Senaste kommentarerna i forumet

Hej alla!
Jag lever med en man som slutade dricka för 17 år sedan (efter ultimatum från mig).
Nyligen har jag fått veta att han sedan minst 2 år tillbaka har ett tablettmissbruk. Jag har flera gånger under denna tid konfronterat honom med att jag uppfattat honom påverkad, oengagerad m m. Han har blånekat. Nu erkände han plötsligt.
Jag känner mig så bottenlöst ledsen. Sorgen över att vårt liv inte varit vad jag trott. Insikten att han alltid älskat ruset mer än mig.
Han vill förstås att vi ska jobba på det här. Tillsammans. Och jag känner mig bara ensam.
Förlåt för ostrukturerat inlägg. Känner mig bara förtvivlad.

Hej Lovisah! Vilken svår situation. Har egentligen inga svar, men tänker att det kanske blir lite lättare om man tänker på beroende som den sjukdom det är (förstår det som att ni upplever det som ett beroende som håller på att ta över mer och mer?).

Om systerdottern hade en annan allvarlig sjukdom och inte tog emot hjälp, vad skulle ni göra då?

Starkt gjort! Det måste ha varit oerhört tufft, både för er och för honom.

Hej @Kameleont! Inte konstigt alls att du känner tvivel & irritation. Vid beroende så är ju just lögner och smygande ett av symptomen, så det är verkligen inte lätt att veta vad som verkligen är sant!

Det är också svårt att styra om uppmärksamheten till oss själva och våra egna behov efter att ha varit på helspänn och försökt få rätsida på alla känslor om att något inte stämmer en längre tid.

Min man har nu varit nykter i drygt två månader, och det är först nu jag börjar uppmärksamma hur stressad jag känner mig hela tiden. Vid enkla uppgifter som att ta hand om disken märker jag att jag försöker göra det snabbt, fast jag inte alls behöver.

Och då lever vi ju inte ens tillsammans just nu.

Har i mina samtal förstått att det är för att min kropp fortfarande försöker skydda mig och inte har hängt med i att mycket har förändrats och det nu går bra att koppla av lite.

Har tyckt att det är väldigt störande eftersom jag är sjukskriven för stress och vill vila för att kunna börja jobba igen.

Men inser samtidigt att det inte är konstigt att det är så här och försöker se medvetenheten som ett steg i rätt riktning.

Så försök ge dig själv tid. Och känna efter vad det är du behöver nu.

Skulle det hjälpa dig om din man lämnar blodprov? Finns det något annat han kan göra för att det ska kännas tryggare för dig? Känner du i sådana fall att du kan prata med honom om det?

Jag tänker att ni fick ett fint samtal sist ni pratade, kanske behöver du fler såna samtal? Kan du berätta för honom vad du brottas med och höra vad som är svårt för honom just nu?

Rom byggdes inte på en dag, saker tar (tyvärr😅) tid🩷

Nu har vi haft intervention/familjemöte med min man. Alla barnen var med (vuxna barn) Barnen och jag hade pratat mycket innan vad vi ville ha sagt och vi ville ha ut av samtalet. Vi hade även läst på mycket innan. Jag hade skrivit ner saker jag ville ha sagt. Det var nervöst men det gick bra, han satt tyst och lyssnade länge och tog in det vi sa. Det enda han inte höll med om det var hur mycket han drack, han tyckte inte alls att det var så mycket som vi sa... Det blev ett lugnt samtal, jag var på väg att bli arg några gånger (det är mycket ilska som ligger lagrat tror jag) men barnen lugnade ner situationen. Summan blev att barnen tog med sig all alkohol som fanns i huset när det åkte och min man var med på det och hjälpte till och ta fram allt. Vi har sagt vad vi vill han ska/bör göra. Det blev väl något slags ultimatum i allt. Han har nu haft sin första nyktra dag på väldigt länge. Han är lågmäld, säger inte så mycket, men hoppas han håller det han har sagt. Han sa dock nej till Beroendeakuten, men skulle ta kontakt med Beroendevården som förmodligen leder till psykolog och han ska även börja gå på AA-möten. Jag tror/hoppas han förstår allvaret med tanke på att hela familjen var med, men man vet aldrig hur alkoholhjärnan fungerar. Jag och barnen ska i morgon gå på vårt första Al-Anon mötet. Någon som har erfarenhet av det?

@Euology min funkar med på jobbet än så länge, men ett riktigt mirakel man ser på honom långa vägar men men.
Det stora problemet med min är ju att han på fullaste allvar tycker jag överdriver, han är alltså i total förnekelse för sig själv.
Tänker att din kanske tycker det med, vi är bara gnälliga o kontrollerande enligt dom!?

Du måste nog tyvärr vänta ut honom 😔

@marte ja det är skönt att veta att man inte är ensam även om det såklart är tragiskt att fler ska behöva ha det såhär. Min man har totalt förnekat för soc och för den samtalskontakt han har att han har något problem. Jag tror att han är livrädd för att stämplas som alkoholist hos myndigheter och då är det ju även svårt att få hjälp..Det är fruktansvärt att inte kunna lita på den person som ska stå en närmast. Man väljer att tro på det de säger och sedan blir man besviken gång på gång…

@Kärringen problemet är att han än så länge är en ”högfungerande” alkoholist som verkligen planerar sitt drickande till tillfällen då ingen annan än vi i familjen kan märka det. Jag hade hoppats att någon utifrån skulle reagera men än så länge har inte det hänt…

@förvirradtjej
Packa din väska och spring! Om ni inte har gemensamt boende, huslån, barn... Spring nu! Det kommer bara bli tuffare med åren att lämna. Du förtjänar ett bra liv med en bra livspartner som kan göra DIG lycklig.

Du kan bara göra vad som känns rätt för dig, så klart, och du ska bara göra vad du vill. När jag läste ditt inlägg var det som att läsa ngt jag själv kunnat skriva för många år sen och till mitt unga jag säger jag: Packa din väska och spring!

Jag tror nog inte att jag hade lyssnat på det rådet då och jag lyssnar ju knappt på det rådet nu heller (när vi har gemensamt boende, huslån och barn). Det är så knasigt hur den logiska och känslomässiga hjärnan inte kan komma överrens...

Dock VET VI från forskningen att man inte kan få någon annan att bli nykter. Det kan de bara själva. Om de vill. @Åsa M uttrycker det så bra i inlägget ovan. Man kan inte älska ngn frisk.

Sedan samtalet för två veckor sedan har min man inte druckit.
I alla fall inte vad jag märkt.
Jag tycker om det jag ser, en lite piggare o fräschare man, men jag börjar också tvivla.
Kan det stämma?
Har han verkligen inte druckit?
Kommer det hålla i sig, nykterheten?

Jag är mest bara less o irriterad på honom. Oavsett nykter eller ej. Bara less. Känns orättvist nu när han gör något rätt.

Tvivlet gör att jag letar tomma burkar igen. Eller jag har eg inte slutat hålla räkningen helt någon gång. Vet de vanliga 'gömmorna' o där är just nu tomt o orört sas.

Med vår något veka samtalshistoria, har jag ju inte frågat honom heller.
Bör väl göra det...

Blir misstänksam på om det går så bra som det verkar. Särskilt när jag scrollar runt bland trådarna här. Inser hur vanligt det är med återfall o smusslande. Bra att inte vara för blåögd, samtidigt som jag vill ge honom kredd för vad han ändå gör här o nu.
Om det stämmer vill säga!
Fast jag tror det.

Suck, dessa tankar o tvivel!
Tröttsamt o dränerande.
Och ändå är ju läget försiktig optimistiskt just nu.

Hoppas jag...

Man ska också komma ihåg att även om alkoholen är en förtjusande älskarinna för dem så behöver de mänsklig kontakt, och det är där vi anhöriga kommer in och blir övertygade om att vi kan göra dem friska med vår kärlek. Tyvärr kan vi inte det. De MÅSTE vilja bli friska själva. Man kan inte älska någon frisk. Det är den bistra sanningen, tyvärr.

@förvirradtjej
Samma här - det fanns bland flera i släkten.
Känner igen mig i det med den intensiva förälskelsen och hur man bands ihop.
Vet att en vän till mig reagerade o tyckte att det var olikt mig.

Även i mitt fall var det avslut o fina återföreningar.

Missförstå mig rätt men ibland tänker jag att missbrukare har många gemensamma drag, våra berättelser är unika men ändå inte..

@marte vill också tillägga att min även har beroende i släkten, eller iallafall väldigt hög konsumtion…

@marte tack fina du. Ni är många som levt med detta så många år än jag har. Jag har inte ens fyllt 30, jag vet att jag har en chans att hitta ett annat liv. Jag tror att det blivit ett ordentligt traumabond till den här människan. Det har varit intensiv förälskelse mellan alla gånger det stormat för oss (när vi gjort slut pga alkohol) för att bara några dagar senare lösa allt. Jag tycker synd om honom då han knappt har någon annan än mig, det är mest ytliga vänner utöver mig som han ser då och då. Jag VILL ju leva med honom och har så många gånger ifrågasatt mig själv om jag överdriver med drickandet, men bara som i fredags som jag skrev om ovan, visade mig att han bara fortsätter likadant. Jag hade så gärna velat att han kunde dricka 2 glas vin och nöja sig, men det verkar vara ruset han vill åt…

@Självomhändertagande tack snälla för svar. Det betyder massor.
Jag är ledsen att det tog så många år av ditt liv, men skönt att du får må bra idag.
Jag förstår vad du menar och håller med dig. Jag har bara haft så svårt att inse att han kanske inte kommer ändra sig.
Min terapeut menar att han kommer inte ändra sig så länge jag är kvar. Kanske inte ens när jag helt lämnat. Det kanske dröjer 20 år. Jag har verkligen bara velat att förändringen ska hända med mig.

@Sårad... tack fina du för stödet.
Jag förstår dig verkligen.
Han har gjort sig av med mig också när jag satt för mycket krav. Sen har han alltid ångrat sig efter några dagar och kommit krypandes tillbaka…

@bella70 tack för stödet. Ja, jag försöker mentalt ta mig längre och längre ifrån honom för att ta det sista klivet…
Hur många gånger jag än påpekar drickandet så fortsätter det på samma sätt. Han är ju uppenbarligen inte kapabel till annat..

@Åsa M tack fina du. När man levt i det så länge så känns det som jag ibland inte vet vad som är rätt och fel. Att jag kanske överdriver osv. Han vill gärna gaslighta mig. Nu i fredags till exempel så visste han att jag var några vänner på middag och att vi skulle mötas upp efteråt.
När jag kollade min mobil hade han skickat 6 sms med ganska aggressiv ton, hur jag verkade spela spel för att jag inte svarade. Att han skulle göra likadant tillbaka osv. Det hade gått en timme…
Jag ringde upp och blev arg på honom, han ifrågasatte HUR jag bara kunde försöka få honom orolig och undrande på det sättet, som att jag hade gjort det med mening. Han var väldigt full, och hade suttit på pubar själv hela kvällen, och gjorde fortfarande när jag ringde. Klassiskt fylle-dravvel. Sen vräkte han ur sig några fler respektlösa kommentarer och då ville jag inte ens möta upp honom.
Dagen efter, igår, så konfronterade jag honom och sa att det här är inte okej. Ska jag inte kunna ha en kväll borta utan att du sitter nånstans o blir asfull o beter dig illa?

Nä, men då var det jag som hade förstört allt. Det var mitt fel för att jag inte svarade honom på en timme. Han hade inte gjort något fel och det var bara ett missförstånd.
Jag blir TOKIG! Jag kokade av ilska igår, idag är jag bara ledsen och önskar att jag bara kunna blunda och fortsätta leva vårt vanliga liv, lösa allt…

@Åsa M 🙏

Hej.
Jag har inte den erfarenhet som ni har, nämligen att vara förälder till barn, som har barn.
Dock har jag fått kunskap i hur beroende fungerar efter att ha haft ett förhållande med en alkoholist, ja, det slutade ju inte bra.

Att ha ett beroende innebär psykisk ohälsa, det jag undrar är att finns det något som gjort att hon börjat dricka?

Då jag var som mest desperat efter frågor och lösningar, "hittade" jag en nykter alkoholist som sade till mig att vad du än gör så hjälp inte honom med pengar. Kanske något för er att tänka på? Denna person lever idag ett nyktert liv. Ett liv i beroende innebär att bli så att säga mästare på att ljuga, och då anhöriga kommer på en så börjar man smyga med sitt drickande för att undvika konfrontationer. Detta blir jobbigt för både beroende och anhöriga, som beroende märker man att man "måste" smyga och som anhörig märker man att den man håller kär ljuger för en.

Då jag hade kontakt med en nykter alkoholist då jag själv kämpade med en partner som kämpade med sin alkoholism sade den att det lönar sig inte att säga att säga till någon hur den måste/bör göra, beroende fungerar inte så. Att vilja ändra sin situation måste komma inifrån. Det tips jag fick då var att försöka vara förstående, läsa om beroende/alkoholism och försöka få in nyktra tillfällen i umgänget. Att få med dottern på nyktra tillfällen, hur skulle det vara? Kanske något från t ex barndomen att ta upp? Vad det nu kan vara.

Då det gäller mannens elaka ord, så har jag också varit sådan. Det måste jag säga, det skäms jag för nu, men vad som är annat nu är att jag har fått kunskap i hur beroende och alkoholism fungerar. Det är ett helvete att ta sig ur.

Kramar från mig.
Skriv gärna igen.

Var inte rädd för att ta den hjälp som finns. När mitt ex ballade ur totalt fick jag rådet här att prata med hans chef. Det verkar ha brutit den negativa spiralen men han fick betala ett högt pris. Företagshälsovården, sjukskrivning, inläggning på sjukhus, blev av med sitt chefsjobb, misslyckades med arbetsträning, omplacerad...
Tveka inte att berätta för dolk runt omkring som både kan och orkar hjälpa till. Detta klarar man inte själv. Jag valde att inte ha kontakt med honom efter detta för jag var helt dränerad. Han skickade en ursäkt efter ett par år. Alltid nåt.

@Euology Båda barnen är i tonåren och kan ju på det sättet "klara sig själva" rätt mycket vilket ändå är en tröst för mig även om jag är jätteorolig för hur deras boende hos pappa skulle se ut. Förstår från din andra tråd att dina barn är mindre och det måste kännas fruktansvärt.

Soc gjorde aldrig ngn utredning utan bara de där första samtalen då vi ändå har det rätt "lugnt" här hemma. Men för min del handlar det inte om hur mycket det dricks eller hur mycket våld som ev. kommer utan jag vill inte leva i den där totala ovissheten och oroligheten med hur dagarna ska se ut. Och jag vill inte att mina barn ska behöva det heller.

Jag skulle vilja bo kvar i huset men är inte säker på att jag klarar det ekonomiskt. Känns tufft och surt.

@Euology Ja, tänk att det är så många som lever så här och så tror man att man är ensam. Hemskt att höra din historia och din oro men också stödjande.
Min man säger att han vill sluta och att han varit nykter nästan en månad men jag är inte så säker på att jag tror honom. Detta sa han även mellan jan-mar till mig medan han berättade om alla sina återfall till sin terapeut (som sen gjorde orosanmälan)... Varför ska jag tro honom den här gången? Jag vill ju men min logiska del av hjärnan skriker nej.

@marte min man har också smygdruckit och hela tiden förnekat att det finns ett problem. Jag märker dock direkt om han har druckit, på sättet han beter sig/pratar. Jag har tänkt att jag måste stå ut i några år för att barnen ska bli äldre innan jag lämnar men allt eskalerade i somras och vår äldsta märkte och blev negativt påverkad av situationen.

Har ni fått någon hjälp av socialtjänsten? Hur tänker du och din man göra med barnens boende? Har ni små eller lite äldre barn?

Styrkekram till dig! Jag tycker du är jättemodig som har tagit beslutet att lämna!

Men du behöver inte få det så!! Och din man har inte ställt till lika mycket tror jag 🤗

Och jag stannade för länge - samtalsstöd är nog bra oavsett - men alla blir ju inte utmattade!