Senaste kommentarerna i forumet

Hej @Tarantella och välkommen hit till anhörigforumet!
Du började skriva någonting här om att bli personlighetsförändrad. Det kanske handlar om en person som står dig nära? Berätta gärna mer!

Hej igen!
Vad glad jag blir att du fann det jag skrev som hjälpsamt. Ja det är tufft att älska någon, ibland önskar jag att jag inte gjorde det. Förstår precis vad du menar med att sånna tydliga gränser ger en risk för att han verkligen gör sitt bästa för att sedan falla tillbaka. Man kan inte lita på en bättre framtid med någon som bryter sitt ord om och om igen. När jag satte det ultimatumet som jag gjorde slutade det tyvärr i ett återfall en tid efter han gjort sitt bästa, men då fick jag chansen att återigen visa att jag verkligen menar allvar med att vår relation står på spel. Jag har fått uppfattningen om att det är mer tydligt för honom nu och det har gjort att han själv reflekterat över det. Sedan tror jag att det är lite lättare i vårt fall då vi båda har starka framtidsvisioner tillsammans med hus och barn medmera. Vet inte om ni hade det innan allt det här men tror det gör det lättare för förändring, då det förstör framtidsvisionen. Stå på dig och uttryck hur ledsen och besviken du blir när han inte håller något han lovat, att han svikit dig och att det gör det svårt för dig att lita på honom i överhuvudtaget även gällande annat. Utöver det finns det inget mer du kan göra i nuläget. Det låter mycket klokt att ge det tid för det behöver tid. Tack detsamma❤️ta hand om dig nu och försök distansera dig från det så gott det går så du mår bättre och kan fokusera på dig själv.

@Ung angörig tack så jättemycket för ditt ärliga svar, det var faktiskt super hjälpsamt!!! Och sorry att du går igenom samma känslor, fan vad tufft att älska någon.. :(

Det enda jag tycker är svårt med såna tydliga gränser och ultimatum som man sätter är att det känns som han då bara går in i en period där han gör sin bästa och efter sig några månader faller tillbaka i gamla vanor. Och det är väl det svåraste att man inte kan se in i framtiden och behöver lita på att det blir bättre om man skulle bli ihop igen. Men hur kan man lita på en bättre framtid när det om och om igen har visat sig att han bryter sitt ord…

Jag tror att jag ske ge det tid för nu, och sen får vi se hur vi båda känner. Tack igen att du svarade och dela med dig din visdom, önskar dig också all lycka till i din position ♥️

@Mandarin12345
Hej!
Jag är själv ung i ett förhållande med en kille med alkoholproblem. Jag känner igen mig i det du berättar om att han hittar alla möjligheter till att dricka och att han alltid har ursäkter till det. Ursäkter som är så dåliga och nästan patetiska. Som att en obetydligt liten sak som kan vara precis vad som helst rättfärdigar hans beteende och fortsatta missbruk. Känner igen mig i det du skriver om att han känner sig skyldig och blir ledsen vid konfrontation. Det är det jag själv tycker är som jobbigast med det hela, att behöva konfrontera, konflikten som kommer efteråt och att det slutar i gråt från bådas sida. Att behöva känna att man orsakat hans lidande och att man varit elak, när man egentligen velat hjälpa och ta tag i problemet. Jag känner också igen mig i att känna den sista droppen och att sätta gränser som tyvärr oftast bryts. Jag måste berömma dig (och jag avundas dig för att du tillskillnad från mig klarar det) för att du satt dig själv först och tagit dig modet till att sätta ner foten. Att du valde dig och ditt mående. Har själv funderat på att göra något liknade för mig och min killes bästa. Jag tror att om man älskar och är menade för varandra så kommer man hitta tillbaka till varandra. Om han älskar dig och har viljan och styrkan till att göra en förändring för dig och eran framtida relation så kommer han göra det och det kommer att bli ni. Om det inte blir så, behöver det verkligen inte handla om att han inte älskar eller vill vara med dig tillräckligt, utan för att han är fast och inte kan ta sig ut ur det alls och då har du gjort dig själv en tjänst med att lämna. Du vill inte sitta fast i en ohälsosam relation med en som är i ett grovt missbruk. Sedan förstår jag mer än allt dina känslor och skuldkänslor. Att du gett honom det ultimatumet som du har gjort och lämnat honom till att förstå sin egen problematik är det tydligaste och renaste tecknet på kärlek. Det finns inget tvivel på att du älskar honom och vill hans bästa. Och nej du sviker honom inte. Såklart mår han som sämst men du ska inte behöva må som sämst för det pga honom, det mår ingen av er bättre av. Man kan alltid finnas men det ligger i hans egna händer. Jag tror att han vet att du bryr dig om honom och finns för honom. Om du inte hade älskat honom hade du inte agerat som du gjort utan inte bara brytt dig. Jag tror att han just nu skäms och försöker förstå sig själv i allt. Som du skriver måste du tänka på ditt eget hjärta alltid. Du förlorar honom inte han förlorar sig själv i missbruket. Det du skriver om att få en person tillbaka till förr måste jag tyvärr säga att det aldrig går. Livet händer och allt ont i livet, oavsett om han lyckas så kommer han alltid speglas av allt det som varit. Inte om utan när han hör av sig måste du ha tänkt igenom på vilka sätt hans problem är ett problem i vardagen, i eran relation, för ditt eget mående och hur det skulle kunna vara för problem i framtiden. Jag har själv många gånger gjort detta och t.ex. kommit fram till att jag mår dåligt av det och att min framtidsvision om hus och barn med personen går i kras pga missbruket. Jag har bla sagt att jag inte kan leva och eventuellt skaffa barn om min kille inte ser till att bli frisk och helt nykterist. Du måste förklara problemen du ser och vad du inte vill ska hända. Sätta tydligare och specifikare gränser för allt. Förklara att det inte kommer funka om han inte respekterar dina gränser. Du kan aldrig lita på att det blir bättre i framtiden därav ultimatumet och att du agerat utefter det för dig själv det vill säga lämnar om han inte följer det. Du vill inte titta tillbaka och ångra dig för dina val och se bortkastad tid för något som inte var bra för dig. Förlåt för frispråkigheten hoppas du inte tar illa upp. Men tog verkligen till mig din text och dina ord dina känslor. De är för nära mina egna. Hoppas allt löser sig och att du kommer att må bra att du kommer att finna ro. Jag önskar dig all lycka i livet och jag har dig i mina tankar. Det är som att vi lever samma liv parallellt. Ta hand om dig och om du har möjligheten prata med någon i din närhet som du kan anförtro till dig och som känner dig och känner till en del av situationen. En vän eller familjemedlem. Kram

@Mandarin12345
Ojoj .. känner med dig.
🌹
Du har mycket som maler, hoppas att du får en bra natt.

@Självomhändertagande
Hej tack för svar och för din viktiga men hemska livsberättelse som kretsar kring detta. Jag är ledsen för allt du gått igenom men stolt över det du har åstadkommit och där du är idag, starkt av dig. Det har visat mig hur konsekvenserna kan se ut för den som är anhörig eller medberoende. Det ska jag tänka på och minnas när det är som svårast även för mig. Kram

@Tröttiz
Hej tack för svar och all omtanke verkligen.
Har som du tipsat satt tydliga gränser och sagt att hans missbruk sätter vår fortsatta relation på spel. Hans tydliga känslor för mig och hans rädsla att våran relation ska ta slut hoppas jag ska få honom att sluta. Som du skrev handlar det mycket om skam men även ånger gentemot mig. Sist blev han så ”generad” och ångerfull att han bröt ihop. Ansvaret ligger sannerligen hos han själv och det sista du skrev fick mig att inse den brista sanningen i att en paus eller ett avslut kanske skulle vara det bästa för oss båda och kanske få honom att inse allvaret och ta tag i det. Han vet nog att jag aldrig frivilligt skulle lämna honom men han vet också att jag mår otroligt dåligt pga detta så det kanske är det jag tvingas göra tillslut.
Tack är svar och omtanken, ta hand om dig själv kram.

Tack så mycket för ditt svar och att du tog dig tid att dela med dig dina tankar <3. Det hela är så otrolig svårt…

Har haft kontakt med honom ikväll där han säger allt man vill höra; ”jag vet att detta är ett problem, det här är ett riktigt wake up call” osv men jag kan inte lita på hans ord. Han måste själv vela få hjälp av en professional, sen kan vi se om det finns någonting kvar av relationen att rädda. Men det krossar mitt hjärta samtidigt… :( så ledsen just nu

@Lora
Hej! Tack för svar.
Det är det du skriver som får mig att fortsätta kämpa. Hade inte varit så brydd och investerad i hans mående om han inte var hela mitt liv.

@Åsa M
Hej! Tack för svar.
Har förstått att jag indirekt inte kan göra så mycket åt saken samt att det handlar om hans egen vilja för att få våran relation att funka. Kan inte leva i en relation där jag oroar mig och mår dåligt pga hans mående och missbruk och kan absolut inte tänka mig att kanske riskera våra eventuella barns framtid. Försöker få honom att skaffa ordentlig hjälp inte bara prata med psykolog som han gör för tillfället. Men jag har ingen direkt att ventilera med pga min familjehistoria med grovt alkoholmissbruk och jag lyckas inte öppna upp mig för psykologer. Men tack för svar och för insikten om att jag inte kan göra så att han slutar.

@Snödroppen
Tack för svar!
Eftersom det är ett så känsligt ämne i hela min närhet, har jag inte kunnat ventilera med någon om det, vilket har fått mig att stundvis tvivla på allvaret i det. Ditt svar med de andras har bekräftat min oro och ja jag har också insett min plats i det och hur det påverkar mig. Tack för svar.

@Snödroppen
Tack för svar!
Eftersom det är ett så känsligt ämne i hela min närhet, har jag inte kunnat ventilera med någon om det, vilket har fått mig att stundvis tvivla på allvaret i det. Ditt svar med de andras har bekräftat min oro och ja jag har också insett min plats i det och hur det påverkar mig. Tack för svar.

@Mandarin12345
Hej. Klokt att ha tagit steget att skriva här, hoppas du känner att det ger dig något. Fortsätt skriva. Personligen så har jag fått mycket stöd och hjälp i detta forum.

Det där att hitta anledningar att dricka, människor med beroende hittar alla möjliga skäl. Har fått höra alla möjliga skäl ... Fint väder, dåligt väder, ont i axeln, ont i huvudet efter arbetsveckan, you name it ...

De med beroende vet ju innerst inne att det de gör är tokigt, det är jag övertygad om, men att de inte kan kontrollera det. Som anhörig och en som konfronterar beteendet blir man ju en väldigt jobbig typ.

Hur det blir i framtiden kan man inte veta. Man kan hoppas att han kommer dit att han vill förändra sin situation och drickande. Detta kan ju tyvärr bara komma från honom. Som anhörig har man väldigt lite makt i denna förändring. Ett stöd kan man vara om en person arbetar för förändring. Samtidigt ska man inte glömma bort sig själv, att man också behöver hjälp och att man i många fall själv kan vara rätt så kraschad mentalt.

Jag var själv i den situationen att fundera vad händer i framtiden och att veta om jag gör rätt, men mest den där gränsen liksom - när ska man stanna och när ska man gå?? Detta var väldigt jobbigt och det låter som att du kan ha ställt dig den frågan ett antal gånger? Man kan ju inte kontrollera en annan människa i dens val gällande alkoholintag. Tyvärr. Och all kärlek i världen gör inte att någon slutar dricka, ja, man kan vara ett stöd men inte den som "gör" att någon slutar .. :-( De med beroende slutar inte dricka för att anhöriga ska må bra. Har läst så många inlägg och har hört av så många, att hur kan hon/han göra så då hon/han vet hur det får mig att må. De är så inne i sitt eget destruktiva leverne.
Ah, så svårt att säga vad någon ska göra, kanske man snarare kan säga hur man kan resonera gällande vissa saker.

I nuläget är exet och jag vänner, om än en hackig vänskap ... Inte det lättaste då alkoholen kommer först, och agerande görs enligt detta. Jag har dock lärt mig att lyssna på vad jag behöver samt inser maktlösheten i att jag inte kan styra honom i hans handlingar gällande alkohol. Och det där att jag försöker tänka på att han gör så gott han kan.

KRAM. Sköt om dig.

Fars dag. Vilken skitdag. Ångest över att inte säga grattis och riskera vrede. Ångest över att säga grattis och köra över mig själv när jag uppenbart inte vill och vi inte hörts på månader. Önskar att kvalen kunde ta slut någon gång.

@Åsa M Tack för ditt svar <3 Ja, det är ju så mycket skuld och skam. Har skämts för någon annans beteende i så många år, men känner att han måste ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Kärleken hackas ju sönder bit för bit också. Så bra du skriver om att se skuldkänslorna som en process i min frigörelse, det ska jag ta åt mig och tänka på, tack :) Jag känner ju också att jag kan inte göra mer nu, har bönat och bett och försökt i så många år och nu fokuserar jag på mig själv, ta hand om mig själv och kan inte (vill inte heller) ta hand om honom också. Det är dags för mig att släppa, det vet jag, men efter 30 år känns det som att kapa av sig en kroppsdel. Men du har helt rätt, som så många av mina vänner och familj sagt i flera år; dags att kapa nu.

Tack till er alla som svarat i tråden! Vilka fina människor ni är allihop. ❤️

Just nu brottas jag med att min man är lugn, harmonisk, glad och PRECIS som vanligt. Han vill kramas mer, sitta nära, säger att han älskar mig mer än någonsin osv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till för jag är helt tom inombords. Vet inte hur jag ska ta mig vidare! Men det blir ett besök på al-anon i veckan.

Tack för att Ni finns där ute! ❤️

Det är mycket skuld och skam kring alkohol, både för missbrukaren och för anhöriga. Jag kände samma skuld som du när jag ringde mitt ex chef och berättade att han var alkoholist. Samtidigt så såg jag ingen annan utväg för jag orkade inte bära bördan själv. Såg hur han föll och kaosade och orkade inte. Kärleken dog snabbt i och med hans oförmåga att söka, och ta emot, hjälp.
Mitt råd till dig är att se skuldkänslorna som en del av processen att frigöra dig. Det du beskriver är en djupt ohälsosam relation. Du är inte ansvarig för hans hälsa även om du har älskat honom. Jag brukar säga att man inte kan älska någon frisk och det är det som har gjort att jag numera är befriad från mina skuldkänslor. Jag älskade honom tills jag insåg att en relation med honom skadade oss båda. Han lämnade mig av skuldkänslor för att han var sjuk och jag bearbetade mina egna skuldkänslor genom att ordna hjälp åt honom och gå vidare.
Mer hade jag inte kunnat göra och jag undrar vad du känner, kan du göra mer eller är det dags att släppa?

Hej alla, tillbaka här efter några veckor och ekorrhjulet. Jag känner att jag börjar bli sliten av allt roddande. Vi bor fortfarande isär i en tillfällig lösning. Jag ville lämna redan långt innan vidden av problemet uppdagades. Nu tror han att jag ska ångra mig och finnas 100% som stöd. Säger att jag överger, sviker, att alla andra han pratat med berättar om sina stöttande respektive. Själv håller jag på att gå sönder av att få vardagen att gå ihop, prestera på jobbet, hålla hemmet i ett beboeligt skick. Han tar en massa hjälp och förväntar sig bara applåder för det känns det som. Jag vägrar att bli bitter, men känner mig som en röv när jag måste stå på mig trots att jag egentligen bara vill gråta. Behöver flytta för att komma närmare jobbet men eftersom han inte accepterar att den här separationen kommer bli av så kommer jag inte vidare med att planera allt praktiskt.

Har någon bra tips på anhörigstöd i Stockholmsområdet? Jag har som sagt fantastiska människor omkring mig men skulle behöva mer hjälp att sortera alla tankar och härda ut.

@anonym_anhörig
Kära du ❤️! Som flera forumvänner skriver här. Du är inte ensam. Vi är många som gått igenom och går igenom precis det som du och dina döttrar. Alla hittar inte hit. Jag önskar att jag hittat hit tidigare. Men jag är tacksam för att jag hittade hit.
Kommunerna har ansvar för sina invånare och i varje kommun finns anhörigstöd, eller det bör finnas. Al-anon finns för medberoende, alltså anhöriga till beroende. Jag sökte hjälp på vårdcentralen efter att en man berättat för mig att man kan göra det. Jag visste det inte. Och jag hade inte heller provat. Min läkare är en psykiater och inom psykiatrin fanns det inget stöd eller hjälp då.
Jag har slitit med en obalans förr. Och därför var jag också tacksam för mina år med mitt ex. För att jag var tvungen att ta hand om mig, på något sätt. Och jag fick balans.
Men det var alltså via vårdcentralen som jag fick hjälp. Av en AT läkare som remitterade mig till psykolog, efter att jag önskat det, till att jag "begärde" det. Jag kunde inte arbeta vid den här tiden och jag ville arbeta. Det var väldigt bekvämt för mitt ex att leva på mig, då jag var sjukskriven med dåligt självförtroende. Och så var jag tydligen lättmanipulerad. Vilket jag förstod senare. Idag känner jag inget alls för mitt ex. Jag har brutit all kontakt och jag lever i en sund relation. Mitt ex hörde av sig i somras med ett mail där han tackar mig och berättar att han är svårt sjuk. Det var som ett avskedsbrev och jag responderade som jag behövde.
Livet. Jag hade en nära vän som dog i suicid. Jag har fått perspektiv. På livet.
Här och nu.
Vad är viktigast just nu.
Kanske det är en lång promenaden i skogen och lyssna på vinden, fåglarna och något renoveringsljud ifrån villorna. Motorljud från någon som klipper häckar.
Eller sitta i en soffa med filt och dricka en god kopp te.
Umgås med familj och vänner en stund.
Och skratta.
Eller träna hårt på gymmet.
Eller lagom på gymmet.
Eller yoga på gymmet.
Eller yoga hemma.
Basta på gymmet.
Basta hemma.
Kallbada.
Gå på bio.
Teater.
Museum.
Vad som helst.
Som får en att må bra.
Och njuta av stunden.
Det är stunden.
Just nu.
Som.
ÄR.
Livet.
❤️

Hej! Första gången jag skriver här men har varit här inne och läst sedan många år tillbaka och senaste året nästan dagligen. Har läst många trådar där det i princip känns som det hade kunnat vara jag som skrivit alltihop, så liknande livsöden! Men jag har inte kommenterat heller, tyvärr. Har inte haft orken. Lever sedan 30 år tillbaka med min man, gifta 23 år, tre nu vuxna utflugna barn (som visserligen gärna kommer hem till mamma, ja till mamma säger de, ofta och sover över). Jag var bara 17 år när jag träffade min man, han är 5 år äldre. Jag har praktiskt taget växt upp inom denna relation, flyttade hemifrån direkt till honom, aldrig levt själv. Han har alltid druckit rätt mycket, men för ca 12 år sedan började det smygdrickas mer och mer och för 10 år sedan insåg jag att han åkte till systemet så gott som dagligen. Där och då hade vi en rejäl diskussion kring detta och han lovade att dra ner på det rejält. Det höll ett tag. Sedan gick det gradvis över till mellanöl i veckorna och starköl på helgerna, en del helt nyktra perioder som kunde hålla allt från ett par dagar till några månader. Men han faller hela tiden tillbaka.

Senaste fem åren har vår relation helt förfallit, han har druckit i smyg i stort sett varje dag, 2-3 mellanöl i veckorna och säkert runt en 10-15 starköl på helgerna. Kan gå på helgerna och greja ute och inte äta nåt utan bara dricka. Men när jag frågar om han har druckit är det alltid ett "nej, jag har inte tagit en droppe".... Men stinker öl. Och det märks direkt på ögonen, rörelsemönstret, rösten och hur han talar till mig. Blir "typig" och kan även bli verbalt ful (jag är tjatig, jag bara hugger, allt är mitt fel, han har inget problem med alkohol, det är jag som har problem. Jag tror ni alla vet hur det kan låta). Och han har alltid en äcklig lukt av typ aceton och nåt ingrott runt sig. Hans hygien är ju inte heller den bästa sen flera år tillbaka. Vi har inget samliv alls, jag vill inte att han rör mig, blir mest äcklad. Vi har inte rört varandra på 5-6 år. Gått omkring här och levt parallella liv, sköter hus och hem och barn ihop men för övrigt ingenting. Ingen kärlek, närhet eller göra något tillsammans alls. Han gömmer ölburkar på de mest konstiga ställen och jag som medberoende letar och räknar.... Nu i sommar eskalerade det när han drack sådant han inte tycker om (vin, cider, alkoläsk som blivit kvarlämnat efter äldsta dotterns midsommarfest) i brist på öl. Jag har inte mått bra alls de här 10 åren, varit i en utmattning, gått upp i vikt, ont i kroppen, stressutslag, allt möjligt.

I samband med att ett av barnen inte mådde alls bra med början för ett år sedan så insåg jag att nej, så här vill jag inte leva längre. Men ändra på någon annan, som dessutom inte vill inse sitt problem, går inte. Man kan ju bara ändra på sig själv. Vilket jag har gjort, har gjort och gör en resa inom självkärlek och ta hand om mig själv och jag har kommit långt. Och längs vägen har fantastiska människor kommit in i mitt liv. Men medberoendet stället till det. Han lägger ju så gärna skulden på mig och jag tar på mig den. Han fick panik nu när jag sa att jag tittat på en lägenhet och att även barnen är så trötta på detta och även oroliga över att deras pappa ska dricka ihjäl sig. Så nu skulle han minsann söka hjälp men han tror ju inte på detta att prata med någon och om jag ändå inte stannar är det ingen idé tycker han. Har verkligen försökt få honom att inse att han måste göra det för sin egen skull, annars kommer det aldrig att gå vägen. Han får inte lägga det ansvaret på mig, att jag ska stanna om han söker hjälp. Mina känslor har brutits ner under så lång tid, liksom tilliten. Finns inget kvar. Jag litar inte på honom. Jag kommer alltid älska honom för den han var, men den personen har inte funnits på länge och jag vet inte vem han kommer ut som om han nu klarar av att bli nykter. Det har också byggts upp en sån ilska och ett sånt agg i mig som jag har svårt att släppa, så många situationer och så mycket han hävt ur sig som har gjort mig både förtvivlad och arg. Aldrig fått en ursäkt. Bara bortförklaringar och offermentalitet. Men trots allt detta så känner jag mig som en skurk för att jag vill lämna, som att jag gör fel som väljer att ta hand om mig själv och skapa mig ett liv med lycka och kärlek, förhoppningsvis. Jag har också så svårt att acceptera att jag ska behöva lämna mitt hem jag har skapat mestadels själv, där barnen har växt upp och här där jag älskar att bo (jag har inte råd att ta över själv). Alla dessa tankar och känslor, förvirrade och jobbiga och illusioner jag har haft svårt att släppa. Illusionen om hur det hade kunnat vara om den där nedrans älskarinnan Fru Alkohol, inte hade funnits och tagit så stor plats.

Nu har han varit (vad han säger) nykter i 3-4 dagar, och det stämmer nog eftersom han blir odräglig (ännu mer) när han har abstinens, vilket sätter in redan andra dagen utan den dagliga dosen. Men jag bara går och väntar på fallet. Han påstår att han ska ringa vården imorgon, men samtidigt står han och säger att han förstår inte hur de ska kunna hjälpa honom, vad det ska göra för nytta att "prata sönder barndomen med en psykolog".... Det blev långt det här. Men kände att det var dags att jag skriver min historia. Vilka kämpar det finns på detta forum har jag ju sett och förstått. Går omkring med en ångestklump i magen hela tiden och jag vill inte det längre. Men varför känner jag mig som att det är jag som gör fel? Och hur gör man för att försöka släppa den känslomässiga anknytningen som finns både till personen ifråga såväl som till hus och hem och materiella ting?

@anonym_anhörig
Kära du, det är så svårt att ge råd för alla har sina egna resor.
Jag minns en gång när jag efter 108e gången tog tillbaka honom och jag frågade om råd och det var en person som sa till mig att även om han inte dricker mer kommer du någonsin kunna lita på honom igen? Kommer du kunna leva med de känslorna och minnena?
Kommer du kunna känna dig trygg och ha lika mycket plats i er relation?
De var viktiga frågor och jag såg bort från de för att jag visste att svaret var nej innerst inne men jag var inte redo att följa min egen röst.
Jag vill bara säga att du inte är ensam, vi har alla här gått eller går igenom det.
Så vad du än väljer så finns vi här och du är inte ensam.
Kram

@anonym_anhörig Kära vän, härinne finns många som vet vad du går igenom och du kommer med all säkerhet att få kontakt med dem. När jag efter trettio år lämnade min man, var alkoholhjälpen lite av min livlina och jag är evigt tacksam för alla som tar sig tid att finnas där för andra.
Du undrar om det finns något du kan göra och jag tror att det bästa du kan göra är att känna efter vad du vill och var dina gränser går och inte låta dig övertalas till något annat. Tycker du t ex att ni ska berätta för dina barn nu, så gör det. Din man är inte den kloka just nu, han är alltför styrd av sitt beroende det kan jag säga med säkerhet. Känn efter så gott du kan var dina gränser går, känn efter ordentligt och var tydlig. Min erfarenhet är att det är det enda du kan göra, för din egen skull men jag tror också för din man. Jag velade i trettio år och först när jag flyttade bestämde sig min man för att försöka att sluta dricka, för sin egen skull. Han hade "slutat" många gånger förr, för att familjen led och det slutade alltid i att han började igen. Trettio år är lång tid och hur det än går med hans nykterhet, så kommer inte vi att bli det par vi var, vänner som träffas är vad jag kan erbjuda. Den riktiga kärleken är bort. Kvar finns medlidande, en känsla av ansvar och ett visst mått av ömhet, vi har ju ändå delat livet i fyrtio år och blivit vuxna tillsammans. Chansen att ni kan hitta tillbaka tror jag är stor om din man verkligen inser sitt missbruk och vill sluta för sin egen skull. Gräv i ditt inre och känn efter var dina gränser går, lita på att du är den kloka och låt dig inte övertalas in på några avvägar. Det blir inte lätt, jag vet, men nu gäller det ditt liv. Jag skulle även råda dig att ta kontakt med den hjälp för anhöriga till personer med beroendeproblematik som finns i din kommun. Jag har gått i samtal på socialtjänstens beroendeenhet och det har varit jättebra för mig.
Ta nu en dag i taget och lyssna inåt, vad känner du och vad vill du 💛

@Självomhändertagande Jag kan verkligen inte läsa ditt meddelande utan att böla som en gris. Jag slutar inte gråta nu! Fulgråter så högt att jag tror hela huset hör!
Jag är så rädd att han faller dit igen! Jag är så rädd att jag är manipulerad men inte fattar det och att jag kommer fatta det för sent! Och jag kommer bli så krossad om jag märker att det fortsätter eller börjar om ett tag igen, att jag inte vet vad jag kommer göra!
Finns det anhörigmöten att gå på eller liknande? Eller någon att prata med, förutom ni, underbara människor som tar er tid att både läsa och svara på mina meddelanden. Tack! ❤️ åh, tack såå mycket! Det betyder allt!

@anonym_anhörig
Som jag känner igen mig. Varje människa är unik. Och jag tycker inte att man ska jämföra med andra. Efter att du har skrivet en lapp och ni pratar om hans smygdrickande skriver du "säger att han inser att han har problem. Säger dock att han bara druckit lite efter jobbet för att slappna av, typ ett glas men jag vet att det är Mycket mer än så. Han säger att han tror att han bara kan sluta utan AA, att han klarar det själv. Det känns som att han slätar ut det lite och "underdriver " det lite. Som att det inte kommer bli några problem att sluta."
Ungefär samma ord hörde jag under flera års tid. Jag var så manipulerad och förstod inte hur manipulerad jag var. Han gick i personlig konkurs. Och jag försörjde honom. När han väl flyttade ut så tog jag reda på hur reglerna egentligen är för sambo. Jag hade försörjningsansvar för honom, utan att veta det. Jag sorterade papper när han flyttat. Det tog mig ett par år. Där fanns papper om ekonomiskt bistånd. Hans pappa var med i rätten, när han fick lämna ifrån sig sitt bankkort. Och pappan som tidigare förde över pengar till honom hade nu inget konto att föra över till. Jag var så sjuk i mitt medberoende att han fick låna ett bankkort av mig till en bank som jag inte använde. Jag hade ett studentkonto då jag prövade studera, men jag var så sjuk i mitt medberoende att jag varken kunde studera eller arbeta. Han fick alla mina besparingar och jag hade kunnat köpa ett fritidshus som jag velat göra, men jag gav honom allt. Precis allt.
Hans bästa vän som också drack vansinniga mängder, dog förra året. De är i 50 års åldern och de har druckit i 30 år.
Hans bästa vän drack vansinniga mängder med sina föräldrar. Han levde ensam. Och när ena föräldern dog ärvde vännen pengar och drack upp en förmögenhet.
Jag har sett krognotor på tusentals kronor drickas upp, i flera år. Sedan blev det vinboxar hemma. Och när jag sa stopp, gick han ut och drack. Till slut lärde jag mig att säga, "du får inte lov att komma hem berusad" och då krävde jag att han skulle ta in på hotell. Det blev två nätter på hotell.
Sedan bad jag honom flytta när han var med sina föräldrar över jul. Jag ville inte ha hem honom. Jag önskade en separation under åratal, men han vägrade flytta. Och han accepterade inte att jag inte ville vara tillsammans med honom.
Han accepterade inte alla de gånger jag gjorde slut.
Han manipulerade mig riktigt. Han skulle förmodligen vinna pris i manipulation. När han flyttade från mig så flyttade han hem till sina föräldrar. Jag bad hans pappa om hjälp flera år tidigare. Och pappan har arbetat som chef inom missbruk. Och mamman har varit sjuksköterska. Och brodern är läkare. Och hustrun till brodern är läkare. Och hustruns syskon är läkare.
Och jag bad dem alla om hjälp.
Och ingen hjälp fick jag.
Alla sjuka i medberoende.
Det förstår jag nu.
Jag förstår att jag är totalt ansvarig för mig och mitt liv.
Idag, snart 5 år senare efter att han flyttat ut har jag ett underbart liv.
Ett arbete. En bra man. Mitt hem är trevligt och mysigt. Och min pojkvän är inte beroende av mig.
Han inspirerar mig.
Till att leva ett bra liv.
Men så har vi känt varandra i över 20 år och jag har haft ett nyfiket öga på honom sedan jag såg han första gången.
Men då var han upptaget.
Och jag behövde reda upp.
Och reda ut.
I livet mitt.

Ta hand om dig och dina döttrar.
Ta all hjälp ni kan få.

Det är en tuff resa.
Men ta ett steg i taget.
Det finns inget annat sätt.

Och oavsett vad ni gör.
Vilka beslut ni än tar.
Så handlar det om att leva.
Här och nu.
I detta ögonblick.

Vi har bara ett liv.
Så lev det.

Trots sorg, förtvivlan, ilska och alla känslor som kommer.
Prata med dem du litar på.

Du får säga vad du vill.
Till vem du vill.
Dina känslor är viktiga.

Jag höll mitt medberoende hemligt.
Förutom att jag pratade med min läkare.

Hon hjälpte mig att inse.
Och det tog mig flera år att reda ut.
Mitt liv.

Det tar den tid det tar.
Det är bara så det är.

@Kevlarsjäl62 nu gråter jag... Tack finaste du för att du svarar! Jag känner mig så enormt ensam och ledsen! Jag vet inte om jag vågar berätta för mina närmsta väninnor, för då känner jag att jag bedrar honom, går bakom hans rygg! Får man lov att berätta för andra? Hur har ni andra gjort? Jag vill inte såra min man nu när han tagit ett så långt och modigt kliv. (Jag skriver så, och jag menar varje ord, men i mitt hjärta tvivlar jag verkligen på om han kommer klara detta steget själv.)
Kan jag göra något annat än att bara visa att jag inte kommer gå (så länge han inte börjar igen.)

Vi har pratat om hur vi ska berätta för våra flickor. De har ju vetat att något är fel och byggt upp en mur (speciellt 13-åringen) mot honom och hon scannar av honom varje dag. Det gör vi alla. Det är dränerande.
Men igår var första gången på över ett år, kanske två, som han var helt normal en hel kväll. Och då inser ju jag att, trots avskyr gentemot honom, så var det den HÄR mannen jag gifte mig med.

Han vill att vi väntar ett par veckor så att barnen får se en förändring och tills mitt chocktillstånd har gått över..Jag vill att vi berättar idag. Jag vet inte vilket som är bäst. Jag är rädd att det rinner ut i sanden eller att han slätar över det om vi väntar. Man glömmer ju så mycket med tiden,.förtränger...

Åter igen tack för ditt svar! Jag känner mig så oerhört lättad över att någon vet hur detta helvete är! 😢