Senaste kommentarerna i forumet

Dompa!
Du är mer än hjärtligt välkommen till min del av vårt allas forum... TACK för att du skrev! Om du bara visste vad det betyder!!! TACK!!!
Och jag kan bara instämma... jag hade verkligen uppskattat om han hade pratat med mig, istället för att bara skylla i från sig, tända det svarta i blicken, luta sig lite hotfullt framåt med sina nästan 2 meter i strumplästen... eller skrika "jag är fullbordad alkoholist" vilket fick mig att backa och släta över med ett nä... det var inte så jag menade...

hade vi kunnat prata hade vi kanske haft ett annat slut på vår saga...

två veckor efter att jag lämnat nycklarna, efter att vi pratat, gråtit och kramats, fick jag ett sms:
"var det för att du tyckte att jag drack för mycket som du gick?"
jag svarade att ja, det var det delvis... men framför allt för att vi inte kan kommunicera.
INTE KAN KOMMUNICERA. i ett nötskal. hade vi kunnat prata om att jag inte mådde finfint i relationen och om hur vi tillsammans kunde jobba för att må bättre hade han kanske inte behövt stärka sig med ett gäng öl innan jag kom hem från jobbet... hade vi kunnat prata om varför han kände sig förföljd av mig, kontrollerad av mig eller attackerad av mig, så kanske vi hade kunnat ge varandra det vi båda behövde: bekräftelse och utrymme...

och jag förstår din fru, har själv stelnat till och tänkt... inte nu igen...
nämnde någon gång att jag gärna hade velat ligga kvar i sängen en lördag morgon och bara legat nära, en arm omkring mig, ett bröst att vila på, utan att det krävdes nån motprestation... och helgen efter blev det så... jag njöt. ända tills han sa: är du nöjd nu, har du fått tillräckligt närhet, kan jag gå? han gav, men tog mångfalt tillbaka...

har precis kommit hem från en middag med goda vänner och deras dotter på 5. En underbar kväll. Ett underbart slut på en bra dag. Ett helrätt slut, faktiskt, god mat och ett glas rött vin, bara för att jag ville ha det, inte för att det krävdes, eller förväntades, utan för att jag just idag, kände att jag ville ha det till min otroligt goda pasta. Hon följde mitt exempel, medan han och dottern drack ett par cola. och var helt nöjda med det, båda två!!

Jobbade idag. vänder mig om, mot utgången, och där går han förbi. ja. han.
jag har inte sett honom sedan jag lämnade nycklarna den där dagen i mars eller april för två år sen. inte en gång. tre sms, varav två var felskick.
och jag blev helt ställd först, orolig, tänkte oj, hur kommer det här kännas?!
men ser ni, det hände inget mer!!! jag blev mer orolig för över hur jag kanske skulle kunna känna om det ville sig illa, än över att se honom! och vilken lättnad det var!!! insåg idag att jag nog har gått vidare. hela vägen. nu går jag på min gata, den är bred, asfalterad och leder framåt. inte ojämn eller osäker, eller smal... utan en trygg väg, med tydliga kantmarkeringar så att jag inte hamnar i diket, och fin belysning i natten, så att jag aldrig känner mig rädd. och mitt på den går jag, men små, men säkra steg, i rätt riktning!!!

Dompa.. om DU vill, så kan du tipsa din fru om forumet, om min tråd, och om HON vill, kan hon skicka ett meddelande till Lilla Blå, på facebook, finns i Alkoholhjälpens grupp, så kan hon få lite stöd från någon som varit i en sits på hennes sida av arenan... råd kan jag inte ge, men jag kan lyssna.

det blev visst ett av de längre inläggen här...
tack för att ni finns, alla, oavsett anledningar och sidor...
speciellt stort tack till er som hjälpt mig när det varit som svårast... ni vet vilka ni är!
stora kramar till alla som vill ha!!!
<3
/k

Tack! :) Om min berättelse kan vara till hjälp för andra så är jag mer än nöjd. :)

Du har kommit en bra bit på vägen, även om du inte tror det själv. Du har nämligen insett att du har ett problem och du vill förändra din situation. Det är inte alla som kommer ens dit.

Kram!
/H.

Alla människor är värda Dompan. Framförallt om man kommer till insikt. Jag tycker också att du ska berätta för din fru. Jag skulle bli fantastikt glad om min man hade kommit till den insikten och öppet och ärligt sa som det var.
Om du vill lägga armen om din fru och vara säker på att hon förstår dig rätt så säg öppet att du inte har några "avsikter" men att du gärna vill känna hennes värme. Tror hon skulle bli glad för det med.

Lycka till Dompan!

att hon lämnar dig är mycket större om du biter ihop för dig själv! Men du ska välja din egen väg, du har tagit oerhört viktiga första steg. Fortsätt läsa och skriva här, forumet är en guldgruva av livserfarenhet och kunskap! / mt

Nu har jag läst allt. Vilken resa och vilken kvinna du är. Själv känner jag mig helt psykiskt matt. Vet inte hur jag ska gå vidare men vidare ska jag. Saknar min älskade så mycket. Är rädd att hon inte känner samma sak längre. Hur skulle hon kunna göra det? Dompan

Klart att du är värd berömmet, Dompan! Det kräver mod att tänka och skriva som du gör.

Jag känner mig hedrad att du vill läsa min tråd! En bit ner i tråden som heter Vägen vidare hittar du länkar till mina tidigare trådar, men det märker du.

/H.

Klart att du ska berätta för din fru, håller fullständigt med Mulletant att det skulle vara den finaste gåvan att få. Berätta från hjärtat, din insikt och din rädsla. Bju in henne hit och gör henne delaktig i din resa. Min högsta önskan är att min "gubbe" skulle göra något sådant.

Lycka till

Du måste vara en människa i särklass eftersom du även kan se försonande drag hos mig. Den allra finaste gåvan? Ja kanske. Men jag är feg, tänk om hon bestämmer sig för att lämna mig. Om jag drar fram flodhästen? Jag har druckit hårt i över ett år, det är klart att hon vet men vad händer när jag säger det? När monstret står i vårat kök? Jag är helt enkelt för djävla feg. Hur gjorde din man? Eller är det för personligt? Hoppa över frågan då.
Jag ser att det finns män som jag på detta forum men på något sätt känns de som för duktiga. Jag vill inte till AA. Jag vill inte skriva en bok. Missförstå inte, jag beundrar dessa killar men tror inte de är svaret för mig. Istället vill jag hålla mig här på anhörigsidan och läsa om de berättelser som skulle kunna vara min frus. I ett försök att förstå? Nu blir det Lelas story. Allt på arbetstid. Jag vill gärna höra inputs ifrån hur ni reagerade när era pojkvänner/makar erkände flodhästen. Hälsar en mer och mer förvirrad Dompan

all den uppskattning du fått för ditt mod att skriva ner det du förstått, att du har gjort din fru illa. Och att du inser att det var din reaktion och inte hennes avvisande som gjorde att du drack whisky. Det är en stor insikt och stort att skriva de orden!
Alla mäniskors berättelser här är unika men mönstret i alkoholismen är väldigt lika. Därför känner du igen dig, och jag. Min man, som i mina ögon är alkoholist har inte sökt professionell hjälp, jag har varit på ett samtal. Vi har mycket kunskap som har hjälpt oss och kloka vänner som vet. Om du läser runt här kommer du att se att det finns olika erfarenheter av professionell hjälp och olika erfarenheter av AA. Jag tror att de allra flesta behöver någon form av hjälp och har nytta av det.
Jag tycker du ska berätta för din fru vad du insett och förstått. Det skulle nog vara den allara finaste gåva hon kan få och öppna dören till att ni börjar prata med varandra.
Ha en bra dag med Lelas tråd! / mt

Tack för er härliga respons men jag är inte säker på att jag förtjänar den. Den "svarta" blicken har min fru upplevt alldeles för ofta. Jag är feg, jag kan inte tänka mig profesionell hjälp. Jag läste att du mulletant inte heller gjorde det. Men hur fan bär man sig åt? Jag lider att ett djupt självhat men givetvis ska inte min fru bära konsekvensera för det. Är nog inte redo för en egen tråd som Louise förslog. Vad ska den heta? Misshandlar Dompa? Nej jag smyger här. Idag kramade jag min fru så mycket jag orkade när jag kom hem. Men med vetskapen från denna sida så kunde jag känna hur hon blev stel och antagligen undrade vad kommer nu? Fyfan, min reaktion men inte hennes beteende fick mig att hälla upp en whisky. Kände mig så avvisad, med all rätt. Men jag vet nu att det var min reaktion och inte hennes avvisande som gjorde att jag drack. Alltid en början inbillar jag mig. Imorgon ska jag läsa hela Lelas tråd istället för att jobba. Ser fram emot det samtidigt som jag är rädd för att en massa fula känslor kommer upp. På mitt jobb märks det inte om man är lite själsligt frånvarande några dagar. Jag önskar min fru hade vänninor som er. Nu borde jag sova men allt allt allt far runt i skallen. Skulle vilja lägga armen om min fru, men hon skulle antagligen bli obekväm och se det som om jag försökte "få till det". För det är ju precis så jag har rört henne det sista året. Fan vad i helvete svårt detta är. Iaf Tack tjejjer. Vi lär väl tyvärr höras då min resa är långt från över. Hälsar Dompan

Hej Dompan!

Det var väl jättebra att du ramlade in här på "fel" sida. Som Mulletanten skriver så skriver vi på olika sidor om vi vill. Om Lillablå's tråd har öppnat dina ögon så är ju det helt fantastiskt. Jag hoppas du hittar ett sätt att komma vidare när du nu verkar vara medveten om att du har ett problem. Även om du bor på liten ort så är det värt att gå.

Lycka till Dompan! Jag håller tummarna för att det går bra! Du kan väl starta en tråd så vi får följa din resa. Det kan vara ett sätt att lyckas.

/Louise

härligt att läsa ditt inlägg! Här läser man och skriver var man vill, jag har skrivit ett år här men också på beroendesidorna som jag följt lika intensivt som denna där jag "hör hemma". Vi bor också på liten ort och har inte sökt professionell hjälp av olika skäl. Det har gått bra men inte varit lätt! Varmt lycka till! / mt

Wow! Vilket inlägg du har skrivit, Dompan! Nu var det jag som blev rörd till tårar här på bussen på väg till jobbet...

Klart att du får skriva även här i anhörigdelen, välkommen hit!
/H, tillfrisknande medberoende

PS. Vi bor också på en liten ort. Men vi hade aldrig tagit oss igenom det här utan hjälp. Inte var för sig, och absolut inte tillsammans.

Hej. Jag är alldelse ny här, började läsa för en vecka sedan. Ramlade in på din tråd. Läste hela dageh fast jag borde ha jobbat. Satt på arbetet och låtsades jobba. Mitt i din tråd började jag gråta för första gången på 20 år. Grät över din historia men inser att jag innerst inne grät över mig själv, över mitt liv. Allt det T gjorde mot dig har jag utsatt min fru för. Skuld, skam och hennes fel att jag dricker eftersom hon är en sådan kontrollerande elak människa!!! Samtidigt slår det mig att kanske min fru är en av dessa olyckliga kvinnor som skriver här? Jag vill verkligen ändra mig men hur gör man? Att söka hjälp finns inte på kartan då vi bor på en liten ort. Jag förstår att jag är inne på fel tråd ch att du Lilla Blå inte kan förändra något men du fick mig att börja tänka. Tack hälsar Dompan

jag är ju inte längre förälder åt omyndiga barn men måste skriva några rader ändå. Så BRA att du kontaktat och visat på ditt förädraansvar!!! Efersom anmälan gått i flera led (föräldrar till bvc som ej träffat barnet på länge) så kan det ju finnas olika missförstånd längs vägen. Och barn, även tonåringar, kan ju prata så att vuxna blir bekymrade... ibland utan anledning men ibland finns det en orsak... Som yrkesperson är man skyldig att anmäla om man får vetskap - varför hon ringde dig först är svårt att veta. Även om det känns obehagligt så hoppas jag att det är "kloka" människor och myndigheter brukar ju anse att barn ska ha kvar båda föräldrar så långt det är möjligt.
Jag hoppas det ordnar sig på bästa sätt för er alla! Kram i tidigaste morgontimmen! / mt

nu ikväll. Jag blev uppringd av en socialtjänst-tant i torsdags, som sa att de fått in en orosanmälan angående mina barn! Jag var på julresa med barnen och turnerade hos diverse släktningar och kunde bara smälta informationen i väldigt små portioner. Nu är jag hemma igen, och i morgon kommer hon att ringa till barnens pappa, och bestämma ett möte med honom. Jag tycker att de har betett sig väldigt konstigt, men jag har ändå svårt att bli arg, jag blir bara ledsen över att de gör såhär!

Den som gjort anmälan är en bvc-sköterska som bara träffat det minsta av mina barnen och bara vid två tillfällen, senast för flera år sedan. Skälet till att hon gör denna anmälan nu skulle vara att två andra föräldrar berättat saker om vad mina barn sagt, som hon tolkat som skäl för oro. Själv har jag tagit kontakt med alla barnens lärare och skolsyster och berättat för dem om vår skilsmässa och vår situation, och bett dem hålla ett extra öga på barnen och säga till mig (!) om de ser att barnen på något sätt inte mår bra. Jag vet inte vad jag ska tänka och tro. Jag har kämpat för att övertala pappan att inte flytta från sitt föräldraansvar i samband med skilsmässan. Att barnen ska ha kvar sin pappa. Jag har tyckt att det var värt att kämpa för! Jag känner att jag vet ungefär hur barnen har det, och jag gör bedömningen att det är värdefullt att ha kvar sin pappa!, inte bara varannan helg! Ska myndigheter nu komma in och tycka något annat. Har jag gjort fel bedömning?

Konstigt var också att hon ringde mig först, när anmälan var riktad mot honom. Dessutom flera dagar innan hon planerade att ringa honom och hon bad mig att inte tala om något för honom! Är inte det väldigt konstigt?! Lydiga jag har gjort som hon sa, men jag känner mig inte alls nöjd med det... utan bara helt vilsen, och har ingen att prata med. Föräldrar brukar ju liksom prata med varandra om vad som är bäst för barnen... och vi har lyckats göra det även om vi inte alltid har samma uppfattning. Skulle behöva en förälder att tala med!

Så beskriver min man att det är, att han inte märker när han börjar förlora kontrollen utan han tycker att han har jätteroligt, de andra "festdeltagarna" fyller på och han gör likadant, utan att märka av att han borde sluta.

Han har i alla fall fått sig en rejäl törn av nyårsaftonens drickande. Det var, som sagt, länge sedan han drack på det sättet och han säger att han aldrig vill dricka så att han förlorar kontrollen igen. Han inte tycker att det är värt det. Han har ju inga problem när det är vin eller öl till maten, som jag uppfattar det - han dricker möjligen ett glas då och inte efterfrågar han mer heller, så en tanke är att han inte ska dricka mer än max två glas. Jag tror att det kan funka, men annars så är han inställd på att sluta dricka helt. Han skäms för att han inte har någon koll alls på vad som händer och minns inte om han har betett sig illa, vilket han tar väldigt hårt.

är vad det är! Ett benådat ögonblick! Kram! / mt

Åh, tack, Louise!

Om mina lärdomar kan hjälpa andra så är jag mer än nöjd med det.

Kram!
/H.

Vad glad jag blir för din skull Lelas! Du är ett otroligt stöd för så många här, så jag tror det är många med mig som gläds å dina vägar.

Kram
Louise

Godafton i stugorna!

Vet ni... Hela livet faller på plats, som när man kommer till den där gränsen i pusslet när man plötsligt ser var varenda bit skall sitta och det bara är att lägga dit dem.

För ett par år sedan fanns det många bitar i mitt liv som var borttappade, eller låg med baksidan upp... Sakta men säkert har bit efter bit hamnat rätt. Och igår kväll såg jag plötsligt helheten och lösningen på hela pusslet.

Jag fick ett mail, som kändes som ett bönesvar. Det fick mig att bryta ihop och gråta, men mest var det tårar av lättnad. Lite sorg fanns det också i dem, men absolut mest lättnad.

Maken hade redan gått och lagt sig, och jag kröp ner hos honom och snyftade något om att jag behövde en kram. Och så fick jag gråta ut hos honom (men jag höll nog på att skrämma livet ur honom - vi har vant oss av med att gråta ju!) en stund innan vi somnade.

Idag har jag funderat på varför jag reagerade så starkt. Och jag kommer fram till att nu har jag inga pusselbitar kvar att hitta. Mailet var den sista. Jag har inga "om bara det där ville lösa sig också, hur skall det gå annars" kvar.

Livet är fint! :-)
/H.

Adde, som jag skrev tidigare så behövs det stora doser av medicinen för att komma upp i ett tillstånd som narkotikamissbrukare är ute efter. Det är ju välkänt att medicinen kan missbrukas speciellt i kombination med alkohol. Speciellt unga tycker att det är ett toppensätt att få ett rus (en härdad amfetaminist går knappast igång på Concerta). Om någon tar 10 tabletter är det ju klart att det ger effekt. Men en person med ADHD tar 1 tablett. Ditt resonemang haltar och jag tycker det är viktigt att ha kunskap innan man sprider åsikter som fakta. För jag kan inte utläsa att du verkar ha någon djupare kunskap om ADHD eller medicinerna i fråga.

Nog om detta från mitt håll Adde! Jag har kunnat utläsa tidigare om din skepsis mot mediciner mot hjärnans olika "sjukdomar" (ADHD är t ex inte en sjukdom utan klassas som en neuropsykologisk störning)och vi kommer antagligen inte komma överens i denna fråga.

Stursk, jag tycker inte heller att det finns någon koppling gällande din mans medicinering och att han dricker för mycket var tredje, fjärde månad. Diskussionen kom upp i samband med Addes teori helt enkelt.

Jag har också problem med att inte kunna sluta dricka när jag väl börjat - främst när det är fest - det var rakt in i kaklet som gällde. Och jag märkte inte när jag började förlora kontrollen utan tyckte att jag hade jätteroligt. Jag vet inte vad det är för mekanism som gör att dessa race sätts igång och när det väl är i rullning så lyssnar jag inte på någon.

Jag inser att jag inte kan kontrollera mig, jag vet inte förväg när jag får ett sånt beteende, så jag har slutat dricka. Jag har accepterat att jag är dålig på att dricka "normalt" och hoppas innerligt att jag inte trillar dit igen.

Jag hoppas att du och din man hittar en väg som funkar för er båda.

Hoppas alla har en bra dag!
/Andas

Jag vet inte riktigt om jag förstår kopplingen till min man. Han missbrukar inte ADHD-medicin. Han tar bara det som är föreskrivet honom och går inte runt i något rus av det. En av tabletterna ger en kortvarig "speedad" effekt i ca en halvtimma, upplever han själv, men det är inte något som jag som anhörig märker av. Det är snarare så att han blir mer sig själv och "normal" med medicin. Jag antar att det är därför läkare föreskriver medicin överhuvudtaget.

Medicinen har absolut påverkat hans alkoholkonsumtion i och med att han inte har ett så stort behov av att "stänga av", som du skriver. Neddragningen är inte problemet - han dricker som sagt sällan - utan just att i vissa sammanhang så känner han inte när han ska sluta. Vi pratade om detta igår och han lever inte i någon sorts förnekelse utan är helt med på banan att han inte kan begränsa sig i de här sammanhangen. Det är inte så att han måste fortsätta dricka om han bara tar ett glas eller två - i de situationerna har det aldrig varit något problem. Så det är inte bara smaken av alkohol som drar igång det utan just när han kommit till en viss punkt, som han själv önskar att han visste var den var. Nu är han inne på att helt låta bli alkohol, men är samtidigt orolig för att inte kunna eller vilja vara med i festliga sammanhang då. Han har en tid hos psyk och läkare nu i januari och ska ta upp detta med dem. Han är övertygad om att han kommer få beskedet att han aldrig kan dricka alkohol igen och jag uppfattar att han både förstår och räds ett sådant besked. Men jag jämförde med diabetes. Om man har diabetes så kan man inte äta allt man vill, hur trevligt det än är. Han förstår det men, som sagt, han är orolig för att hans sociala liv ska omintetgöras.

Kombinerar och kombinerar... Det är ju inte på daglig basis men läkaren vet om att han dricker alkohol emellanåt.