Senaste kommentarerna i forumet

hej du fina!
vilken resa, vad det händer saker...
du gjorde rätt som berättade och du gör rätt i att fundera på hur er framtid ska se ut...
tillit är inget man bara får, den måste man kämpa och jobba för... låt det hela ta tid, låt honom få bevisa för dig att han förändras, att han vill dig och barnen väl och bara väl, låt honom förstå att om han en, EN gång till bär hand på dig eller barnen, så har han förlorat alla chanser, han har förlorat allt.. för du är stark, och våld är aldrig ok!!!

just nu blåser det full storm utanför, och jag längtar efter vårens första Tussilagosar... det ger hopp om att våren verkligen kommer och att den kommer snart!!
stora kramar till dig!!!
/k

Anonymt...
känner så väl igen hur känslorna pendlar fram och tillbaka, hur man tror på det någon auktoritet säger, även om man i hjärtat vet att de har fel... tur att Lelas hann svara innan du hittat på nåt där! =) visst är hon bäst?!
och ja, adda mig gärna på fejjan, Lilla Blå, eller rättare sagt, skicka mig ett meddelande så ger jag dig mitt namn, så kan du adda mig som mig!!!
känner att du är stark, att du vet vad du vill och vart du är på väg... så jag säger bara:
Fortsätt kämpa och fortsätt på din väg!!
stor kram!
/k

Hej!
Hoppas att du har det bra, att det är bra vatten som rinner under din bro, och att du simmar lätt!!!
stora kramar!!

Tack för din kram,
det är en tröst att bara få en kommentar. Tycker själv det är svårt att finna ord kring detta problem. Dina ord fick mig att inte känna mig så ensam :-) Samtidigt sorgligt att jag inte sprider glädje som jag brukar vara den som gör. Jag kopplar ihop alkoholismen så starkt med sjukdomen norexia/bulimi som jag själv haft som ung när jag vasr 18-25 och jag vet hur starkt jag tänkte att hur gärna jag än ville sluta så gick det inte. Det var precis som om någon annan styrde över mig. Det gick inte förrän man var på botten och jag orkar inte ens tänka att den jag inte vill annat än att hjälpa får nå botten själv. Jag har så svårt att se till mig själv, hur illa jag mår i det här. Det är ju det rådet som är genomgående att tänka på sig själv, gå vidare...

Jag är väldigt stolt över att jag kommit ur min sjukdom sedan många år, det som hjälpte mig var terapi och att jag träffade en kille som visade att han verkligen älskade mig. Jag kanske drar för stsora paralleller. Jag vet inte. Jag vet bara att de som tar sig ur alkoholism är otroligt fantastiska människor. Enorm insats på alla sätt och vis. Kram tillbaka! //A

Jag vet inte vad jag ska skriva till dig. Men jag blir så nedslagen av att läsa ditt inlägg. Kram till dig!

Hade planerat så mycket för den här dagen. Skulle göra adventsfint. Kommer inte ens ur sängen. Sorgen griper tag i hela mig, från fotknölarna upp till skallbenet. Drömde att allt var bra igen, att han bestämt sig för att det ändå var ett problem och att han ville ha hjälp. Varför slutar man aldrig hoppas? Förnekelsen är ju helt total. Kan inte släppa tankarna på hur han mår och att jag inte kan göra något. Att han inte ens reagerar när jag ger mig av. Han måste vara jättesjuk. Älta, älta, älta. Envis. Varför släpper jag inte? Jag vill ingenting längre. Vet att jag borde gå ut, men orkar inte, vill bara sova. Saknar så mycket att jag blir helt förlamad.

Hur har du det? / M

Hej där.....

Tänkte slänga i väg ett mail till dig, men gick in här först. Jag skickar mail till dig, det var ju så himla längesen. Mycket vatten har runnit under broarna ;-) men har kvar din vackra bild på maskrosen.

Styrkekram Märta

A, om du vill så kan du skriva till Lilla Blå på facebook (hon har ett konto som heter så, alltså) så kan hon förmedla kontakt med mig. Jag vågar lova att hon inte har någonting emot det, och att hon säkert gärna ger dig även sitt eget riktiga namn den vägen.

Så kan vi ju se om vi kan lyckas få till någon fika en vacker dag.... vem vet?

Kram igen!
/H.

Vill gärna fika med er! Även om det är hundra mil.

Kramar! //A

Ok. Attans. Det betyder väl att du, precis som curry, har lite väl långt för att åka och fika med lillablå (och mig) också då... ;-)

Men jag håller med alla andra - gå inte tillbaka till den där kontakten, utan se till att skaffa dig en annan! Ge dig inte förrän du hittar någon som kan hjälpa dig på riktigt. De finns!

Kram, kram!
/H.

Hej Lelas! :-) Fel sida landet tyvärr. Tack ändå. //A

*rodnar lite igen* :-)

Du, A, var i landet bor du någonstans? Har du nära till Göteborg?

I så fall vet jag vart du kan vända dig...

Kram tebax! :-)
/H.

Och för att du ger mig stöd och ny styrka. Som jag skrev till Berra, skönt att få insikten
att det inte ska kännas och gå till på det här sättet. Kramar tillbaka Louise! Tack för att du finns här!

Tack för fantastiskt stöd! Enormt skönt att bara få bekräftat att det inte är så här det ska gå till. Vilka människor ni är som finns här. Jag är så tacksam att jag hittade hit. Ska samla mig och hitta ny kraft. Kram till dig också Berra! //A

Du är bara fantastisk Lelas, jag kunde bara hoppas att du skulle svara. Och vilket svar.
Den tog direkt. Visst kan jag tänka så. Även om jag är så extremt envis, så ligger det
mycket i det du skriver. Mycket tänkvärt. TACK! Jag förstår verkligen att det som skänker
mest tröst, hopp och stöd när man mår som sämst är att få prata (skriva) och få svar från
någon som förstår vad det handlar om. Det är nog omöjligt att förstå om man aldrig upplevt
det. Spelar ingen roll, ens om man jobbat i 30 år. Underbara Lelas! Kram på dig!

Byt samtalskontakt!

Inget tvivel om det, du söker hjälp och blir dissad.
Hon är till för att hjälpa dig och inte stjälpa dig..
Får du inget förtroende...så byt...

De ska vara till för att lyssna på dig, och förstå dig...
Måhända ville hon pressa dig lite för att kolla om din uppfattning satt bergfast, lite provokativt kanske..
Och du var inte mogen för en pressad motsituation, det var för tidigt...
Hon hade för bråttom, och de brukar höra till att de motfrågar för att testa ens uppfattning..

Du behöver först en lyssnare som du kan prata ut inför, och känna förtroende inför...
Glöm inte att vara ödmjuk inför dig själv, lossa på allt och försök inte styra samtalet, det brukar de göra...

Gör ett nytt försök, det finns absolut någon därute för dig, så sök vidare...

Ge inte upp, det handlar om det viktigaste i ditt liv, dig själv!

Och det är du värd, vad du än tycker just nu...

Lycka till!

/Berra

Vad ledsen jag blir av att läsa det där, Anonymt! Fy tusan.... sådana där "experter" gör ju större skada än nytta, uppenbarligen.

Men... jag undrar... även om du mot slutet i ditt inlägg skriver att du känner att du borde ha stannat, att du gjorde fel, att du överreagerat, så läser jag ändå in i det du skriver att du verkligen tycker att den så kallade terapeuten hade fel. Eller?

Du känner dig illa behandlad av henne, för du vet egentligen bättre än att lyssna på hennes argument och råd. Och vad betyder det.... egentligen? Jo, att du faktiskt vet att du har gjort rätt.

Kan det vara så att hon egentligen (och jag menar inte att det var en medveten strategi från hennes sida) fick en positiv effekt hos dig? Du går dit för att få bekräftat att du har gjort rätt. Hon säger att du borde ha stannat. Du reagerar med att försvara att du har lämnat... och alltså har du alla argument inom dig. Du har gjort rätt!

Förstår du hur jag menar? Jag svamlar känner jag...
/H.

Det är väl helt hopplöst när man kommer till "fel" person. Ge inte upp nu Anonymt, sök en ny kontakt istället. Det är ju så att man klickar inte med alla. Och det är ju jätteviktigt när man ska lämna ut sitt innersta att det känns som om man har hamnat hos någon som förstår problemet. Någon man kan lita på. Jag önskar så att du hade fått hamna rätt på en gång, men tyvärr är det inte alltid så.

Jag skickar dig en ocean av styrka så du orkar hitta en annan samtalskontakt.
Lycka till!
Kram
Louise

Jaha, så har jag då träffat kommunens samtalskontakt med inriktning på missbruksproblem. Syftet från min sida var att få träffa någon som kan ämnet, har erfarenhet och egentligen ville jag bara återigen få en bekräftelse på att det är omöjligt att förändra en människa som helt förnekar ett missbruk. Få höra att jag inte hade något annat alterantiv än att gå, eftersom jag knappast mår bättre av att ha lämnat. Jag vill inte förstå. Efter det här mötet vet jag inte vad jag tror längre. Jag vet inte ens om jag kan sammanfatta mötet i ord. Vet inte om jag är förvirrad, arg, tvärförbannad, ledsen eller ångerfull. Allt.

Psykologens sammanfattning var i alla fall att jag lider av separationsångest. Hon ifrågasatte om jag verkligen tyckte att det var för mycket om han nu "bara" drack på helgerna. Hur kunde jag veta att han hade alkoholproblem? Förslag på lösning: Medicinering mot depression och ångest och att boka in parterapi tillsammans med min f.d. man, som jag alltså har lämnat eftersom jag hade svårt att hantera hans starka förnekelse kring alkohol. Enligt samtalskontaken är alkoholism vidare ingen sjukdom per definition utan en beteendeförändring... Jaha. Lösningen var överhuvudtaget samtal och jag fick flera namn på psykologer på stan som jag kunde anlita. Den här människan hade arbetat med missbruksfrågor i 30 år. Hon verkade inte ha någon som helst insikt i den ångest man har som medberoende eller hur manipulativ en person med dessa problem kan vara. Från att jag tagit avstånd för att försöka få honom att inse att han måste sluta dricka, jag tar t.o.m. ut skilsmässa till att jag nu ska ringa upp och be att vi går i samtalsterapi. Ja, jag gav uttryck för separationsångest. Ja, jag tycker om honom fortfarande. Ja, det finns alkoholproblem MEN förnekelsen är total. Det går inte att diskutera ämnet. Det enda som skulle hända är att han kommer att tycka att psykologerna är ett gäng töntar och jag får veta att jag är den som har problem och bör söka hjälp. Ibland undrar man ju om det är så. Jag kanske bara har hittat på alltihopa? Som parallell kan jag nämna att en psykolog jag besökt tidigare avrått helt från parterapi eftersom det kunde innebära att jag istället blev manipulerad att gå tillbaka...

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Det kanske är så här det fungerar. Det finns ju en miljard lösningar och hur ska man veta hur man ska agera och inte i denna fråga? Det enda besöket ledde till var att hon återigen fått mig att känna att jag bara gjort allt så fel man kan göra. Jag skulle ha stannat, ätit ångestdämpande och haft kvar de delar som var bra. Då hade jag åtminstone haft ett liv och en jul tillsammans med en familj. Jag skulle naturligtvis ha valt att förneka verkligheten som så många andra. Slutat gnälla. Jag tror snart inte jag vet någon som är genuint lycklig. Hela livet är bara en enda stor teater. Må bäste skådespelare vinna!

Hörde ni på Morgonpasset Helg imorse? Helena Sandklef berättade om sin bakgrund som barn till två alkoholister, både hur livet var då och hur det är nu. Fantastiskt att höra! Sorgligt på många sätt, men också hoppfullt och fint.

Här finns det att lyssna på:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3328&artikel=4810939

Kram, alla!
/H.

Håller med mulletant, de kan vara väldigt smärtsamt o ett invant beetende!

Jag har jobbat nu i ca 2 år med mig själv sen jag blev ensam o får varje
dag tankar om beetenden jag gjorde i mitt medberoende till alkoholisten.
Samma med att vara till lags o inte riktigt kunna vara stark i mitt ego.
Men samtidigt har jag levt som medberoende så länge att förståss tar de
tid o byta vanor!

Kämpar på o är så GLAD att ni finns o är ett STORT stöd! Kram på ER

och medberoendet är ett djupt och smärtsamt tillstånd. Jag har lärt mig oerhört mycket om beroende och medberoende genom att läsa här på forumet undet snart ett år. I mitt skrivande har jag lärt mycket om mig själv.
Ofta har vi delat tankar om den dubbla bilden av alkoholen - dels den glorifierade som finns snart sagt överallt och motbilden av den nersupne på bänken. Här på forumet blir den stora gruppen av alkholdrabbade människor synlig. Vi som har kvar det mesta: körkort, relationer, hem och arbete men lider under alkoholens förtryck som beroende eller medberoende. Men också de som håller på att förlora mycket och befinner sig i utförsbacken... För mig är forumet en plats för livsmöten. / mt

som delar med er av alla era erfarenheter och känslor. Ni är ett enormt stöd för såväl
gamla redan bekanta som för alla nytillkomna. Funnit mycket tröst här ikväll. //A

Hej Maken, tack för dina kommentarer och berättelser kring ditt liv. Man blir bara så ledsen hur alkohol kan få förstöra så mycket. Dessutom blir jag urförbannad över att det är så glorifierat i samhället. Jag har nästan slutat dricka alkohol. Klarar inte av det och nog f-n är det alltid någon som kommenterar varför man nu inte dricker. Konstigt, med tanke på hur många som är drabbade sett till såväl de med beroende som de runt omkring. Jag förstod väldigt sent att det fanns något som hette medberoende. Jag trodde att jag kunde hantera situationen, det var ju ändå inte så ofta, mest på helgerna. MEN, som du skriver, man blev ju alltid lika besviken när det händer om och om igen. Egentligen är det väl inte så konstigt att man som nära anhörig blir medberoende. Det är ju väldigt tydligt vad omgivningen till stor del tycker om alkoholism. Det är väldigt tabubelagt och älskar man någon är det sista man vill att hänga ut personen för att h*n ska bli nedvärderad. Ofta finns en väldigt fin person bakom har jag förstått och så var det också i mitt fall och säkert ditt eftersom du också ville få allt bra igen. Tack för att du skriver att jag ändå gjort rätt, jag behöver höra det. Tror att det här är ett bra forum för oss att komma vidare. Det är ju helt tydligt att vi inte är ensamma om detta problem och även om det är mycket smärtsamt att inse vad det verkligen handlar om är det nog enda sättet att lära sig att förhålla sig till denna sjukdom. Var rädd om dig! Hoppas vi hörs här igen. //A