Senaste kommentarerna i forumet

är den äldsta, och 9 och 6. Jag vet att kyrkan där jag bor har grupper för barn till missbrukare. Jag ska ta kontakt med diakonen som håller i det och diskutera saken. Jag vet att missbrukaren skulle gå i taket dock, i alla fall om han fick veta formuleringen "barn till missbrukare" om hans barn. Just nu arbetar han för att få mig att lova att inte tala om för sos att han dricker...

Tack, gulleni.

Eftersom att mullegullet har det lite (eller nä, ganska mycket tror jag) jobbigt nu, så svarade jag till henne att jag själv resonerar på ett visst sätt kring makens möjliga framtida återfall. För mig är det inte avgörande att maken skulle ta ett återfall, utan det som avgör min reaktion på det är hur han hanterar det. Om det skulle hänga ihop med lögner och avståndstagande, så skulle jag bryta ihop - men om det däremot "bara" skulle handla om alkohol så skulle jag klara av att hantera det och stanna kvar i vår relation. Det är jag på det klara med, även om det tog mig ett bra tag att komma till den insikten.

Hur som helst, när jag funderade över det här förut i samband med mitt svar till mulletanten, så kom jag på att jag drömde en jobbig dröm häromnatten. Jag drömde att maken min drack, men det som gjorde det till en mardröm var att han tittade mig i ögonen och skrattade medan han satte glaset till munnen.

Alltså - min rädsla är inte att han skulle dricka igen, utan det jag är livrädd för är att han medvetet skulle välja bort mig för flaskan trots att han egentligen klarar av att vara nykter och tycker att livet är bättre utan alkoholen. Men, det var ju bara en dröm. :-) Jag mår bra, och maken är nykter. Det börjar till och med närma sig ett år nu.

Apropå det ja... förra året fick all vår frukt från trädgården (två päronträd, sex äppleträd, ett plommonträd, två körsbärsträd, och lite annat smått och gott) bara falla till marken som den var. Vi gjorde ingenting med varken frukt eller bär, utan lämnade ansvaret till gräsmattan och fåglarna. Vi hade helt enkelt helt andra saker att fokusera på (mitt första inlägg är från den 14 september och det skrev jag i panik med tårarna sprutande).

Idag har maken kokat typ tio liter äppelmos, och gjort en äppelkaka som vi åt till kvällsfika. Av vinbären har det (men inte idag) blivit både sylt och pajer i frysen, och av körsbären har det blivit saft.

Som någon sa: Vi lever, vi inte bara överlever.

Sov sött, vänner!
/H.

Barnen måste komma i första rummet, de måste ha en trygg miljö där även de kan läka.
Är de så stora att även de kan ta emot hjälp så är det guld värt...
Kram <3

Ja... det går att resa sig.
Det går att känna lugn & harmoni i själen igen.
När jag kommer till insikt om min egen sjukdom - medberoende. Kan jag välja vilken förändring jag vill göra.
I dag är jag fri från min sjukdom & mår bra... tack vare att jag klarade av att ta emot hjälp.

Kram från Mie <3

För att vi får ta del av ditt liv, och tack för all värmande uppmuntran Lelas.

Nu är det snart september och jag har fortfarande inte flyttat. Lägenheten renoveras. Läste just här på min egen tråd att jag tänkte flytta den 20 aug. Jag försöker hålla ut!

Idag hittade jag två 6-pack folköl när jag öppnade "fel" dörr. Jag vet inte vad jag känner för det ... och i helgen åker han bort, vilket känns skönt, men samtidigt som ett kvitto på att det just nu finns väldigt mycket alkohol i hans tankar. Jag pratade just med en kompis om barnen och hans drickande och varannan vecka ... Jag vet att det blir en jättefråga som jag kommer att behöva ta i, men just nu vill jag bara komma undan och in i min egen lilla lägenhet, och slicka sår. Det är ju så viktigt att barnens och hans relation blir deras egen, och/men att barnen inte far illa ...

Vi har jättebra samtal också mellan varven, men det blir ofta oberäkneligt, och jag får parera, får ont i nacken och blir vääldigt trött! Jag är rädd om samtalsklimatet, det känns viktigt att behålla det, men det kostar mig ganska mycket! Vi fick så mycket beröm senast från vår familjeterapeut. Han tycker att vi processar och bearbetar så duktigt mellan gångerna, och det gör vi nog. En fråga som dock aldrig kommer upp under våra samtal är öl !

det är min erfarenhet. Både situationen och den egna sinnesstämningen växlar, som det ju alltid gör i livet. Det är bra att du börjar se hur dit liv ser ut. Det är första steget till förändring. Kram / mt

Hej igen!

Livet känns bättre nu och jag har inga planer på att flytta just nu.
Vi har pratat en del och han har lugnat sig med drickandet.
Jag tycker om honom så mycket och vill att det ska fungera.
Men det är klart att båda måste jobba på en relation om den ska fungera.
Jag måste ta tag i mej själv och lära mej att inte ta hand om honom för mycket utan låta honom få ta hand om sej själv även när han är onykter. Fast jag ser ju hur mycket jag är van vid att ta hand om allt och inte släppa taget. Dags att lära sej, måste verkligen jobba på det.

Jag kände att jag måste skriva ner lite för att ha som stöd att läsa senare.

Ha det gott alla som läser och ta en dag i taget.
Kramar från tekla

Vad är det som gör att du stannar kvar? Du har fått många råd här från första inlägget att dra... men något gör att du stannar. Vet du själv vad det är som
- hindrar dig att gå?
- gör att du väljer att stanna?
Läs tillbaka i din tråd och tänk att det är någon annan som skrivit. Vad skulle du tänka då?
Kram, mt

att i mitt fall är det så att jag i stort sett aldrig ringer min man och kollar honom. Han jobbar utomlands varannan vecka och jag ringer honom väldigt sällan. Han är högt uppsatt chef och har stort ansvar. När han är hemma ses vi ju och pratar efter jobb. Jag har inte ens koll på vilka tider han reser till och från utlandet. Vet i stort sett bara vilken dag han åker och kommer hem. Har i början frågat honom ungefär när han är hemma men har då i stort sett fått frågan om det är viktigt om han är hemma 14 eller 19.
Jag måste säga att jag faktiskt inte kontrollerar något när det gäller honom. Han själv kan stänga av telefonen när jag någon gång har ringt. Andra tillfällen har han inte svarat och hört av sig dagen efter istället. Själv kan han säga till mig att jag inte bryr mig som inte ringer honom när han sitter i bilen och har tråkigt på väg hem från flygplatsen.
Jag känner ofta likgiltighet!!!!!!!!!
Det spelar ingen roll, Bryr jag mig är det Fel! Bryr jag mig lite är det fel! Bryr jag mig inte alls är det fel!

Så, hur gör man?

/Tussilago

att du Tussilago står där med "ansvaret" själv, och måste bära upp resten av familjen, vara den som planerar att det bara finns mjölk i kylen t.ex...
Din man har tappat både sin motivation och ansvarskänsla, och ser nu idag bara dig som en kontrollinstans och en tjatmoster...
Hans roll blir att ständigt försvara allt han gör och vad han tänker göra, och han försöker nog dämpa allt som berör hans alkoholkonsumtion...
Du är kontrollören och han står för agerandet som hela tiden värdesättes...

Era roller är tilsatta, och just nu så är det lite status que på er, båda väntar på någon sorts förändring...
Han på att du ska sluta tjata och du på att han ska sluta dricka...
Skillnaden är väl att om du slutar tjata så legaliseras hans drickande, och HAN tycker att det blir frid igen...

Mitt tips som tidigare är inte att direkt gå på alkoholen som huvudproblemet (trots at det är det..)
Utan han kommer direkt gå i dess försvarsposition, inget får hota hans drickande, hans tröst och flykt ifrån verkligheten...

Kanske mera gå på omständigheterna som gör att du märker att han dricker...
Nu blir du så där aggresiv igen...
Nu hänger du inte med i diskussionen, eller hallå du är inte med alls, var är du?
Eller varför flyr du undan diskussionen?, kan vi inte prata ut om detta här och nu, OK i morgon, vilken tid?
Kan vi dela på hemmabördan, tar du disken eller tvätten, inte... varför då?
Ok kan du bestämma vilka TV-program du vill se i förväg, så får du den tiden du behöver då?

Det handlar mycket om att ge och ta, och helst lika mycket från båda håll..
Och ge varandra "frihet" så att man inte kväver varandra...
När min kära hustru blev allt för kontrollerande så bestämde vi att hon fick inte planera in mina Onsdagskvällar, i början gick jag ut för att dricka öl med polarna.
Men det blev ju inte bra för konsumtionen eller plånboken, eller ingenting förresten...
När jag sedan tillbringade Onsdagkvällarna hemma så blev hon kontrollerande igen, du kan väl ändå vika tvätten när du ser på ditt favoritprogram på TV'n!
Nu är inte killarna utbildade med simultankapacitet, vi som inte kan gå och tugga tuggumi utan komma i otakt samtidigt..

De slutade med att jag låste in mig i datorrummet på övervåningen, eller bara plockade i garaget för att få vara ifred, jag ville råda mig själv...
Som du märker blev detta ingen bra konstellation, utan mer en markering att jag ville ha tid för mig själv, det var viktigt...
Hon har givit mig mer frihet idag, men kan fortfarande ringa på mobilen och höra varför jag inte har kommit hem i tid ifrån jobbet,
när jag sedan berättar att jag går i en elektronikaffär så "lägger hon sig i " och blir förmanande, .."vi behöver inga nya elektronikprylar mera.."
Jag skulle själv aldrig uttala att hon inte behövde köpa några mera trasor eller nya skor, hon har sitt liv, och jag har mitt liv...
Och jag har slutat berätta vart jag befinner mig, utan jag bara är i en affär, och jag kommer hem då och då vid den tiden, så där snäpper jag av henne...

Att låta någon ta över ens liv är inte bra, och tala om vad som viktigt för mig eller inte är ett överförmynderi...
Jag tror att många kvinnor idag har lätt att bli någons mamma, frivlligt eller ofrivilligt, och jag säger inte att du är det Tussan...
Men att män ofta kan anta en mera obstinat position, och göra tvärsemot bara för att markera sin egna vilja...
För mig blev det så, och alkoholintaget blev en sätt för mig att skapa en större rättvisa, jag gav igen för att bli "fri"..

Men som sagt, frugan har givit mig mer av min egna tid som jag kan styra mer över, och jo jag tar fortfarande mitt familjeansvar hemma...
Mycket mer idag än vad jag gjorde tidigare, och jag behöver inte hela tiden försvara det som är mitt, min egna tid t.ex..

Det är hemskt jobbigt ibland att se vart gränserna går för vad som är mitt ansvar och var skiljelinjen ligger för det som är andras ansvar....

..och än en gång, jag säger inte att det är så här mellan dig och din man...
Men det kan vara så, och det är ofta väldigt svårt att som man orka tala ut om det...

/Berra

Det känns som jag förlorat närheten till min man, om den nu funnits överhuvudtaget?! Slappnar inte av till 100%. Är vaksam över allt jag säger så det inte leder till bråk samtidigt som det finns så mycket jag vill prata om som inte fungerar i vår relation. Känns inte som vi har ett varmt och respektfullt förhållande, där man tröstar och finns för varann. Det mesta jag säger ser han som att jag har något ond mening med, det känns så iallafall och han svarar mig på ett sätt som tyder på det.
Jag är såå trött på mig själv och mina känslor och allt!!! Jag känner mig sällan glad, ser aldrig fram emot något. Jag som alltid är en person som gör det annars. Ser fram emot små saker som att hyra en bra film, planera för god mat, laga den och njuta av den mm...dem små sakerna....
Jag är full av känslor samtidigt som jag känner mig tom....saknaden av något, något viktigt, som jag behöver.
Ena stunden, "allt ordnar sig", "jag kan färändra mig själv och lära mig leva med det", "ska livet vara så här", "saker ordnar sig bara jag slutar fundera så mkt", "sluta analysera" mm....Kan skriva hur många saker som helst!!!

Det är ett vakum, en bubbla som antingen spricker eller bara löses upp.

Kram

att du har det bra. Tack för att du fortsätter att skriva och förmedla hopp åt alla som kämpar! / mt

Så, hur mår jag då? Jag mår bra. :-)

Som egenföretagare måste man jobba när uppdragen finns, men trots det har jag kunnat vara ledig en del i sommar, som synes längre upp i tråden. Trots att det inte var så lång sammanhängande ledighet så känner jag mig utvilad inför höstens uppdrag och utmaningar. Det här med att ha eget företag har verkligen sina fördelar och nackdelar, men jag måste säga att jag gillar känslan av att vad som helst kan hända och att det egentligen bara är min egen fantasi som sätter gränserna.

Och samtidigt är jag jättetrött. Men, till skillnad mot hur det var för ett år sedan så är det en känsla av avslappning som skapar den här tröttheten. Då var jag helt sönderstressad av oro och press från olika håll, och blev såklart väldigt trött av det. Men... nu är jag trött på ett sätt som gör att det hjälper att sova en timme på eftermiddagen.

Jag känner en oerhört stor tacksamhet för att mitt liv får lov att se ut som det gör just nu. Jag kan leva på mitt företag, jag bor på en plats där jag trivs och där vi har många vänner runt oss, de allra flesta i min omgivning mår bra - till och med katten trivs med livet! Men viktigast av allt: jag har fått tillbaka min älskade man. För ett år sedan var jag verkligen inte säker på vart det här skulle sluta... det gick liksom upp för mig att vår relation och kärlek inte skulle kunna rå på alkoholen om det fortsatte på den inslagna vägen. Jag har alltid tidigare tänkt att vår kärlek är så stark att det inte spelar någon roll vad som händer, så länge vi möter saker tillsammans så klarar vi av dem. Men under hösten förra året insåg jag att vi hade mött vår överman - alkoholen.

Men, som sagt - det är över nu. Jag har fått tillbaka min man, och för varje dag som går i hans nykterhet så känner jag igenom honom mer och mer, och minns varför jag föll för honom och valde att leva med honom. Och tänk att det redan har gått 15 år sedan vi träffades... Jösses.

Jag berörs väldigt starkt av berättelserna här på forumet, från er som kämpar så hårt. Alexandra, barbalala, medberoende, curry, mullegullet och alla ni andra. Jag läser in mig själv i det ni skriver, även om det såklart finns en del som skiljer våra berättelser åt. Och jag konstaterar med tacksamhet, ödmjuket och glädje att det går att resa sig. Det går att ta sig vidare till en punkt där man kan säga "jag mår bra" och faktiskt mena det, ända inifrån.

Kram alla, nu är det läggdags i småföretagarland!
/H.

det som du skrev den 1 juli : "Jag har läst mycket på "Tuvaforum" och lyckats komma över en bok: "Men jag då?" och blir mer och mer övertygad om att det är en narcisist jag lever med, sedan 20 år." Det är inte länge kvar nu barbalala tills du har ditt eget hem och kan börja fokusera framåt på ditt eget liv. Låte som en bra plan att du tar med dig barnen över helgen... nånstans där ni har lugn och ro. Kraft, styrka och uthållighet till dig! / mt

... vänder han från att vara en ängel, till mardröm... orkar inte mer... ikväll kryper jag ihop i något hörn i renoveringen. Sedan ska jag försöka samla ihop mig till en tjänsteresa och sedan blir det helg och jag tar med mig barnen någonstans... uuhh

Försök att ta med dej barnen om du kan.....

över vad som är bra och vad som är dåligt i ditt liv. Så att du får en bild som du kan återvända till i olika stämningslägen. Det är ju så svårt att bli klar över vad man egentligen känner och vill när man åker upp och ner och hit och dit som du - och många andra - gör.
Att få dela erfarenheter av dem som har vänt väg, kommit till insikt som du säger, ger också mig stort hopp. Det är också de som brukar vara tydliga att man måste sätta en tydlig och fast gräns. Du fick några sådana direkta svar i början din tråd om jag minns rätt. Fint att du läser och skriver och bearbetar själv. Du har lvet framför dig och du gör själv dina val hur du vill leva. Jag vet att det är ett hårt arbete - du är inte ensam. Kram! / mt

Jag gick inte, hade ingen barnvakt.
Jag inser och bearbetar varje dag mig själv. Efter helgen som gick känner jag att något hänt inom mig. Jag kände i söndags stark dödslängtan. Känner sorg över att allt som hänt men som Melody skriver i sin bok "Bli fri från ditt medberoende osv....." Jag måste lära mig se det jag har som är bra istället för att förstora det som är dåligt. Lära mig att tänka efter innan jag reagerar, jag har ju ett val. Igår var första fredagen under vårt gemensamma liv som min man var nykter, frivilligt. Vad betyder det? Skärper han sig bara under en tid? Givetvis känns det bra men min tillit är sen länge borta. Ibland vet jag inte om jag vill bli stark för att kunna lämna eller för att kunna hantera/orka leva vidare med honom och ha hoppet att han ändrar sig.
Oron kryper i mig och känslomässigt är jag klen. Vet inte vad jag känner för honom ibland, känner rädsla.

NejTack: tack för dina ord. Du är så stark och modig som vågar/vill förändra ditt liv. Det är fint att läsa det du skriver och det berör mig med tårar. Att läsa om tankar från en som är på andra sidan men har kommit till insikt gör mig glad och inger hopp för mitt eget liv.

Många kramar

Hur har det gått?
Hur gick det på mötet?
Skriv gumman!

renovering eller med " vredesutbrotten på morgnarna, skakningarna och tårarna på eftermiddagen, och sedan nya ölburkar på kvällen och mer än halva natten i verkstan. och så igen, och igen.... " Var rädd om dig, och barnen. Allt gott! / mt

Ska på mitt första samtal med terapeut. Det känns väldigt bra att det blev just idag, eftersom flytten var planerad till i morgon. Min bror kommer och hjälper mig att bära, men nästa vecka ska de börja helrenovera lägenheten. Det går nog rätt fort, men svårt att bo där undertiden. Det känns väldigt motigt att flytta fram tidsplanen nu, eftersom det har krävts så mycket beslutsamhet för att komma hit. Kanske är det också bra, för jag kanske kan få med mig barnen mer redan från början om jag bara orkar vänta lite...

från "andra sidan" - jag hoppas Tussilago att du, och andra i lknande situation, kan ta till dig av dem och få mera ro.
Välj några personer som du talar med om just det här Tussilago så kommer det att kännas bättre, välj såna som du vet att du lätt kan kontakta. Då har du några "pratkanaler" och har lättare att veta själv åt vem du sagt vad och så kommer du framåt i din berättelse och bearbetning. Var glad åt att du har vänner! Kram / mt

tröskeln till ditt nya liv! Jag önskar också att du kan ta barnen med dig med tanke på hur du beskriver att han är när han dricker! Kram / mt

Precis som Adde och Berra så står jag på andra sidan staketet...

Jag har sårat min familj med mitt drickande och det är något jag får leva med hela mitt liv.
Jag kommer aldrig att bli frisk och min familj kanske aldrig kommer att lita på mig fullt ut igen.
Alkoholen är som en otrohetsaffär på ett sätt.
Jag är fortfarande kvar hos mina kära trotts min "otrohet" och jag kommer att försöka göra allt som står i min makt för att få dom
att lita på mig igen, försöka göra allting bra.
Det var jag som tog beslutet att sluta dricka, beslutet att försöka ändra mitt liv.
Jag hade motivationen och orken att ta det beslutet helt på egen hand, när jag såg vart allt höll på bära iväg.

Du ska inte ha dåligt samvete Tussilago, absolut inte.
Den här bördan kan du omöjligt bära själv. Du måste ha draghjälp.
Jag förstår hur det måste värka i ditt hjärta, både för att den du älskar så högt super bort sin kropp och själ, plus att han sårar dig verbalt.

Bara för att du anförtrott sig åt dessa människor behöver inte betyda att dom tycker illa om honom och "hatar" honom.
Kanske dom kan vara till god hjälp att övertala honom att det som han faktiskt gör är väldigt fel?
Så han slipper klandra bara dig att vara en "surkärring".
Ta hjälp av alla du kan! Greppa varje halmstrå!

Det här är en HEMSK och lömsk sjukdom...
Alkohol är ett nervgift, som "kidnappar" hjärnan vilket gör att man faktiskt blir lite "skitzo".
Intellekt, humör, hjärta och själ blir "infekterat"....
Så när han är elak, och skickar hemska sms, så är det nog till stor del sjukdomen som talar.

Och om jag skulle vara du.... Få in honom på en tvångsbehandling!
Du är inte "taskig" om du gör det.
HAN kommer faktiskt att dö i förtid om han fortätter supa såhär.
Du är snarare omtänksam och gör det för att du älskar honom.

Du måste tänka på dig själv i det här fallet Tussilago.
Jag kan läsa mellan raderna att du är en otroligt omhändertagande och kärleksfull person.
Men det är jobbigt att vara mamma, jag vet.... och dessutom ta en massa skit från den man älskar.
Jag vet inte om jag skulle klara av det Tussilago, du är stark.

Men är han inte öppen för behandling, så MÅSTE du ta i med hårdhandskarna.
Ställa ultimatum och hålla dig till det.
Vara ännu starkare....
Du och barnen kan inte ha det såhär längre.
Jag vet att du kan, och jag tror du vet det också.

Förlåt om jag var hård mot dig Tussilago, men det värker i mitt alkis-hjärta när jag läser hur han behandlar er.
Och allt beror på alkohol....
Ursch och fyfasen för denna sjukdom!

Många styrkekramar till dig.
Vi finns här och läser dina inlägg och stöttar dig i din kamp som medberoende.

Kram N.T