Senaste kommentarerna i forumet

så klokt att du inser att du inte gråter precis över just den karlsloken utan utan över ännu en förlorat försök... Och du ser alldeles själv, utan psykolog, det lilla barnet i dej, det svikna, ensamma, sorgsna lilla barnet som blivit sårat, än en gång. Ta hand om den lilla ledsna i dej, hon är en del i ditt liv och behöver bli mött i de sorger som hör "henne" till... till hennes del av livet - låter säkert flummigt men så tror jag. Önskar dig en plats där ditt lilla barn får bli synligt och berätta sin berättelse - hon kommer att finnas med dig och behöver få vara en del av ditt vuxna jag som du känner igen och kan "ta hand om". Vi är som ryska gummor allihop och bär med oss alla våra åldrar, glädje och sorg... Det är det som gör oss människor så underbart spännande... Kram, kram till hela dej! / mt

Gör mig så ont att du har det svårt. Men medicinera på med chokladen. Det blir bättre. Skulle vilja skriva så mycket, men jag har en liten kris här hemma just nu som jag måste försöka fixa. (Frun dök upp aprak för en timme sedan, ville tala med barnen....) men jag säger som Lelas, gott om karlslokar. En dag kommer dock din prins och när det sker, kommer du inte att behöva undra. Kram, kramare, kramigast. /R

Tänk om de bara anade, karlslokarna, vilken fantastisk tjej de går minste om!

Kram, gumman!
/H.

Började dagen med tårar, över en förbannad karlslok...
Hälsat på en fin vän med två underbara döttrar, vi har myst, kramats, läst alfons åtta gånger och skrattat och pratar och pratat...
Nu rinner tårarna igen... Har pratat med killen i fråga, och ännu en gång var magkänslan rätt, han ansåg inte att det fanns något att bygga vidare på, det räckte inte ända fram... Och naturligtvis tar jag det som att jag inte är bra nog. Tårarna rinner inte över honom, utan över ännu en förlorat försök... Ännu en gång duger jag inte riktigt, är inte tillräckligt bra...
En psykolog hade nog sagt att det är det ensamma barnet inom mot som tittar fram nu, hon utan vänner, som blev dumpad av de två hon hade... Eller dottern som vad hon än gjorde ändå aldrig fick någon bekräftelse av sin far, eller någon kärlek...
Oavsett anledning säger förnuftet att det kommer kännas bättre i morgon, eller på söndag, men just nu känns det så förbannat nattsvart...

Har funderat på om jag skulle starta en tråd i den nya avdelningen, men nej, jag håller mig kvar här, jag måste komma ihåg att alltid jobba med mig själv och mitt medberoende, det är en del av mig, ibland håller jag det i schack, men när jag är osäker och sårbar hoppar det upp och försöker ta kontrollen över mig igen...

Förbannat...

Man får ju hoppas att den som väljer att bli nykter och inser att alkoholen är ett problem gör det för sin egen skull och inte för att någon annan vill. För gör man det enbart för någon annan så tror jag inte att det nyktra håller i sig särskilt länge, eller vad tror ni?

Vi är rörande överens Framtidsdrömmar (och lillablå också för den delen), om man lyckas uppnå nykterhet så är inte detta ett alibi att bete sig hur som helst, hur jobbigt det än må vara att hålla sig från alkoholen.

Hoppas att din man till att börja med inser att han har ett problem.

Trevlig helg!

Jag känner igen det där med krav på motprestation... Mitt ex sa till mig att jag minsann inte skulle komma och ställa krav på honom i man jag tagit tag i mina egna problem... Vad han inte räknat med var att min sjukgymnast, som skulle hjälpa mig med mitt diskbråck, som hindrade mig i vardagen (ett av mina problem) även blev min kurator, mitt bollplank, hon gav mig styrka att inse rätt och fel, och hjälpte mig i processen att lämna...
Kraven på mig var ett sätt att slippa ta tag i sitt eget, få mer tid till sitt drickande...
Kram!
/k

Hej di PiL!
Jag börjar ju bli rädd att för mig är det inte nog med "nykterhet". Jag känner mig så himla bränd, vet inte om jag någonsin kommer att kunna leva ett bra liv med honom efter allt som vi gått igenom och aldrig tagit tag i. Det har gått så många år......... Jag vill bara bli lycklig!! Men han har ju faktiskt två barn som behöver honom och jag önskar inget hellre än att han för sin och deras skull tar tag i sitt problem.
Det är så snurrigt: ena dagen vill jag fortsätta med honom medan jag andra dagen vill vara själv....

TACK!!!
Jag vet att det går över, jag vet...
Och jag vet att jag hellre ensam än i ett dåligt förhållande...
Tack!! <3

Oerhört starkt jobbat, hoppas det ger resultat! Nu behöver han ju inte heller undra hur han ska vara för att du ska vara nöjd, även om nykter "bara" är en bra början.

Att dra på sig offerkoftan och inta rollen som obstinat tonåring är inget som fungerar heller, hoppas du lyckas förmedla det också.

Och en dålig mamma är det sista du är.

Tog mig i kragen i går och berättade verkligen vad jag kände för min sambo. Han tycker att jag trycker ner honom och han vet inte hur han ska vara tillsammans med mig. Det jag berättade för honom är att jag inte tycker att det är ok att han ligger hemma avdankad när jag kommer hem efter en helg borta med mig dotter på läger. Frågade om han tycker att det är okej att utsätta vår son för detta. Jag sade att vi aldrig kommer att komma vidare sålänge han inte tar tag i sitt problem med alkoholen och framför allt erkänner för mig och sig själv att det han gör mot sin familj inte är ok. Han hamnade direkt i försvarsställning och kallade mig kärring och lögnare som inte håller vad jag lovat ang. bättre sexliv och att hjälpa honom mer i hans firma. Till saken hör att det är jag som åkt på alla läger/tävlingar med vår dotter på helgerna och vissa helger har jag jobbat på mitt egna jobb. Det var så skönt att få ur sig allt som jag velat säga i flera veckor. Jag försöker att stålsätta mig från allt han kallar mig för jag vet att det jag känner är rätt....men det är så himla svårt för nu rannsakar jag mig själv igen och undrar om det är jag som är alldeles för krävande och en jävla kärring. Det kanske är så att jag trycker ner honom och att han skulle må bättre utan mig. Han verkar fortfarande inte förstå problemet. Han verkar tycka att det är ok att leva i ett förhållande där man inte pratar med varandra, allt är en enda stor bubbla och alla i familjen tassar på tå.
Kräver man förmycket när man vill att pappan till sina barn ska göra så att jag och barnen känner trygghet och tillit, att vi kan lita på honom, att man planerar ledigheter ihop att man pratar om vardagliga saker, att man båda tar ansvar för matinköp, städning och skola/aktiviteter. Eller är det kvinnans lott här i livet. Det kanske var så förr men så vill inte jag ha det.
Jag vet att jag skulle må bäst på sikt (tror även att han skulle göra det) av att flytta och skaffa mig ett eget liv med barnen men det är SÅ SVÅRT att ta steget. Jag är så rädd för alla praktiska problem med huslån, billån osv. Tänk om han vägrar samarbeta, jag har inte råd att betala två hyror!Tänk om han tar sitt liv, tänk om han fortsätter supa när han har barnen och jag inte får reda på det. Jag vill inte att mina barn ska ta mer skada än vad de gjort pga vårat dysfunktionella förhållande pga alkoholberoende och medberoende. Fan vilken dålig mamma man är som är så velig och har så svårt att fatta beslut. Jag har tvekat och vacklat i säkert 6 år på riktigt, varför gör jag inget???? Det stora kärnproblemet har funnits ända sedan vi träffades för 13 år sedan, då jag trodde att allt skulle bli bättre och att jag skulle kunna rädda världen/honom.

Kram kram kram kram till dig! Vissa dagar bara är så här. Glöm inte att det kommer andra dagar även om det inte känns så när man har en dålig. Hoppas du kom ut och fick frisk luft. Var rädd om dig! Det mesta löser sig. Oftast när man minst anar det. /A

Jo...
Jag mår skit...
Jag skrev för ett tag sen om mina misslyckade internetdejter, och det verkar som om även den lovande senaste mannen var för bra för att vara sann... Han åkte hem från Mexico i måndags, och han har varit tyst, inte hört av sig, inte ett pip...
Det kan finnas massor av helt naturliga orsaker, jet lag, förseningar, jobb etc.. Men naturligtvis så tänker jag nattsvarta tankar... Helt övertygad om att hans reslusta har väckts igen, och att det sista han vill ha en relation som håller honom hemma i Sverige... Eller att han passade på att träffas rätt mycket innan resan, för att sen låta det rinna ut i sanden...
Det där med relationer är nog inte för mig!!! Vi har nog en dysfunktionell familj, varken min bror eller jag lyckas att skapa varaktiga och sunda relationer, nåt måste vara lite skevt eller fel.. Jag borde inse det och ge upp, och försöka göra det bästa av situationen...
Men jag vill inte vara ensam!!!
En man som byggt om på jobbet för nåt år sen, tittade förbi på en kaffe idag, och jag och de andra fick var sin kram av denne fantastiske och lyckligt gifte man, och jag höll på att börja storlipa... Tårarna rinner stilla nu... Jag vill inte vara ensam, men jag vill inte må så här heller...

Slet på jobbet idag, för att få ur mig lite frustration, men det fick motsatt effekt, chefen skickade hem mig, för att de andra inte skulle stå utan jobb i eftermiddag.... Panik! Vill inte hem, var min första tanke! Vill inte! Fördrev tiden med att köpa nya jeans och ett par skor, och jag avskyr att handla kläder, och dessutom en present till tvååringen i min närhet som fyller år i morgon... Väl hemma satte jag igång me att rensa balkongen, nåt jag skjutit på rätt länge... Men nu då? Vad ska jag göra?

Jag inser mycket väl att det inte är HONOM jag sörjer, jag känner honom inte... Sörjer jag det som inte blev? Är jag ledsen över att inte duga? Att inte vara bra och fin nog? Eller är det ångest över att ha satsat emotionellt på någon som visat sig vara falsk, eller åtminstone inte lika seriös...

Jag vet inte.
Är det ett medberoendebeteende jag uppvisar?
Eller är det nåt som även friska själar kan känna, gå igenom eller fundera över?
Min allra största rädsla är nog att bli nattsvart deprimerad igen...
Men jag vill inte vara ensam!!!
Skulle nog behöva ett par kramar nu...
Fast jag går ut och går istället...
/k

Hej vänner!

Jag har varit dålig på att skriva här i min tråd det senaste... Det känns lite som att jag har sagt det jag vill säga här, för precis som många andra så bara jag upprepar hela tiden att jag mår bra och att livet är fint. Det är ju i och för sig värt att upprepas (verkligen!) - men det blir liksom lite tjatigt att skriva nya inlägg om det...

Men jag läser allt som skrivs i forumets delar "Hjälpa någon som står nära" och "Det vidare livet". Och stickprovsartat i de andra delarna. Det ger mig mycket att läsa era berättelser, de är ett sätt för mig att inte glömma vad vi har gått igenom, maken och jag. Inte för att jag ältar, för det gör jag verkligen inte, utan för att kunna se hur värdefullt vårt liv tillsammans är just nu.

Tänk... vi gjorde det! Vi tog oss upp och igenom eländet, tillsammans. Det har sannerligen inte varit enkelt, men vi klarade det!

Hur som helst - jag tänker mycket på er som kämpar. Kram, alla!
/H.

Enbart lite fragmentala synpunkter från min sida; att man måste nå någon slags botten innan man kan ta tag i problemet är en av dom sämsta klyschor som existerar enligt min syn på saken. Naturligtvis blir det enklare att bryta ett destruktivt mönster om man får ultimatumet ställt, antingen väljer du mig eller alkoholen, eller andra krav i någon form.

I övrigt tycker jag det finns mängder av mer eller mindre allmänt vedertagna "sanningar" kring fenomenet missbruk, den ena dummare än den andra; "det är alltid missbrukaren själv som är den siste att uppfatta att han har problem" eller ännu sämre, "en missbrukare KAN aldrig själv inse att han har problem", kort sagt generaliseringar där man slår samman missbrukare till en genuin grå massa, stöpta i samma form och där inga eller enbart smärre avvikelser förekommer. Idioti på hög nivå enligt min uppfattning. Vad som formar en människa är i mina ögon resultatet av dess genetiska förutsättningar i kombination med övriga uppväxtvillkor, detta oavsett om man är alkoholist eller inte. Varje individ är unik.

Sen är jag lite ifrågasättande till Pianomannens och Addes resonemang att man inte kan klara av att bryta ett missbruk på egen hand, här måste det väl handla om hur långt gången man är i sitt missbruk resonerar jag? Gradskillnad i helvetet så att säga.

Jag håller med dig till 100% i det du ifrågasätter i övrigt TS, du är på rätt väg.

om hur barn fungerar i en dysfunktionell familj, min dotter var en Tapetblomma och grabben närmast en Clown.

http://www.accentmagasin.se/2010/12/gomda-bakom-rollerna/

Min dotter har gjort en Ungdomsvecka medan grabben tvärvägrar all hjälp och han har fortsatt in i vuxenvärlden som ett Vuxet Barn med alla de problem det medför.

Kom hem efter jobbet igår och kände mig så himla irriterad på honom, han hade inte gjort något speciellt bara det att jag under hela dagen läst och funderat kring min situation. Detta gjorde att jag kände mig allmänt irriterad och förbannad. Är så trött på att jag ska se till att han gör något med sina barn. Har sagt många gånger att: "det är bara DU som bestämmer hur mycket tid du vill tillbringa med barnen och hur den tiden ska se ut". Jag förstår inte att man inte vill prioritera sin tid med barnen på bästa sätt. Det är nu han som ska följa vår dotter på nästa aktivitetshelg eftersom jag måste vara hemma och jobba och vara funktionär på en tävling. Detta har gjort att min dotter inte vill åka pga att hon inte får bo tillsammans med sina vänner eftersom de ska bo på ett annat ställe.... Jag tror inte att det handlar om det utan om att hon inte känner sig trygg i situationen med pappa eftersom han aldrig varit med henne på tävlingshelg. Det låter ju inte klokt...han har ALDRIG följt henne på tävling själv. Skandal!!! Det är väl inte så konstigt att hon sparkar bakut. "Hon kan väl stanna hemma då om det inte passar", är det enda min sambo säger. Tror även att han hellre stannat hemma då han inte känner sig bekväm i denna situation. Det är jag som lärt mina barn åka skridskor, skidor och varit den som alltid sett till att allt fungerat kring de med dagis, fritids, skola, barnvakter. Det är jag som följt de på aktiviteter, det är jag som ALLTID funnits där. Min sambo har jobbat, jobbat och jobbat. Flytt hemifrån en "elak kärring", har man väl fått hört många gånger. Jag vet att jag är bra och att jag inte är elak (kanske jag är det mot honom i ren desperation). Jag är i grund och botten en glad, söt och trevlig tjej som är väldigt utåtriktad och social. Men nu vet jag inte sist jag skrattade så att jag fick ont i magen- det är nog flera år sedan. Minns inte sist jag kände en stark längtan efter något.
Får dåligt samvete när jag ser på min nyktra sambo som kommer upp i sina kalsonger efter en natts sömn och är sådär morgon-trötts-fin. Den människa som jag blev kär i. Han åker till jobbet och jag till mitt jobb och jag bara tänker på hur jag ska göra för att jag ska mår bra!!!!
Är det någon där ute som har erfarenheter av hur barnen har mått vid separation? Hur har det blivit för dem om deras pappa dragits ännu djupare ner i sitt beroende? Hur mår barnen? Min dotter som är 12 vill inte prata om det och är väldigt social och är nog den av de som litegann flyr hemifrån. Min son har varit mera ensam med pappa och säkert sett mycket mera än jag hitills trott. När jag flyttade i mellandagarna så var det han som ville vara hos pappa för han "ska inte känna sig utanför och ensam" (min sons ord). Hur ska jag göra??

Man pratar om att man måste nå botten innan man kan ta tag i problemet... Finns det något jag kan göra innan det går så långt att jag flyttar från honom och river upp mina barn från deras hem? Förvirrad!! Jag vill ju, hur det än blir mellan oss, att barnen ska ha en frisk pappa.

Det är så konstigt för mitt förnuft säger att jag vet att han dricker förmycket medan jag ibland undrar om jag överreagerar. Han har ju jobb, pengar och har nu hållt uppe i drygt 2 veckor..... Jag hör själv hur dumt det låter!!
Jag vill inte vara den som kommer med tomma hot längre utan nu vill jag börja leva och kunna säga till mina vänner och mig själv "idag mår jag jättebra!!". Varför blir jag så himla låst. Varför har jag hamnat i detta!!
Till er som är i träsket eller har varit iform av alkoholmissbruk...är det det enda raka att jag går min väg?

Kram och tack till er alla som skriver och läser!

själv är en alkis skriver under på allt som Pianomannen säger. Jag har aldrig träffat någon som fixat detta själv.

Hej igen.
Du frågar om man kan bli fri från alkoholberoende utan hjälp. Kanske finns det dom som kan men jag skulle tro att det är yttterst få. Många vittnar om att det inte går att leva nykter ensam, utan att man måste ha stöd och hjälp från andra.
Sen vad man menar med den hjälpen är olika för oss alla. AA har hjälpt många. Behandlingshem fick mig att komma på rätt köl och gav mig verktyg att leva nykter, men själva jobbet får jag göra själv nu. Jag springer inte direkt ner dörrarna på AA. För mig är det att läsa här på forumet och diverse andra ställen där jag påminner mig själv om att jag har denna sjukdomen och inte längre tål alkohol. Men jag har inget emot AA och går gärna dit.
Antabus kan vara bra, men utan rådgivning och samtal tillsammans med medicinering så tror jag inte på den lösningen.

Jag ska inte råda dig till någonting. För mig blev avgörandet då min fru lämnade mig. Hon hade försökt hjälpa mig länge men jag fattade inte. Lyssnade inte. Att bli lämnad till mitt öde blev det bästa hon gjort för mig. Såklart tar det tid att läka såren som varit, men nu efter ca 1.5 år har vi förlåtit varandra även om jag själv ibland känner skam och skuld över det jag utsatt henne för. Med all rätt kan jag ändå tycka.
Så det kan komma något gott ut ur ett uppbrott.

Tack för era inlägg. Jag har läst boken "bli fri från ditt medberoende" och "flodhästen i vardagsrummet". Mycket bra böcker tycker jag som jag önskade att min sambo också kunde läsa. Allt går runt i mitt huvud och jag känner att jag börjar bli riktigt förbannad! Förbannad över att jag låtit mig själv bli behandlad på detta vis; noll respekterad, inte värd att höra av sig till, tagen för given, nonchalserad vad gäller känslor och värd att bli trampad på! Jag är så ledsen över att mina barn inte har blivit sedd av sin pappa och jag märker idag att de inte litar på honom. Han har funnits där för de när han har haft tid (då inget jobb och festande varit ivägen)och han har pengar och har kunnat köpa de det de behöver......Men vad är det värt idag. Jag är så orolig över att de har tagit skada av detta. Hur ska jag få honom att vilja ägna mera tid med sina barn? Tänker väl också att det inte är mitt problem, det ansvaret är väl hans. Tänker just nu mycket på hur allt ska bli rent praktiskt om jag lämnar min sambo. Han har ju ingen förutom mig och sina barn (eftersom hans mamma och bror är ännu djupare i träsket och jag vet att min sambo tar väldigt illa vid sig av deras beteende och mår mycket dåligt av det). Sen när jag tänker till en extra gång så tycker jag att jag blivit väldigt illa behandlad i många år och förtjänar att börja må bra och slippa allt som snurrar i mitt huvud. Hur gör man rätt? Du pianoman som varit själv i träsket.... Tror du att man kan tillfriskna från alkoholberoende utan hjälp? Hur gör jag för att hjälpa min sambo att förstå att han behöver profesionell hjälp? Kan jag göra mera än det jag gjort? Hur ska jag kunna lita på honom när han har barnen? Han är ju en underbar person när han sköter sig men jag har ju tappat all tillit!!

15 mil är ju en bit. Men forumet här kan vara ett komplement till Al-anon. Här får du respons även om det inte är så direkt som vid ett möte. Men det kan vara väl så läkande och djupa resonemang på nätet.
Vi har själva inga barn. Som tur är skulle jag vilja säga. Men jag tror helt krasst att det bästa för barnen är att växa upp i ett hem där ro och lugn råder. Och inte en oro för hur pappa ska vara när man kommer hem. Är han sådär konstig eller är det den vanliga pappa. Barn förstår mer än man tror.

Framtidsdrömmar! Om jag förstår rätt är du ganska bra på gång med att visa att du inte tänker stanna om han fortsätter dricka. Jag önskar dig kraft att stå kvar vid att du lämnar om han inte söker hjälp. Kanske han tar behandlingshemmet då? I så fall ingår stöd också till dig den vägen.
Femton mil är ju en bra bit att köra till Al-anon men du verkar inställd på att fixa det. Forumet kan vara ett jättebra komplement, fortsätt att läsa och skriva här! Likväl som mr P läser och skriver här har jag som medberoende läst och skrivit mycket på missbrukarsidan. För min del har det varit till hjälp för att inse hur lång och djupgående process tillfrisknande är för både missbrukare och medberoende. Jag vill också tipsa dig om Carina Bångs blogg Information och stöd för medberoende, där har jag hittat mycket kraft och stöd. http://medberoendeinfo.blogspot.com/ / mt

Tack mr. Pianoman för ditt svar.
Jag söker med ljus och lykta efter olika ställen som skulle passa mig i form av hjälp för mitt medberoende. Jag har verkligen börjat inse att jag måste göra något för mig själv och mina barn. Det är ju så att jag bor 15 mil från närmsta Al-anon och olika grupper som har med medberoende att göra och det blir många timmars resande, mycket bensinpengar men jag tror att jag måste ta det för att jag ska få lite hjälp på traven...... Mitt i alla mina tankar så får jag så dåligt samvete för att jag känner så här, att jag vill flytta och få lugn och ro i min själ. Hur ska det gå för honom? Har också en förhoppning om att det ger något gott med sig som det gjort för dig/er. Men med åren så är det mycket som blivit skadat...kanske det inte går att reparera. Jag vet att vi snart provat allt, utom att han varit på behandlingshem och det gör mig så ont att ge upp utan att det sista är provat. Trots det så vet jag inte om jag orkar att kämpa mera.
Har du barn? Hur gör man för att det ska bli bäst för dem?
Kram!!