänkte stanna kvar för att kunna jobba till långt in på kvällen (jag känner igen detta sen tidigare) dock tänkte jag att han skulle komma hem idag. Barnen är ju hemma och har sommarlov och jag jobbar också så lite omsorg har han väl ändå kunnat haft om de, iallafall någon timme. Jag förstår att han vill jobba undan, det är inte det.. På eftermiddagen i dag ringer jag och undrar när han kommer hem eftersom jag är tvungen att jobba över. "Har nog glömt att säga att jag tänkte stanna" får jag till svar. Suck! Barnen frågar mig när pappa ska komma hem och jag bara svarar att "jag vet inte". När han ringer i kväll så hör jag att han druckit och jag tänder på alla cylindrar, som vanligt. Han säger att han ska klyva/såga vidare i kväll. Jag frågar om han tycker att det är så lämpligt när han är på fyllan och frågar även om han berättat för barnen när han tänkt komma hem. Då skriker han i telefon; "att du orkar, jag är så jävla trött på dig. Du kan aldrig vara tacksam och se vad jag gör!!" Sedan lägger han på. Som vanligt.
Det är ju inte det att jag inte vill berömma honom för det fina arbete han gör och sliter för att göra klart vår stuga, men.......jag hatar när han dricker där borta själv!!
Jag känner på mig att det var bestämt redan innan han åkte att han skulle jobba och dricka där borta. Ingen sambo som tjatar och gnäller och inga barn som kräver pappas uppmärksamhet. Nej jobbar själv i sin ensamhet så att han får göra som han vill.
Så nu sitter jag här återigen med dåligt samvete och ångest att jag överhuvudtaget påpekade att han druckit och att jag inte bara berömde honom för det han gjort i jobbväg.
Frågade honom tidigare i dag varför han inte kunde iallafall lägga någon timme på barnen när han nu har 2 veckors semester och jag jobbar. Men det verkar som att projekten kommer att ta all hans tid.
I morgon är jag ledig och då ska jag försöka lägga alla måsten såsom tvätt, rensning av rabatter, målning osv åt sidan och åka och bada med barnen.

Kram där ute!
Ps. Är faktiskt förbannad också, jag tycker att han beter sig oansvarigt!Ds.

att höra av dig barbalala - och att ditt liv är så bra!!! Underbart!
Tack för boktipset - jag har läst alla Alvtegen utom den senaste där hon "bytte spår" - läste en artikel för ett par år sen där hon beskrev att hon själv började må dåligt av sina romaner. Inte konstigt, de är verkligen inträngande i mänskans psyke.
Starka böcker inom samma tema som Skam är en trilogi om flickan Torun av Herbjörg Wassmo. Den första heter Huset med den blinda glasverandan, följande Det stumma rummet och den sista Hudlös himmel. Rekommenderas. Men är mindre lättsamma än Alvtegen kan jag tillägga. Den av Alvetegens böcker som gjorde starkast intryck på mig är Svek, en bok som verkligen kryper under ytan i vardagsidyllen och även ger en föreställning om insidan hos en psykopat - ett starkt ord.

Det är härligt att läsa, gå in i mänskors livsöden - den här sommaren inbjuder till det:) Det är nånstans runt 15 grader på utsidan och regn i antågande.

En riktigt stor och varm kram till dig! Jag tänker ofta på dig när jag rör mig på forumet och nu ska jag göra det med särskild glädje! / mt

Vad glad jag blir!

Jag frågade dig ju just i min egen tråd hur du har det, och här får jag mina svar. Vilken härlig läsning!

Heja dig! :-)
/H.

Åh, vad gulliga ni är! <3 Tack.

barbalala - vad kul att se dig här igen, hur har du det?

Kram, båda!
/H.

Jag kan bara hålla med Barbalala. Lelas du är helt fantastisk och underbar! Hjälper så många!
Men du vet ju redan att jag kallar dig Ängel! Kram Anonymt

Lelas! Dina råd och din uppmuntran höll mig uppe när det var så svårt, och du fortsätter och fortsätter att hjälpa så många här på forumet. All heder och respekt till dig! Och kram!

Önskar dig mycket glädje med din nya lekkamrat lillablå, det har du verkligen förtjänat.

Nu är det sisådär fyra månader sedan jag var här senast. Och det var ungefär ett år sedan jag skrev ihop projektplanen för den stora förändringen av mitt liv, den som slutade med punkt 10:

10: Hösten 2012
Jag bor bra med barnen, och känner mig trygg och lugn. Jag har jobb, jag har vänner som jag bjuder hem och som jag kan slappna av med och som vet hur jag mår. Jag har fysiska aktiviteter som jag njuter av och trivs med, och jag har mycket närhet till naturen och vatten. Jag har kontroll över min ekonomi.

Idag sitter jag med facit i handen, och jag kan bocka av alla punkterna. Jag har just köpt det fina huset där jag och barnen kan bo bra och bygga trygghet, glädje, värme och öppenhet. Det är nästan svindlande, att det är möjligt att ta tag i rodret i sitt liv. Jag trodde inte det var möjligt innan jag började skriva mina första inlägg här, och det är ju faktiskt ganska nyss. Och jag har er att tacka för mycket av det!

Nu är det dags att skriva nästa kapitel. Det blir ett projekt som kommer att handla mer om insidan, mer om att lära känna mig själv, mina egna källflöden, min rot och min styrka. Att lära mig älska mig själv, och älska att umgås med mig själv. Kanske är det en mycket svårare läxa, men jag har en hisnande känsla av att även det kommer att bli verklighet. Att jag kommer att kunna se tillbaka och bocka av även det.

Puss till er alla i högsommarljuset!

Hej Stigsdotter!

Ja, vi är några som har delat med oss av våra riktiga identiteter på FB. Lillablå har på det sättet blivit en nära vän, även IRL. Adde, mt och hennes gubbe, Alin, curry och Anonymt har jag kontakt med i deras vanliga namn den vägen, men ingen av dem har jag haft nöjet att träffa irl ännu.

Jag har inte kommit mig för att göra någon alkoholhjälpen-profil där, utan jag har helt enkelt använt lillablå som bulvan. :-)

Ha det gott, vi hörs! :-)
/H.

Ja det där har jag funderat på, vilken är den verkliga personen: jag som Stigsdotter här i forumet eller på min vanliga FB-sida? Egentligen är det ingen svår fråga: här säger jag saker och visar jag sidor som inte min närmaste familj eller vänner hör och ser. Tyvärr. Jag önskar att jag hade någon att dela saker så öppet och ärligt med som jag kan med er. Fast det har jag ju: er :-)

Ser att Dompa inte hunnit svara så jag passar på din FB-fråga så jag passar på: eventuellt har Dompa kontakt med "riktiga" Lillablå, det vet jag ju inte, men annars är vi några som finns på FB med våra forumnamn, och där är jag Stigsdotter von A-hjälpen vän med Lilla Blå och Dompa Pompa. Egentligen skulle vi kanske kunna "ses" med våra riktiga namn, anonymiteten fungerar ju bra inom AA och det finns även "hemliga" Facebook-sidor där man uppträder med sitt riktiga jag...

Du stör inte, fjärilen! :-)

Du får mig att tänka till, det är bra. Fortsätt skriva och läsa här!

Ha det gott i midsommarregnet! ;-)
/H.

Jag känner mig inte provocerad av det du skriver
till mig. Jag har frågat mig ett tag varför jag går in
här någon gång i månaden och läser.

Jag tror att jag har haft ett behov av att jämföra
egna upplevelser med andras. Kanske är jag som
alla er fortfarande inte fri? Jag vet inte.

Jag kände att jag ville ge min bild av hur det
känns att sluta reagera på alkoholism och medberoende.
Hur tätt sammanknutet jag tror det är med ens egna sår.
Att alternativet inte innebär att på sikt bli avtrubbad utan
mer fri. Vi väljer ju att reagera och engagera oss i det vi
själva tänker på och är upptagna av. Jag är upptagen av att
jämföra tror jag. Hur skiljer sig mitt fokus.

Som att ta del av nyktra alkoholisters midsommarfasa
och syn på oss " normala" att vi innerst inne ser deras
nykterhet som ett slags hot. Har aldrig känt igen
mig i den bilden. Jag har aldrig haft alkoholism i min
uppväxt på ngt vis. Jag delar en flaska vin var tredje helg
och har väl druckit lite för mkt när ja var yngre
och raggade. Det finns många som jag i min bekantskaps
krets. Jag kon inte in i den här världen förrän
jag träffade mitt ex som var alkoholist.

Ja hoppas det finns viss plats för oss som i verkliga
livet inte lever med en alkoholist men av olika anledningar
fått möta den, och har ett behov av att få uttrycka
sin mening. Om ni vill stötta varandra och vill
slippa mina synpunkter ska jag inte störa dig och
er något mer.

/ f

F, jag har läst dina ord och kan konstatera att vi tänker annorlunda. Vill dock poängtera att det är helt ovidkommande att det råkar handla om en kändis och involverar skvallerpress, det är av noll intresse, jag hade tyckt likadant om det handlade om grannen eller vem som helst.