Senaste kommentarerna i forumet

barbalala, curry och till lelas och Adde också. Kan också förstå dubbelheten i att vara fri och äga sitt liv... efter att ha lämnat det som inte gick att uthärda... och den samtidiga längtan efter det som skulle ha varit och en gång fanns. / mt

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver!

Kram på dig

Håller med Adde; kram till dig också! :)

till dig :-)

Igår och idag har jag kännt mig bakis och kännt sug ... Nej inte efter alkohol utan efter alkoholisten. Ja, så ser också medberoende ut ibland - precis likadant som beroendet. Jag ringde upp honom idag på morgonen efter att vi inte hörts på ... fem ... nej fyra dagar. Det är nog nästan rekord. Jag är i alla fall nöjd med att jag lyckades låta bli att ringa igår kväll, när jag egentligen kännde suget. Jag beslutade mig för att vänta tills på morgonen idag. Men det vart inget vidare samtal. Han pendlar mellan stora insikter när det gäller sitt alkoholberoende, för att nästa dag förkasta samma insikter på grund av att någon på öppenvårdsbehandlingen uttalat sig på något sätt som i hans tycke är korkat. Den största vinsten med att han går där tycker han är att de andra får träffa honom...

Själv är jag trött, trött. Och har ändå lite svårt att sova, Inga stora sömnproblem och det är jag hjärtligt tacksam för. Jag har många i min omgivning som har sömnproblem, och förstår att många i min situation har det, och är därför verkligt tacksam för min för det allra mesta goda sömn. Men jag känner mig ändå trött och liksom tom de senaste dagarna. Jag har barnen hos mig nu, och ska försöka ta tag i eftermiddagen - kvällen och helgen. Och försöka se ljuset i tunneln...

Kramar i snövädret till er alla! (skulle gärna vilja ha en själv) ! / M

Jag inledde min karriär med att träffa en psykolog som tyckte jag skulle bryta upp
mitt förhållande, reda ut vilka känslor som gick att koppla till barndomen (blev osams med mina föräldrar i samband med detta) och byta yrke samtidigt. Kanske inte det optimala att köra allt samtidigt kan jag tycka nu i efterhand, klart det blir kaos i huvudet. Inser nog att jag bör sitta lugnt tills jag styrs mer av förnuftet och inte bara går på känslor. Önskar jag kunde bara göra och
inte känna så himla mycket hela tiden. Det kommer väl gradvis. Sov gott fantastiska Lelas! //A

Haha! :-) Läser du mina tankar? "Sitt ner i båten" var mitt mantra ett tag...

Det handlade om att jag var på väg att sluta på mitt jobb som jag hade haft i tio år. Det var en lång och jobbig process att komma fram till att jag skulle sluta där, och jag träffade en beteendevetare som hjälpte mig att reda ut situationen.

Jag är seglare sedan barnsben, men det visste inte hon om. Men, när jag gick därifrån en gång så sa hon: "Kan du lova mig att du sitter ner i båten tills nästa gång vi ses?".

Sedan var den en jobbig period på jobbet, och jag intalade mig hela tiden: "Sitt ner i båten, sitt ner i båten, sitt ner i båten..." Och det funkade. :-)

Kram, vännen!
/H.

Tack vännen! Du har en enastående förmåga att vända en i tankarna. Mora Träsk.
Jaa, det är väl så det är. Måste medge att jag log. Variant nummer två, att börja
riva i jobbet var ju nästa sak på listan... Antar att jag borde sitta still i båten
ett tag. Brukar vilja ändra allt på en gång. Sån är jag. Som gjort för att smälla i
väggen inser jag när jag sitter still en stund. Skönt ända att höra att det är en
stor grej. Känner ju att omgivningen gärna tonar ner allvaret i situationen.
"Nästan alla har väl separerat".

Har haft svårt att träffa andra anhöriga som valt att lämna, däremot de som är
uppväxta med alkohol (men ofta har det inte funnits samma insikt alla gånger,
mer en bitterhet, vilket jag i och för sig kan förstå). Blev tyvärr avskräckt av
Al-anon möten eftersom jag fick höra av flera att man ska stanna kvar och stötta.
Det här var precis efter att jag själv berättat att jag fullföljt skilsmässa så det
blev väldigt tokigt. Fick bara dåligt samvete för att jag inte stöttat tillräckligt.

Antar att det beror helt på vilka som ingår i gruppen och utifån vilket sammanhang
man har sin historia. Det är olika. Gillar dock att få återkoppling på det jag säger
eller skriver, inte bara att man får säga något utan någon som helst feedback.

Tack än en gång för att du finns Lelas! Du är en fantastisk kraftkälla för så många! Kramar A

Hej vännen!

Jag tänker på "Vi ska gå på tigerjakt...", du vet (antar jag i alla fall). Alltså, ungefär så här:

Vi kommer till ett träsk...
Vi kan inte gå runt det...
Vi kan inte gå över det...
Vi kan inte gå under det...
Vi måste gå IGENOM det, vi måste gå IGENOM det!
Sklosch, sklosch, sklosch, sklosch...

Så tror jag att det är. Det hjälper inte att flytta, byta jobb, tapetsera om eller vad man nu kan hitta på för förändringar. Utan man måste helt enkelt ta sig igenom problemet och ut på andra sidan.

Och hur gör man då...? Ja du...

Själv känner jag att jag har fått min kraft genom att träffa andra som har varit med om samma sak och prata med dem. Dels här på forumet, men framför allt på de anhörigträffar som behandlingshemmet där maken var inskriven ordnar för oss medberoende. Det är något otroligt läkande att märka att man inte är ensam om sina funderingar och känslor. Om det finns fler som känner som jag, ja då kan jag inte vara helt dum i huvudet helt enkelt...

En annan grej är att hitta på någonting för din egen skull. Börja i en kör, gå en målarkurs, börja träna, eller vad det nu kan vara som du tycker om att göra. Ge dig inte, utan hitta din grej och använd den för att hitta lite inspiration. För min egen del är fotografering en sådan sak. Jag kan förlora mig fullständigt in i min kamera.... :-) En extra fördel är det nog om din "nya hobby" är en social aktivitet där du dessutom träffar lite nya människor som inte vet vad du har gått igenom. Det är så skönt att liksom kunna lämna det där ibland.

Och så tror jag att man måste vara beredd på att det tar tid. Du har gått igenom en stor kris, och även om det inte var du som missbrukade alkohol så har det haft samma påverkan på ditt liv som på hans. Det tar tid att läka.

Här på forumet finns Mie, Märta och Lillablå som fina förebilder när det gäller att återhämta sig - har du läst deras trådar?

Kram, vännen!
/H.

Jag känner mig helt dränerad. Kämpar för att orka jobba, sen är det sängen direkt.
Det här är inget liv. Hur hittar man ny energi och livslust mitt i det som känns
som ett totalt kaos? Jag reser bort ett par dagar, får distans, men så fort jag är
tillbaka i min hemstad är ångesten genast där. Ska man flytta? Hur kommer man vidare?
Hela situationen känns helt absurd. Allt skulle bli så bra bara jag fick ett eget
boende, kom ifrån alkoholproblemen och fick perspektiv. Men så känns det inte. Det
känns som hela att mitt liv försvann. Jag saknar mitt gamla liv, men inte alkoholen.
Jag vill ingenting längre. Hur ska man tänka? //A

Jag förstår. :-) Jag skall kolla upp det.

Kram kram! <3
/H.

jag tänkte på din berättelse främst som tillfrisknande... Kram! / mt

Gulletanten! :-)

Ja, jag har inte skrivit så mycket i min egen tråd den senaste tiden, ju... det känns lite som att jag bara upprepar samma saker när jag tänker på vad jag skulle kunna skriva här. Och du har helt rätt i att det är ett gott tecken. :-)

"Jag mår bra" skulle liksom vara frasen som återkom hela tiden. :-)

På onsdag skall jag åka på min sista anhörigträff. Nu sluts cirkeln och jag har gått mitt år i anhörigprogrammet. Det känns jätteskönt att det är sista gången, för även där märker jag att jag går i cirklar och liksom inte kommer vidare. Även om det är fantastiskt att komma dit och möta de andra och få dela tankar och erfarenheter... så känner jag mig färdig med det nu.

Jag skall fundera på om jag behöver någon annan typ av stöd. Jag vet att jag är välkommen tillbaka till min samtalskontakt på kommunen, jag har många fina kontakter inom kyrkan, och så finns ju Al-Anon... Men jag vet inte under vilka former det blir riktigt, och när det blir aktuellt. Men det ger sig. Jag känner mig inte stressad över det, utan snarare lugn och stark.

Det har varit en fantastiskt år, 2011. Fruktansvärt stundtals, men med ett lyckligt slut.

Tack själv för alla varma ord och allt stöd, jag hade inte varit där jag är idag om det inte vore för det stöd jag har fått från olika håll, bland annat härifrån forumet.

Kram!
/H.

saknar dina inlägg samtidigt som avsaknaden av dem är ett gott tecken. Oerhört tacksam är jag för att du fanns och var så aktiv när jag hittade hit för snart ett år sen.
Jag läser regelbundet Carina Bångs blogg Information och Stöd för Medberoende och hon efterlyste berättelser från medberoende. Då tänkte jag på dig! Klistrar in länken här:
http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Kram och ha det bra, hälsa din man! / mt

Och roligt att Craig Nakken var bra för dig.

aldrig skyldig att stanna. Att mötas i nykterhet är en hållplats där var och en har möjlighet att stanna upp och se på sitt liv. Göra sina val. Så tror jag, om dessa frågor är det svårt att VETA. Det finns så många bottnar och vi alla är ju unika och våra livsmönster likaså. Kram till dig och tack för att du visade mig vägen till Craig Nakken

Jag tänker och minns vidare. Kanske var det också just rädslan för smygandet, att den som inte själv vill sluta kan inte sluta för min skull. Jag är maktlös. Jag drömde att vi drack whisky tillsammans. Något som aldrig hänt på våra 20 år tillsammans... Märkligt. Idag har jag lämnat honom och idag är han i behandling och hans insikter om sitt drickande växer och växer. Visst känns det på sätt och vis ironiskt. Men det är en annan aspekt av ultimatum; "om du inte slutar så går jag". Och om han slutar, är jag då skyldig att stanna?

Det är inte lätt för någon fysisk person att kunna bli vald före alkoholen om det gått tillräckligt långt. Har själv fått detta ultimatum ställt vilket ledde mig in i smygsupande då jag ville ha både min fru och "älskarinna" kvar.

Har nu förhoppningsvis lyckats bryta med alkoholen, men det är ett beslut som jag själv har fattat för min egen skull (åtminstonde i första hand). Det jag vill säga är att jag tror att det är svårt att sluta p.g.a att någon annan vill det.

Tycker dock att ultimatum är bra, men ställ dessa ultimatum ur ditt eget perspektiv och för att du själv skall må bra. Den som missbrukar får ta sitt ansvar och förhoppningsvis kan insikten komma när denne blir lämnad med enbart sin "älskarinna" kvar.

Känner igen mig så väl i detta med ultimatum.
Det var ju så att jag faktiskt var rädd att han skulle välja alkoholen
före mig.
Och varje gång jag ställde ett ultimatum(som jag inte kunde stå för), så
vart det helt fel i min hjärna när han inte gav mig det svaret jag ville ha.

Nu valde han alkoholen trots att jag sa att jag skulle lämna honom om han drack.
Och ja, för sjuttioelfte gången så stod jag faktiskt för det jag sa.

Ha en bra dag fina ni!

och välkommen hit till forumet! Vi är många här som känner igen oss precis i det du tänker och känner under dina sömnlösa nätter och jag tror att det hjälper mycket, just vetskapen om att vi inte är ensamma utan att många andra har det precis likadant. Här finns också mycket kunskap så fortsätt att läsa i de olika trådarna så ska du se att du får många goda råd! / Kram från en medsyster

Sömnlösa nätter!

Det börjar ta alldeles för mycket på krafterna nu. Under många års tid har det varits å att min älskade man sagt att han ska dra ner på drickandet, bestämt sig för att bara dricka si eller så mycket, vid speciella tillfällen.mm mm.Jag har varit tidlig med att det börjar förstöra mina känslor för honom att ständigt få höra att något ssska ske men att det sedan i längden rasar. Jag har beskrivit att "varje gång" ärett steg närmare en brytpunkt. Men även berättat att jag är så ledsen över det. Det är det sista jag vill är ofantligt förälskad och har det så otroligt bra utan alkohol(enligt både han och mig).Ofta lovar han saker som sedan inte uppfylls och då tycker han att det är okey för han hade aldrig något syfte med att det skulle bli som det blev! Har vritit och vänt detta till förbannelse. Men inget verkar gå in, jag tänker att visst kan man göra misstag vi är ju bara människor, men jag anser inte att jag kan lova vissa saker, bryta dessa löften och komma med samma ursäkt igen och igen. Hur kan jag bli stark nog. Är fullt medveten om att den enda man kan ändra är sig själv. Kan jag göra eller säga något som gör att han känner att han vill jobba med problemet på riktigt? Uppgivenheten är verkligentärande......

- det är precis det här som ger klarhet och är läkande, att formulera sig och dela. Här finns vi för varandra. Kram, kram / mt

Hej Barbalala, det är precis det som är anledningen till att man som medberoende
inte ställer ultimatum eller backar har jag förstått. Rädslan att bli bortvald för
alkoholen. Man tänker inte sunt när man är i en relation med missbruk, det går nog
inte, man liksom sugs in i den och får ju ständigt veta att man tänker fel...

Känner igen mig i din beskrivning att det finns två sidor och att det inte bara handlar
om nykter och onykter utan snarare om den man vill att han ska vara och också många
gånger varit och sen den andra, den manipulativa... Undrar hur mycket som ligger i
personlighetstyp och hur mycket som beror på alkoholmissbruk... Var rädd om dig! //A

ikväll satte jag på radion i bilen och lyssnade på radiopsykologen. En medberoende kvinna reflekterade kring känslan av att vara bortvald för alkoholen. Plötslig slog det mig att jag kanske valde att aldrig ställa det där ultimatumet på grund av just rädslan för det; att jag inte skulle vara "värd" att sluta dricka för... Konstigt också att jag aldrig tänkt på det förut...
/ M

Tack Mulletanten, önskar alla fick hitta hit. Det är verkligen ett fantastiskt Forum.
Jag vill bara hem från jobbet och börja läsa och skriva. Äntligen människor som kan förstå,
vad jag saknat det. Jag har känt mig så oerhört ensam och faktiskt övergiven av så många.
Jag förstår inte hur kunskapen kan vara så extremt låg när problemet är så vanligt. Att det
dessutom även drabbar anhöriga så starkt psykiskt är ju helt obegripligt att inte fler känner
till, inte ens professionen. Tänk om jag var så inkompetent i mitt yrke...

Vad svårt det är när ens närmsta familj och vänner inte vill eller kan förstå. Jag orkar inte
förklara en gång till varför jag mår så dåligt. Jag orkar inte förklara mig. Jag tycker jag
har rätt att må dåligt,även om jag inte jobbar på att drunkna i min egen sorg, men det som
hänt är ju helt för djävligt. Det går uppenbarligen inte att sätta sig in situationen om man
inte upplevt det själv. Det är ju knappast en "normal" separation. Jag är så trött på att man
tycker att han får skylla sig själv som dricker och jag gjort rätt som lämnade honom, eller
att jag ju själv valt att gå och får stå för mitt val. Värst av allt tycker jag nog ändå är kommentaren "men ni hade ju i alla fall inte barn och det gör det ju mycket enklare". Jag
förstår att det är hemskt när barn blir drabbade, det måste vara det sista man önskar dem,
och nu är jag självisk, men det tar ju inte bort min sorg eller gör min ex-make frisk igen.
Snarare blir sorgen ännu större då jag återigen inser att jag troligen inte kommer att få
några barn heller eftersom den biologiska klockan farit iväg i avvaktan på att allt skulle
bli bra igen... Tacksam för läget? Känns inte så just nu.

Stort tack för din uppmuntran Mulletanten, jag behöver höra att det finns en annan tid ett
annat liv, det var inte meningen att svara med negativa tankar, men skönt att få ur det som
snurrar runt i huvudet. Många kramar tillbaka! //A