Senaste kommentarerna i forumet

Min fru dricker...därför... Livet, jobbet, vårat förhållande , mej, etc.
Hon har sagt att hon ska börja träna, ta upp hobbies i några år nu för
att fylla sitt tomma ? liv.. Två underbara barn,bra karriär och lilla mej som duger
iallafall till ganska schyssta brudar på stan har jag märkt:)
Det räcker inte. Varför?
Det har iallafall med henne och göra och börjar faktiskt nu förstå det.
Jag börjar försöka skjuta bort kommentarerna som gör att jag blir förminskad.
Jag börjar tro på mej igen.
Så dåligt självförtroende har jag inte. Inte efter jag börjat förverkliga mej.
Det har hon gjort i flera år nu men inte på det själsliga planet.
För mej har det hjälpt att söka bekräftelse hos andra.. Det är väl så man
existerar, att andra ser att jag finns. Sedan kanske man inte ska gå över linjen
och vara otrogen, men att få uppskattning av andra är fantastiskt.
Och för att hitta sig själv så måste man vara själv, så är det för mej.
Så separera eller bo själv ett tag är nog en bra medicin för att komma vidare livet
Framtidsdrömmar ..
Jag försökte ett tag med det gick inget vidare för mej tyvärr men kanske för andra..

rätt person för att "trösta" någon annan just nu, eftersom jag själv inte är i någon högform, men jag gör ett försök: Du kanske helt enkelt får tillåta dig att vara riktigt nere och ledsen idag? Vi vet ju att det går upp och ner så imorgon har du kanske iallafall LITE mer energi att ta tag i någonting - ett försiktigt steg i taget.

Magnolia

Känner mig gråtmild, värdelös, ful och tjock!
Försöker mitt i allt med att gå ner i vikt och börja motionera mera. Jag har en coach som hjälper mig med detta. Har sett det som ett steg i rätt riktning; att träna och tappa några kilon för att sedan orka ta tag i allt det andra.. Idag har jag bakat bullar och ätit alldeles förmånga och inte har jag tränat heller... Misslyckats även med detta idag.
Jag känner mig som en tråkig och grå moraltant, trots att jag inte ens fyllt 40. Ser inte fram emot någonting och tar bara en dag i taget, skrattar inte och allt jag vill säga till sambon fastnar i munnen... Nu har han kommit hem från jobbet och det är lugnt än så länge, det har varit det sen kristihimelsfärds-helgen men mina hjärnspöken och hans ord klingar forfarande i mitt huvud. Det är så sorgligt att se på honom i nyktert tillstånd och känna sorg över att det alkoholen gör med honom och med mig gör så att vi glider långt ifrån varandra...

Ibland vill jag bara lämna detta jordeliv, för vad har vi egentligen för uppgift här.

till dig / mt

Skrev ett inlägg i en tråd "på andra sidan", "nu får det vara nog" Det kanske var tuffa ord och jag trampade många på tårna. Vissa dagar måste man bara få skriva av sig. Jag blir faktiskt riktigt förbannad ibland, att det j..la giftet ska få förstöra så himla mycket.
Jag får väl hålla mig inom "vår krets" här på forumet och inte kliva över till den andra sidan och riskera att såra många människor som kämpar. Dock tror jag att många även på den sidan måste få höra sanningen likaväl som vi måste se vår sanning i vitögat.
Personligen tycker jag att det är intressant att läsa "båda sidor" här på forumet, försöker lära mig hur allt hänger ihop....
Vissa dagar bara förstår jag inte.......det är väl då mina hårda ord kommer. Jag är ändå glad att jag lyckats få de ur mig. Tråkigt att vissa tar det så personligt. Det var inte min mening!

Kram

Lelas..ja hon kanske kommer att säga så. Allt känns så tungt att börja prata om, att börja om från början igen med någon man inte pratat med om detta riktigt djupgående. Ska göra ett försök!
Visst är det logiskt att barnen skulle må bättre av att jag skulle må bra och vara mera stabil, allt talar sitt tydliga språk men..........

Ja, du Berra. Förstod att du hade författardrömmar, köp en lott: "plötsligt händer det"! Jag suger i mig dina ord och funderingar som "svampen" du pratar om, du är mycket tänkvärda!!

Kram

Jag tror att alltför många gräver ner sig i andras problem,
man tar åt sig av allt det dåliga och sätter in sig själv i deras situation...

Sån't gör man när man bryr sig om andra, det är av ren medmänsklighet...

Men det finns situationer där man tar åt sig för mycket, man försöker vrida och vända allt
till det rätta för den drabbade, och märker inte att man långsamt förtvinar som människa.
Det behöver inte enbart vara en nära anhörig, det kan lika lätt vara en kollega som har ett problem och där man försöker komma med sunda och effektiva lösningar, och mycket stöttning.

Och finns det många av dessa medmänniskor runt omkring dig så blir man till slut uppslukad,
av ANDRAS problem, och glömmer bort sig själv mitt i alltihopa...

Jag gick in i en djup depression för dryga 3 år sedan, jag hade tagit åt mig för mycket av alla runtomkring mig, och då av "dåligheter", det blev bara pessimistiska vibbar från alla håll...
Jag orkade inte med livet längre och gav till slut upp allting, allt bara rasade för mig..

Helt håglös fann jag ingen lycka av någonting längre, trots att jag egentligen hade det ganska OK,
men jag såg det inte för allt vara bara helt nattsvart..
Min själ var helt slut, och hade man kunna likna det som en bil med en bensintank, så hade den skrynklat ihop sig som ett russin, reserven slutkörd, bensinslangarna tomma och motorn hostade på enbart ångorna kvar i förgasaren..

Alldeles försent hade jag sökt mig till sjukvården och psykiatrin..
Det tog år av återhämtning och återuppbyggnad av självkänslan, kände mig som ett rått ägg under lång tid, litet tunnt skal med hård yta, bräcklig och inuti lös och skvalpig.
Skakades jag för hårt skulle mina olika skyddsskikt till slut blandas sönder, och ett enda hårt slag skulle alltihopa rinna ut precis där ägget befann sig...

Mina KBT'are byggde upp mig från scratch igen, jag hade glömt bort min egna position bland alla andras, jag tog med mig alla andras problem hem, i sängen och på helgerna..
Tidigare hade jag varit som en svamp för alkoholen, men också en svamp för att ta på mig andras problem, kanske kunde jag fly ifrån alla problem när jag hade druckigt, vad vet jag?

Fick lära mig att inte bry mig så mycket emotionellt.
Har lärt mig allt om hjärt&lungräddning, samartitkurser om hur man lägger förband på folk som har råkat ut för en olycka osv...men ingen utbildning hur man räddar någon emotionellt...
I stort sett så skulle jag likt en robot skära ner repet på någon som har hängt sig, göra HLR för att försöka återstarta deras liv, men aldrig aldrig fundera på vad det var som fick dem att försöka ta livet av sig i första skedet, där gick gränsen...
Kalla det egoistiskt, jag kallar det en skyddsbarriär...
Mina KBT'are har sagt att jag ska acceptera mitt nya läge, jag kallar det för att blockera istället.
Samma sak fast tvärsom, men med ungefär samma resultat.

Idag har jag lagt ut en annan sorts vibbar, små tentakler som känner av hur det känns i ett ganska så tidig skede, känner jag det minsta obehag så drar jag mig ur situationen, på stört.
Har inte så mycket med att jag inte bryr mig längre, för det gör jag.
Men jag sätter gränser tidigt i hur mycket jag ska gräva ner mig i någon annans besvär,
och det är en skyddsmekanism som säger att jag inte ska involvera mig längre än så här,
för min egna skull, ingen annans...

För det handlar om att jag ska må bra hela tiden, och det är prio nummer ett,
oavsett händelse, och däri finns även det logiska för mig att inte dricka alkohol längre,
för den skapar lite glädje under en kort tid, men också en massa helvete, under en lååång tid..
2% roligt och 1000% jävelskap om man ska förenkla det.

Och oavsett om det är ett låst och kanske ett förhållande som det går att blåsa liv i igen,
så måste jag i min "nya" värld se fram mot nya mål och förväntningar.
Om man dag efter dag blåser ut livets låga utan att gör någon förändring,
så har förändringen ett större värde än vad rädslan för något nytt är.
Man vet vad man har men inte vad man får, och rädslan för att gå in i något nytt som KAN vara sämre än det första alternativet blockerar ens eget sätt att tänka logiskt, för det måste vara bättre att må halvbra istället för dåligt, och det KAN bli jättebra också, men det vet man ju inte förrän man har testat, och blev det nya sämre, så gör man en ny förändring.

Står man vid en busskur och det blåser kallt, så flyttar man ju på sig, eller hur?
Skulle det blåsa lika jävligt på andra stället så står man ju inte kvar där heller, utan söker sig ett nytt ställe med lä på, och man försöker tills man hittar det bästa läget, eller så kommer bussen och förändringen är total...
Men man kan inte förändra att bussen kommer tidigare, där har man ingen kontroll.
Den klurige tar en annan buss som tar en till en ny hållsplats där man kan vänta på sin första buss igen, och där kanske t.om solen lyser, men det kan man ju aldrig veta i förväg..
Att finna nya lösningar och vara villig för dem har blivit lite av min nya livsstil,
på bussen kanske fick jag lära känna en ny vän.., det kan bli en pluspoäng som jag inte hade räknat med, eller så fick jag mig bara en upplevelse av att se nya områden genom bussens fönsterruta.

Jag har sagt det förut, förändringar är bra, och det har lätt för att bli en vana...

Idag har jag blivit "försiktig" i vissa fall, och fullständigt omdömeslös i andra fall..
Och visst har jag sökt ett bokförlag, men rädslan att bli refuserad gör att jag måste betala min egna tryckning och lansering själv, och där saknas det ungefär 4-5 sköna tusenlappar...
En dröm och ett mål jag har att få skrida till verket nån dag..

Under tiden låter jag min skrivmani drabba er här på forumet..

Mors Berra

Hej!
Hon kommer inte säga vad-var-det-jag-sa. Hon kommer säga välkommen.

Och detta med barnuppfostran... jag är säker på att det är bättre att ha en förälder som är stabil, kärleksfull och klok - än att ha två som inte mår bra. Eller hur?

Kram, vännen!
/H.

Läste din långa "novell" under tråden "Ska jag lämna?". Vilka tänkvärda ord!! Du skriver så mycket bra om att vi ska våga bli mera egoistiska vilket jag VET att jag också måste bli. Men varför är det så svårt att ta fram den egoistiska sidan hos sig själv? Det är ju en egenskap som (iallafall i min värld)inte är positiv, enl min sambo.... När man får kastat i ansiktet att man är så JÄVLA EGO då man försöker berätta hur man känner osv då blir egoist ett sånt fult ord.
Men under min tid här på forumet så har jag mer och mer förstått hur viktigt det är att vara EGO så det jobbar jag verkligen på. Förövrigt tycker jag att Berra ska bli författare, för oj vad du prickade orden rätt!!

Jag har bestämt mig för att ta kontakt med kvinnan på missbruksvårds-företaget...men jag avvaktar tills efter helgen. Eftersom jag har pratat med henne förut så känns det på något sätt PINSAMT att jag inte har gjort något åt min situation, är nog rädd att bara få höra; "jag sade ju åt dig att det inte skulle bli bättre.."! Nu tror jag ju inte att hon säger så egentligen men det är väl blandat med skam pga att man inte gjort något åt sin situation.
Jag förstår mer och mer vilka dåliga förebilder vi är som mamma och pappa gentemot våra barn; hur ska de lära sig visa respekt i ett förhållande, lära sig visa riktig kärlek och empati när deras föräldrar är urkassa på detta??

En till fundering: jag är så rädd att barnen ska hamna snett om vi separerar och jag inte får uppfostra dem på mitt vis hela tiden, om de ska bo växelvis. Jag och min sambo delar ej till 100% samma värderingar och framförallt så delar vi inte synen på vad ohälsosam alkoholkonsumtion är....
Det finns så mycket rädsla och ångest i allt detta.

I morgon kommer min sambo hem igen...Jag och barnen har haft sköna dagar ensamma utan den tryckta stämningen. Jag måste ta till mod att tala om hur jag känner......och hur jag vill ha det för att må bra.... GIRAFFSPRÅKET!

Alla pratar om semester och alla ska ha en sån mysig sommar med mycket besökande, resande och ledigt.. Det känns så sorgligt; vi har inget planerat och jag har egentligen ingen lust. Märker att barnen vill veta vad vi ska göra i sommar, kan inte ge dem något svar...sorgligt.
IBLAND BLIR JAG SÅ HIMLA TRÖTT PÅ ALLA LYCKLIGA PAR/FAMILJER, DET ROSENRÖDA! Detta beror naturligtvis på att jag själv skulle vija ha det så.
Dock har jag fått reda på flera par som jag trodde hade det jättebra faktiskt inte har det så bra. De går i familjeterapi trots nygifte och nybyggt hus.... Vi vet inte allt som händer bakom stängda dörrar. Mycket går att dölja med ett snygg fasad!

Kram där ute i cyberrymden!

Åh, gullevännen. Tack! <3

Om mina erfarenheter kan hjälpa alla så är jag mer än nöjd.

Faktum är att jag börjar hamna i ett känsloläge som jag aldrig trodde att jag skulle uppleva; Jag börjar känna att det har varit värt det. Åtminstone vissa dagar och stunder.

Kram, alla!
/H.

Det låter som en jättebra person att ta kontakt med!

En kvinna som har betytt oerhört mycket för mig jobbar på ett företag som bedriver missbruksvård, och hon är själv tillfrisknad medberoende. Kan det vara samma kvinna, tro? Oavsett, ta kontakt med henne! :-)

/H.

En kram till Dig som hjälper så många och är så fantastisk! /A

Jag tycker det verkar vara en mycket bra ingång. Det är självklart olika för olika personer, jag har provat både medberoendestöd, psykolog, terapeut, Al-Anon och nyktra alkoholister för att försöka förstå.. För mig har det viktiga varit att den jag anförtrott mig åt förstått missbruksproblemet eftersom det förändrar villkoren i ett förhållande. Ett steg i taget och med hjälp av stöd från "expert" och Forumet får du stöd när det sviktar. Lycka till med kontakten. Håller tummarna att det känns bra! Annars letar man vidare tills det känns rätt. Ge dig inte! Kram igen! /A

Jag tycker det verkar vara en mycket bra ingång. Det är självklart olika för olika personer, jag har provat både medberoendestöd, psykolog, terapeut, Al-Anon och nyktra alkoholister för att försöka förstå.. För mig har det viktiga varit att den jag anförtrott mig åt förstått missbruksproblemet eftersom det förändrar villkoren i ett förhållande. Ett steg i taget och med hjälp av stöd från "expert" och Forumet får du stöd när det sviktar. Lycka till med kontakten. Håller tummarna att det känns bra! Annars letar man vidare tills det känns rätt. Ge dig inte! Kram igen! /A

Anonymt..Du säger det så bra..att det kan tyckas enkelt för de som står bredvid att lämna men fruktansvärt svårt för mig som är mitt uppe i det.
Min sambo har åkt iväg på 3-4 dagars jobb borta och jag måste erkänna att jag känner mig bättre till mods när han inte är hemma. Detta är väl iof inte så konstigt för ingen människa tycker väl att det är trevligt och avslappnande att tillbringa sin lediga tid i hemmet i ett förhållande där man inte tar i varandra, inte ger varandra varken godmorgon-/hejdå- eller godnatt puss/kram, inte får frågan hur dagen har varit eller framtida planering. Jag tror jag SPYR i detta elände. Därför är det så skönt att slippa den tryckta stämningen och få rå om barnen själv. Detta som jag upplever nu bevisar väl kanske åt vilket håll jag vill och strävar. Tänker så mycket på det som stod i inlägget "tillfrisknande" som Mulletanten rekommenderade mig att läsa, att vi inte ska lägga ner så mycket energi på att leva i ingenting för att vi tänker så mycket på hur vi skulle vilja ha det. JAG SKA TA MIG DIT... till det liv jag vill leva. Nu måste jag samla mod och kraft till att kunna tala om för min sambo hur JAG vill leva för att JAG ska må bra.
Jag ska ta kontakt med en kvinna som jobbar för ett företag som bedriver missbruksvård. Hon är själv tillfrisknad medberoende. Tror ni att det är rätt person eller ska jag söka mig till en psykolog eller liknande?

Kram från mig!!

Hej Framtidsdrömmar, jag tror som Lelas att det är olika typer av hjälp man får av de som kan ämnet resp vänner. Jag tycker jag har och har haft ett oerhört stöd i att prata med någon som är kunnig vad gäller alkoholproblem. Eftersom en alkoholist inte agerar logiskt utan utifrån möjligheter att få dricka är det nästintill omöjligt att få t ex en vän eller släktingar att förstå problematiken och varför man kan må så dåligt som anhörig. Att det inte är så enkelt att bara gå vilket det är lätt för den som står utanför att tycka. Som du skriver, man behöver hjälp att lära sig "tänka rätt" och den hjälpen får man genom de som kan ämnet. Forumet suveränt, men tror ändå på ytterligare "eget" stöd. Tankarna kan sitta rätt hårt och man får jobba på olika sätt för att komma vidare. Kram Anonymt.

Hej Framtidsdrömmar, jag tror som Lelas att det är olika typer av hjälp man får av de som kan ämnet resp vänner. Jag tycker jag har och har haft ett oerhört stöd i att prata med någon som är kunnig vad gäller alkoholproblem. Eftersom en alkoholist inte agerar logiskt utan utifrån möjligheter att få dricka är det nästintill omöjligt att få t ex en vän eller släktingar att förstå problematiken och varför man kan må så dåligt som anhörig. Att det inte är så enkelt att bara gå vilket det är lätt för den som står utanför att tycka. Som du skriver, man behöver hjälp att lära sig "tänka rätt" och den hjälpen får man genom de som kan ämnet. Forumet suveränt, men tror ändå på ytterligare "eget" stöd. Tankarna kan sitta rätt hårt och man får jobba på olika sätt för att komma vidare. Kram Anonymt.

Hej Framtidsdrömmar, jag tror som Lelas att det är olika typer av hjälp man får av de som kan ämnet resp vänner. Jag tycker jag har och har haft ett oerhört stöd i att prata med någon som är kunnig vad gäller alkoholproblem. Eftersom en alkoholist inte agerar logiskt utan utifrån möjligheter att få dricka är det nästintill omöjligt att få t ex en vän eller släktingar att förstå problematiken och varför man kan må så dåligt som anhörig. Att det inte är så enkelt att bara gå vilket det är lätt för den som står utanför att tycka. Som du skriver, man behöver hjälp att lära sig "tänka rätt" och den hjälpen får man genom de som kan ämnet. Forumet suveränt, men tror ändå på ytterligare "eget" stöd. Tankarna kan sitta rätt hårt och man får jobba på olika sätt för att komma vidare. Kram Anonymt.

Jag läser det du skriver Lelas och läste tipset från dig mulletant. Allt ni säger och allt jag läser är så logiskt. Tack för att bi hjälper mig att tänka.
Kram

i Lelas svar. Medan du funderar kan du gå in på Carina Bångs blogg och läs det nästsista inlägget: Tillfrisknande. Du kan också beställa hem Arbetsmanual för anhöriga till missbrukare.
http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Kram / mt

Hej, Framtidsdrömmar! :-)

Du undrar vad professionell hjälp kan ge som inte vänner och forumet kan.

Min erfarenhet är att det är helt olika saker. Jag har mina vänner - och er här på forumet - att tacka för väldigt mycket, men det är inte genom dem som jag har gjort de stora framstegen. Det är en helt annat sak att prata med någon utomstående och utbildad. Det är en stor fördel att den professionella kontakten inte har några känslomässiga band till dig, det ger en helt annan förutsättning för ärlighet.

Inför dina vänner kanske du försöker vara stark och inte skrämma upp dem genom att berätta detaljer om hur du känner dig. Dina vänner kanske försöker skydda dig genom att hålla med dig om saker där du egentligen behöver en annan synvinkel. Både du och dina vänner har också band till alkoholisten, och det kanske gör det svårt att visa ilska, besvikelse, oro...

Min terapeut gav mig hemläxor. "Till nästa gång vi ses skall du ha funderat över...." Långsamt ledde han mig åt rätt håll genom att ställa rätt frågor till mig och få mig att tänka efter. Han var guld värd, och även om jag älskar mina vänner så kunde de inte hjälpa mig som han kunde.

Jag bor också på en liten ort, där alla känner alla. Men jag kom till en punkt där det helt enkelt var viktigare att få hjälp än att hålla på och fundera på hur liten den här byn är och sånt. Man får helt enkelt sätta sig över det där till slut, och inse att hjälpen är mer värd.

Kram - kämpa på! :-)
/H.

lyckades jag inte få fram adressen till men du hittar den om du googlar. Det är en liten och informativ Wordfil.

DOC] Giraffspråk – ett språk för kontakt och samarbete
www4.goteborg.se/prod/sk/.../dalis2.nsf/0/.../Om%20Giraffspråk.doc
Filtyp: Microsoft Word - Snabbtitt
Giraffspråk är ett sätt att skapa kontakt och samarbete genom ärlighet och empati. Att lyssna på sig själv och andra med empati för att förstå varandra och kunna ...

Lycka till / mt

Tack Mulletant, för ditt tips, jag ska läsa om detta. Verkar vara ett bra budskap. Du beskriver det så bra.
Även du, Anonym skriver saker som jag funderar mycket över. Allt ger en sån kraft och man ser saker ur ett annat perspektiv. Många kloka ord mitt i all sin egen förvirring!!
Vad jag behöver är väl att hitta modet att säga vad jag vill, tycker och hur mina drömmar om livet ser ut......
Här finns det så många som hittills har hjälpt mig att komma några steg framåt.
Det är många som skriver att jag ska söka proffs hjälp...jag vet att det vore en bra idé. Kruxet är att jag bor ca 15 mil från denna hjälp (finns närmare men jag vill inte prata med dem). Ni som vet, vad kan dessa ge mig som inte mina vänner och ni här på forumet ger mig? Kan vänner och forum vara ett bra alternativ till proffshjälp eller ska jag försöka ta mig i kragen och söka hjälpen..??

Att göra klart för sig själv hur jag vill leva mitt liv är en avgörande startpunkt till förändring, så tror jag. I den stunden skiftar man fokus från den andra, t ex om h*n är alkoholist eller inte, till sig själv. Den enda jag har makt över.

Jag har haft stor hjälp (i många sammanhang) av s.k jag-budskap och s.k giraffspråk. Att klargöra för mig själv vad jag observerar, vad jag känner, vad jag behöver och hur jag önskar ha det i mitt liv. Det första är att klargöra för sig själv, sen kan man tala om det med den det berör - och då kan man tala utan att klandra den andra eller hamna i gräl om definitioner.

Det finns mycket att läsa om det här, jag sätter länk till en sida som jag tycker är en bra sammanfattning/översikt - funkade inte. Googla på giraffspråk om du är intresserad och tror det kan vara till hjälp.

Styrkekramar / mt

Om man googlar på Birro...

Kunde inte låta bli att googla på Birro, alkoholism och medberoende och han har också skrivit
följande:

"Barn är en rättighet. Men en del missbrukar den rättigheten. Det borde vara lag på att småbarnsföräldrar inte ska dricka. Man behöver inte bli en packad hustrumisshandlare för att det ska bli obehagligt. Det räcker med några glas vin och en diskret identitetsförskjutning.

Pappa låter annorlunda. Mamma skrattar för högt och rör sig konstigt. Det räcker för att ett barn ska känna otrygghet. Det krävs oändligt mycket mindre än vi tror för att ett barn ska känna sig otryggt.
Självklart och ändå så bortförklarat."

Som jag ser det går obehagskänslan av att leva i alkoholism över det faktum att barnen inte mår bra av någon skilsmässa, oavsett anledningen till den. Klart det finns bra saker med att skiljas och det är förstås goda effekter du i så fall eftersträvar som att skapa ro och trygghet inte minst. Man blir helt tom av att leva i det här, det kan många här skriva under på. Alla tankarna tär både psykiskt och fysiskt. Jag tror det beror på att sjukdomen inte är logisk - det är väldigt svårt att förstå hur en fungerar. Att det egentligen inte är spriten som är problemet utan förnekelsen av att den gör skada. Inte läst hela din tråd, men sök samtalshjälp så att du kan få distans och hjälp att bena upp dina tankar och känsor inför kommande val. Man behöver det. Kram Anonym