Senaste kommentarerna i forumet

@Euology usch vilken sits! Kan du få hjälp av skola, förskola? Om han hämtar barn och luktar då ringer dom dig direkt och gör en anmälan?alternativt att anmäler honom anonymt till soc när du vet att han är full?

@marte usch vilken situation du också har hamnat i 🙁 Skönt ändå att din man själv vill sluta…har han klarat att vara nykter nu?
Jag gå redan i en anhöriggrupp på beroendeenheten och ingen där har heller kunnat hjälpa mig med dessa frågor. Jag tror det vanliga är att den missbrukande personen inte är då intresserad av att ta hand om barn och att det därmed löser sig naturligt. Tyvärr inte i vårt fall…
Mitt stora dilemma är det här med barnen och vad som kommer att hända med dem.. De som gör vår utredning på socialtjänsten kan inte göra något eftersom de inte känner oro för barnen i och med att jag finns här och kompenserar för hans brister. Och om jag lämnar och tar med mig dem så är han ju fortfarande vårdnadshavare och har lika mycket rätt som jag att tex hämta på skola och förskola. Om jag vill att de ska bo med mig måste jag ta det till tingsrätten och det är en process som kan ta flera år..
Jag känner mig helt förtvivlad i den här situationen och vet inte vad jag ska ta mig till…

@bella70 OMG. Jag tror inte jag fattar alls vad jag har framför mig. Kram.

Företagshälsovård med samtalsstöd , blev sjukskriven ett tag.

I slutet av relationen polisanmälde jag honom pga fyllekörning mm.

Idag kan jag fortfarande få flashbacks och känna mig matt..
Men trygg
Kram

@Euology Jag tänker också, liksom @Kärringen, att det verkar helt orimligt att han ska få vårdnad om barnen om han har ett aktivt missbruk? Socialens utredning visar väl vad som är barnens bästa?
Jag vet inte tillräckligt och vill inte ifrågasätta dig men vet själv att jag lätt ser "helvetesscenariot" och går i panik. Försök att komma ur katastroftänkandet. Finns det ngn som kan hjälpa dig att se på andra möjligheter? Anhörigstöd hos kommunens behandlingsgrupp eller en klok väninna?
Jag känner så väl igen mig i din känsla av att svika barnen. Men du gör inte det. Du gör rätt för dem.

@Euology har du läst runt här ang barnen? Det är ju många som får hjälp av soc och att pappan ska bevisa sin nykterhet. Du måste göra något sånt!

Jag har tyvärr min katt där än och inte ens katten ska ens vara i klorna på en alkoholist!

Har ni någon missbruks enhet i närheten? Dom brukar kunna ge råd.

Kram

@bella70
Vad gjorde du då? Hur lever du idag? Låter ju som att jag går exakt i dina fotspår…

Förstår precis. Det var inte ”vi” utan han körde sitt eget race. Det var en stor sorg att inse att vi inte hade samma mål. Vilket jag trodde/vägrade inse.

@bella70 Ja, det var terapeuten som gjorde anmälan. Han började gå hos henne i januari när han erkänt att han inte klarar av alkoholen (alltså även för mig). Själv har han vetat i flera år men jag har inte fattat någonting.

Jag blev hoppfull, tänkte detta är något vi kan ta oss igenom. Jag älskar honom, klart jag ska hjälpa honom med den här sjukdomen. Det var också en sån lättnad att jag fick veta eftersom jag tyckt han varit "tråkig" de senaste åren och inte ville göra ngt tillsammans, bara vara ute med kompisar. Plötsligt förstod jag vad allt det hade handlat om och kände att det fanns hopp för vår relation, bara han blir frisk och kommer tillbaka till sitt vanliga jag igen.

I mitten av mars kom orosanmälan efter ett återfall (han kom hem full en kväll). Jag fattade (igen!) ingenting och tyckte det var lite överdrivet med en anmälan efter bara ett återfall. Men det hade ju inte bara hänt en gång... Soc berättade för mig om minst fyra återfall. Dvs. han hade fortsatt dricka precis som vanligt även under den här tiden när jag trodde vi "tillsammans jobbade med tillfrisknandet". Jag skrev ut skilsmässopapper samma dag och nu är vi där vi är.

Han säger att orosanmälan och skilsmässan är ögonöppnare och *nu* förstår han. Jag vill ju tror men ser ju själv hur idiotiskt det låter när jag skriver detta. Och precis som du skriver @bella70 så är den känslan av svek och totalt blåljugande rätt upp i ansiktet något jag aldrig, aldrig vill uppleva igen. Det var tusen, miljarder gånger värre än att få veta att han är alkoholist. Vill aldrig ner i den avgrunden igen. Det är därför jag och barnen måste bort från honom.

@Euology Nej jag har väldigt svårt att tro att det kommer hålla den här gången. Särskilt eftersom han själv inte uttrycker någon självinsikt över huvud taget…Då är problemet, som jag har nämnt tidigare, att jag kommer tvingas lämna de yngre barnens hos honom halva tiden trots missbruket. Har försökt få stöd från soc angående den biten men de kan inte göra något…

@Kärringen Usch vad tråkigt. Helt otroligt att man kan vara nykter under en så lång tid och ändå vilja tillbaka till missbruket igen 🙁

Var det din man vars terapeut gjorde en orosanmälan? Min lämnade blodprov osv ett tag, alkoholterapeut ett tag men sedan hände inget mer.

Jo han drack förstås och uppgav att han nu inte behövde mer hjälp utan hade koll. Smusslade i garaget.
Rena katastrofen på precis alla sätt.

För mig blev det fallet än hårdare än i det som hände innan perioden där han verkade ta tag i saker. Ville tro.
Önskar att jag aldrig upplevt det.

@bella70 ❤️

@Euology En grej till: Jag tror precis som du - vill man inte erkänna sitt beroende för sig själv och sina anhöriga så är man körd med nykterhet och tillfrisknande. Det går inte om man gör det pga faktorer utifrån (=man måste), det måste komma inifrån (=man vill).

Hej @Euology! Under tiden du gått igenom orosanmälan och utredning har jag precis fått reda på att min man är alkolholberoende och har smugit med detta under 5-6 år. Han sökte själv hjälp i höstas (jag förstod inte riktigt varför, han har varit *sjukt bra* på att gömma...) och i mitten av mars gjorde hans terapeut en orosanmälan.

För vår del blev det aldrig någon utredning men jag har nu bestämt mig för att vi måste skilja oss. Känner mig SÅ RÄDD för hur barnen ska ha det hos honom varannan vecka! Det har varit enda anledningen till att jag tagit månader på mig att komma fram till det här beslutet. Jag vill inte att de ska behöva flytta till ngn sliten 2:a med mögel och läskig trappuppgång som nog är det soc kan erbjuda honom... Vill bara behålla dem här i huset och få bygga en trygg miljö med dem. Åh mammahjärtat smärtar!

Så klart du vill, det är en av anledningarna till att många av oss stannade för länge..
Och ja det är förbannat orättvist att behöva fixa med allt.
Men priset för alternativet att stanna blir för högt😞

Tack @bella70 och @Åsa M! Era svar betyder så mycket. Bekräftelsen på att det är tufft och att det är jobbigt.

Jag vacklar så fram och tillbaka - jag vill ju göra så här men *vill* ju inte. Jag skulle allra helst bara vilja leva vidare mitt vanliga, fina liv (som jag trodde jag levde).

Tack igen!

Nej tyvärr
Min höll sig nykter ett år pga ”tvång”

Ni bör ej utgå från det o utsätta er än mer. Tyvärr.

Tack självomhändertagande och Åsa M ❤️
Gråter när jag läser era fina ord!
Det är det tuffaste jag gått igenom för jag måste bryta alla mina möster till destruktiva relationer och där ingår ju även sådana som jag betraktat som vänner.

Jag var på sinnesro mässa i onsdags, jag lämnade exet i guds händer där han hör hemma , jag kan inte göra mer nu.

@Euology
Jag kan inte svara för din sambo. Men min var tvingad vara nykter via jobbet i 2 år och det sista året träffades vi, och han var nykter men hörde ju hur han planerade för framtiden, köpte öl och gömde osv. Nu 7 år senare är det värre än någonsin. Så om jag vore du då skulle jag iaf vara väldigt misstänksam

Kram

En liten uppdatering från mig: Vi har ju varit under utredning hos socialtjänsten de senaste månaderna. Utredningen är inte helt färdig ännu men börjar närma sig slutet. Min sambo har genom hela processen förnekat ett missbruk trots att både jag och alla tre barnen haft massor att berätta. Han har dock, under hela perioden vad jag vet, hållit sig nykter. Detta troligtvis för att han varit rädd att de ska tvinga honom att ta blodprov.

Så han kan uppenbarligen hålla sig ifrån när han har kniven mot strupen. Min fråga till er som har erfarenhet är: Ska man vara nöjd och känna sig lugn av nykterheten nu? För min del känns det som att man måste erkänna sitt missbruk för sig själv och de som finns runt omkring för att kunna börja jobba på ett tillfrisknande. Annars är väl risken stor att allt drar igång igen längre fram? Orkar liksom inte gå igenom allt det här igen och vill framför allt inte att barnen ska behöva uppleva att allt börjar om igen…

Hej @förvirradtjej!

Välkommen hit, vad fint att du hittat till Alkoholhjälpen och forumet. Här finns mycket hjälpsamt som jag hoppas att du kommer att kunna ha glädje av.

Du beskriver här på ett tydligt sätt just hur förvirrande det kan kännas att vara anhörig till någon som dricker. Du återger både en bild av en situation där du har stort förtroende för din egen upplevelse och samtidigt är du tveksam kring om dina gränser får gälla.

Det finns ju dessvärre inget rätt eller fel här och precis som det står i de kommentarer du fått på ditt inlägg, så gör alla olika. Vad som är ett problem eller inte avgör bara du, jag tänker att det räcker med riktmärket att det inte känns bra för dig och du på nåt sätt upplever negativa konsekvenser av drickandet. Vad tror du om det? Oavsett vad det betyder i antal enheter!

I slutändan är det den som dricker som själv behöver hitta tillräckligt med motivation för att vilja förändra även om det som anhörig är utmanande att stå bredvid någon. Hur blir det för dig, skriv gärna och berätta mer!

Hoppas på att du kan utforska vidare kring vad som blir bäst för dig att göra, och det kan bara du veta. Andras tillvägagångssätt kan så klart vara en jättebra inspiration men det finns inga enkla svar. Om du vill kan du även gärna gå in under anhörigstöd här på sidan för att läsa mer. Och fortsätt gärna att vara aktiv här!

Önskar fin helg,
Miriam Alkoholhjälpen

@Kärringen många kramar till dig, det är starkt när man plötsligt ser misären och orkar ta sig ur den.

@marte du grejar detta! Att ha tagit barnen ut ur en ohälsosam miljö är det viktigaste steget. Säger som ovan, sök hjälp för egen del och om barnen visar tecken på att behöva stöd så ta stöd för dem också.

Hej arre33!

Välkommen hit, vad fint att du hittat till Alkoholhjälpen och forumet. Här finns mycket hjälpsamt som jag hoppas att du kommer att kunna ha glädje av.

Du skriver på ett målande sätt hur du påverkas av relationen till din pappa och hans drickande. Det låter som om du fick uppleva något som du längtat efter när din pappa fick hjälp och hanterade alkoholen annorlunda. Håller du med? Att det känns tungt och kanske till och med tyngre nu än innan är inget konstigt tänker jag. Du fick något som var positivt och blev sen av med det.

Att som anhörig stå bredvid någon som dricker är utmanande, oavsett hur mycket du själv vill att situationen ska vara på ett annat sätt så är det i slutändan den som dricker som själv behöver hitta tillräckligt med motivation för att vilja förändra. Vad tänker du om det?

Det finns heller inget enkelt svar på hur du som anhörig ska göra, ingen strategi fungerar för alla. Du behöver utforska vad som blir bäst för dig och det kan bara du veta. Andras tillvägagångssätt kan så klart vara en jättebra inspiration men det finns inget rätt eller fel. Om du vill kan du även gärna gå in under anhörigstöd här på sidan för att läsa mer. Och fortsätt gärna att vara aktiv här!

Önskar fin helg,
Miriam Alkoholhjälpen