Senaste kommentarerna i forumet

Jag har aldrig någonsin påstått att vi medberoende är fria från ansvar. Jag vet mycket väl var jag har mitt eget medberoende, och vad jag har varit ansvarig för i vår nedåtgående spiral här hemma.

Du får det att låta som att vi är oeniga du och jag, och jag förstår i ärlighetens namn inte riktigt varför. Vi ser uppenbarligen inte på artikeln om Per H på samma sätt, men i övrigt vet jag inte vad jag har skrivit som får dig att argumentera mot mig.

Eller, missförstår jag bara tonen i det du skriver?

Jag är av åsikten att vi medberoende, precis som den beroende, måste jobba dagligen på vårt tillfrisknande. Ett sätt för mig att göra det är att hänga här på forumet. Får jag fråga dig (misstolka nu inte detta, du är mer än välkommen att vara här och skriva i min tråd) varför du läser och skriver här? Jag tänker, att om du nu är så befriad från allt vad medberoende heter - varför håller du dig då kvar här? Jag är nyfiken när jag frågar, och inte ute efter att provocera dig eller så.

/H.

Lelas: Visst ödelägger alkoholism relationer
men de medberoende hjälper till i processen.

Det finns en mängd kvinnor och män som inte
lever med alkoholister och inte låter alkoholismen
ödelägga sitt liv,

Det är ju därför medberoende går till Al-anon,

det är svårt men det finns alltid ett sorts ansvar
hos offret. Om medberoende inte existerade skulle
det finnas färre alkoholism,

Om alkohol inte fanns finns det andra flyktvägar
för de människor som inte vill möta känslor, andra
droger eller andra missbruk ,

grunden till missbrukarpersonligheten finns i uppväxt
och i kulturen, omger oss som ett stort mörkt
hav,

Jag ser dagligen HBT personer, vars vänner
tagit livet av sig, ...... Det finns stora problem i världen
och alla smyger sig in i relationer, främst de nära,

Det är en kamp att vara människa för de som
inte fått med sig verktygen att sätta gränser,
att ens se dem, till dem som inte fått verktyg att
lösa egna problem med hjälp av kommunikation,
O våga stå o vara i egna känslor,

Så mkt elände och orättvisor,

M v h / f

Med all respekt att jag kan betraktas som avtrubbad.

Jag hade för två år sedan känt ilska och upprördhet
inför alkoholister vars sjukdomsinsikt inte verkar sätta sig,

Jag har lämnat medberoendet helt och lever idag med
en man helt utan missbrukarpersonlighet.

Jag reagerar inte längre på samma sätt. Jag ser inte
på skvaller runt alkoholism. Jag berörs inte längre på samma
sätt. Det finns då mycket sjukdomar. Människors lidande och
vägen ur dåliga uppväxter, misshandel, arbetslöshet,
djupt olyckliga människoöden.

Om jag skulle må dåligt av alla öden, och msk
begränsningar, att se sig själv och den andre skulle
jag inte själv se var jag slutade och började ,

Jag kan förstå att du vill se mig som avtrubbad,

Själv ser jag mig som tillfrisknad,

/ f

Anonymt - tack! :-) Precis så.

fjärilen - ja, visst är det positiva nyheter att Lena PH står upp för sig själv och låter Per ta konsekvenserna av sitt beslut. Hon väljer att inte falla in i ett destruktivt medberoende, utan markerar sin gräns.

Men. Jag har helt enkelt inte blivit så avtrubbad (och jag har inga planer på att bli det heller) att jag tycker att sånt här är "vardagsmat". Jag blir illa berörd av sånt jag läser här på forumet också, och när jag läser artiklar som den om Per H. Det gör ont i mig att alkoholen ödelägger relationer, även om det gäller andra än mig själv.

/H.

Hej ! Jag kan mkt väl begripa och känna medlidande
med att man kan reagera och ta illa vid sig av nykterister
som efter 20 - 30 år åter lägger över ansvaret på den medberoende,

På detta forum är ju detta vardagsmat, varje gång alkoholisten
åter dricker efter ett försök att sluta, drabbar det den de lever
tillsammans med, oavsett om alkoholisten öppet ser det som
ok eller inte, om H på allvar ser på det på detta sätt, dvs att det
var upp till frugan att sätta stopp, är det djupt beklagligt för honom
och för frugan, i detta fall har ju den medberoende, om verkligheten
beskrivits i skvallerblaskan, valt att lämna honom. Låter ju som om
det kan röra sig om en kvinna som i så fall vägrar gå in i ett medberoende.

Det är ju mkt positiva nyheter. Min poäng var att det är svårt att dra slutsatser
om riktigheten bakom uttalandena, hur deras relation ser ut för övrigt,
De kan ju ha tröttnat av andra skäl än alkoholrelaterade.

Kvinnor och män lever i dåliga relationer. En del vågar
sent i livet se sina begränsningar och hur de inverkat på
relationsval och annat.

Att vi här intresserar oss för kändisar utifrån alkoholism
handlar förstås om vår egen upptagenhet av medberoende
och alkoholism. Här ska vi förstå alkoholismens sjukdom och
medberoendes kamp. Att se kändisars brottas med liknande
dilemman, är ju viktigt att se. H skiljer sig väl inte från andra
alkoholister här o är en msk, behöver stöd som alla här,

Att han likt Adde sade kan behöva få uppmärksamhet
i samband med nytt projekt, kan va bra att ha i bakhuvudet

Det är förstås kommersialism bakom den verklighet
vi går igång på,

/ f

Hej Lelas,

Jag reagerade exakt som du när jag läste ovanstående och det hade jag gjort oavsett om
det var sagt av en kändis eller inte, oavsett om det är sant eller inte. Det är själva
"upplägget" i sig i det som sägs som ger min reaktion.

Det faktum att en nykter alkoholist säger att han/hon beslutat sig för att börja dricka
igen och är nöjd med det beslutet, samtidigt som en anhörig ges rollen som kontrollant.
Jag gör direkt kopplkingen till hur de anhäriga mår i ett sånt scenario, eftersom det
i fallet alkoholism inte bara berör den som väljer att dricka utan ger konsekvenser för
en mängd personer runt omkring: anhöriga, vänner, chef, arbetskollegor, sjukvård, osv.
osv. Jag tror det var så du också menade, att ett beslut av en nykter alkoholist att börja
dricka igen inte enbart berör beslutsfattaren själv.

Jag hörde någonstans att AA i USA har en tom ram uppsatt på sitt kontor och i den ska de sätta in bilden på den förste alkoholist som klarar av att dricka med måtta... USA är ju rätt stort och ännu
finns ingen bild insatt i ramen.

Kram på dig, hoppas du har en fin Midsommar!

//Anonymt

Det där med att det är lättare att känna empati ju närmare vi
står är ju förstås självklart. Det kanske just var min poäng , att just hans
beslut, H, att börja dricka, handlar om identifikation med en människa.

Kanske bra att se det hos sig själv, så man inte enbart ser sina
egna dilemman via andra o engagerar sig i skvaller
, vars öden bakom vi vet mkt lite om,

/

Ja vet inte riktigt va ja ska säga. Jag identifierar mig inte med Lena
philipsson. Varit gift och haft några relationer som andra.
Det finns många som separerar. Hälften av alla äktenskap
slutar i skilsmässa. Det är komplicerat det där. Själv kan jag
känna empati för många människor. Det har nog blivit lite för mycket
när jag ser tillbaka. Det finns så många människor att känna medlidande
för. Människor som lever i misär på olika sätt,som är djupt
olyckliga med svåra depressioner och sjukdomar.

Som står utanför arbetsliv och anknytning till andra
viktig relationer. Om några artister, inte kan hålla ihop
av olika skäl, är relativt oviktigt om jag ser till de människoöden
man vet finns.

/ f

Det finns ju helt klart olika nivåer på empatistegen, självklart lättare att känna mer empati ju närmre varandra man befinner sig. Icke desto mindre beklagar jag, liksom Lelas, Holknekts beslut.

Ha en bra dag och helg!

Dompa - har du kontakt med lillablå som hennes "riktiga jag" (ibland funderar jag över vad som är mest verkligt... när vi är våra officiella personer och håller uppe fasaderna, eller här där vi är anonyma och helt igenom ärliga?) på FB? Be henne i så fall tala om mitt riktiga namn, så håller vi kontakten där också! :-)
/H.

Hej alla!

Spännande diskussion det blev runt detta! :-)

Villervalle - jag har aldrig haft som avsikt att döma någon, om din kommentar var riktad till mig. Jag beskriver bara att jag blir ledsen när jag läser intervjun med Per.

Ha en skön midsommar, allihop!
/H.

Jag tänker att empati innebär att man kan leva
sig in i andras problem, finnas till så att det hjälper
dem det berör bl .a.

Jag tänkte nog helt enkelt bara så. En avlägsen
kändis problem eller icke problem, som förmodligen
lyckats hålla sig från alkoholen många år, o som funderar att
börja igen, är tråkigt för honom. Men tusen, miljoner människor
gör det dagligen över hela världen,

Vill vi tänka på det kan vi låta andras elände dränka vår vardag varje dag.

Kanske ser vi inte hur våra egna rädslor speglar det vi lägger
blicken på, vad vi låter oss fastna i,

Är jag rädd att min nykterist ska börja om tjugo
trettio år, ? En okänd msk har jag för lite kännedom
om för att kunna på allvar ge empati så att
han förändras i sin nykterhet ,

Så tänkte jag nog. / F

Men bara för att/om man råkar ha ett eget liv så måste väl inte det exkludera att man även besitter någon form av empatisk förmåga eller hur tänkte du där F?

Hej !

Apropå kändisskvaller. Vad tidningar skriver om
ska man nog inte helt lita på. Det är ju skvallerblaskor.

Vad tråkigt att hans berättelse berör dig illa. Det
kommer ju i verkliga livet alltid finnas fd nykterister
som börjar dricka en vacker dag. Ligger väl lite i sjukdomens natur
tänker jag. Precis som misshandel o andra brott förkommer dagligen
i världen och Sverige.

Skönt att vi har ett eget liv tänker jag så vi kan gå in
för det. Ja skulle inte vilja tänka på allt svårt som
skrivs i skvallerblaskor. Vad vet vi egentligen om de människor
av kött och blod, som uttalar sig där,

Med vänlig hälsning, / F

Antar att din kommentar var snarare riktad mot mig än Lelas. Jag är en alkoholiserdad enasamstående trebarns farsa. Dömma andra? Du har helt rätt där. Vem är jag att ha ngn åsikt? Jag srkev ner en spontan tanke. Försök at ha överseende med det...hur skulle jag kunna veta at
den skavde? Ska vara mer eftertänksam i
framtiden. /R

som kan döma andra?

Den där Per H litade jag aldrig på. En vuxen man som ställer upp i en dokusåpa? Visst förstår jag att han måste skaffa sig ett "namn" men ändå.

Var just inne hos Mr Pianoman och uttryckte min avundsjuka...han har det bra ;-)

Nu vill jag passa på och önska dig allt gott. Inte bara denna midsommar utan även hela djävla sommaren! Vad du, lillablå och mt gjorde för mig är ovärdeligt. Idag firar jag min första nyktra midsommar på 25 år. Lelas får mig alltid att tänka på en rashäst. Haha Kram/R

Min favvomänniska! Nu ser jag ju dig på fb men vill ändå skicka en midsommarhälsning här...för det var ju här vi "möttes". Ha en riktigt bra midsommar, vännen. Med den nya nyktra/moderat på sponken karln. Att han är man får du inte lasta stackarn för. Alla har vi våra tillkortakommanden ;-). Kram till dig räpan! /R

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite. Som jag skrev i min inledning av denna tråd så har även min svärmor och svåger alkoholproblem. Hela familjen har alltid, i mina ögon, haft ett osunt förhållande till alkohol, allt eskalerade också när min svärfar gick bort i slutet av 90-talet. Min svärmor har alltid varit den som egentligen aldrig sett något egenvärde, alltid ställt upp för alla andra och totalt utplånat sig själv. Har alltid haft svårt att säga nej och alla har fått komma och gå i hennes hem som man velat och hon har alltid sett till att allt ska se så fint och prydligt ut på ytan. Efter makens död så fortsatte hon jobba efter en tids sjukskrivning, hon var en toppen-farmor även om hon ibland kunde bli "sjuk" och inte synas till under ett par veckor (jag vet ju vad det handlade om). Sen kunde hon dyka upp som gubben i lådan som om inget hade hänt. Detta gjorde mig fruktansvärt arg många gånger och jag konfronterade henne ett antal gånger ang hennes drickande och förklarade att jag både förstod och visste och att jag var villig att hjälpa henne att söka hjälp...men hon hade ju inga problem. Som jag sade, hon fanns iallafall där för sina enda barnbarn (mina barn) och var delaktig i deras aktiviteter, för det mesta när det passade.
För ca 3,5 år sedan sade hon upp sig från sitt jobb (arbetsgivaren började ställa krav på henne)och har sedan dess inte haft något offeciellt jobb. Hon bor i den lilla byn 5 mil ifrån oss och civilisationen och har knappt varit och hälsat på oss under dessa år. Paketen till barnen på deras födelsedagar skickar hon med andra, inköp av mat fixar hon så att andra sköter m.m. Det går att räkna på 10 fingrar hur många gånger hon varit utanför byns gränser på dessa år. För ca 1 år sedan stängdes strömmen av pga obetalda räkningar...I den vevan försökte jag och min svägerska att få hjälpa henne att räta upp situationen men vi fick ett klart och tydligt: JAG HAR INGA PROBLEM OCH JAG VILL INTE HA HJÄLP AV ER! Sedan dess har jag bestämt mig för att jag har gjort det jag kan för henne så länge hon inte vill ha hjälp och försöka räta upp sitt liv. Hon bor tillsammans med sin äldsta son och de två super i kapp och är inte alls bra för varandra och han verkar inte heller orka/vilja ta tag i sitt liv (jag har pratat även med honom och bestämt mig för att ej lägga ner någon energi mera). Att min svärmor inte har ström har blivit som någon "vardag" för henne, hon lever i detta och har anpassat sig till ett liv utan el och har börjat vara hos sin åldriga pappa då hon lagar mat och ser på tv....Det är ju så sjukt. Jag ringde soc i höstas ett antal gånger och anmälde detta och jag vet att de varit i kontakt med både sonen och henne men vi anhöriga får ju inte reda på något, antar att det är sekretessen som sätter stopp. Vet ej vad planen är och om det överhuvudtaget finns någon plan?!
I söndags hämtades svärmor med ambulans pga en ful fotledsfraktur som hon ådragit sig ett dygn tidigare på en fest så nu ligger hon nyopererad på lasarettet. Konstigt nog så känns det skönt att hon är där, att veta vad hon gör och att hon inte kan dricka. Jag pratade med inskrivande läkare om hennes psykiska och sociala problem och att allt håller på att ta knäcken på oss. Såg denna fraktur som en början till att kunna få hjälp men det verkar svår..."hon ligger ju på en ortopedavdelning med en bruten fotled och inte på någon psyk avdelning, men jag ska skriva en anteckning ang det du säger"..det var det jag fick till svar. Jag FÖRSTÅR att de inte kan göra så mycket men jag tänkte kanske att vissa prover kunde tas och att man sedan den vägen kunde gå vidare när foten är åtgärdad.

Vad jag vill komma fram till är att min familj påverkas så mycket av dessa människor att jag har börjat hata dem. Min sambo mår dåligt och är fruktansvärt inbunden och svår att prata med och bara grubblar.....
Vet inte vad jag ska ta mig till! Varför får de förstöra andras liv istället för att ta tag i sitt eget. Jag hoppas att detta på något vis ska bli hennes "botten"..men de vete katten.
Hjälp mig tänka!

Jag läste en artikel i SvD idag, en intervju med Per Holknekt. Han är nöjd och glad över sitt beslut att börja dricka igen, efter massa år som nykter alkoholist.

Det får ju vara hans beslut såklart. Men så säger han "Det hör också till saken att min kära hustru är den strängaste övervakare, går jag en lilltå över gränsen lär jag flyga över hela Humlegården." och menar att hon håller koll på att han inte börjar dricka okontrollerat igen.

Fy tusan vad ledsen jag blir av att läsa sånt. Dels verkar han ha tappat fattningen helt när det gäller sin egen nykterhet, och dels är ju det där en medberoendes värsta mardröm... att den nyktre alkoholisten återigen skyfflar över ansvaret.

Aftonbladet (och för all del även Expressen) fläker upp på löpen att Lena PH nu lämnar sin man, Per Holknekt. Jaha ja.

Jag brukar inte bry mig speciellt mycket om kändisskvaller, men det här berörde mig illa. Om inte annat för att jag bara kan ana vilken mardröm att mitt i allt detta bli jagad av kvällpressen...

Vill ni läsa artikeln i SvD, så finns den här:
http://www.svd.se/kultur/sop-sig-bort-fran-allt-och-kom-tillbaka_728416…

Kändisskvallret hittar ni säker om ni vill, det brukar ju inte vara så svårt.

Sorgligt.
/H.

jag har haft ett förhållande sen hösten -09 han hade varit nykter i 10 mån och gick ut med att han var nykter alkoholist. första träffen så drack han och sen har det fortsatt med var annan vecka ibland längre uppehåll. men jag har aldrig vetat när nästa gång har blivit,men har lärt mig se på hans beteende. han går ut efter att han fått i sig några öl och sen har jag inte vetat om han kommer hem el hur han ska vara, eller om de har blivit bråk ute på krogen. Jag själv har inte druckit på två år,slutat gå ut, och tappat massa vänner. Alltså har jag isolerat mig döljt hans missbruk för barn som inte bor hemma, dem började få höra av andra vad han gjort när han varit ute och hur det låtit när han kommit hem. då talade jag om lite hur det var allt så började jag ljuga som jag aldrig gjort förr massa medberoende beteende, sjukt. för en och en halv månad sa jag stopp och jag talade om att går vi inte skilda vägar så kommer vi gå under båda två och de tänker jag inte göra. För första gången tog han de på allvar.jag har sagt så många gånger att nu får det vara nog och sen har det inte hänt mer vi har inte ens pratat ut om problemet. han har gått och pratat med nissbruks vården, kuraton, fått antabus som han aldrig tagit. men de har inte blivit bättre och lögnerna är nog fler än jag vet. Han är hos sina släktingar och hälsar på. han har inte letat lägenhet på allvar, så han bor hos mig än. Helgen innan han åkte körde han en tre dagars. sen gick de fyra dagar och han körde en tre dagars till, han äter även antideprisiv medicin som han inte tar när han bestämt sig för att dricka. Så han ringde idag och talade om vad han gjort och de lät jätte bra, sen började han gråta och sa att han saknade mig och att han älskade mig så mycket och att de var så jobbigt. Han ringde lite senare och talade om att han hämtat sin medicin. jaha har du inte tagit medicin så då har du druckit och då erkände han de först två dagar sen ändrade han sig och sa tre dagar. Ja sa jag de hade jag kunnat tala om redan innan han talade om de för hörde på honom att han hade ångest.Han sa även att han skulle börja med antabus när han kom tillbaka, men jag talade om att de gjorde ingen skillnad på vårat förhållande. Så hur jobbigt de än är så måste jag vara stark och börja tänka på mig själv, för jag tror inte att han kommer sluta så länge jag finns i hans liv. Så stå på dig om du bestämt, Massa kramar

Skärpning...levalivetnu
Du vill inte leva så, ut och lev livet- NU. Om du hamnar i en relation så får du plötsligt
tänka på flera individer. Tyck inte så synd om dej själv...
Jag lever med en alkoholist,min fru, som tycker synd om sej,och det leder till att jag
tycker synd om mej.
Vad är det för ett liv? Jag menar att ta en stärkande promenad med ipoden på högsta vol.
eller gör din hobby eller varför inte Match.com ?
Det finns ngn för dej, det behöver du inte tvivla på.Men att att ta till flaskan är
din värsta fiende,nu och för alltid.
Jag vet att du är värd bättre än några beska droppar vin.
Ta ett break på en vecka, eller, små steg i taget.. Jag vill bara att du ska ta steget
bort från vinet och lyfta blicken...och se hur viktig att just du,bara du är nykter...

...i vår kamp.
Jag trodde ett tag att allt skulle bli förändrat för min del. Jag fick hopp, men det grusades ganska snart.
Det finns nog bara den sista oundvikliga vägen att gå...i alla fall för min del. Det gäller bara att vara riktigt redo för det, vilket jag inte känner att jag är riktigt än.

Många kramar till dig Framtidsdrömmar och kämpa på!!//Askungen

jag svarar lite kort... min man är öppen och vi har talat väldigt mycket genom åren. Vi har ett långt liv bakom oss, har delat mycket både glädje och svårigheter. Hans drickande accelererade under 7-8 år det var under den tiden jag tvingades inse att han drack i smyg och ljög om det. Under några år hotade jag att gå, bönade och bad, gav olika förslag... allt det där utan att det ledde nånstans. Jag började läsa här hösten 2010 och skriva något senare.

En tidig morgon i början av dec 2010 tog jag det jag närmast behövde och åkte till en vän. Återvände samma kväll mot löfte om nykterhet. Två gånger drack vi/han vin som vi kom överens om och då drack han igen följande dag. Då krävde jag att vi skulle leva ett helt nyktert liv och så blev det. Vid några tillfällen har han druckit, små mängder och kortvarigt och slutat direkt när jag märkt och påtalat det. Ändå var det uppenbart att han var nykter för att det var mitt krav - vi talade om det och det kunde inte vara annorlunda då. Om denna tid kan du läsa i min tråd Att vara medberoende på det här forumet, en hel del har jag suddat där. Min nya tråd finns i Det vidare livet - den har du kanske läst? Där finns det senaste kapitlet som inneburit den verkliga förändringen.

Det ska nog hända något radikalt för att din man ska vända väg. Du kan inte ändra på honom men du kan förändra för dig och barnen. Ta ditt liv i dina händer! Fortsätt skriva!

Kram, sov gott! / mt

Tack för att du följer mig på min krokiga stig med omvägar. Det känns så tryggt att ha dig vid min sida.
Jag önskar bara att min sambo kunde komma till den insikten din man nu kommit till och inte vara så inbunden. Hur var din man innan problemet erkändes? Hur var han i förnekelsen och hur många år tog det för dig innan du tillslut fick nog? Jag har fått en helt annan syn på min sambos drickande sedan jag hittade till detta forum. Förr visste jag att hans drickande fick mig att må dåligt och jag passar såväl in i den länken (som du sist skickade) innehåll. Jag har mått dåligt i flera år, jag har hoppats, slätat över och accepterat.....Jag vet att han mår dåligt av att se sin mamma och bror gräva ner sig allt mer men det kan väl ändå inte vara mitt problem! Jag har verkligen försökt prata med dem också men har nu gett upp. Det som gör mig heligt förbannad är att de är en bidragande orsak till att min sambo har ångest...och vad gör en som har problem med spriten när hen får ångest?
Allt går bara runt och runt. Jag skjuter allt framför mig. Sitter ännu en gång och planerar inför semester....har tänkt många somrar "detta är min sista semester med honom under dessa omständigheter". Känns hela tiden som att jag vill ge honom en chans till bättring och att jag har mer styrka att ta fram mina egna krav......Bra att känna styrka men inte bra att hela tiden ge chanser. Slutar väl med det tids nog också...när den berömda botten är nådd.

Kram