Senaste kommentarerna i forumet

Han gav mig faktiskt inga som helst skuldkänslor...Han sa ingenting som kunde ge mig det. Jag kände så ändå.
Hans bästa väns fru ringde mig för en stund sen. Både hon och hennes man är insatta i hans sjukdom. Jag har känt mig oerhört ledsen idag och berättade om min oro över ekonomin och att han spelat bort pengar. Att han har ett spelberoende och då han hållit mig utanför vår totalekonomi i alla år. Han säger att han spelat då och då och eftersom han alltid har slängt fakturor och lönebesked har jag ingen aning om hur mycket pengar det rör sig om. Allt det här berättade jag för henne och nu mår jag dåligt och har ångest över att jag berättat.
Var det fel av mig att berätta?

Hej tjejer!

Tussliago - du skriver: "Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det?" Det kallas skuldkänslor, ju. Du mår dåligt för att din man spelar på dina skuldkänslor. Alkoholisten i honom vet att det är den enda vägen för honom att få dig tillbaka. Men tyvärr är nog motivet för hans vilja att få dig tillbaka inte att han älskar dig, utan att han vill återställa ordningen där han är den som dricker och du är den som tillåter det.

Kram, båda två!
/H.

Känner så väl igen mig i ditt sätt att skriva att du inte saknar honom utan något.
En väldigt konstig känsla.
Jag känner igen mig i allt du skriver!

Jag själv kämpar med att inte gå tillbaka.
Jag mår så dåligt och vårat förhållande är så förstört.

Skillnaden är att han inte tänker ta in på någon behandling för han anser inte att han behöver det.
Även om han är nykter så tänker han inte nyktert. Han är inte ett dugg förändrad efter sin förra behandling. Jag vet nu att det är för att han inte har tagit till sig av den.
Han säger att han inte vill ha det så här. Det kan jag förstå, men är han inte beredd att göra fotarbetet så är det så här han får sitta...

Jaja, nu fick jag spy ur mig lite med.

Ha en trevlig helg!

Kram kram

Hej,

Efter senaste inlägget har mycket hänt. Han är nu på behandlingshem av egen fri vilja vilket såklart är bra. Efter en hel veckas drickande där han var totalt under isen hämtade jag honom på en flygplats, var stark och sa om och om igen att jag ska/vill hjälpa honom. Att jag finns här.

Jag mår inte bra. Visst är det bra att han äntligen inser, vill och har tagit hjälp. Men jag känner mig så otroligt sviken, alla lögner, alla hemskheter han utsatt mig och sin son för...hur ska man någonsin kunna förlåta och gå vidare? Ibland undrar jag om älskar honom, hur jag ska kunna vara ett stöd när han är hemma efter behandlingen. Jag saknar honom inte som person, men jag saknar något som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet att det är en sjukdom men det tar ju inte ifrån att han faktiskt gjort allt han gjort.

Känner stor ångest och är såå trött. Hur ska tilliten komma tillbaka?
Fick precis ett kort samtal från honom. Han sa att han älskar mig och saknar mig.
Kan en alkoholist älska en annan person på riktigt? Jag tvivlar på att han gör det likväl som jag tvivlar på mig själv.

Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det? Han var tydlig med att han kommer förändras och att vi kommer ha ett bra liv tilsammans. Varför lyfter inte det mig? Jag sa till slut att jag saknar honom, hans närvaro och att kunna krama honom. Ljög jag och sa det bara för att vara snäll eller menade jag det. Jag vet faktiskt inte...Han svarade att han tyckte det var skönt att höra att han var saknad och älskad. Han kände till och från under behandlingen sig mycket ensam och att ingen här hemma tyckte om honom...

Ni har säkert inte svaren på mina frågor men jag behövde skriva av mig...

Kram till er starka!

tänker Lelas och jag kan förstå (tror jag) din frustration (???) eller hur du vill benämna din känsla... Tänker spontant på att det du ser kanske kan jämföras med att se en en anorektiker som inte vill äta den goda, nyttiga, nödvändiga mat som finns framdukad.
Jag för min del skulle kunna söka hjälp, väl vald sådan... mannen är inte redo och så som livet är nu är jag klar över att vara kvar. Det finns en tydlig rörelse i en bra riktning.

"Men, jag kom till en punkt när jag inte kände det som att jag hade något annat alternativ. Jag hade kunnat välja att gå under helt och hållet, klamrandes fast vid att jag inte ville söka hjälp i en småstad. Men om jag menade allvar med att förändra min egen situation, och därför också rädda vår relation, så var jag tvungen." - Där var jag för snart ett år sedan när jag lämnade, tog kontakt med beroendemottagningen, träffade en terapeut som jag kan kontakta när jag vill. Det gjorde jag för att jag måste förändra min situation. Mitt liv är helt annorlunda, på många sätt, idag och därför väljer jag att vara kvar. Mannen måste få gå sin väg i sin takt.
Det är fint att få följa din och er väg. Att få dela varandras vägar. För mig är forumet idag ett "livsforum", en plats för äkta, genuina möten. Tack för att du finns där. Kram / mt

Så är det dags för anhörigträff igen... eller, ja, på onsdag. Men nu skall jag ut och fara och flänga till dess, så jag sitter här och planerar in träffen i min resrutt. Alltså känns det som att det är dags.

Jag är på träffarna en gång i månaden, och nu är snart mitt år av träffar över. Jag tänker gå dit nästa gång också, i december, men sedan skall jag sluta tänker jag mig. Hon som leder träffarna säger att vi får fortsätta om vi vill, och jag vet att vissa gör det. Vi är också välkomna tillbaka senare om vi skulle behöva återvända. Det är skönt att veta.

Det är ganska mycket runt mig som påminner mig om att det är ett år sedan det var som jobbigast. Men, jag känner mig lugn i det och jag känner en stor tacksamhet över att livet är så mycket bättre nu. Det skall bli skönt att kunna säga det på träffen på onsdag. :-)

Jag tänker mycket på Mullemannen och Mulletanten. Fast de (ni) kämpar så är det som att de (ni) gör det svårare än det skulle behöva vara. Jag skulle aldrig ha mått så bra som jag gör idag om det inte vore för att jag vågade ta emot hjälp. De (ni) säger att det är svårt på en liten ort och att ni vet för mycket om dem som i så fall skulle hjälpa er. Så är det säkert. Och så är det här i vår lilla by också. Vi är lite halvoffentliga personer här, och alla känner alla och pratar om alla, hela tiden.

Men, jag kom till en punkt när jag inte kände det som att jag hade något annat alternativ. Jag hade kunnat välja att gå under helt och hållet, klamrandes fast vid att jag inte ville söka hjälp i en småstad. Men om jag menade allvar med att förändra min egen situation, och därför också rädda vår relation, så var jag tvungen. Det är maken som håller sig nykter och arbetar på sin egen process, men det betyder inte att jag står fri från att behöva hjälpen jag också.

Hur som helst... en del av den där hjälpen är ju alltså anhörigträffarna. Jag ser fram emot att komma dit på onsdag.

Kram, alla!
/H.

barbalala! Skriver en rflektion med anledning av ett (till) av dina inlägg i min tråd. / mt

De mår nog sådär. Inte alldeles bra. Pappan vill fortfarande ha mycket kontakt med mig, att jag stannar och äter när jag lämnar och hämtar, och när jag gör det är vi ganska snabbt tillbaka i samma mönster igen, allt det som är skälet till att jag ville därifrån. Och tackar jag nej till lunch eller middag blir han rasande och ska inte ha någon kontakt alls. Hur mår barnen av det här? Är det lättare med en gradvis övergång där Han och jag som vanligt sitter och tjafsar i köket medan de är tysta som möss i TV-rummet, men bara ibland. Eller är det bättre att klippa, att konsekvent säga nej till alla inbjudningar och minimera kontakten...? För barnen? Jag skulle helst vilja att vi kunde ses som vanliga vuxna vänner och behandla varandra med lite vanligt hyfs, men det går liksom inte.

Jag funderar på att flytta till våren igen också. Till ett hus i närheten. Jag vet inte om det är för tidigt för barnen att genomleva en flytt till? Fast det kommer att vara till det bättre, och den stora förändringen är ju själva separationen...

Jag har i alla fall tid och lugn omkring mig och kan fundera igenom sådana här saker, och det känns helt underbart! En lång blank dag utan störningar ligger framför. Ska börja med en prommis!
Kram kära vänner! / M

Vad roligt att höra av dig blå-timmen!

Jodå! Jag har flyttat och det är sååå skönt! Hade aldrig kunnat tro att de där timmarna mellan fyra väggar där bara, bara jag var ifred kunde ge mig så mycket energi! Jag kunde hantera alla våra tjafs på ett helt annat sätt. Jag hade helt plötsligt makten över mitt eget liv!

Jag läste igenom min plan igen nu när du ställde frågan, och jo jag följer den fortfarande. Jag har betat av steg 1 - 6 :)

Igår var jag först på familjeterapi med Honom och sedan på Al-Anon på kvällen. Det har tagit till nu för honom att acceptera att jag verkligen flyttat och inte kommer tillbaka... Och just nu är han jättejättearg. Jag får ångest och åker direkt tillbaka i mina gamla känslor när han vräker sin ilska över mig, men det lättar mycket fortare än jag trott när jag lämnar honom och kommer hem till mig. Det rinner av mig ganska snabbt. Just igår var det ändå jobbigare än vanligt, och skönt med Al-Anon på kvällen.

Jag går i egen samtalsterapi också och har mycket kontakt med mina närmsta vänner. Utan dem hade jag aldrig klarat det! Ett råd är: om du har bestämt dig för att flytta, så prata med dem av dina vänner som är övertygade om att du gör rätt i det. Prata med dem ofta, och så fort du känner dig tveksam, t.ex. när du blir utsatt för makens reaktioner.

Bamsekramar och lycka till, och skriv och berätta hur det går!

Hej Barbalala
Hur går det med din plan? Är någonstans i en snarlik process ... Att frigöra sig från sitt medberoende - och mitt fall också från min man som just nu har ett försvarspansar som är så tungt att det tynger ned mig också om jag inte försöker stå stadigare än stadigast. Och det är svårt.(Men i mitt fall är det jag som får ta alla stegen, bara detta att tala om skilsmässan är jobbigt. Eller snarare - det absolut jobbigaste är att säga till min man "jag vill skiljas" ... det känns just nu svårare än banken, lånen, sälja hus, köpa lägenhet och sedan också förhoppningsvis organisera flyttlass och städ... Just de där orden - de är just nu svårare än allt annat)

Hoppas du kan stå stadigt och tappa inte bort din plan när känslorna far omkring och huvudet känns som ett getingbo. Själv försöker jag ta ett djupt andetag och mentalt backa några steg, se det från sidan eller ovan. Men lätt är det inte ... Kram

Han måste få reda ut detta själv. De låter tufft men tyvärr så måste han ta sitt eget ansvar. Kram

Åh vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig!
Kramar i massor!

Louise1

Vännen... Jag lider med dig.

Ingenting kan jag säga för att lindra din smärta.

Kram.
/H.

PS. Ett tips kan vara att kolla upp om Svenska kyrkan finns på plats där din man befinner sig. De kan i vissa fall leta upp svenskar som är illa ute och göra vad de kan för att hjälpa dem... Jag kan inte lova något, såklart, men det kan ju vara värt ett försök. Kolla på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=643269 och se om du hittar platsen där han befinner sig.

Min man befinner sig i utlandet, har druckit 4 dagar i rad...han är inte kapabel att ta sig hem...
Han är ensam där och jag känner inte en person jag kan kontakta som kan titta till honom där. Han är helt utlämnad.

Jag är så fruktansvärt rädd....
Han ringer mig om än sällan och säger att han mår dåligt, att han är under isen....att jag inte finns där när han behöver hjälp.
Jag är förstörd, hjälplös, maktlös, orolig och vet inte hur jag ska göra...
Tänk om det händer en olycka, kan han supa ihjäl sig??

Gud hjälp mig!

Kram, Adde och mt - ni är viktiga för mig! :-) <3

/H.

till er mina vänner! Kommer nyss från kyrkogården där jag ordnat på gravarna inför helgen. Ni hör till dem som är ljus i min vardag på vår gemensamma vandring. Kram! / mt

AA uppstår samma sak. Efter många år i samma grupp där man bara vet förnamnet och där personen aldrig delat om sitt privatliv utan bara hållit sig till alkoholproblemen uppstår mängder med frågor och ibland saknad när någon försvinner. Att någon saknas betyder ju inte att denne gått ut i kylan igen utan det finns ju mängder med andra förklaringar. I somras försvann en vän från min hemmagrupp ut i ett kraftigt återfall och hon tog bort alla nätkontakter hon hade, både mail,msn och fb, och hon bor dessutom i ett annat land så det gick inte alls att nå henne. Att veta men inte kunna göra något är tungt.
Att någon dör en naturlig död känns på något sätt lättare än att någon dör pga återfall.Det är mycket tyngre och tankar på skuld kommer med frågan : "Kunde jag ha gjort något ?" Jag har anklagat mig själv några gånger innan jag fått lasta av mig skuldfrågan och insett att jag inte kunnat göra något.
Vi är bara små vandrande själar i en oändlig värld där vi alla går mot vårt gemensamma mål i Nangijala och det gäller att njuta mesta möjliga av den vandringen och se de små tingen som lyser upp vår vardag.

men mera specifkt på människorna här. Jag har inga andra nätvänner som jag inte känner irl OCH en del av relationerna här är så speciella att det skulle kännas väldigt tomt om någon av dem bara försvann. Kram till dig och pm / mt

Hej, alla!

Igår nåddes jag av ett dödsbud, men av ett lite ovanligt slag... det handlar om att en nätvän har gått bort. Jag kände honom inte alls IRL, men jag har lärt känna honom på ett ganska djupt sätt genom att vi deltar i en fotogrupp på nätet. Det är någonting med det här med att uttrycka sig i bilder, som blir väldigt personligt (eller hur, lillablå och vana?) och därför tycker jag att man kommer varandra nära genom att dela bilder.

Och samtidigt... så får det mig att tänka på alla er här på forumet. I fallet med min fotokamrat så tog hans anhöriga ansvar för att vi som känner honom på nätet fick veta att han hade dött, vilket ju såklart kändes bra. Men, när någon bara försvinner härifrån forumet så finns det liksom inga spår alls, för jag antar att det är få anhöriga som vet om att vi skriver här.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta, mer än att jag funderar mycket på relationer som skapas på nätet. Det händer ju att folk säger att det inte går att skapa "verkliga" relationer via nätet eftersom man aldrig ses... men, så fel de har.

Kram, vänner!
/H.

på forumet Tussilago!

Jag håller med alla de som svarat dig! Fullständigt! Det är viktigt att du kommer ifrån den här mannen Nu!

Jag vill bara tillägga att du redan tagit ett jätteviktigt steg när du skrivit ner det som hände! Bravo! Du kommer kanske att ångra det, tänka att du överdrev, att det låter värre än det var... Men det är så vi fungerar när vi är i destruktiva relationer, vi förminskar problemen eftersom vi helst inte vill vara i den situation vi är. Det ÄR precis så illa som du beskrev det! Det är farligt för dig och för barnen! Att du i nästa stund kan känna att du tycker mycket om den här mannen är inget fel eller konstigt, men betyder INTE att du ska vara kvar där. Det är farligt!

Stora kramar till dig! / M

med föregående talare. Våldet har en tendens att accelerera och rätt vad det är så har du eller barnen betydligt värre skador. Det finns folk som tagit sig ur ett destruktivt förhållande och som vill och kan hjälpa dig. Du är inte ensam.

Lycka till !!

http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/de-glomda-barnen-maste-fa-batt…

Jag har endast skrivit tre tidigare inlägg på detta forum, men läser ofta (ni är många som hjälpt mig på vägen från socialt drickande och soffvinvardagsdrickande till helt alkolholfri. Tack!).

Jag kan dock inte låta bli att kommentera nu.

Jag tänker på barnen. Inga barn ska behöva växa upp och vara rädda i sitt eget hem. Barn är helt utlämnad till de vuxnas försorg. De kan inte resa sig och lämna, de måste lita till att deras föräldrar tar hand om dem och gör det rätta.

Mitt hjärta brister när jag tänker på den lilla 6-åringen som gråter av rädsla i sin säng. Jag kan bara tänka på vilken enorm otrygghet den lilla känner på många plan. Jag tänker på 2-åringen som ser sina föräldrar slå varandra.

Jag behöver bara sätta in min fina 6-åring i scenen du beskriver så blir det otäckt verkligt vad dina barn upplevt.

Gör det som är det enda rätta för barnen. Hur du vill ha det i ditt förhållande med mannen är sekundärt.
Barnen har rätt till ett hem som är en fristad från bråk, fylla och våld. Är inte det en förälders skyldighet att se till det?

/Sayers - 41-årig tvåbarnsmamma

Å lilla Tussilago!

Lyssna på MT och Lelas. Det här är farligt, ta dig därifrån. Ge dig och barnen lite lugn och ro. Du kan inte göra någonting överhuvudtaget åt situationen där du är idag. Åk därifrån. Ni kanske kan reda ut det så småningom när ni har distans till varandra och han har fått bevisa att han kan vara nykter.

SNÄLLA ÅK!

Massor med styrkekramar till dig!
Louise1

Tussilago!!

Åh, jag skulle vilja liksom ruska om dig för att få dig att se din egen verklighet...

Du MÅSTE ta dig och barnen ur den här situationen! Nu!

Precis som mm undrar jag vad jag kan säga för att du skall ta steget och söka hjälp... Jag känner mig så maktlös.

Kram, vännen!
/H.

Det är farligt för dig och dina barn far illa. Om jag vore din granne eller arbetskamrat och skulle veta hur du och barnen har det skulle jag se till att ni får hjälp. Vad ska jag och vi andra här säga för att du ska söka hjälp? Jag önskar innerligt att du hittar kraften att söka hjälp och lämna den mannen som gör dig så illa. Det finns ett annat och långt bättre liv för dig och barnen. Kram, kram, kram / mt