Senaste kommentarerna i forumet

just igår och idag hade jag en rejäl dipp. Jag såg en av de där andra kvinnorna på stranden. Jag kände mig först bara förbannad och hade lust att gå fram och säga ... något..., men packade istället ihop mina barn och åkte därifrån, och sedan kom alla tårar. Därpå ett långt och tärande telefonsamtal men honom på kvällen. Fler tårar som fortsatte att rinna nästan hela natten. Som tur är jag har jag en storskog runt knuten, och det är så läkande med en lång morgonpromenad med hunden till forsen och tillbaka. Nu mår jag bättre.

Annars har sommaren varit mest bra. Jag har varit med mina barn och mina kompisar och inte mycket med honom. Jag har hittat en lägenhet dit jag flyttar om två och en halv vecka! Nu verkar det som om han kommer att flytta också, och då väldig nära mig... Det blir väl nästan idealiskt för barnen, som kan gå emellan lätt som en plätt. Jag har också propagerat ganska duktigt för att han inte skulle flytta till någon annan stad, för barnens skull. Men grannar känns..... väldigt arbetsamt! Nu kommer han hem om några dagar, och jag börjar jobba igen. Mycket slit ligger framför med flytt, bodelning, göra upp om vårdnad o.s.v. Jag vet att jag måste komma ihåg att sätta mig själv i centrum för mitt eget liv.

just igår och idag hade jag en rejäl dipp. Jag såg en av de där andra kvinnorna på stranden. Jag kände mig först bara förbannad och hade lust att gå fram och säga ... något..., men packade istället ihop mina barn och åkte därifrån, och sedan komma alla tårar. Därpå ett långt och tärande telefonsamtal men honom på kvällen. Fler tårar som fortsatte att rinna nästan hela natten. Som tur är jag har jag en storskog runt knuten, och det är så läkande med en lång morgonpromenad med hunden till forsen och tillbaka. Nu mår jag bättre.

Annars har sommaren varit mest bra. Jag har varit med mina barn och mina kompisar och inte mycket med honom. Jag har hittat en lägenhet dit jag flyttar om två och en halv vecka! Nu verkar det som om han kommer att flytta också, och då väldig nära mig... Det blir väl nästan idealiskt för barnen, som kan gå emellan lätt som en plätt. Jag har också propagerat ganska duktigt för att han inte skulle flytta till någon annan stad, för barnens skull, men grannar.... känns väldigt arbetsamt. Nu kommer han hem om några dagar, och jag börjar jobba igen. Mycket slit ligger framför med flytt, bodelning, göra upp om vårdnad o.s.v. Jag vet att jag måste komma ihåg att sätta mig själv i centrum för mitt eget liv.

Så kloka rader mulletant, ja fick ännu en polett att trilla ner, ja ja har gjort allt för att hjäla min man o ja kan inte hjälpa honom. De låter fruktansvärt med så ser sanningen ut.

känner också igen det där fast jag behövde få det formulerat för att "se" det på det här sättet. I flera år sa jag "jag vill hjälpa dig... ... på alla sätt jag kan".... "vara ett stöd för dig"... " Efter "vändningen", när jag kom tillbaka konstaterade jag att "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Det var en oerhörd insikt för mig. / mt

Leila du kommer rakt in i min hjärna när du skriver. Du träffar mitt i prick på mina tankar och känslor. Att sen läsa hur du lyckades förstå hur du skulle göra känns befriande inom mig att läsa. Någongång kommer jag förhoppningsvis till djup insikt och mod att tänka/göra annorlunda.
Det fick mig förstå att utlandsresan inte kommer bli annorlunda denna gången om inte maken har gjort total prrsonlighetsförändring. Alltså bör beslutet bli ganska lätt att vara hemma istället för att återigen utsätta mig för enorm besvikelse och sorg. Dem två ggr jag varit med tidigare har jag flera nätter gråtit mig igenom för att sen mötas av en iskall perdon som anser sig ha rätt att göra som han vill, för han har semester.

Jag önskar dig en fridfull och härlig semester på alla vis! Kram och Tack

Jag är så glad över att ha hittat er här. Att det finns någon att dela detta med som jag trodde jag var ensam i. Känslor som känns omöjliga att förklara och är djupt tärande och nedbrytande. Det vore egentligen enkelt att ta beslut men är i verkligheten otroligt svårt och nästan omöjligt.

Tack fina ni!! Snart kan förhoppningsvis jag oxå vara ett stöd för er!
Kram till er!

majzan, Tussilago, medberoende, leto.... Tänk att vi är så lika i vårt medberoende allihop.

Själv tycker jag att det finns en tröst i likheten. Jag trodde länge att jag höll på att bli galen, och kämpade som en tok för att hålla kvar kontrollen över allt möjligt. Jag ville vara stark och liksom klara av att få oss på fötter, bara på viljestyrka. Men, det går inte...

Har ni kollat något på de tolv stegen? Det första går ut på att ge upp. Först, när jag läste det, reagerade jag med protest. "Jag tänker minsann inte ge upp och anse mig maktlös inför alkoholen! Inte en chans!" Men, sedan började det gå upp för mig att det ju faktiskt har fungerat för andra att tänka så... hela världen är full av nyktra alkoholister och friska medberoende som har klarat resan med hjälp av de tolv stegen. Så, något måste det ju ligga i det där...

Och plötsligt trillade polletten ner i mig. När vi slutar kämpa, och istället faktiskt kapitulerar, så kan vi börja läka. Det gick upp för mig att det där med att vara stark inte alls handlar om att kämpa och försöka lösa allting och stå stadigt, som jag hade trott. Nej, att vara stark handlar om att våga vara svag och säga "jag klarar inte detta".

Naturligtvis var det inte en enkel insikt, och den följdes av en stor sorg över att jag faktiskt riskerade att förlora min älskling. Men, min svaghet blev min räddning, tror jag... jag slutade stånga huvudet i en tegelvägg som aldrig skulle rasa. Hade jag inte gett upp på det viset, så hade jag antagligen varit ett nervvrak idag... Nu ledde det istället till att jag vågade kräva och ta emot hjälp.

Så, vet ni... Det går. Och den där likheten och igenkännandet som vi ser hos varandra, den bevisar ju faktiskt att vi inte är galna och att vi inte överreagerar - utan att vi är offer för en sjukdom som även drabbar den som inte dricker. Det jag trodde var mina egna viljemässiga beslut passar som handen i handsken på hur en medberoende beter sig, och det gör att jag kan sluta fundera på om jag kunde ha gjort någonting annorlunda.

Kram, fina ni.
/H, som tänker ta med sig nyinköpta pocketböcker, maken, en kompis, tre cyklar och picknick och dra till stranden - för idag börjar min semester! :-)

Hej tussilago.
Är i samma sitts som dig medberoende o maktlös. Vi kan inte göra någonting, bara se hur dom faller. Jo vi kan jobba för att vi själva ska må så bra som möjligt ja läser mycket om sjukdomen, en bok ja läser varje dag är" Mod att förändra En dag i taget" den kan man beställa på Al-Anons hemsida den ger mig så mycke kraft o insikt de är en sida med datum som man ska läsa varje dag.

Att din man tycker att du reagerar fel tyder bara på att han är sjuk o inte kan resonera o tänka rationellt. Detta är en hemsk sjukdom som påverkar så många och som bara alkolisten själv kan bestämma om han vill ta hjälp ingen annan hur mycke man bara vill.

Kram Tussilago.

Han tycker i stort aldrig att han dricker för mycket vilket innebär att han aldrig kommer förstå mitt agerande. Så sorgligt allt det här...

Jag trivs inte med mig själv. Jag känner mig sällan genuint glad. Är ofta irriterad och hittar alltid syrliga kommentarer mot min man. Jag börjar bli sån då jag märker att han fått för mycket och blir otrevlig i sina uttryck. När jag vaknar dagen efter känner jag mig fortfarande besviken och arg. Han tycker då att jag är elak som inte tar i honom kärleksfullt och att jag bara gafflar och fokuserar på det dåliga istället för att bara vara glad och ha roligt.

Gode gud, ge mig styrka att hantera detta. Vet inte hur man gör.

skönt att läsa om alla era erfarenheter. Jag har trott att jag varit ensam om att bli psykiskt misshandlad. Har levt med mannen i mitt liv i 6 år och mått dåligt hela tiden. gått i terapi i två år och det handlade mest om hur jag skulle kunna ta mig ur..Det har jag gjort nu och ångrar mig nåt sååå enormt. vill leva kvar i vår bubbla. Den kan jag, men kan inte leva själv, vet inte hur man gör. startade morgonen med en kopp kaffe och ett glas vin för att ta bort yttersta spetsen på ångesten och hur bra är jag då...
Vill var den gamla personen som skrattade och var glad, inte den suckande tråkiga person jag blivit...
kram på er alla...

Flickan är 17 och är van att få som hon vill och blir behandlad som porslin.
Muna barn skäller han på titt som tätt.

Tack Lilla Blå för dina kloka rader!

i min närhet ser en familj smulas sönder och en av föräldrarna gå ner sig i missbruk. I mina ögon är det så... men jag har, och anses nohg ha, känsliga ögon. Tragiskt att se och jag vet inte vad som vore rätt att göra. Kanske jag kan få några tid och förslag här... / mt

till Mulletantens fina svar :

När ett obehandlat sk "vuxet barn", dvs en person uppväxt i en missbrukarfamilj, själv går ut i livet och där skaffar sig egna relationer så är det mer regel än undantag att man skaffar sig en beroendeperson som partner. Detta pga att den relationen känns bekant och "hemtam". På så sätt så sprider man det dåliga måendet vidare i generationer om man inte själv blir medveten om situationen och gör något åt den.

Jag har på kort tid nu mött 2 sådana personer, den ena är medveten om problematiken men kärleken sätter stopp för rationellt tänkande och den andre vill inte inse överhuvudtaget.

Det finns bra hjälp att få i medberondegrupper, familjeveckor på behandlingshem, Al-anon mfl men det kräver ju att man gör det valet och vill förändra sitt liv.

det är (fast det låter otroligt) vanligt att man efter ett uppbrott väljer en ny partner med samma problematik och därmed går in i ett nytt förhållande som följer samma mönster som det man lämnat. Man upprepar sig... Du kan läsa om dysfunktionella relationer på TuvaForum http://www.tuvaforum.se/dysfunktionella-relationer.asp så ser du hur det kan se ut. Den här mannen "verkar ha två personligheter" skriver du och det + alkoholmissbruket (och hur det sen hänger ihop) gör självklart att ni alla runtomkring påverkas och far illa. Det visar också din kommentar om hans dotter - det är inte så konstigt att man har ett stort bekräftelsebehov om ens förälder är så oförutsägbar som du beskriver att han är.... Dottern känner antagligen minst lika stor osäkerher som du och är kanske för liten (ensam?) för att ens sätta ord på sin känslor?

Du frågar "Eller vad behöver jag hjälpa mig själv med för att förstå tomhetskänslan och sorgkänslan??" Det KAN vara så att dina känslor (som du inte förstår dig på) är en spegling av hans djupaste svåra känslor som han inte kan hantera själv.... det är nästan omöjligt att värja sig och hålla ifrån sig såna projektioner. Och du kan inte hjälpa honom med det.

Du och ni alla behöver hjälp! Om han inte vill och ser sin del i svårigheterna så lägg ingen energi på det utan satsa på dig själv. Sök dig, snabbt!, en egen samtalskontakt så att du får en plats att berätta hur du har det och för att reda ut för dig själv vad det är som gör att du dras till män med alkoholproblem.

Så bra att du inte har ekonomiska - och boendeproblem att grubbla över. Det räcker bra ändå....

Det att du skriver här visar att du söker en väg att förstå dig själv och dina val, att ta makten över ditt liv. Det låter så enkelt och självklart men är ett stort arbete det vet vi alla här. Du är inte ensam. Kram / mt

Hej vännen!
Ja, vad saknas dig?

Självkänsla.

Trygghet.

Sinnesro.

Kram!
/H.

Måste bara skriva av mig lite...
Mitt humör växlar verkligen. Från en stund till en annan. Jag lever i en familj med barn från olika håll samt ett gemensamt. Var tidigare gift med en man som inte kunde hantera alkohol och har lyckats gifta om mig med en som oxå har alkoholproblem. Varningsklockor ringde tidigt men jag valde att inte lyssna. Vi har olika syn på barnuppfostran och hans dotter har ett enormt bekräftelsebehov. Ja jag vet att jag valt det här men frågar mig själv ofta om jag orkar. Känns som att jag åsidosätter mina egna barn pga alla jobbiga saker runt mig. Jag har ju så otroligt mkt att vara tacksam över i mitt liv och borde istället fokusera på det istället för det negativa. Varför är det så?? Är jag lycklig? Har jag problem med mig själv som jag måste bearbeta? Jag vill leva i en normal familj med en man som dricker normalt. Jag skäms vwrkligen när jag skriver detta för rwnt matriellt har jag allt. Vad saknas mig????? Eller vad behöver jag hjälpa mig själv med för att förstå tomhetskänslan och sorgkänslan??

Vill vara stark och tro på mig själv och inte BRY mig så mkt...

Hur har du det?
Är du där?

jag har inte orkat läsa, inte orkat skriva, inte orkat med nåt annat än det
nödvändiga på ett tag... tyvärr har jag fortfarande inte fattat att det här faktiskt
är nödvändigt, för att jag ska komma ihåg att gå på mina möten, att jag ska
komma ihåg att lyssna till min kropp, för att jag ska komma ihåg att låta mig själv
ta en paus och bara vara och inte rusa på i 110...

Tredje dagen på min semester. 29 kvar.
Har nog inte varit ledig så många dagar i sträck sedan nåt sommarlov i högstadiet
eller nåt... ger mig lite lätt ångest och panik faktiskt... hur ska jag orka med mig själv
så länge, och vad ska jag göra med bara mig själv som sällskap?

Fast idag har jag haft det bra, cyklade ut till kallbadhuset i morse, solat och bränt
rumpan lite, lyssnat till tanternas skvaller, och vågornas skvalp... badat och läst
och haft det gott... i morgon ska jag nog ta mig till mormor tror jag, hon är 94 och
kan inte gå längre, och jag känner att jag vill ge henne (och min moster som fixar
det mesta, mormor bor i hennes hus) ett handtag med städ och strykning, och så
klart bara sitta och fika och prata och vara... om vädret är bra kanske vi till och med
kan ge oss ut på en rullstolstur?!

Fast jag måste erkänna... jag har den senaste tiden känt motstånd och irritation varje
gång jag ska besöka henne... jag känner inte att jag gör det för min skull, utan det blir
ett måste, en uppgift som ska göras, ett krav, och ett dåligt samvete, och jag VILL inte
göra sånt som jag inte själv vill... har nästan blivit rabiat när det gäller sånt... räknar
kassan ibland på jobbet, och jag hatar det, det är alltid nåt som inte stämmer, nåt
kvitto som saknas eller nåt som har blivit fel från dagen innan, och när jag inte känner
att jag gör ett bra jobb, så vill jag inte göra det alls... har sagt det här till chefen, men
inte fått nåt gehör alls... så varje kassaräkningsdag får jag varna mina närmaste
arbetskamrater: räknar kassan idag: så idag är jag på "det" humöret.... passa er! det
handlar inte om att jag räknar kassan egentligen, det handlar om att inte få gehör för
något jag känner, att det jag känner inte räknas, att jag blir trampad på och inte tagen
på allvar... jaja, hon kommer nog över det, låt henne fortsätta bara... jaja... lilla gumman...
och jag blir galen!

så tack du gamle pojkvän och alkis, för att du visade mig hur viktiga mina gränser är,
och hur dåligt jag mår när jag gör nåt jag inte vill!

Nu ska jag studsa in i duschen, och sen blir det nog lite kakbakning!!
stora kramar till alla i sommarvärmen!!!
/k

Har inte varit en så flitig besökare på ett tag, och här händer det grejjer minsann!
Skriv och berätta!!!
Hoppas verkligen att allt gått bra, ska tänka lite extra på dig de närmaste dagarna!!!
Stora kramar!!!
/k

Vägen till ett liv jag kan vara nöjd med har krävt mkt jobb från mej... hela tiden...
Ta vara på dej själv, dina egna känslor & tankar.
Att sätta mej själv i främsta rummet & inte förminska mina känslor gör att jag kan möta livet.
Så att jag kan vara ett stöd för mina barn.
Idag är jag på den plats jag vill vara.... själv med mina barn.
Det finns en väg mot lugnet... det gäller bara att se den... Insikt & vilja.
Kram från Mie (fd medbeeroende)

Nämen, tack, vännen. :-)

Det är ju tur att jag bidrar med skratt också, mitt i all gråt. :-)

Kram kram!
/H.

Ja nu har jag fått gråtit floder igen....
.... och skrattat hejdlöst!

Det måste se skitfult ut här där jag sitter på jobbet och "smygsurfar" skrattar och gråter och samtidigt emellanåt!
Hahahaha ;-) Tur att jag är själv här.

Jag måste bara få ge dig en stor kram som orkar skriva och berätta om ditt liv.
Du har gjort min dag värdefull idag med dina berättelser.

Tack!
Kram N.T

Det kan jag hålla med om.

Jag har haft en tuff resa under nästan 2 år, första året misstänkte jag ng till å från, på bröllopsresan i augusti förra året fick jag allt bekräftat.

Men min man har levt som alla alkohlister i en stor självförnekelsebubbla..

Den bubblan sprack rejält förra veckan då han hade varit nykter i ett rekord 3 veckor, sen va det ng som sa åk å ta ett glas vin.. Den storyn kan du se om min tråd..

Så länge din sambo förnekar sitt problem/beroende så kommer du ingen vart, hans elakhet är ett skydd mot omvärlden, det kommer tyvärr gå upp å ner lite om han väljer lägga av med alkoholen, men det är en övergångsfas tills de finner sin nyktra sida inom sig.

Om din sambo en dag förstår läget med sig själv, se till att få hjälp snabbt till honom, för det är ta mig fasiken svårt att få en vettig handläggare för komma iväg på behandling.

Väljer du att kämpa mot alla hemska sms / ord, så har du en tuff resa, se till att få komma till ng anhöriggrupp.

Du ska alltid sätta dig å barn i första hand, alkoholen kommer alltid vara hans älskarinna så länge som han inte vill förstå sitt beroende.

Skickar en varm å omtänksam kram!!

Alexandra
som är i fasen att min man väntar på behandlingshem å jag på anhöriggrupp.. Känns som allt ändå vänder nu! Vägen hit va gropig..

Åh leto, jag förstår exakt hur du känner. Desperation och att allt ansvar vilar på dina axlar.
Styrkekramar till dig och din lilla dotter.