Senaste kommentarerna i forumet

Ja, varför ska man stå ut...? Jag är livrädd för hur det blir för barnen, därför står jag ut nu inför denna helt underbara helg....skulle kunna vara men inte känns som att den blir. Dock förstår jag att barnen inte mår bra av att ha föräldrar som lever i en tryckt iskall tystnad..
Men svar på frågan; barnen är de som finns i mina tankar hela tiden- vad blir bäst för dem? Hur blir allt? Jag är så himla feg för att hoppa, våga släppa taget och bara falla och se hur hårt eller mjukt jag landar.
Visst har man stått ut med mycket, mycket man har förträngt. Plockar man fram det från bakhuvudet så blir det egentligen så tydligt, ingen människa mår bra av att leva i ett dysfunktionellt förhållande. Det är många sår från förr och det spädes hela tiden på undan för undan.
Jag jobbar med mina tankar och funderingar varje dag. Jag ska må mitt mål!
Flygcert, vi får kämpa tillsammans!

till dig!

Jag sitter lite i din sits, min man har inte druckit på en månad, men jag står och väger fram och tillbaka om jag fått nog eller om det finns hopp. Varför tänker du att du måste stå ut över jul och nyår? Är bara nyfiken eftersom jag tänker lite på samma sätt... I min värld tänker jag att jag inte vill vara utan barnen (eller riskera att vara det)...

Jaa, när är det dags att gå och hur vet man? Jag känner som du, läser ibland på medardus tråd och känner ibladn att jag hålle rpå att bli galen och därför inte vill ge min man en chans, men samtidigt så vet jag att jag har ju gett sååååå j-a många chanser, fått så mycket skit och därför känns det ju nu som att jag fått nog.

Stor kram

Förra måndagen, 10 minuter innan min sambo ska åka iväg på en 2-dagarskurs med jobbet, så berättar han att han suttit framför datorn flertalet gånger under helgen. Han har där sökt information om varför han har sådan fruktansvärd fobi för att vara med andra okända människor och åka iväg på kurs. Han hade hittat nätbaserade kurser men de kostade väldigt mycket. Han hade kommit fram till att han har social fobi. Jag tipsade honom om att läsa "självkänsla nu" av Mia Törnblom och förklarade att det kanske vore bra att ta upp kontakten med hans psykolog igen.... "Han säger bara att jag ska träna" är det svar jag får, han har inte heller TID att åka iväg och träffa någon, han måste jobba. Då frågade jag "tycker du ditt liv är värt att lägga ner 1-2 timmar varannan vecka för att försöka komma vidare"? Kanske tyckte han det. Jag sade också att hans sociala fobi inte bara drabbar honom utan hela hans familj. Till saken hör att jag tror att han har någon form av dyslexi för han är så fruktansvärt okoncentrerad och tankspridd när han ska läsa något. Eller är det alkoholen som kan ställa till med denna okoncentration även på detta plan. Han har alltid haft svårt att läsa in något och försöka lära sig något teoretiskt.
Jag känner att det börjar bli så klart i mina tankar; han har social fobi som leder till att han knappt är med barnen på några saker utanför hemmet, han träffar inga kompisar, han aktiverar sig inte och vill nästan aldrig följa på saker som vi ska göra. Det är så himla TRÖGT!
Han går till sitt jobb mån-fre och sedan åker han antingen till sin hemby på helgen och dricker och jagar älg eller också är han bara hemma och dricker på kvällarna.
I morse kom jag hem efter nattjobb och märkte på stanken i sovrummet och på hans mossiga uppsyn att han druckit ganska mycket kvällen innan.....jag blir så himla besviken! Han orkar ju inte med barnen, han orkar inte någonting. Jag förstår att han mår dåligt av att vi har det dåligt men han vill ju inte prata med mig. Han har fortfarande inte läst brevet.
Idag, innan jag åkte och tränade, så kunde jag inte låta bli att påpeka att "om du tror att du lurar mig så vill jag säga att du inte gör det, jag ser att du drack igår och att du är väldigt mossig idag, jag ser och förstår"- "FJANT" är det han säger tillbaka till mig.

Jag känner att hans problem inte bara handlar om alkoholen, eller också är det så att utan alkohol skulle dessa problem (social fobi, dyslexi, håglöshet osv)kunna hanteras bättre.
Jag når honom inte. Jag är ju på min resa framåt men han är så himla tung att ha bredvid mig just nu. Jag vet att jag borde gå men jag måste stå ut över jul och nyår, måste då hitta ett sätt att hantera detta. Han pratar inte heller till mig, han pratar till barnen och nonchalerar mig. Det känns som att jag inte är värd att prata med, det känns som att han hatar mig.
Hur ska jag hantera situationerna när han dricker; ska jag påpeka att jag ser och förstår eller ska jag strunta i det? Han lyssnar ju ändå inte på mig.
Läste i "medaurs" (tror nicknamnet var så eller också något liknande)tråd där han beskriver sin situation just nu där frun vill skiljas. Jag blir förvirrad i mitt eget tänk när jag läser det; tänk om jag inte kan se klart och har fastnat i någon form av "hjärntvätt" som bara bombarderar mig med fördelar att flytta för att skapa mig ett friare och skönare liv.
Jag blir tokig på hans enstörighet, hans osociala personlighet, hans tysthet och hans jävla alkohol-begär.
Det blev nog en stor omställning för honom; från att ha drivit egen firma och varit från familjen större delen av alla helger på ett år (under snart 10 års tid) där han lagt upp sitt arbete hur han velat, druckit med kunder, druckit när han själv velat utan att någon förutom hans elaka sambo ifrågasatt han alkoholkonsumtion, ingen som brydde sig om han kom bakfull på jobbet eftersom han var sin egen chef. Han var "kung" i sin by, den personen som alla ville vara med och som alltid ställde upp, många "kompisar" som höll honom sällskap på helgerna... Nu är han anställd mån-fred, har arbetskamrater och arbetsuppgifter där det krävs att man är nykter. Han kan inte komma och gå som han vill och de "komoisarna" han hade hör inte av sig.....vilka kompisar. Han hittar nog inte sitt sätt att leva. Han vet ju inte hur det är att leva ett familjeliv utan alkohol på helgerna. Jag ser detta problem mycket klarare nu eftersom han är hemma mera....
Kram där ute!

Träffade mig rakt i hjärtat.

Kram

Åh.

Kram!
/H.

När solens värme tagit slut
När trädens grönska har dött ut
När oron sugit det sista ur min kropp
Vad tröstar och ger hopp?
Ryck upp dig! Kör! Le och ta sats!
Baka, städa och tvätta med leendet på plats!
Jag är klen, maktlös -gör inga val.
Det du ser är bara ett skal.
Med hopp om en vit juletid
Med hopp om julefrid...

hela din tråd till morgonkaffet. Det är mycket jag känner igen, till exempel kontrollbehovet som för min del är inväxt i mig från tidigaste barndom. Jag tror att det viktigaste för dig nu är att du håller fast vid den förändring som skett inom dig - du vet ju att det är bara sig själv man kan förändra. Du vet också att du kan ta makten över ditt liv! Jag blir glad när jag läser att du går på Al-anon och skriver "jag ska fortsätta gå dit oavsett hur det blir med relationen". Gör det. Se till att hålla kvar den öppenhet i ditt liv som du börjat upptäcka.

Jag såg att du frågat vill.sluta om siffrorna i hans tråd. Jag gjorde tidigt i vårt nyktra liv en räkneramsa för att konkret gestalta nykterheten - eller frånvaron av alkohol är kanske mera rätt att säga. Ramsan har varit viktig för mig på olika sätt - och det är "min" ramsa som speglar min upplevelse. Resan har ju inte varit lätt alla dagar. Idag ser min räkneramsa ut så här: 24+53+15+173+60+179(- - -)+207. De + som ingår är återfall, inget längre än några timmar/några GT eller öl. Det sista (?) 30.4.12 rätt många öl eller vad-det-nu-var:( De två första +:en drack han enligt vår överenskommelse (nyår och personalfest) men fortsatte sedan - viktig lärdom för mig = det funkar inte att dricka "två sociala glas vin till maten" på en fest. Det fortsatte följande dag...

Jag har märkt när han druckit och sagt direkt eller tömt ut... och då har han slutat. Parentesen (- - -) står för att han berättade i somras att han druckit några gånger utan att jag märkt det. Han räknar sin nykterhet från 1 juli i år, således 147 dagar. Kanske man kan säga att han räknar efter sitt inre avgörande.

Avgörande för mig var att jag gick (konkret) i övertygelsen att det var över och insikten att jag inte kan hjälpa honom - ett inre skeende. Jag har läst bakåt i min(a) tråd(ar) många gånger för att få perspektiv och hållpunkt.

Det finns djupa insikter och mycket klokhet i din tråd. Tack för det du delat, det betyder för mig.
Ta hand om dig, ta vara på livet och tro på att det goda finns!

Söndagskram / mt

Tack för era kommentarer!
Har pratat lite med mina barn (som är utflyttade). Vill inte prata om allt med dem plus att jag känner lite skuld för att jag inte haft så mycket tid för dem.

Jag har en vana att gömma och skämmas för mitt liv. På senare tid har jag öppnat upp mig lite. Skulle t.ex. aldrig vågat skriva här för några år sen. Tack för tipset om FH, men jag har kanske fördomar om att det skulle vara konstiga människor där. Provade en gång med kontaktsidor på nätet, men tyvärr är fokus nästan alltid på att träffa en partner.

Har märkt att det blivit lättare att säga till på jobbet, eller beror det på att jag har väldigt kort stubin just nu. Jag har varit tvungen att vara lite hård här hemma ibland och jag tror att det har varit bra för mig.

Kramar
Miss K

att du insett vad du måste göra för att må bra nu, träna, al-anon mm.
Som Lelas skrev tidigare så har du skurit ner på ditt livsutrymme p.g.a. hans drickande. Nu har du möjlighet att ta tillbaka det och när du upptäcker det så hoppas jag att du kommer att känna dig mindre ensam också. När all energi går till någon annan som mår dåligt så är det inte så lätt att vårda varken gamla eller nya vänskapsrelationer, eller hur?

Fortsätt att göra saker som du vet att du mår bra av. Det kommer att bli bättre.

Kramar!

Det är så svårt att strunta i vad andra ska tycka och tänka. Tur att man kan öva anonymt här... Inte att era kommentarer inte betyder något, tvärtom, men ni fattar nog vad jag menar.

Ja mulletanten, jag behövde nog få känna att det var "helkört" ett tag för att få erfara att jag faktiskt står ut med det och därmed känna att jag har ett eget liv som måste levas, utan honom. Och att jag klarar av att leva det utan honom också. Det ska jag fortsätta med även om jag öppnat upp dörren för honom igen. Jag kommer fortsätta skriva här också, som många sagt tidigare så blir ju allt inte bra bara för att alkoholisten slutar att dricka. Men just idag är jag glad och nykär!

Kram!

Lelas! Hälsa och gratulera! från mulleholken

i det som är! Jag var faktiskt frestad, när jag skrev senast om sorgen, att skriva "man vet inte..." Men sen kändes det som att sträcka fram nån lite löjlig förhoppning... och lite som en oförmåga att "låta" dig släppa taget...

Nu får ni se vad det blir. För mig var det precis så att jag måste komma till "the point of no return" och gå innan det vände och han insåg verkligheten. Jag är så glad idag att kom tillbaka och vågade tro att förändring är möjlig. Så visst kan det bli annorlunda!

Ge dig tid och fortsätt ge dig själv utrymme att växa och utvecklas!

Hoppas du fortsätter skriva här! Kram och ha det fint! / mt

För två år sedan skickade jag ett stort fång rosor med bud till behandlingshemmet.
Idag står det rosor i köksfönstret här hemma.

Maken fyller år. :-)

/H.

Men markatta-vännen! Skäms inte! Du tar ju superstora steg framåt! Jag tycker att det är jättehärlig läsning! :-)

Jag känner igen väldigt mycket av min och makens process i din berättelse. Det var ett jättestort steg för mig (oss, honom) när han berättade på sin arbetsplats. En avgörande punkt, för efter det går det inte att låtsas som att problemet inte finns.

Strunta i vad jag har sagt innan om att det behöver gå tid. Känns det bra att ha det så här, så kör på!

Det finns faktiskt relationer som klarar sig helskinnade ur det här. Min och min pianomans är ett levande exempel. Lösningen måste inte bli att lämna relationen, utan att bygga upp den igen.

Nej, hörru, sträck på dig och var stolt över att det just precis nu känns bra!
/H.

att bara ge sig av. Egentligen borde du fira ... men jag har respekt för att du saknar och förstår att det är tomt trots allt. Vet du, jag fick en tanke. Du skrev tidigare att du är psyksikt instabil med depressioner i bagaget. Vet du om det finns nåt Fountain House i din närhet? Det kan vara alldeles fantastiska platser för gemenskap och samvaro. Kolla om det finns nåt sånt ställe där du kan fylla ut din tid. Så klokt av dig att ha största respekt för A (alkoholen) som den kallas här på forumet. Den är listig, falsk och stark. Sök dig till tryggare tröst! Hoppas du har en förstående familj där du har gott sällskap.

Kram, kram - fortsätt gärna skriva (fast karlsloken drog...)! / mt

Har inte skrivit på några dagar nu då jag har känt att jag behövt reda ut själv vart jag står just nu. Det har också varit så många turer fram och tillbaka att jag måste erkänna att jag skäms lite grann, även inför er, mina fina och anonyma forumvänner, för att jag vacklar.

Så här är det, exet kom till mig och sa att han insett att han inte vill dricka längre. Det har jag ju fått höra många gånger förut men jag känner att det är en skillnad nu, hos mig och hos honom. Skillnaden hos honom är att han sa att han har insett det för länge sedan men att han varit som en unge som måste göra tvärtom, att det var ett beslut som måste komma ifrån honom själv osv. att han insett det när han fick en stunds paus ifrån mig. En annan sak är att han gjort det offentligt, sagt till vänner, familj, psykolog, terapeut, att han insett att alkoholen ställer till det för honom och att han nu vill leva på ett annat sätt. Det har han aldrig gjort förut. Det har alltid bara varit inför mig han ångrat och lovat.

Det känns skönt att problemet är "out there" och att det var han som berättade för dem, gör det lättare för mig att släppa taget också. Nu gäller det för mig att fortsätta jobba på att släppa taget, men tillsammans. Går det? Det känns så i alla fall.

Jag vill ju finnas i hans liv och dela de fina stunderna utan alkohol. Igår var det spelkväll med gamla vänner och saftglögg och det kändes så sjukt bra. Vi satt uppe lika länge och störde mina stackars grannar lika mycket som om det hade varit starköl i glöggkopparna.

Jag vet ju såklart inte med säkerhet hur jag skulle reagera om han börjar dricka igen men det känns i alla fall som att jag har accepterat att det kan hända och att jag vet vad jag ska göra då. Jag är inte lika rädd för det, tänker inte på det hela tiden. En puss är bara en puss och inte en kontroll av mängd alkohol i andedräkten. När jag tagit mjölk från hans kylskåp till kaffet så har det varit för att jag önskat mjölk och inte en förevändning för att kolla om det ligger någon ölburk gömd under potatisen.

Jag vet att det inte gått speciellt lång tid men två alkoholfria helger på rad är stort för mig, att se honom välja att gå till gymmet på lördagsmorgonen gör mig varm i hjärtat. Samtidigt så är det så jävla skönt att vi inte längre bor tillsammans, jag är glad för hans nykterhet idag men jag kan inte lita på den imorgon. Jag har fått bita mig i kritiktungan många gånger, sötman finns ju där men smaken av bitterhet tränger ibland igenom.

Det jag skäms över är nog mest att jag inte stått fast vid att jag sagt att jag inte vill träffa honom igen. Det är så svårt att förklara för vänner som bryr sig och undrar; men kommer det inte bara bli samma sak igen efter ett tag. Jag tror faktiskt inte att det kommer att bli samma sak igen, även om han börjar dricka. På något sätt så har jag redan tagit farväl av alkoholisten, jag gick till och med till kyrkan och tände ett ljus en kväll.

Lelas skrev att hon tror det är bäst det går en viss tid av nykterhet innan man ses igen, är jag naiv som tror något annat? Jag känner inte att det är mitt ansvar att hålla honom nykter, bara att jag vill vara med honom när han är det. Just nu är vår relation väldigt odefinierad, (ex, kärlekspar, vänner?) men det känns ok att den är det just nu. Det verkar mest vara viktigt för andra att veta ur skvallersynpunkt huruvida man är "back together" eller ej. De här dagarna när vi setts så har det känts både som att träffa en gammal vän och som att få lära känna en ny person. Jag är inte rädd och det borde ju vara bra så?

Kram på er

Ensam igen... Han stack igår utan att säga hej. Jag såg i och för sig att han höll på att beställa biljett, men jag orkade inte vara hemma, trodde aldrig han skulle resa så snart. Jag hatar människor som inte kan kommunicera utan bara sticker. Vet inte om jag kan hitta ursäkter för det längre.

Jag försöker nu intala mig själv att vi aldrig älskade varandra, att vi bara ville utnyttja varandra för att slippa vara ensamma/ få hjälp i vardagen. Men jag saknar honom ändå, har knappast känt så starkt för någon innan.

Måste ta tag i många saker nu. Om jag inte söker mig utåt kommer jag antingen börja dricka eller en dag hamna på psyk. Kunde plocka fram den gömda vinflaskan nu, men stannade vid 2 glas (har respekt för alkohol nu). Jag har ingen förutom familjen att umgås och prata med. Kan gå på Al-anon varannan vecka, men resten av tiden??
Jag försöker motionera 2 ggr i veckan, det hjälper mig lite.

Miss K

Jag vet faktiskt inte varför jag inte häller ut den. Jag tror inte att han skulle bli särskilt arg, så det är inte det.

Någonstans hoppas jag väl att han skall ta sitt ansvar och hälla ut den själv.
Det känns dock som att det är rätt långt kvar på den här resan...

Kram

Hej, vännen!
Ja, fredag igen.... Vad jobbigt du har det.

Jag undrar: vad är det som hindrar dig från att hälla ut vinet? Häll ut det, och ställ den tomma flaskan/boxen väl synlig på diskbänken.

Jo, jag vet, i många andra sammanhang argumenterar jag för att du som anhörig inte skall leta efter gömmor, inte städa undan... Men, det här tror jag faktiskt är en sak som gör skillnad. Våra ord gör till slut ingen skillnad för alkoholisten, men våra handlingar gör det.

Min man säger, så två år senare, att det var mina demonstrationer av den här typen som öppnade ögonen på honom. Så behöver det ju inte bli för alla, men för mig/oss funkade det.

Kram!
/H.

Ja då var det ju fredagkväll igen.

Jag har i alla fall fått honom att gå och lägga sig. Nu ligger han och snarkar i sovrummet istället för att somna sittandes på soffan... Och dessa förbannade ursäkter.. Han menar att han har jobbat så mycket den senaste tiden... Jag är arg som ett bi och jäkligt nära att hälla ut det vinet han har kvar hemma i vasken.

Kram,

Du är en underbar tjej/kvinna, dom föregående talare skrev. Väljer han att lämna så har ju han gjort ett vask.

VAL!
Ett dåligt val, köp inte ned dig, sträck på dig!
Du känner att du är den som får svarte Petter, gör inte det. Du är vinnaren alla gånger om!
Du är bäst, utnyttja det.
Du är vinnaren!
/A

Nu står det klart för mig. Han har valt spriten. Han är som ett barn och vill komma hem till sina föräldrar som är gamla och sjuka. Hur det hela ska gå till praktiskt får vi se.

Lelas, han klarade drygt en vecka helt utan alkohol och det var mitt ultimatum. Får sätta upp ett nytt om han stannar. Funderar på detta nu.... och på hur jag ska hitta vidare i mitt liv.

Miss K

steg och en mycket stor livsförändring att lämna en relation efter 26 år. För drygt ett år sen hörde jag ett föredrag av en erfaren och livserfaren familjerådgivare. Han framhöll att det var skillnad i sorgeprocess att lämna en mycket lång relation mot en kortare. Det var en bra bekräftelse för mig - jag förstod mina egna våndor inför att jag gick. Så klart det finns individuella olikheter men generellt tror jag det stämmer.

Det är också svårt att föreställa sig hur ett "annat" liv ser ut när man levt tillsammans så länge. Det är inte "bara" det dålig men lever i utan också sorgen över allt fint man haft och bilden av hur det skulle vara...

Och om han väljer att gå - för att han hittat en annan... Då har han fattat beslut och valt.

Ta hand om dig så att du är så stark som möjligt. Du kommer att orka och klara dig. Om inte han "gör valet" måste beslutet vara ditt eget - ochh dit är det, som du säger, en process.

Kram / mt

överdriver inte! Efter att ha läst ditt första inlägg igen klistrar jag in länk till tuvaforum
http://www.tuvaforum.se/index.asp Svårt att säga vad som är elakhet och vad som beror enbart på alkoholen. Oberoende så är det klart att han gjort och gör dig illa. Läs tillbaka i din egen tråd så kanske du ser tydligare.

Jag hade också svårt att ta till mig att man ska glömma och inte älta - jag har fått den bästa hjälpen för det i ett "samtal" mellan mig-mannen-Lelas här på forumet MEN då hade han redan tydligt visat att han verkligen valt mig framför alkoholen. Det kan knappast vara möjligt att glömma när man är mitt-i-helvetet - det ska man nog inte göra heller. Jag tror det kan vara bra med Al-anon för att komma tillrätta med det där.

Fortsätt stå upp för dig och lilla flickan! Var rädd om dig och henne!
Kram, kram / mt

hur funkar man som människa?..

vet att jag mått så jävla dåligt på grund av hans drickande....slängt ut han flertalet ggr....
nu tvekar jag ,,, var det så farligt jag tappar vikt faller ihop som människa känner mig helt värdelöst.
Jag vill bara må BRA med min Underbara man eller??
Till saken hör att min man har visat intresse för en arbetskollega mer än normalt i mitt tycke den senaste tiden ....
Jag ser henne men framför mig 24 timmar om dygnet.... Så djävla påfrestande.
Ska jag låta han gå.... Hon ska skiljas nu.... Se om de är hon han vill ha....
Jag orkar snart inte mer går hos kurator.... Är så splittrad älskar jag honom eller är det tryggheten efter alla dessa år??.