Senaste kommentarerna i forumet

Och du.. det finns ett gott slut. Men det tar på krafterna men det är helt rätt.

Du orkar mer än du tror 🤗🤗🤗

Hej
Jag tänker som så att du och barnen bor själva så ni får en trygg miljö.
Om han blir bättre så utöka kontakten.
Det är ju oerhört vanligt med dessa löften.

Viktigaste är att kidsen omgående får en hemmiljö miljö utan missbruk och det är det ju i nuläget du som måste säkra.

Det blir en tuff process så ta samtalsstöd

Jag undrar om det finns ngn som kan berätta om hur det är att leva vidare ensam, med barn, efter att ha skiljt sig från en drickande person. Hur lever ni i dag? Har ni någon kontakt med ert ex?

Jag har precis bestämt mig för att lämna min man efter att för 2,5 mån sedan förstått att han har grova alkoholproblem (dricker varje dag och har smugit senaste 5-6 åren). Men det känns FRUKTANSVÄRT att ha fattat det här beslutet, även om jag vet att det är rätt. Jag måste ju. Min man säger att han ska jobba på att bli frisk och att det kommer vara "fixat" om någon månad när vår skilsmässoansökan vinner laga kraft. Jag tror inte på att han verkligen vill sluta dricka (bara att han gör det för att jag vill och för att han förstår att jag annars kommer lämna honom) och jag tycker det låter fullständigt orealistikt att han skulle kunna nå tillfrisknande efter 6 mån. Han verkar ha noll koll på sitt tillstånd. Alt känns så mörkt och tungt just nu - varför måste jag vara den vuxna, jag orkar inte. Kan det finnas ett gott slut för mig och barnen?

@förvirradtjej
Jag loggade in här för att se om det kommit upp ngt nytt och att läsa din text var som att läsa ngt jag själv hade kunnat skriva för flera år sedan. DÅ FÖRSTOD jag inte att det var ett problem vi hade (undrade jag ens?) men I DAG VET JAG. Ja, in man dricker för mycket. Ja, han visar beroendeproblematik. Nej, det kommer inte ändras eller bli bättre. Det kommer bara bli mer.

Jag har levt med min man i 22 år och redan från början tyckte jag att han drack för mycket vid fester. Han har beroende i släkten men när jag rådfrågade hans föräldrar och beskrev min rädsla för att han också skulle bli alkoholiserad blev jag bara avsnäst. De har normaliserat drickande och supande ser jag nu 20 år senare.

För 2,5 mån sen fick jag det svar på vitt att min man är akoholiserad och att han under de senaste 5-6 åren även smugit med sitt drickande. Hur kan jag inte ha sett? Hur kan jag inte ha fattat? Hur kan jag inte ha reagerat på att det var mycket öl - varje dag?? Det enda jag har märkt är att han slutit sig och avskärmat sig från mig och barnen. Som jag önskar att jag vetat att detta är ett av de tydligaste tecknen på beroende - när inget annat än alkoholen är intressant. Jag känner mig så jäkla lurad på alla dessa år som vi levt i limbo.

Jag säger bara - han dricker för mycket, det kommer inte ändras. Lämna honom i dag. Vi har inte tid att slösa bort våra liv på någon annans problem.

Hur ska vi bäst hjälpa vår dotter hon har problem med vin och hon har blivit utslängd av maken .nu säger han att hon inte får träffa barnen även om hon blåser innan.hon mår psykiskt dåligt och hon vägrar behandlingshem.vi har hjälpt henne ekonomiskt och med bil .känns som inget vi gör eller säger hjälper längre .hon kommer bli bostadslös och utan jobb om det inte händer något snart.hur mycket ska man hjälpa och vad kan man göra för henne.kan säga att hon är expert på att ljuga för oss.vill ju att hon ska kunna få rå om sina barn .mannen har blivit väldigt elak i ord mot henne.
Känner mig så maktlös och mår som en skit.

@förvirradtjej
Bra att du skriver här. Att sätta ord på tankarna, få andras perspektiv och sedan låta det som du är mottaglig för, landa hos dig.
Jag hade inte varit den jag är idag, om jag inte haft mina 10 år som medberoende. Och jag älskar versionen av mig själv idag.
Jag har lärt mig allt om gränssättningar som jag behövde kunna. Sedan övar jag fortfarande på att sätta gränser.
Jag utbildade mig till mindfulnessinstruktör bara för att hjälpa mig själv.
Efter en tid hjälpte jag andra. Nu hjälper jag andra nästan dagligen, med att berätta om verktyget SOAS, att stanna upp i det som sker just nu, observera det som sker just nu, acceptera det som sker just nu. Och svara eller släppa taget om det som sker just nu.
Många fina samtal blir det med alla möjliga människor.
Jag behövde upptäcka vilka behov jag hade. Jag hade ställt mig frågan hur vill jag leva mitt liv redan för 20 + år, då jag insjuknade i en bipolär sjukdom typ 2. Och jag ville inte leva med medicin men var tvungen att ta dem i 10 år. Snart firar jag många år utan. Mindfulnessträningen har fått mig att hitta ett balanserat och hållbart sätt att leva.
Genom att ta hand om mig och lyssna på mina behov.
Men åren då jag önskade bli en mamma gick förlorade att ta hand om ett stort barn, mitt ex som levde på mig när han gick i personlig konkurs.
Jag ser allt som lärdomar. Och jag behövde dessa lärdomar.
Bara du vet, vad du behöver. Och om du inte vet det, så kan du bara ta reda på dem.
Och kära du, det kan ta många år
För alla. Som lever i missbruk eller inte.
Det är många som snurae i sina ekorrhjul utan att stanna upp.
Det gjorde jag.
Men jag var tvungen att stanna upp. För att överleva.
Och nu lever jag. Varje vaken minut. Var rädd om dig.
Du har bara ett liv. Tror jag.
Varm kram.

Ja, det är för mycket och ett stort problem med sjukdomen är att det blir värre och värre med åren. Jag levde 13 år med detta och det slutade inte. Han förnekade och vill inte ha hjälp utan jag blev problemet som han gjorde sej av med och det gör sjukt ont. Jag uppmanar också dej att tänk på dej själv och ditt liv. Hur många år vill du vara med/offra? Hur tar du dej ur? Förstår du gärna vill se på det här mer positivt men läs runt här, lär dej om sjukdomen och medberoende. Så många liknande historier. Kraft och kramar till dej.

@förvirradtjej
Självklart har han stora problem.
Och med det även du.
Överväger du ett liv utan honom och alkohol?

Om det känns för mycket för dig så ät det för mycket. Så enkelt är det.
Mitt ex drack betydligt mer än jag såg, jag förstod senare att han stärkte sig med öl tex innan våra dejter, innan vi var ett par. Han var stissig och liksom uppe i varv. Jag trodde han var nervös, men jag har förstått att han var lite full.
Han drack gärna vid, för mig, oacceptabla tider, typ ett glas vin 14.30 en lördag. Inget konstigt tyckte han. För mig är det jättekonstigt.
Vi har, hade, väldigt olika syn på vad som är normal alkoholkonsumtion.

Han har varit fungerande alkoholist i mer än halva sitt liv, dvs 25 år nu. När han gjorde slut var det mitt i en period av fylleångest om nätterna.

Jag vill i all välmening fråga dig hur du vill leva ditt liv. Hans nivå av alkoholkonsumtion ser ut så här, oavsett om det är mycket eller lite. Kan du leva med det? Det handlar inte om honom utan om dig...

Levt med en man i ca 3,5 år. Upptäckte tidigt att han drack, både mycket och ofta men blundade och tänkte att det kanske var nyförälskelse-fasen. Det var det inte.
Alkoholen har ställt till en del problem och jag har hotat med att lämna ett flertal gånger varav han sagt att han ska sluta helt. Han slutade inte, han blev bara bättre på att smyga visade det sig.
Under många månader trodde jag att han var nykter men han drack fortsatt flera gånger i veckan utan att jag märkte något. (lunch, promenad etc) när jag ändå inte var hemma.
Det längsta han varit nykter har varit 4 veckor, sen har han känt en enorm tristess och velat att det ska hända något, och druckit igen. Han menar på att han inte kan vara utan, utan vill hitta ett sätt att hantera drickandet. Varje gång han försökt, tycker jag att det blivit för mycket.

Jag vet inte längre vad som är ett normalt drickande.
Han vill gärna äta ute på onsdagar och dricka några öl då, gärna ta några öl på torsdagen också, och sedan givetvis dricka på fredagen och lördagen. Det minsta han brukar dricka per dag mitt i veckan är oftast 4 stora starköl. Om vi ska ut och äta på en onsdag, så har han ofta tagit sig ett par öl på något annat hak, innan han möter upp mig. Jag får känslan av att det är för att han vet att han måste behärska sig när han är med mig, och därför säkrar upp med ett par öl innan.
Jag har aldrig sett honom bara dricka en öl liksom, det händer inte.

Vi har haft många incidenter pga hans drickande (med rejäla fyllor, bråk, att han blir arg o beter sig illa för jag klagar på drickandet osv)
Jag har även uttryckt oro och missnöje över att han dricker själv, utan mig eller någon annan.
Han sätter sig gärna på nån kvarterspub o tar några öl mitt i veckan. Är han på landstället dricker han på även där. Det har hänt ett flertal gånger genom dessa år att han suttit ensam och nästintill supit (druckit whiskey, blivit redlös) när han varit där. Senaste åren försöker han mörka för mig så mycket som möjligt men oftast funkar drickandet- han anser att det är bättre att han dricker fler dagar per vecka än att dricka jättemycket under två dagar tex.

Jag vet att han under förra veckan drack tisdag, onsdag, fredag, lördag, söndag.
Veckan innan det var det onsdag, torsdag, fredag, lördag.
Kan man döma någon på hur många dagar per vecka den dricker, eller är det bara pga mängden?
Jag tycker denna nivå känns mycket, men kan dividera med mig själv kring att det kanske inte är så farligt om han tar 3 öl onsdag-torsdag, han blir ju inte full och beter sig illa av det...
Han jämför med att i resten av europa dricker man vin typ varje dag...

Hur resonerar ni?

Tror att du måste backa igen och vara rädd om dig själv.
Förhoppningsvis mår han bättre igen längre fram så ni kan återuppta kontakten.

Jag har under hela min uppväxt haft en sämre relation med min pappa på grund av hans alkoholvanor. Han startade för ungefär ett år sedan med medicinering för att minska sitt sug efter alkohol, nu efter ungefär ett år har han fått ett återfall. Jag vet att många varnade mig om att detta skulle kunna ske och att det är vanligt vid missbruk. Under det här året när han har varit nykter har vår relation verkligen blivit bättre och jag upplever nu att hans beteende tär mer på mig då jag tidigare tog avstånd från honom. Jag vet inte nu vad jag ska göra. Jag vill att han ska få hjälp men han verkar inte vilja. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag ta det med honom? Det verkar även nu som om han är i risk av att bli av med sitt jobb och jag föreställer mig ett katastrof scenario där alkoholmissbruket endast blir värre av att han förlorar arbetet samt att hans särbo kommer lämna honom. Vad ska jag göra?

@Kärringen
Det är när viljan kommer till en, som det faktiskt händer!
En dag i taget. Små små steg.
Njut av resan. Av alla ögonblick som gör en glad.
Och uppmärksamma allt som man är tacksam för.
Tack för dins fina ord 🙏.
Ha en in dag!
Varm kram ❤️

@Kärringen
Jag har läst din tråd idag och känner så mycket med dig. Ser din längtan till din katt. Och jag hoppas att den kan flytta in hos dig till ditt nya boende.
Vilken resa du gör!
Så bra att du går livsstegen. Det är så viktigt att få syn på ens beteende och verktyg att bryta dem, om man önskar det. Grattis till nya upptäckter.
Tack för att du skrev i min tråd, så att jag blev nyfiken på din resa.
Vilken resa du gör! Heja dig. Ta hand om det som du behöver, även om du inte vet vad det är ännu.
Det är din resa att upptäcka dig själv. Vem du är utan din beroende partner.
Vem vill du vara? Det var en fråga som jag ställde mig själv i många år. Vem vill jag vara.
Och hur kommer jag dit.
En dag i taget.
Njut.

Hej, jag har en systerdotter som har en intellektuell funktionsnedsättning och dricker väldigt mycket i perioder (som blir fler och längre), hon avstår all hjälp som erbjuds och vi har inte kommit på något sätt att hjälpa henne ur detta. Hennes alkoholproblem har pågått väldigt länge och hon visar inget intresse av att få hjälp med detta, det kommer sluta med att detta tar kol på henne, hon är redan enormt ohälsosam i sin livsstil. Känns som om vi har försökt allt men vi vill heller inte ta bort för mycket av hennes frihet då hon lever i boende pga av sin funktionsnedsättning, och friheten är redan enormt begränsad.

@Uppgiven74 absolut igenkänning.
Har du funderat mer på dig och hur du och din dotter vill leva?
Så lätt att vi fokuserar på alkoholen.

Jag ser saker mycket klarare nu än någonsin. Jag har tidigare fått tvivel när jag sett han bara dricker folköl exempelvis och tänkt att det är jag som överreagerar.

Nu är liksom loppet kört....dom suddiga glasögonen är bort grinade, jag ser bara en väldigt sjuk människa...en människa som jag nyligen hade känslor för, det är så märkligt för den här sista tiden har varit så lång och mörk och jag tror åtminstone jag börjar skymta ljuset där borta.

Ikväll ska jag till kyrkan på livsstegen, efteråt är det sinnesro gudstjänst. Jag tänker be för honom , fast det oftast känns helt bortkastat.

@Uppgiven74 Jag var så när jag drack alkohol. Mitt dåliga mående gick ut över min man. Jag kunde börja bråka om minsta lilla diskussion, värst var det när jag druckit men även utan alkohol. Efter att jag slutat med A så mår jag så bra och reflekterat hur jag varit. Mitt dåliga beteende mot min man började försvinna efter ca. 1v. utan A. Nu njuter jag av livet o mår bra och är snäll mot min man. Din sambo mår skit och det går ut över dig och det är inte okey.
Ta hand om dig.

Jag upplevde samma, humöret (som tidigare varit väldigt stabilt) blev otroligt svajigt och mannen blev arg för minsta lilla.

I vårt fall tror jag det handlade om att hans toleransfönster (om du inte känner till termen beskrivs den bra om du googlar) blev så otroligt litet pga all stress det innebar att smyga, gömma, ha färdiga ursäkter, planera och försöka hitta nästa tillfälle att dricka osv.

Någon månad efter mannen blev nykter blev han ”sitt vanliga jag” med stabilt humör igen. Tar dock tid för mig att känna tillit till att det är så här nu och får själv stresspåslag vid minsta tecken på konflikt.

En beroendesjukdom skapar enorma mängder stress, både hos den som är beroende och de som finns runtomkring.

Vad är era erfarenheter kring detta? Jag upplever att sambon söker konflikter, att han blir arg för bagateller och vill att vi ska bråka? Både när han druckit och är nykter. Är det en ventil för att släppa på trycket?

@Självomhändertagande Du är en förebild för mig här! Skrev tidigare som så less, pga snacket med chefen.
Men nu känns det som att vara ännu mer hemlig inte tjänar något syfte alls.

Försöker kravla mig upp från botten men börjar bli övertygad att min kris inte enbart beror på val av partner. Jag är vilse MEN ska vända skutan!

Stor kram

Vad gör du för ditt eget mående? Hans kan du, som du helt korrekt säger, inte styra över. Kan du prata med någon?
Mitt ex söp som en svamp och han var fullständigt ointresserad av hur jag mådde av det eftersom han var sjuk i missbruk. Jag fick rädda mig själv. Sett så här i efterhand är jag glad att jag inte lade mitt mående i hans händer eftersom han garanterat inte kunde hantera det. Han kunde inte ens hantera sitt eget. Fokusera på dig, är mitt råd.

@Kameleont
Hej och tack för din återkoppling!Så roligt att höra dina tankar kring mina ord!
Älskade ditt "nu går vi ut i våren!"
Det fick mig att ta mig ut på en extra promenad. Tack!
Varm kram

Ps: upptäckte nu att anhörigstödet åter är igång här på sidan (var nedstängt när jag för första gången loggade in). Har precis anmält mig och börjat med övningarna och tycker det verkar bra - så det är ett tips för att få snabb hjälp!

Hej @Mariamia!
Min man är också nybliven nykter sedan 2 månader. Jag lämnade utan att lyfta diskussionen om alkohol (ytterligare en gång). Sa bara att jag inte kunde leva så som vi levde längre och flyttade samma dag.

Efter någon dryg vecka insåg min man själv varför jag lämnat och började reflektera. Insåg därefter att jag faktiskt hade rätt, att han har alkoholproblem.

Första veckorna var svajiga, han ville inte att vi skulle lämna in ansökan om skilsmässa. Men eftersom jag inte såg en enda fast plats att sätta ner foten på så skickade vi in vår ansökan (beslutet blev 6 månaders betänketid).

När han varit nykter ett par veckor började saker falla på plats rätt snabbt. Han sökte hjälp och har landat i beslutet att han inte kan dricka mer alls.

Här började också insikterna kring hur vårt gemensamma liv sett ut för mig de senaste åren komma till honom. Att tilliten är rejält tilltufsad och att han många gånger betett som som en idiot!

Utifrån det du skriver får jag flera tankar: har din man kommit till insikt hela vägen och förstår sin egen problematik eller är han nykter av andra anledningar? Har han sökt hjälp för sina problem?

Du skriver att det finns narcissistiska drag, kan dessa vara en del av hans personlighet eller är de skapade av beroendet? (jättesvårt att veta vad som är vad, men viktigt att ha med i tanken framåt tänker jag).

Kan det fortfarande vara alkoholdimman/beroendet (eller vad jag ska kalla det) som talar, har han ännu kommit till sans? Utifrån den erfarenhet jag har tar det ett tag innan personen kan tänka klart igen efter ett aktivt beroende. Utifrån verkar allt personen säger lite snurrigt och hoppigt, vilket det säkert också är för den som druckit på tok för mycket en längre tid.

Och till sist: vad av det du själv tampas med är medberoende problematik och vad är sorg/ilska/besvikelse för att allt blev som det blev? Vad behöver du själv just nu? Har du något stöd i form av samtal?

Jag känner med dig och förstår att det är skittufft! Hoppas att din partner landar i sin nykterhet och att ni kan ha mer öppna och tillåtande samtal där även dina erfarenheter och din smärta får plats.

Oavsett så tänker jag att ett eget samtalsstöd kanske kan hjälpa dig att stanna kvar i dig och vad du behöver just nu. Alkoholism är en sjukdom som även påverkar de som lever nära den som har ett beroende på så många sätt.

Din viktigaste uppgift är att hitta vägar till ett bättre mående för dig nu, oavsett vad din partner gör🩷