Senaste kommentarerna i forumet

...det måste vara svårt för dig :-(

Tack ByggareBob för dina kloka ord. Hoppas att du också kan finna lite styrka från vad alla andra skriver. Hoppas att även jag kan ge dig något i form av förståelse för de medberoende. Detta forum har för mig blivit ett andningshål när jag behöver skriva av mig, när orden tar slut och jag har tröttat ut mina kära vänner (vet att de alltid finns där för mig så det är nog bara min egen känsla att jag är en börda för dem, jag vet egentligen att jag inte är det).
Jag har egentligen allt klart för mig om jag skulle flytta, men något hindrar mig....förstår inte att det ska vara så svårt. Jag har ett tillfälligt boende om jag behöver och vänner och familj som stöttar mig. Jag är fortfarande rädd för vilken väg han tar och vad han blir för far till mina barn...Vet att det är hans eget ansvar men det är så svårt!!
Nu är påsken här.......och med den kommer magondan. Jag vill inte framstå som ett offer för jag veill inte vara det, jag vill bara bli stark i mig själv. Vill hitta tillbaka till den glada tjej jag är.

Har ju själv problem med att inte kunna hantera drickandet, ibland så kunde jag kontrollera det, andra gånger så kunde jag inte det och det skapade en situation som tillsist blev ohållbar för min sambo.

Rent spontant känner jag att du bara skall tänka på dig själv och barnen, han får ta ansvar för sitt eget liv.

Att han lägger skulden på dig när det gäller ert sexliv säger ju en hel del om hur han er på det hela, han påstår att det bara handlar om vad du vill, när det i själva verket är att det skall vara som han vill annars är det någon annans fel. Att han inte inser att han kanske hade fått ett underbart sexliv om han skapat förutsättningarna för det, vara nykter, lyssna mer på dig, visa ömhet osv.

Att du varit otrogen och det är jobbigt för honom, borde ju innebära att han inser hur svårt det är att känna sig sviken, att han borde inse hur jobbigt det är att gå runt med den känslan. Det är ju inte en ursäkt att svika andra.

Som många av dom andra kloka kommentarerna du fått så tycker jag också att du skall ta reda på vad som händer om du väljer att lämna. Var skall du bo, vad händer med bolån osv.

Du är allt annat än en svag människa oavsett vad du ibland verkar intalar dig själv.

Lycka till med ditt fortsatta liv.

ByggareBob

Tack, hjärtat! :-)

/H.

Jag och barnen var på en slalomcup i helgen. Hade det trevligt med övriga klubbmedlemmar i två dagar. Min sambo var hemma. Det kändes inte rofyllt att åka ifrån honom då jag visste vad det skulle bli för hans del. Dock var det skönt att ha båda barnen med sig för då behövde jag inte fundera på om de har det bra eller ej. Mycket riktigt, som jag visste.....fest för honom både fredag och lördag med hans familj och sina "vänner". På söndagen hörde han inte av sig förrän kl.17 och vi var nästan hemma igen, då var han också påväg hem. (Han har varit i sin hemby under helgen). Jag har förklarat för honom att det ävr viktigt för mig att han hör av sig och bryr sig om oss. Jag tycker att man ska kunna kräva det och att det ska ligga i hans intresse att höra hur vi har det, och framförallt så tycker jag att det inte är mer än rätt att han ringer och önskar sin dotter "lycka till" innan tävlingen börjar... Hans förklaring när jag frågade varför han inte hört av sig och svarat på mina samtal under dagen var att "jag hade telefonen på ljudlös"....bullshit!! I min verklighet hade han festat till långt in på morgonen och inte kunde ringa förrän han hade sovit ruset av sig och blivit nykter...... Jag känner mig så bortvald!!! Igen!!! Mitt självförtroende rasar sakta men säkert och jag är livrädd!!

Jättejättestor bamsekram till Dig! Vilken otroligt sorglig och märklig dag. Samtidigt förstår jag vad du menar när du säger att du trots allt känner styrka. Tänk vad allt i livet blir relativt när man tagit sig igenom enormt tuffa saker. Du är urstark. Hoppas du får sova bra. Tänker på Dig! Kramar A

Prussiluskan, att sätta gränser ÄR bra, för dig och för henne.
Tänk på att vara saklig i anmälan så att det inte bygger på en massa känslor,
ja med mer än att du känner ett stort obehag och förföljd.
Antal tillfällen med datum och tider och i saklig form vad som har uttalats.
Hot ska alltid anmälas, och nu gäller det att sätta ner foten, med en duns!

Sluta att känna empati med henne, den är förbrukad och nu koncentrerar du allt omkring dig.
Hon kommer att få ett rättsligt efterspel, och du värnar om din frid..

Du har rätt och hon gör fel, alltså hejjar vi på dig.

Lycka till!

/Berra

Hej på er!

Idag har jag haft en väldigt märklig dag. Så mycket elände som har samsats om utrymmet idag, det vet jag inte när det hände senast (och tur är väl det!).

En kollega fick ett cancerbesked häromdagen (bröstcancer som är tillbaka). Henne träffade jag första gången idag, och hon var märkbart chockad och orolig. Jag tröstade.

En annan person som jag har kontakt med genom jobbet ligger på sjukhus och idag fick vi veta att hon har bristningar på kroppspulsådern och att de bara hoppas på att det skall självläka. (??)

En familj som jag känner till utvisas idag till Irak, trots att de upplever att de är dödshotade där. Jag pratade med dem i förmiddags, och bad dem hålla kontakten med mig så att jag åtminstone kan få berätta deras berättelse här hemma i Sverige. Vi får se vad det blir av det.

En annan kollega fick ett sjukdomsbesked om sin morbror, men jag vet inte riktigt vad det handlade om.

Och så, nu på kvällen så ringer min mamma och berättar att min morbror (lite lustigt (??) sammanträffande med min kollega) ligger på sjukhus efter ett hjärtstillestånd. Han blev räddad med HLR ikväll.

Men alltså... hur mycket elände orkar man med på en och samma dag? Faktiskt ganska mycket, upptäcker jag till min förvåning. Om man är stark själv. Om ens alkoholist till make är nykter och stabilare än någonsin. Om man inte behöver ägna kraft åt sitt eget medberoende. Då orkar man, faktiskt.

Jag känner mig naturligtvis orolig, trött, sorgsen och allt sånt - men samtidigt så känns det som att allt det här egentligen inte tynger mig. Åtminstone inte mer än att jag fortfarande mår bra och känner mig stark.

Men, det blir skönt att sova nu... Godnatt, vänner!
/H.

Nämen, fy tusan.... Men du gör rätt som anmäler och som markerar.

Stå på dig.

/H.

Vill bara meddela er som följt min historia att i morgon blir det en polisanmälan på min fd väninna. Hon fortsätter att förfölja och trakassera mig på alla möjliga och omöjliga sätt...det har börjat bli väldigt otrevligt...

Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom. Den drabbar varje cell av kroppen, inget blir kvar intakt.
Värderningar förändras, känslorna avtrubbas, inget är sej likt. Det är därför det är så obekribligt för omgivningen. Så har jag läst om sjukdomen. Det är svårt då man ändå tycker att personen kan gå, tala, äta, sova och ha åsikter.
Det är därför sjukdomen är så svår stt förstå. Jag jämför med en sekt, där en person är "kidnappad" i tanken, och inte får ha kontakt med nära och kära. Ingen når fram men den som är där tror att den är i himmelriket och alla andra har fel. Ändå kan personen se kry ut och uttala sina åsikter. Men allt är en bluff, ett sätt att rättfärdiga sitt dåliga beteede. Se på aolkoholism som ett svår sjuktodm, det är mitt tips. Försök inte förstå ord och handlingar, det går inte. Men ge inte upp ditt eget liv....

Åh vad det är guld värt att få höra båda sidor, och ta del av allas erfarenheter...
Tänker på sig, framtidsdrömmar, och hoppas att du får den framtid du drömmer om, i sinom tid!!!
Stooora kramar!!
/k

Han borde förstå att alkoholen sårat er relation. Och att det inte handlar om att vara nykter några dagar för att det ska förändras. Det är en förändring av livsstilen som ska till. En hållbar förändring. Först då kan du sakta men säkert få tillbaka tilliten till honom.

Solen!!! Det är inte bra för oss att leva i ett land med så lite sol. Nu ser jag vårtecken hela tiden. Inte söndermosade grodor (Stigsdotter). Men en hel del hundskit, det är fint det med. Men vackrast är nog fågelsången och det smågröna som börjar synas. Ha det gott kompis. Jättekram/R

Visst kan jag känna att jag är otålig och vill att allt ska hända nu. Det jag känner är väl att min sambo inte förstår hur stor skada alkoholen gör på mig, föresten tror jag att han inte bryr sig i hur jag känner ang detta. Har fått höra vid något tillfälle att; "det är det här du får". Kanske har jag inte varit tydlig nog ang hur jag känner trots att jag tycker att jag bönat och bett många gånger och bara fått höra hur fjantig och överreagerande jag är.
Jag har så svårt att lita på honom när han hela tiden dricker när det blir fredag eller lördag, när ska han börja visa mig att han är att lita på??? Jag ska bara acceptera......?!NEJ! Det kan inte vara meningen att jag ska ha ont i magen inför varje helg och känna mig orolig att lämna barnen ensam med honom, det var trots allt bara 6 veckor sedan han söp till ordentligt med vår son närvarande, då jag tyvärr var borta.
Det gör så ont att han inte förstår att vi tar skada av detta...

Det tar lång tid att få tillbaka ett förtroende. Precis som på samma sätt som att man inte blir missbrukare över en natt. Vi beroendepersonligheter vill gärna att allt ska hända på en gång och gärna för en stund sen. Men det funkar inte så. Det är klokt av AA att ha med devisen "ta det lugnt" För det är precis det det handlar om. Man måste sakta men säkert bevisa att man går att lita på igen. Såklart måste människor i närheten också vilja kunna lita på missbrukaren, men det tar tid. Det måste det få göra.

Jag kände väl att det tog nästan uppemot ett år innan jag kunde känna någon slags förtroende från mina närmsta igen. Med rätta på något sätt. Jag hade inte gått att lita på så länge, så det är väl helt naturligt att jag inte fick tillbaka det bara för att jag hade gått igenom en månads behandling på behandlingshem.
Men med små steg så går det att komma på rätt köl igen.
Kram!

Att förstå..
Jag har följt Ann-Maries tråd "att förstå" sedan hon började skriva. Jag känner så väl igen mig i detta att känna sig förvirrad och tro att man överreagerar. Hon beskriver en känsla av besvikelse över att mannen inte tycker att han har något alkoholberoende...men vad är det då som har gjort att barnen och hon känt sådan olustkänsla genom alla år. Tycker han att det är värt att göra sin familj så illa.
Jag mår just nu väldigt dåligt. Min sambo försöker nog att vara mig till lags; han är mera hemma och deltar i barnens aktiviteter så mycket han kan (mer än förut iallafall). Han försöker vara mera nära mig och vill ha sex och närhet...men inom mig skriker jag av förtvivlan över att jag känner ett avstånd. Jag vill så gärna att detta ska fungera men jag litar inte på honom. Fredagen som var så "provade" jag att ta en öl tillsammans med honom till maten för att se om det kunde stanna vid denna.....men inte. Han drog sig ut i garaget vid ett flertal tillfällen och somnade nästintill i soffan igen och var märkbart påverkad. Jag orkar inte tjata om detta längre och har ej sagt något åt honom, men stämningen talat sitt tysta språk. Lördagen blev lugn och nu är veckan igång igen och då går det bra.
Han kom hem på fredagen och berättade att hans jobbarkompis hade bjudit hem några kompisar till grillning på kvällen. Vi kom fram till att vi inte har några gemensamma kompisar kvar att göra något liknande med och jag frågade vad vi skulle göra åt detta.... svaret blev att det är mitt fel för jag blir alltid så sur när vi har haft bjudningar. ÄR DET KONSTIGT NÄR DET ALLTID GÅR UT PÅ ATT BLI FULL OCH KILLARNA HAMNAR I GARAGET OCH TJEJERNA TAR HAND OM BARNEN. Jag är så less på det!!
Jag hade så mycket jag skulle skriva här men jag känner mig så tom och förvirrad. Vi har inga kompisar som vi umgås med gemensamt, har inget roligt inplanerat, dagarna bara rullar på. Han pratar om att vi ska göra i ordning vår stuga och göra om hemma.....jag får panik!!
Varför är jag inte nöjd med de framsteg han gör?
Kram

i Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Verkligen värda att fundera över och ta ställning till! / mt

Vilken resa du påbörjat Tekla. All styrka till dig.Kram

Jag känner så väl igen mig i det du skriver!
Att få vara den lilla ett tag.
Att kunna släppa taget, känna sig trygg.

Jag har aldrig fått vara liten.
Mina barn ska få vara barn så länge dom vill. Dom ska aldrig någonsin behöva ta ansvar för sånt som dom egentligen är alldeles för små för.

Ibland blir jag bitter för att mamma gjorde de val hon gjorde när vi var små fast sekunden efter kan jag tänka att hon gjorde det bästa hon kunde. För att hon inte var förmögen att göra annat.
Jag vet att jag tänker göra annorlunda!

Detta forum har blivit min dagbok. Hoppas ni orkar lyssna på lilla mig..
Sitter och lyssnar på musik på YouTube. Hittade klipp som rör Erik Saade och Molly Sandén och deras uppbrott. Det fanns bilder på dem där de kysstes, skrattade, minglade och var glada och höll om varandra med värme. Tårar rinner ner från mina kinder, inte för att allt handlar om just de två, utan för att det finns en sådan värme och ömhet i det de utstrålar på bilderna. Jag har saknat en varm och trygg famn genom hela mitt vuxna liv, som funnits där för mig och låtit mig vara liten och vara nummer ett och bli behandlad som en "docka av glas" (förstå mig rätt). I min sambos och mitt fotoalbum finns en del bilder med glädje och lycka men många av bilderna har för mig en annan bakgrund. Jag minns så väl hur sinnesstämningen och efterspelet vid dessa bilder var/blev. Jag vill bara bli älskad för den jag är och slippa kämpa, jag orkar inte mera. Han kan ju inte heller vilja leva i detta, just nu, kärlekslösa förhållande. Men ingen säger någon, det bara rullar på....

Tack!!!
Våren är på väg, och solen värmer!!!

Ja, jag kan ju inte vara så dum i huvudet att jag bara inbillar mig alltihop. Framförallt så har jag ju känslor och de är mina. Jag har blivit så sårad pga alkoholen under åren att jag är så bränd. Jag har så smått börjat utrycka mina känslor för honom ang alkohol men ut kommer väl inte ens en tredjedel av vad jag skulle vilja ha sagt. Varför tar orden slut eller snarare inte kommer ut från munnen. Jag har börjat intala mig själv mer och mer att jag inte står ansvarig för hans drickande vad jag än har gjort och sagt.... Man har ett eget ansvar över hur man hanterar jobbiga saker i livet, framförallt ska inte den "hanteringen" gå ut negativt över barnen. De är mitt allt och på det sätt han sårar de ....jag kan inte acceptera det och blunda för det nå mer nu. Idag är det torsdag och i morgon fredag.....hur blir helgen??
Kram på er alla!!!

Det handlar oftast inte om mängden man dricker, utan vad man har för relation till alkoholen och hur den påverkar ens liv. Gör man dumma saker på fyllan kan jag tycka att man har ett problem med alkohol, även om man för den skull inte är alkoholist eller beroende.
Och påverkas omgivningen av ens drickande så är det ju ett bekymmer, oavsett om man är påverkad varje dag eller en gång i månaden.

När jag var på behandlingshem var en av uppgifterna att räkna ut hur mycket alkohol vi brukade under en månad. Det var stora skillnader i mängd, men ändå var vi alla där med viljan att kunna leva nyktra. konsekvenser av vårt drickande hade vi alla. Några var så kallade periodare. Drack kopiösa mängder kanske tre eller fyra gånger per år. Andra drack dagligen.

Så det är väl sånt man får ta med i sina funderingar när man grubblar kring alkoholens roll.

Varma kramar

Hej Framtidsdrömmar, tack för att du skriver här och delar med dig av dina tankar, när jag ramlade in här och började läsa så var det som att jag själv skulle kunna ha skrivit.
Känns som ditt och mitt liv ser lika ut, så skönt att veta att det är fler som just nu går igenom det som jag själv gör. Lever i ett långt förhållande med exakt samma problematik som dig. Har heller inte "vågat" ta steget, lätt att göra det lättaste rent praktiskt och vara kvar och precis som du säger när det varit lugnt ett tag så tror man varje gång att det ska bli bättre. Något som jag däremot kommit längre med är att vara tydlig i att jag inte accepterar att han dricker. Att kunna säga ifrån och inte till 100% ställa upp på att lyssna när druckit och mår dåligt, och gärna vill skuldlägga mig bla för att ha varit otrogen (fast jag inte varit det). Nu vågar jag säga att jag inte tänker ta någon skit från honom och gör och planerar det jag själv tycker är viktigt. I dag fick jag höra att jag inte bryr mig om han tar livet av sig!! Men i dag kan jag säga att jag kan inte vara hans psykolog jag har lyssnat nog. Att han faktiskt måste söka profissionell hjälp med sina problem. Men han är inte riktigt där ännu...Ena dagen är jag helt säker på att jag ska flytta nästa dag tror jag på framtiden....Våra barn börjar bli stora inom några år försvinner nog dom hemifrån, vad händer då? Min sambo är precis som din vad jag kan förstå, en bra människa men blir en annan med alkohol i kroppen, jag vill ju inget hellre än att han ska må bra både för sin, min och våra barns skull...