Senaste kommentarerna i forumet

Alkolåset man får vid en rattfylla loggar varje blåsning och man ska tömma den var 8.e vecka tror jag det är. Om man blåser positivt loggas det och man kommer ha väldigt svårt att motivera att få tillbaka sitt körkort. Så motivationen att vara nykter för att få köra bil lär nog inte sjunka om man verkligen menar allvar med att göra rätt för sig. Tvärt om.

Det är alltså inte ett vanligt alkolås som bara hindrar bilen att starta om man inte är nykter. Det kräver också att man blåser under körning, vilket vanliga lås inte gör. Kör man ryckigt, tex i stan får man blåsa oftare än om man ligger på motorväg i jämn hastighet.
Komplicerade grejjor det där, men bra.

Nu har kommunen sagt att de kommer att föreslå en tremånaders öppenvårdsbehandling. Detta är ett resultat av rattfylla. Han är just nu helt mottaglig för alla insatser och kommer inte att motsätta sig något. Tänk vad ett körkort kan betyda för motivationen! Dessutom har han tagit av min munkavle, vilket påverkar mig mer än jag trodde. Jätteskönt! Ingen idé att mörka längre, har man inget körkort är hela problemet ändå uppenbart. Även om jag är lite orolig för att motivationen att vara nykter ska sjunka igen om ett alkolos installeras och han får köra igen, så är jag jätteglad - för tre månaders behandling har säkert också sin verkan.

Tack, vännen. :-)

Skönt att höra att du också känner hopp om livet.

Kram!
/H.

Hej Lelas.
JA man kan inte sluta att tänka på vad alkoholen har ställt till med och stället till med i samhället. Har själv en vän som har de jobbigt med sin man nu, ja känner att de är svårt att veta hur mycke hon vill prata om de. De ja har sagt märker ja att hon har tagit till sig.

Ja blir så glad när ja läser dina inlägg hur långt du har kommit i ditt tillfrisknande ja även din man hur bra de går för honom. Du är trygg nu. Ja känner míg också ganska lungn nu min man kämpar på och även han känns ganska trygg nu han jobbar på aa och återträffar. Ja livet känns ganska ljust nu även om vi går mot mörkare tider.
Hoppas på en bra dag för dig idag Lelas.

Jag har varit hos tandläkarn, och han sa inget om tandgnissling den här gången. Förra gången hotade han med bettskena. Jag tar det som ett gott tecken, men är ändå lite orolig för min hälsa. Ingen blir ju yngre. Jag har alltid klarat stress bra, sovit gott t.ex. även när det varit som värst. Det gör jag fortfarande, men jag känner i kroppen att pulsen snabbare går upp och inte så lätt går ner t.ex. Huvudvärk och funderar lite på att kolla blodtrycket som alltid varit lågt tidigare... Men det är klart, det är ju en jävla satsning som jag är mitt i, att bryta upp ur ett långt och destruktivt äktenskap. Kanske inte så konstigt att det frestar på. Bekymmer är ekonomi. Soc har just avslagit hans ansökan om försörjningsstöd pga att han inte lämnat in alla uppgifter. I praktiken innebär det att det blir jag som får försörja två hushåll på en lön..!.. Och det går ju inte. = Oro = för hög puls...

man "ser" och förstår indirekt här på forumet. Visst ser jag också, för den delen männsikor som dras ner i missbruk, främst alkohol. En familj, ganska nära, hade en jättetuff sommr, sen såg det ut att reda upp sig men nu är det mycket dricka igen. Jag tror att de, åtminstone inte mannen i familjen inser alkoholens betydelse och fara. Finns också på mitt jobb människor jag ser som är i farozonen och hur skört det är på olika sätt.
Så skönt att du känner att du är på bättringsvägen, det är en bra väg att gå:) Allt gott till er båda och till Saffran förstås / mt - som läst Tove Jansson genom hela livet
PS Vid sidan av den berömda Höstvisan har Erna Tauro tonsatt en TJ text som heter Tillsammans. Underbar!

Under det senaste året har vi, maken och jag, både var för sig och tillsammans, lärt känna väldigt många nya människor. Många av dem är missbrukare/alkoholister med varierande grad av insikt och nykterhet, och i princip lika många är medberoende. Jag är glad att vi har träffat dem, allihop, för de har lärt oss oerhört mycket.

Men... det har en baksida. Det för med sig mycket smärta, när jag ser att alla inte klarar resan. Personer som jag tycker om och som jag har trott skulle klara detta, de faller tillbaka och mår sämre än någonsin. Relationer spricker, barn far illa, alkoholen tar makten igen. Och jag blir ledsen.

Jag pratade med en sådan vän nu ikväll. Han kämpar för livet, men har inte lyckats hålla sig nykter. Och hans tillvaro faller i bitar. Nu väntar han på besked om han får en plats på ett behandlingshem, och han är livrädd för att få ett nej. Ensam och rädd. Han, store starke tuffe killen, grät i luren.
Åh, vad jag hoppas att han får komma till det där behandlingshemmet.

Jag kom att tänka på Tove Janssons fantastiska "Vem ska trösta knyttet?"...

"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcker i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är."

Hela texten finns här (och den slutar ju faktiskt lyckligt!):
http://hem.passagen.se/astrandberg/knyttet.htm

Sorgsna kramar till er, allihop!
/H.

PS. Killen jag pratade med i telefon frågade också om min man har börjat dricka igen, för han hade hört att någon som heter som han hade börjat igen. Min reaktion var ett helt lugnt "Nej, det måste vara den andre killen som heter samma sak. Min gubbe mår bra och har inte börjat dricka." För ett halvår sedan hade jag reagerat på ett helt annat sätt... Då hade den där frågan väckt en misstanke i mig, och jag hade börjat fundera på om det kunde vara så och att jag helt enkelt inte hade kommit på honom ännu. Men - nu: lugn, och helt förvissad om att maken inte dricker. Jag tror bestämt att jag är på bättringsvägen! :-)

Åh, gumman... Vad jobbigt du har det.

Jag kan inte säga annat än det som mulletant och barbalala redan har sagt. Jag är den första att skriva under på att lösningen inte alltid är att lämna, men jag är också helt övertygad om att ditt sätt att sakta men säkert flytta dina egna gränser åt fel håll kommer att göra dig mer och mer illa...

Läs dina inlägg tillbaka genom tråden här. Vad skulle du säga till någon annan om det var h*n som skrivit dina inlägg?

Kram!
/H.

Mulletant är klok. Lyssna på henne. Hur långt kan du fantisera om hur det konkret skulle kunna se ut om du lämnade honom? Hur skulle du kunna bo? Hur skulle din ekonomi kunna se ut? Hur skulle dina vänskapsrelationer förändras. Hur skulle barnens relationer förändras?

du skriver att du behöver hjälp och råd. Rådet att du ska dra har du fått sen ditt första inlägg här. Men du är kvar i relationen. Om du har läst min tråd "Att vara medberoende" så ser du att jag också fått olika råd men att jag inte följt dem. Jag tror det är viktigt att man gör sina egna val och att man känner att man själv har fattat de beslut man ska leva med i framtiden. Annars blir det någon annans förtjänst om det går bra och, kanske värre, någon annans fel ifall man ångrar sig.
Jag tror att jag har tipsat dig om tuvaforum tidigare? Om man lever med en människa som bejandlar en omväxlande som en dyrbar skatt och i nästa stund som en skitig trasa tappar man fotfästet och man blir osäker på vem man är. Då tror jag att man verkligen behöver en utomståendes hjälp för att kunna fatta sina egna beslut. Åtminstone behöver du skriva kontinuerligt här för att kunna följa din egen berättelse. Jag ställer samma frågor till dig som senast, för snart en månad sedan, men jag ställer dem i omvänd ordning
Vet du själv vad det är som
- gör att du väljer att stanna?
- hindrar dig att gå?
Fortsätt skriva här och berätta hur det går för dig. Skriv även de ljusa och lyckliga dagarna. Då främträder mer av "hela bilden" både för oss som läser och framförallt för dig själv.
Kram, kram / mt

Jag behöver hjälp/råd..
Jag sa vid tillfälle igår att jag var sugen på att gå ut. Men sa vi kan se.Vid ett senare tillfälle säger S att han tycker det skulle vara kul att gå ut och titta på skinheadsen. Ja, säger jag. Vi får se sen. Vi börjar lyssna på musik. Kör varannan låt. Jag känner mig trött och har ont i magen. Han säger plötsligt, när ska vi droppa nyheten? Jag undrar vad han menar. Han menar när vi ska säga att vi ska gå ut, till barnen. Då säger jag att jag är för trött och inte orkar. Han blir sur, börjar plocka i ordning glas mm och går och lägger sig. Jag frågar varför han blir sur för det? Vi har inte bestämt att vi ska ut. Tjafset är igång. Jag blir förbannad för att han beter sig som han gör. Säger att han har druckit för mkt igen, vilket han blir sur över och säger till mig "det är nåt fel på din hjärna". Jag svarar förbannat nog i ilska "det är nåt fel på din alkishjärna". Jag går på toa och gör mig iordning för att lägga mig. Han kommer upp och letar efter sin telefon. Jag kommer in i sovrummet och han säger, "du får försöka lura någon annan." Vadå undrar jag? Du får lura nån annan kille med stor kuk, att ni ska gå ut och sen inte göra det. Jag säger att vi hade inte bestämt något. Tjat om det fram och tillbaka. Jag säger elaka saker som" jag fattar att du vill ut på krogen, du är ju känd för att alltid vara ute och fullast sen innan. Han blir skit arg, börjar kasta täcket på mig och kuddar. Han säger att jag är elak mm. Jag säger att jag sa det i ren ilska och bad om förlåtelse för det. Han säger att du ber aldrig om ursäkt, inte ens om man ber dig om det osv. Han klär på sig och ska gå ut. Jag säger, går du ut nu behöver du inte komma tillbaka mer. Han svarar, du, hur mkt hyra betalar du här? Vad bidrar du med här hemma överhuvudtaget? Sen går han ut på krogen. Kl är 23:30 och han kommer hem 02:45. Asfull och somnar på toa. Jag är såå ledsen..:( Han skärpte sig ett tag men nu har han börjat öka intaget igen, lite i taget. Nykter månd- torsd när han hemma. Den veckan han är iväg vet jag inte. Troligen dricker han då men mindre.

Hej vännen!

Du... du sviker inte förtroendet för pappan. Han (eller ja, hans sjukdom) har satt sig i den här situationen själv och du gör vad du måste för barnens skull.

Och vet du, när vi började berätta för folk så förvånades jag över hur ofta vi mötte reaktioner som "jag vet vad ni går igenom" och "jag har själv levt med en missbrukare" och sånt.

Det sägs att en tiondel av den vuxna befolkningen är alkoholberoende. Skall vi gissa att det åtminstone finns tre personer runt varje alkoholist som påverkas av drickandet? I så fall är det alltså ytterligare tre av de tio som är anhöriga till någon med alkoholproblem.

Vi är 9 miljoner i Sverige. Om vi för enkelhetens skull tänker att vi är 10 miljoner, så innebär alltså den här matematiken att fyra miljoner av tio lever i skuggan av alkoholens verkningar.

Alltså - det kommer finnas ganska många bland lärarna och föräldrarna som vet vad det här handlar om. Du skall se att du möts av förstående och omtanke om dig och barnen.

Kram kram!
/H.

Har just sjungit i en lite kör här på arbetsplatsen. Härligt!! Att göra roliga saker är så oändligt viktigt!

Igår var jag på mitt första Alanon möte på sådär 12 år... Det känndes skönt.

Efter rattfyllan har jag talat klarspråk om pappas drickande med barnen, och bestämde mig också för att ta upp det med skolan. Skitjobbigt! Jag började med skolsyster, som genast föreslog att vi skulle ha ett möte; alla barnens lärare, rektorn och jag. Phu! Det var inte direkt vad jag tänkt mig, men jag sa ja i alla fall. Nu känns det helt jättetungt! Och jag sviker förtroende från pappan. Jag vet inte om jag ska berätta för honom att jag gör så här... usch... Jag vet inte heller hur lärarna kommer att reagera. Alla där ute är ju faktiskt inte lika nyanserade och insiktsfulla när man börjar använda ord som "alkoholproblem" i samband med barn...

Det rimliga är att DU min vän sätter gränserna redan nu.
Det är du som bestämmer hur långt du är villig att "ställa upp" och hjälpa ditt ex.

Elakt sagt så har han själv satt sig i sin egna situation, och då behöver han rådda upp efter sig.
Får man för mycket hjälp så blir inte "straffet" lika kännbart...
Det finns ju en mening med att förlora körkortet, inte bara skydda allmänheten från fyllkörningen.

Att sätta sina egna gränser är viktigt, jätteviktigt...
Har en grannfru som skiljde sig och hur hon sedan försökte "bemästra" pappans vårdnad på distans,
så hon höll på att kräkas av oro...
Hennes oro eskalerade så enormt att hon till slut inte vågade lämna ifrån sig barnen....

Vi andra grannar försökte intala henne att pappan har också rätten till vårdnaden, och
han gör precis som han vill när han har vårdnaden, han har halva beslutsrätten...
Och den kunde hon inte påverka, alls...

Om hon misstänkte att barnen for illa så skulle hon kontakta soc, och de kunde då göra en utredning men hon kunde det inte, för hon fick inte lägga sig i hans liv längre..
Å andra sidan skulle hon ju snabbt märka på barnen om de inte ville åka till sin pappa...

Så att våga släppa vårdnadsrollen när hon inte hade barnen var skitsvårt, för henne...
Hon kunde bara göra det så bra som hon kunde när de väl var hemma hos henne..

För din egna skull, hjälp bara om du får hjälp tillbaka, ett ömsesidigt utbyte...
Hyllor mot middag, skjuss mot strykning osv, handling mot soppapengar...osv
Förhandlingsläget är helt på din sida, hämtning ombesörjes av den som ska framledes ha barnen..

Och du involverar dig precis så mycket som du vill i hans liv,
om ungarna blir sjuka när han har dem....???
Ja är det allvarligt får han väl ordna det med taxi, det är hans problem just då...

Ditt liv är ditt liv, och du bestämmer själv hur mycket du ska "låna ut det" till andra..
Det finns snällhet, och så finns det dum-snällhet, det andra sårar mer än det första...

Den första som ska ha respekt, det är jag själv, annars är det svårt att kunna ge andra den...

/Berra

Vad ingår i en rimlig relation till "Pappan till mina barn" - som just blivit av med körkort?
- Att komma med sonens cykel?... - ja
- Att komma för att hjälpa till med ansökan om bostadsbidrag?... - tja, i utbyte mot att han skruvar upp hyllor på väggarna i nya lägenheten.
- Att vara tillgänglig på telefon hela dygnet?... - njaa, tänk om något händer barnen...
- Att prata i telefon 5 - 7 gånger per dag?.. - nej, men varför svarar jag
- Att handla mjölk och potatis?... jag vet inte, orkar inte, hur ska han komma till affären..

Oj... Rattfull... Suck.

Men, vad klok du är! "Han säger att han inte vill leva. Men det vill jag!!!" Precis så är det ju, du kan faktiskt leva ditt liv även om han inte vill leva sitt.

Kram!
/H.

Efter första dygnet ensam i huset. Han skulle hit sent på kvällen för att jag pratat för länge med någon annan i telefon. Full. Och då stod polisen där, så var det med det. I morgon ska han på anställningsintervju. Utan körkort. Det är tre km. till närmsta granne och vääldigt svårt att bo här utan bil. Han säger att han inte vill leva. Men det vill jag!!!

Lelas och till din Pianoman! / mt

Imorgon är det dags för den första anhörigträffen efter sommaren.

Jag märker att de träffarna har en effekt på mig som sträcker sig över längre tid än själva träffen... Alltså, jag märker att jag flera dagar i förväg börjar fundera på hur jag har det, vad jag vill säga, vad som har hänt och inte hänt sedan sist, hur mitt liv ser ut nu jämfört med vid förra träffen...

Sedan stannar naturligtvis intrycken kvar efteråt också, men det är intressant hur mötet påverkar mig redan innan det har ägt rum.

Jag ser fram emot att träffa de andra. Många av dem kommer jag att känna igen och några känner jag ganska väl. Jag hoppas att de har haft en så bra sommar som de trodde att de skulle få. Förra gången vi träffades var alla fyllda av framtidstro och förtröstan, och jag hoppas som sagt att deras drömmar blev verklighet.

Och så kommer det att vara en hel del nya deltagare. De brottas med exakt samma saker som vi andra har gått igenom, och antagligen är deras kroppar och själar helt i uppror bara av att vara i en miljö där de inte kan hålla uppe sin vanliga fasad. Vi ser ju rakt igenom varandra, vi medberoende... Och det är både underbart och fasansfullt på samma gång.

Hur som helst - det skall bli skönt att komma dit imorgon. Och vet ni? Imorgon är det ett år sedan jag skapad mitt konto här på forumet. Grattis till mig för att mitt liv ser så otroligt mycket bättre ut nu än då! :-)

Kram, alla!
/H.

Heja dig, tekla!

Hoppas att det löser sig snabbt med boende för dig.

/H.

att läsa att du nu sätter ner foten och markerar din gräns ! Lycka till !

Hej igen!
Nu har jag bestämt mej.

Det som hänt igår och idag har gett mej det jag behövde för att få klarhet i vad jag vill.

Igår kom sonen och hans flickvän på besök och han tog sin flaska och stängde in sej och när de åkt så hade han somnat. Trevlig fredagkväll.

Jag sov på soffan, inget trevligt men behövligt.
Idag sa han ingenting mer än att han ville bli körd till systemet. Vilket jag gjorde.

Sen ringde min dotter och ville att jag skulle vara hundvakt för hennes hundar idag.
Det är klart att jag gör det, han brukar också gilla dom. Efter att de lämnat dem och vi fikat så frågar han:
-Vad sysslar du med ???????
-Vadå, vad menar du??
-Jo du bryr dej inte om mej. Du bryr dej mer om datan, barnen, djuren och lite annat mer än mej.
-Det är ju samma för mej på fredag och lördag, tyckte jag.

Han hade behövt hjälp med en sak när de var här men han sa ju inget och jag kan inte läsa hans tankar. Vilket jag tydligen ska kunna!

Eftersom jag har mina barn och han har inga så ställer det till problem. (För oss ska jag väl tillägga.)

Så nu har jag skickat in ansökan om lägenhet där jag känner att jag vill bo.
Sen får vi ta resten på vägen, men beslutet är taget och det känns skönt!

Ha det gott alla
Kramar till er som läst hit :)

det är verkligen inte lätt. Många varma kramar till dig. Sov riktigt gott!

Just nu flyttstädas min lägenhet och ikväll sover jag där "på riktigt" första gången. Jag känner mig inte alls glad just nu. Det sägs så många hårda ord mellan oss, och jag vill inte det. Jag vet att han egentligen inte vill det heller, att han egentligen är jätteledsen och jag kan inte trösta. Ibland har jag bara inget försvar kvar mot elakheterna, de skjuter rakt in och då blir jag så ledsen... Ledsen att jag måste behandla honom med avstånd, och inte får lov att släppa garden.

Bra, barbalala! Diakonen är säkert en bra väg! De har ju tystnadsplikt också...

Men, det här med att inte berätta. Gå inte med på det! Du skall berätta för precis de personerna som du vill berätta för (kyrkan, soc... polisen? anhöriga?). Du har rätt att kalla dina barn för "barn till missbrukare" - det är ju det de är, eller hur?

För vems skull kämpar du? För att rädda barnen, eller för att hålla uppe en yttre fasad för din mans skull? Nej, som sagt, berätta för alla som du vill berätta för!

Kram, härligt att höra av dig!
/H.