Senaste kommentarerna i forumet

@brödsmulan
Ja, det är typiskt. Lägga över ansvar på andra människor.
Om det är så illa så får han väl vara en vuxen person och avsluta relatioen, och ta vara en bra pappa till sitt barn.
Lyssna inte på allt skitsnack och behandla om honom som en vuxen man, dvs en person som gör sina val själv och får ta ansvar själv.
Det blir bara ett stort känslomässigt klet som kallas medberoende vi som anhöriga dras med.
I den här situationen så spelar det nog ingen roll vad du gör, allt kommer ändå vara ditt fel.
Det finns anhörigstöd i kommen man har rätt att få hjälp som anhörig.
Du behöver stöd och hjälp, det är en jättetung situation att vara i.

Det här forumet har verkligen fått mig att få syn på mycket. Genom att skriva av sig och drömma om hur framtiden ska bli, har jag sett till att skapa det liv jag alltid velat ha. Arbete, balans och hållbarhet i relationer med andra och till mig själv.
Har tänkt på att jag vill ordna en sammankomst i naturen för de som vill här på anhörigsidan. Vet ej hur just nu.
Jag leder anhörigträffar för anhöriga till en viss sjukdom och det har gett mig så mycket. Jag tror på sammanhang där vi delar erfarenheter med varandra, läker och processar i fysiska möten.
Ska höra med admin hur det skulle kunna genomföras, om det går.
Skriv gärna här, om du vill ses. Jag finns i Stockholm.
Ha en fin dag. Och njut av de ögonblick som känns härliga, magiska eller lugna och behagliga.
För de smärtsamma ögonblicken, de går över och passerar.
Och så kan man bara stanna upp. Och andas. Och bestämma sig för att visa omsorg med sig själv. Och göra det bästa för att just nu ögonblicket ska bli så bra det går, hör och nu.

@Snödroppen
Läser att du kämpar med dina energier och balansen. Det tar tid. Det viktigaste är att du är medveten. Och provar dig fram, vad du orkar. Prioritera och sortera. Fyll på med energi och snällhet till dig själv.
Om du bodde i min stad, då skulle jag ta med dig till den yogastudion som jag just hittat till. Det dröjde åratal innan jag vill prova den. Det rör sig ett klientel där som jag inte kommer att lära känna eller bli kompis med. Men jag är ju bara för för yogan. Jag får frågor av andra medlemmar, men jag är trygg i mig själv och svarar efter vad jag vill svara på. Många är högutbildade och/eller förmögna. I alla fall så verkar det så. Men jag är är och bara landar. Jag tog mediciner tillfälligt under en månad för att inte varva upp på mitt nya jobb. Och sedan kunde jag sätta ut dem. Nu är allt normalt för mig igen. Somnar tidigt och vaknar tidigt. Får mina 8 h sömn, tränar fysiskt och mindfulness. Prioriterar varje dag. Prioriterar arbete och hälsa. I den ordningen.
Sedan pojkvän, familj och vänner. Orkar även med grannar. Och kultur. Och att skriva. Utöver alla vardagssysslor.
Jag har två vänner som skrivit om mig och min balans i deras bloggar. De kallar mig vid andra namn. Ville vara anonym.
Eftersom när jag sökte arbete och skrev i det personliga brevet om min erfarenhet med psykisk ohälsa kom jag aldrig vidare, till någon intervju. Jag valde att inte prata om min erfarenhet med bipolaritet.
Till slut fick jag arbete. På min arbetsplats har ryktet gått att jag skulle varit utmattad. De får tro vad de vill.
Jag har sagt att jag inte varit det. Att det har tagit tid att få utredas för ADHD och att det var kaos i mitt liv förr.
Tror inte många förstår. Me jag behöver inte att andra förstår.
Jag behöver bara förstå själv. Hur jag ska ta hand om mig. Och skita i hur andra gör och lever
Nu går jag min egen väg. Har alltid gjort det. Och idag är jag rak och säger vad jag tycker, på ett smidigt sätt.
Jag prövar anpassa mig så gott jag kan och så kör jag mitt eget race, efter regler.
Jag tror det är så jag sparar på min energi. Att göra på mitt sätt. Och att leva på mitt sätt.
Det är svårt i ett samhälle där man förväntas göra som andra.
Men jag och många med ADHD är inte som andra. Vi förändrar när det behövs.
Och som Audrey Hepburn sa "If you obey all the rules, you miss all he fun*.
Och jag, jag vill ha roligt i livet. Vi måste skratta. Tillsammans med människor vi mår bra av att umgås med.
Lycka till med ditt utforskande. Du är på god väg. Du är medveten.
Kram 💕

@Snödroppen
Läser att du kämpar med dina energier och balansen. Det tar tid. Det viktigaste är att du är medveten. Och provar dig fram, vad du orkar. Prioritera och sortera. Fyll på med energi och snällhet till dig själv.
Om du bodde i min stad, då skulle jag ta med dig till den yogastudion som jag just hittat till. Det dröjde åratal innan jag vill prova den. Det rör sig ett klientel där som jag inte kommer att lära känna eller bli kompis med. Men jag är ju bara för för yogan. Jag får frågor av andra medlemmar, men jag är trygg i mig själv och svarar efter vad jag vill svara på. Många är högutbildade och/eller förmögna. I alla fall så verkar det så. Men jag är är och bara landar. Jag tog mediciner tillfälligt under en månad för att inte varva upp på mitt nya jobb. Och sedan kunde jag sätta ut dem. Nu är allt normalt för mig igen. Somnar tidigt och vaknar tidigt. Får mina 8 h sömn, tränar fysiskt och mindfulness. Prioriterar varje dag. Prioriterar arbete och hälsa. I den ordningen.
Sedan pojkvän, familj och vänner. Orkar även med grannar. Och kultur. Och att skriva. Utöver alla vardagssysslor.
Jag har två vänner som skrivit om mig och min balans i deras bloggar. De kallar mig vid andra namn. Ville vara anonym.
Eftersom när jag sökte arbete och skrev i det personliga brevet om min erfarenhet med psykisk ohälsa kom jag aldrig vidare, till någon intervju. Jag valde att inte prata om min erfarenhet med bipolaritet.
Till slut fick jag arbete. På min arbetsplats har ryktet gått att jag skulle varit utmattad. De får tro vad de vill.
Jag har sagt att jag inte varit det. Att det har tagit tid att få utredas för ADHD och att det var kaos i mitt liv förr.
Tror inte många förstår. Me jag behöver inte att andra förstår.
Jag behöver bara förstå själv. Hur jag ska ta hand om mig. Och skita i hur andra gör och lever
Nu går jag min egen väg. Har alltid gjort det. Och idag är jag rak och säger vad jag tycker, på ett smidigt sätt.
Jag prövar anpassa mig så gott jag kan och så kör jag mitt eget race, efter regler.
Jag tror det är så jag sparar på min energi. Att göra på mitt sätt. Och att leva på mitt sätt.
Det är svårt i ett samhälle där man förväntas göra som andra.
Men jag och många med ADHD är inte som andra. Vi förändrar när det behövs.
Och som Audrey Hepburn sa "If you obey all the rules, you miss all he fun*.
Och jag, jag vill ha roligt i livet. Vi måste skratta. Tillsammans med människor vi mår bra av att umgås med.
Lycka till med ditt utforskande. Du är på god väg. Du är medveten.
Kram 💕

@Åsa M skrev:"Det är ju fullt möjligt för en majoritet av befolkningen att dricka måttligt och aldrig någonsin bli fulla." Om jag hade fått den kommentaren hade jag gått i baklås. För mig vilar en bitter och dömande underton i denna typ av resonemang. Ett A och ett B-lag. Även i denna:
@Åsa M skrev:"Det är intressant att han upplever att han är i underläge när det är han som har problem."

För mig är det rätt naturligt att man går i baklås och att man känner sig i underläge om man får stark återkoppling med hot om att bli lämnad om man inte bryter trenden omgående. Man blir trängd helt enkelt. Självförtroendet får sig en törn och man har svårt att lyfta huvudet över vattenytan. Detta samtidigt som det finns krav på total nykterhet från ena dagen till den andra. I detta kaos ska man hantera alla känslor utan att ta till bedövningsmedel. Man står där ensam och helt avklädd. Detta ska man klara från ena dagen till den andra samtidigt som man känner blickarna i nacken. Misstro till att man överhuvudtaget kommer lyckas...

Att hamna i ett riskbruk är inget man önskar sig. Inget man strävar efter att uppnå. Man duckar helst för att slippa möta underton med bitter eftersmak från såväl sig själv som från andra. Man är väl medveten om att man delvis/helt är på glid. Man är bara inte redo att inse allvar och skäms. Vill inte få bevis på att man tappat det. Förnekar hellre in i det sista...
Man gömmer sig och är medveten om att vissa kanske anser att man bör söka hjälp hos ANONYMA delar av samhället. Jag har själv upplevt irritation kring andras missbruk. Jag har själv fått uppleva den.

Jag tror man gör klokt i att hitta eget stöd för att hantera egna känslor och inte pysa över dem på motparten. Det skapar bara låsningar från båda sidor i ett känsligt läge. Frustration ligger nära tillhands vid medberoende och jag klandrar ingen för att känna det. Däremot skapar den lätt ett hinder för respektfull kommunikation och en relation med VI känsla.

Just denna övergång tycker jag det är synd att man inte pratar mer öppet om. Är övertygad om att denna distans skam (hos den beroende) kontra irritation (hos medberoende) är en huvudanledning kring antalet separationer vid missbruk. Två starka känslor som inte är kompatibla i en övergångsfas och samtidigt superviktig att förstå sig på för att skapa en djupare relation med tillit. I min värld har båda ett stort ansvar här. Viktigt att bejaka denna diskrepans och hitta sätt att hantera dessa inkompatibla känslor på.

Åh suck detta kastande mellan självklarhet och tvivel.. står på mig men han rentav skrattar åt mig , tycker jag målat upp en felaktig bild.. förminskar allt jag säger runt detta ämne och beter sig då som om han pratar med någon som helt tappat förståndet.. ngn som desperat anklagar för att finna en mening till hans slocknade känslor för mig..

Alla förhållanden bygger på en slags maktbalans men den märks inte om allt i relationen funkar. Jag tycker du har gjort helt rätt i att markera dina gränser. Det är intressant att han upplever att han är i underläge när det är han som har problem. Man kan annars tycka att han har ett guldläge att rädda relationen om han tar emot hjälpen. Men det finns förstås mycket skam och tabu kring missbruk och han har kanske aldrig reflekterat över varför alkohol måste innebära fylla för honom? Det är ju fullt möjligt för en majoritet av befolkningen att dricka måttligt och aldrig någonsin bli fulla. Frågan är ju om han har tappat sin spärr och inte kan sluta efter ett eller två glas. Hans barndom kanske har satt djupa spår. Oavsett så är det otroligt starkt av dig att kommunicera dina behov och att agera för att skydda ert barn. Inget barn ska behöva växa upp med en alkoholist och du är ett föredöme som förälder! Din dotter kommer att tjäna på det.

@Kameleont
Glad jag blir, leendet sprider sig fina @Kameleont 😍

Orosanmälan tror jag är ett bra första steg. Prata med socialtjänsten också, be om råd hur du ska få stöd både för egen del och för barnen. Prata med skola/förskola också, de behöver veta vad som pågår i familjen så de kan ha extra koll på barnen. Om han inte vill eller kan göra något åt sin situation kan du åtminstone göra något åt din egen. Kram!

@lindaab
Jag kanske låter negativ eller för hård men det är för att jag själv fördärvat halva mitt liv för den frågeställningen du ställer nu.
Jag påstår att du vet att någon är motiverad när den själv börjar ta steg mot att jobba sig mot sitt mål.
Det verkar bara vara prat.
Min fråga till dig är , hur länge orkar du?
Det kan vara så att han faktiskt aldrig tar sig ur missbruket, de flesta lyckas inte.
Du har varit tydlig med honom och satt ner foten, det bästa sättet att hjälpa dig själv och honom är att stå kvar i det.
Bättre att han tar hjälp av en professionell när det gått så långt.
Hur mår du? Får du någon hjälp för DIG i ditt liv?
Var rädd om dig.

@Snödroppen

Så enkelt o fin formulerat, Snödroppen!
'... o nu har det kommit en till!

Kommer somna med ett leende. 😍

@linak12345
Välkommen hit!
Tycker att du reagerar friskt o sunt o som en mycket klok förälder. Att vilja finnas där för barnet, skapa trygghet.
Reflekterar över hur din sambo skulle tycka om du gjorde som han. Skulle det vara ok enl honom?
Och vem skulle då finnas där för barnet?
Fortsätt på din bana -
Du gör helt rätt!
Sen är det verkligen inte lätt o att bli förvirrad o ledsen är inte konstigt alls. Du har ju satt din egen trygghet i gungning iom förändringen du kräver. Blir en osäkerhet i att inte veta vad som kommer efter det tänker jag.
Att han känner underläge ligger hos honom o att lägga över det på dig är orättvist. Du står bara upp för det som får er att må bra som familj. Förändringen ligger hos honom att genomföra o det känns så klart tufft för honom men är, åter igen, hans problem. Om problemet inte fanns hade du inte behövt ställa krav som gav honom känslan av underläge. Nu pratar jag i cirklar men hoppas du förstår min poäng.

Det finns en plan - jättebra!
Fortsätt stå på dig.
Du värnar om dig o ditt barns välmående o det är starkt o fint.

Lycka till!
Kram

Ja du, det är svårt att svara på. Mitt ex har supit större delen av sitt liv. När han är full ynkar han sig, gråter efter hjälp och "visar insikt". När fyllan går över låtsas han som ingenting. Tror jag att han vill och behöver ha hjälp? Ja. Tror jag att han någonsin skulle uppsöka den utan tvång? Nej.
Du måste titta dig själv i spegeln och känna efter i ditt innersta inre. Du känner honom. Tror du han skulle klara det, eller manipulerar han dig?

@Tröttiz
Ja, jag vill bara flytta med en gång och ta första bästa lgh.
Jag inser att jag får räkna med några månader och då kommer det ske med ett lugn.
Jag blir stressad av att leva i mellanläge.
Men beslutet känner jag fullt ut att jag vill genomföra.

@Snödroppen
Hej.
Svårt att hitta balans, on - off liksom låter det som ... 🤔
Har du haft någon situation där du funderat om du ska göra något eller inte? Kanske idé att inte göra det om du blir så slut? Hur tänker du kring det? 💜
Att så att säga hushålla med krafterna? 🌹

Det är skönt att höra att mina känslor och krav inte är orimliga.

Och tack för ett så fint välkomnande ❤️

Svårt att hitta balans.
Kör på när jag är pigg för att sedan helt och hållet bli helt slut. Ligger då i ett mörkt rum i flera timmar, ibland tar det dagar innan energin kommer igen.
Förstår inte alls vart det kommer ifrån..
Övar på balans.
Var ute på en lång skogspromenad på jakt efter svamp idag, känner hur hela kroppen kalibrerar sig i skogen och tystnaden.
Ha en bra dag alla fina 🍂🍀

@linak12345

Jag tycker din reaktion och dina krav är helt rimliga. Ett barn kanske inte säger ngt men ett barn känner in mycket. Känner in er båda, även hur du mår. Risken är att barnet inte förstår och för över detta på sig själv som barn gör.
Att tycka att du har övertaget för att du ställer krav är hans problem. Du har rätt att kräva det för dig själv och ditt barn.
Nej, det är inte normalt att vilja dricka så mycket, sen spelar det egentligen inte någon större roll om det är missbruk, eller vad man vill kalla det.
Stå kvar i ditt beslut det är inte du som ska göra något utan han får ju ta ett beslut i vad han vill själv.
Du kan inte gå runt och må som du gör, om alkoholen inte är så viktig för honom så kan han ju bara plocka bort det isf.
Dina rekationer är helt sunda och normala.
Kram och hjärtlig ät välkommen hit, det är ett gäng fantastiska människor här, och nu har det kommit en till 🙏😊

Om man startar processen och gör allvar av den kommer fördelarna med nykterhet komma ganska fort. De ser man inte precis i början. Man måste starta processen för att inse hur bra det kan bli. Så kör säger jag. Går han sedan åt sidan och fortsätter med offerkofta så kan du kliva åt sidan då. Sätta hårt mot hårt och ge tydliga gränser om han fortsätter bara trycka på offerstilen.

@lindaab Han måste själv ta kontakten - om du gör det, så hjälper du honom inte. Det är vad jag tror. Förstår hur du tänker... jag skulle också göra det för min man, trots att jag vet att det inte hjälper...

Jag har skrivit här tidigare om en fd sambo som efter en hel del trubbel blev ingenting under en lång tid tills vi hittade tillbaka till varandra för lite mer än ett år sedan.

Vi sågs första 9 månaderna varannan vecka. Stupfull dagligen den veckan vi inte sågs, ngt nyktrare den veckan vi umgicks.

Men i våras fick jag nog, satte ner foten och bad honom söka hjälp om vi skulle ha en framtid ihop och sagt att jag vägrar umgås med honom när han dricker.
Och eftersom han oftast dricker nästan dygnet runt i typ 10 dagar så ses vi numera oftast bara varannan helg eller lite mer och då är han nykter. Annars åker jag hem.
Vi pratar mycket, han säger själv att han har alkoholproblem, att han behöver hjälp och att han inte vet om han fixar att bli nykter.
Han gråter och säger att han sabbar sin ekonomi och hälsa och psykiskt mående. Han vet att han skadar människor han älskar. Han förstår att jag inte orkar kan eller vill leva med honom när han dricker. Han säger att han inte känner igen sig själv längre.

Jag har frågat honom vad han vill göra med sitt liv. Han vill bli nykter och han vill få ett jobb och leva med mig.

Men han säger också att han tror han är körd och vet inte om han kommer fixa att bli nykter och vet inte vilken hjälp som ens skulle kunna funka. Han säger att han mår för dåligt och inte ser ngn framtid och egentligen skulle vilja supa ihjäl sig. Då brukar jag säga ”gör det då, valet är ditt”.
Hårt kanske men jag tröttnar ibland…

Men då gråter han ännu värre och vill verkligen bli nykter säger han, men vet inte hur.

Jag säger att det finns Aa, 12 stegsprogram, mediciner, Kbt och behandlingshem.

Han är beredd på att göra vad som krävs säger han. Jag säger åt honom att ta kontakter om han menar allvar.

Men han gör det såklart inte, så nu när vi pratar säger jag åter igen att valet är hans.
Han gråter och frågar om jag kan ringa åt honom, om jag kan följa med honom och om jag stöttar och väntar om han lägger in sig.

Är det ens ngn idé? Ska han få ta alla kontakter själv eller ska jag lägga tid och energi. Hur vet man om ngn är tillräckligt motiverad?
Han vill öppna upp och vara ärlig, han vill att jag ska berätta hur jag upplever hans situation osv…

Ngn som jag råd?

Tack för fina och bra kommentarer.
Hon har för närvarande inget körkort så kan inte hämta från skolan.
Men jag ska ta till mig det ni skrivit, avvakta.
Tack

@Tulpanflinga
Hej,
hur har du det?
KRAM.

@Nor.Li Fy så tufft du har det. Samtidigt som relationen till din pappa är viktig för dig som idé, att ha en pappa, så orsakar relationen dig bara smärta och sorg. Du skriver att du inte kan sova pga oro, och du har skrivit tidigare att du lider av PTSD. Har du fått hjälp för detta, att bearbeta det du varit med om och få verktyg för att hantera oron? Jag håller också med om att en kvinnojour kan vara ett bra bollplank givet att han fortfarande behandlar er illa, har du tagit någon sådan kontakt? Jag känner så mycket med dig när jag läser, du förtjänar verkligen att få bra stöd för att må bättre.

Han stannade allt längre och längre på jobbet också under veckodagarna, för att slippa komma hem och hjälpa till med allt det där tråkiga som tvätt, städ, matlagning och barnen. Vi jobbade båda heltid, men allt ansvar lades på mig så han kunde känna sig mer fri. Sätt dig ner och prata med din man, om det är detta som pågår kan ni ju försöka hitta lösningar.