Senaste kommentarerna i forumet

Tack, tack. :-)

Jo, det känns lite bättre, jag har nog ingen feber längre. Men, precis som min söte make antyder så blir jag lite ynklig när jag blir sjuk.... Det är tur att han håller mig vid liv, som sagt. Det är han bra på. Nyss kom han med en varm vetekudde och la över mina axlar. :-)

Jag tänker en del på det där med dina anhöriga, Dompa. Jag och många med mig skriver hela tiden här att vi som anhöriga inte kan göra någonting åt att alkoholisten dricker. Och det är ju helt sant. Men, när alkoholisten hittar sin drivkraft att vilja bli nykter (som du ju faktiskt har gjort, Dompa) så finns det en hel massa vi kan göra. Vi kan göra praktiska saker för att underlätta alkoholistens väg mot nykterheten, men bara så länge det möts av en vilja till förändring. Det är när alkoholisten förnekar som vi hamnar i att "vara snälla" på helt fel sätt.

Tricket är bara att inte dalta, tror jag. Det är raka rör och örfilar som gäller - särskilt om de följs av att somna tillsammans.

/H.

Hur blev ditt liv efter flytten, lilla blå? Är gräset grönare på andra sidan. Allt känns så sorgligt för det är ju inget monster man lever ihop med, när han är nykter.
Till alla er andra....hur har ni gått vidare; lämnade ni förhållandet eller stannade ni kvar och redde upp det.

Förvirrad var jag också, jag pendlade mellan övertygelsen om att han var alkoholist, och att det var min hjärna som bara spelade mig ett elakt spratt... Men det var så det var tvunget att vara ett tag, för att jag skulle komma till den stunden där jag var redo att lämna. Jag visste långt tidigare vad jag borde göra, vad jag ville göra, men det tog en evighet innan HELA jag visste, när kropp, själ och hjärta visste... Och även efter min flytt tvivlade jag..

Men jag vet också hur fruktansvärt jobbig den här perioden är, hur tankarna suger ur en all kraft och styrka, hur liten och elak, egoistisk och ledsen man känner sig i en salig röra...

Låt det ta tid, men glöm inte att visa dig själv respekt under tiden! Du är värd det allra bästa!!!
Kram!
/k

Åh... Menade inte att du inte fixar markservicen, det vet jag ju att du gör, och jag hoppas du klarar dig från bacillerna också, du fine pianoman!

Lillalelas, hoppas det värsta passerat och att du mår bättre? Och jag ser fram emot att få äran att träffa er vackra katt en dag! :)

Dompa, du är lyckligt lottad, otroligt lyckligt lottad som har en sån underbar familj! Gillar din syster skarpt!!

Stora kramar till er alla!!
/k

Jag har ju märkt att det är en tryckt stämning när helgen kommer och han väljer att inte dricka. Vi pratar inte om det. Känner på mig att det snart är dags för honom att festa, då får han göra det men jag och barna ska inte vara närvarande. Jag vet inte hur det känns att leva med någon där man kan njuta när man tar sig ett glad vin. Var gick allt fel? Jag är inne i en tankeperiod, det är nästan bara detta som fyller mina tankar just nu. Jag vet att jag är viktig, är värd att må bra och bli respekterad. Det känns som om jag sviker och går bakom hans rygg med mina tankar. Jag måste göra något... Vet bara inte hur och när. Det är aldrig rätt tillfälle. Men jag kommer att hoppa......en dag. Måste känna mig lite starkare först. Detta har jag sagt till mig själv så många gånger, tänk om jag aldrig finner styrkan. Att jag fortsätter i detta..... Önskar att någon kunde komma och ta mig härifrån och ordna upp allt praktiskt och ekonomiskt och att barnen blev lyckliga. Gud jag är så förvirrad!!!

rätt att sätta dina egna gränser för hur du vill leva. Tänk att vi medberoende kan bli så starkt fångade i ansvar för att det är "jag" som har ansvar för att den andre har ett liv där h*n har orsak att vara nykter. Det är också samhällsnormen som är så stark, att drickande är det "normala" - du skriver att i hans liv har alkoholism funnits i generationer så han vet väl inget annat... Men DU vet hur du vill leva och hur era barn ska ha det omkring sig. Jag brukar vara försiktig med att "veta" och ge råd - men i den här saken är det lätt att säga att du har rätt att välja ditt eget liv och vilket liv DU vill ge era barn. Jag understryker det som lelas skriver, VI vet...

Carina Bång skriver i sin blogg om Makt (febr 2011)

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!

Här är länken till hennes blogg, en del av hennes tankeövningar har hjälpt mig mycket

http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekramar! / mt

Nu har du ett stort ansvar, håll Lelas vid liv ;-). Lelas ;Simsonscat har jag sett, min dotter visade
mig. Hon och jag delar kattsjukan. Vi vill ha katt. Till en helt annan sjukdom nu; Jag rasade totalt igår, började redan på eftermiddagen. Men mitt i "kalaset" ramlade min syster in. Hällde ut all alkohol och örfilade mig. Hon hade tagit tjänstledigt en vecka, lämnat man och kids - ja, min syster är en storstadsbo, så hon har kids - för att häcka här med mig. Som jag skrev på en annan tråd; Jag är djävligt lyckligt lottad. Jag är älskad och jag älskar. Och som svar på din fråga Lelas; Jag tror/hoppas att jag har kunnat förmedla till svågern att jag tycker om honom mycket och att han gör så djävla mycket mer än det som krävs. Jag brukar tokkrama honom, han brukar försöka värja sig. Vi är norrlänningar, nästan och här kramas inte karlar. Somnade med syrran i dubbelsängen igår. Kan låta kinky, men det var det verkligen inte. Hon är den människa jag känt längst i mitt liv. Just nu ligger hon i sängen och dräglar, och jag kan inte sova. Det är en del av denna djävla förbannelse. Man somnar, men kan inte sova ut. Nu blev det skitlångt och egocentrerat igen. Vad jag ville säga var; krya på dig och uttnyttja kattassarna!!! Kramar/ en annan R

Om jag står för markservicen och katten för underhållningen så ska hon nog klara även denna förkylning :)

Gulledu. <3

Alltså, katten... han är bara den roligaste jag vet. På vår övervåning har vi inte full takhöjd, och han har kommit på att han kan jaga flugor i taket om jag lyfter upp honom. Och nu var den en fluga som hade vaknat av vårvärmen (!) och surrade omkring i taket här.

Katten sätter sig på golvet och spanar på flugan, och tittar bedjande på mig. Jag lyfter upp honom, så att han sitter på min axel med bakbenen. Och med frambenen fäktar han som en tok längs taket för att fånga flugan...

Jag vet inte vem som tycker att det är roligast, jag eller katten..... :-)

Förresten - apropå katter (Dompa!): ni har väl sätt den här sajten? www.simonscat.com
Där finns saker som jag kan skratta högt åt i timmar. :-)

/H.

Stackars finaste Lelasen!!!
Hoppas du blir frisk och kry fortare än kvickt!!!
Och ta med katten i sängen, kattassar är bästa sällskapet när man är sjuk!!
Hade jag bott närmare hade jag tittat förbi med lite glass och tidningar!!
Kramar!!!
/k

Japp, sjuk it is. Någon sorts influensa. Imorgon blir jag hemma från jobbet.

Men men, det går väl över.

Kram igen!
/H.

Usch då är du sjuk :-( Hoppas du blir frisk fort. I med vitaminer, vatten och mycket vila. KRAM! ;-)

Åh, gulledu, A. :-) Tack.

Det piggade upp lite... mitt i...... influensan. Inatt blir det till att sova i gästsängen så att jag kan svettas, frysa, hosta... utan att störa söta maken. Suck.

Kram, alla!
/H.

Vill bara skicka en stor KRAM! Hoppas du kan förstå hur många du hjälper. Kramar A

Framtidsdrömmar... _VI_ säger att du har rätt. För vi vet.

Kram!
/H.

Det är inte dig det är fel på!!! Det är inte ditt fel!!!
Det du känner är din verklighet, och antagligen närmare sanningen än hans verklighet...
Beslutet om vad du ska göra kommer att mogna, du vet när det är dags för eventuell förändring...
Fortsätt skriv, fortsätt läs, och känn stödet och värmen från oss alla!!!
Stora kramar!!
/k

Varför är man en sån svag person som har så svårt att stå upp för vad man vill. Känner mig som världens vekaste människa. Nu har min sambo varit nykter i 3,5 vecka. Vårt förhållande är i botten för jag känner mig fortfarande knäckt efter sista fyllan. Vet ju att den snart är här igen. Det är bara tyst och tystnaden gör mig tokig. Han vägrar prata om det och gör som han alltid gjort, sopar allt under mattan och tror att allt ska vara glömt. Jag är osäker på om jag överreagerar, ställer för höga krav eller är den elaka kärring som han säger att jag är. Jag har börjat få panik över om jag skulle bli sjuk och dö ifrån mina barn, jag litar inte på att de skulle bli trygga med honom, mina barn är det bästa jag har. Jag är så rädd att barnen ska ta skada av en separation, mer än vad de gör om vi fortsätter trots att det är dåligt. Då har jag ju fortfarande kontroll över de iallafall. Gud hur ska jag göra. Jag vill inte leva i ett kärlekslöst förhållande med en massa sår som börjar att bli svåra att läka. Tar jag mig ur detta ska jag aldrig involvera mig i nåt förhållande igen..... Det är så himla smärtsamt! Varför fick inte jag bli lycklig och känna värme i mitt förhållande utan bara uppleva en ständig kamp. Det kanske är mig det är fel på, vem säger att jag har rätt?

Ja, du, Dompa-vännen - hur orkar vi anhöriga?

Sanningen är att vi inte gör det. Vi orkar inte. Det är det som är hela hemligheten... När vi tror att vi orkar, att vi fixar att vara starka för både oss själva och "våra alkoholister", det är då vi går under. Istället är det när vi vågar vara svaga och erkänna att vi inte orkar som vi lyckas.

Det är helt uppochner, jag vet. Och, tro mig, jag ville verkligen inte vara svag. Jag kämpade väldigt länge för att vara stark för oss båda. Tills jag insåg att det var omöjligt, och lät oss falla. Och vilken styrka det finns i svagheten!

Knäpp, men så ser jag på saken. :-) Det påminner mig förresten om en sak som Nasse säger till Nalle Puh: "Det är ju ingen konst att vara modig om man inte är rädd."

Och du... det ÄR rätt mot ongarna. De kommer att förstå. Du drar inte - tvärtom. Det är nu du väljer dem framför flaskan.

Kram, allihop, ni är värdefulla för mig!
/H.

PS. Skaffa en katt! Det är du värd! Och tänk vad mycket villkorslös kärlek man får av de små liven... Vår kisse är en stor hane, gul och vit - världens finaste! :-)

:-)

Tack själv.

/H.

Så känner jag när jag kliver in här; Hemma. Vilka fina bilder, jag blev mest rörd av de växande plantorna. Ser dem som ett självpoträtt av lillablå? Är du en växande planta? i mina ögon; JA. Älskade också kattbilden. Jag är så svag för katter, jag ska UNNA MIG en katt när jag kommer hem från rehab. Visst är det ett åtagande, men så är också tre barn. Katt får det bli. Växte upp med katter, saknar en katt. Nu har vi en hund, hon är inte dum, men hon är ingen katt? Frun sade att alla barn borde få växa upp med en hund, hon har antagligen rätt. Men jag är en kattkille. Mitt besök på hemmet gick bra. Det kändes gott. Om en vecka får jag checka in... Vill jag ;JA. Är det rätt mot ongarna ; Jag vet inte!!! Planen är att de ska bo hos svågern och svägerskan, och jag vet att de får det bra där. Men har jag "rätt" att lämna?? Att bara dra? Pappa alkis, mamma vinfyllo? Ska jag inte vara där? Ska jag inte ta hand om dem? Mycket, mycket i huvudet just nu. För att inte tala om jobbet. De vill att jag ska komma tillbaka strax, att jag ska leverera. Medans jag är glad över att jag överhuvudtaget lever. Nykter, yep, jag lever nykter just nu och stundtals hatar jag det. För det gör ont!!!/R

jag fotar, massor... ibland är det som om min högre makt pratar till mig genom kameran...
den senaste veckan har jag fått två sådana meddelanden...
eller också så väljer jag bara att tolka sammanträffanden som det passar mig... =)
här kommer en länk till de foton Lilla Blå har lagt upp på sin facebooksida...
kramkram!!
/k

http://www.facebook.com/media/set/?set=a.106772102699554.4109.100001002…

Ska hålla en tumme för dig idag! Hoppas att ni kommer finna varandra, du och hemmet, och att du kan hålla rädslan i handen och inte låta den övertala dig platt hemmet suger... Jag tror det blir bra! Och ja, du är alltid välkommen hit!
Tack för dina värmande ord... Tack!!
Lycka till!!!
Kramar!!!
/k

Tack! Jag har så mycket jag vill säga. Men jag sammanfattar, i ditt fall känns det tryggt att göra det; TACK!!! /R

Trots sömnbristen är jag inte helt borta. Inser att din psyk-kontakt ej finns på "riktigt", fast kanske ändå? mt slår mig som en fantastisk människa. Lelas likså. Hur fan orkar anhöriga?

...för jag känner mig hemma här. Har fått underbar respons på "förändra mitt drickande", men jag är rädd just nu. Som din psykologkontakt trodde/analyserade dig; Just nu är jag barnet Dompa, rädd att inte räcka till på behandlingshemmet. Tänk om mina besvär och behov inte är allvarliga nog? Tänk om jag avskyr dem? Så nu är jag skiträdd och då återvänder jag dit jag känner mig trygg. Där "Dompa" föddes, din tråd, mitt "hemma". Har sovit 20 minuter i natt och allt jag tänker och skriver blir luddigt. Men jag tror att jag är redo. Ändå ska jag inte ens checka in, vi ska bara kolla in hemmet idag. Se om vi passar varandra. Är jag redo? NEJ skricker barnet i mig, FÖRSÖK skriker en trebarnsfar. Ongarna vinner, jag gör ett försök. Tack för att jag får vara här, jag tog dig verkligen på orden när du skrev det. Hoppas din dag blir fin, jag menar det verkligen men orden blir så tomma. Supertack, jättekram /R