Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner mig så bestämd och säker på att jag ska lämna detta för att försöka få det bättre "på andra" sidan.....detta är under dagtid. När jag vaknar på nätterna så känner jag att JAG KLARAR INTE DETTA!! Gör jag rätt eller fel? Jag märker ändå att mina tankar har ändrat karaktär, drömmer mera om framtiden som att det faktiskt skulle kunna bli som jag önskar. Jag har iallafall bestämt mig för att jag ska ha gjort något åt min flytt innan sommaren kommer. Jag vill börja träna och äta bättre och har bestämt mig för att åka tjejvasan och stafettvasan nästa år. Har åkt tjejvasan flera gånger tidigare med nu är det två år sedan, har inte haft orken att ta tag i träning. Eller rättare sagt, har inte haft fouks på att prioritera det som gör mig gott utan sätter mig själv åt sidan. Det är så stärkande att höra att ni klarat detta. Jag vill bara få lugn och ro i min själ.....tror inte jag vet hur det känns att ha "bomull i magen".

Precis satt mig i soffan, efter ett al-anon-möte... Länge sen sist, och min högre makt vad skönt det var!!!
Igår var jag arg mest hela dagen, arg över orättvisor, arg på kartonger som bråkade, sur och grinig...
Idag besvarade spårvagnschauffören mitt morgonleende, och jag fick gå av vagnen innan de andra gick på... Tänkte att dagen kanske skulle bli lite bättre...
Och om inte annat slutade den oändligt mycket bättre... Fick ett fint sms av en fin kollega, och ett varmt mottagande på al-anon...
Och nu ett lugn som jag inte känt på länge...
Tack!
Stora varma lugna kramar till er alla!!
/k

Ja, det hände. Men du känner dina barn bäst, och sambon, och hur hans drickande ser ut - hur det drabbar barnen, och hur barnen har det idag. Jag läste något bra i en bok igår, att om barnen får trygghet, respekt och upprättelse den största delen av tiden så klarar de också av mycket. Värre är det om de lever med t.ex. den där skuggan av missbruket under större delen av tiden, då blir de mer sårbara.
Men alla barn är olika.

Om du menar alvar med frågan i rubriken till din tråd så vill jag berätta hur jag gjorde för att finna styrkan: Jag gjorde en "målbild" av hur jag skulle vilja ha det med mina barn, skrev och ritade så levande och detaljerat som möjligt. Jag gjorde bilden till något att verkligen längta efter. Under den tiden växte min säkerhet i mitt beslut. Sedan kunde jag ta fram bilden de stunder jag tvivlade.

Innan dess hade jag gjort listor med + och - för att lämna och stanna. De tog jag också fram ofta för att påminna mig om att det var ett grundat beslut som jag fattat.

Sist började jag ringa och kolla upp konkreta svar på alla frågor: vilka rättigheter jag hade, och han. Vad skulle hända om... Så detaljerat och konkret som möjligt.

Verkligheten blev att det hela gick mycket smidigare än jag trodde. När jag väl gjort planen så konkret och tydlig för mig själv, så signalerade jag nog att det inte var någon idé att sätta emot. Jag visste precis vad jag skulle göra.

Men innan jag hade kommit dit hade det ju gått många många många år... och flera gånger tog jag också hjälp av terapeut.

Stora kramar till dig! Fortsätt skriv och berätta hur du har det! / M

Jag lämnade mannen jag älskade för att vi höll på att gå under. Han var alkoholist. Jag utvecklade ett alkoholproblem. Sönerna hade hunnit bli 13 och 14. Min syster och bästa vän mer eller mindre släpade mig därifrån.. ifrån "tryggheten" som inte fanns.

Jag hade lämnat honom en gång tidigare men gick tillbaka och vägrade låta det krascha igen. Jag var så stolt och blev medberoende.

Utåt sett var vi en lycklig familj. Hade det bra ställt. Inne i huset rådde kaos. Min mans humörsvängningar.... Onykter= glad, tillnyktrande= irriterad, nykter mer än 2 dagar= raseriutbrott för bagateller.

Jag bröt ihop fullständigt när jag flyttat och insåg att nu har jag lagt mitt jobb på sönerna varannan vecka. Nu ska de kolla om han andas, blåsa ut ljus, vrida ner stereon och låsa ytterdörren.

Nu sitter jag här själv med ett alkoholproblem. Jag var lite för svag kanske. Skammen var så stor. Jag skulle gått tidigare. Mina söner säger att jag gjorde rätt som gick, men de har svårt att lita på oss. De säger "vi har ju skitgener från båda håll, vad ska det bli av oss"?

Det var lättare att prata om min mans problem än att nu fokusera på mitt egna. Att ta eget ansvar.

Jag skulle säga GÅ... ge dina barn en trygg uppväxt. Förklara att alkoholism är en sjukdom för dem när de är mogna för förklaring. Deras far kommer alltid älska dem lika mycket som dig oavsett beteendet. Men alla situationer är olika och jag kanske inte läst allt ni skrivit i tråden. Lycka till!

Barbalala. Tack för ditt inlägg. Det stärker att läsa om andra som beskriver en situation som liknar sin egen. Det känns som att jag håller på att kvävas i detta. Vaknar 4.06 varje morgon med fruktansvärd ångest och tänker bara på detta, försöker att tänka på annat så att jag ska kunna somna om, men det går inte. Jag vill också tänka att det kommer att bli bra och jag vet i mitt undermedvetna att det kommer att bli det på sikt. Jag ser allt så problematiskt just nu, har svårt att se det gröna på andra sidan utan tror att allt kommer att bli fruktansvärt jobbigt..... Som du också skriver så han min sambo också trappat ner på drickandet betydligt mot vad det har varit men det räcker inte för mig längre. Varför blir man aldrig nöjd?
När jag tittar på honom så ser jag en fin/snygg, trevlig kille, pappan till mina barn. Det gör så ont att känna så här!! Barbalala..hände det att din sambo också drack när han var själv med barnen??

Eftersom jag känner igen mig i så mycket av det du skriver (mina barn är t.ex. ungefär lika gammla som dina)kände jag att jag vill berätta lite av hur mitt liv ser ut idag. Jag lämnad min alkoholist för ett halvår sedan. Jag kom tillslut fram till att även barnen nog mådde bäst av att jag kunde fungera och fick fokusera på dem. Att jag skulle kunna hjälpa dem bättre att hantera sin pappa och hans sjukdom om inte jag själv var indragen i samma familje-sjuka. Jag måste själv bli frisk, eller friskare, för att kunna hjälpa mina barn. Det som hände var att när jag lämnade honom slutade han dricka! Inte helt ovanligt har jag senare förstått. Jag var möjliggöraren som gjorde att han hade möjlighet att fortsätta... Den här historien är kraftigt förenklad, han hade t.ex. druckit väldigt lite redan året innan jag lämnade, men jag vill bara belysa att vi medberoende ofta tror att vi hjälper när vi i själva verket bara förlänger lidandet för alla inblandade.

Idag har jag massor av energi och tid över för mina barn när de är hos mig. Min och pappans relation är långt ifrån OK, men när jag lägger på luren, eller åker från honom, så är jag i min egen värld och jag har min egen tid, mina egna gränser och min egen energi i behåll! Och barnen mår mycket bättre nu, både hos mig och hos honom!

Stora kramar till dig! / M (Läs mer i min tråd om du vill.)

Åh, vännen. Vilka svåra beslut du har framför dig. Men, med siktet inställt på målet (dvs en bättre tillvaro för dig och dina barn) så kommer allt det andra att falla på plats.

Jag vet inte hur du skall lösa allt praktiskt, men det kanske är en bra grej att redan nu börja planera för vart du kan ta vägen om du plötsligt inte kommer in hemma. Vem ringer du?

Kram kram!
/H.

All kärlek till dig! Ta hand om dig, ta vara på tiden och sug åt dig av de klokskaper och erfarenheter du kommer att få dela!
Om min tråd och det jag genomled har hjälpt tre barn att återfå sin far, så är jag tacksam, då fanns det ännu en mening med det...
Vill hemskt gärna att du hör av dig när du är hemma igen, kommer att tänka på dig under tiden!
Stora kramar!!
/k

Min käraste vän! Tack för allt, för att jag fick vara liten, dum och dryg här. Du rockar! Ha en härlig Mars-månad. Tittar in till våren...om jag får. Superkram från mitt allra innersta. /Ri...
PS: Jag försökte hålla det lättsamt. Varför? Vad jag vill säga är bla. att; Du var den som öppnade mina ögon, visst hade jag anat, men...
Du är en superfin kvinna. Jag önskar dig så mycket gott. Snälla du, sköt om dig, unna dig. Tacka Ja, tacka Nej. Fortsätt vara stark!!! DS,

Lelas. Jag läste din kommentar innan jag skulle gå och lägga mig igår och jag har funderat mycket på det du skriver. Jag kommer fram till att du har så rätt. Jag måste göra något åt detta, jag vet det. Våra barn är hos mormor och morfar idag (jag och barnen har sovit där inatt) eftersom han var tvungen att jobba idag med sin firma (jag jobbar också). Han ringde mig kl 6.20 i morse och jag är ju inte dum som inte förstår att han festade till igår och hade nog inte sovit en blund. Hade sovit på soffan hos en kompis. Man hör på snacket att allt inte är hundra...jag blir så trött och bara mer beslutsam om att jag inte vill leva såhär. Att han var tvungen att stanna för att han skulle jobba idag är bara en procentdel av anledningen, han stannade för att träffa komopisar och för att kunna dricka ifred. Jag vet att det är så!!
Vad gör jag om han vägrar samarbeta ang huset och bilen osv. Om han byter lås till huset, vad har jag för rättigheter? Jag vet att detta inte kommer att bli lätt. Tur att jag har min älskade familj, jag vet att jag inte är ensam även om detta är något jag måste ta tag i själv. Men bara första steget är taget så vet jag att jag och barnen har ett stort nätverk som finns vid vår sida. Mitt i allt så känns det som att jag sviker mina barn, jag är påväg att lämna det jobbiga...men vad har de för möjlighet att ändra på situationen. Han är ju fortfarande den pappan som är deras och som de älskar och inte ska behöva tvingas välja mellan mamma och pappa. Jag är inte heller säker på att barnen vågar säga till mig att de inte är trygg med pappa. Pappa har ju visat ett antal gånger att det kvittar om barnen är med honom, han berusar sig ändå. hur ska jag kunna skydda mina barn??

Framtidsdrömmar - du är inte alls knäpp som reagerar som du gör. Men, du är medberoende.

Så här ser jag på saken (andra kanske tänker annorlunda, men det här är min erfarenhet från min egen situation och andra anhöriga som jag har lärt känna och lyssnat på): Det som ni gör nu, din man och du, är ett maktspel. Han testar dina gränser, och du testar hans.

Han minskar sitt alkoholintag för att du tvingar honom, men inte ner till noll som du egentligen önskar. Istället envisas han med att dricka den där ölen eller ta det där glaset vin till maten. Du hindrar honom inte. Alltså accepterar du hans drickande. Och om du accepterar en öl, då kan han ju lika gärna testa att ta två... Och så kan han ju ser hur du reagerar på frågan om att göra honom sällskap med vinet till maten. Nähä, det ville du inte, så där gick visst en gräns. Men, du hindrar honom inte från att dricka själv... Då har han ju lite utrymme kvar tills du når din gräns.

Du minimerar ditt eget drickande, ända ner till noll. Du gör det för att du inte tål tanken på alkohol längre (oj, vad jag känner igen det där! under en period testade jag det omvända också - att om jag drack mer än vanligt av den öppnade flaskan så skulle ju han dricka mindre...), men antagligen också för att om du själv inte dricker alls, så har du kontrollen över hans drickande. Nu vet du att all alkohol som går åt i ert hem är hans "fel", alla systemetpåsar kommer från hans inköp, när biben är tom så har han druckit hela. Dessutom har du ju lättare att hålla huvudet kallt när du själv är nykter och han inte är det, så du får hela tiden ett övertag när du är nykter och inte han.

Och så dansar ni på, i en spiral som tyvärr inte leder uppåt utan nedåt... Den måste brytas om ni skall klara det här. För som det är nu så flyttar ni era gränser, långsamt långsamt långsamt, åt fel håll.

Eller...? Säg emot mig om du tycker att jag skriver dumheter - ok? :-)

Kram!
/H.

- jag tolererade ingen alkohol alls! Utan forumet tror jag ändå inte att jag orkat stå fast vid det - skulle antagligen återgått till att söka möjliga ramar & regler ... sen skulle det troligen gått överstyr och jag skulle ha flyttat. Jag har helt lagt av med att fundera hur "alla andra" dricker - många dricker mer än jag gillar. Efter att jag kom till min gräns och därefter 2 x "socialt vin" som fortsatte dagen efter är det noll alkohol som gäller. Punkt och slut. Styrkekram! / mt

Jag har gått och väntat på när nästa gång kommer. Jag har blivit helt manisk vad gäller alkohol och honom. Jag vet inte snart om jag överdriver eller inte....är jag knäpp som ragerar på att han bara tar en öl 3,5..? Det startar upp något inom mig som jag inte kan förklara. Kanske han fixar detta nu, han kanske jan göra som "alla andra" ta sig en fest på lördan och sen är det bra. Jag önskar att jag kunde tycka att det är okej. Men tillsammans med honom har det blivit en omöjlighet. Jag tillåter inte att han gör det och jag tillåter inte mig själv att göra det. Jag vill inte ha ett glas rött vin till maten längre för det känns som att jag bundit ris för min egen rygg, har klämt in mig i ett hörn där jag inte kommer ifrån. Att mysa med ett glas tillsammans med honom tar mig emot och det gör mig bara illa till mods (sist jag gjorde det var på nyårsafton). De gånger jag gjort det så har han alltid, enl. mig, druckit förmycket. Det är aldrig bra. Jag tror att han skulle ha det mycket bättre utan mig, slippa ha någon som vakar över honom som en hök och som ständigt är sur och grinig. Han frågade igår om jag ville ha ett glas vin till maten men jag tackade nej. Han tog sitt glas och gick ut i garaget (där han har sitt barskåp)för att fylla på. Han kommer in igen utan något i glaset och tar sig en folköl. Det han trodde att han hade har jag hällt ut för 4 veckor sedan. Han nämnde inte någonting om detta utan drack sin folköl... Han verkar klara sig helt nykter i 4 veckor sedan börjar det suga igen..... inbillning av mig kanske men det är så det har varit sedan nyår då han lovade att ta tag i problemet.

Tack, detsamma Lillablå. KRAM!

Tänker på dig!!!
Stora kramar!!
/k

Han ringer på telefonsvararen och messar. Efter flera flera månaders tystnad är han där igen. Vill inget speciellt, snarare påhittade saker för att få kontakt. Jag viker inte i min uppfattning att alkoholen förändrar honom som person. Att jag inte vill leva så men att det bara är han som kan bestämma hur han vill leva. Jag älskar honom fortfarande men jag kan inte bara se på. Jag vill inte fortsätta spela teater. Så fort alkohol kommer på tal är jag inte vatten värd. Jag har snöat in fullständigt på alkohol och gör det för att bevara min egen självkänsla talar han om. Men jag gör det på hans bekostnad gör han klart. Sen vill han bryta kontakten. Orkar inte med mina påhopp psykiskt. Det blir tyst några dagar, sen är han där igen. Jag reagerar på två sätt 1. Det är inte jag som hittat på, det här händer och det går inte åt rätt håll. 2. Enorm sorg och övergivenhet. Rädsla gör det onda. Saknad efter det som var fint. Det som sakta men säkert tycks förgöras. Skulle aldrig klara detta utan hjälp och stöd. Det sitter djupt. /A

Det är en sjukdom som yttrar sig på det här sättet. Sättet en alkoholist väljer att agera utifrån saknar logik och därför blir det så obegripligt för oss som står bredvid att förstå de val de gör. Det är inga logiska val. Som att se till sina barn, sin fru eller sin egen hälsa. Prio ett är alkohol. De är sjukligt beroende av en kemisk substans och så länge de förnekar och tillåts förneka kan det fortgå. Men, han måste vilja sluta själv. Vill han inte kommer du aldrig lyckas övertala. Det kommer bara bli värre. Ta hjälp av experter så du kan landa i vad just du behöver göra och kanske framförallt inse vad du INTE kan göra. /A

Tack för era svar. Jag läser och tänker..... Jag har läst botten upp och den texten gav mig mycket den säger en hel del. Det som är så jobbigt med allt är att ju flera dagar som går efter senaste fyllan så börjar jag bagatellisera problemet och det som hände då, även fast jag vet hur ont det gjorde då och gör även nu och jag är så arg på honom för det han gjorde. Arg för att han gör så mot våra älskade barn. Varför väljer man att putta undan problemet när det gått en tid? Jag är ju så medveten om att vi inte kommer att kunna bli lyckliga tillsammans just nu. Vem vet vad framtiden har att ge. Jag känner att jag oxå skulle vilja ha ett eget boende där jag har full koll över min tillvaro. Det är så lätt att skriva men ack så svårt att göra. Kanske ändå är en dag närmare för varje dag. En annan sak; han har bara mig, hans familj är inget att luta sig tillbaka på då de är likadana. Jag hamnar i en oro över hur det ska bli för honom och vem som ska hjälpa honom. Men hur kan han ha behandlat oss så illa!!!!??? Tystnaden är absolut värst just nu!!
Kram till er alla!

Det är mycket svårt att hantera det här och du behöver hjälp för att se klart. Se vad som är verklighet och inte. Man blir nästan hjärntvättad av att leva i en sån här relation. Mitt råd till dig är att själv söka hjälp som anhörig till en alkoholmissbrukare. Fortsätt vara här och fortsätt läsa, Botten upp av Lena Holfve är mycket bra. Den beskriver hur en alkoholist tänker och varför man mår så dåligt som anhörig. Ett långt utdrag finns på nätet. Sök på google. Men som sagt, var inte rädd att ta hjälp för egen del. Det här är så mycket mer komplext än man kan tro och det bästa du kan göra nu är att skaffa kunskap om alkoholism. För mig är mycket av det du beskriver typexempel på hur någon med alkoholproblem agerar, ilska när man tar upp ämnet eftersom man är ett hot mot deras behov av att dricka, tystnaden för att straffa. Sök hjälp så att du hittar ny styrka och så att du kan förstå att det du känner är en helt normal reaktion på en sjuk situation. Utifrån det kan fatta beslut om vad du vill göra sen. /A

Man FÅR vara ynklig när man är sjuk!!!
Skönt att det går åt rätt håll för er alla!!!
Största möjliga kramar!

Jag är oändligt tacksam att jag kom därifrån, jag hade inte överlevt annars... Men vi hade ingen lycklig tid innan alkoholen, och även om han blev nykter, så skulle han nog fortfarande vara en elak typ... Vilket förvärrades av drickandet, så klart...

De första veckorna grät jag konstant. Hade sån ångest över att jag lämnat, flytt fältet, övergett barnen... Min bästa vän fick mig senare att be om hjälp, jag gick till en fantastisk kvinna, sjuksköterska, barnmorska och utbildad inom kbt. Hon fick mig att våga tro på mig själv, att stå på mig... Vi pratade väldigt lite om mitt ex, men mer om hur mitt medberoendebeteende påverkade mig i mina alla andra relationer.. För det gjorde det, och gör fortfarande många gånger.

Fick en lägenhet i samma veva, bodde svart i andra hand i min kompis brorsas lägenhet, och vilken lättnad det var att få ett riktigt hem, en fast punkt, där jag satte gränserna till 100%...

Jag visste inte vad som väntade mig om jag valde att lämna, men om alternativet var att stanna... Det tog beslutet många veckor, månader att mogna, men till slut var det ett självklart val.

Blev lite vimsigt det här, känner jag, men bag hoppas du förstår.
Jag avskyr ensamheten jag lever i idag, jag längtar efter en familj där jag är en del i en tvåsamhet, men hellre ensam singel, än ensam i ett förhållande...
Stora kramar till dig!!!
/k

Daltar gör hon inte heller. Hela dagen har varit en mental utmaning, men bra ändå. För från syrran min som har en tunga som för mig att framstå som en körgosse, ett temprament som heter duga och en mycket "no nonsense" livsyn. Från henne kommer ingen villkorslös kärlek. Här ställs krav och utmaningar staplas på varandra, men jag gillar det...haha. Krya på er bägge två. Nu ska vi äta, lurade syrran att laga mat, sa att jag blivit så bra på det. Så nu skulle hon givetvis bevisa att hon är ännu bättre! Hon är slug min syrra, men jag har vuxit upp i samma ormbo. Farsan var ormen. Krya verkligen på er. Värt att upprepa!!! /R

Du gillar syster min. Take's one to know one. Var det inte så att det du gillade var att hon slog mig? Haha. Och jag förtjänade det, det var nog syrran som slog mig sista gången innan igår. Jag har aldrig hamnat i bråk, rent fysiskt, så jag tror sista gången jag blev slagen var för ca 30 år sedan. Av samma person!!! Borde jag anmäla? ;-) Allvarligt talat; Jag tror att du och syrran skulle trivas finfint tillsammans. Ingen av er tar skit och det ska ni heller aldrig behöva göra. Aldrig!!! Hör du det? Inga djävla kränkande kommentarer -om frisyrer eller personlighet- , inget velande från slamkrypare som inte ens är män nog att artikulera vad det vill. Jag tror att min syrra har sin prins och det ska du med ha. Aldrig någonsin något mindre. Och om han aldrig dyker upp? Skaffa massor med katter och bli en kattant. Värre öden finns det. Vi såg en kattfarbror i sommras i grekland. Varje kväll kom han med bilen full av kattmat och matade ett trettiotal gatkatter. Han verkade lycklig. Kanske ska jag bli en kattgubbe på ålderns höst? Kramar och tack för att du finns. /R

Ja visst låter det enkelt men jag förstår ju att något måste göras. I mitt fall känns allt så förstört efter allt sårande, från bådas håll naturligtvis. Vi har ju gått i terapi hos familjerådgivningen..... Vad mer kan jag göra. Jag vet att jag beter mig konstigt nu, har nästan krupit in i mitt skal och blivit lika tyst som honom då jag märkt att jag inte kommer någon art med att försöka prata med honom. Det känns som att jag inte har nåt mer att ge....
Tack alla ni som skriver och delger era erfarenheter. Det inger hopp till en vilsen människa.

Hej igen!
Ja, hur har vi gått vidare? Det ser väldigt olika ut för oss allihop, såklart. Men för min egen del lever jag kvar i mitt äktenskap med min numera nyktre make. Han har varit nykter i över ett år, och sakta men säkert hittar vi tillbaka. Vi har ett tydligt "innan" att sträva tillbaka mot, för vi var ett par långt innan alkoholen slog sig in som en kil mellan oss. Det är skönt att kunna veta hur relationen ser ut i sig själv, utan alkoholismen.

Men. Vägen till att kunna fortsätta leva ihop gick via ett uppbrott. Jag fick nog, ställde ultimatum, och när maken drack så stod jag fast vid att lämna honom. Jag flyttade hem till ett par vänner, precis som jag hade planerat och förberett. Men, jag hade också ett "omvänt ultimatum" om att komma hem igen om han skrev in sig på behandlingshem. Så blev det, och när han kom hem var jag hemma och väntade på honom.

(Så enkelt det hela låter när jag sammanfattar det på tre rader... det var allt annat än enkelt, det kan du läsa om i mina egna trådar.)

En annan förutsättning för att det skulle lyckas var att maken själv ville förändra sin situation. Det är han som har gjort jobbet med att hålla sig nykter (och fortfarande gör, såklart). Jag är ofantligt stolt över honom! Fast det fattar han nog inte riktigt, tror jag... :-)

Och, som tredje faktor måste jag nämna den professionella hjälpen vi har valt att ta emot. Vi hade absolut inte varit där vi är idag om det inte vore för beroendeteamet på kommunen, och folket på behandlingshemmet (där även jag har fått stöd, alltså).

Så, vägen till att stanna kvar går inte, som jag ser det, genom att låta dagarna gå och hoppas att det blir bättre. Det måste till ett aktivt arbete, från båda sidorna i relationen. Och det krävs professionell hjälp.

Kram, vännen!
/H.