Senaste kommentarerna i forumet

en del ut konstigt, så jag redigerar i mina tidigare kommentarer /R

yep

För att du tog dig tid att skriva en rad..mitt i all ledsnad. I min värld har du alltid plats. Du är människan som fick mig att förändra allt. människan som fick mig att se vad jag gjort mot framför allt min fru (barnen snubblade jag in i, men det hade nog heller inte skett utan din tråd). Du upplät en plats åt mig här när jag - ett elakt fyllo - behövde det. Du kommer alltid vara en stjärna för mig. Tack för allt. Orden räcker inte till. Imorgon tar jag ett första steg på min resa...det är mycket din förtjänst. Mycket mer än du tror du förstår. Du skrev i början, när jag först tittade in, att min fru kunde kontakta dig via alkoholforums facebook. Lelas bekräftade att du var en riktigt bra vän. Nu var det istället jag som trillade in elak, svartögd, spydig alkoholist, men även jag kände mig välkommen. Jag förstår att detta kan verka "blurr" för de som tittar in. Men för mig lillaklokablå, du är bäst!!! Bara mellan oss liksom; Jag är skiträdd inför morgondagen!!! Tokrädd! Allt som var "mitt liv" rämnar, allt på grund av att jag ramlade i en tråd på Alkoholforum. "hur mycket är för mycket ?". Jag hoppas verkligen att du mår bättre idag. Jag hoppas du förstår hur din tråd öppnade mina ögon. Hur kan man sätta ord på "jag vill dig allt gott i livet" ? Det blir bara fattigt så jag nöjer mig med; Kram R

många kramar och blöta pussar :) / mt

Tack!! Och jag Ska på två-årskalas idag, precis vad jag behöver!!!
/k

till dej från mej <3 / mt

Det gör så gott att få skriva av sig. Att flytta det onda från hjärta och mage till en sida i cyberspace, och få dela med andra...
Tack!
Ni är mina änglar!!!
/k

så klart du ska åka till al-anon mötet! Lägg märke till att nu gör du mer än funderar, du handlar. Gör saker även om responsen är dålig - men det är ju inte ditt fel! Fortsätt göra saker för din egen skull. Kram, kram / mt

Hejsan!
Vi hade bestämt att ses idag för att åka och uträtta ett ärende tillsammans men när jag kom dit i förmiddags var han onykter. Känns så tråkigt för jag hade sett fram emot att träffa honom.
Varför vill man så gärna hoppas? Varför är det så svårt att bara ta det som det blir? Varför känns det som det är mitt fel? Så många varför??

Jag känner att jag behöver jobba på att stärka mej själv så att jag inte tar allt så personligt, men det kommer att vara svårt fast väldigt nödvändigt.

Jag fick tag i en person på beroendeenheten på kommunen som hänvisade till en annan person som skulle ringa mej i veckan, men det har hon inte gjort. Känner sej så misslyckad när de inte ens hör av sej som de lovat.

Funderar på att åka till ett öppet möte på al-anon, för att se om det kan vara något. Egentligen ska jag inte fundera utan bara åka dit, eller hur ?

Jag har nu skrivit ner lite tankar som virvlar runt, många funderingar som snurrar runt. Men det får ta sin tid att komma fram till något, huvudsaken är att man i alla fall har börjat fundera.

Ha det gott alla. Kram från tekla.

så klokt att du inser att du inte gråter precis över just den karlsloken utan utan över ännu en förlorat försök... Och du ser alldeles själv, utan psykolog, det lilla barnet i dej, det svikna, ensamma, sorgsna lilla barnet som blivit sårat, än en gång. Ta hand om den lilla ledsna i dej, hon är en del i ditt liv och behöver bli mött i de sorger som hör "henne" till... till hennes del av livet - låter säkert flummigt men så tror jag. Önskar dig en plats där ditt lilla barn får bli synligt och berätta sin berättelse - hon kommer att finnas med dig och behöver få vara en del av ditt vuxna jag som du känner igen och kan "ta hand om". Vi är som ryska gummor allihop och bär med oss alla våra åldrar, glädje och sorg... Det är det som gör oss människor så underbart spännande... Kram, kram till hela dej! / mt

Gör mig så ont att du har det svårt. Men medicinera på med chokladen. Det blir bättre. Skulle vilja skriva så mycket, men jag har en liten kris här hemma just nu som jag måste försöka fixa. (Frun dök upp aprak för en timme sedan, ville tala med barnen....) men jag säger som Lelas, gott om karlslokar. En dag kommer dock din prins och när det sker, kommer du inte att behöva undra. Kram, kramare, kramigast. /R

Tänk om de bara anade, karlslokarna, vilken fantastisk tjej de går minste om!

Kram, gumman!
/H.

Började dagen med tårar, över en förbannad karlslok...
Hälsat på en fin vän med två underbara döttrar, vi har myst, kramats, läst alfons åtta gånger och skrattat och pratar och pratat...
Nu rinner tårarna igen... Har pratat med killen i fråga, och ännu en gång var magkänslan rätt, han ansåg inte att det fanns något att bygga vidare på, det räckte inte ända fram... Och naturligtvis tar jag det som att jag inte är bra nog. Tårarna rinner inte över honom, utan över ännu en förlorat försök... Ännu en gång duger jag inte riktigt, är inte tillräckligt bra...
En psykolog hade nog sagt att det är det ensamma barnet inom mot som tittar fram nu, hon utan vänner, som blev dumpad av de två hon hade... Eller dottern som vad hon än gjorde ändå aldrig fick någon bekräftelse av sin far, eller någon kärlek...
Oavsett anledning säger förnuftet att det kommer kännas bättre i morgon, eller på söndag, men just nu känns det så förbannat nattsvart...

Har funderat på om jag skulle starta en tråd i den nya avdelningen, men nej, jag håller mig kvar här, jag måste komma ihåg att alltid jobba med mig själv och mitt medberoende, det är en del av mig, ibland håller jag det i schack, men när jag är osäker och sårbar hoppar det upp och försöker ta kontrollen över mig igen...

Förbannat...

Man får ju hoppas att den som väljer att bli nykter och inser att alkoholen är ett problem gör det för sin egen skull och inte för att någon annan vill. För gör man det enbart för någon annan så tror jag inte att det nyktra håller i sig särskilt länge, eller vad tror ni?

Vi är rörande överens Framtidsdrömmar (och lillablå också för den delen), om man lyckas uppnå nykterhet så är inte detta ett alibi att bete sig hur som helst, hur jobbigt det än må vara att hålla sig från alkoholen.

Hoppas att din man till att börja med inser att han har ett problem.

Trevlig helg!

Jag känner igen det där med krav på motprestation... Mitt ex sa till mig att jag minsann inte skulle komma och ställa krav på honom i man jag tagit tag i mina egna problem... Vad han inte räknat med var att min sjukgymnast, som skulle hjälpa mig med mitt diskbråck, som hindrade mig i vardagen (ett av mina problem) även blev min kurator, mitt bollplank, hon gav mig styrka att inse rätt och fel, och hjälpte mig i processen att lämna...
Kraven på mig var ett sätt att slippa ta tag i sitt eget, få mer tid till sitt drickande...
Kram!
/k

Hej di PiL!
Jag börjar ju bli rädd att för mig är det inte nog med "nykterhet". Jag känner mig så himla bränd, vet inte om jag någonsin kommer att kunna leva ett bra liv med honom efter allt som vi gått igenom och aldrig tagit tag i. Det har gått så många år......... Jag vill bara bli lycklig!! Men han har ju faktiskt två barn som behöver honom och jag önskar inget hellre än att han för sin och deras skull tar tag i sitt problem.
Det är så snurrigt: ena dagen vill jag fortsätta med honom medan jag andra dagen vill vara själv....

TACK!!!
Jag vet att det går över, jag vet...
Och jag vet att jag hellre ensam än i ett dåligt förhållande...
Tack!! <3

Oerhört starkt jobbat, hoppas det ger resultat! Nu behöver han ju inte heller undra hur han ska vara för att du ska vara nöjd, även om nykter "bara" är en bra början.

Att dra på sig offerkoftan och inta rollen som obstinat tonåring är inget som fungerar heller, hoppas du lyckas förmedla det också.

Och en dålig mamma är det sista du är.

Tog mig i kragen i går och berättade verkligen vad jag kände för min sambo. Han tycker att jag trycker ner honom och han vet inte hur han ska vara tillsammans med mig. Det jag berättade för honom är att jag inte tycker att det är ok att han ligger hemma avdankad när jag kommer hem efter en helg borta med mig dotter på läger. Frågade om han tycker att det är okej att utsätta vår son för detta. Jag sade att vi aldrig kommer att komma vidare sålänge han inte tar tag i sitt problem med alkoholen och framför allt erkänner för mig och sig själv att det han gör mot sin familj inte är ok. Han hamnade direkt i försvarsställning och kallade mig kärring och lögnare som inte håller vad jag lovat ang. bättre sexliv och att hjälpa honom mer i hans firma. Till saken hör att det är jag som åkt på alla läger/tävlingar med vår dotter på helgerna och vissa helger har jag jobbat på mitt egna jobb. Det var så skönt att få ur sig allt som jag velat säga i flera veckor. Jag försöker att stålsätta mig från allt han kallar mig för jag vet att det jag känner är rätt....men det är så himla svårt för nu rannsakar jag mig själv igen och undrar om det är jag som är alldeles för krävande och en jävla kärring. Det kanske är så att jag trycker ner honom och att han skulle må bättre utan mig. Han verkar fortfarande inte förstå problemet. Han verkar tycka att det är ok att leva i ett förhållande där man inte pratar med varandra, allt är en enda stor bubbla och alla i familjen tassar på tå.
Kräver man förmycket när man vill att pappan till sina barn ska göra så att jag och barnen känner trygghet och tillit, att vi kan lita på honom, att man planerar ledigheter ihop att man pratar om vardagliga saker, att man båda tar ansvar för matinköp, städning och skola/aktiviteter. Eller är det kvinnans lott här i livet. Det kanske var så förr men så vill inte jag ha det.
Jag vet att jag skulle må bäst på sikt (tror även att han skulle göra det) av att flytta och skaffa mig ett eget liv med barnen men det är SÅ SVÅRT att ta steget. Jag är så rädd för alla praktiska problem med huslån, billån osv. Tänk om han vägrar samarbeta, jag har inte råd att betala två hyror!Tänk om han tar sitt liv, tänk om han fortsätter supa när han har barnen och jag inte får reda på det. Jag vill inte att mina barn ska ta mer skada än vad de gjort pga vårat dysfunktionella förhållande pga alkoholberoende och medberoende. Fan vilken dålig mamma man är som är så velig och har så svårt att fatta beslut. Jag har tvekat och vacklat i säkert 6 år på riktigt, varför gör jag inget???? Det stora kärnproblemet har funnits ända sedan vi träffades för 13 år sedan, då jag trodde att allt skulle bli bättre och att jag skulle kunna rädda världen/honom.

Kram kram kram kram till dig! Vissa dagar bara är så här. Glöm inte att det kommer andra dagar även om det inte känns så när man har en dålig. Hoppas du kom ut och fick frisk luft. Var rädd om dig! Det mesta löser sig. Oftast när man minst anar det. /A

Jo...
Jag mår skit...
Jag skrev för ett tag sen om mina misslyckade internetdejter, och det verkar som om även den lovande senaste mannen var för bra för att vara sann... Han åkte hem från Mexico i måndags, och han har varit tyst, inte hört av sig, inte ett pip...
Det kan finnas massor av helt naturliga orsaker, jet lag, förseningar, jobb etc.. Men naturligtvis så tänker jag nattsvarta tankar... Helt övertygad om att hans reslusta har väckts igen, och att det sista han vill ha en relation som håller honom hemma i Sverige... Eller att han passade på att träffas rätt mycket innan resan, för att sen låta det rinna ut i sanden...
Det där med relationer är nog inte för mig!!! Vi har nog en dysfunktionell familj, varken min bror eller jag lyckas att skapa varaktiga och sunda relationer, nåt måste vara lite skevt eller fel.. Jag borde inse det och ge upp, och försöka göra det bästa av situationen...
Men jag vill inte vara ensam!!!
En man som byggt om på jobbet för nåt år sen, tittade förbi på en kaffe idag, och jag och de andra fick var sin kram av denne fantastiske och lyckligt gifte man, och jag höll på att börja storlipa... Tårarna rinner stilla nu... Jag vill inte vara ensam, men jag vill inte må så här heller...

Slet på jobbet idag, för att få ur mig lite frustration, men det fick motsatt effekt, chefen skickade hem mig, för att de andra inte skulle stå utan jobb i eftermiddag.... Panik! Vill inte hem, var min första tanke! Vill inte! Fördrev tiden med att köpa nya jeans och ett par skor, och jag avskyr att handla kläder, och dessutom en present till tvååringen i min närhet som fyller år i morgon... Väl hemma satte jag igång me att rensa balkongen, nåt jag skjutit på rätt länge... Men nu då? Vad ska jag göra?

Jag inser mycket väl att det inte är HONOM jag sörjer, jag känner honom inte... Sörjer jag det som inte blev? Är jag ledsen över att inte duga? Att inte vara bra och fin nog? Eller är det ångest över att ha satsat emotionellt på någon som visat sig vara falsk, eller åtminstone inte lika seriös...

Jag vet inte.
Är det ett medberoendebeteende jag uppvisar?
Eller är det nåt som även friska själar kan känna, gå igenom eller fundera över?
Min allra största rädsla är nog att bli nattsvart deprimerad igen...
Men jag vill inte vara ensam!!!
Skulle nog behöva ett par kramar nu...
Fast jag går ut och går istället...
/k

Hej vänner!

Jag har varit dålig på att skriva här i min tråd det senaste... Det känns lite som att jag har sagt det jag vill säga här, för precis som många andra så bara jag upprepar hela tiden att jag mår bra och att livet är fint. Det är ju i och för sig värt att upprepas (verkligen!) - men det blir liksom lite tjatigt att skriva nya inlägg om det...

Men jag läser allt som skrivs i forumets delar "Hjälpa någon som står nära" och "Det vidare livet". Och stickprovsartat i de andra delarna. Det ger mig mycket att läsa era berättelser, de är ett sätt för mig att inte glömma vad vi har gått igenom, maken och jag. Inte för att jag ältar, för det gör jag verkligen inte, utan för att kunna se hur värdefullt vårt liv tillsammans är just nu.

Tänk... vi gjorde det! Vi tog oss upp och igenom eländet, tillsammans. Det har sannerligen inte varit enkelt, men vi klarade det!

Hur som helst - jag tänker mycket på er som kämpar. Kram, alla!
/H.

Enbart lite fragmentala synpunkter från min sida; att man måste nå någon slags botten innan man kan ta tag i problemet är en av dom sämsta klyschor som existerar enligt min syn på saken. Naturligtvis blir det enklare att bryta ett destruktivt mönster om man får ultimatumet ställt, antingen väljer du mig eller alkoholen, eller andra krav i någon form.

I övrigt tycker jag det finns mängder av mer eller mindre allmänt vedertagna "sanningar" kring fenomenet missbruk, den ena dummare än den andra; "det är alltid missbrukaren själv som är den siste att uppfatta att han har problem" eller ännu sämre, "en missbrukare KAN aldrig själv inse att han har problem", kort sagt generaliseringar där man slår samman missbrukare till en genuin grå massa, stöpta i samma form och där inga eller enbart smärre avvikelser förekommer. Idioti på hög nivå enligt min uppfattning. Vad som formar en människa är i mina ögon resultatet av dess genetiska förutsättningar i kombination med övriga uppväxtvillkor, detta oavsett om man är alkoholist eller inte. Varje individ är unik.

Sen är jag lite ifrågasättande till Pianomannens och Addes resonemang att man inte kan klara av att bryta ett missbruk på egen hand, här måste det väl handla om hur långt gången man är i sitt missbruk resonerar jag? Gradskillnad i helvetet så att säga.

Jag håller med dig till 100% i det du ifrågasätter i övrigt TS, du är på rätt väg.

om hur barn fungerar i en dysfunktionell familj, min dotter var en Tapetblomma och grabben närmast en Clown.

http://www.accentmagasin.se/2010/12/gomda-bakom-rollerna/

Min dotter har gjort en Ungdomsvecka medan grabben tvärvägrar all hjälp och han har fortsatt in i vuxenvärlden som ett Vuxet Barn med alla de problem det medför.