Senaste kommentarerna i forumet

Hej

Ja alltså att sätta gränser.
Tex mitt ex kunde vara otrevlig tom när han var bakis. Är det då fel att ställa krav att ses nyktert, och inte ens dagen efter personen druckit?

@Wind
Förstår inte riktigt i vilken kontext?
Som anhörig var jag tydlig med att jag inte är intresserad av ett liv med alkohol och han sa ganska tidigt att han hade problem med alkohol.
Sen: vad jag sa och vad jag gjorde med tiden blev det ju en skillnad mellan.
Jag accepterade mer och mer och mer.
I handling. Jag sa aldrig att det var ok för mig men jag tillät det i handling.

Hur många av er tycker det är ok att träffa sin man/ kvinna dagen efter de druckit? Trots det ofta är sårbart med alkohol i er relation

Jag vet inte hur det fungerar med orosanmälan, hoppas du får bra svar. Jag vill bara säga att du gör helt rätt i att lämna och fokusera på ditt eget mående. Ta hand om dig!

Fint att du hittat hit och kan läsa och skriva av dig på forumet. Du har absolut inte gjort något fel. Helt klart fel att dricka öl några timmar innan man ska sätta sig i en bil, och om du inte sagt något hade han kanske druckit mer.. Känner igen beteendet när den som har problem försöker lägga över ansvar och skuld på oss istället för att erkänna att den gör fel. Tror det kallas gaslightning. Min ex man gjorde det hela tiden, ljuger och får mig att känna mig dum och att det är mitt fel att saker sker. Man blir osäker och tappar självkänslan.
Som du skriver verkar han i grunden vara en bra kille som bryr sig och sin familj men har hamnat i ett missbruk. Jag tror inte det går att ha en sund relation med en person som missbrukar, speciellt inte med barn i hushållet. Missbruk brukar också eskalera över tid om inte något händer.
Ta hand om dig och fortsätt gärna skriva ❤️

Träffade en man förra hösten som sedan visade sig vara alkoholist och spelberoende och en stor lögnare. Han lyckades dock dölja det länge då vi är särbos och han har skött sitt jobb. Men till slut så började saker komma fram, Han förlorade sitt körkort då hans läkare skickade in hans ctd prover till transportstyrelsen så det här har varit ett problem under en lång tid vilket jag inte visste. Han ljög också om sin ekonomi tills det inte höll längre då han fick löneutmätning. Han hade dragit på sig skulder på nästan 1 miljon på grund av sitt spelande, hade inte betalat hyran så han stod också inför ett vräkningshot. Jag älskar denna man då han är helt fantastisk när han är nykter. Så när han bönade och bad om att jag inte skulle lämna honom och han lovade att ta hjälp så valde jag att stanna kvar. Jag hjälpte honom att göra en budget, ta kontakt med kommunens ekonomirådgivning och ansökan om skuldsanering. Det var då lugnt ett tag men nu har det spårat ur och han dricker även vardagskvällar när han sedan ska gå och jobba morgonen efter. Jag vet också nu att hans arbetsgivare har ställt upp för honom flera gånger och han har fått gå till Företagshälsan för sina problem. Han ska även blåsa i en alkoholmätare varje morgon då han kommer på jobbet så nu är jag orolig att han snart förlorar sitt jobb. Jag känner nu att jag inte orkar mer utan måste avsluta detta destruktiva förhållande hur ont det än gör för jag kan inte göra mer och mitt mående blir sämre och sämre. Jag bryr mig dock om honom och vill honom inget ont. Men han behöver hjälp han har sagt så många gånger att han ska söka hjälp men gör det inte. Nu funderar jag på att skicka in en orosanmälan till socialtjänsten men vet inte om jag gör rätt eller fel då. Kanske dom tar kontakt med hans arbetsgivare, han kanske får sparken och jag får skulden för det.Någon här i forumet som har gjort det tidigare?
Tacksam för svar.

@Peach
Jag blir så illa berörd, så ska inte du och dina barn ha det.
Du gjorde ju precis vad en ansvarsfull förälder gör, ser till att dina barn är trygga och åker med nyktra förare.
Han mår säkert inte bra men han är vuxen, det är du med men era barn är i behov av vuxna.
Du är den enda verkar det som.
Jag känner verkligen med dig, det gör ont att läsa om hur du och dina barn har det.
Fint att du hittat hit och jag hoppas du fortsätter skriva här. Det är ett jättefint stöd och du kan ventilera allt du bär inom dig om du vill ❤️
Varje kommun är skyldiga att erbjuda stöd till anhöriga, lite beroende på vad du känner att du behöver nu.
Styrkekram, du är inte ensam.

Varmt välkommen hit till Alkoholhjälpen @Peach!
Det är berörande att läsa hur du har det och hur din sambos dagliga drickande och de här händelserna påverkar dig. Du skriver att du inte mår bra, att du får ta ett stort ansvar för familjen och att din tillit till din sambo börjar försvinna. Det låter väldigt ensamt för dig när din mamma och andra som står dig nära inte visar förståelse för hur du har det. Så modigt att du öppnar upp dig och berättar om din situation här!

Du har tankar kring händelsen när din sambons kompis skulle sova över. Det är förståeligt att du har svårt att lita på dina sambo efter allt som har hänt och att detta skapade stor oro och starka känslor hos dig.

Du skriver också om funderingar om att lämna din sambo och att de tankarna skapar oro om vad så då skulle hända med barnen. En idé kan vara att ta kontakt med socialtjänsten i din kommun och rådfråga kring din och barnens situation. Om en vill så går det att ringa anonym och ställa frågor och få information. Vad tänker om du här?

Du vet såklart vad som blir bäst för dig och dina barn och oavsett vad som blir nästa steg så kan ta tid att komma fram till det beslutet. Så bra att du skriver här och ger andra möjlighet att ge dig stöd. Här finns det många anhöriga som kan känna igen sig i de känslor och tankar du bär på.

Vad kan du göra för att ta hand dom dig och dina barn?

Känner nu nån timme senare att jag hade velat beskriva händelsen, för att ni ska förstå hur mitt förtroende för han minskar gång på gång.

För ca en månad sen sa han att efter ett visst datum hade han bestämt att han skulle vara nykter ett tag, typ året ut. Jag sa inte så mycket, tänkte att jag tror det när jag ser det. Han höll det ändå inte en enda dag.

Händelsen jag nu berättar hände kanske 2v efter utlovat datum. En fredagkväll skulle han utföra sin hobby med sina vänner i en lokal dom hyr. Han skrev gulliga meddelanden med hjärtan att det inte blir så sent, att han kommer hem i tid och att han tar tvätten på lördagsmorgon.

Lördagen var fullbokad, tvättid kl 7 på morgonen, min mamma skulle komma och fira hans födelsedag som varit. Samt att han hade kontaktat en förälder till vårt yngsta barns kompis för en lekträff hemma hos oss kl 13. Detta skulle bli första gången kompisen skulle komma och jag vet inte ens vilka föräldrarna är. Det var dessutom ett bombnedslag hemma så full städning behövdes för att ens kunna släppa in en människa i hemmet.

Lördagsmorgon kom och min son kom över på morgonen och undrade var pappa var. Jag tog för givet att han sov på soffan men då sa sonen att han letat i alla rum och han är inte hemma. Jag kollar på klockan, 7.30, det var den tvättiden. Kollar om han skrivit nåt, nej. Ringer och han svarar; han är kvar i lokalen, skulle ta första buss och komma strax, det blev senare än tänkt. Jag la bara på. Blev stressad över dagen. Gav han en timme, ringde igen och han svarade direkt. Japp, han hade somnat om, kommer med säkerhet med nästa buss, börjar kolla buss. Jag gav han en handlingslista som han skulle fixa på hemvägen.

Han är även oerhört oförtjust i att man ringer mycket generellt. Man ska bara lita på varandra tycker han. Att alla gör det dom ska, man ska inte störa. Därför gav jag han 2h nu. Kl är ca 11.30. Tänkte att nu borde han vara nära. Men nu svarade han inte, jag ringer igen.. och igen.. 24ggr sammanlagt. Han svarar inte. Nu funderade jag om han åkt hem och glömt telefonen, men inser att han behöver mobilen för bussbiljett så den borde han hämtat isf.

Barnen märker att jag är orolig, var är pappa? Dom tjatar efter han. Jag säger att jag inte vet bara. Vad gör jag nu? Hur avbokar jag med föräldern som jag inte ens har namn på? Hamnar i en oerhörd jobbig sits, hemmet fortfarande ett kaos.

Jag börjar på riktigt bli orolig att det hänt han nåt. Vi har sett död genom åren. Han har inte bästa hjärtat osv.

Jag börjar forska i vem han var med igår, ringa runt. Får tag i en kille som sa att han åkte kring 00 och alla drog då förutom min sambo och han försökte få med han men han skulle "bara städa upp efter alla". Killen jag pratar med har nyckel till lokalen, så jag frågar om jag får låna den. Packa med barnen i bilen, dom märker att jag är orolig, jag pratar knappt. Väl framme hos killen säger jag att det känns olustigt att gå in i lokalen med barnen om det faktiskt har hänt han något. Han erbjuder att följa med. Han frågar under bilresan om det har hänt nåt mellan oss igår el liknande, om han har nån anledning till att vilja stanna där. Jag visade hans gulliga meddelande och sa som det var att allt var vanligt och att vi hade massa planer idag och gäster kommer om en timme. Jag sa även att jag litar på han till 100% att han tar den där lekträffen på fullt allvar och att han aldrig skulle missa det osv. Det var så pass osannolikt att han skulle missa det så han styrt upp det att jag var helt säker på att det har hänt nåt. Jag hinner tänka katastroftankar, fundera hur jag ska meddela hans bror osv..

Väl framme går killen ner och jag väntar i bilen. Någon minut senare ringer min sambo upp, han låg alltså och sov i lokalen, med 50 missade samtal. Jag går in, killen går ut till barnen.

Jag skrikgråter i lättnad av att han lever, hyperventilerar och berättade hur orolig jag varit. Han bara tittar på mig som att jag är en idiot och tycker att jag har ett mycket konstigt beteende och säger hur konstig jag är.

Jag har inte kraft att bli arg fast jag är fly förbannad. Jag bara gråter. Mamma ringer, hon är framme hos oss och undrar var vi är. Jag gråter ut hela historien och hon är mest bara "ojdå" och säger samma som jag skrev i inlägget ovan.

Han stinker i bilen. Barnen är glada. Jag är gråtig. Killen är obekväm, vi kör hem han och åker sen hem.

Min mamma låtsas som ingenting, sambo går och duschar och sen kommer lekträffsfamiljen några minuter senare.

Han firas, dagen fortsätter som vanligt och jag har bara varit förstörd sen dess. Vi har pratat lite. Jag sa att han kan åka och bo där i lokalen i veckan men på nåt sätt lyckades han prata bort allt och nu när det gått en vecka har jag varit helt tom och obekväm varje gång han dricker.

Anledningen till att jag skriver överhuvudtaget idag är för att igår gjorde jag nåt som jag inte var stolt över. Men jag skriver det ändå:

Sambo kommer hem sent med en kompis som ska sova på vår soffa. Sambo ska köra han till flyget kl 6. Min son ska följa med för att sen köras till skolan. Jag kan inte sova, jag hör hur dom sitter uppe och pratar och knäcker öl efter öl. Jag ligger i 2h och kokar över detta, kanske som kvarliggande känslor från förra helgen. Jag går upp och skämmer ut han inför hans vän: "helt seriöst, sluta drick! Om 5h ska mitt barn åka bil med dig. Ta ansvar, drick vatten! Det är fan inte okej, du är som en alis"

Jag är inte stolt över detta, men samtidigt skäms jag inte? Tänkte att om han nu har minst 2 kompisar som vet om att det är problem med alkohol så kanske han.. Jag vet inte, han kanske kan prata med dom med sina problem? Jag vet inte vad jag hoppas på eg. Jag vill bara inte vara så själv i det här mer. I varje händelse som sker så blir jag mer och mer påverkad av det.

Han hade bara druckit 2 öl. Men jag litar inte på han när det kommer till alkohol längre. Han kom in i sovrummet sen och sa att hans vän aldrig mer kommer vilja komma hit och att jag lägger mitt dåliga mående på han. Att jag mår dåligt och lägger mina känslor på han. Att det är mig det är fel på och att jag har skämt ut han totalt nu. Jag sa ingenting. Jag vet att han kommer vara arg som ett bi när han kommer hem sen idag.

Jag har inte kraft att säga det som behövs. Han kommer ändå inte förstå.

Jag vet inte var jag ska börja riktigt, detta kommer säkert bli långt.

Har läst så mycket här från andra och jag känner verkligen igen mig i så många många historier här.

Min sambo och jag har varit tm i 10+ år. Vi har 2 små barn tillsammans.
Tidigare har han missbrukat cannabis i många år, säkert i 20 år. Det var vårat största problem så länge. Innan barn var jag inte lika brydd i hur han höll på men när barnen kom förändrades min världsbild och vad för miljö man vill skapa för barnen runt om sig. Det tog kanske 2 år av tjat, ultimatum och många bråk för att han skulle tillslut förstå mig. Han hade alltid bortförklaringar, utlåtande om att "det är naturligt", bättre än alkohol bla bla. Det var oändliga utlägg.

Jag anpassade mig hela tiden efter hans missbruk, skyddade barnen, kompromissade! Först försökte jag få han att sluta röka hemma på balkongen, samt sluta när barnen var vakna. Han kunde hålla det ett tag, men en dag kom han hem en fredag när vi alla skulle äta middag. Jag såg direkt att han hade rökt och frågade på engelska så inte barnen skulle förstå "you have smoked?!" Och hans svar bara "jag har varit så duktig nu, det är ju fredag!"

Men där hände iaf förändringen: vår äldsta son sa vid matbordet: "pappa varför har du så röda ögon?"
Jag blev själv så förstörd för jag har sagt oändligt många ggr att barnen kommer märka en vacker dag, och där kom dagen..

När barnen somnat behövde jag lämna hemmet en stund, för jag höll på brinna av inombords. När jag kom tillbaka låg han och tokgrät på soffan, som han aldrig gjort förr. Kanske då förstod han äntligen.

Med det sagt så rökte han aldrig mer hemma, jag förbjöd det och han ville själv "aldrig mer röka". Det här är snart ett år sen.

Under alla dessa år av missbruk har han alltså växlat mellan cannabis och alkohol, men nu då?

Han dricker varje dag. Exakt varje dag. Det behöver inte vara mycket, 3 öl i genomsnitt. Men ändå.

Min sambo är mycket omtyckt person. Han har talets förmåga och är den "bästa" på jobbet och den roligaste personen enligt många. Han ses även som en sån bra förälder utåt sett då han jobbar mindre för att barnen ska ha kortare dagar osv.

I alla prat vi haft är han väldigt insiktsfull, respektfull och lovar guld och gröna skogar. Jag känner mig så oerhört dum som ständigt ständigt tror på orden och på förändring.

Han ljuger inte eller döljer sitt drickande som jag förstått många gör. Han gör det helt öppet och barnen är vana av att se pappa med en öl i handen. "Nu gör han iaf nåt som är lagligt". Men är det bättre? Det är samma grundproblematik som ligger bakom beteendet. Han går på antidepressiva och han säger att det hjälper mycket sen han börjat med det för några år sedan. Jag kan bara inte förstå hur man kan behöva dricka jämt om man nu mår bra.

Jag däremot mår inte bra. Jag tar sånt stort ansvar för att familjen ska fungera. Får sällan sovmorgon och litar mindre och mindre på han helt enkelt. Jag hade kunnat skriva hur långt som helst.

Senaste veckorna däremot märker jag att jag faller in mer i skyddandet i hans missbruk. Jag har börjat ljuga, eller "underdriva" till mina vänner som jag alltid berättar allting till om min situation. Jag tror det är för att jag skäms. Det han gjorde förra helgen (hade gärna berättat om händelsen, men det blir för långt) pga sitt missbruk är fortfarande traumatiskt i mig att jag vågar inte berätta det för dom, då gör jag det mer verkligt och jag vet att dom bara kommer skrika att nu är det nog, nu lämnar du! (Dom säger det ofta nog ändå, men lite mer ödmjukt i en förstående dialog)

Min mamma vet också vad som hände och hon, och resten av min familj tar alltid hans parti och dom älskar han så mycket. "Säg åt han att han måste lova att aldrig mer göra så igen". Tack mamma, har prövat det i 10 år. Jag orkar inte ens prata med min familj, dom är inte förstående.

Mina kompisar har inte barn. Dom är kloka och förstående, men samtidigt inte lika förstående i barnsituationen.

Ska jag lämna dom till han varannan vecka?? Och inte se dom hälften av deras liv?? Sätter punkt där för jag börjar bara gråta nu.

@Kameleont
🙏 åh kära du. Tack så jättemycket.
Skrattar lite för du är så blygsam och säger att du inte är en superatlet, när jag läser allt du gjort så tycker jag verkligen att du är det.
Nu känns det lite "heligare" att starta med jogging när jag fått så bra råd, vad roligt det hade varit att kunna träna tillsammans ibland 🥰.
Tack igen och jag lovar att berätta hur det går 🩷❤️💚, supertydlig och bra, inte alls rörigt!
Kram och god natt!

@Snödroppen
Har inte glömt bort din längtan att jogga - underbart att få inspirera!
😘
Vill bara säga först att jag är ingen superatlet. Jag springer för min långsiktiga fysiska hälsa o mitt psykiska välmående här o nu.
Har sprungit några halvmaraton i fjällmiljö tidigare år, men inte brytt mig om tiden så mycket. Naturen var målet! Är ändå superpeppande med alla glada som deltar o gemenskapen väl i mål. Annars blir jag eg övertaggad av lopp o har svårt att ta det lugnt, pressar mig för hårt av ren envishet o 'vara duktig'.
Det fina med löpningen är att komma ut i naturen, röra kroppen i varierande terräng o miljö. Få upp lite flås o svettas.
Blev en lång inledning... 😅

Nu till tipsen:
* Bra start att skaffa skor (bra skor!) o kläder som passar för löpning o som du tycker om. Bonus om de är snygga, för alltid kul att känna sig fin.
* Börja lugnt o bygg upp din ork o flås över tid. Om det är lite motigt så tänk dig att du ska ta en promenad men sen springer du några kortare sträckor där det känns bra. Sen gå igen. Kommer kännas mer o mer naturligt med tiden o du kan öka löpsträckorna.
* Vanligaste misstaget (jag med) är nog att börja för hårt o är lätt då att överanstränga ovana muskler o senor.
* För mig är det ofta motigt att komma iväg. Innan steget ut ur dörren. Tar ändå på mig löparkläderna o går ut, 'lurar mig' med att jag går bara en liten sväng idag om jag är trött. När jag sen kommit iväg o väl ute i skogen så vill jag nästan alltid bra fortsätta - magiskt!
* Börjar oftast med att gå första km, bra med uppvärmning o sen skönt för kroppen att varva ned på samma vis i slutet av turen. Är det mycket backar går jag oftast uppför men det beror alldeles på hur hårt man vill träna o öka konditionen.
Med tanke på din utbrändhet är det viktigt att inte pressa kroppen för hårt.
* Har en app som ger mig sträckan (o tiden om man vill) samt en karta som jag tycker är kul att se i efterhand. Särskilt då jag ibland tar stigar på måfå. Bra för att skapa o hitta tillbaka till nya rundor o kombinationer.
* Om det känns lite enformigt eller ensamt har jag någon podd i örat att lyssna på eller ringer upp en vän. Då glömmer man vad man gör o tiden o kilometrarna rinner iväg under fötterna.
* Googla på lite bra stretchövningar. Är skönt efteråt tycker jag.
Och lägg gärna till några styrkeövningar för löpare. Bål, rygg o rumpa är viktiga muskler.
* Glöm sen inte belöningen efteråt...
En extra kopp te o macka!
Extra gott om man varit ut på morgonen, vilket jag föredrar.

Detta blev lite rörigt kanske men hoppas du får ut något av det.
Ta till dig av det som passar dig.
Lycka till o berätta gärna hur det går!
🙏💪🤗
Kram

@Kameleont
Åh kära du, sitter och småler när jag läser om hur du svär tyst och pekar finger bakom dörren.
Kanske är skrika och kräva inte alltid det bästa, man blir så duktig av att känna av situationen.
Jag tror man skriker och sätter foten när man börjar få den känslan av att man struntar i konsekvenserna man orkar bara inte fortsätta som det är mer.
Har funderat över om du har joggingtips för en som aldrig joggat men gärna vill komma igång?⭐️💚
Var rädd om dig och stor kram 🤗

@Självomhändertagande
Underbart, skulle vilja höra dina dikter under ekträdet 💃🍀
Tack detsamma kära forumvän.

Hej @Såjävlatrött och @högkänslig! Jag ser att ni vill ha kontakt med varandra utanför forumet, fint att ni har hittat varandra här. För att få kontakt kan ni skicka meddelande till oss rådgivare i frågelådan med era mailadresser, så förmedlar vi dem till er. Ni hittar till frågelådan här: https://alkoholhjalpen.se/fraga

@Såjävlatrött Jag vill också bara meddela att jag tog bort ditt inlägg där du skrivit ut din mailadress eftersom vi värnar mycket om anonymiteten här på forumet. Det här är ett helt öppet forumet och även om det är en anonym mailadress så kan det finnas en risk att du blir igenkänd. Hoppas det känns okej!

@Kameleont man gör så gott man kan i sitt elände. Tyvärr var jag inte så återhållsam i mitt missnöje men dock konflikträdd så mycket silence treatment från min sida. Vilket skapar en distans i relationen när man inte kan samtala om viktiga saker och hur man känner. Tappade också respekten för mannen under resans gång och intimiteten försvann helt. Till slut inget kvar.
Verkar som att han då har lite insikt i sitt beteende men inte är helt redo att ta hjälp. Min man är lika går iväg om samtalet blir för obehagligt för honom. Tror de vet men inte riktigt är redo att ta tag i det just nu,

Mannen har påbörjat en allmän hälsokoll på sitt arbete.
Nu har företagshälan Skickat honom vidare till vc, då blodtrycket var högt. Det var ingen nyhet, vi vet båda att han ligger för högt sen ett tag. Han brukar antyda stress som orsak, bla bla bla..
Jag vet ju varför han fått högt blodtryck men grubblat de senaste dagarna hur mycket insikt han själv har i att alkoholkonsumtionen är främsta orsaken.
Som vanligt svårt att få ur mig något högt. Allt pågår inom mig.
Kan i mitt huvud upprepa 'säg det, säg det, säg det..! ' osv utan att våga säga det jag tänker högt i samtal m honom.
Vad är jag egentligen rädd för?!
Varför är det så svårt?!
Som jag sagt tidigare är det ingen risk för våldsamheter o även om han kan ha humör så är det rätt lamt numera.
Är jag så konflikträdd verkligen?

Ikväll lyckades jag tvinga ur mig några ord om alkoholen!
Frågade om han förstår att det är all öl han dricker som orsakat det höga blodtrycket.
En liten mening - så svår att säga.
Helt lugnt svarar han:
Ja, det vet jag.
Jag blev paff. Hade nog förväntat mig förnekelse o försvar. Och jag trodde han skulle bli arg eller irriterad på något vis.
'Då är det nog det du ska be om hjälp med - va?' fortsatte jag.
Sen lämnade han rummet med en ursäktande gest o samtalet var slut.
Snopet men också skönt.

Eg vill jag ju sätta ned foten så det bara smäller om det o kräva än det ena efter det andra av honom. Skrika. Men jag gör inte det.
Men ett litet steg i rätt riktning för mig. Sa något iaf.

Han har druckit mycket de senaste veckorna. Ohälsosamt mycket.
Men sköter sig o jobbet i vanlig ordning.
Kan önska ibland att något drastiskt ska hända, akut sjukdom, tvinga fram en förändring.
Hemskt.

Vi har eg haft det rätt bra mellan oss nu (så bra det nu blir i en förnekelse) Utan att gå in på detaljer men samlivet o så... 😇
Är en viktig del men jag har reflekterat över att den delen, sex, har blivit än viktigare för oss, då det är den 'kanal' som vi får närhet o ömhet. För jag saknar ju honom o där är det som vanligt sas.
Gissar att han också upplever ett avståndstagande från mitt håll. Visar ju ingen ömhet mot honom när han är onykter.
När avståndet mellan oss växer med alkoholen så kan jag ändå få en stunds kontakt fysiskt.
Men det gör mig sorgsen att inse bristen i ömhet o kontakt i övrigt.
Den finns, inte helt torka, men känslomässigt är det ju mycket att önska. Han är avtrubbad o mer självisk sen han började dricka.

Har börjat svära o kalla honom fula saker i mitt inre när jag blir irriterad eller less på allt.
Alltså bara för mig själv.
Har gett honom fingret på andra sidan dörren också. Ha!
Sjukt? Barnsligt?
Tragikomiskt kanske.
Skäms lite men tänker att om det är det värsta jag gör så bjuder jag på det 😋 Ett litet sätt att pysa ut mitt missnöje.
(Intellektuellt förstår jag ju att jag förtryckter en massa känslor o att det inte är så sunt).
Orkar inte mer än så just nu helt enkelt.

Godnatt alla fina här!

@högkänslig kan man skicka privata meddelanden på den här sidan? Kan isåfall skicka min epost

@högkänslig jag har dolt för både vänner och familj hur situationen varit så från i våras har jag berättat för närmsta familjen och för närmsta vännerna nu så det är ett stort steg och jag har fått väldigt mycket stöd och bekräftelse på att det är helt rätt att lämna. Tidigare har jag tagit på mig mycket och trott att jag överdriver osv så det är väldigt värdefullt att kunna berätta för någon som kan säga att det där är inte ok. Det är inte ok att dricka med barnen, gå till puben innan man hämtar på förskolan osv. Saker som blir normaliserat när man lever i en relation med missbruk, gränserna suddats ut. Jag har inte pratat med professionellt samtalsstöd men funderar på att göra det efter jag flyttat. Känner nu att jag är lite avstängd och fokus på praktiska saker kring flytten, kan vara att känslor tryggs undan. Men samtidigt är jag glad och ser fram emot mitt nya liv så hoppas det håller i sig. Vet dina närmaste hur du har det?

@kristoffer nej jag tar inte illa upp. Förstår hur du menar. I mitt huvud handlade det inte om eventuell ärftlighet utan jag tycker att det beskriver hur min hälft beter sig just nu och ger mig en känsla av förståelse för hur någon kan bete sig så ur karaktär.

@LetLive det låter verkligen tufft, att din sambo skuldbelägger dig och ger dig ansvaret för beslut hon själv fattar. Du kan lita på din känsla av att du inte är orimlig och att du gör rätt som inte tar över ansvaret utan istället kommunicerar hur situationen blir för dig. Du beskriver att din sambo hade ångest och mådde dåligt när ni hade samtalet. Tror du att det finns något tillfälle där hon mår bättre där du skulle kunna ta upp frågan igen, där det finns bättre förutsättningar för att få till ett bra samtal?

Du ger fina tips @brödsmulan, det är också vår erfarenhet att det är viktigt att få stöd och perspektiv utifrån. Tänkte bara ge lite bakgrund till när det gäller missbrukar-/beroendepersonlighet, hoppas det är okej. Det allra mesta som finns skrivet (även allt i den länken du skickade) utgår från samma teori, som utvecklats av Craig Nakken. Teorin lanserades 1988 och bygger på intervjusvar från människor som behandlats inom 12-stegsverksamhet. Resultaten har inte kunnat bekräftas i någon senare forskning. Det enda personlighetsdrag som har ärftlighet och har visats kunna öka risken för beroende är att vara sensationssökande.

Det är fullt förståeligt att det kan vara skönt att hitta tydliga förklaringar till varför en person beter sig som den gör, men det finns också risk att det inte blir hjälpsamt i kommunikationen med den som dricker. Vi brukar generellt tipsa om att fokusera mer konkret på vad personen gör och hur det får en att känna, än på hur den "är" och eventuellt kommer att vara i framtiden.

Har precis gått igenom ett sådant case själv med barnens mamma. I Sverige fungerar det som så att socialtjänstlagen lägger ansvaret på "bägge" föräldrar att skydda barnet från missbruk. Det vill säga missbrukar han och det finns minsta risk för att barnet ser detta eller upplever detta så är det DIN SKYLDIGHET att INTE lämna barnet där. Du har all rätt i världen och en skyldighet att neka honom umgänge med sitt barn om du oroar dig. Lägg märke till ordet skyldighet i detta. Det är nämligen så pass hårt i detta att OM du inte fullföljer ditt ansvar som förälder och skyddar ditt barn så gör Socialen det. Då handlar det direkt om en placering (SOL, eller LVU) och ni båda kommer stämplas som icke fungerande föräldrar. Detta är hårt och låter orättvist men väldigt tydligt. DU är skyldig att skydda ditt barn oavsett vad han vill, tycker eller känner kring det. Även han har samma skyldigheter om han är orolig så det går åt två håll.

I mitt fall så gick jag tillväga genom att lägga korten på bordet. Började prata med förskolan som direkt sa att dom känt att hon luktat alkohol, betett sig konstigt osv vid hämtning och lämning ibland. Dom gjorde direkt en orosanmälan, i samband med det så ringde soc mig och frågade om det ligger något i orosanmälan. Jag svarade att det ligger mycket i den och att den stämmer. Samma vecka fick dom in 3 orosanmälningar till från Polis som tagit henne full bakom ratten, polis som LOBa henne samt en till från skolan. SOC var tydliga med att det enda verktyget dom har är att ta vårt barn med LVU eller SOL om jag inte fullföljer min skyldighet. Dom var dock otroligt stöttande och tog samtal med mamman också och förkalrade om och om igen att jag gjorde rätt och att jag inte har något val på grund av hennes drickande. Mamman kraschade totalt såklart. Söp ännu mer, fler LOB, mer fyllekörningar, missade drogprover, skulder och tingsrättsdomar om olika saker rasar in på ett halvår. Saker från tingsrätten kan vara så gamla som 1-2 år visar det sig så hon har lyckats dölja detta under en lång tid innan det kom fram. Jag stod på mig och vägrade lämna vårt barn till henne. Det var tufft, hon hotade mig, min sambo, far och morföäldrar, påstod att jag missahandlat henne, stulit pengar och gud vet vad hon hittade på. Ena stunden skulle hon döda mig nästa stund grät hon och hatade sig själv osv osv... Detta pågick ca 6 månader från att jag tog barnet.

RESULTAT: Hon går nu sen 4 veckor tillbaka på provtagning varje dag, hon går i behandling/samtal/rådgivning utdömt av frivården. Hon har 4 kontaktpersoner i hennes närhet som jag litar på som följer upp henne varje dag vid ett visst klockslag. Hon testas alltså varje morgon om hon druckit, och varje kväll har hon ett samtal med någon som säkerställer att hon är nykter och återkopplar till mig. På dessa premisser så kände sig SOC trygga och jag också. Efter 6 månader så har hon nu sitt barn igen och hon är nykter på pappret till och med. Avviker hon minsta mm från detta så hämtar jag eller någon av kontaktpersonerna barnet på en gång. Jag vet att detta låter otroligt hårt. Meeeen, jag brottades under vår tid ihop med samtal, löften, försök osv till att hon skulle sluta. Inget fungerade. Efter vi gick isär så blev allt värre. Hon lovade gång på gång om bättring men inget hände mer än att hon ljög mer och mer. Nu är tiden för förtroende borta och jag ihop med SOC och frivården har kontroll! Inte över hennes liv eller vad hon gör osv men vi VET och kontrollerar att hon är nykter. Det har också visat sig att hon då är nykter. Hon har tom tackat för att vi gör det, berättat hur jobbigt allt är men att hon är lyckligare och tryggare nu än tidigare. Tack vare det hårda och elaka som det kändes som har vårt barn nu en chans till en fungerande mamma.

Så stå på dig och lämna absolut inte ditt barn till någon du inte litar på även om det är en vårdnadshavare.

@letlive Iaf jag var så himla ambivalent till en början. Att få någon att dela sina tankar och funderingar har varit guldvärt. Kanske är de framförallt det att höra sig själv säga saker och själv inse hur det låter. Så vänd dig till ngn du litar på eller ngn profession.. är helt klart värt det tycker jag.
https://mpsykologi.wordpress.com/category/missbrukarpersonligheten/

Sitter i samma situation med min sambo, dock har jag konfronterat honom senaste 2 åren ungefär. De blir som två helt olika personer. Från att vara förstående, varm och lösningsorienterad till att bli helt känslokall och säga absurda saker.
Som jag nämnde i min tråd häromdagen kan han när jag konfronterar honom bli väldigt arg och kasta ur sig att han inte orkar leva med en polis och att det kanske är bättre att vi drar av plåstret och separerar. När jag härom veckan svarade " är det verkligen det du vill, det tror jag inte" så svarade han "vi får väl vara glada för den tiden vi haft" totalt känslokall. Det är inte människan i sig som pratar börjar jag förstå. Det är alkoholen. Han har dock aldrig frågat mig om lov som din sambo gör, han bara kör på och blir arg om jag yttrar mig.

Vi har haft några vändor där allt ställts på sin spets och jag varit påväg att lämna, och ända fram tills att jag är beredd att göra slag i saken, så är han på det sättet. När han märker att jag inte vill mer så är han beredd att prata, då kommer den känslomässiga sidan fram. Men ja, jag är ju mitt i detta själv så har tyvärr inte så mycket goda råd att ge mer än att jag verkligen förstår smärtan.

@brödsmulan Tack för ditt svar. Det fick mig verkligen att känna mig mindre ensam i detta. Jag ska läsa på om beroendepersonligheter och överväga att söka samtalsstöd.