Senaste kommentarerna i forumet

hoppas livet är gott mot dej. Kramar / mt

det där med smusslandet och smygandet som liknar beteendet runt alkoholen. Jag känner också rädslan under huden trots att det verkligen gått åt rätt håll. Jag har försökt påmnna mig om att vara i nuet, andas, observera, påminna mig om att nu är det så här och det är bra. Vi har haft goda stunder med nära samtal och gråt. Men det behövs bara nåt "stråk", nåt anisktsuttryck så är rädslan där.
Vad heter musikalen ni sett? Jag förstår att den gjorde intryck. Kram och allt gott / mt

Hej, vänner! Vilken fantastisk vårsol - ser ni det?

Det här med snuset handlar ju inte om snuset egentligen... utan om helt andra saker. Jag vill helst inte att min man snusar, men det som gör mig helt förkrossad är hans beteende runt snusandet. Det finns alldeles för många likheter med hur hans beteende såg ut kring alkoholen... och det skrämmer skiten ur mig, helt enkelt. Det är inte hela världen att han snusar, men det är faktiskt hela världen att han inte berättat om det och att han smyger med det. Där ligger problemet, och jag vet inte vad jag skall göra med mina känslor kring det.

Jag har mått ganska bra de senaste dagarna, även om jag fortfarande är väldigt ledsen och trött efter min krasch i onsdags. Det är så dubbelt... dels är jag så glad över att våren närmar sig (just nu hör jag fåglarna kvittra som om deras liv hängde på det utanför fönstret, snön smälter så att jag har sett torr asfalt idag...), att jag har fina vänner, att det går bra på mitt jobb och över alla de framsteg som jag och maken har gjort sedan i höstas - och dels är jag så ledsen, trött och sårbar. Samtidigt.

Vi var och såg en musikal igår kväll ihop med några vänner. I handlingen finns det ett par olika kärlekspar där den ena personen dör, och några andra par som bråkar och gör slut. En av poängerna blir att det är lätt att hålla på att bråka och glida isär så länge man vet att man har varandra kvar i livet... De som har förlorat sina älskade genom döden säger till dem som bråkar att de måste sluta och bli sams igen, för de har ju trots allt varandra kvar. Och jag grät där i mörkret i salongen.

I en scen är det ett par som klättrar uppför varsin stege, som står med ett par meters mellanrum, upp mot en gemensam avsats där de kan mötas. De sjunger mot varandra medan de sakta sakta klättrar längre och längre upp, och till slut möts de på avsatsen. Så känns det. Vi klättrar och klättrar, och ibland snubblar vi och ramlar tillbaka ner en bit...

Ja, den gjorde intryck på mig på många sett, den där föreställningen...

Kram!
/H.

Lilla blå....

Som jag skrev i min egen tråd för ett tag sen så fick jag en liknande reaktion från en person i min närhet. Som oxå har liknande erfarenheter som mej.
Det jag ser hos henne är att hon som hamnar i samma spår... du vet...kaka söker maka.
Så att "älta" är just en försäkring om att kunna stå stark i framtiden & kunna se när ngt osunt närmar sig.

Annars tycker jag det är viktigt att kunna se att vi hanterar saker olika utefter hur långt vi har kommit på våran resa.
Du har kommit långt vännen.

Kram från Mie.

Barnens pappa har alltid snusat... men började röka på heltid samtidigt som snus/droger & alkohol när hans mamma dog i kol.
Varför....?... ingen aning.
Kanske behöver han få mer snurr....

och verkligen lyssna på varandra är nödvändigt! Jag hoppas vi har samtalet om alkoholen på väg... Vi har talat om så mycket genom åren men det här är så svårt. Jag kan förstå Lelas att du är paralyserad och förstummad över makens hemliga snusande och jag kan likaså förstå att det för dig blir en parallell till smygandet med alkohol. Fint att ni pratar vidare! Kram / mt

Ja, mulletant, du har helt rätt i att vi har tur som har Adde! :-) <3

Däremot finns det en skillnad i det här fallet... och det är att maken ALDRIG innan har snusat. Han har alltså börjat nu, helt plötsligt. Hm...

Vi har pratat om detta, i flera timmar under kvällen igår. Vi går inte runt här hemma och är sura eller bittra på varandra, utan "luften är rensad". Jag är så oerhört tacksam att vi kan prata med varandra!

Kram, alla!
/H.

tur vi har kloka Adde med så mycket erfarenhet att dela med sig av. Jag har också haft en tung dag ... hoppas på ett "äkta" samtal ikväll. Kram från hjärtat / mt

eller tre eller nio !!!

Helt ovetenskapligt men som jag tror de flesta som slutat med alkohol eller droger har lagt märke till är att någonting händer ungefär vid tidpunkterna 3, 6 och 9 månader in i nykterheten. Varför det stökar till det för oss just då tror jag inte nån vet riktigt men så är det !

För min egen del blev jag så fruktansvärt odräglig vid 3 månaders "ålder" att fru och barn nästan vädjade att jag skulle ta en sup ! Jag återgick helt klart till gamla beteenden och var torrfull. Jag kommer ihåg att jag ringde runt till mina behandlingskompisar som var ung i samma "ålder" och vi hade alla mer eller mindre liknande symptom. Vi hade ju blivit förvarnade av vår efterbehandlingsterapeut men ändå blev vi skrämda av det som hände. En yngre kille tog ett återfall som han aldrig hämtade sig ifrån. Man kan ju tänka att det blev en självuppfyllande profetia men nu har jag sett det hända så många gånger hos andra så för mig har det blivit en sanning.

Däremot så varierar symptomen från väldigt kraftiga till en lättare typ av nervositet och oro och även i tid när det är som värst. Jag upplevde 6 månaders väldigt lite men det kan ju ha varit att jag lärde mig av vad som hände första gången. 9 månaders hade jag inga känningar av alls.

Att sluta snusa och röka samtidigt med att sluta dricka råder vääääldigt delade meningar om !! Jag vet att det finns vetenskap som pekar på fördelarna med att även sluta med sånt samtidigt med alkoholen MEN som råalkis så håller jag inte riktigt med där !! Det är mycket möjligt att det rent fysiskt är bättre med totalstopp av samtliga beroendegrejer men psykiskt är det inte lika lätt. Jag har haft vänner som har bestämt sig att göra såna (idiot-)stopp (bla en vän på behandlingen där det gick så långt att terapeuten köpte snus till honom och sa åt honom att fortsätta snusa!!) och ingen har klarat av det. Och då har det varit tillbaka till alkoholen som gällt. Ska man rangordna farligheten så röstar jag på alkoholen som den värsta fienden, har jag inte den är det lättare att bemästra de andra när jag känner för det.

AA's devis : En sak i taget är inte så tokig ändå !!

Jag själv var mogen 1,5 år in i nykterheten med att sluta röka och det tog 4 år innan jag valde bort snuset. Är det nåt jag skulle gnälla på idag så är det väl sockersuget och att jag äter för mycket !! Men , jag är hellre fet än full !!

Det är kanske dags, Lelas, att ta ett lite snack så ni kommer på samma nivå igen utan anklagelser ? Vi är bara människor med våra fel och brister och vi alkisar har en stor förtroendebrist som tar lång tid att reparera. Tillit är inget vi får när vi slutar supa utan tillit är något vi förtjänar efter en lång tid i nykterhet.

Låt du gubben få ta sin prilla !! Det är han värd !!

Tack, gullet.

Jag kom fram till en sak sent i går kväll, efter att ha varit mer eller mindre paralyserad sedan lunch. Eller ja, jag åt flera gånger, jag såg på dåliga tv-program, jag surfade runt... Så jag var inte så död som jag kände mig.

Hur som helst. Jag kom fram till varför jag blev så ledsen. Rätt som det var trillade polletten ner.

Som några av er vet sedan innan så bestämde jag mig för att stanna kvar hos maken även om han skulle ta ett återfall, under förutsättningen att han hanterade återfallet "enligt boken". Han vet efter tiden på behandlingshemmet vad han förväntas göra, och om han skötte det så skulle jag acceptera återfallet. Och så blev det ju också, för ca en månad sedan. Han tog ett återfall, han hanterade det väl, vi pratade mycket och tog hjälp av det skyddsnät vi har på olika sätt. Fine.

Och det där var ju alltså ett återfall på "den kemiska sidan" av alkoholism-myntet. Det handlade om alkoholens kraft, och berusningen och sånt...

Men, det som hände igår var något annat. Det visade sig att maken under en tid - jag vet inte alls hur länge - har snusat. Jag skiter egentligen i själva snuset (fast jag tycker att det är äckligt som tusan, men det är ju en annan fråga), men det som gör så ont i mig är att han inte har sagt något. Han har uppenbarligen köpt snus, lagt dosorna så att jag inte skall upptäcka dem, och låtit bli att ens nämna det. Han säger att han inte har sagt något eftersom han trodde att jag skulle reagera ungefär så här - och då undrar jag varför han ändå har gjort det, om han nu vet att det kommer att göra mig ledsen...

Så, det här känns som ett återfall på "den psykologiska sidan" av myntet. Även om det i sig inte är en så stor grej, så blev det för mig en jättegrej eftersom beteendet är det samma som när det handlades, gömdes och smusslades med alkohol här hemma.

Jag frågade maken hur stort steget är från det här till att börja gömma flaskor igen, och han säger att det är jättestort. Men hur skall jag kunna tro på det?

Usch, det känns som att jag halkade flera månader tillbaka i tiden när det gäller att kunna lita på honom. Och jag tyckte ju att det gick så bra... Suck.

Men... upp på hästen igen! Kram, alla!
/H.

livet är sällan svart eller vitt. Det leder ingenstans att fördöma en annan och tala om hur "dålig" den är - och så kan det lätt (?) bli med vänner, man vill ta ställning för eller emot. Utan att det är illa menat. Din inställning till Al anon låter så sund och klok. Fortsätt med det och lär dig om dig själv! Kramar / mt

Mulletant, du skriver någon rad om människor som tror de ger stöd (och säkert också gärna bara vill gott). jag håller med om att det inte alltid blir helt rätt. Kan nästan bli upprörd över att allt blir så svart eller vitt. Och visst, mannen jag valt att leva med så många år har en hel del dåliga sidor. Men där finns ju de bra sidorna. Åtminstone jag behöver hjälp med att få en mer nyanserad uppfattning av, det som du så klokt skriver, den nya världsbilden. Hur konstigt det än låter, är det lättare att bli objektiv och även försöka se om livet tillsammans har en chans att fungera. Svart eller vitt - det blir lätt lite farligt. Och så klart vill jag komma ihåg det bra, även om det visar sig att det inte fungerar. (det här blev också lite svamligt, hoppas det går fram vad jag vill ha sagt)

riktigt vilsamt och skönt på soffan! Den tar mycket kraft den resan vi är på... gråt mänskobarn, det hör livet till, skrev en vän som inte orkade finnas kvar. Men orden håller. Kramar / mt

Blå timmen och mr pianoman har redan svarat så klokt till dig lilla blå. Jag vill ändå i tidiga morgontimmen skriva att jag instämmer med dem. Alla lever vi i en "världsbild", en given föreställning om hur vårt liv och vår tillvaro ser ut. När bilden går sönder måste vi orientera oss på nytt och skapa en "ny" världsbild att befinna oss i. Jag tror att ältandet är en viktig del i den processen, att lappa och laga.... Har inte varit på AA el Al anon men av allt jag förstått är det just så som du lilla blå beskriver och det låter livstjänande och sunt. En helt annan sak att samtala med människor som vill lägga skuld på och svartmåla "den andre" - inte ovanligt... Människor som tror att de ger stöd och säkert menar väl - men sånt för inte framåt och bidrar inte till att hela en själ.
Det här blev kanske vimsigt, i nattmössan :) Det jag vill säga, fortsätt lilla blå att gå på Al anon och fortsätt dela dina tankar och din verklighet med oss här på forumet. Kram och ha en bra dag! / mt

Jag tror såhär.....

Jag tror att anledningen att du går på Al-anon är just för att du INTE ska hamna i att gotta dig i detta. Du behöver lika mycket stöd och kunskap om dig själv som jag som nynykter behöver. Påminnas och träffa andra i samma situationer. En investering i dig själv.

Dom 28 dagarna jag hade på hemmet var förvisso inriktad på vår alkoholism, men jag skulle rekommendera alla människor att göra en sån självransakan nån gång i livet. Det behöver inte handla om alkohol. Alla har vi våra mörka vrår (större eller mindre) inom oss som det kan vara bra att analysera emellanåt. Det är aldrig fel att få lära känna sig själv, även om sånt som vi försöker förtränga.

Jag själv känner att jag inte kan göra något åt mina år i missbruk med allt vad det innebär. Det som hänt har hänt Jag kan inte förtränga det för det skulle vara fel mot dom i min närhet. Däremot försöker jag med hjälp av bla AA att vända det till erfarenhet. Det skulle jag aldrig klara att göra själv. Därför måste jag älta det fram och tillbaka, vända och vrida, höra andras erfarenheter och upplevelser för att kunna sätta en punkt senare fram i livet. Få känna den där äkta sinnesron.
Ungefär så tror jag det är för er medberoende också.

Jag kan ha fel. Jag är fortfarande nynykter. Men just nu är det såhär mina tankar går

Fortsätt med Al-anon! Det är många som sagt till mig att det är värdefullt, kanske i vissa fall livsviktigt.

Kram!
/R.

Lillablå. Jag tror inte att du ältar, snarare att du behöver tid att få sortera tankarna, få dem på rätt plats. Jag är ny i detta, men har haft andra mindre kriser i mitt liv. Och att man behöver tänka, bearbeta - det är jag helt övertygad om. Att bara rusa vidare, det fungerar kanske ett tag men inte så länge. Och ska man se något positivt i det så måste man ju tänka och bearbeta för att lära sig något, även av de jobbigaste erfarenheter. Då kan man ju också se sådant som varit bra (det blir inte svartvitt så att säga).

Din kollega kanske reagerade med rädsla för sådant hon själv inte orkat möta. Jag tror inte att man fungerar helt som människa om man bara stänger av. Ältar själv en hel del, just för att jag vissa dagar känner mig vilsen, men märker att för varje gång blir jag lite klokare (? kanske) och lite mer säker på vad jag själv känner och tycker. Älta på du, tycker jag. Och du är ju redan på gång med att gå vidare!

Hej storajag!
Hoppas att allt är väl?
Och du, du är ingen sämre människa för att du vill dricka öl, alkoholism
eller alkoholmissbruk är en sjukdom, och bara för att du är drabbad av
den betyder inte det att du är mindre värd, precis som någon med cancer
eller magsjuka är mindre värda!

Jag har precis kommit hem från mitt al-anon... hade världens huvudvärk
innan, jag har målat köksskåp hela dagen och färgen gick mig åt huvudet,
jag låg i soffan och var på väg att stanna hemma, men jag är så himla
glad att jag kom iväg!!! Nu känner jag mig lugn, huvudvärken är borta och
jag känner mig helt nytankad på energi!

En kollega ringde när jag satt och drack mitt kaffe på fiket innan mötet, hon
ville ha hjälp med en sak och undrade var jag var... och även om det inte
kändes helt bekvämt att tala om vart jag skulle gled det ur mig, hon vet vad
jag gått igenom och har egna erfarenheter av hur det är att leva med en
alkoholist, men hennes reaktion tog rätt hårt... hon undrade om jag inte
gottar mig alltför mycket i det här, varför jag inte bara är tacksam för att jag
slapp eländet och går vidare, istället för att älta? jag tror ju faktiskt att det är
just det jag gör, går vidare och utvecklas som människa... men tänk om?
tänk om hon har rätt? Ältar jag? Gottar jag mig i det tragiska?

vill inte tro att det är så... nog för att vi är ett gäng som sitter tillsammans
för att vi har erfarenheter av hur det är att leva med eller nära en alkoholist,
men vi pratar ju inte om dem i första hand, utan om oss själva...
jag tror inte att jag pratat så mycket om honom, utan mer om hur jag mår idag,
hur jag reagerar på min omvärld och på olika händelser och situationer...
jag ser al-anon som försäkring mot att hamna i en liknande situation i
framtiden, och som en möjlighet till ett lugnare liv.

Och precis som att det är skönt att sitta där och lyssna till delningarna, så
är det fantastiskt skönt att sitta här och skriva ner mina tankar...
Tack för att ni finns här och gör forumet levande!
Stora kramar!
/k

fredag igen..tiden går fort och det har blivit varmare nu bara 3 minus i morse.
Denna helg skall jag inte inköpa något alkohol..
Har bestämt att vara nykter. Varje dag som man är det känns som ågren släpper fast
man inte har gjort något.
Jag känner mej bara som sämre människa för att jag har en last till ölen.
Men jag skall vinna över det.
Livet har annat och ge fast ibland så tror man inte det.
Ha en bra fredag allihoppa...Kram

någonstans. Ska spela den, med Lisa Nilsson. och andas./mt

..bullfest hela dan.

Det är en lättnad när man fått flyttat alla saker från ena stället till det andra. När det är gjort kan man ta det lite pö om pö. Långsamt leder också någonstans.

Lycka till!

att du lever ditt liv i ditt hem och drömmer dina drömmar! Sov gott! PS Jag kanske inte kan delta i bullkalaset. Jag tror att det är mycket vatten mellan er och mig. men jag deltar så här och trvs i ert sällskap! / mt /gt:)

Jag kommer! Men det vet du ju redan...

Härligt att höra att du har det bra, vännen! :-)

/H.

Halloj!
Mr Piano-Man, just nu mår jag bra, mycket bra, och tack för att du frågade!
Jag har precis ätit lite kvällsmat, macka med ost och avocado och ägg, för
den som undrade... äggen vid sidan... och innan det pratade jag i drygt en
timma med en av de finaste varelser jag vet, en kär vän från forumet! Det
var en ledsamhet som fick oss att pratas vid, det kom nåt gott från det, den
här gången också! Fortfarande så fascinerad över hur vi kan känna varandra
så väl trots att vi inte setts, hur det är som att träffa en gammal vän första
gången vi ses i verkligheten, när vi bara mötts genom bokstäver innan...

Idag har jag städat klart i gamla lägenheten... Putsa fönster i minusgrader
är inte helt lätt... dessutom sken solen igår... hua... Men mormor gav mig
morfars gamla tips (gammal alkoholist var han, tillika sjökapten, vet inte
i vilken ordning): ta lite sprit! Och vet ni vad, det funkade!
T-röd made my day! Strålande vackra fina rena fönster!

Åkte sedan en sväng till Ikea, för att fira lite, men det blev inte möe köpt, några
ljus och ett par solcells-rislampr till balkongen, och stolsdynor. För jag vill
ju att vi ska sitta mjukt när vi har bullkalas! Blir helt ärligt mer och mer sugen
på att bjuda in er på riktigt, till min röriga och stökiga och oklara lägenhet, för
att ses på riktigt, och kanske finna nya vänner för livet!

Annars går det långsamt, en liten låda här, en annan öppnad där, och nu
kommer det gå bakåt, har köpt vit färg idag, för att måla insidan av mina skåp
i köket, de är trärena idag, vill ha dem vita och rena, så nu får jag ju plocka ut
allt jag ställt in! MEN det är min lägenhet, och jag gör det i min takt, och ja, jag
vill lägga lite pengar på en hyresrätt, för jag har tänkt att bo här ganska länge,
så det så!
Det sista var nog riktat till far min, han är så mån om mig och vill inte att jag
ska skänka bort mina pengar till bostadsbolaget... =D

Nu ska jag sätta mig i min soffa och titta på min tv, och äta lite av min choklad,
och sen ska jag sova i min säng i min lägenhet och drömma mina drömmar!!!
Kärlek och värme till er alla!!!
KRAM!!!

Kaffe och lite solsken genom en smutsig ruta duger gott!

Hur går det för dig med allt lillablå?

Kram!

Första natten i nya lägenheten.
Har sovit oroligt... drömt konstigt, och vaknat ett par gånger av att jag
kommit åt väggen med foten, jag har ju nya tapeter, och dem måste
jag ju vara rädd om!! =)

har precis ätit frukost, vid mitt bord i köket, brukar aldrig sitta ner där
själv annars, alltid i soffan med tv:n som sällskap, men idag med min
kaffekopp, boken och radion vid min sida. Lik förbannat blir jag rastlös
och lätt orolig, kan inte sitta där och bara vara och njuta, det går inte,
tankarna far iväg och jag funderar över vad jag borde göra sen, och
vad jag måste göra sen..till råga på allt drack jag hembryggt kaffe till
frukost för första gången sedan jag lämnade honom, bryggt i den fina
bryggare jag fått av honom, och naturligtvis smög han och hans barn
in i varenda tanketråd... hur mår de, hur har de det, äter han frukost
som vanligt även när barnen inte är hemma, kokar han fortfarande sina
ägg varje lördag- och söndagmorgon i precis 4 minuter och de där
löjligt viktiga sekunderna för att de ska bli precis så som han vill ha dem?

och stolen mittemot mig var tom, mycket tom, och vart jag än tittar ser
jag lådor som skriker: ta mig först, packa upp mig innan alla andra!! NU!

Läste lite i min bok från al-anon, en dag i taget... där finns så mycket
visheter och klokskaper, som faktiskt går att tillämpa i allt!
ska försöka med följande:
- en lugn stund vid frukostbordet med kaffe, macka och bok varje lördag
och söndag, till slut kanske det inte bara blir en vana, utan också en lugn
stund för bara mig själv som jag inte bara behöver, utan också längtar till?
- en kartong i taget. en om dagen. och det gör inget om jag sen måste flytta
tallrikarna i skåpen, eftersom de egentligen ska bo på en annan hylla, det
är lättare (och mindre stressande) att flytta om lite sen än att göra allt perfekt
från allra första början.
- tålamod, tålamod, tålamod... det kan inte bli klart och färdigt och perfekt
med en gång, jag måste inse det och acceptera det och ha tålamod med
både mig själv och kartonger och påsar och frånvaron av min säng och mina
nya garderober och byråar...
- bjuda hem mina vänner TROTS att det inte är klart, trots att jag har smuts
på golven eftersom jag har lämnat sopborsten i andra lägenheten tills den
är helt urstädad, och trots att jag kanske inte har nåt att bjuda på än kaffe och
lite solsken genom den extremt smutsiga rutan...

Fast egentligen mår jag nog skit.
Vill inte. Orkar inte. Känns helt oöverstigligt!
Men jag SKA ta en dag i taget, en låda i taget, en vän i taget, en sak i sänder!
Till slut kanske mitt inre jag hinner i kapp flyttlasset och hittar hit och hem också!
Kramar till er alla, och ja, ni är välkomna på en slät kopp när som helst!
<3
/k