Senaste kommentarerna i forumet

Känner ni någon som skall åka på semester till Medelhavet i en vecka? :-)

Eller ja, egentligen känner ni ju två, eftersom jag och min Pianoman åker tillsammans. Vi åker imorgon.

Åh, vad det skall bli skönt!
/H.

Min första vän här på forum... Tack för att du tittade in hos mig! Hoppas allt är mer än väl med dig. Kramar/R

Hej Lelas, tack för ditt svar. Jag har fått tag på en anhörigstödjare privat. Det går framåt och är väldigt givande, men ändå kommer starka svackor. Att man tar så mycket stryk av att stå bredvid i detta. Om jag ens anat. Inser att det enda rätta är att lägga energi på att själv bli frisk. Antar att det är hålla ut och att inte ge upp, träna på ett annat sätt stt tänka som gäller. Fastnar dock ofta i omgivningens brist på förståelse, klart stor del av problemet. Kram A

Hej vännen!

Ja, du... hur orkar man? Hur kommer man vidare?

Jag kan ju egentligen bara svara för mig själv, och jag vet att jag aldrig hade orkat och kommit vidare (fast våra historier ser ju helt olika ut, men ändå) utan professionell hjälp. Min samtalskontakt på kommunens beroendeenhet, och anhörigstödet jag fick genom makens behandlingshem har betytt otroligt mycket för mig. Det går faktiskt att lära sig konkreta tankeknep för att ändra sina "hjulspår". Det går.

Hur ser det ut för dig nu? Har du någon samtalskontakt?

Kram!
/H.

Jag har varit inne här och läst. Har för några år sedan haft erfarenhet av det du har. jag tänker att du
säger till dig själv hur det egentligen är. den du valt att satsa din framtid med har låg empati, är narcisssistisk(menar du egenkär), och trots dina försök att få honom att se hur du far illa, visar han inte i ord eller handling att han vill ändra sitt drickande.

Vad älskar du hos honom? Du säger hans vardagsjag. Om dessa uppväger allt det andra ska du stanna. Om inte får du fortsätta älska honom och bygga upp ett liv där du kan få allt. Både kärlek och repekt. När jag läser på desa sidor, för att påminna mig själv, finns styrka, slår det mig fortfarande att kvinnor verkar ha en alldeles för stor förmåga att älska för mycket. Om kärleken inte gör oss kompletta ska den ifrågasättas, framförallt om försök gjorts och den väntade respekten inte infinner sig. Det är en process att se hur man väver in sig i sina egna livslögner.

Sedan jag lämnade min alkoholist, har mitt liv blivit helt underbart. Jag hade ingen alkohol som du i min släkt och såg hyfsat snabbt åt vilket håll det barkade. Så jag flyttade inte ihop, och gjorde abort.

Varför tror du att du bygger hus med någon som inte respekterar dig? Ofta tror jag att rädslan för ensamhet är den största anledningen till allt. vad händer om jag tror på det jag ser, hör och uppfattar?

Hur blir det att sluta hoppas. vad finns för mig då? Kanske som i mpngas fall, ett stort lugn, självrespekt och äkta kärlek och respekt på sikt.

Jag känner med dig och hoppas att min typ av hårdhet och direkthet inte ska göra dig illa. Säg ifrån i så fall, så kanske vi kan resonera om varför.

All lycka till dig ! /fjärilenimagen

Varför litar man inte på magkänslan? Den som ska vägleda. Men den har liksom fått en rejäl törn. Självförtroendet funkar men inte självkänslan, magkänslan, den kväver jag. Släpper inte fram, vill inte se. Vill inte känna mer, vill stänga av nu, hitta ro igen. Elak mot mig själv. Varför förtränger man saker som är uppenbara? Varför är det så svårt att inse hur vekligheten ser ut? Antagligen för att det är så mycket lättare med en förenkling av världen och det liv man befinner sig i. Mer kraft tack, helt slut av att ständigt få förklara mig. Det var inte jag som valde det destruktiva livet. Jag valde bort, men får försvara det ständigt. Det finns ju inget större problem enligt omgivningen. Behöver mer kraft för att komma vidare. Hur orkar man? Känns som en dålig dröm. Känns som det är tid att vakna nu.

Gulledu. <3

/H.

Stora kramar till dig idag, bara för att!!
/k

...hur en vän plötsligt blir till någon man inte alls känner! Tänker på dig och håller tummarna för att det ordnar sig till det bästa!

Tack för att ni bryr er!. Jag har i min anmälan lämnat med fakta uppgifter och kopior på det som hon har gjort. Har även personer som ställer upp och vittnar och visar vad hon skrivit till dem om mig. Hon har brutit mot tystnadsplikt och skrivit kränkande saker om mig på offentliga forum inom tex landstinget. Hon är farlig och har gett sig fan på att hon ska förstöra mitt liv, tydligen.
Ska bli intressant att få se om polisen tar upp ärendet eller om de lägger ner det....och tycker att det inte är något att bry sig om..vi får se...det skulle ta ca 1 månad innan jag hör något.
Tack för att ni finns ni okända vänner.
Prussiluskan

Har funderat mycket över vad det är som gör att jag har så svårt att bryta mig loss. Varför är jag så rädd att misslyckas? Rannsakar min uppväxt. Min mamma och pappa har alltid funnits där för mig och jag har växt upp i trygghet. Däremot har min pappa aldrig tillåtit mig att få göra fel, han har alltid sett till att allt blivit rätt tex när man skulle bygga något osv.... Har liksom aldrig fått lära mig av mina misstag utan han har rättat till dem innan det hunnit bli fel. Kan det vara något som idag förföljer mig. Rädslan att göra fel.
Mulletant, tack för dina inlägg. Du verkar vara en fantastisk kvinna med många sunda tankar. Ja, visst är det så att vi inom vården är typiska medberoende, iallafall många av oss. Det står ju också det i "botten upp" att vi ofta söker oss till vårdyrken. Jag har alltid bra lösningar och stöttar patienterna jag möter och tycker att det finns bra lösningar för deras problem men mina egna har jag så svårt att ta tag i.

Hej!

Vad skönt att se att jag inte är ensam med en sambo som dricker mycket. Min sambo har föräldrar som varit relativt törstiga, har växt upp i familjehem osv. Har dessutom ett tablett missbruk av imovane sömnstörningar, han är uppe hela nätterna, sover jätte länge på morgnarna. Han har försökt trappa ned tillsammans med läkare sin konsumtion, men hittar alltid orsaker att avbryta nedtrappningen. Nu har det gått så långt att jag har slagit till honom 3 gånger på ett år, jag blir vansinnig när han sviker mig och är dyngfull. Han har en narcissistisk personlighet, han har väldigt dålig empati och är totalt uppslukad av sina egna problem. Den så kallade offerkoftan vill aldrig avlägsna sig. Jag har pratat med honom, skrivit till honom, han har gått till en psykolog ett par gånger utan reultat.Ibland verkar han förstå sina problem, men han orkar inte ta i tu med dem. Han håller sig flytande med sina piller och fylle helger, nu när vi köpt hus har han börjat belöna sina hantverkar insatser med "stänkare",det är ju så tråkigt att fixa så man måste ju få sig några stänkare.

Han kan inte hantera sprit överhuvudtaget, någon enstaka gång klarar han ta en whisky, men direkt det är helg skall systembolags kassen klirra. En riktig dunderfylla varje helg, har haft en vit helg på 3 år. Har bett om en vit månad, men det har alltid haverat, och han säger att han visst klarar av det, men inte på någon annans begäran. Låter märkligt när han borde se hur illa det gör våran relation, alla hemskheter och bråk har alla en gemensam nämnare ALKOHOL. Jag dricker ingenting nu eftersom det räcker att se på honom hur vidrigt det är med fulla människor. Har själv inga alkis tendenser eller föräldrar som har hanterat sprit destruktivt.

Har hotat som en klassik medberoende med att flytta, vilket jag inte har gjort, och när han om och om igen sviker sina löften, små ljuger etc, så har mina säkringar gått 3 gånger. Första gången när han fick sprit förgiftning och hängde över en grannfru, sket ned sig..då knuffade jag ned honom och boxade på han, och var totalt psykotiskt arg, sedan vid två olika tillfällen utdelat en örfil..och jag har ALDRIG varit våldsam, utan är en sansad och förnuftig person. Däremot har jag alltid haft män som har trampat på mig, och har fått arbeta stenhårt att få en bättre självkänsla.

Har fruktansvärd ångest över att jag blivit så arg att det totalt brister för mig. För jag vet att det finns inga ursäkter att slå till någon oavsett hur provocerad jag än känner mig.

Och nu orkar jag inte mer, är helt slut körd. Får aldrig sova på helgerna eftersom han är uppe till fyra tiden på morgnarna och spelar skyhög musik och vill ha sex med mig, vilket jag inte ställer upp på. Han kan försöka upp till 2 timmar och kladda och hålla på, och sedan säga att han skall skaffa sig en älskarinna och dyl, att jag inte vill ha honom osv. Nästa dag har han alltid ångest och är så medgörlig..Jag är så less, skulle vilja lämna honom, men en del av mig älskar den nyktra personen han är på vardagarna.

Hej på er alla!

Tack för alla trevliga kommentarer som jag får. Det gör gott i hjärtat.

Jag känner mej lugn och mår bra, trodde aldrig jag skulle kunna det när det var som jobbigast.
Jag träffar min alkoholist en del och det går bra. För det mesta, det känns jobbigt ibland men då måste jag intala mej själv att han väljer sitt liv och jag mitt.

Vi var och tittade på en påskeld i lördags, helt otänkbart tidigare, då han däckat redan vid femsnåret.

Har träffat henne på kommunen, den goaste kvinna jag mött inom socialvården.
Hon hade mycket att berätta, många saker hon sa gjorde ont men det var behövligt att få höra.
Hon sa det så självklart att det kändes som hon känt mej länge, så vi medberoende är nog väldigt lika, fast vi tror att det är bara JAG som har det så här.

Jag har mycket att fundera på nu men det känns så gott för jag känner att det gör nytta.

Ta en dag i taget.
Ta hand om DEJ, du är viktig.

Så alla som läser här får en stor KRAM från mej och ha det gott.

Ja, visst blir man stark. Det är fascinerande att kunna känna hur man själv utvecklas och växer. Med det följer en livsglädje och ett självförtroende som är fantastiskt.

Vet du, det har faktiskt börjat bli så att jag tycker att det har varit värt resan... För inte så värst länge sedan tyckte jag att andra var korkade när de sa "jag vill inte ha det här ogjort, jag är glad att jag har gått igenom det här..." och sånt. Men... jag börjar faktiskt hamna där själv. :-)

Kram tillbaka! :-)
/H.

Hej Bennyjenny! Välkommen till forumet!

Mitt första råd (du efterlyser ju sådana) är att du fortsätter läsa och skriva här på forumet, det hjälper dig att sortera dina tankar - så har det åtminstone varit för mig.

Finns det någon du kan prata med om det här? Någon professionell? Det finns massvis av folk som är duktiga på det här och som bara väntar på att du skall höra av dig till dem (vårdcentralen kan vara en första väg). Använd dem!

/H, tillfrisknande medberoende

❤ oj så mycket elände på en gång. Kände direkt att man har nästan blivit ett med sina egna bekymmer och oro. Nästan lite egoist. Du är stark, och klart det beror på all kamp ni kämpat du och mannen. Det är väl en av fördelarna att när man reder ut svårigheter så stärks man som människa. Lite av pusslet. Man kan se helheten.
Massor av styrkekramar til dig min cybervän // annmarie

Hej. Har varit tillsammans med min sambo 16
Månader och har av o till varit tveksam om han är rätt.
Han har kunnat dricka 3 öl efter jobbet innan han kommit
till mig och sagt att han ej druckit och ändå luktar.
Nyårsafton firade vi el skulle firat 1 år men vad blev det av den dan
Alkohol och musik och jag nykter.
När jag har min son dricker han aldrig men när han gör
det dricker han mycket och lever i sin värld och kan bli helkonstig och blir
jag sur undrar han vad är det för fel på mig samma om jag tar upp drickandet
när han är nykter börjar han genast prata vad som är fel med mig
Och vilka problem jag har.
Häromdan köpte han öl på lunchen och drack under dan8 öl sen när jag kom hem
Kl 16 gick han iväg sa inte vart han skulle utan bara gick , då hade han åkt till stan med buss
och köpt en whisky som han druckit nånstans.
Han blir berusad och kommer aldrig ihåg något el saker som han sagt åt mig el behandlat
mig illa, jag har gråtit varje gång .
Han har aldrig varit våldsam och snäll är han i nyktert tillstånd men väldigt svartsjuk på mig
om jag går ut med vänner. Saken är den att jag skulle vilja flytta från han för att se vad jag vill,, men då
jag har svårt få bostad pågrund av skulder mm så är det nästan omöjligt.
Jag vet inte vad jag ska göra och vågar ej säga att jag vill flytta,, han har haft drogproblem en gång i tiden
och jag är rädd att han går under om jag lämnar han.
Kan nån ge mig råd

vara så som ni har det. Läste tillbaka och ser att du flyttade med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med löftet att han skulle börja med antabus och ta in på ett behandlingshem om det inte fungerade. Du har konstaterat att det fungerade inte.

Så väl jag förstår din oro relaterat till vad du ser i jobbet. Jag har också jobbat inom vården, annat område men sett samma verklighet. Ser den fortfarande fast från annat håll och indirekt. Jag lever också i ett lokalsamhälle med mycket alkohol och toleranta gränser - det gör det inte lättare att bli nykter.

Jag tror du vet själv vilken väg du ska gå. När du samlat tillräckligt med kraft tar du steget igen och stannar inte vid löften utan ställer krav på behandlingshemmet direkt. Du vet ju mer än väl att barnen far illa av hans drickande redan nu.

Visst är det lite konstigt att vi som i yrket är så kapabla och handlingskraftiga är så veliga när det gäller oss själva:) Har du, som jag, konstaterat att det inte är ovanligt med kvinnor som ger kloka råd inom vården lever i missbruk och ibland våld i sitt eget hem?

Styrkekramar och skön ledighet efter helgen! / mt

Mulletant och Eken..tack för era inlägg. Jag läser och tänker. Varför är detta så svårt för mig? Jo för jag älskar honom (har jag ju kommit fram till även om jag också hatar honom) men det som jag är allra mest orolig för är hur det blir med barnen och vilken pappa de får om jag lämnar honom. Jag jobbar inom den akuta vården och ser så mycket elände som är alkoholrelaterat och det skrämmer mig. Jag vill inte att deras pappa ska behöva bli hämtad av ambulans pga att det hänt en olycka pga att han varit full och inte kunnat ta hand om sig själv. Kanske är det jag som blir den som hämtar honom.... Vet att det inte är mitt ansvar för han måste ta hand om sig själv men...Påsken är som alla andra storhelger en högtid där det är mycket alkohol med i bilden. Jag har jobbat nätter hela påsken och har sett så mycket elände, är helt slut. Hemma har han kunna dricka utan att jag varit hemma vilket har resulterat i att jag haft ångest för att åka hem på morgonen. Det ska inte vara så här......
Skönt att ha er här, ni ger mig mycket styrka och något att tänka på varje gång!
Kram

Nu finns mitt andra gästbloggarinlägg på Medberoendeinfo-bloggen:

http://medberoendeinfo.blogspot.se/2012/04/fortsattning-lelas-insikter-…

Det handlar om vikten av att ha en konkret plan, när man har ställt ett ultimatum.

Kram och glad påsk, allihop!
/H.

det kan har varit i Carina Bångs blogg jag läste vad Lelas skrev om relationen, jag klistrar in länken nedan / mt
http://medberoendeinfo.blogspot.com/
I februari 2011 skrev Carina Bång en av de reflektionsövningar som varit till stor nytta för mig, jag
klistrar in den också när jag är på gång:)Hennes blogg rekommenderar jag varmt!

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Allt gott / mt

Du undrar varför han inte förstår, eller bryr sig - när du berättar hur orolig och ledsen du blir nr han dricker. Ett svar gav Lelas nyligen i någon tråd när hon beskrev punkt 1, 2 och 3... vad som händer när gränsen flyttas (gång på gång). Ett fysiologiskt svar om den kidnappade hjärnan finns i artikeln http://www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=844 - den är gammal men redig och bra tycker jag. Beroendet är starkt, psykiskt, fysiskt och inte minst socialt.

När jag läser dina inlägg får jag känslan att hans motivation att ändra sitt drickande är låg - det signalerar att det är DU som måste göra DITT VAL. Du skriver: "Jag har egentligen allt klart för mig om jag skulle flytta, men något hindrar mig....förstår inte att det ska vara så svårt." Där nånstans har du nyckeln - vad är det som gör det så svårt? Svaret på den frågan måste du söka inom dig själv.

Din berättelse är så lik många andra här, den goda skillnaden är att du har ett skyddsnät. Många andra i liknande situation känner sig, och är kanske, totalt ensamma och vet inte vart de ska ta vägen. I din berättelse blir medberoendet så tydligt - en utomstående som (kanske ser) och hör din berättelse fattar inte vad i all världen som håller dig kvar. Det gör inte du heller - och det är du själv som måste komma till punkten "nu går jag". Jag tror att det är först då han inser och först då det blir synligt om han har viljan att förändra.

Häng kvar här, läs och skriv. Läs gärna barbalalas och currys trådar! Ge inte upp, du har ditt liv i din hand det ögonblick du kommer till insikt om det! Kram och Glad Påsk! / mt

tyvärr :( Även om ingen tror och vill att det ska drabba en själv. Och tråkigt att läsa om hur du har/haft det.
Dock tror jag nog att du inser själv vad som borde göras åt saken.
Liksom en alkoholist beter du dig nu i och med allt blundande och rädsla för vad som 'kommer att hända'.

Tycker det framgår ganska tydligt hur situationen är. Var glad dock at du har ett normalt liv och har alla möjligheter att som en frisk människa som klarar av att sköta jobb och alla andra situationer ok.

Våga ta tag i detta och gör en förändring i ditt liv. Prata med nån som står dig nära och stöttar dig och hjälp dig själv nu.. Du är den enda som kan göra förändringen.. Det blir bättre, fast man kanske inte inte vet alla svaren innan hur det blir..! Kram

Måste bara få skriva av mig medans tårarna rinner. Har precis haft en diskussion med min sambo där jag förklarade att jag verkligen mår dåligt när han är i sin hemby och festar, att jag behöver höra av honom när vi är på varsitt håll som vi var i helgen, att jag inte tycker om att han smyger med sitt drickande. Det slutade med att han försvarade sig med att han inte hade ringt för att jag då skulle varit arg för att han lät trött, han skulle aldrig åka till sin hemby mera, han fick minsann inte ha roligt han vet inte hur han ska vara tillsammans med mig osv.. Sen gick han ut i garaget och hämtade en öl, en dunk rödvin och en flaska whiskey och slängde upp på bänken i köket. Jag bad honom att inte dricka whiskey för att han blir inge rolig då. Då fick jag till svar att jag inte är nå rolig som är som jag är och det var väl fan att han inte får slappna av. "Ta dig ett glas vin du med och var som folk" går jag till svar.
Just nu känner jag igen att allt jag känner är fel och överdrivet, han ger mig inget som helst utrymme för att få känna det jag känner och få prata med honom om det. Han blir bara arg och trotsig. Jag har helt fel taktik.
Det känns som att allt skulle bli lättare om man fick dö, men då lämnar jag mina barn och det vill jag inte utsätta dem för.

Vill delvis önska Glad Påsk, men även höra att du lever och har det bra... För så är det väl? Fotar mkt? Lämna livstecken (om du vill/orkar)! En riktig vårkram får du, nu när solen är här. Jag hade en liten "slip" igår, men försöker kämpa vidare. Kommer aldrig att släppa dig. Du var den som gav mig en spark i arslet genom din tråd. Nu skulle jag göra ett hjärta om jag kunde! /R