Senaste kommentarerna i forumet

svamlar en del ! Hans åsikter är som en flaggvimpel och ändrar sig efter hur vindarna blåser. Jag var med lite i början av hans nyktra liv och vi hade lite snack om ärlighet bla om hur man behandlar vänner OCH fiender. Det gick väl inte så bra vad jag kommer ihåg :-( Han svek mig och några tillställningar han lovat bort sig på så kontakten är numera bruten.

Läste en artikel av Marcus Birro där han belyser att ALLA skilsmässor är katastrof för barnen, finns inget bra med att skiljas......
Detta får mig inte att bli tryggare i mitt ev kommande beslut. Mina barn är det bästa jag har!!!
I dag är det fredag...........och i morgon lördag........

Förvirrad och helt TOM! Har inte pratat med sambon sedan jag talade om vad jag tyckte ang hans senaste helg. Jag har kommit fram till att jag nog vid ett flertal tillfällen sagt hur jag ser på hans drickande men aldrig riktigt fått ur mig vad JAG vill och hur jag vill leva mitt liv.... Måste hitta någon kraft att kunna uttrycka även detta.... SVÅRT!!!

Det är inte alls konstigt att du reagerar som du gör, Framtidsdrömmar. Det är tillåtet att känna så!

Kanske har jag frågat dig innan, sorry i så fall, men har du någon professionell hjälp i allt det här? För din egen skull alltså, oavsett sambon? Jag hade otroligt stor glädje och nytta av att träffa personer som kunde förklara för mig varför jag reagerade som jag gjorde i olika stadier. Jag hade absolut inte varit där jag är idag (varken rent konkret i det här huset, känslomässigt eller relationsmässigt) om det inte var för min samtalskontakt på kommunens familjeenhet och kvinnan som leder anhöriggruppen som jag gick i. Jag är så tacksam för deras hjälp! (Och ja, jag har faktiskt sagt det till dem. :-)

Min poäng är: se till att du har någon att prata med om hur du känner.

Kram!
/H.

Varför får jag en känsla av att tycka synd om honom, att vilja hjälpa honom? Hur ska jag kunna vara stark och inte vika från det jag sagt utan stå för det. Har än så länge inte uttalat något ultimatum men sagt att jag inte vet om "förlåt" hjälper längre. Jag sade att är det några du ska be om förlåtelse så är det dina älskade barn!!! De är värda att få höra det och att det ska bli ändring på detta. Chemfen på hans jobb är medveten om detta problem och skulle hjälpa honom, bara han själv vill. Jag vet det!!

Igår kom min sambo hem efter en blöt helg. Jag har mått dåligt sedan han åkte och sovit jättedåligt. Han har under den gångna helgen struntat TOTALT i mig och barnen!! Ännu en gång. På lördagen när jag ringde honom och undrade om han skulle komma hem med tanke på om jag skulle laga mat så svarade han mig att "detta är mitt hem"!! Han var naturligtvis full och totalt oresonabel. Jag blev bara ledsen och kände att det är ingen idé. Summa: han tycker jag är äcklig, vårt hem är inte det han kallar för sitt hem, han bryr sig inte om att jag säger att jag mår dåligt och att barnen har ont i magen när de är hemma ensamma med honom då jag är borta, han har inga alkoholproblem- det är jag som är sjuk, osv..... I morse ringde han mig och jag märkte att det var något han ville säga. "Får väl be om förlåtelse för i helgen, för att jag finns". Jag svarade att du behöver inte be om förlåtelse att du finns, det är dina handlingar som är åt h...te. Han erkände att han inte fixar detta och att han har problem, igen. Det är ju det jag har sagt, sade jag, men du blir ju bara arg. Jag sade oxå att JAG kan inte hjälpa honom ur ett alkoholmissbruk, det är proffs som kan det och det finns bra hjälp att få bara han själv vill. Han hävdar forfarande att det är mitt fel att han dricker, att det är för att jag beter mig så illa mot honom. Dock kommer han inte någonstans med detta. Jag har hittills haft så svårt att hitta orden när jag ska prata med honom om detta eller oxå har han lagt på luren, men idag hittade jag alla bra fraser som jag tänkt att jag vill säga ang. hur mycket han sårar våra barn, hur mycket han försummar dem och mycket mycket mer. Jag hade ett sådant adrenalinpåslag när jag lade på luren så jag var helt svettig, det var så skönt att få bli lite arg och säga det jag känner.
Nu några timmar senare känner jag mig lite ångestfylld för att jag gick på så hårt, tänk om han verkligen vill ta tag i detta nu...eller är det bara måndagsångesten som gör sig påmind. Jag ska inte glömma hur jag själv mått i helgen och många andra helger under årens lopp. Jag har bedragit honom en gång, han bedrar mig varje helg...med flaskan! Dock verkar inte detta räknas.

Mina vänner säger att jag inte ska vara så snäll..nu när jag verkligen kunde bli arg (dock lugn och sansad) och kunde hitta konkreta fraser att säga så har JAG ångest...VARFÖR???

Hörde en reflektion ang hur barnen har det; om jag skulle få reda på att mina barn har ont i magen för att gå till skolan så skulle jag genast ta tag i problemet och gå till botten med det. Men att barnen är hemma med sin pappa och har ont i magen, det blundar man för. Detta fick mig att börja fundera på allvar.

Kram på er!

Askungen, Framtidsdrömmar, fröken Duktig, Alexandra73 - så ont det gör i mig när jag läser hur ni låter er behandlas och benämnas.

Om ni läser min(a) tråd(ar)- jag läser era - så vill jag säga att jag känner igen mycket eller det mesta ni beskriver. I missbrukets skugga finns stora likheter - och så finns det skillnader. Jag har upplevt väldigt svåra situationer med mannen när han varit onykter/berusad, dock har han aldrig någonsin slagit eller hotat mig och aldrig tilltalat mig med kränkande ord. Jag har känt mig otrygg men inte för mitt eget liv. Främst har jag skadats av smygande och lögner förknippat med det och oron att han ska skada sig själv. Inte minst har jag fått jobba med min självbild - inse att jag lever med en alkoholist, detsamma som jag hade så svårt att acceptera hos min mamma.

Vi har ett långt gemensamt liv, 25-30 år, utan alkoholproblematik och ca 5-7 år då problemen eskalerade. Jag stod "på tröskeln" några år innan jag tog steget ut - och vände tillbaka med hans löfte om nykterhet. Efter det har jag skrivit här och under den tiden har det skett stora och goda förändringar i vårt liv. Kanske jag skriver "idylliskt" men jag vill absolut inte väcka falska förhoppningar om att en väg till nykterhet skulle vara lätt eller "rätt". Det är upp till var och en att ta ansvar för och besluta om sitt eget liv och (väldigt långt) vilket liv man vill ge sin barn.

Jag är övertygad om att man inte kan hjälpa en missbrukare genom att stanna kvar, lägga tillrätta och "älska mer". Jag är övertygad om att var och en måste göra egna val, även - kanske i synnerhet - missbrukaren. Jag vet att det är svårt!!!
Otaliga gånger har jag läst och hämtat stöd i Carina Bångs blogg från 7:e februari 2011

Maktlöshet/Maktfull

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Styrkekramar / mt

Vad skönt att höra att du vågat se att ditt meberoende handlar om dig själv. Det blir ju inte enklare
att agera men det underlättar att veta vilka rädslor det egentligen handlar om hos sig själv.

Jag har levt i en relation som du där jag från första stund vetat att alkoholismen fanns hos honom.

Sådant känner vi. Det finns medberoende på det här forumet som skriver här dag ut och dag in, av samma
skäl som alkoholisten behöver påminna sig att varje dag är en ny dag. En del av dem försöker övertyga andra och sig själv att deras medberoende utvecklas genom att de ständigt lär sig mer om medberoendets
sidor, i sin relation till sin make eller maka. De delar ut råd till höger och vänster, och de delar och delar för att långt fram i sin resa upptäcka hur även detta byggt upp en värld som håller dem från
smärta. maken eller makan finns där bakom kulissen. Ingen vågar säga något för en del medberoende är experter på kloka ord och andras psykologi, allt utom sin egen. Ingen vågar på allvar ens försöka föreställa sig ett liv helt utan medberoendet eller ett liv med en personlighet helt fri från alkoholismen. De har en uppväxt av missbruk och tror att livets mening bor i att lära sig hantera denna alkoholisten. De skriver även om en tid efter medberoendet, fast de inte en gjort sig fria från behovet
av ett forum. Det är sorgligt och beklagligt men en naturlig del i processen.

Jag som levt i bägge världar kan bara dela med mig av mina erfarenheter. Om du inte vill bli expert på medberoendet. Lämna det helt. Alla vackra gränser kan man tänja på. Allt kan man definiera och diskutera ur alla möjliga vinklar. Men ett liv helt utan alkoholism är att föredra. Att slippa fundera över vita knogar, slippa behöva säga att man anat oro man inte tidigare vågat stå för. Alltid halvblunda, alltid vilja väl, aldrig våga ta de svåra valen. Som att leva livet. Våga fråga varför man
ideligen fastnar på ett forum fast man har en nykter alkoholist, där ingen egentligen förutom en själv tror det. Men ingen säger något, alla bara inväntar processen. Det är en tröttsam process att se, att stå så bredvid och ana. Se deras ögonbindlar. Inte kunna ingripa. För ingen vill se.

Du har kommit så långt. Ta tag i de skäl som handlar om din ensamhet, de skäl som du innerst inne inte
vill ta hänsyn till. Vad andra tycker och tänker. Hellre barn och familj, hellre villan, skit samma
om det är en alkis, så länge det ser ok ut. Så många som säkert vetat det du vet och sedan sitter de där och skyller på de stackars barnen, som inte kan vara hos sin pappa. Då fick de de skälen oxå.

Man blir trött, en evig soppa. gör dig fri. På riktigt. Du är välutbildad och vet vad ett riktigt liv består av. Tror på dig.

Att leva ett riktigt liv är underbart. Med en man där ingen oro alls finns för alkohol. Där ingen oro finns för någonting. Det är himmelriket. Det är vi värda.

Livet ska levas helt utan misstankar, ett sant liv. I frihet,, Kramar /F

Hej!Oc

Tack för ditt fina svar. Naturligtvis har du rätt, han kom in i en tidpunkt i mitt liv, då jag var redo att slå mig till ro. Charmig med talets gåva, lustigt nog så sa min magkänsla redan då att han egentligen inte var något för mig. Knäppt nog har jag vetat det hela tiden, varför jag inte drog mig ur, kan jag bara svara med "Svaghet", rädsla som du säger med ensamhet. Jag har tidigare bott i en större stad i över 10 år, samt rest världen över, studerat osv. Och har ironiskt nog en magisterexamen i psykologi. Så jag vet rent teoretiskt mitt problem, men min uppväxt osv..Men det är svårt att applicera denna kunskap på sig själv..Jag hade levt ensam i ett par år och stormtrivdes med det, hade inga planer på att träffa någon. Däremot när jag flyttade hem till min hemstad, en ganska liten stad, kändes ensamheten större, alla i min närvaro undrade varför jag inte stadgade mig. En god väns man frågade till och med min vän, om jag var homosexuell!! Kan du förstå, inte för jag egentligen brydde mig, men det är ett högt pris man får betala om man inte följer samhällets normala familjebildnings strukturer. Har nu pratat med min sambo och sagt att hans helg supande gör mig olycklig. Och jag tror i ärlighetens namn faktiskt inte att han kan ta till sig det. Han är för själv centrerad och olycklig själv, för att ens ha tid att se eller ens kunna försöka tillgoda se mina behov.

Så nu får jag försöka finna styrka och avsluta detta, hellre ensam än denna stress varje helg. Jag vill bara ha lung och ro i mitt liv.

Tack snälla för dina ord, det känns alltid bättre att veta att man inte är ensam..

gå bara gå! Lämna honom i allt elände. Du förtjänar ett bättre liv. Du ska inte behöva ta en massa skit längre. Jag har sagt att jag ska lämna min sambo...och banne mig...det ska jag. Känner mig mer säker än någonsin på det. Jag är också trött på att höra ord som f..ta, hora osv.

Nu får han "stå på egna ben"! Lycka till säger jag bara!

Du klarar det Framtidsdrömmar...säg att du är trött på att leva i detta ohälsosamma liv. Att du behöver få lugn i ditt liv och börja leva för dig själv och barnen, istället för att backa upp för honom hela tiden. Någon gång måste han börja ta ansvar och inte skylla sina egna problem på andra (talar för mig själv också.

Jag är så j**vla förbannad på min karl just nu...det hjälper. Jag jobbar å "sliter" hela dagarna, medan han är hemma o gnäller för att han måste ta hand om barnen hela tiden. Inte gör han ett dugg i hemmet heller. Jag kommer hem till en massa disk, tvätthögar och matlagning. Nä du j**lar. Jag tänker inte arbeta ihjäl mig för att han ska supa upp alla pengar!!

Jag har fått nog!!

Stå på dig! Du kan...om du vill!

Kram på dig!

Jag ville bara säga det :-)

Kram/R

Min kropp och själ mår verkligen inte bra. Känner mig nervös, har ont i magen förjämnan, sover dåligt och känner mig som världens sämsta människa. Sambon åkte i väg och jobbade igår, vet ej när han kommer hem. Han är bland folk som tycker att alkohol är lika viktigt som han själv så han lär väl stanna där han kan supa ostört. När han åkte igår så kändes det skönt och det är skönt att nu när jag jobbar natt i natt så vet jag att barnen har det bra hos mormor och morfar. Jag har berättat för min chef och några av mina kollegor hur jag mår och att jag är ur form. Jag vet att jag har många som stöttar mig och tycker om mig men jag känner sån skuld i att allt är som det är. Som jag sagt förut så är min otrohet något som nu kommer upp flera gånger när jag försöker prata med min sambo, det är det som gjort att han dricker.... Jag vet ju att problemen fanns där långt tidigare men jag har så svårt att se det så, när han inte vill förstå. Jag har tänkt igenom idag alla gånger han kallat mig för hora, skata, sjuk, äckel osv. Jag kan inte fatta att jag stannar kvar...!!! Hur arg jag än har varit så har jag aldrig kallat honom för nåt liknande. Hur länge ska jag behöva ta emot dessa glåpord ang otroheten? Finns det inget annat sätt att diskutera kring sådant än att hela tiden kasta det på mig. Jag förstår att jag sårat honom och jag gör inte om det, jag har varit helt ärlig mot honom vad gäller detta och han har fått svar på allt jag kunnat svara honom på.., men det räcker inte. Han tror att jag ljuger. Nu ska jag bara ta att han dricker för det har jag förtjänat..,,,,,,NEJ, banne mig! Det måste bli ett slut på detta! Hjälp!!

Jag är så stolt över min make!

Jag ville bara säga det. :-)

Kram, alla ni som kämpar!
/H.

till Askungen och Framtidsdrömmar. Usch hur männen ni lever med bär sig åt.

Fastän jag lever med en alkoholist så är era berättelser främmande för mig - dock finns de som minnen från min barndom. Jag känner igen "ytterkanterna" från livet med mannen - eller kanske det är kärnan.... jag ser och hör när han blir elak i munnen och annars förändras på ett negativt sätt men inte i de former ni beskriiver. Det skulle säkert komma dithän med tiden dock.

Jag både kan och inte kan sätta mig in i vad som håller människor kvar i så destruktiva förhållanden. Inser att just det är medberoendets fälla. Även att medberoendet bidrar till att missbrukaren kan fortsätta sitt missbruk. Så komplext och så svårt.

Jag har haft enorm hjälp av att skriva här och av all respons. Jag har liksom skrivit mig in till mig själv - tror jag haft minst lika stor nytta av det som av en öga-mot-öga-situation. Det beror förstås på hur den skulle format sig - jag har inte upplevt att jag har den möjligheten av speciella skäl - det skrev jag om i början. Jag har iofs en kontakt till en A-terapeut dit jag kan vända mig när jag vill men den uppväger inte forumet.

Skriv och läs och samtala med verkligt lyssnande människor. För mig är det så att jag inte söker "förståelse" och överslätande och heller inte fördömande av mannen - lyssnande och raka frågor som hjälper mig vidare vill jag ha. Just nu kommer jag ihåg Carina Bångs blogg, där finns korta inlägg att reflektera över. Ett av dem som är mig till stor hjälp handlar om makten i mitt liv. Det är jag som har makten i mitt liv - men inte över nån annans liv. Det tänker jag ofta på.

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekramar / mt

Jag har också läst en del av det som dreams1 skriver om och tar åt mig och samlar kraft för att bryta med min sambo.
Jag känner igen allt det där du skriver Framtidsdrömmmar, om alla nedvärderande kommentarer.
Senast nu ikväll hade jag obehagliga samtal med honom där han anklagar mig för både det ena och andra. Han var givetvis full. Det var han redan när jag kom hem från jobbet. Jag ber honom sluta...försöker ignorera honom och fortsätta att titta på tv:n, varpå han stänger av tv:n gång på gång för att slutligen plocka ut batterierna ur fjärrkontrollen och sedan kasta iväg den genom rummet.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig rädd och tycker det är fruktansvärt obehagligt när han är onykter och jag säger det även till honom, vilket han givetvis inte bryr sig om.
Jag upplever honom hotfull och jag tycker att det blivit värre på sistone. Kanske beror det på att jag sagt att jag vill separera...att det inte går längre.
Jag vill bara att han flyttar nu...av olika anledningar måste det vänta ett par tre månader, men jag vet inte om jag står ut så länge. Jag börjar känna avsky...vill inte se honom mer...känner bara att han förstör för oss alla i familjen. Varje dag kantas av bråk med barnen, hårda ord, sarkasm.

Orkar inte mer...

Jag läste i din tråd "tillfrisknad medberoende" ditt senaste inlägg och det träffade mig som en pil i hjärtat. Samtidigt som det gör ont att inse att jag nu står inför att verkligen göra något åt min situation så känns det skönt att veta att det finns de som klarat sig ut på andra sidan och faktiskt mår bra.
Jag kom hem igår efter ett dygn på tjejresa. Min sambo har festat både fredag och lördag och vår dotter sov över hos en kompis natten då jag var borta men sonen sov hemma med sin pappa. Han beskriver för mig att han har ont i magen när jag inte är hemma för att pappa dricker. Jag hade laddat inför hemkomsten och bestämt mig för att berätta för min sambo hur både jag och barnen mår. Han hamnar naturligtvis i försvarsställning direkt och överöser allt på mig, att det är mitt fel att han dricker och mår dåligt, allt för att jag var otrogen för ett år sedan. När jag säger att jag har ont i magen inför att jobba natt och åka iväg någon gång så sade han bara; "du får väl stanna hemma då". Inget medlidande eller att han tar åt sig av det jag säger ang att barnen inte mår bra heller. Jag frågade också hur han har tänkt göra med löftet ang att söka hjälp om han inte skulle klara av detta själv, det löftet han gav mig vid årsskiftet. Hans svar blir då att; jag har inga problem! Han säger hela tiden åt mig att jag ska börja hålla löften som jag har lovat och när jag frågar honom om vilka löften det är jag inte håller kan han aldrig ge mig några konkreta svar utan säger; "det tycker jag att du ska tänka ut själv"?!
Igår fick jag också höra att jag är äcklig och att jag äcklar honom...... Att jag har dålig andedräkt och behöver gå och borsta tänderna. Han säger det på ett sånt nedvärderande sätt. Idag känner jag mig helt tom och värd noll!!

Tror att jag håller på att bli tokig men tror att jag är ännu ett steg närmare att lämna. Verkar inte som att han vill förstå detta problem och ta itu med det.
Har mera jag skulle vilja skriva men detta var allt för nu, jag återkommer.

Jag ska läsa inlägget som dreams1 skrivit ännu en gång och försöka hitta kraft.......
Kram

du verkar inte ha en egen tråd. Ser i ett annat inlägg från dig att du jobbar i branschen samtidigt som du lever i en dysfunktionell relation. Jag anatar att du känner till TuvaForum men klistrar in länken ändå. http://www.tuvaforum.se/

Jag har jobbat länge i vård- och terapisvängen och känner flera kvinnor som lever och levt i samma dubbelhet som du. Många av oss som utbildar oss till hjälpande yrken är samtidigt en riskgrupp för medberoende. Framtidsdrömmar, du och jag kunde bilda ett vårdteam med olika kompetenser och hjälpa andra samtidigt som vi är mer eller mindre hjälplösa i att hantera våra egna lidanden.

Fortsätt skriva här, det inlägg från dig jag läste i currys tråd lät väldigt obehagligt och osunt. Jag har haft oerhört stor hjälp av att läsa och skriva här på forumet.

Kram / mt

Åh, gumman...

Jag känner så väl igen det där med att kroppen säger ifrån. Ont i magen, stress i ådrorna, väsen i huvudet... Tänk vad oron gör med oss. Och inte bara oro, förresten, utan även ilska, sorg, frustration, panik... Vi bär omkring på så mycket negativa känslor så att det fullständigt kokar i kroppen.

Och det är ju inte så livet skall se ut... eller hur?

Kram!
/H.

Nu är han hemma igen efter 3 dagar borta på jobb och jag och barnen varit ensamma hemma. Jag har haft ett lugn när vi varit själva. Nu är han hemma, på en timme har han varit tvungen att sprätta det officiella ölen i köket så att jag ser och hällt upp den gömda whiskeyn i garaget som han troligtvis inte tror att jag märker. Min magonda är tillbaka tillsammans med mitt dunkande hjärta. I morgon åker jag iväg på tjejresa under drygt ett dygn, fy vad jag våndas för barnens skull..... Hade han ändå inte kunnat låta bli ikväll. Återigen besviken och oroskänsla. Hur blir kvällen, får jag sova inatt??

Ja, du Cerina. Vi har olika problem att tampas med. Jag har börjat inse att man kan ha en go känsla i magen, att man kan vara lycklig nästan varje dag och känna sig glad. Detta ska man inte behöva kämpa för i ett förhållande, det ska liksom finnas där...... Stå på dig och gör inget du själv inte vill.

Hej!
Ingen är gladare än jag över att du går vidare med ditt liv. Men snälla, nu får du lämna ifrån dig ett livstecken. Hur har du det? Saknar dig. Kram/R

jag ser vad du skriver och jag tror att jag själv har någon slags medberoende, även om min sambo inte just har alkoholen som sitt problem utan mer sitt humör. jag försöker "rädda" honom, jag grubblar på hans känslor och känner ÅT honom. jag har bestämt mig att nästa gång han är förbannad och tänker köra sådär vårdslöst som han ibland gör så sätter jag mig inte i bilen med honom. jag accepterar inte att sitta där och undra när vi åker i diket och vad som händer då...

Tack mulletant och lelas för era peppande ord. Jag tar åt mig av allt. Promenerar dagligen och skingrar mina tankar. Jag vet innerst inne vad jag vill, vet bara inte hur jag ska ta mig dit...
Än en gång, hur finner man styrkan.
Jag bor så långt undan proffessionell hjälp och de på min ort vill jag inte prata med så jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Framtidsdrömmar - det finns ett liv för dig där du älskar att vara långledig! Och där du och barnen kan njuta av roliga aktiviteter under helgerna! Det finns, det är inte en orimlig drömbild!

Jag minns inte just nu, men hur ser det ut med dina möjligheter till professionell hjälp? Pratar du med någon? För mig var det avgörande, och jag tror att du behöver den kraft som sådana samtal kan ge, i dina viktiga beslut framöver.

Du kommer att fixa att bryta upp, och att skapa ett bättre liv för dig och barnen. Andra har klarat det före dig, och du kommer också att klara det!

Kram, vännen!
/H.

pepp att komma med just nu.... men det är bra att skriva, det kan jag lova.

Min mamma jobbade tidvis natt när jag var barn och jag minns ännu med obehag som känns i kroppen hur hennes jacka såg ut, den hon tog på sig när hon skulle på kvällsjobb. Hon hade anatgligen samma på dan men det är scenen på kvällen jag minns. Exakt. Min far var alkoholist.

Jag kopierar mina egna ord till dig: Jag tror du vet själv vilken väg du ska gå. När du samlat tillräckligt med kraft tar du steget igen och stannar inte vid löften utan ställer krav på behandlingshemmet direkt. Du vet ju mer än väl att barnen far illa av hans drickande redan nu.

Så är det. Styrkekramar! / mt

Antar att jag är som alla medberoende..... Man hoppas, vill tro att det blir bättre, det blir bättre nästa helg, han vill verkligen göra något åt detta även om han inte säger något osv.
Jag har varit dålig på att skriva här på forumet men nu är jag tillbaka. Vet inte om jag funnit så mycket mera styrka men jag måste bara få skriva av mig lite.
Jag hatar långledigt!!! Jag hatar när jag måste jobba helgnätter!!! Jag vill älska att vara långledig och möta värmen och våren, jag vill kunna gå till mitt nattskift och veta att barnen mår bra och kan känna sig trygga. Jag jobbade nätter fredag, lördag och söndag innan valborgsmässoafton. Han drack själv hemma och somnade på soffan, enl mina barn alla nätterna. Han sov halva dagarna när vi skulle kunnat göra något kul tillsammans eller han själv med ungarna. På valborgsmässoafton hade vi bjudit några kompisar på middag. Jag känner att min sambo hetsar till drickande för han vet inte hur han ska bete sig och kunna slappna av, kvällen slutade med att han blev fullast och sov halva dagen och var mossig andra halvan. Superfint väder ute och han sumpar bara bort det!
Den dagen gick åt att nyktra till för att kunna vara fit for fight på jobbet dagen efter.
Men VI då, jag och barnen, är vi inte värda att få en mysig helg med roliga aktiviteter?!
Jag lider så med mina barn och jag vet att de har ont i magen när jag jobbar natt. Jag måste ju prata med honom igen men jag vet inte hur. När jag försökte prata med honom under valborgshelgen så upplyste han mig om att "jag har ingenting att göra med vad han gör". Har man inte det i ett samboförhållande??
Det var nu i helgen ett år sedan jag var otrogen och det var naturligtvis jobbigt för honom att bli påmind om detta. Jag försökte prata med honom om det men han tror att jag har kontakt med killen fortfarande vilket jag inte har. Jag frågade hur jag ska få honom att tro på mig och om han verkligen tror att jag skulle utsätta honom för samma sak igen när jag vet hur mycket det sårar honom. Han svarade att "det får jag väl hoppas"! Men till saken hör att han utsätter mig för sitt drickande var och varannan helg, han sårar mig hela tiden fast han vet att han gör mig illa.
Snälla skriv några peppande rader, jag behöver det!