Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen!
Det var ett tag sen jag skrev här men känner att jag behöver det nu.
Jag bor i min etta och trivs bra. Vi träffas fortfarande och jag tycker om honom.
Han dricker mer eller mindre dagligen och mycket mer på helgerna.
Han ringer flera gånger i veckan och vill bara höra hur det är? Varför??
Är det fel av mej att söka hjälp,för min skull men också för hans???
Jag behöver nån att prata med som kan hjälpa till med mina tankar.
Förslag på vart jag kan vända mej?
Ha det gott alla!
Kramar tekla

Hej theres! Jag vet PRECIS vad du går igenom. Min mamma led av alokohol problem och gjorde det så länge jag kan minnas. 5 november dog hon här hemma och jag står med precis samma frågor som du gör!!

Du får gärna maila mig om du vill prata!! mk.eriksson@hotmail.com

jag instämmer med de visa kvinnorna i tråden...
prata, prata och prata... och jag kan varmt rekommendera Al-anon...
fantastiska människor, värme och vänskap mellan främlingar, och det är så ofantligt skönt att få prata fritt, och bli fullkomligt förstådd, lyssna till andra och inse att jag inte är ensam.
stora kramar till dig!
och välkommen hit!
/k

Hej Terese!

Välkommen hit! Jag tror säkert att några läser som känner igen sig i din historia, och jag hoppas att någon svarar! Jag vill bara tipsa om att det finns möten som man kan söka upp runt om i landet för de som växt upp i hem med alkoholism. ACA (tidigare ACoA), Al-anon Vuxna Barn, och Alateen. Du kan söka upp deras mötestider och lokaler på nätet.

Kramar! / M

så ledsamt och så tragiskt! Hoppas någon här känner igen sig i din erfarenhet och skriver.
Kanske du skulle söka dig till någon mottagning där du bor och få en samtalskontakt? Läs omkring här också, det finns liknande berättelser, fast inte så ofta. Sök efter sommarkyla, hon/han har en alkoholiserad mamma.
Jag läste nyligen "Farsan och jag" av Cajsa-Stina Åkerström och tyckte om den boken.
Hoppas du snart får svar av någon som förstår. Kramar i massor även från mig / mt

Hej Teres,

Jag är inte en av dem som har upplevt samma sak som du. Jag kan som du säger inte sätta mig in i din situation och dina frågor. Men jag kan rekommendera dig att fortsätta skriva här om vad du har upplevt och upplever. Om det inte redan finns någon här som känner igen sig i din situation så lär det dyka upp någon.

Jag önskar så att jag hade något mer matnyttigt att ge dig. Jag vet hur det är att förlora en förälder i din ålder till en sjukdom, men inte samma sjukdom som din mamma hade så jag förstår att dina funderingar och frågor skiljer sig från dem jag hade när min pappa gick bort.

Styrkekramar kan jag däremot ge dig i massor. Jag hoppas att du snart kan få svar av någon som förstår.

Kram
Louise1

hurblevdet - om du vill läsa vad jag tänker kring det här med ultimatum, så hittar du lite om det i min tråd. Den heter "Vägen vidare" men du får bläddra ner några sidor för det kommer efter ett tag...

/H.

Härlig läsning, mitt i allt olyckligt och sorgligt, för mitt i allt läser jag att det finns en stark man bakom orden, som vågar visa sig svag, som vågar stå för vad han gör och gjort och vill förändra och förbättra!!! och starkt att du inte föll till föga och tog snabbfixen i natt...

jag tror att du är på helt rätt väg, låt det vardagliga finnas kvar som nåt för barnen att hålla fast vid, skolan, läxor, fritidsaktiviteter, samtidigt som du pratar med dem, prata, prata, prata... var ärlig, uppriktigt och tala om för dem att du vill ändra på dig, och bli nykter... för barnen har nog större koll på läget än vad ni kanske vill erkänna för er själva... och förvirrade barn kan bli trygga barn av prat och kramar!

fortsätt skriv, det hjälper, och fortsätt på den väg du slagit in på!
stor kram till dig och barnen!!!
/k

Heja dig, Dompa!

Måste rusa, men det finns tusen saker jag skulle vilja skriva..... så du får nöja dig med den sammanfattningen: heja dig! :-)

/H.

Barbalala, vad jag känner igen mig i det där du säger med ursprungsfamilj.

Vad du är duktig som åker iväg på semester med dem och att du skall fundera. Vilken styrka. Hade jag aldrig klarat själv. Skall du vara stolt över, för då har du kommit långt.

Det är tungt att tänka på sin ursprungsfamilj, men ändå är det en del i ens mognad och läkning.

Så modigt av dig!

/C

Tack alla, för era stöttande ord. Mulletant, jag ler åt ditt förslag att lägga över alltihop på den andra kvinnan, men just nu finns det ingen annan "hon" där. Jag tror nog att det dyker upp någon igen, för han behöver en "möjliggörare", och så länge ingen annan finns där kommer han att envisas med mig. Ju tydligare jag är i min gränsdragning, desto fortare kommer det att dyka upp någon annan, är min gissning.

Jag funderar mycket på min ursprungsfamilj just nu: Jag hade en far som utförde sin pappauppgift prickfritt, som ett jobb. Men han har alltid varit känslomässigt helt kall. Att krama honom är som att krama en stenstod, och så har det varit ända från bebistiden. Och mamma, hon använde nog oss barn, för att trösta sig i den känslomässiga öken som hon måste befunnit sig i. Men utåt, även i familjen och kanske inför sig själv också, har hon alltid upprätthållit bilden av lyckligt äktenskap. Aldrig visat minsta spricka mellan de två. Men hon ville inte släppa det känslomässiga taget om mig. Lät mig inte växa... Nu är jag skild och hon har liksom chansen att slå klorna i mig igen, känslomässigt. Jag värjer mig och berättar inte så mycket om hur jag har det.
Vi ska resa på en veckas semester tillsammans i påsk; jag, barnen och mina gamla föräldrar... Det känns sådär... Jag får väl försöka använda den tiden till att studera våra mönster i familjen... och fundera på vad jag kan göra, hur jag kan förändra och vad jag behöver föratt orka det...

Många varma kramar till er alla som kämpar på så duktigt! / M

Det låter exakt som för mig som om det är jag som har skrivit det blev fundersam om jag gått med tidigare utan att minnas.
Hur går det för dig? det är så mycket lättare att "veta" vad man ska göra när man ser det utifrån. Känslorna är det som är förstörarna i detta. Jag har varit i kontakt med några nyktra alkoholister som jag känner och de säger alla samma sak, Ställ ultimatum hur kommer man då till att klara av att göra det när allt är så bra utan alkoholen man förlorar ju det bra också. Funderar också över om det nu är så att han skulle välja att försöka göra något åt drickandet, kommer jag gå och undra när han tänker ta ett återfall då?Hur kan jag bli stark nog? jag har tyvärr inget svar på det.
Massor av styrke kramar till dig

Du är allt annat än feg. Du är tuff som tar kampen. Du vill att det goda ska segra på sikt och handlar väldigt sunt. Starkt jobbat under rådande omständigheter! Håll ut! /A

Ungarna på väg till skolan. Svägerskan på på väg hit. Hon denna fantastiska kvinna ska hjälpa mig att ta mig igenom dagen. Vi ska börja ringa runt. Svägerskan har noll koll på missbruk, noll koll på myndigheter men ändå vill hon och hennes man/min frus bror försöka stötta och hjälpa till. För att rädda deras syskonbarn. För att rädda sin syster. J är helt ointresserad. Hon säger att hon aldrig kommer att förlåta mig för detta "stunt".
Jag känner mig ful. Jag ville ta tag i MIN alkoholism, plötsligt är en hel släkt involverad. Jag är också feg, vill skita i allt. Vill åka till mitt ungdomseuropa, röka på och glömma allt. Men jag har en gång för alla satt dessa ungar till världen. Jag har en gång valt denna kvinna, min kvinna, den alldra finaste. Jag har en gång valt att missbruka. Nu får jag stå mitt kast. Jag har även en fantastisk svärfamilj som stöttar. Jag har detta forum. Jag har lillablås tråd. Det måste gå. /D

att du skickar barnen till skolan, (generellt) är det, precis som du skriver, det bästa för barn att ha vardagen kvar när det annars är kaotiskt. Jag önskar att du för barnens och din skull har modet att söka hjälp. Jag tror att du ska berätta precis som det är och att det är bonus för dig. Även om det betyder nån form av kontroll så är det för barnens bästa. Det är svårt med myndigheter för det händer ju att det blir fel - och det slås upp i medierna. Men ofta blir det rätt också, oftast vill jag tro, och om det hör man så sällan. Du skulle säkert ha stöd av någon professonell att prata med för egen del. Du ska vara stolt att du vågade öpna burken, förr eller senare skulle den ha sprängts inifrån och då hade ni alla varit hjälplösa. Nu har du visat omdöme och ansvar som tagit tag i ditt missbruk och familjens situation! / mt

Mitt i natten. Klockorna närmar sig vargtimmen och jag kan inte sova. Jag vet att en öl eller en whisky skulle kunna "fixa" det. Men den fixen varken vill jag ha eller har råd att unna mig i dagsläget. I söndags gick allt åt helvete. Någon vettig diskution fick vi inte till. Det hela slutade med att hon åkte hem till en vännina och där är hon kvar än idag. Det oroar mig då jag vet att vänninan är mycket förtjust i vin, men vem är jag att dömma? Hon har säkert sina anledningar. Men bra blir det inte. Har pratat med J (frugan) flera gånger i telefon och hör att hon är tydligt påverkad. Själv sjukskrev jag mig, inte för att sitta hemma och dricka, men för att jag behöver tid. Tid att rädda vad som räddas kan, jag sitter nu här med tre totalt förvirrade ungar. Vi har en flicka på 10 år, henne kände J sig tvungen att ringa upp igår och förklara att pappa förstört allt genom sitt supande. Flickan blev helt förtvivlad. Vi har även två killar, de verkar ta det lättare, men det är nog bara på ytan. Har jag då gjort något konstruktivt? Nej!!! Hoppas fortfarande i min idioti att allt ska lösa sig? Jojo! J full och agressiv, lämnat hem och barn. Jag med värsta ångesten samtidigt som jag ska styra skutan. Och barnen, ja helt förvirrade. Skickade dem till skolan igår trots att jag var hemma själv. Inbillar mig att
det vardagliga, normala är bra för dem just nu. Att de behöver komma ifrån det sjuka som är vårat hem? Vet inte om jag borde behålla dem hemma och prata. Vet inte ett skit om någonting.
Samtidigt som jag saknar tiden vi levde i förnekelse, så sjuk är jag. Men den lilla gnutta friska jag som finns kvar inser att detta är den enda väg att gå. Och jag skäms som öppnade burken med ormar. Hade kanske agerat helt annorlunda med min bekännelse om jag hade sett mitt min frus problem? Men hur kunde jag se det? Som Lelas skriver hade jag ju näsan i whiskyglaset varenda kväll. Vet inte vad jag vill med detta inlägg. Jag har ofta bett om input av er fantastiska tjejjer, men jag tror att detta är "over the top". Behöver nog bara ventilera. Tack för att jag får hänga här hos dig lillablå. /Dompa

Gott jobbat är det!
helt rätt!
och visst är det skönt när man satt en gräns, sagt nej, följt magkänslan och stått upp för sig själv och det man inners inne vet är rätt?! lätt beroendeframkallande... fel ordval här kanske... =)
fortsätt stå på dig vännen!!
kramar!
/k

Barbalala!

Så bra att du markerar! Superbra gjort! Kämpa på. jag följer din berättelse!

/C

kkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkKKKKKKKKKKKKKKKKRRRRRRRRRRRRrrrrrrrrrrrrrrrrrraAAAAAAAAAAAAAAAmMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

Åh vad bra att du markerar, barbalala! Heja dig! :-)

Ja, det är mycket arbete... Men det börjar ju på något sätt ge frukt, eller hur?

Kram!
/H.

Tack fina ni. Jag körde och hämtade honom och efter några minuter började predikningarna om hur egoistiskt och aningslöst det är att välja skilsmässa i dessa tider. Jag får en stor klump i magen och blir tyst vilket gör att han eldar på ännu mer. Till slut säger jag bara att jag inte tänker köra honom mer. Jag köper vinterdäck till hans cykel. Det är inte jag som blivit av med körkortet! Han drar i handbromsen. Det var halt! Vi sladdar och stannar och han kliver ur. Jag har kännt mig lätt sedan dess. Haft en skön och glad helg med barnen. Jag förstår att arbetet med att sätta gränser inte är över och att det inte skrider framåt av sig själv. Det är ett arbete för varje steg.

Du får kapa min tråd precis hur mycket du vill!
Det kanske till och med fanns en anledning till att du gjorde det, med tanke på vad du precis kommit till insikt om...

du är fantastisk! du ser till dina barns bästa, inte ditt eget... fantastisk möjlighet för dem att få uppleva en frisk familj när de besöker svågern, antagligen precis vad de behöver: de får vara barn fullt ut utan att behöva ta ansvar för föräldrarnas drickande och konflikter... kan det vara ett alternativ för dem under en längre tid, kanske?

du klarade att hålla dig borta från drickandet under hela veckan... då kan du klara helgen också, det gäller bara att ställa in hjärnan på det från början, och verkligen kämpa! kämpa för dina barn! och jag håller med Lelas, du var ärlig mot svågern, och därmed har du tagit ännu några steg!! Starkt!

skriv, läs och skriv, och jag håller tummarna för ert samtal idag...
stora kramar!
/k

Fina Dompa!

Jag kan inte svara på hur en vårdnadsfråga skulle lösas i er situation, men jag är övertygad om att barnen i längden kommer att må bättre av en förändring än att ha det som det är nu. Jag menar inte att du måste gå till handling på stört, men det här är ohållbart för era barn så när du känner dig mogen för en förändring så blir det till det bättre även för dem. Du tänker tanken att kontakta myndigheterna - utmärkt! Jag tror faktiskt att det är det bästa du kan göra.

Du har dessutom tagit ett viktigt första steg som har pratat med svågern och faktiskt låtit bli att ljuga för honom. Bra jobbat!

Du undrar varför du inte har sett din frus alkoholproblem... ja, du... dels har du antagligen haft fullt upp med ditt eget drickande, men dels är det också så ett medberoende kan visa sig. "Alla" andra ser det, men inte den som lever närmast. Jag tror att det har två sidor - för det första att alkoholisten lägger mycket större vikt på att dölja sitt drickande för de närmaste och kanske lyckas så bra med det att vi faktiskt inte märker något, och för det andra att vi anhöriga faktiskt inte vill se problemet och lurar oss själva in absurdum.

Kram!
/H.

Har följt dina inlägg, många styrkekramar till dig.

Skillnaden på friska barn och sjuka. Svågern var precis och hämtade våra. Han hade två egna med sig. Starka vackra rakryggade ungar. De tog plats på ett sätt som våra aldrig gör. Fan, fan, fan.
Om detta samtal idag inte leder någon vart så måste jag skrämmande tanke kontakta myndigheter. Dompa