Senaste kommentarerna i forumet

Det är vad vi gör, jag och min fru. Fast i både beroende och medberoende. Jag har haft svårt att skriva då jag skäms inför att sätta orden på pränt, de blir på något sätt mer "sant/ödesdigert" då. Det vi har gjort. Jag är den mest skyldiga om man kan rangordna skuld. Jag lyfte av locket. Samtidigt som jag i mitt eget lidande var helt blind för min frus alkoholism. Nu är allt elände. Jag är sjukskriven sedan en vecka, nu med läkarintyg. Stress skrevs det, men igentligen är det alkoholism. J lämnade hemmet för åtta dagar sedan. Hon vägrar prata med mig, har dock pratat med alla andra. Hela byn, hea familjen och värst av allt barnen och barnens kamraters föräldrar. Ungarna mår minst sagt skit. Lillkillen vägrar gå till skolan. Så på sätt och vis VABar jag. Soc är kontaktat. Hembesök har gjorts, barnpsykologer inbokade. Det som skulle bli en resa in i min nykterhet blev något helt annat. Jag har druckit, ett par whisky både i fredags och lördags kväll efter att ungarna somnat. Inte så jag blivit full, det krävs det mycket för, men så att jag blivit lite avtrubbad. J lever i en annan värld, hon dricker vin dygnet runt med sin vännina. Förutom mig så talar hon heller ej med myndigheter. Elaka SMS och inlägg på Facebook och jag kan inte fördömma henne. Det var jag som lyfte på locket. Det konstiga är att jag trots allt som skett är lite lättad, inte glad men lättad. Nu har vi nått botten, då borde det ju bara finnas en väg? Uppåt? Eller är jag helt ute och cyklar?
Jag är glad över er input tjejjer, även om jag inte alltid förstår allt. Men det ger mig mycket att se en kvinnas (fast ni är ju många) reflektioner. Behandlingshem för min alkoholism är just nu uteslutet. Svåger och svägerskan har lovat att de kan ta barnen. Men egoistiskt nog vill jag vara här just nu. Inbillar mig att en drucken farsa är bättre än ingen alls? Som vanligt fattar jag noll./Dompa

ja, det är verkligen så! just nu går jag till en psyolog, men trots det kan hon nog aldrig sätta sig in exakt hur det känns. Den som vet det bäst är ju verkligen den som vet precis vad det innebär. Och mina vänner vill jag inte heller riktigt prata med, trots att man inte ska göra det skäms jag fortfarande över det som varit och dom förstår ju aldrig heller!!

Så om det är någon mer i samma situation finns jag här :)

Hej tekla!

Ett annat tips är att vända dig till kommunen där du bor. Det ser lite olika ut på olika platser, men det finns alltid någon typ av familjeenhet/beroendeenhet som kan erbjuda dig stöd.

Jag hade inte varit där jag är idag (dvs lugn, trygg... till och med lycklig! och fortfarande kvar i äktenskapet) om det inte vore för min kontaktperson på kommunen här där vi bor. Det var på många sätt avgörande när det var som värst att ha honom som bollplank.

Tveka inte - sök hjälp!
/H.

Hej och välkommen tillbaka!!

bara en tanke... tror du att han vill kolla att du finns kvar, om än som vän, för att det då mer eller mindre är ok att dricka... hade det inte varit ok så hade du väl inte velat prata med honom, än mindre träffa honom... ologiskt, jag vet, men en alkoholists hjärna fungerar inte logiskt...

klart att du ska söka hjälp om du vill eller behöver det! det är aldrig fel att be om hjälp! och du får inte tänka att det finns de som behöver hjälpen bättre, eller är mer värda den... om du ber om hjälp och får en utsträckt hand, så ta den fort som tusan! det är du värd! och alla andra också, så klart! jag träffade en sjuksköterska på vårdcentralen som hade kbt-utbildning, det har betytt enormt mycket för mig... annars finns det säkert en beroendemottagning som kan hjälpa dig..

Lycka till, ta steget och be om hjälp!
Kram!
/k

Ta vara på chansen att prata med varandra...
jag träffade Lelas en mycket snöig dag för drygt ett år sen, och det var ovärderligt! att kunna prata rätt ut om allt, och bli förstådd, och få andra vinklingar och sätt att se på saker och ting, och få lyssna till en historia helt annorlunda än min men ändå precis likadan.. och få inte bara en, utan två nya fantastiska vänner! =D
jag önskar ni också fick den möjligheten...
Stooora kramar till er alla tre!
/k

Hej!

Lever med en mor som för några år sedan fick återfall i sin alkoholism. Hon är fortfarande vid liv men känns oftast inte som det. Hon mår dåligt och har ingen vilja kvar. Är själv 25 år och tycker att det är oerhört svårt att hantera alla känslor kring det här. Kan nog föreställa mig att vi har en del liknande erfranheter som vore bra att tala om!

Alkohollinjen 020-84 44 48 dit man kan ringa. Därifrån kan du säkert få vägledning om vart du kan vända dig för att få en lämplig och bra samtalskontakt. Fi finns kvar här också... forumet fungerar:) Kram / mt

Hej Tekla! Visst ska du söka hjälp men bara för din skull du kan aldrig få en alkoholist att sluta dricka de kan jan bara göra själv. För mig så har al anon varit bra, de finns även mycke bra att läsa på nätet. Lena Holvfes bok botten upp finns 2/3 på hennes hemsida läs den. Häng också kvar här på forumet. Kram

Hej igen!
Det var ett tag sen jag skrev här men känner att jag behöver det nu.
Jag bor i min etta och trivs bra. Vi träffas fortfarande och jag tycker om honom.
Han dricker mer eller mindre dagligen och mycket mer på helgerna.
Han ringer flera gånger i veckan och vill bara höra hur det är? Varför??
Är det fel av mej att söka hjälp,för min skull men också för hans???
Jag behöver nån att prata med som kan hjälpa till med mina tankar.
Förslag på vart jag kan vända mej?
Ha det gott alla!
Kramar tekla

Hej theres! Jag vet PRECIS vad du går igenom. Min mamma led av alokohol problem och gjorde det så länge jag kan minnas. 5 november dog hon här hemma och jag står med precis samma frågor som du gör!!

Du får gärna maila mig om du vill prata!! mk.eriksson@hotmail.com

jag instämmer med de visa kvinnorna i tråden...
prata, prata och prata... och jag kan varmt rekommendera Al-anon...
fantastiska människor, värme och vänskap mellan främlingar, och det är så ofantligt skönt att få prata fritt, och bli fullkomligt förstådd, lyssna till andra och inse att jag inte är ensam.
stora kramar till dig!
och välkommen hit!
/k

Hej Terese!

Välkommen hit! Jag tror säkert att några läser som känner igen sig i din historia, och jag hoppas att någon svarar! Jag vill bara tipsa om att det finns möten som man kan söka upp runt om i landet för de som växt upp i hem med alkoholism. ACA (tidigare ACoA), Al-anon Vuxna Barn, och Alateen. Du kan söka upp deras mötestider och lokaler på nätet.

Kramar! / M

så ledsamt och så tragiskt! Hoppas någon här känner igen sig i din erfarenhet och skriver.
Kanske du skulle söka dig till någon mottagning där du bor och få en samtalskontakt? Läs omkring här också, det finns liknande berättelser, fast inte så ofta. Sök efter sommarkyla, hon/han har en alkoholiserad mamma.
Jag läste nyligen "Farsan och jag" av Cajsa-Stina Åkerström och tyckte om den boken.
Hoppas du snart får svar av någon som förstår. Kramar i massor även från mig / mt

Hej Teres,

Jag är inte en av dem som har upplevt samma sak som du. Jag kan som du säger inte sätta mig in i din situation och dina frågor. Men jag kan rekommendera dig att fortsätta skriva här om vad du har upplevt och upplever. Om det inte redan finns någon här som känner igen sig i din situation så lär det dyka upp någon.

Jag önskar så att jag hade något mer matnyttigt att ge dig. Jag vet hur det är att förlora en förälder i din ålder till en sjukdom, men inte samma sjukdom som din mamma hade så jag förstår att dina funderingar och frågor skiljer sig från dem jag hade när min pappa gick bort.

Styrkekramar kan jag däremot ge dig i massor. Jag hoppas att du snart kan få svar av någon som förstår.

Kram
Louise1

hurblevdet - om du vill läsa vad jag tänker kring det här med ultimatum, så hittar du lite om det i min tråd. Den heter "Vägen vidare" men du får bläddra ner några sidor för det kommer efter ett tag...

/H.

Härlig läsning, mitt i allt olyckligt och sorgligt, för mitt i allt läser jag att det finns en stark man bakom orden, som vågar visa sig svag, som vågar stå för vad han gör och gjort och vill förändra och förbättra!!! och starkt att du inte föll till föga och tog snabbfixen i natt...

jag tror att du är på helt rätt väg, låt det vardagliga finnas kvar som nåt för barnen att hålla fast vid, skolan, läxor, fritidsaktiviteter, samtidigt som du pratar med dem, prata, prata, prata... var ärlig, uppriktigt och tala om för dem att du vill ändra på dig, och bli nykter... för barnen har nog större koll på läget än vad ni kanske vill erkänna för er själva... och förvirrade barn kan bli trygga barn av prat och kramar!

fortsätt skriv, det hjälper, och fortsätt på den väg du slagit in på!
stor kram till dig och barnen!!!
/k

Heja dig, Dompa!

Måste rusa, men det finns tusen saker jag skulle vilja skriva..... så du får nöja dig med den sammanfattningen: heja dig! :-)

/H.

Barbalala, vad jag känner igen mig i det där du säger med ursprungsfamilj.

Vad du är duktig som åker iväg på semester med dem och att du skall fundera. Vilken styrka. Hade jag aldrig klarat själv. Skall du vara stolt över, för då har du kommit långt.

Det är tungt att tänka på sin ursprungsfamilj, men ändå är det en del i ens mognad och läkning.

Så modigt av dig!

/C

Tack alla, för era stöttande ord. Mulletant, jag ler åt ditt förslag att lägga över alltihop på den andra kvinnan, men just nu finns det ingen annan "hon" där. Jag tror nog att det dyker upp någon igen, för han behöver en "möjliggörare", och så länge ingen annan finns där kommer han att envisas med mig. Ju tydligare jag är i min gränsdragning, desto fortare kommer det att dyka upp någon annan, är min gissning.

Jag funderar mycket på min ursprungsfamilj just nu: Jag hade en far som utförde sin pappauppgift prickfritt, som ett jobb. Men han har alltid varit känslomässigt helt kall. Att krama honom är som att krama en stenstod, och så har det varit ända från bebistiden. Och mamma, hon använde nog oss barn, för att trösta sig i den känslomässiga öken som hon måste befunnit sig i. Men utåt, även i familjen och kanske inför sig själv också, har hon alltid upprätthållit bilden av lyckligt äktenskap. Aldrig visat minsta spricka mellan de två. Men hon ville inte släppa det känslomässiga taget om mig. Lät mig inte växa... Nu är jag skild och hon har liksom chansen att slå klorna i mig igen, känslomässigt. Jag värjer mig och berättar inte så mycket om hur jag har det.
Vi ska resa på en veckas semester tillsammans i påsk; jag, barnen och mina gamla föräldrar... Det känns sådär... Jag får väl försöka använda den tiden till att studera våra mönster i familjen... och fundera på vad jag kan göra, hur jag kan förändra och vad jag behöver föratt orka det...

Många varma kramar till er alla som kämpar på så duktigt! / M

Det låter exakt som för mig som om det är jag som har skrivit det blev fundersam om jag gått med tidigare utan att minnas.
Hur går det för dig? det är så mycket lättare att "veta" vad man ska göra när man ser det utifrån. Känslorna är det som är förstörarna i detta. Jag har varit i kontakt med några nyktra alkoholister som jag känner och de säger alla samma sak, Ställ ultimatum hur kommer man då till att klara av att göra det när allt är så bra utan alkoholen man förlorar ju det bra också. Funderar också över om det nu är så att han skulle välja att försöka göra något åt drickandet, kommer jag gå och undra när han tänker ta ett återfall då?Hur kan jag bli stark nog? jag har tyvärr inget svar på det.
Massor av styrke kramar till dig

Du är allt annat än feg. Du är tuff som tar kampen. Du vill att det goda ska segra på sikt och handlar väldigt sunt. Starkt jobbat under rådande omständigheter! Håll ut! /A

Ungarna på väg till skolan. Svägerskan på på väg hit. Hon denna fantastiska kvinna ska hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Vi ska börja ringa runt. Svägerskan har noll koll på missbruk, noll koll på myndigheter men ändå vill hon och hennes man/min frus bror försöka stötta och hjälpa till. För att rädda deras syskonbarn. För att rädda sin syster. J är helt ointresserad. Hon säger att hon aldrig kommer att förlåta mig för detta "stunt".
Jag känner mig ful. Jag ville ta tag i MIN alkoholism, plötsligt är en hel släkt involverad. Jag är också feg, vill skita i allt. Vill åka till mitt ungdomseuropa, röka på och glömma allt. Men jag har en gång för alla satt dessa ungar till världen. Jag har en gång valt denna kvinna, min kvinna, den alldra finaste. Jag har en gång valt att missbruka. Nu får jag stå mitt kast. Jag har även en fantastisk svärfamilj som stöttar. Jag har detta forum. Jag har lillablås tråd. Det måste gå. /D

att du skickar barnen till skolan, (generellt) är det, precis som du skriver, det bästa för barn att ha vardagen kvar när det annars är kaotiskt. Jag önskar att du för barnens och din skull har modet att söka hjälp. Jag tror att du ska berätta precis som det är och att det är bonus för dig. Även om det betyder nån form av kontroll så är det för barnens bästa. Det är svårt med myndigheter för det händer ju att det blir fel - och det slås upp i medierna. Men ofta blir det rätt också, oftast vill jag tro, och om det hör man så sällan. Du skulle säkert ha stöd av någon professonell att prata med för egen del. Du ska vara stolt att du vågade öpna burken, förr eller senare skulle den ha sprängts inifrån och då hade ni alla varit hjälplösa. Nu har du visat omdöme och ansvar som tagit tag i ditt missbruk och familjens situation! / mt

Mitt i natten. Klockorna närmar sig vargtimmen och jag kan inte sova. Jag vet att en öl eller en whisky skulle kunna "fixa" det. Men den fixen varken vill jag ha eller har råd att unna mig i dagsläget. I söndags gick allt åt helvete. Någon vettig diskution fick vi inte till. Det hela slutade med att hon åkte hem till en vännina och där är hon kvar än idag. Det oroar mig då jag vet att vänninan är mycket förtjust i vin, men vem är jag att dömma? Hon har säkert sina anledningar. Men bra blir det inte. Har pratat med J (frugan) flera gånger i telefon och hör att hon är tydligt påverkad. Själv sjukskrev jag mig, inte för att sitta hemma och dricka, men för att jag behöver tid. Tid att rädda vad som räddas kan, jag sitter nu här med tre totalt förvirrade ungar. Vi har en flicka på 10 år, henne kände J sig tvungen att ringa upp igår och förklara att pappa förstört allt genom sitt supande. Flickan blev helt förtvivlad. Vi har även två killar, de verkar ta det lättare, men det är nog bara på ytan. Har jag då gjort något konstruktivt? Nej!!! Hoppas fortfarande i min idioti att allt ska lösa sig? Jojo! J full och agressiv, lämnat hem och barn. Jag med värsta ångesten samtidigt som jag ska styra skutan. Och barnen, ja helt förvirrade. Skickade dem till skolan igår trots att jag var hemma själv. Inbillar mig att
det vardagliga, normala är bra för dem just nu. Att de behöver komma ifrån det sjuka som är vårat hem? Vet inte om jag borde behålla dem hemma och prata. Vet inte ett skit om någonting.
Samtidigt som jag saknar tiden vi levde i förnekelse, så sjuk är jag. Men den lilla gnutta friska jag som finns kvar inser att detta är den enda väg att gå. Och jag skäms som öppnade burken med ormar. Hade kanske agerat helt annorlunda med min bekännelse om jag hade sett mitt min frus problem? Men hur kunde jag se det? Som Lelas skriver hade jag ju näsan i whiskyglaset varenda kväll. Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Jag har ofta bett om input av er fantastiska tjejjer, men jag tror att detta är "over the top". Behöver nog bara ventilera. Tack för att jag får hänga här hos dig lillablå. /Dompa

Gott jobbat är det!
helt rätt!
och visst är det skönt när man satt en gräns, sagt nej, följt magkänslan och stått upp för sig själv och det man inners inne vet är rätt?! lätt beroendeframkallande... fel ordval här kanske... =)
fortsätt stå på dig vännen!!
kramar!
/k