Senaste kommentarerna i forumet

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

Kan inte låta bli att svara, trots att jag borde sova. Min svärmor har ochså sagt: dessa problem
har aldrig funnits i vår "familj". Men någonstans har jag lyckats övertalat henne att: nu finns det!
Alla hans tidigare förhållande har haft "svårt" med svärmor, men jag har inget att dölja, jag körde
raka rör. Sa att jag tyckte mycket om hans barn i tidigare förhållanden, och hon såg att det var så.
Hon strävade emot, men jag skrev ett brev. Ni får ha eran åsikt, men här kommer fakta....sen dess
har vi haft ett jättebra förhållande. Jag kände, nu kör jag, take it or live it. och hon tog det.

Tack för att DU finns Anonymt, inget kan göra så gott som att träffa sin "like". Sov gott! Kämpa på!

Åh, vad bra, vad skönt att din svärmor sa så, det värmer att höra. Min svärmor sa att jag hittade på och att det problemet verkligen inte fanns i deras släkt. Hur som helst tänkte hon i alla fall inte ta ut något sådant problem i förväg det var hon alldeles för gammal för att orka med. Dessutom kunde hon ju förstå att det inte skulle hålla mellan oss, vi är ju alldeles för olika och sen avslutade hon med att säga; Jag kände ju inte dig för ett antal år sen och jag mådde ju bra då också. Ett tag var jag arg på henne. Tänkte att hon ville visa en fin fasad utåt. Men sanningen är nog att hon tyvärr är väldigt sjuk i medbereonde själv. Det är nog en av anledningarna till att jag agerat som jag gjort. Det var liksom två mot en och till slut kände jag att jag höll på att bli tokig av allt förnekande. Vi sitter i samma båt vad gäller familj, jag skulle också velat ha en familj, men det blev inte så och innerst inne insåg jag att det inte är lämpligt med barn när föräldrarna inte mår bra. Antar att när man engagerat så mycket energi och vilja i att försöka få det att fungera tar det tid att inse att det inte alls blev som man ville utan precis tvärtom. Tack för att du finns där. Hoppas du får sova gott!

Jag är bara glad att dela med mej. Vet inte om jag kommit så mycket längre än du...Det är alltid
lättare att ge andra råd än att ta till sej dom själv. Jag bearbetar min förtvilan varje dag. Undrar,
hur det kunde det bli så här? Det som jag bär med mej som ett mantra är hans mammas ord: Var glad
att du är av med honom! Det har jag tagit till mej. Hon förstod, efter lite info av mej. Jag är så
glad för hennes ord, glömmer dom aldrig, hon sa även, jag och "farfar" tycker om er lika mycket
bägge två. Jag tänker ofta på de orden. Hon är klok, min svärmor. Men jag är ändå ledsen för hur det
blev, ville ha en familj. Kämpade så hårt, men det gick ändå inte. Jag har läst, läst och läst. Det
ger lugn för stunden. En timme eller två, sen mal det igång igen...kunde jag sagt, gjort något annat?
Men till slut inser jag att så är det inte, smärtsamt men sant....kämpa på, det gör jag. Livet är
så kort, vi måste försöka må så bra det går innan det är slut...

Tack för alla tips! Han befinner sig någonstans i mitten av kurvan, som var ny för mig. Boken ska jag köpa och det känns så skönt att höra att jag kan ta mig tillbaka till insikten att jag gjort detta för att hjälpa inte för att slå kull benen på honom. Önskar att jag kunde varit ännu tydligare för som det känns nu förstår han överhuvudtaget inte alls varför jag gjort så här. Men, tänker jag efter igen, det går ju inte att nå fram, hur man än försökt. Kanske, kanske har något av det jag försökt säga sått ett frö någonstans. Kram till dig Uppgiven! Hoppas att du har kommit bra mycket längre i din bearbetning. Jag inser att det tar tid. Vilken bra blogg förresten. Tack för tips!

Blir glad att jag kunnat ge någon hjälp. Jag suger själv in allt som kan hjälpa mej. Har du läst
Nemos blogg? Han har skrivit boken Anfäkta, som jag läst fyra, fem gånger. Han är nykter alkoholist sedan många år. Han säger bla att jag hoppas att min fästmö ber mej dra åt helvete om jag tar ett återfall. Jag har även läst någonstans att alkoholister tackat
anhöriga för att de satt "stopp" när de senare kommit till insikt. Och vad jag kunnat läsa kommer ALLA
alkoholister att nå botten förr eller senare. Har de gott om pengar, jobb, familj tar det dock längre
tid, men förr eller senare når alla botten. För min sambo tog det ca ett och ett halvt år efter att
han lämnat mej. Har du kollat Jellinek kurvan? Googla på den och se var din alkoholist befinner sej
på skalan just nu. Lycka till när det gäller att komma ur dåligt samvete.

Tack, hemskt men samtidigt skönt att få sina tankar bekräftade. Det är ju precis så det fungerar. Man blir i princip idiotförklarad när man tar upp det. Egentligen vet jag så väl. Jag har provat och försökt så länge och så mycket och ändå ger jag mig inte. Inte ens nu när jag drivit igenom skilsmässa. Jag vill inte inse att jag ska ge mig. Det är säkert så att man ska överlåta vissa saker till proffs som du skriver, och så är det med stor sannolikhet när det gäller det här. Min grundtanke med att lämna var just att han skulle få upp ögonen, gå till botten för att sen ta hjälp. Det är bara så hemskt att acceptera att det bara kan gå åt ett håll om han inte väljer att göra något och den insikten verkar långt bort. Tack för ditt stöd och dina tankar! Mycket betydelsefullt.

Hej Lelas :-)

Tror jag förstår hur du tänker. Mina känslor styrs av dagsformen. Ena dagen känner jag att det är rätt att skydda sig själv. Jag kunde inte göra annat än att rädda det liv som går och undvika att båda går under. Nästa har jag otrolig ångest för att ha övergivit. Jag skäms. Arbetar på och vill tro att det ligger mycket i det som också Uppgiven svarade och som så många säger; Det är extra svårt att hjälpa när man står nära. Ibland känns det som att jag tröstar mig med det för att överleva och andra dagar, när jag mår bättre, känns det som att det är verkligheten och att det är den jag måste förstå.

Lite komiskt, men det va precis vad han sa. Citat: du tror du är så jävla bra och vet allting, du
är inte så bra som du tror och jag vet att andra inte heller tycker det! slut citat.
Grejen är väl att alkoholism och vissa andra psykiska sjukdomar går inte att lindra med kärlek, omtanke, stöd och hjälp men det är ju första tanken när någon mår dåligt, det passar ju att göra så
på de flesta andra sjukdomar. Sorg, cancer, influensa, benbrott och alla andra sjukdomar. Men just
dessa sjukdomar som påverkar psyket starkt är mer lämpade för proffs att ta hand om. Har en gång
träffat en psykiskt sjuk person (ej alkohol) hon blev våldsam mot alla och behövde tvångsvårdas.
Egentligen är det likadant med en gravt beroende, men där kan man bara rädda sej själv och därigenom
låta den beroende "gå ner sej helt" Jag anser att det är att hjälpa. Inte dra ut på pinan längre för för en alkoholist blir alltid sämre med tiden. Det är en sk proggresiv sjukdom. Det va mina åsikter,
efter allt jag läst i min förtvivlade jakt på svar varför alkoholisten gör som han gör. Hoppas det
gav något.

Tack Uppgiven för ditt svar. Jag har innerst inne en vag känsla av att det nog inte hade fungerat även om jag vetat. Att han bara hade tittat frågande på mig och sen sagt; Jaha, och vilken tur att du är helt perfekt. Vad begär du av mig? Får hoppas att det är så. Jag har en hemsk känsla av att ha övergivit en sjuk människa som jag fortfarande älskar och att han överhuvudtaget inte förstår varför jag agerat så konstigt som jag gjort för att slå mig loss. Pendlar mellan att se den friska och den sjuka människan. Tack för din erfarenhet inom området. //A

Hej, Anonymt! :-)

Det är ju så lätt att vara efterklok...

Jag har också ägnat en del funderingar åt det där med att alkoholism är en sjukdom. En kvinna som jag träffade på mina anhörigträffar hade lämnat sin man och senare fått höra av en annan alkoholist: "Han stannade ju hos dig när du var sjuk - nu är han sjuk och du lämnar honom! Hur kan du göra så?". Hon var förtvivlad efter det påhoppet, såklart.

Men det är olika saker, tänker jag. Att vara sjuk i till exempel cancer kanske i sig inte är argument för att bli lämnad. På samma sätt är inte alkoholismen i sig heller ett argument för att lämna en relation. Däremot har inte cancer i närheten av lika destruktiva konsekvenser som alkoholism har.

Jag övervägde under en period att lämna min man. Men - inte för att han är alkoholist, utan för att jag inte kunde tänka mig att leva i en relation som var så krävande och söndrad. Sjukdomen kan jag stå ut med, men inte vad den gör med vår relation.

Förstår du hur jag tänker? Kram!
/H.

Hej, berättar hur det var för mej. Jag fick tag i boken medans eländet höll på, och andvände just de där uttrycken, "jag hör vad du säger men du förnekar....etc. men kan säga att det funkade inte det
heller. Möjligtvis kände jag mej lugnare när jag slutade tro att allt var mitt fel. Men på honom hade det INGEN verkan alls. Tyvärr får vi försöka förstå att ju närmare man står en missbrukare
destå sämre hjälpare. Därför finns aa och kan fungera, tror jag.

Jag läser mycket om alkoholism. Framförallt för att bearbeta, försöka förstå vad som hänt och ge möljlighet till att komma vidare i livet. Jag tänker mycket på hur det hade varit om jag förstått att det var en sjukdom han hade. En sjukdom som inte handlar om flaskor och vätskor utan om förnekelse. Att ha en sjukdom men inte se den själv. Inte vilja se eller kunna se vad som händer en själv och ens omgivning. Tänk om jag hade den, skulle jag inte vilja att någon fullständigt ruskade om mig då? Hade jag agerat annorlunda i vår relation om jag förstått att det var en sjukdom? Hade jag blivit mindre arg, ledsen, besviken och sårad om jag haft det att relatera till? Eller räcker inte det heller? Det kanske är nästintill omöjligt att inte ta på sig en medberoenderoll när man tycker väldigt mycket om någon. Hade jag som Lena Holfve skriver i sin bok Botten upp kunnat motarbeta hans argument och förnekelse och kunnat bemöta honom på ett annat sätt om jag bara förstått att det var en sjukdom? Då hade jag inte sagt, för min skull kan du väl sluta, eller tänker du sluta på en parkbänk? Hade jag kunnat vara helt cool och säga; Jag hör att du säger att du inte har problem, men jag ser att du har problem och förstår att det är en del av en sjukdom som innebär att du förnekar verkligheten. Jag hör vad du säger, men du har fel, och jag har rätt. Jag känner rätt. Det är ett problem. Vad hade hänt egentligen om jag varit mer cool och inte reagerat så starkt. Hade jag bemötts av än större förnekelse och mått ännu sämre? Var går gränsen? OM jag från början insett att man kan bli medberoende hur hade jag agerat då? OM jag från början insett att han inte ljuger utan själv faktiskt är helt övertygad om det han själv säger och tror stenhårt på det. Klart han måste tycka jag är helkonstig som bara tiger och till slut inte kan bemöta argument. Bara bli helt tyst. Oförstående. Tillåtande. Hade ett annat angreppssätt från min sida ändrat något? Kunnat hjälpa oss? Tillbaka i maktlöshetens land.

Gävle! va kul då är vi fler.../naiv

Bambi på hal is? Ja på många sätt!!! Jag har bestämt att lämna detta trygga skyddsrum som din tråd har varit. Jag måste bli en vuxen man. Jag kommer aldrig glömma att jag fick vila och gömma mig här. Tack!!! Jag tycker mkt om dig. Men en dag vill jag kanske visa detta för storkillen och flickan och då måste jag stå på egna ben. Startar en egen tråd där jag hör hemma. Kommer att kalla den Dompa...fantasin är inte på topp. Behöver dock lite teknisk hjälp. Hur fan kopierar man sina gamla inlägg? Min första cyberkram går till dig/R

Ja jag skrev fel med flit. Gävlemål. Har precis sett en dokumentär om Röda khmerernas tortyrledare och storkillen satt med mig. Mitt i programmet säger han; "det här ger väl ett annat perspektiv på dina och morsans problem". Yep det gör det. Dags för skärpning. Hitills har jag gjort nada. Var på AA i tosdags. Trivdes inte alls. Hade redan bäddat för det, att jag inte skulle trivas genom att låta barnen stanna hos min stabila svåger. Jag avskydde "gudsdelen", jag fattar att det inte har med GUD att göra, men jag personligen fixar inte religon. Så vad gör jag? Hem till en whisky...som faktiskt inte blir fler än tre. Hade redan räknat ut min reaktion så det blev AA igen på fredagen. Nu vet jag säkert att jag inte trivs. Harvar bara nu...nykter helg med ungarna. Hade tänkt ta upp det med soc om inläggning imorgon. Men så säger min pojk vad han säger och jag tolkar det som; Nej fan, sluta nu vara offer Dompa. Visst du super, visst frugan lämnade dig MEN nu biter du ihop och tar hand om dina barn, här och nu...säkert ute och cyklar igen, men det är som Mariamagdalena skrev. Offermentalitet. Även jag har tröttnat på det. /R

En bok som redan rekommenderats i andra trådar men som alla borde läsa. Den hjälpte mig att bättre förstå vad som hänt och varför jag som anhörig reagerat som jag gjort. Mycket läsvärd!

Lelas och till din käraste! / mt

Ja, visst är det makalöst att kunna dela sin resa med andra på det här sättet! :-)

Tack för fina ord - och right back at ya! :-)

/H.

har också jag och vi gjort under 2011 och du har varit min trogna följeslagare på ett ovärderligt sätt. Jag har också tänkt, sammanfattat och analyserat utifrån ett trängande behov, har känts som en ett-år-efter-krisen-(vilken som helst)-upplevelse. Jag har tänkt att det är en nödvändig och läkande process. När jag tänker tillbaka så känns den här tiden för ett år sen overklig, jag har svårt att minnas helheten medan olika fragment är tydliga. Det känns speciellt att okända människor har följt min livsavgörande resa på ett så nära sätt och några har kommit mig så nära. Du och din man är två av dem jag känner som mina närmaste. Jag är så tacksam för att jag mött er! / mt

brukar ofta vara en finfin värdemätare :-)) Kolla in spegeln !!

Jag tänker mycket. Jag är i någon sorts period där jag sammanfattar och analyserar det gångna året. Tankarna snurrar kring vilken ofattbar resa vi har gjort under 2011, jag och maken och vi tillsammans. Och samtidigt som tankarna snurrar så har jag svårt att sätta ord på dem.

Jag känner en oerhört stor tacksamhet, och jag är omåttligt stolt över makens seger över alkoholen och över min egen kamp mot mitt medberoende. Fy tusan, vad bra vi har varit (och är) på att hantera det här! :-)

Igår pratade jag en stund med en kille i telefon. Han var inskriven på behandlingshemmet samtidigt som min man, och de blev nära vänner där. Han har haft en väldigt svår situation, och han klarade inte att hålla sig nykter efter behandlingen. Efter många turer är han nu inskriven på ett annat behandlingshem. Han har varit där 3 av 5 månader, och nu i helgen är han hemma på sin första och enda permission.

När han åkte dit i november var jag och maken några av de allra sista han pratade med innan avresan. Han var skräckslagen. Han grät. Hans röst var så tung och så trött.

Igår räckte det att han sa hej i andra änden av telefonlinjen för att jag skulle höra att något grundläggande var förändrat. Om man skulle mäta frekvensen i hans röst så kan jag ge mig den på att den var minst en kvint (på musikspråk) högre än i november. Han lät stark, insiktsfull, glad och framför allt helt och hållet nykter - ni vet på ett sånt där sätt så att man är nykter i själen och inte bara i kroppen. Det var ljuv musik i mina öron!

Och jag undrar... Hörs det på min röst också att jag mår så mycket bättre nu? Mm, det kanske det gör. Det borde det göra.

Ha en fin helg, alla!
/H.

ingen har rätt att gå omkring och sätta skräck i sin omgivning! Och så bra att du känner igen din känsla och vet vad den är - rädsla! Jag vet inte om det är skamligt... men det är skrämmande tror jag, att bi medveten om att man är rädd. Både och kanske? Jag är väldigt rädd för att vara rädd.
Jag läser först nu ditt inlägg om din ursprungsfamilj och tänker att det finns så många olika slags sorg och besvikelse. Bra idé att använda påsken till en liten studie av familjemönster, det kan vara väl använd tid för resten av ditt liv. Och barnens... vi är ju alla del av ett sammanhang - på gott och ont. Många varma kramar till dig! / mt

Anne! Du får gärna mejla mig om du vill! TIEriksson92 @hotmail.com