Senaste kommentarerna i forumet

Åh vad bra att du markerar, barbalala! Heja dig! :-)

Ja, det är mycket arbete... Men det börjar ju på något sätt ge frukt, eller hur?

Kram!
/H.

Tack fina ni. Jag körde och hämtade honom och efter några minuter började predikningarna om hur egoistiskt och aningslöst det är att välja skilsmässa i dessa tider. Jag får en stor klump i magen och blir tyst vilket gör att han eldar på ännu mer. Till slut säger jag bara att jag inte tänker köra honom mer. Jag köper vinterdäck till hans cykel. Det är inte jag som blivit av med körkortet! Han drar i handbromsen. Det var halt! Vi sladdar och stannar och han kliver ur. Jag har kännt mig lätt sedan dess. Haft en skön och glad helg med barnen. Jag förstår att arbetet med att sätta gränser inte är över och att det inte skrider framåt av sig själv. Det är ett arbete för varje steg.

Du får kapa min tråd precis hur mycket du vill!
Det kanske till och med fanns en anledning till att du gjorde det, med tanke på vad du precis kommit till insikt om...

du är fantastisk! du ser till dina barns bästa, inte ditt eget... fantastisk möjlighet för dem att få uppleva en frisk familj när de besöker svågern, antagligen precis vad de behöver: de får vara barn fullt ut utan att behöva ta ansvar för föräldrarnas drickande och konflikter... kan det vara ett alternativ för dem under en längre tid, kanske?

du klarade att hålla dig borta från drickandet under hela veckan... då kan du klara helgen också, det gäller bara att ställa in hjärnan på det från början, och verkligen kämpa! kämpa för dina barn! och jag håller med Lelas, du var ärlig mot svågern, och därmed har du tagit ännu några steg!! Starkt!

skriv, läs och skriv, och jag håller tummarna för ert samtal idag...
stora kramar!
/k

Fina Dompa!

Jag kan inte svara på hur en vårdnadsfråga skulle lösas i er situation, men jag är övertygad om att barnen i längden kommer att må bättre av en förändring än att ha det som det är nu. Jag menar inte att du måste gå till handling på stört, men det här är ohållbart för era barn så när du känner dig mogen för en förändring så blir det till det bättre även för dem. Du tänker tanken att kontakta myndigheterna - utmärkt! Jag tror faktiskt att det är det bästa du kan göra.

Du har dessutom tagit ett viktigt första steg som har pratat med svågern och faktiskt låtit bli att ljuga för honom. Bra jobbat!

Du undrar varför du inte har sett din frus alkoholproblem... ja, du... dels har du antagligen haft fullt upp med ditt eget drickande, men dels är det också så ett medberoende kan visa sig. "Alla" andra ser det, men inte den som lever närmast. Jag tror att det har två sidor - för det första att alkoholisten lägger mycket större vikt på att dölja sitt drickande för de närmaste och kanske lyckas så bra med det att vi faktiskt inte märker något, och för det andra att vi anhöriga faktiskt inte vill se problemet och lurar oss själva in absurdum.

Kram!
/H.

Har följt dina inlägg, många styrkekramar till dig.

Skillnaden på friska barn och sjuka. Svågern var precis och hämtade våra. Han hade två egna med sig. Starka vackra rakryggade ungar. De tog plats på ett sätt som våra aldrig gör. Fan, fan, fan.
Om detta samtal idag inte leder någon vart så måste jag skrämmande tanke kontakta myndigheter. Dompa

Din input betyder mycket, vetskapen om att någon annan vet om skiten. Med det menar jag INTE att du har ansvarnför mig. Känner att jag måste klargöra det med tanke på bla. de hätska inlägg jag sett på Mulletantens tråd. Ja, vad händer om jag söker hjälp? Om jag låter myndigheter veta att tre barn lever med alkoholister? Kan jag mista dem? Vårdnaden går väl alltid mer eller mindre till kvinnan? Jag är inte redo för det än, vilket kan tyckas vara oschysst mot barnen. Istället har jag ordnat så att barnen ska vara hos svågern idag. De trivs där, stor lantgård med massor av djur. Konstigt blev det dock när jag ringde honom. Nej, det var inga problem med att ta ungarna, men varför? Min första inpuls var att ljuga. Men jag sa som det var; att jag behövde tid att prata igenom mitt drickande med min fru. Skamligt nog (jag skäms som satan) sade jag också att jag ville prata om hennes drickande. Svågern svarade att "alla" visste att hon drack och att "alla" trodde att jag tyckte det var ok. Att vi kommit fram till någonslags överrenskommelse. Jag avskyr detta att alla ser oss som trasiga alkoholister. Att jag drack visste jag, att min fru också gjorde det kom som en djävla överraskning. Vad är jag för människa som inte såg det? Iaf. denna dag har jag avsatt för att möta trollen. Kanske kommer inte allt ut men jag måste börja någonstans.
Hälsar Dompa

Oj, Dompa.... vilken situation!

Undra på att hon inte vill se dina problem. Om hon började diskutera hur du skall bryta dina dryckesvanor så kommer det som ett brev på posten att hon måste ta tag i sina egna också...

Ja, hur mår era barn? Antagligen inte speciellt bra. Barn märker mer än man tror.

Får jag fråga dig: vad skulle hända om du fokuserade helt och hållet på dig själv och hur du mår och din vilja (som växer hela tiden, som jag tolkar dig) att sluta dricka? Vad skulle hända om du "struntar" i din fru och söker hjälp själv, för din och barnens skull?

Det är bättre för barnen att han en förälder som är/försöker vara nykter än att ha två som dricker. Eller hur?

Du är inte bara alkoholist, Dompa, du är även anhörig till en alkoholist och alltså en av oss medberoende. Och lösningen på båda de problemen är att börja respektera sig själv och satsa på att må bättre för sin egen skull.

Kram!
/H.

Kapar din tråd igen, hoppas det är ok. Har haft en överdjävlig men samtidigt givande vecka. Läser här dygnet runt. Men, i onsdags när jag kom hem så trillade poletten äntligen ner. Min fru drar i sig ca två liter vin om dagen. Tror att hennes hätska reaktion på mitt erkännande av mitt drickande delvis kan bero på det.
Innan så såg jag verkligen inte. Nu sitter vi i skiten bägge två. Vilket jag kanske skulle kunna hantera om vi inte hade tre barn i typ 10-års åldern. Själv höll.jag mig nykter hela arbetsveckan men igår fredag satte jag mig ner men en whisky för att "ladda ner, landa". Min fru hade tutat hela dagen. Hur fan mår ungarna? Vad är detta för relation? Hur gick det sådjävla snett? Varför orkar hon inte prata? Mycket yrslar omkring i huvudet. Och jag vet att mycket är mitt fel. Dompa

barbalala, det verkar inte alls rimligt att du ska vara hans privatchaufför. Jag blev lite (fult) ironisk i mina tankar "var det inte så att han hittat någon ny kärlek? Kan inte hon ..." Nej förlåt, sån vill jag inte vara. Men mellan raderna läser jag att han (gärna) låter sig vara beroende av dig (åtminstone när det passar...). Kanske han också skulle läsa Carina Bångs ord om makt, det är bara han själv som har makt att förändra sitt liv!
Det står i ditt första inlägg att ni har tre goda skäl att fortsätta och det är barnen. Visst är det viktigt och fint att barnen får behålla sin far men du kan inte ta hans föräldraansvar också. Jag tänker på mies tråd och hur mycket hon försökt ordna så barnen och deras pappa får träffas - och småningom insett att det blir inte bra.
Samla kraft barbalala, att ta din del av ansvaret för dig och barnen, inte mer. Låt mannen bli vuxen! Har man ställt sig utan körkort så är det så.
Du har gjort en helt otrolig resa den här sommaren. Du skriver i början hur du kämpat med ditt medberoende - i skenet av det har du kommit lånt, långt! Du skriver också att du avbrutit (olika behandlingar?) flera gånger. Kanske att du den här gången bearbetar djupare än nånsin, också ditt eget. Självklart man har svackor då! Kram, kram, kraft och styrka! / mt

Ja, jag känner nog att du har helt rätt Lelas, ändå har jag redan lovat bort morgonen... Att det ska vara så fasligt svårt att säga nej, n e j . Nej, nej nej nej . Finns det någon skola man kan gå och lära sig? Kram / M

Hej! Vad skönt att mötet gick bra!

Men.... Nej! Börja inte skjutsa honom! Inte! Hur han tar sig till sin behandling är hans problem och inte ditt!

Kram!
/H.

"Soc-tanten" var några år yngre än jag och charmigt lätt förvirrad. Hon avslutade vårt samtal med att hon inte tror att det finns någon anledning till oro, hon tror inte att hon kommer att öppna någon utredning. Men hon har inte träffat Honom än, och det dröjer ytterligare en vecka (minst). Sedan fattar hon beslut.

När jag var på väg därifrån ringer Han och har just blivit av med körkortet - som han inte har - igen!!! Inte druckit men olovlig körning utan körkort. Han bor 5 km från busshållplatsen och tar bilen på små enskilda vägar till bussen till och från öppenvårdsbehandlingen som han just nu går på. Där stod polisen och "väntade" i just rätt tid - man kan ju bli paranoid för mindre. Jaha, så nu ska jag skjutsa honom in till stan på morgnarna?... Och han lär inte få något körkort på sådär 18 månader, men tänker bo kvar. Har han bestämt sig för att göra sig beroende av mig? Är det hans vilkor för att vara pappa? Vad är jag skyldig att göra för att mina barn ska ha en pappa?

Även om alkoholen inte finns med i hans liv, och mycket fungerar bra, så är det mycket som han inte riktigt klarar av i ett vanligt liv, något sorts handikapp. Kronofogdeärenden har han redan hunnit dra på sig t.ex. Det mesta skulle bli betydligt enklare för mig om jag tog hand om det hela, alla veckor, men jag vill ju att barnen ska ha sin pappa!

Jag ser på "Livet blir bättre" på tv3. Det handlar om Jessica Andersson och hennes minnen av uppväxten med sin alkoholberoende mamma.

Den väcker många tankar i mig, kanske framför allt om hur mycket barn egentligen uppfattar om vad som pågår i en dysfunktionell familj.

Jag hoppas att hennes berättelse hjälper många som ser programmet! Livet blir bättre.

/H.

det känns bra efter besöket på soc. Det är nog klokt för var och en av oss att lära om sig själv och att lära känna igen sig sina mönster. Att läsa och skriva här är en bra väg... finns många flera. Kram till dig! / mt

Barbalala, jag hoppas det gick bra på soc idag. Fy sjutton vad du får utstå. Kämpa på och tänk på att vara snäll mot dig själv! Dem fina goda råd du ger oss andra tycker jag även du skall ge dig själv. För det är du verkligen värd!

Jag vet inte om du hade hamnat med en annan missbrukare eller hamnat i ett eget missbruk. Min tolkning är väl att vi följer samma mönster om och om igen, tills vi förstått vad vi gör mot oss själva. Det är väl det lite som är att vara medberoende? Eller vad tycker du? Vi valsar med och sviker oss själva, ständigt.

Ta hand om dig så länge och så hörs vi snart igen.

Kram C

Hej, hurblevdet!

Ja du... det här med ultimatum är inte enkelt.

Men jag tror att det handlar om att vi medberoende, precis som de beroende, måste nå vår botten för att ta oss ur "träsket". Någon beskrev det som att man måste nudda botten i sjön när man hoppar från en trampolin - det är först då man får kraft för att skjuta ifrån och stiga upp mot ytan igen.

Jag menar alltså att när man kommer till punkten då man ställer sitt ultimatum och verkligen menar det, då handlar det inte om att välja mellan att stanna kvar i en halvkass relation eller att lämna. Det handlar om att jag inte står ut längre, och om han väljer bort mig till förmån för flaskan så är det ändå en enklare väg och en känsla som är mindre smärtsam än att stanna...

Jag har funderat massvis på det här med ultimatum - du hittar en liten sammanställning av det i min tråd som heter Vägen vidare, men du måste bläddra/läsa en bit ner för den kommer inte på första sidan.

Fortsätt skriva och läsa här, det hjälper!
/H.

Hur är det möjligt att ställa ultimatum, med risk att bli bortvald?
Försöker hitta alla negativa aspekter för att klara av att eventuellt klara av att bortvald.
Försöker förstå hur det kunde bli så här. Hur är det möjligt att jag inte sätter stopp, att jag låter alla lida. Jag vet att det inte är jag som dricker men jag är inte kapabel att sätta stopp heller. Om det vore än vän som berättat det som jag är med om hade jag tveklöst försökt få vännen att sätta stopp.
Hur gör man?????

Jag funderar mer och mer på mitt eget förhållande till alkohol. Jag växte upp i ett helt alkoholfritt hem. Därför blev det en ganska sen alkoholdebut och jag hade inte så många referenser kring mycket och lite, att förlora kontrollen... När jag flyttade dröjde det inte länge innan jag träffade Alkoholisten. Med honom drack jag nog ganska mycket i början, men med alla otrevligheter som följde blev det mindre och mindre intressant och ganska snart slutade jag helt att dricka tillsammans med honom. Därmot längtade jag efter att få "släppa loss" med mina kompisar ibland.

Min gissning är att om jag inte träffat honom så hade jag antingen träffat någon annan missbrukare eller hamnat i ett eget missbruk. Jag känner också att jag idag, om jag inte arbetar med det bakomliggande mönstret, mycket väl kan hamna i det ena eller andra igen.

I morgon ska jag till soc som ska kolla av om de behöver göra en utredning angående mina barn :(

/ M

jag har läst det du skrivit för min Mm till morgonkaffet. Han lyssnar. Det är inte riktigt hans grej att skriva här men han tänker som jag angående det du berättar... Man kan inte förutsäga en annan männsikas reaktion även om mycket av mönstret i en missbrukarrelation är lika. Att verkligen sam-tala, dvs tala tillsammans - handlar ju så mycket om att LYSSNA och VILJA ta till sig vad den andra säger och VILJA förstå. Att sätta på sig "den andras skor", sätta sig in den andres situation. Se från den andres håll. Jag citerar två avsnitt där ömsesidigheten i ert samtal upphört - eller aldrig kom igång:

"Hon sade att jag överdrev, att jag alltid SKA överdriva. Visst hade hon märkt och ruttnat på att jag drack för mycket men att kalla mig sjäv för alkoholist och börja chatta med främlingar var bara löjligt."

"Mitt i lördagsmyset när hon frågade mig och ungarna om vi ville ha lite glass. Jag ville skrika ut att nej ingen glass men gärna en respons på vad vi pratade om igår. Istället bara hånlog jag."

Du beskriver bra hur det ser ut när det blir fel. Det är ingen lätt sak att komma på rätt, till det krävs oftast hjälp av människor som har kunskap t ex om kommunikation och samtalskonst. Både Mm och jag har hållit på mycket med sånt och det har vi haft hjälp av. Vi har också missbrukat våra kunskaper till att göra varandra illa :-(

Jag hittade ett boktips häromdagen och googlade mig utifrån det fram till en privat terapimottagning. Det fanns ett konkret exempel på en 7ggr-parterapi. Jag ska klistra in trådar till dig ifall du har intresse av att läsa - även om inte alkohol ingår i exemplet. Det är så mycket man måste beakta i en ralation, hur mycket som kan bli fel.

Jag hoppas du har mod att söka hjälp både för alkoholen och relationen. Det är faktiskt så att "bara" utifrån de två exempel du gav och som jag klistrade in finns ingångar till verkligt konstruktiva samtal! Klistrar in länkar senare. Ha en bra dag! / mt & mm

PS Här är länken om Johan & Anna: http://egillinge.com/sv/johan-a-anna--exempel som finns på Egil Linges hemsida. Han har srivit en bok som heter Hemligheten som och en uppföljare som tydligen är bra. DS

Du är stark... tänk på att du har funderat på om du har problem en längre tid, det är inget du kom på över en natt... hon kanske behöver lite tid att smälta det du lagt i hennes knä? Och det är din skit, du har den i ditt knä, du får ta ansvar för din skit, du får vara beredd att göra mycket av arbetet själv, för det är ditt val att dricka... du kan inte kräva förståelse, eller hjälp, det du kan önska är att hon lyssnar... och smälter... och om ett par dagar kanske hon har låtit det du berättat sjunka in för att kanske ha en annan syn på saken, och är beredd att hålla med dig...

låt det ta lite tid, och under tiden får du ta tag i DINA problem... visa henne att du menar allvar och att du jobbar med det!!

låter jag hård?
att ens man är alkoholist är inget man önskar. jag förstår att hon inte vill inse... det tog mig många månader att förstå, och jag tvivlade när jag hittade tomma ölburkar, när ginflaskan var full av vatten, när han drack vin i garaget... jag tvivlade, för jag ville inte...

och skriv, skriv massor!!!
vi finns här för dig!!!
/k

Min svarta blick kom fram igår kväll. Mitt i lördagsmyset när hon frågade mig och ungarna om vi ville ha lite glass. Jag ville skrika ut att nej ingen glass men gärna en respons på vad vi pratade om igår. Istället bara hånlog jag. Att det ska vara så svårt. Där har ni mig i mitt fulaste fullaste jag. Hälsar D

Är så glad att du mår bra. Din reaktion över att se T känns sund. Igentligen spelar det ingen roll vad du än hade gjort eller kännt för dig är det över. Han är borta. Tar dig på orden när du säger att jag får skriva här eftersom jag ännu inte är beredd på min tråd. Helgen som har varit har varit min värsta. I fredags åkte jag hem. Skulle nu dela allt med min fru. Berättade om mitt drickande, om min ångest, om denna sida. Hon sade att jag överdrev, att jag alltid SKA överdriva. Visst hade hon märkt och ruttnat på att jag drack för mycket men att kalla mig sjäv för alkoholist och börja chatta med främlingar var bara löjligt. Att vi inte rörde varandra längre hade med vardag och tre barn att göra. Väx upp Dompa. Det var fredagen. Igår låtsades vi som ingenting och på kvällen framför tvn kom ölen fram. Fortfarande inte hennes fel, fortfarande min reaktion på hennes avvisande. Jag förstår att det tar tid och att hon inte kastar sig över mig för att jag bekänner men samtidigt känner jag mig så djävla ensam. Så liten. Jag lade all min skit i hennes knä och hon tackade nej. Sunt av henne kan jag tänka. Men det gör ont samtidigt som jag vägrar att skylla skiten på henne. Nu blev det långt igen. Vet ej vad jag vill? Inputs tjejjer? Hur går jag vidare nu? Hälsar D

Vad härligt att läsa!

Kram!

Lelas, som alltid har du rätt! På ett bra sätt, såklart, ödmjukt och med värme... <3
och Dompa, visst är hon underbar?!
=)