Senaste kommentarerna i forumet

Hörde ni på Morgonpasset Helg imorse? Helena Sandklef berättade om sin bakgrund som barn till två alkoholister, både hur livet var då och hur det är nu. Fantastiskt att höra! Sorgligt på många sätt, men också hoppfullt och fint.

Här finns det att lyssna på:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3328&artikel=4810939

Kram, alla!
/H.

Håller med mulletant, de kan vara väldigt smärtsamt o ett invant beetende!

Jag har jobbat nu i ca 2 år med mig själv sen jag blev ensam o får varje
dag tankar om beetenden jag gjorde i mitt medberoende till alkoholisten.
Samma med att vara till lags o inte riktigt kunna vara stark i mitt ego.
Men samtidigt har jag levt som medberoende så länge att förståss tar de
tid o byta vanor!

Kämpar på o är så GLAD att ni finns o är ett STORT stöd! Kram på ER

och medberoendet är ett djupt och smärtsamt tillstånd. Jag har lärt mig oerhört mycket om beroende och medberoende genom att läsa här på forumet undet snart ett år. I mitt skrivande har jag lärt mycket om mig själv.
Ofta har vi delat tankar om den dubbla bilden av alkoholen - dels den glorifierade som finns snart sagt överallt och motbilden av den nersupne på bänken. Här på forumet blir den stora gruppen av alkholdrabbade människor synlig. Vi som har kvar det mesta: körkort, relationer, hem och arbete men lider under alkoholens förtryck som beroende eller medberoende. Men också de som håller på att förlora mycket och befinner sig i utförsbacken... För mig är forumet en plats för livsmöten. / mt

som delar med er av alla era erfarenheter och känslor. Ni är ett enormt stöd för såväl
gamla redan bekanta som för alla nytillkomna. Funnit mycket tröst här ikväll. //A

Hej Maken, tack för dina kommentarer och berättelser kring ditt liv. Man blir bara så ledsen hur alkohol kan få förstöra så mycket. Dessutom blir jag urförbannad över att det är så glorifierat i samhället. Jag har nästan slutat dricka alkohol. Klarar inte av det och nog f-n är det alltid någon som kommenterar varför man nu inte dricker. Konstigt, med tanke på hur många som är drabbade sett till såväl de med beroende som de runt omkring. Jag förstod väldigt sent att det fanns något som hette medberoende. Jag trodde att jag kunde hantera situationen, det var ju ändå inte så ofta, mest på helgerna. MEN, som du skriver, man blev ju alltid lika besviken när det händer om och om igen. Egentligen är det väl inte så konstigt att man som nära anhörig blir medberoende. Det är ju väldigt tydligt vad omgivningen till stor del tycker om alkoholism. Det är väldigt tabubelagt och älskar man någon är det sista man vill att hänga ut personen för att h*n ska bli nedvärderad. Ofta finns en väldigt fin person bakom har jag förstått och så var det också i mitt fall och säkert ditt eftersom du också ville få allt bra igen. Tack för att du skriver att jag ändå gjort rätt, jag behöver höra det. Tror att det här är ett bra forum för oss att komma vidare. Det är ju helt tydligt att vi inte är ensamma om detta problem och även om det är mycket smärtsamt att inse vad det verkligen handlar om är det nog enda sättet att lära sig att förhålla sig till denna sjukdom. Var rädd om dig! Hoppas vi hörs här igen. //A

Hej FallenAngel, tack för ditt svar och ditt stöd. Jag har fått en tid för anhörigsamtal
i veckan som kommer och det kan säkert vara bra. Jag märker ju själv att jag inte ser klart
och fastnar i mina egna destruktiva tankar. Tänk om jag ens anat att mitt äktenskap skulle
sluta så här. En dag i taget har jag förstått, det är säkert ett bra tips. Känner också att
jag behöver distans från dem som inte kan eller vill förstå. Jag orkar inte hantera det just
nu. Tack för att du beskriver liknelser med det jag själv upplever, skönt att inte känna sig
så ensam hela tiden. Kramar tillbaka! //A

Gulledu!

Ja, jag är oerhört glad att jag har varit på de där träffarna. Nästa gång blir min sista och idag har jag köpt en liten glasängel till kvinnan som leder träffarna. Hon behöver få veta att hon är en ängel.

Tänk vad det snöade......... i år är det mycket varmare. :-)

Kram!
/H.

Välkommen hem, lillablå. <3
/H.

Lelas,
det känns i hela magen att du mår bra, att ni mår bra tillsammans, och jag förstår att du känner att det är dags att avsluta dina anhörighetsträffar... men åh vad glad jag är att du gått på dem, för utan dem hade kanske inte du och jag träffats den där supersnöiga dagen för snart ett år sen... tack för att du bad om hjälp, och att jag därigenom fick en vän! Eller två, din fina man räknar jag också in!
Stora kramar!!
/k

så fint att höra av dig! / mt

Jag läser dina rader, och blir så glad över att du flyttat och fått ett eget bo, och blir så ledsen över all den makt han fortfarande har över dig... att det ska vara så svårt... men du har kommit långt, och längre kommer du att nå, och du är stark, det kommer gå fortare och lättare än du tror! Ta hjälp av dina vänner, din samtalskontakt och fortsätt framåt! You go Girl!!
stor kram!
/k

Lillablå lika go som vanligt. Man blir glad när man ser ditt nick igen och läser dina rader! Hoppas du träffar någon om det är vad du vill. Du har ett stort hjärta! Vänligen/Mickey

jag har inte glömt er!
jag har bara inte haft ork eller energi att logga in...
bestämde mig för att inte skriva eller läsa här under min semester i somras, och sen har det bara inte blivit av, och inte heller har jag kommit iväg till al-anon... en vacker dag går jag dit igen!

allt är bara bra, jag lever ett rätt gott liv, trots åldersnoja och ensamhetskänslor. jag har många goda vänner, men när hösten kommer blir det extra tydligt att jag är singel, och att de har sin familj att mysa med, inte lika lätt att hitta på nåt, eller spontant ses.

har fortfarande ett ansträngt förhållande till alkoholen, har svårt för att se folk berusade, svårt för att höra hur pappa och bror diskuterar var man hittar den billigaste spriten på flygplatsen på väg hem från Afrika, och jag vägrade ta in en liter sprit åt pappa, varför vet jag egentligen inte... men så är det, och det får vara så, tills det inte längre får min kropp i stridsberedskap....

mina vänner, ska läsa era trådar nu, jag hoppas att ni alla mår bättre än sist, och till alla nya fina, välkomna, jag hoppas att ni ska finna den tröst och det stöd jag fann här när jag behövde det!
stora varma kramar!
/k

och säkert har vi alla våra fel och brister. Jag läste bakåt i din tråd nu, om ert 20-årig liv, om de andra kvinnorna, om de hårda orden, om örfilen-kakelväggen-och-den-översminkade blåtiran.
Det är angelägna frågor du ställer på slutet, om att bevara sig sig själv, sitt sanna jag. När jag läser vad du skriver känner jag starkt att du är så inåt-skådande och så ärlig att du kan känna dig trygg i din med-mänsklighet. Jag menar det. Kram / mt

efter en jämförelsevis fredlig dag tillsammans med exmaken igår. Han gick ut hårt med en massa anklagelser och jag hade inte garden uppe utan bröt ihop och började gråta. Efter 20 år tillsammans har jag liksom två helt skilda bilder av den mannen, och det handlar faktiskt inte om den berusade och den nyktra, utan liksom mer om den jag skulle vilja att han var och den det om och om igen har visat sig att han faktisk är... Oerhört manipulativ. Efter att bråket igår redde upp sig och det känndes som om vi var vänner igen kommer jag hem och börjar analysera vad vi faktiskt sagt och kommit fram till och inser att jag än en gång har lovat bort mig själv, hela min ekonomi för all framtid och lite till, liksom... Klart att han var snäll på slutet...

Samtidigt bär jag en liten känsla av att jag är orättvis mot honom... Vill vara ärlig mot mig själv, vad är min del i det som har varit och det som är? Och hur kan jag förhålla mig till den här personen och fortfarande vara en med-människa, inte bli hård och omänsklig, och ändå inte ta skada själv?

Suck / M

Hejsan Anonymt!
Har följt dina inlägg här o känner igen mig så mycké i det du beskriver.
De är ju så att när man lämnar nån man har levt med p g a dessa problem,
vilket jag också gjorde så är de så att man fortfarande kan ha väldigt
starka känslor för den personen. Också så har man ofta upplevt även mycké
positiva saker tillsammans o de kvaliteerna kan va riktigt bra, många som
har dessa problem är otroligt snälla personer när de är nykter.

Man funkar ju också så som människa att man rår ju inte riktigt för sina
känslor heller, när jag lämnade mitt förhållande hade jag fortfarande
starka känslor för den mannen o de gjorde riktigt ont när man tänkte på
de som vart bra i förhållandet, för bra var de när han var nykter. Vi bröt
3 gånger innan o gick tillbaka till varann.

Skulle han ha gått med på o söka hjälp så har jag säkert stöttat honom
p g a mina starka känslor.

Känns som du fortfarande har starka känslor o de är ju inte konstigt
när man levt tillsammans länge men man vet inte vad som händer i framtiden.
Han måste ju komma till insikt o förändra sitt leverne för att saker
o ting ska förändras! Jag känner många som lever med en fd alkholist
idag o klart alla ska få en chans o ändra sitt liv. För syvens o sist
så är man ju långt ifrån samma person full som nykter!

Hade du fått nån samtalskontakt/tid än? tror de skulle lätta på trycket.

Finns här för DIG! Sköt om DIG! kram

Har inte läst hela tråden, men fastnade på första raderna. Känner så väl igen detta, hoppet om att det skall bli bättre, omgivningen som inte förstår då de inte lever med det hela blandat med den egna känslan om "har jag verkligen gjort rätt, denna gången lovar hon att det var den sista, jag överdriver säkert. Tankarna snurrar, jag blir osäker fram tills nästa gång då är jag tillbaks och känner mig grundlurad, frustrerad över att jag inte stod på mig. Varför lämnade jag inte henne förra gången. Åh jag blir trött på mig själv, men denna gången verkar hon uppriktig kanske har jag äntligen nått fram? Sen sveps mattan undan och åter igen står jag där frustrerad och besviken, arg på henne, arg på mig själv osv. Den onda cirkeln fortsätter.

Du har gjort rätt val, stå på dig. Men jag förstår dina känslor till punkt och pricka. Min snart exfrus familj och min egen ser den goa glada och alltid lika charmiga som visst inte tackar nej till ett glas men så farligt är det väl inte, inte är väl hon alkoholist inte. Men alla tetrapak då? Flaskorna som göms och dricks ur hemma? Att jag som medberoende (fick lära mig detta idag) planerar omedvetet mitt liv efter hennes drickande? Jag förstår att alkoholismen är en sjukdom att det inte är lätt att kontrollera MEN det gör inte mig mindre besviken, frustrerad, ledsen, skamsen, uppgiven

Hur många gånger har du täckt upp för honom?

Tack Louise1 för ditt svar och stöd. Jag ska se om jag kan hitta någon kurs i mindfulness,
det kanske kan vara något. Hjärta och hjärna hänger inte riktigt med varandra just nu.
Ska försöka ha tålamod och ge det tid. Kram till dig! //A

Usch vad jobbigt du har det. Men du får precis som en tillfrisknande alkoholist ta en dag i taget. Ge dig själv tid. Umgås bara med människor som ger energi och inte med dem som tar den. Du behöver den själv just nu.

Mindfulness är jättebra om du orkar det. Jag har i perioder haft hjälp av det. Att hitta det som är bra i det lilla. Så du har något som är positivt. Försök ta till dig det du har omkring dig som är vackert att se på, eller känslan av golvet mot dina fotsulor, eller lägg märke till hur maten smakar i munnen. De andra känslorna försvinner ju inte i ett trollslag av detta. Men man kan vila lite i det, och det låter som om du behöver lite vila emellanåt.

Mååååånga styrkekramar till dig Anonymt!
Kram
Louise1

är något man mår väldigt dåligt av! Framför allt är det jätteviktigt att barn får chans att berätta! Man måsta hjälpa dem med det! Även om man inte säger åt barnen att inte berätta så är de så väldigt känsliga för vad som är ok och inte ok att säga, och låter bli att tala om sånt som "man inte talar om". Därför tror jag att man själv måste aktivt prata med dem och också säga att de får prata med andra, kompisar, osv. annars tar de mer skada än de redan gjort! Barn är så väldigt lojala.

Hur går det för dig Tussilago?
Kramar / M

idag fick mig att se mitt typiskt medberoende beteende. Exmannen vill inte ha kontakt alls, plötsligt. Han som tjatat och nött ut mig och jag som försökt och försökt att hålla avstånd. Skönt. Vad gör jag då?... jo, jag måste nog baka en farsdagstårta och åka dit med barnen... Och hålla lite koll.. eller?

det är bra att du har berättat. Efter ditt första inlägg i somras har du beskrivit hur du mår allt sämre. Nyligen beskrev du hot och våld. Du måste få hjälp att komma bort ifrån den mannen och han behöver professionell hjälp. Det är bra att de människor du och ni har runtom er vet hur det ligger till.
Jag berättade första gången för en nära vän till oss båda när jag var orolig att mannen gjort sig illa i förtvivlan. DET var att överskrida en gräns! Jag berättade för honom att jag berättat. Han gillade det INTE men relationen till vännen finns kvar, med värme, för oss båda och tog ingen skada. En kvinna jag hjälpt att hitta tillfälligt boende för många år sen mötte jag av en händelse i somras - hon har en yrkesmässigt liknande situation som jag, vi vet, inga detaljer men vi vet och kan kontakta varandra. Den, vår gemensamma vän jag kan flytta tillfälligt till vet samt två av våra vuxna barn. Med några gemensamma vänner har umgänget tunnats ut betydligt - känns helt naturligt då bubbel och vin varit en så central del i umgänget. Jag har valt noga, att det finns människor som vet skapar en trygghet.
Kram och massor av styrka till dig Tussilago - gör dig fri! / mt

I vårt fall så började jag berätta för några få, väl utvalda, vänner. Maken blev jättesur på mig för det, då. Men jag hade helt enkelt inget val.

Sedan har han själv berättat för de allra flesta som vi har runt oss, och jag har berättat för dem som jag vill skall veta. Nu är det ett år sedan det var som värst, och nu är situationen ljusår bättre än då. Och nu är det många, många fler runt oss som vet än som inte vet.

Men berättandet har ju alltså till största delen maken själv stått för, och det hade ju alltså inte varit möjligt om han själv inte ville se en förändring.

Det fina är, tycker jag, att vi nästan uteslutande (det finns ett par undantag, men de är få) har blivit bemötta med värme, omtanke och förståelse. Väldigt många svarar saker som "jag vet vad du går igenom, jag har själv varit nykter si och så länge" eller "min pappa drack för mycket, så jag vet hur det är att vara medberoende". Det är otroligt egentligen hur många runt en som har liknande situationer utan att man vet om det... sorgligt, men ändå trösterikt.

Sov gott, vänner!
/H.

Alltså, jag berättade för mina närmsta vänner att min sambo var alkoholist och hur det var att leva med honom när livet blev ohanterbart för mig/oss. Det var ett sätt att överleva. Jag behövde deras hjälp och stöd och det var oerhört skönt att ha människor omkring mig som jag kunde prata med när det var som värst. Jag pratade även en del med hans föräldrar och närmsta vänner för att någonstans där och då så bestämde jag mig för att JAG ska ju inte behöva skämmas för hur han beter sig, det är ju han som ska skämmas, inte jag. Och jag/vi/han behövde ju all hjälp och stöd vi kunde få. Ju fler som vet om problemet och ser det och som inte möjliggör hans beroende, desto större press blir det på honom. Antingen måste han förändra sig, eller så blir han till slut ensam.

Jag håller med Lelas fullt ut. Du ska väl inte behöva undanhålla någon sanningen för hans skull. Du behöver all hjälp och stöd du kan få och då måste väl sanningen fram, hur smutsig och ful den än är. Att låtsas att allt är bra, trots att det inte är det, hjälper ingen. Allra minst alkoholisten.

Hur många och vilka har ni berättat för?