Senaste kommentarerna i forumet

Jag har läst samtliga av dina inlägg och måste säga att jag känner starkt med dig och hoppas så att du ska finna styrkan inom dig att lämna mannen ifråga.

Det är inte så konstigt att du känner dig kluven i förhållande till din man som ju faktiskt beter sig och agerar som om han vore två olika personligheter. Tycker inte heller att det är så konstigt att du växlar mellan en känsla av att du kanske överdriver din mans alkoholkonsumtion och en känsla av att du har ringat in honom fullständigt,slagit huvudet på spiken och markerat din slutsats med en signalröd understrykningspenna, det följer naturligt av att din man växlar mellan jaget som dricker och jaget som inte dricker och kompenserar med kärleksförklaringar och presenter. Låt dig inte manipuleras.

Din man vill få dig att känna dig som om du endast fokuserar på det negativa(dvs.hans drickande), det är ett av hans knep i raden för att du ska få en känsla av att det är du som är problemet istället för han och hans drickande.Det är ett sätt för honom att flytta fokus bort från sig själv och över till dig.
Och ja, du fokuserar på det negativa(hans drickande), men det är ju knappast så att det behövs ett förstoringsglas för att inse vidden av vad hans drickande gör med dig, din självkänsla och ditt liv. I detta fall är det helt rätt att fokusera det negativa. Han har ju ett osunt negativt beteende. Vad kan vara sundare än att fokusera det negativa i ett sådant fall?

När han hävdar att du är elak och kall så vill han framkalla en känsla av medlidande hos dig och placera skuld hos dig. Han försöker bryta kopplingen mellan sitt eget drickande och det han uppfattar som elakt och kallt i ditt bemötande och på så vis få dina reaktioner att verka ogrundade. I själva verket,vill iaf jag mena, att det är ett sundhetstecken att du låter både elak och kall. Det är i allra högsta grad naturligt när han konsekvent, för det gör han, väljer alkoholen framför dig och ert gemensamma barn. Det är INTE du som är problemet.

När du beskriver hur du känner dig ensam, upplever känslor av tomhet, sorg och ett missnöje med dig själv så för dig mig in på tankar om att inte heller det är ett dugg konstigt, utan helt normala känslor och rekationer på en ytterst tärande livssituation.

Jag tror på dig och din styrka.

Jättekramar,

Hanne (lämnade "min" alkoholist)

Heja dig, Märta! :-)

/H, också seglare i själ och hjärta

tack för att du delar med dig av din fortsatta vandring. / mt

Det är en lång och mödosam resa att ta tillbaka sitt livsutrymme. I förrgår var jag ute på en ö med två vänner och fröjdade mig. Vi åt gott, pratade mycket och delade våra erfarenheter. Skratt, tårar, allt som hör till när man är med nära vänner. Jag badade i sjön för första gången på två år, har inte förmått mig att åka ut med båten till vår bad-ö efter uppbrottet med x. Och då är jag både seglare och f.d simmare som älskar vatten.

Så när vi åkte in till stan i går kom tårarna på båten. Jag insåg att att jag har tagit tillbaka ytterliga en bit av mitt slivsutrymme. Det var en befriande och mäktig sorg som välvde fram. Det är en lång och mödosam resa tillbaka, men jag har accepterat att det måste få ta tid.

Styrkekramar till alla kämpar/ Märta

Nu får du dina egna rum att vara i, utan oro och övertramp...
fattade inte riktigt hur mycket det betyder att ha ett hem där man
känner sig 100% trygg och hemma förrän jag fick mitt förstahands-
kontrakt i februari i år...
Gråt och låt det komma ut, även om det inte känns så just nu så
kommer det att finnas dagar om ett tag när du trots allt känner dig
rätt så nöjd och lycklig, och lättad...
Stora kramar och fortsätt kämpa!!!
/k

- det blir fint med egen lägenhet så att du får ro att hitta dig själv. Kram! / mt

Åh! Bra jobbat, barbalala! Grattis till din lägenhet!

Och, vet du... det är jobbigt. Man får gråta. Alla spänningar och all oro som du har känt under så otroligt lång tid börjar släppa nu när du ser slutet, och då kommer sorgen, utmattningen och gråten. Så, tillåt dig att gråta och fortsätt gå fina promenader.

Kram!
/H.

just igår och idag hade jag en rejäl dipp. Jag såg en av de där andra kvinnorna på stranden. Jag kände mig först bara förbannad och hade lust att gå fram och säga ... något..., men packade istället ihop mina barn och åkte därifrån, och sedan kom alla tårar. Därpå ett långt och tärande telefonsamtal men honom på kvällen. Fler tårar som fortsatte att rinna nästan hela natten. Som tur är jag har jag en storskog runt knuten, och det är så läkande med en lång morgonpromenad med hunden till forsen och tillbaka. Nu mår jag bättre.

Annars har sommaren varit mest bra. Jag har varit med mina barn och mina kompisar och inte mycket med honom. Jag har hittat en lägenhet dit jag flyttar om två och en halv vecka! Nu verkar det som om han kommer att flytta också, och då väldig nära mig... Det blir väl nästan idealiskt för barnen, som kan gå emellan lätt som en plätt. Jag har också propagerat ganska duktigt för att han inte skulle flytta till någon annan stad, för barnens skull. Men grannar känns..... väldigt arbetsamt! Nu kommer han hem om några dagar, och jag börjar jobba igen. Mycket slit ligger framför med flytt, bodelning, göra upp om vårdnad o.s.v. Jag vet att jag måste komma ihåg att sätta mig själv i centrum för mitt eget liv.

just igår och idag hade jag en rejäl dipp. Jag såg en av de där andra kvinnorna på stranden. Jag kände mig först bara förbannad och hade lust att gå fram och säga ... något..., men packade istället ihop mina barn och åkte därifrån, och sedan komma alla tårar. Därpå ett långt och tärande telefonsamtal men honom på kvällen. Fler tårar som fortsatte att rinna nästan hela natten. Som tur är jag har jag en storskog runt knuten, och det är så läkande med en lång morgonpromenad med hunden till forsen och tillbaka. Nu mår jag bättre.

Annars har sommaren varit mest bra. Jag har varit med mina barn och mina kompisar och inte mycket med honom. Jag har hittat en lägenhet dit jag flyttar om två och en halv vecka! Nu verkar det som om han kommer att flytta också, och då väldig nära mig... Det blir väl nästan idealiskt för barnen, som kan gå emellan lätt som en plätt. Jag har också propagerat ganska duktigt för att han inte skulle flytta till någon annan stad, för barnens skull, men grannar.... känns väldigt arbetsamt. Nu kommer han hem om några dagar, och jag börjar jobba igen. Mycket slit ligger framför med flytt, bodelning, göra upp om vårdnad o.s.v. Jag vet att jag måste komma ihåg att sätta mig själv i centrum för mitt eget liv.

Så kloka rader mulletant, ja fick ännu en polett att trilla ner, ja ja har gjort allt för att hjäla min man o ja kan inte hjälpa honom. De låter fruktansvärt med så ser sanningen ut.

känner också igen det där fast jag behövde få det formulerat för att "se" det på det här sättet. I flera år sa jag "jag vill hjälpa dig... ... på alla sätt jag kan".... "vara ett stöd för dig"... " Efter "vändningen", när jag kom tillbaka konstaterade jag att "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Det var en oerhörd insikt för mig. / mt

Leila du kommer rakt in i min hjärna när du skriver. Du träffar mitt i prick på mina tankar och känslor. Att sen läsa hur du lyckades förstå hur du skulle göra känns befriande inom mig att läsa. Någongång kommer jag förhoppningsvis till djup insikt och mod att tänka/göra annorlunda.
Det fick mig förstå att utlandsresan inte kommer bli annorlunda denna gången om inte maken har gjort total prrsonlighetsförändring. Alltså bör beslutet bli ganska lätt att vara hemma istället för att återigen utsätta mig för enorm besvikelse och sorg. Dem två ggr jag varit med tidigare har jag flera nätter gråtit mig igenom för att sen mötas av en iskall perdon som anser sig ha rätt att göra som han vill, för han har semester.

Jag önskar dig en fridfull och härlig semester på alla vis! Kram och Tack

Jag är så glad över att ha hittat er här. Att det finns någon att dela detta med som jag trodde jag var ensam i. Känslor som känns omöjliga att förklara och är djupt tärande och nedbrytande. Det vore egentligen enkelt att ta beslut men är i verkligheten otroligt svårt och nästan omöjligt.

Tack fina ni!! Snart kan förhoppningsvis jag oxå vara ett stöd för er!
Kram till er!

majzan, Tussilago, medberoende, leto.... Tänk att vi är så lika i vårt medberoende allihop.

Själv tycker jag att det finns en tröst i likheten. Jag trodde länge att jag höll på att bli galen, och kämpade som en tok för att hålla kvar kontrollen över allt möjligt. Jag ville vara stark och liksom klara av att få oss på fötter, bara på viljestyrka. Men, det går inte...

Har ni kollat något på de tolv stegen? Det första går ut på att ge upp. Först, när jag läste det, reagerade jag med protest. "Jag tänker minsann inte ge upp och anse mig maktlös inför alkoholen! Inte en chans!" Men, sedan började det gå upp för mig att det ju faktiskt har fungerat för andra att tänka så... hela världen är full av nyktra alkoholister och friska medberoende som har klarat resan med hjälp av de tolv stegen. Så, något måste det ju ligga i det där...

Och plötsligt trillade polletten ner i mig. När vi slutar kämpa, och istället faktiskt kapitulerar, så kan vi börja läka. Det gick upp för mig att det där med att vara stark inte alls handlar om att kämpa och försöka lösa allting och stå stadigt, som jag hade trott. Nej, att vara stark handlar om att våga vara svag och säga "jag klarar inte detta".

Naturligtvis var det inte en enkel insikt, och den följdes av en stor sorg över att jag faktiskt riskerade att förlora min älskling. Men, min svaghet blev min räddning, tror jag... jag slutade stånga huvudet i en tegelvägg som aldrig skulle rasa. Hade jag inte gett upp på det viset, så hade jag antagligen varit ett nervvrak idag... Nu ledde det istället till att jag vågade kräva och ta emot hjälp.

Så, vet ni... Det går. Och den där likheten och igenkännandet som vi ser hos varandra, den bevisar ju faktiskt att vi inte är galna och att vi inte överreagerar - utan att vi är offer för en sjukdom som även drabbar den som inte dricker. Det jag trodde var mina egna viljemässiga beslut passar som handen i handsken på hur en medberoende beter sig, och det gör att jag kan sluta fundera på om jag kunde ha gjort någonting annorlunda.

Kram, fina ni.
/H, som tänker ta med sig nyinköpta pocketböcker, maken, en kompis, tre cyklar och picknick och dra till stranden - för idag börjar min semester! :-)

Hej tussilago.
Är i samma sitts som dig medberoende o maktlös. Vi kan inte göra någonting, bara se hur dom faller. Jo vi kan jobba för att vi själva ska må så bra som möjligt ja läser mycket om sjukdomen, en bok ja läser varje dag är" Mod att förändra En dag i taget" den kan man beställa på Al-Anons hemsida den ger mig så mycke kraft o insikt de är en sida med datum som man ska läsa varje dag.

Att din man tycker att du reagerar fel tyder bara på att han är sjuk o inte kan resonera o tänka rationellt. Detta är en hemsk sjukdom som påverkar så många och som bara alkolisten själv kan bestämma om han vill ta hjälp ingen annan hur mycke man bara vill.

Kram Tussilago.

Han tycker i stort aldrig att han dricker för mycket vilket innebär att han aldrig kommer förstå mitt agerande. Så sorgligt allt det här...

Jag trivs inte med mig själv. Jag känner mig sällan genuint glad. Är ofta irriterad och hittar alltid syrliga kommentarer mot min man. Jag börjar bli sån då jag märker att han fått för mycket och blir otrevlig i sina uttryck. När jag vaknar dagen efter känner jag mig fortfarande besviken och arg. Han tycker då att jag är elak som inte tar i honom kärleksfullt och att jag bara gafflar och fokuserar på det dåliga istället för att bara vara glad och ha roligt.

Gode gud, ge mig styrka att hantera detta. Vet inte hur man gör.

skönt att läsa om alla era erfarenheter. Jag har trott att jag varit ensam om att bli psykiskt misshandlad. Har levt med mannen i mitt liv i 6 år och mått dåligt hela tiden. gått i terapi i två år och det handlade mest om hur jag skulle kunna ta mig ur..Det har jag gjort nu och ångrar mig nåt sååå enormt. vill leva kvar i vår bubbla. Den kan jag, men kan inte leva själv, vet inte hur man gör. startade morgonen med en kopp kaffe och ett glas vin för att ta bort yttersta spetsen på ångesten och hur bra är jag då...
Vill var den gamla personen som skrattade och var glad, inte den suckande tråkiga person jag blivit...
kram på er alla...

Flickan är 17 och är van att få som hon vill och blir behandlad som porslin.
Muna barn skäller han på titt som tätt.

Tack Lilla Blå för dina kloka rader!

i min närhet ser en familj smulas sönder och en av föräldrarna gå ner sig i missbruk. I mina ögon är det så... men jag har, och anses nohg ha, känsliga ögon. Tragiskt att se och jag vet inte vad som vore rätt att göra. Kanske jag kan få några tid och förslag här... / mt

till Mulletantens fina svar :

När ett obehandlat sk "vuxet barn", dvs en person uppväxt i en missbrukarfamilj, själv går ut i livet och där skaffar sig egna relationer så är det mer regel än undantag att man skaffar sig en beroendeperson som partner. Detta pga att den relationen känns bekant och "hemtam". På så sätt så sprider man det dåliga måendet vidare i generationer om man inte själv blir medveten om situationen och gör något åt den.

Jag har på kort tid nu mött 2 sådana personer, den ena är medveten om problematiken men kärleken sätter stopp för rationellt tänkande och den andre vill inte inse överhuvudtaget.

Det finns bra hjälp att få i medberondegrupper, familjeveckor på behandlingshem, Al-anon mfl men det kräver ju att man gör det valet och vill förändra sitt liv.

det är (fast det låter otroligt) vanligt att man efter ett uppbrott väljer en ny partner med samma problematik och därmed går in i ett nytt förhållande som följer samma mönster som det man lämnat. Man upprepar sig... Du kan läsa om dysfunktionella relationer på TuvaForum http://www.tuvaforum.se/dysfunktionella-relationer.asp så ser du hur det kan se ut. Den här mannen "verkar ha två personligheter" skriver du och det + alkoholmissbruket (och hur det sen hänger ihop) gör självklart att ni alla runtomkring påverkas och far illa. Det visar också din kommentar om hans dotter - det är inte så konstigt att man har ett stort bekräftelsebehov om ens förälder är så oförutsägbar som du beskriver att han är.... Dottern känner antagligen minst lika stor osäkerher som du och är kanske för liten (ensam?) för att ens sätta ord på sin känslor?

Du frågar "Eller vad behöver jag hjälpa mig själv med för att förstå tomhetskänslan och sorgkänslan??" Det KAN vara så att dina känslor (som du inte förstår dig på) är en spegling av hans djupaste svåra känslor som han inte kan hantera själv.... det är nästan omöjligt att värja sig och hålla ifrån sig såna projektioner. Och du kan inte hjälpa honom med det.

Du och ni alla behöver hjälp! Om han inte vill och ser sin del i svårigheterna så lägg ingen energi på det utan satsa på dig själv. Sök dig, snabbt!, en egen samtalskontakt så att du får en plats att berätta hur du har det och för att reda ut för dig själv vad det är som gör att du dras till män med alkoholproblem.

Så bra att du inte har ekonomiska - och boendeproblem att grubbla över. Det räcker bra ändå....

Det att du skriver här visar att du söker en väg att förstå dig själv och dina val, att ta makten över ditt liv. Det låter så enkelt och självklart men är ett stort arbete det vet vi alla här. Du är inte ensam. Kram / mt

Hej vännen!
Ja, vad saknas dig?

Självkänsla.

Trygghet.

Sinnesro.

Kram!
/H.

Måste bara skriva av mig lite...
Mitt humör växlar verkligen. Från en stund till en annan. Jag lever i en familj med barn från olika håll samt ett gemensamt. Var tidigare gift med en man som inte kunde hantera alkohol och har lyckats gifta om mig med en som oxå har alkoholproblem. Varningsklockor ringde tidigt men jag valde att inte lyssna. Vi har olika syn på barnuppfostran och hans dotter har ett enormt bekräftelsebehov. Ja jag vet att jag valt det här men frågar mig själv ofta om jag orkar. Känns som att jag åsidosätter mina egna barn pga alla jobbiga saker runt mig. Jag har ju så otroligt mkt att vara tacksam över i mitt liv och borde istället fokusera på det istället för det negativa. Varför är det så?? Är jag lycklig? Har jag problem med mig själv som jag måste bearbeta? Jag vill leva i en normal familj med en man som dricker normalt. Jag skäms vwrkligen när jag skriver detta för rwnt matriellt har jag allt. Vad saknas mig????? Eller vad behöver jag hjälpa mig själv med för att förstå tomhetskänslan och sorgkänslan??

Vill vara stark och tro på mig själv och inte BRY mig så mkt...