Senaste kommentarerna i forumet

@Saber
Läser denna tråd från början till detta som du skrev i juli i år.
"@Åsa M Jag ska försöka skaka av mig det, ska försöka att inte låta mig påverkas av det.
Jag är mer än väl medvetna om att vi inte ska vara ihop, han är inte bra för mig, men det är svårt när känslor finns kvar att inte reagera. Men han bara spelar och det är tomma ord, han vill ha nått att komma tillbaka till när hans pengar tryter desto mer."
Och jag fick så mycket flashbacks av hur du och andra förklarade hur manipulationen fungerar. Jag kunde omfamna mitt yngre jag med kärlek och se det objektivt. Hur jag inte förstod när jag var mitt uppe i allt, hur förhållandet med en missbrukare och medberoende riskerar att fastna i det där destruktiva.
Jag tror att vi alla människor behöver kärlek, med undantag för psykopater och eventuellt sociopater. Vi behöver kärlek för att ge kärlek. Och vad innebär då kärlek. Var och en behöver formulera vad det betyder för en. Jag älskar mina föräldrar. De har gett mig en bra uppväxt och jag har haft en bra barndom. Tack vare att jag har lyssnat på mina föräldrar så debuterade jag med alkohol sist av alla i mitt ungdomsgäng. Och ändå så kom jag att träffa en man som drack senare i livet. Hur gick det ihop. Jag förstår varför. Han var den första som accepterade mig, när jag berättade om att jag hade insjuknat i en bipolariet flera år tidigare. Andra unga män som jag dejtade och berättade det för, valde att inte träffa mig igen.
Mitt band till honom blev starkt. Jag kände mig lättad. Efter att ha blivit sjuk runt 2000 och dessförinnan var en helt vanlig välfungerande ung kvinna som gjorde karriär. Ett piller antidepressiva gjorde mig hypomanisk. Och jag kämpade med olika mediciner i flera år. Jag gick upp i vikt av mediciner. Och jag kämpade länge för att bli av med de ökade kilona. Jag gick ner i vikt. Det tog tid. Jag anlitade min barndomsvän som är PT och jag tränade med henne utomhus och betalade kontant. Jag var sjukskriven och levde på liten summa. Det var tuffa tider. Jag hade haft en hög lön innan jag blev sjuk. Jag hade arbetat sedan ungdomen. Jag älskar att arbeta. Jag sa upp mig i ett hypomaniskt tillstånd. För att gubbarna på kontoret gjorde mig spyfärdig. Många #Metoo scener där.
Så när man står där ensam i sin lägenhet och undrar var alla tog vägen, bestämde jag mig för att komma tillbaka till ett bra liv. Där är jag nu. Sedan några år. Det blev inte bättre av att leva med en alkoholist i nästan 12 år, men det blev intressant. Jag kunde "gömma" mig. Jag fick bra jobb under den här tiden, tjänade bra. Kände mig bra. Men jag kunde inte fortsätta med livet som jag önskade. Jag kunde inte bilda familj med honom. Han varken ville bli en pappa eller kunde bli en pappa som han drack, varje dag. Men ändå var jag med honom i alla dessa år.
För att han en gång accepterade mig, när ingen annan gjorde det.
Idag är jag frisk i min bipolaritet för att jag ville bli det. Jag har skrivit till mig själv sedan tonåren. Och jag har tagit hjälp av professionella i allt jag gör, när jag vill göra något ordentligt och bra. Och kanske för att jag har också haft turen att arbeta med riktigt bra manliga chefer som låtit mig utvecklats.
Idag har jag en riktning i livet och jag vill själv arbeta med patienter. Jag har mediterat i flera år och jag har landat i mig själv. Då jag behövde det. Ett tag gick det nämligen ett rykte om att jag hade blivit tokig. Och tacka fan för det. De mediciner en människa med bipolär sjukdom kan få i vården (inte längre) är som ett experiment.
Jag har aldrig tagit ett piller för mensvärk. Jag sprang i skogen. Jag tränar fysiskt. Och jag tar hand om mig.
Min största gåva jag har fått av att leva med en man som drack dagligen, är att jag lärde mig att sätta gränser. Och jag läser nu denna morgon, att du har släppt på dina tidigare gränser för din man. Kanske du behöver det.
För att lära dig något. Som varken du eller jag vet.
Döm inte dig själv. Du skriver att du inte är säker på vad du vill. Då är det så. Du vet inte. Så ta reda på det. När det är möjligt för dig.
Jag funderade på vad jag ville, under alla dessa år då jag levde med mitt ex. Jag visste vad jag ville när jag skaffade mig den hjälpen, att få honom att flytta ut. Då han inte ville flytta ut.
Och sedan visste jag vad jag ville. Det jag fortfarande vill. I yrkeslivet. Och jag har en låååång resa framför mig. Men min resa med mitt ex var längre.
Sen kan allt ändras. Vem vet. Det viktigaste är att vara snäll med sig själv. Och leva i det som är. Just nu.
Det går upp och ner. Fram och tillbaka.
Man kan bara göra det bästa.
Och jag har lärt mig.
Att jag lever bara en gång.
Och jag tänker leva mitt liv.
Som jag vill ha det.
Jag har ramlat.
Snubblat.
Fallit i skiten.
Och rest mig.
Gång på gång.
Finns viljan.
Finns kraften.
Du har den!
Det har jag sett.
I din tråd.
Nu tog jag mycket plats.
Hoppas det är ok.
Ha en fin dag idag!
Kram

Är tillbaka i en svacka igen där vi har haft mycket kontakt och även träffats, han är enligt utsago nykter än, men konstant gnager det i mitt huvud för hur länge han ska klara denna gången. Jag vet att jag nog gör både mig och honom en otjänst genom att låta detta fortgå, men jag kan inte låta bli att fortfarande älska honom. Försöker låta bli och tänka på allt vad han utsatt mig för, vilket är mycket. Många ord och handlingar som spelas upp i mitt huvud. Jag både vill kapa banden fast ändå inte och det är det som är så jobbigt det där velande. Det där velandet är även det som göra att jag bara slukar energi från alla runt mig som gjort att jag mer och mer håller mycket inom mig istället.
Kanske dags att hitta tillbaka till den mer självsäkra mig igen, men det är svårt när jag inte riktigt är säker på vad jag vill.
Tack och godnatt 🌺

@anonym_anhörig Det är nog så att din man tagit det allra första stapplande steget till insikt. En total förståelse för att man är beroende och att man tappat kontrollen är en förutsättning för att kunna sluta, det har jag förstått efter att levt som medberoende i trettio år. Där är nog inte din man än, jag känner igen en hel del av hans resonemang. Att han hört av sig till sin vän låter väldigt bra tycker jag, han kommer absolut att behöva det stödet. Ingenting kommer, som du skriver, någonsin att "bli som vanligt" igen, men det betyder inte att det inte kan bli bra. Hans väg mot tillfrisknande har knappt börjat och ingen kan förutspå hur lång den resan blir.
En sak vet jag i alla fall säkert, du har ingen del i att han befinner sig där han är och du kan inte hjälpa honom därifrån. Jag känner igen alla de känslor du beskriver och försök vara snäll mot dig själv och tolerera dem, de gör dig inte till en dålig person, de är helt relevanta. Du ÄR lurad och bedragen och naturligtvis är du förkrossad. Din man har inte planerat att göra dig illa, men så har det ändå blivit och om dina känslor för honom just nu inte finns där är inte alls konstigt. Under minst två år har han glidit allt längre bort och blivit allt mer främmande, ingen kan kräva att du ska älska den främling som du nu delar liv med. Tillåt dig att låta känslorna vila. Du är beredd att finnas där, det är stort när marken rämnat under dig, mer kan du inte göra. Till sist tänker jag på hur barnen reagerat? Kan ni prata om det som händer? Har ni inte gjort det, så är det nog en bra idé att göra det.
Tänker på dig och vet tyvärr alltför väl vad du går igenom.

@Lalla84 Tråkigt att höra om din mamma, men då vet du också vad det innebär. Vissa dricker tills de dör. Så sorgligt ❤️

@Samsung50
Tack! Ja, jag vet att det är ohållbart öber tid. Min mamma var alkoholist hela min uppväxt, eller ja tills hon dog för tre år sedan. Vi brukade bråka om det, hon skulle aldrig ha erkännt att hon hade problem. Och det är ju det jag vet, är personen inte mottaglig för och ser sina problem så kan ingen annan hjälpa.
Jag kommer fortsätta läsa på forumet och även skriva av mig när jag behöver.
Tack för ditt svar 🤗

Allt började för ca 2 år sedan. Jag märkte hur han förändrades på eftermiddagarna efter jobbet, att han började sluddra och blev klumpig och ögonen "hängde inte med". Ibland blev han glömsk och sa samma saker flera gånger under samma kväll. Vissa kvällar var värre än andra. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att han drack, utan jag trodde han höll på att bli sjuk. Barnen började dock lägga märke till att han gick in i garaget ofta och vid frågan om varför sa han att han kollade till olika saker.
Jag bad honom gå till läkaren vid flertalet tillfällen men inget hände. Alla I hushållet började så sakteliga må sämre och sämre över hans beteenden men ingen av mig och barnen fattade att det hade med alkohol att göra ( barnen är tonåringar). Tanken hade väl slagit mig några ggr men jag tänkte att "så skulle han aldrig göra mot mig".
Han började förändras i humöret för ca ett halvår sedan. Oftast blev han arg på barnen för småsaker när jag inte var hemma (jobbar på sjukhus), men han började även diskutera onödiga saker med mig och barnen och var lättirriterad. Under dessa två år gled vi längre och längre ifrån varandra och jag började känna avsky, han luktade ju så illa! Och han snarkade ju så högt! Och ingenting fick han gjort varken med mig och barnen. Och så det kalla beteendet... Jag blev också kall. Ville inte röra eller bli rörd, ville tillslut inte ens se på honom!

En dag förra veckan fick jag en inre maning: jag ska gå ut och leta i garaget. Väl där hittade jag en flyttlåda med tomma flaskor och boxar samt en fylld baginbox med vin, fyllningsdatum i augusti. Kollade i ett gammal kylskåp och där var det tomt. Jag lade iordning allt på ett visst sätt och väntade några dagar innan jag gick ut för att se om flaskorna hade flyttats. Flyttlådan var tom! I kylskåpet låg istället en ny baginbox med fyllningsdatum september. Svart på vitt - han dricker. Vilken chock!!!
Skrev en lapp på baginboken där det stod "älskar dig, och jag vet vad du gör..."

Efter jobbet dagen efter mötte jag honom i hallen och han förklarade hur lättad han var över att jag nu vet. Att han ska sluta med en gång. Han hörde till och med av sig till en gammal vän som varit missbrukare men som nu är fri och hjälper andra,.så att han har en mentor framöver. Han klandrar inte mig, säger att han inser att han har problem. Säger dock att han bara druckit lite efter jobbet för att slappna av, typ ett glas men jag vet att det är Mycket mer än så. Han säger att han tror att han bara kan sluta utan AA, att han klarar det själv. Det känns som att han slätar ut det lite och "underdriver " det lite. Som att det inte kommer bli några problem att sluta.

Nu står jag här. Jag har inga känslor. Är varken arg eller ledsen. Känner ingen avsky eller så heller. Jag har sagt att jag finns här, han måste vara öppen och tala sanning. Han är helt lugn och känns trygg i detta. Och det gör mig misstänksam. Jag är glad att han erkänner, han säger att han inte alkoholist men att han har problem. Men visst är man alkoholist om man dricker varje dag,.mer eller mindre. Han tror inte att han kommer känna abstinens och hans botemedel kommer vara att börja träna.

Kan jag lita på honom? Jag känner mig helt förkrossad,.lurad och bedragen och hård i hjärtat. Han låtsas som ingenting, som att allt är som vanligt. Men det känns som att inget någonsin kommer bli som vanligt igen och jag vet inte om jag litar på honom. Hur går jag vidare nu...?

Hej. "Beroendepodden" / (grundare Annelie Ståhl) hörde jag på idag, och tårarna rann. 😔 Tror att någon tom föll ner i kaffekoppen ...
Personen i podden, hade många beroenden, bland annat alkohol.
Så mycket beroende kan förstöra.

Det är ju ett tag sen jag hade en relation med en alkoholist. Konstaterar att jag inte på djupet kan förstå hur det är att ha beroende, men att jag ändå förstår, åtminstone lite. För att ta det kort, tidigare tänkte jag att det är väl bara att skärpa till sig. Inte så "bara" har jag lärt mig. Då skulle väl inte människor supa bort familj och jobb.

Då jag fått distans och fått mer kunskap om beroenden plus tillsammans med en vänskap med exet, om än knackig sådan, har jag blivit mera ödmjuk. Och kan även konstatera att vissa saker jag gjort och sagt inte gynnade någon av oss.
Men, kanske lätt att se klart med distans. Han hör ju av sig emellanåt, roligt, i mest ordnade former så det kan ju inte vara så illa ...

Ha en bra helg,
och sköt om er. 💜
Vad kan du göra för dig själv idag, när gjorde du senast något för dig?
Drunkna inte själv i andras destruktiva leverne.
KRAM.
🌹

@@oro de fall jag sett att det funkar är när den som är beroende blir ställd mot väggen och där och då själv tar ett beslut om att jag vill inte leva detta liv jag vill sluta med alkoholen. När den beroende försöker sluta för att andra vill det men inte helt 100 % ärligt själv vill så verkar det inte fungera långsiktigt.

Hej, jättebra att du skriver här för här får man skriva precis det man känner och är orolig över utan några dömande ord då vi andra som läser oftast känner igen oss. Delvis eller i allt.
Just detta med smygdrickande är ett stort varnings tecken på att den som dricker har blivit beroende och att det ev eskalerar. Den vet att det inte är ok men kan inte sluta och går då över till lögner och smygande vilket är hemskt för relationen då vi vet och förstår att det pågår något men den anhörige är inte ärlig om det vilket får oss att tvivla och må dåligt. Min man kom inte hem ifrån jobbet och svarade inte när jag ringde. När han kom hem sa han att han varit tvungen att jobba över men jag förstod nog att han suttit på en bar och druckit några timmar. Går ju inte att ha en fin relation i en sådan situation.
Fortsätt skriv och läs på forumet 🌺

@Kameleont min vän ❤️
Stora, små barn slinter i livet och vi försöker hålla under långa armar, när blev de så långa? De glider oss ur händerna och vi ligger vakna, grubblande på vart de är på väg. Men nästan alltid halkar de tillbaka upp på körbanan igen och får styrfart, kanske just för att det finns någon som ligger vaken just för deras skull. Mina slant än hit och än dit, ibland ner i diket via alkohol, psykisk ohälsa, något destruktivt förhållande och såriga armar. Nu är de trygga föräldrar till sina barn, fantastiska vuxna personer som jobbar på att lyssna inåt.
Jag har inte varit den förälder jag önskat att jag varit på många sätt, men jag fanns alltid där i all min ofullkomlighet. Du finns där, det kommer att räcka. Håll i, ligg vaken och fortsätt prioritera rätt. Du klarar det här, med eller utan stöd från deras pappa. Du hjälper ditt barn i varje andetag du tar, på riktigt.
Jag tänker ofta på dig och jag hoppas vi kan "träffas" här igen. Jag har inte loggat in på länge, men jag är ok om än väldigt trött och vilsen. Kramar ❤️

Hej!
Jag och min sambo hade det väldigt jobbigt förra året efter en julfest han varit på. Han blir alltid för full när han är ute med folk och dricker, men är inte så ofta han är ute. Han blir också ofta full hemma. Han kan sitta uppe och dricka och dricker oftast på fredagar så han blir märkbart onykter, det syns så tydligt på hans ögon och hur han pratar. Jag tycker det är jobbigt.
Förra året var han på julbord med sitt förra jobb som han jobbat på i 20 år och som skulle bli hans sista julbord, han skulle börja nytt jobb i januari. Jag skjutsar honom och jag ska även hämta honom när dem är klara. Jag får alltid en klump i magen när han är ute för jag vet att han dricker för mycket och jag vet att han inte är sig själv när han dricker.
Jag hörde inget från honom på kvällen och när det börjar närma sig kl:23 så ringer en kollega till honom på min messenger och säger att min sambo inte mådde så bra så det kanske vore bra om jag hämtar honom? Sagt och gjort, sätter mig i bilen, och när jag kommer halvvägs så ringer kollegan igen och fråga om jag är framme snart för nu har min sambo råkat i bråk.
Jag skyndar mig så mycket jag kan, och när jag kommer fram står han utanför och röker och är ledsen, han märker knappt att jag kommit utan står och ältar något om att han blivit anklagad för, enligt honom något han inte gjort. Jag får nästan tillsammans med ett par av hans kollegor dra honom till bilen, han vill ha sina öl som han har gratisbiljetter till.
När vi nästa fått in honom i bilen så kommer det en stor man ut från restaurangen och skriker efter min sambo och kommer mot oss vid bilen. Jag som inte vet vad som hänt, försöker gå emellan och be den hotfulla mannen att låta oss åka hem. Han tar tag i mina överarmar slänger iväg mig samtidigt som han håller fast i min ena arm så den nästan åker ur led. Han fortsätter sen fram till min sambo och dem börjar slåss. Mannens kompisar och min sambos kollegor får tillslut bort dem från varandra och sambons kollegor sätter min sambo I bilen och vi åker därifrån.
Han pladdrar på om att han har blivit anklagad för något han inte har gjort, och att den där mannen var inte ens någon han kände utan dem stötte på varandra på restaurang där julbordet var. Han tjatade också på om gratisölen han missade. När vinkom hem skrev han flertal mejl till cheferna om att han minsann ska anmäla dem för trakasserier, för han har inte gjort något fel, jag försökte få honom att lägga sig men han vägrade.
Han fortsatte dricka och jag gick och lade mig, jag vaknar till och hittar sen min sambo i sina söners rum på deras soffa.
Jag fick blåmärken på överarmarn och hade ont i ledbandet i armbågen. Min sambo fick en rejäl blåtira och andra blåmärken i ansiktet. Han hade sån sjuk ångest hela helgen, och sen sjukanmälde han sig på måndagen. Han visste fortfarande inte vad som hänt, men hans chef ringde och sa att han var permitterad med lön ett par dagar tills dem hade haft ett möte, för det som hade hänt var att han hade tagit en kollega på brösten. Fy satan vad arg jag blev, han säger att han ALDRIG skulle vara otrogen, men hur ska jag veta det när han inte ens kommer ihåg vad han gör på fyllan.
Han bad om ursäkt till kollegan som också är 20 år yngre än han. Och han fick börja jobba igen efter mötet dem hade. Vad som sades på det mötet vet jag inte. Han fick förklarat för sig att hon hade kommenterat att min sambo stod och stekte en manlig kollega på armen, och då hade hon sagt, vilken tur det inte är mig du tafsar på, så då hade han "på skämt" klämt henne på brösten.
Någon kollega hade då sagt till honom att man beter sig inte sådär, och att min sambo borde kanske åka hem.
Det var det som han blev så upprörd över och tyckte att han blev falsk anklagad. Men han sa att han förstod att han gjort fel i efterhand och han blev väldigt ledsen när jag blev ledsen över att han hade tafsat på en annan tjej.
Jag har väldigt dålig självkänsla och svårt att lita på dem jag är tillsammans med efter ett 12 års långt förhållande med otrohet och psykisk misshandel.
Jag försökte då ta upp det med honom att han har problem med alkoholen, det har jag tyckt sen vi blev tillsammans men han är den mest underbaraste människa jag någonsin haft, ödmjuk, stöttande och en förstående och den jag velat leva resten av livet med. Men jag har alltid haft en gnagande oro för hans drickande men jag har förnekat det för jag vill inte att det ska vara ett problem. Jag gav ett ultimata då att han att han ska söka terapi hjälp och inte dricka något med alkohol i en period. Annars skulle jag lämna. Han tyckte inte att han har problem med alkohol för hans problem är att han har social fobi. Så han sökte terapi och började i en grupp för social ångest. Jag försökte få honom att förstå att det inte bara är i sociala sammanhang han dricker för mycket, det gör han ju även när hemma. Men han sa att hans terapeut sa att det är vanligt att dricka för mycket när man har social ångest, och han höll inte med mig om att han dricket sig redlöst full även hemma, det kunde hända ibland att han drack lite mycket.
Men han drack bara alkoholfri öl i ett par månader från dec-april, Fram tills första festen, hans systers 40 års fest. Men då gick det bra, han drack måttligt och blev inte för full. Men så efter april i år har det ju bara ökat stadigt igen. Nu undviker jag att åka med på festligheter. Men den senaste veckorna har jag märkt att han blir rätt full på helgerna. Men jag har inte sett några mängder med alkohol, några st starköl men inte många till helgen. Men sen märkte jag att han luktade whiskey när han kom upp från källaren, vi eldar för värme till huset. Så jag bröjade titta runt och hittade undangömd flaska med whiskey och flera öl som han lagt i en hink med vatten, och det är ju för att dem ska vara kalla. Fem fulla svarta sopsäckar med tomburkar och 7 tomma flaskor whiskey 75 cl.
På vardagarna dricker han bara 0,5 % öl. Men har även känt lukten av whiskey då också. Jag har inte kommenterat något än.
Jag har börjat fota allt jag ser, samlar på mig bevis. Men det gör så ont i mig.
Jag är uppvuxen med alkohol- och drogmissbrukande förälder och syskon. Så jag tycker det här är så jobbigt. Jag vill inte leva med konstant oro.
Det jag har gjort nu är att börjat släppa på och låter han få göra som han vill, men jag känner att det finns ju där i mig. Men just nu är jag väldigt upptagen med mig själv, precis börjat på högskolan på distans, har blivit diagnostiserad med ADHD, har två barn boendes varannan vecka hos mig som också har npf problematik.
Jag orkar inte ta tag i honom, jag har slutat dricka helt nu för jag vill inte dricka när jag tar medicin och har inget sug heller. Men jag vet ju att förr eller senare behöver jag bestäma mig hur jag vill ha det med mitt liv. Vill jag leva med en som har problem med alkoholen, men är i övrigt den absolut bästa människan jag vet. Eller behöver jag lämna för att jag inte orkar leva som medberoende?
Har ingen att prata med om det här, jag försökte med hans familj förra året och dem förstod mig en del, men ingen vågar prata öppet om det med honom.
Jag vet inte vad jag ska göra nu? Vill nog mest bara "prata" av mig.

Hej oro
Ett tips är att ställa frågor i samma tråd.
Det gör det enklare att följa och svara.
Men till din fråga.
Det är inte så många härinne som det går vägen för.
Jag vet bara av en,mulletant.
Men att skriva och läsa härinne lär en väldigt mycket.
Jag vill inte vara en olyckskorp.

Men i mitt fall så trodde jag på min sambos lovade nykterhet i två år och sen tog han återfall två gånger varför vi bröt.
Men han hade egentligen druckit i 1,5 år i smyg.
"Bara" en 75:a i veckan.
Inte en enda gång såg,luktade eller misstänkte jag något.
Så är du säker på att det bara är denna gång han faktiskt dricker?

Det spelar kanske ingen roll.
Du mår dåligt av det.
Fortsätt läsa och skriva och välkommen hit.

@Juniah Det låter som att du har haft det tufft under en lång tid. Du tampas nu med många svåra frågor och tankar kring din situation. Vad bra och modigt att du skriver här och berättar!
Du ställer dig frågan ifall du ska lämna relationen. Det är förståeligt att det är ett svårt beslut och det är vanligt att vela fram och tillbaka inför en sådan stor förändring. Det är bara du som kan ta det beslutet om hur du vill göra. Vad tror du skulle bli det bästa för dig?
Fortsätt gärna skriva här!

@Kameleont åg tack ska följa dig. Känner inte igen mig i allt du skriver men i lite.
Tufft.

@Åsa M
Tack, det som blir fel är om jag skulle säga: jag önskar att du hade frågat mig om hur jag mår. Då kommer det snabbt oj, förlåt- hur mår du? Vilket blir helt fel, det ska komma självmant.
Jag hör och ser vad du skriver, jag och min man har inte varit gifta så länge, jag har varit gift tidigare.

@Självomhändertagande
Tack- väldigt insiktsfullt, stort tack!

@Samsung50
Tack för kloka ankar, jag vet faktiskt inte om viljan finns av sig själv att sluta eller om han gör det för alla andra blir ledsna och den ångesten är svår att leva med. Han säger rätt saker men jag vet inte om det är egentligen vad han i själva verket vill.

Min erfarenhet är att återfall är vanliga och att de är en del av cykeln förnekelse -》ångest och självhat -》självmedicinering -》förnekelse som åtminstone mitt ex ägnade sig åt. Han har supit sen han var 16 och fyller 50 nästa år. Så länge vår relation varade, och åren efter att den tog slut, hörde jag honom aldrig fråga hur hans supande påverkade mig. Däremot var det ett oerhört fokus på hans mående, att han behövde hjälp och att ingen kunde hjälpa honom, men när han erbjöds hjälp så triggades förnekelse och så drog cykeln igång igen. Det slog aldrig fel. Jag hade inte orkat vara kvar i en sådan destruktiv relation och det tog flera år innan stressen från den började släppa för mig. Såvitt jag ser pågår hans kaos fortfarande även om han tvingats till behandling nu så topparna och dalarna är mindre. Det är möjligt att hans mående förvärras av ångest över allt han har förstört för sig själv också, inte heller helt ovanligt förstår jag efter att ha hängt på det här forumet några år.

@@oro
Mitt enda tips är att du ska ta hand om dig. Och lyssna på dina behov. Du skriver "Vad jag hade önskat hade varit en fråga till mig: hur mår du och hur tänker du? "
Jag tänker, att det är en tydlig önskan. Kanske något att fundera vidare på. Vad är det som gör att du inte kan få den frågan. Och om du inte får den, kan du leva ett liv med en partner utan att få den frågan.
Ta hand om dig! Och lycka till!

Min man ville inte dra ner på alkoholen eller medge att han har problem så för mig låter det väldigt positivt att din anhörig vill sluta och försöker med det. Jag tror återfall är en del av tillfrisknandet. Verkar vara få beroendepersoner som säger stopp en dag och sedan aldrig dricker mer. Däremot vad dina gränser för relationen bestämmer du. Ni kanske kan ta en paus och höras efter ett års nykterhet? Inga bra tips däremot mer än att läsa också på den del av forumet där de som dricker för mycket skriver. Då får man en bild av deras sida av historien och hur starkt beroendet kan var och styra över både vilja och handling.
Ta hand om dig 🌺

Ni får står ut med lite stavfel här och där :)

Jag tycker att du närmar dig frågan helt rätt, du tar upp det med honom och försöker diskutera. Problemet är inte ditt beteende, utan hans. Om han inte vill, eller kan, sluta dricka så kan du troligen inte påverka det så mycket. Engagemanget måste komma från honom själv och det är han som behöver lägga ner ork och energi på det. Det du kan göra är att dra gränser för dig själv, vad du är villig att acceptera. Kärlek kan inte göra någon frisk. Jag skulle i din situation föreslå att du erbjuder dig att gå med honom till vårdcentralen (om du vill) för att be om hjälp till honom. Vill du rädda relationen kan parterapi vara en god idé. Och gå gärna och prata med någon för egen del också. Det är oerhört tufft att vara anhörig till en missbrukare och man behöver ventilera. På lite längre sikt behöver du också fundera på hur en ideal relation ser ut för dig, och om han är med i den ekvationen eller inte beroende på om han tar emot behandling och vill bli frisk eller inte.

@Veriz
Hej och välkommen hit! Det här forumet har varit så hjälpsamt för mig och jag hoppas att du också ska uppleva det stödet. Det är bra att skriva här. Det är många av oss som har erfarenheter på olika sätt. Medberoende är vi alla bekanta med, mer eller mindre. Troligtvis mer. Jag hittade själv hit efter att mitt ex hade flyttat ut. Och fick insikt om att jag fortfarande var medberoende i ytterligare 2 års tid. Jag hade kontakt med mitt ex, med ett långt uppehåll. Jag behövde blockera honom på mobilen och sociala medier. Han var riktigt sjuk. Och han har fått någon sjukdom där han mer eller mindre skrev ett farväl mejl i somras där han tackade mig för vårt liv tillsammans. Det var så svårt att läsa det. Och hur jag skulle förhålla mig till det. Jag är också tacksam för att han var en del av mitt liv, men det blev så fruktansvärt ohållbart och illa att jag tog skada på flera sätt. Jag behövde sätta de gränser som jag har satt. Han vägrade flytta ut under flera års tid och han hade det "bra" då jag öppnade min plånbok till honom och gav honom pengar en tid, sedan han gick i personlig konkurs.
Varje människa är unik. Alla relationer är unika. Jag tänker att var och en behöver ta ställning till hur man vill ha det i sitt liv. Hur vill du leva?
Vilken roll vill du ta när det gäller din pappa?
Det är frågor som kan vara bra att ställa dig själv. Vad kan du göra för dig själv så att du orkar, eller inte tar på dig för mycket. Det är bara du som känner din gräns.
Jag tänker att ditt första steg har du redan gjort. Du har skrivit här. Du kan även gå på ett Al-anon möte. Eller flera. Jag gick på ett och jag blev förskräckt. Jag behövde inte höra andras misär, jag behövde få mitt ex att flytta ut. Och det tog mig flera år.
Ta hand om dig!

Att utvecklas individuellt och som par är inget som kommer automatiskt. Lite som @Självomhändertagande är inne på. Då man ställs inför svåra händelser tvingas man ju tänka till och agera. Att lära känna sig själv och även förstå andra skapar ju massa möjligheter. Att utvecklas är en ynnest och tar man tag i sina tillkortakommanden så frigör man ju massa negativ energi som man istället kan lägga på sådant man mår bra av. Alltför många där ute går runt som levande döda just pga egna rädslor. De fastnar och vågar inte titta på sig själva.

Att dricka för mycket för ofta kan ju leda till ett beroende. Slutar man dricka är man alkoholfri. Skillnaden mellan de två tillstånden har jag funderat över. Vad är den stora skillnaden? Själv har jag kommit fram till att just alkohol gör en till levande död. Man lixom bedövar bort möjligheten att lära känna sig själv och stagnerar i utveckling. Tuffa saker bedövas ju bort så man behöver aldrig riktigt lära känna sig själv. Alkoholen trubbar ju av en. Den största motivationen enligt mig att sluta är när man ser detta. Då inser man att man vaknar till liv igen. En sån gåva. Hoppas din kille kan få se och känna det? Att han ser att det faktiskt är möjligt att bryta och istället börja leva.

Jag tycker det finns något fint och vackert att inte bara ge upp som par. Lite som Beckhams. De fick ju kämpa med en hel del och verkar ha kommit ut starkare. Finns viljan, den genuina kärleken i botten, en lojalitet och att man på riktigt är beredd att lära känna varandra tror jag det finns grogrund för fantastiskt liv ihop. Inga förhållanden går på räls. Alla får problem. Det viktigaste tror jag är att man vågar vara nära och aldrig sluta kommunicera oavsett hur tufft livet är. Tycker mig se detta lugn hos ex Sanna Lundell & Persbrandt. De verkar ha landat som par.

En psykolog sa till mig att de allra flesta relationerna kommer aldrig ens förbi fas 2 (Forming, Storming, Norming and Performing). Har tänkt på det rätt mycket. Det krävs en hel del från båda att bygga och förvalta sund relation.

@Självomhändertagande
Och ta hand om dig, självomhändertagande. :-) Ja, hit har jag kommit. Vet inte om jag är dömande? Jag observerar människor nu mer än tidigare i miljöer där alkohol finns, t ex observerar ljud av burkar som öppnas, noterar klatschiga bilder på champagne på fredagar i sociala medier (den där alkoholglorifieringen jag avskyr) samt håller lite koll på hur fort vänner dricker det där glaset vin. Undviker vissa situationer då jag helt enkelt inte orkar med fulla människor. Men, är det att vara dömande eller att göra vad man mår bra av? Jag ser mig dock inte som en dömande person, kanske jag ändå framstår som detta. Jag noterar ju dock en massa ... Efter mitt förflutna känner jag mig mera medveten.

Allmänt är jag - och har varit länge frustrerad över att alkohol är så normaliserat. Det är mera normalt att dricka än att inte göra det. Igår gjorde jag det inte och fick frågan om jag skulle jobba idag, det behöver liksom alltid eller åtminstone ofta finnas ett rimligt skäl att inte dricka som kan driva mig till vansinne ...
Jag festar ibland, men bara för att det är vissa helger behöver man inte.

Jag har blivit mer observant på mig själv, hur jag funkar, hur jag önskar ha det om man jämför med tidigare.
Men, jösses, sådan process det har varit med att släppa .... Har nog mycket med tanken om mindfulness att göra, att vara här och nu?

Haha, dejtande ja. Jag har träffat några - och ja, det finns vad det verkar åtminstone kloka och bra män. Men, mera har det inte blivit. Det ska finnas det rätta pirret där. Annars blir det ju inget! Det är också för mig, och för många andra i liknande situation tror jag ett steg framåt till att våga sig in i dejtingvärlden igen efter att ha levt i en tornado av allt möjligt. Mycket som man kanske i efterhand inte fattar att man fann sig i. Gällande dejting känner jag mig väldigt rädd, men jag vågar mig på det.

Sköt om dig.
KRAM.