Senaste kommentarerna i forumet

Har nu läst igenom hela din tråd. Jag kommenterar sällan på anhörigsidan...känner att jag inte har ngn "rätt". Men du berörde mig så mycket så jag måste skriva det. Vilken resa... Att du orkar. Skammen känner jag igen. Skammen över ngn annan...även i mitt fall pappa. Ett minne av hur jag är ca tio år. Vi är på väg hem från ngn vuxenfest (läs fylla, på den tiden drog sig inte vuxna för att ha med sig barn på fyllefester). På gångbanan har ngn parkerat en bil. Pappa blir fyllerasande och klättrar över bilen som givetvis inte ska stå där. Han hoppar på biltaket och skriker...och givetvis kommer några klasskamrater förbi. Jag vill bara försvinna. Skam! Den svartmuskige fyllegubben på biltaket hör ihop med mig!

Sen det där med Gud och kyrkan. När jag var typ 19 och jobbade på krogen i Stockholm så var jag oftast pank. Trots den höga dricksen för den hade jag ju druckit upp efter jobbet. En pank dag går jag in i kyrkan och "ber" Gud om åtminstone matpengar till mig och katten. Fem meter utanför hittar jag ett halvt rikskupongshäfte. Till mat! Inte öl, inte cigg...bara mat. Nästan läskigt. Men Gud kanske hör uppriktig bön? /R

är nog inte helt på det klara med vad som händer inom dig nu ? Och det är absolut inte menat som kritik utan precis vad jag skriver : JAG fattar inte ! Med risk för att uppfattas "egoistisk, självisk och empatifattig" :-))

När jag lärde mig att prata i "Jag"-form stärktes min självkänsla för jag får ju själv ta ansvar för mina ord och åsikter och det var en väldigt nyttig lärdom. Jag hade ju i mitt aktiva liv alltid haft nån annan att skylla på, att lägga ansvar på, en "man". Det inger också respekt hos andra när jag pratar i jag-form eftersom det inte råder något tvivel om vad jag vill. Tänk om våra politiker kunde lära sig detta ansvar !!

För mig var också ett öppet sinnelag en förutsättning för en bra nykterhet. Hade jag fortsatt med mina gamla vanföreställningar om hur andra skulle vara för att passa mig så hade jag nog inte klarat mig. Jag kan lugnt säga att jag förändrat många, de flesta, saker och åsikter från grunden och att jag också lärt mig att hålla mig från saker/personer som inte är bra för mig. Att kunna sätta gränser har också varit en förutsättning jag fått lära mig.

Det första året i nykterhet händer så ofantligt mycket inombords hos både alkisen och den medberoende och det händer så snabbt. Att kunna ta ett steg tillbaka och bara var åskådare till skeendet är inte lätt men går att öva upp och är nog en förutsättning för att själv kunna hänga med i svängarna. Att lära sig att använda deviserna är en mycket bra hjälp (åtminston de 5 första säger jag dårå som inte är religiös :-)) ), min favorit var "Lev och låt leva" i början.

Jag behövde inte ha alla förklaringar på en och samma gång utan fick lära mig att låta saker ha sin gång och få ta tid. Många var de ord som jag inte alls förstod innebörden av bara för att jag inte var mogen för att förstå just de. Inom AA och Al-anon är ordstävet "Jag får det jag behöver när jag behöver det" en rätt vanlig förklaring till vad som sker. Ibland har det tagit år för mig att fatta vad någon sagt på ett möte tills min egen peng trillat ner i myntfacket. Och då har det ofta slagit mig att lösningen varit så enkel men att jag inte var klar nog att se den, jag hade helt enkelt inte kunskapen att se den just då.

*Tag det lugnt* och *En sak i sänder* Det hjälper en hel del !!

Kram !!

tankar om gemenskap... eller frånvaro av gemenskap... om utrymme eller frånvaro av utrymme att dela. Jag känner igen hur man kan (vi kunde) trassla in sig (vi oss) i resonemang på en abstrakt nivå... om ords betydelse om känslor och annat som inte går att kategorisera i rätt eller fel ... Jag måste skriva långsamt nu... som du. Det var efter ca ½-år av nästan-total-nykterhet, dvs korta återfall med små mängder - inte fylla, som jag hade så starka upplevelser av att svåra teman upplöste sig och vi kunde lämna det som inte hade svar. Oerhört starka upplevelser - befriande! Jag "såg" hur molnet upplöste sig till intet... Just den här dimensionen har vuxit sig allt starkare i vårt liv - och ändå har vi en lång och stark gemensam bakgrund i att tala om "allt".

Så bra att du ringde! Du måste ta dig den rätten och platsen.

Ingen kan säga att någon är "egoistisk, självisk och empatifattig". Den enda man kan uttala sig om är sig själv. När jag läser om din gårdag känns det som om din man har en ganska lång väg kvar att gå... Fortsätt dela med dig av hur det ser ut på din väg, där du går. Jag tror på Jag - Du - Vi och det ligger ingen, eller möjligen en sund egoism i det.

Nu ska jag för tredje gången skriva till flygcert... Igår suddade jag och idag blev jag av med hela texten.

Kram till dej! Efter mörker kommer ljus, det vet du... och det är mörkast före gryningen. Nötta ord - men jag har faktiskt lärt mig att leva med att dagar är olika. och det betyder inte att finna sig i sånt som är fel. Hörde ett intressant program häromdagen, länkar till dig - kram! Vi följs åt! http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/153304?programid=1272

...Lelas.

Om du är kvar nu gräver du ett nytt djup i gropen du redan sitter i.
Var ska du dra nästa gräns för att lämna om du inte går nu?
Vad finns kvar att förödmjuka?
Vilka kärleksfulla handlingar i tvåsamheten har du fått uppleva sista månaden?
Ställ upp en för och emot lista om du känner dig villrådig. Då ser du vilket som väger tyngst.

All din oro är normal.
Skäms gör du för att du inte vill kännas vid hur du egentligen lever, om jag uppfattar det rätt.
Varför ser ditt liv ut så?
Vad har du gjort?

Måste lägga in ett veto i din kommentar om "förstöra min familj". Så ser inte jag på det och inte de heller, de är lyckligare och gladare än sista åren de var kvar i sina respektive äktenskap.
I mitt barns fall så var den skilsmässan ett föredöme, också deras nya förhållande...jag och äldste pratade igår om just kombinationen mitt barn erfarit. Min totalt katastrofala utveckling av separation mot deras nästan friktionsfria och den nya partnerns mera "normala" med lite smågnabb. När jag skrev hade jag mer i åtanke att de kommer stå inför en ny familjebild med nya ställningstaganden. (Nya har tonårsbarn och mitt barn är småbarnsförälder fortfarande, lite skillnad ;) )

Livet rör på sig, blandar gott och ont.
Själv ser jag det som rikedom!

Kram

...över medmäskligheten jag möts av här...
Tack mulletant
Tack Adde
Tack Lelas

Tack ni som orkar läsa...

....inte om eller hur jag ska skriva....men börjar mitt i så får vi se var detta hamnar...

Det var underbart att träffa maken, jag är lika kär i honom nu som jag alltid varit. Egentligen har det hänt alldeles för mycket negativt för att det skakunna vara så.
Bara det krånglar till det i mina tankar och alla varför???? Vad håller mig kvar? Det gör ju ont? Så jävla ont att stå vid sidan om-och ändå mitt i- allt som hänt och händer. Det goda är det jag tar till mig och vårdar. Hjärtat vinner alltid när hjärnan försöker strukturera. Längre fram, någon gång, får jag väl veta om 'det goda' uppfattas lika hos oss båda och vart förhållandet strävar mot. För en gemensam utveckling krävs ju att båda har ungefär samma uppfattning om riktning. Även om var och en tar hand om sig så måste ju viljan om gemenskap finnas.

Vad är gemenskap?
Ja, där hakade tankarna upp sig...
Innan jag fick Lelas ord på "du, jag, vi" sa jag alltid att min partner är min bäste vän och älskare. Så vill jag se det, inte som något självklart. Jag önskar vara hans bäste vän och han min, en god vän som vi kan dela allt med, bli accepterad för den jag är även när jag är svag eller gör fel, säger fel eller är sjuk hos.
För mig känns det viktigt att det finns en förståelse för varandras olikheter.
Men a och o måste väl vara att sinnet är öppet? Att man inte behöver tycka lika eller tycka om allt i varandra. Ifrågasätta men inte se ner på eller tillintetgöra kunskap eller brist på detsamma??? Om den känslan, den negativa, finns-oavett i grostadie eller i full blom-så är det väl omöjligt att få en sund utveckling? Då blir det väl ett undvikande eller krig? Det betyder ju, i så fall, att enda sättet att få röjt det negativa är att ta upp det-känna på det-smaka-dryfta-väga för och mot, annars ligger det ju kvar för evig-orört eller i kronisk infektion??? Eller?

Igår fick jag detta till mig, som jag uppfattade det.
...paus....att jag generellt inte ska dela med mig av mina tankar eftersom mitt är mitt och hans är hans och inget vi ska dela med varandra. Hm...förstår att en process är vad det är och den är antingen full av saker eller bara ordlösa känslor, ett sammelsurium av allt och/eller inget. Det kan vara helt personligt och inte delamedsigmöjligt för stunden eller aldrig.
Men, kommunikation i någon form, är det bara av ondo?
Behövs den för uppnå "gemenskap"?

Nästa gårdagsupplevelse
När jag pratar i jag-form, inte "man", då uppfattas jag egoistisk, självisk och empatifattig.
När jag säger jag är så tacksam över anhörigveckan och att jag känner att jag fick bekräftelse över mycket i min historia, att min egen logik fanns i terapeuternas föredrag, så har jag inte fattat innerbörden av medberoende och jag är absolut inte är färdig med min historia!
Det menar jag ju är en evig process men att jag har accepterat min bakgrund och lärt mig leva med den. En stor bekräftelse för mig att luta mig mot i min process! Jag har känt jag inte behövt älta för att förstå längre och fick inte ont i kroppen av att bli påmind under anhörigveckan. Jag har lärt mig leva med att jag aldrig kommer förstå allt som hänt eller händer runt mig, i mig eller långt från mig. För mig betyder det att jag inte omedvetet har förträngt utan vågat ta upp smärtan och låta den värka över. Med det inte sagt att jag är färdig, blir man någonsin färdig???

Igår blev jag dessutom rejält rädd.
Jag fick kryptiska ord och "borde" förstå dess betydelse...
Orden kunde uppfattas på två sätt...
Bra! I så fall är ju dörrarna öppna för påverkan
Dåligt! I så fall är samma dörrar låsta på insidan och ingen kommer in och det destruktiva slutar i död...

Åååhhhh...som jag gråtit....

Tagit kontakt och pratat om min oro. Kunde inte bära detta själv....så nu blir jag anske halshuggen för all framtid? Valde ta den risken, på anhörigveckan påpekades att jag skulle lita på min magkänsla och ta tillbaka mitt självförtroende...

Pratat med maken, berättade om min oro, den känns som det viktigaste nu...svamlandet runt gemenskap är sekundärt idag, imorgon och nästa vecka, månad...livet först!

Kanske är oron bara min...idag vågade jag inte chansa...

Kram från en förvirrad

Nu blir detta virrvarr ivägskickat...tagit mig hela kvällen...

flygcert-vännen. Nu skriver du att du skäms, igen. Jag önskar så att du skulle kunna sluta med det! (Ja, alltså, inte att skriva utan att skämmas, såklart...) Du har ingenting att skämmas över!

Och jag tänker så här (kanske låter jag lite hård nu, men du vet att det är av omtanke om dig, eller hur?):

Du har sagt till sambon att du vill separera. Bra! Men, om du nu inte gör verklighet av det, så kommer sambon att tolka det som: "Hon överreagerade, jag kan fortsätta som innan, för hon menar ju ändå inget med att hon hotar om att lämna mig. Och om hon inte har nått sin gräns ännu, ja då kan jag ju till och med öka takten lite i mitt beteende mot henne. Hennes gräns är inte nådd, och alltså behöver jag inte ändra på någonting."

Alltså: du MÅSTE ta dig ur det här.

Du tror att du stannar för flickans bästa, men du behöver inse att det är att lämna som är flickans bästa. Att stanna nu det är att bevisa för både dig själv, henne och sambon att det är ok att han beter sig så här. Hon kommer ha en bild av att en relation får lov att innehålla våld, hot, trakasserier, missbruk och skräck.

Du. Måste. Lämna.

Du är på rätt väg, vännen min. Ge inte upp nu. Du fixar detta, du kommer att få den styrka du behöver.

Kram, gumman, var rädd om dig!
/H.

Nämen?

Kram!
/H.

Fick ett samtal från en kollega idag. Några kollegor vet lite om min situation, och jag skäms nu - nu är lugnet här och jag tänker återigen att jag överdrivit.
Jag mår så dåligt och vet att det hänt/händer, men oron över att flickan inte ska få det bra raserar hela min plan. (Jag skulle bo hos kära bror nu, men jag är inte där...). Som du skriver Mt, jag tror inte att sambon skulle orka med barnen, men bara tanken att han skulle göra det är hemsk, att han skulle orka känna å ena sidan bra men samtidigt tänker jag då själviskt nog att då kommer jag ju vara utan barnet så mycket, och sista grejen som också SOrgsen är inne på: alla delade familjer, allt "mina barn- dina barn i skiftande åldrar, heltidsbarn-varannanveckabarn-varannanhelgbarn, plus exens viljor tillsammans med deras nya familjer" - åh, ska jag vara den som förstör för vår familj?

Men som du skriver Mt:
"Du kan omöjligt veta hur det kommer att bli - och ändå vet du att du måste våga." Ja, för så här kommer jag inte överleva. Jag klarar inte av oron, oro över missbruk, oro över hur jag behandlas, oro över vad som komam skall för barnet, oro över relationen, fasa för att leva ett liv i total avsaknad av lycka.
När jag är med flickan så är jag lycklig, men jag har en ständig hjärtklappning av oro över hur det ska bli. De gånger jag känner mest harmoni, mest lugn och mår som bäst är när jag och flickan är själva och jag vet att sambon kommer vara borta några dagar - och där har jag svaret svart på vitt: jag mår bäst när sambon är iväg. Och ändå vågar jag ju inte - av rädsla för att jag inte ska få göra det bästa för mitt älskade barn...

Rätt Sorgsen: vi har ju ett lugn ibland, men det är ändå något slags standby-läge där jag är beredd på att antingen behöva försvara mig, anpassa mig eller hålla mig undan. Den största delen av tiden just nu är det ju absolut lugnt, men känslan finns ändå där. Och på många sätt är han kvar i ett starkt missbrukande och jag vill inte vara en del i det, jag har gjort min del av det. SJälviskt kanske, men ...

...delar åter med sig av klokhet, tydligt och varmt.

Ett delat boende ändrar ju sig också hela tiden. Mitt äldsta barn träffar en annan och de har börjat planera flytta ihop. Jag kan bara hoppas att det inte får tråkiga följder, det blir mina barn- dina barn i skiftande åldrar, heltidsbarn-varannanveckabarn-varannanhelgbarn, plus exens viljor tillsammans med deras nya familjer. Allas vägar kommer ju någon gång korsas...

I er nuvarande situation läser jag det som att det inte finns något utrymme för ett gemensamt lugn. Lugnet verkar vara mer ett standby-läge, ett läge jag kan känna igen mig i, den där ro'n där man ständigt är beredd för antingen väja eller kontra.

Kram

skriva/prata av sig är fortfarande bästa medicinen.....

har hänt? Måndagskram / mt

...är förbi...

Måndag morgon med oro, magont, villrådig...

Ledsamt...

Nu har du tagit steget - in i din nya tråd:) och ditt nya liv!
Du kan bry dig om hur det går för honom men inte ta ansvar över hur han lever sitt liv. Släpp taget!
Ta väl hand om dig. Kram / mt

blir tydliggjord, att du sätter ord på den. Jag skriver bara kort

- Det kan bli så att sambon inte orkar med barnen och att deras kontakt glesnar ut. Det har jag sett ganska många exempel på.
- Det kan bli så att sambon lär sig.
- Det kan bli så att han snabbt hittar en annan som det fungerar med - eller inte.

I många, troligen de flesta familjer som delat på sig lever barn olika liv. Ofta blir det bra.

Du kan omöjligt veta hur det kommer att bli - och ändå vet du att du måste våga.

Det är så bra att du skriver och sätter ord på din oro. Fortsätt med det.

Styrkekram! / mt

Tack Eken, för dina tankar!

Tack för att du delar med dig. Jag är rädd för precis det som du skriver: vad händer när flickan blir större, står på sig på ett annat sätt osv... Och samtidigt så är jag så rädd för att jag ska göra fel. Känns som jag spelar ett gammalt band: jag ältar. Jag vet att jag bara borde lämna, men kan inte. Är rädd att flickan ska ta skada, att han ska använda henne emot mig, att jag itne kommer kunna göra det bästa för henne osv osv osv... Men jag laddar...

Berra,
har tänkt mycket på det du skrev:
"I framtiden kommer det bara att vara vid överlämningen av barnen,
och vilka helgdagar de ska få vara hos vilken av föräldrarna.
Vilka kläder de bär och vad de gör när de är hos den andra föräldern, är deras ensak.
Man kan inte styra förbi ens egna befogenheter, jag har sett det allt för ofta hos en del mammor."
Jag skulel kunna komma att bli en av dessa mammor. Och det är itne av elakhet, utan av skälet att jag levt i detta - där sambon inte vet när barnet behöver mat, inte tänker på att smörja in barnet med solkräm och hon bränner sig, inte tänker på att barnet måste kissa innan man sätter sig i bilen för en längre resa, inte tänker på att barnet kommer frysa iklädd bara förra vårens tunna jacka när det är -5 och snöigt... osv osv... Men jag ska tänka på det du skrivit...
Och det gör ont: det gör sååå ont att tänka att sambon som inte orkar med barnet en dag, hur ska han orka en helg? Det gör ont i mig att tänka på hur mycket ignorerande, skuldbeläggande, skäll flickan ibland kan få utstå när jag är med och avlastar, men hur blir det när han är själv med henne?

Ja, jag är så fruktansvärt osäker. Så rädd att det ska bli fel... och samtidigt vet jag att detta inte är rätt: kan inte leva så här.

Förstår dig, och hoppas att du får klarhet.
Varm kram

Hej Sorgsen44!

Idag gör du skäl för ditt nedstämda forumnamn, men det är ok. Man får vara ledsen och orolig.

Det kommer att vända, och du har tagit ett väldigt viktigt steg mot en bättre situation. För dig själv. Bra!

Kram!
/H.

"jag ska ju inte må dåligt beroende på hur han beter sig" skriver du... För mig är det helt naturligt att måendet påverkas av människorna i omgivningen. Det är verkligen inte lätt att ändra sig så att man mår bättre om man lever med en person som dricker och bryter löften ideligen... Nej, fundera noga om du ska sträva efter att ändra dig så att du mår bra i det du lever nu.

Det låter som mannen lovar och lovar men inget ändrar sig. Om han är beroende är det ett tufft jobb att sluta - tyvärr låter det inte som han kan bryta sitt drickande på egen hand.

Kanske hårda ord... hoppas att jag inte gör dig ledsen. Det är inte meningen - men jag hoppas att du tänker efter ordentligt ... särskilt hur du fått för dig att du ska ändra dig så att du mår bra i ett hem där du väljer att dra dig undan.

Kvinnan som slutade har väl en efterträdare? Kolla in det - det finns mer än en klok person som jobbar med sånt:)

Kram på dej - hojta till om du tycker att jag missförstått nånting / mt

Hej igen!

Tack mt för dina rader!
Ja jag mådde bra ett tag och hade mitt eget liv.
Tyvärr trodde jag att den styrka jag fått med mig då skulle räcka länge, okej den har räckt ett tag men det känns som det inte är mycket kvar nu.

Den underbara kvinnan som jag träffade berättade sista gången vi sågs att hon skulle byta jobb, så tyvärr finns inte den möjlighet till kontakt kvar.

Al-anonon gruppen känns inte som det passar mig, jag vill gärna ha respons på det jag säger, det känner jag inte att jag får där. Sen är jag inte den person som har lätt för att prata och då stänger jag av ännu mera.

Jag måste skriva både bra och dåliga dagar för att se vad som händer och hur jag tar det.
Just nu är det lugnt men jag kan ändå inte slappna av, måste jobba på det, jag ska ju inte må dåligt beroende på hur han beter sig. Måste jobba på det, ser ju hur dumt det ser ut när man läser det men ändå är det så svårt.

Sen är det besvikelsen över att det han säger inte betyder nåt eller att han tror det när han säger det men dagen efter är det som om det inte har sagts, rörigt men hoppas nån förstod.
Jag hoppas ju att det han säger om att sluta dricka så mycket skulle bli verklighet nån dag.
Förstår att han kanske vill men har en annan inom sej som inte vill att han ska dricka mindre.

Jag har mycket att fundera på, mest på mig själv och hur jag kan och ska ändra mig för att må bättre.
Det enda jag kan ta ansvar för är ju mig själv och det ska jag ta.

Ha en trevlig söndagkväll!

Kram från tekla.

Är lite osäker om jag alls borde kommentera här då jag ju tillhör andra sidan på forumet.
Men jag skriver utifrån det att jag varit med om liknade situation under min uppväxt. D.v.s. ena föräldern som var mycket svajig i humöret och periodvis väldigt aggressiv och kontrollerande.

Din flicka är kanske inte så gammal ännu men hur blir det då hon blir äldre med mera egna åsikter och alla revolter som hör tonåren till?
Hur kommer din man att acceptera detta? Genom att behandla henne på samma sätt som han nu beter sig mot dig nu?

För egen del vet jag att alla små elakheter då och då har sänkt min självkänsla. Alltid lite annorlunda än alla andra..?

T.o.m. efter att jag blev myndig och hade flyttat hemifrån har jag starka minnen kvar efter situationer då jag försökt hjälpa och få den av föräldern som underkuvade sig att ta hjälp av andra för att komma ur situationen..
Detta är enbart min situation som jag ville dela med mig av. Hoppas att du inte tar illa upp! :)

Alla behöver vi en egen oas av lugn och ro där vi är trygga ;)

Jag vet ju så väl: min upplevelse räcker, den behöver inte bekräftas/förstås/upplevas av andra. Men så är jag där igen: svajar och tänker att jag förstör för lilltösen... Jag tycker inte att hon är påverkad av sambon, det är ju inte så att han alltid går och skäller; ibland är han lugn, snäll och typ harmonisk, men ibland är han stressad och brusar upp lättare, och ibland blir han jättearg, men det är ju som sagt varierande, och därför tänker jag att hon kanske har det bättre med oss båda än med oss enskilt...

Som vanligt stärker du mig Sorgsen, men jag vacklar... Jag kan svära på att jag hundra och åter hundra gånger lovat mig själv att jag ska och måste lämna honom, men sedan lägger det sig. Jag försöker hålla kvar känslan, men den försvagas (ända tills han nästa gång brister...). Är dessutom så feg: vet ju inte hur jag ska driva igenom och lyckas säga att jag vill flytta, dels för att jag är osäker på om jag gör rätt, dels (framför allt?) för att jag inte vet hur han reagerar: det är ju ett evigt pendlande mellan ilska, ledsenhet, hot osv...

Nej, jag förstår att våra ordväxlingar inte kanske spelar så stor roll, men det är ju vid flera av tillfällena som barnet också blir utsatt för hot osv, det är nog mest det jag hoppas kunna använda... Åh, fattar inte hur jag tänker: när jag läser mitt senaste stycke så förstår jag ju inte själv hur jag är skapad: jag tycker ju uppenbarligen inte att det är ok att bete sig som sambon gör, men ändå har jag inte kraften att bara säga "stopp, nej, jag diskuterar inte mer, jag har fått nog, nu separerar vi"... Så jävla klantig.

Men dina ord om tid gör ont - min lilla är ju så liten, och för henne är det ju en lååång tid att vara utan mig mer än ett par dagar eftersom hon aldrig varit det (bara en enda gång och då ringde hon ju flera gånger och bara bad mig komma hem)... Tanken att hon skulle vara hos bara honom och inte mig svider.

Berra, tack. "Håll fokus på det som är viktigt för dig, bara dig!" Jag jobbar på det, 24 timmar per dygn... Men det viktigaste är min flicka, och jag vet inte vad som är viktigast/bäst för henne...
Du har många klara, raka punkter. Jag tar till mig och försöker fokusera.

Ångest.

att läsa hur du har det. Jag läste tillbaka i din tråd - om hur bra du mådde en tid. Kan du söka dig tillbaka till al-anongruppen? Och till din samtalskontakt "den underbara kvinnan"?

Så trist att du nu ska leva ensam i ett rum dit du dragit dig undan... Jag önskar dig ett bättre liv och hoppas du hittar kraft att göra saker du mår bra av för din egen skull.

Kram, kram / mt

Känner att jag behöver skriva av mej igen.

Jag hoppas varje gång att det ska bli några dagar nyktra, men det blir inte många dagar mellan varven.
Idag tredje dagen onykter och jag har liksom stängt in mej i mej själv och min tystnad.
Han kommer och frågar vad jag vill, vad som hänt och varför jag inget säger!

Det finns ju inget att säga, han har ju valt just nu och då gör det ingen skillnad om jag säger något. Skulle jag säga något så blir det ju bara en anledning till för honom att dricka!
Det jobbiga är att jag inte vill eller försöker göra något utanför hemmet.

Usch vad jobbigt det ser ut när det är nerskrivet men det är nog det som behövs.
Se det framför ögonen, svart på vitt!

Ha en trevlig lördagskväll!
Kämpa på och ta en dag i taget!

Kram från en idag "deppig" tekla.

Vilken historia.

Det du skriver får mig att tänka på dikten "Romanska bågar" av Tomas Tranströmer, och då framför allt de här raderna:

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag hittade ett klipp där han läser dikten själv: http://estraden.wordpress.com/2010/06/26/tomas-transtromer-romanska-bag…

Kram, vännen!
/H.