Senaste kommentarerna i forumet

Tack mr. Pianoman för ditt svar.
Jag söker med ljus och lykta efter olika ställen som skulle passa mig i form av hjälp för mitt medberoende. Jag har verkligen börjat inse att jag måste göra något för mig själv och mina barn. Det är ju så att jag bor 15 mil från närmsta Al-anon och olika grupper som har med medberoende att göra och det blir många timmars resande, mycket bensinpengar men jag tror att jag måste ta det för att jag ska få lite hjälp på traven...... Mitt i alla mina tankar så får jag så dåligt samvete för att jag känner så här, att jag vill flytta och få lugn och ro i min själ. Hur ska det gå för honom? Har också en förhoppning om att det ger något gott med sig som det gjort för dig/er. Men med åren så är det mycket som blivit skadat...kanske det inte går att reparera. Jag vet att vi snart provat allt, utom att han varit på behandlingshem och det gör mig så ont att ge upp utan att det sista är provat. Trots det så vet jag inte om jag orkar att kämpa mera.
Har du barn? Hur gör man för att det ska bli bäst för dem?
Kram!!

Hej och välkommen hit. Här finns många kloka tankar om medberoende, även om jag är från andra sidan. Jag fick ultimatum från min fru som flyttade från mig, att om jag tar mig in på behandlingshem skulle hon finnas hemma när jag kom hem därifrån. Detta var november 2010 och jag kom hem från behandling strax innan jul det året. Vi har nu ett bra liv ihop.

Helt spontant så tycker jag det verkar som att du har försökt "rädda" flera i din närhet väldigt länge. Nu är det på tiden att du räddar dig själv!
Var egoist och sök upp någon att prata med. Finns AL-anon i närheten så tror jag att du kan få mycket stöd därifrån. Familjerådgivningen ni varit på, kan det vara ett ställe att höra av sig till? Inte för er båda, utan för din egen skull.

Men som sagt, jag är inte från medberoendesidan. Men jag kände ändå att jag ville svara.

Varma kramar!

Hej på er alla!
Jag har ringt alkohollinjen och fick prata med en underbar människa som tipsade mej om olika alternativ. Jag har försökt ringa kommunen men kommer inte fram. Känns svårt när man jobbar på de tiderna som de har telefontid. Men ska fortsätta att ringa när möjlighet finns.

Jag vet att jag inte kan få honom att sluta dricka men hoppet finns kvar att nån gång, kanske...
Jag tror inte på honom när han säger att han också vill sluta, för jag har hört det så många gånger och inget händer. Känns som han säger det jag vill höra bara för att jag inte ska sluta höra av mej.

Mina känslor åker berg och dalbana, men jag är jätteglad att jag har en egen dörr jag kan stänga om mej. Eftersom jag inte har så många att umgås med, så är det skönt att få skriva av mej här.
Tack för att ni finns här och ger respons på det jag skriver.

Ha det gott och ta hand om er.
Kram från tekla

tvingad att dammsuga just idag ??? Hälsan måste nog få gå före.

Jag är konstaterat sjuk, jag klarade inte dammsugartestet, jag fixade inte att dammsuga hela lägenheten i ett svep, jag var tvungen att pausa efter halva, och vila länge efteråt... Synd om mig...
Men tre sorters kakor är bakade åt Simon, snart 2 år, bara två sorter kvar, för 2 år måste firas ordentligt! :)
Fast idag ska jag nog mest bara slappa...
Önskar jag kunde njuta mer av det bara, jag har rätt tråkigt!!! Lyxproblem, jag vet! :)
Kramar till alla kämpar!!
/k

Gör som mt, raderar...lätt att göra fel här på forumet. Man sparar och får ingen respons på skärmen, så man sparar igen...och samma inlägg läggs in igen och igen. För att inte tala om de inlägg som bara försvinner. Men det är en skitsak, jag är glad att jag hittade hit och jag är glad att det blev fel. För jag var inte riktigt klar; Inga svarta ögon i ditt vårkök lillablå!!!
När det gäller småförkyld så kan jag bara säga att när du är klar med dina bestyr, bädda ner dig i soffa eller säng och läs en bok, se en film, skit i allt...bara se dig omkring i det rena...

Men kan du tänka dig hur mycket värre det hade kunnat vara? Du hade stått där med dammsugaren, tvätten, omplanteringen och...T och hans åsikter om dina tillkortakommanden. Du är min hjältinna. Den starkaste... Kram/R

Skitväder, skitdag, skitliv...

Känner mig låg, jag är lätt förkyld, har en massa måsten att ta tag i, men jag vill inte...
MEN jag vet att jag kommer må bättre sen, så nu ska nya dammsugaren packas upp och användas, tvätten tvättas, pelargonerna planteras om, för snart är det vår!
Så, lillajag, sätt fart, sätt på lite bra musik, och sen kan jag njuta av en ren och skön lägenhet och fruktsalladen som står i kylen och väntar!

Hoppas ni andra där ute har en bra dag trots grått och trist väder!
Kramar!!!

Hoppas allt är väl med dig! Kram/R

Om du bara visste hur glad jag är för er skull!!
Men det är du som har gjort resan, det är du som har gjort dina val, och det är du som ska ha allt beröm!!! Att jag har fått äran att dela med mig av mina erfarenheter har hjälpt mig på min resa, och det är jag tacksam för!!! <3
Stora kramar!!!

för den tid och den väg vi följts åt. Jag är också så tacksam för att ha fått lära känna dig. Jag önskar dig allt gott på din fortsatta väg, jag fortsätter här ett tag till. Blir glad om du lägger in nån hälsning ibland, annars finns du kvar i mitt hjärta som en av stjärnorna som följt mig längs en mycket viktigt bit av vägen i mitt liv. Kram / mt

Åh, vilken härlig läsning, barbalala! :-)

Och tack för de fina orden. Men... det är inte vår förtjänst - det är din egen. Det är DU och ingen annan som har tagit dig upp ur djupet. Du.

Kram!
/H.

Ja, det känns länge sedan jag skrev det där första inlägget... Och det känns som om du och jag har följts åt rätt länge, även om du redan då hade funnits här länge och gjort stora förändringar i ditt liv. Jag är tacksam att jag fått lära känna dig.

Jag går igenom avslut efter avslut just nu. Och jag har också avslutat den relation till det här forumet som jag har haft. Men jag kommer att finnas kvar, kanske mer sporadiskt, kanske kommer jag tillbaka. Man jag kan inte nog betona den fantastiska betydelse som forumet haft för mig. Jag tror inte jag hade klarat av den resa jag gjort under de senaste månaderna utan det stöd jag fick, och utan de berättelser jag läst här. Tack alla, du mulletant, Lelas, lillablå, Mie och alla ni andra! Det är er förtjänst att jag i mitt liv idag kan känna lugn, tillförsikt, närvaro och glädje. Jag klarade det! Jag bor trångt, och jag får verkligen vända på varje krona nu. Men trots att även barnen blir drabbade av knappheten har vi i hemmet ett ljus som inte fanns tidigare. Vi klarar det här också, och vi mår bra!

I förra veckan avslutade jag och Han den familjeterapi som vi påbörjade för ett och ett halvt år sedan. Det känndes också så helt rätt! Och om drygt en vecka sätter vi punkten efter skilsmässan. Då är betänketiden till ända.

Nu ska jag följa exemplet och kopiera alla mina gamla inlägg här och spara dem. Som en dagbok.

Varma kramar till er alla! / M

i ditt första inlägg i "min" tråd - kände mig lite hedrad:)
Hoppas livet är gott mig dig, att du har de bra och att vi får höra av dig snart igen. Kram / mt

Dina dejter! Visst var det för djävla sorgligt (han med systempåsen), för djävla elakt (han men åsikter om frisyren) och för djävla dråpligt (kycklingbaguetten) men jag skrattade. Inte åt dig men med dig. Visste dessa killar vilken fin kvinna de träffade? Eller vilken fin räpa de träffade? Min ståndpunkt är att vi karlar är bra dumma. Iaf. många av oss! Tack för att du delade, kram/R

träna på att stå upp för dig! Att ta plats och göra dig synlig. Vi övar hemma på olika saker hela tiden. Inte alltid 100% roligt men spännande:) Kram på dej / mt PS Läs min tråd DS

Tänk att man faktiskt hamnar där till slut, lillablå, så att man kan säga: "Jag är glad att jag har varit med om det här."

Tänk att du har kommit dit. Och att jag har gjort det. Tänk.

Kram!
/H.

... mer att du gör som fler av oss borde. Bemöta som man blir bemött.
Jag skulle vilja ha mer av det. Tränar, men självförtroendet slår oftast till och jag blir tyst och går.

Kram!

Idag är det lördag, jag är ledig, har druckit mitt morgonkaffe i en mycket kär kaffekopp, som inte bara är en kopp, utan ett bevis på vänskap, och i kväll kommer en kollega och vän över på lite kantarellpaj och prat... för två år sen var det en omöjlighet. kanske inte för att han inte hade tillåtit det, men för att jag var så liten och förskräckt att jag inte hade vågat ens föreslå det...

för två år sen hade jag upptäckt hans alkoholproblem, pratat med just den kollegan som kommer hit ikväll, men inte riktigt vågat ta det till mig... var nog fortfarande i förnekelsestadiet, trots att jag egentligen visste...

idag är jag stark, jag kanske inte är det i morgon, men just idag är jag tillfreds. tillfreds med den jag är, och hur mitt liv ser ut.

men jag måste erkänna att jag är en räpa, emellanåt... så fort någon trampar över gränsen, trampar på mig, eller bara närmar sig vad jag anser är orättvist, så hugger jag... jag hoppas att jag kommer hitta en balans så småningom, men kanske måste jag få hugga ett tag, tills jag känner mig trygg med mina egna gränser... svor åt chefen för ett par veckor sen, till exempel... bad om att få gå en timma tidigare från jobbet, jag skulle vara barnvakt åt en väns två fina flickor, och det var lite knappt om tid... han svarar: det får du, men det är upp till dig, jobbar du fortare och får upp varorna snabbare, kan du gå, annars får du stanna...
jag blev svart i ögonen, svor, och gick...
han kommer efter som en hund som skäms, och frågar, du förstod väl att jag skämtade?!
jo, svarar jag, men ligger det inte lite allvar i det då?
och det erkände han ju att det gjorde...

kanske överreagerade jag, kanske inte, men det han sa till mig var: du jobbar inte så bra du kan: jobbar du bättre får du gå, annars blir du straffad och får stanna... och genom att inte ge dig ett svar, så håller jag dig på halster, och behåller makten över dig...

japp, jag är en räpa. en bitch. en häxa.
men jag tror på rättvishet.
och det gäller inte bara mig. så fort någon kollega försöker få över en tråkig arbetsuppgift på någon av våra praktikanter, eller på någon som inte vågar säga nej, dyker rättvisehäxan upp med sina svarta ögon och säger ifrån...

har förresten börjat internetdejta... har varit på 5 dejter tror jag, under det senaste halvåret. någon har varit trevlig, men inte mer, andra har varit katastrof. så fort jag känner av den allra minsta tendens till att någon vill styra mig, eller domdera mig, sparkar jag bakut... det är inte ok att en av dem talade om för mig att min nya frisyr var typ fin, men att jag inte skulle klippa mig kortare än så... en annan bad mig bära hans systemetpåse när vi skulle ta en promenad, för han hade massor att bära själv... en tredje hade mer kycklingbaguette utanför munnen än i den, och blev förbannad på mig för att jag inte ville träffa honom igen, riktigt förbannad och anklagade mig för att vara ytlig och ha diverse andra mindre trevliga egenskaper... fast nu har jag träffat en man tre gånger, och det känns rätt bra... fast lik förbannat märker jag att jag ibland fokuserar mer på vad HAN kan tänkas tycka om mig, än vad JAG egentligen känner... då försöker jag ta ett steg tillbaka, blunda och känna vad min kropp vill tala om för mig... mage, tår och hjärta... för det är ju där det sanna känns, inte i en hjärna med alla knepiga sätt att förvränga och plocka fram gamla minnen...

jaja, det ger sig, det löser sig, just nu är han i mexico och dyker i två veckor, så jag har rätt gott om tid att stanna upp och känna! och det känns ok! blir det så blir det, annars finns det fler fiskar i sjön!

men jag mår rätt bra. trots rättvisehäxan och räpan inom mig... =)
och jag är glad över vad jag har lärt mig och fått uppleva under de senaste tre åren... det har varit en otrolig resa, som i slutändan gett mig ett rikare och lugnare liv!
kärlek till er alla!
stora kramar!!
/k

Här hos och till min vän lillablå. Jag tror inte du förstår vilken eyeopener din tråd var. Snubblade ju in på den av "misstag". Innan jag läste om dig och T så trodde jag att jag var en schysst kille eftersom jag aldrig lyft en hand mot någon. Men det var ju ren självbevarelse drift, jag är en stor kille och vet att om jag någonsin fysiskt skulle ha hävdat mig/gjort något så hade jag kunnat döda. Av bara misstag. Så istället har jag kränkt, hånat, misskrediterat, förminskat etc. de som jag kännt mig sårad av. Utan att inse att det kan lämna även värre ärr. Jag vill inte göra det någonsin igen. Jag ska försöka att inte göra det. Jag ska försöka som f... Det är där spriten kommer in. När jag dricker så skiter jag i det. Allt handlar om mig. Men efter din tråd och även andra som jag sträckläste efteråt så har jag förstått lite. Tror jag. Tittar gärna in här igen. Känner mig som en gökunge, men här var mitt första hemma. Berätta gärna mer om hur du har det nu. Om du vill, om du orkar. TACK/R

du, vänd dig till vår allra finaste magnus, och be honom kopiera...
vet inte hur sånt därnt funkar... =)
ska genast titta in till dig och lämna ett litet avtryck!
och välkommen åter, som gäst eller inneboende!
<3
kraaam!
/k

Förstått att du har barn sen jag läst fler av dina inlägg. Vad tufft det måste vara att ständigt behöva konfronteras. Förstår att det tar mycket energi. Teater var f ö ett bra ord över lag. Det är precis så det känns, som om människor runt omkring nästan driver med en och man vill bara skrika. Tror också på att läsa. Även om det gör ont att inse vad det faktiskt handlar om, är det nog det bästa man kan göra om man vill ha en långsiktig lösning. Beställt boken du rekommenderade igår :-) Tack!

Förstått att du har barn sen jag läst fler av dina inlägg. Vad tufft det måste vara. Teater var ett bra ord över lag. Det är precis så det känns, som om människor runt omkring nästan driver med en och man vill bara skrika. Tror också på att läsa. Även om det gör ont att inse vad det faktiskt handlar om, är det nog det bästa man kan göra om man vill ha en långsiktig lösning. Beställt boken du rekommenderade igår :-) Tack!

Kan bara säga att jag tycker du har fått FÖR mycket av oförstående. Men de kommer att få se en dag...
om det är någon tröst. Progressiv är sjukdomen och blir ALLTID bara värre. Kan stanna upp om något händer på vägen, men forsätter sedan sin kurva neråt. Du kommer att få se, kan ta flera år, men fallet kommer en dag. Jag "måste" träffa mitt ex flera ggr i veckan i samband med överlämnadet av barnen. Jag mår lika dåligt varje gång, har många gånger haft lust att säga, nu skiter vi den här "teatern". Kan vi inte vara som förr mot varandra, men det är ju bara en dröm. Mitt tips är läs,
läs och läs allt du hittar om sjukdomen. Lycka till!

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.