Senaste kommentarerna i forumet

Idag är en dag.
en hemsk dag.
en dag jag helst skulle varit utan...
sov kass, kom inte till ro igår, och vaknade efter ett par
timmar, redan vid halv fem, och det var lögn att somna om.

kass dag.
och jag avskyr julen...
glömmer det varje år, får för mig att jag längtar och att
det ska bli kul och mysigt och vill baka kakor och göra
godis och hitta de perfekta julklapparna, men ju närmare vi
kommer, desto sämre mår jag...
krav, förväntningar, allt ska vara perfekt, jag ska vara
perfekt, och det är en omöjlighet.

och det enda min far önskar sig i julklapp, är att jag hämtar
ut min examen. och jag VILL INTE. jag har gått en ekonomisk
utbildning, den är klar, men jag har inte tagit ut min examen.
åkte utomlands och studerade när jag var klar här hemma, hade
tänkt ta med de kurserna i min examina, men sen väl hemma igen
gick det käpprätt åt helvete, gå direkt utan att passera gå,
snarare direkt i fängelse. sjukskriven i två år.
och jag vill inte söka jobb inom ekonomi. VILL inte...
det tar emot i hela min kropp!
och därför vill jag inte heller hämta ut min examen. Inte nu.
och inte för att någon annan vill det.
kanske sen, en annan dag, men inte nu...

jag inser att det kanske är smart att ta ut den, det är ju lätt
gjort, men jag vill inte.
och mamma står i mitten, hon vill att jag tar ut examen, men mest
för att pappa vill det, och för att behålla husfriden...

har försökt förklara att jag inte vill ha nåt med den där examen
att göra, jag vill inte jobba med det, aldrig igen... förknippar
ju det med att må skit, att inte duga, att inte klara jobbet, att
bara känna oro och ångest...

och jag vet att det blir ett samtalsämna på jul. mamma blir orolig
för att pappa ska bli upprörd, eller att det ska bli bråk...

och dessutom har jag missat min tid hos min kbt-agent...
sämsta dagen att göra ett sånt misstag, ett sånt fatalt misstag...
dömer mig extra hårt idag...

nu blev det så där långt igen, behövde skriva av mig tydligen...
Stora kramar!
/k

Vilken lycka och skräck, samtidigt!
Änglavakt?

Och dina fina ord, de kunde varit mina..
du betyder mycket för mig, du människa bakorm
bokstäver och skärm...

måste ut och jobba, ville bara säga tack!!
<3<3<3
kramar!
/k

Satt just nu och lyssnade på P3, de spelade "keep on walking" med Salem Al Fakir, tänkte på dig och hur vi stöttade varandra i somras, bland annat med den här texten. Och så kom tårarna. Glädjetårar att ha en vän som du på forumet, trots att jag inte vet hur du ser ut, jag vet inte var du bor, jag vet egentligen inte vem du är. Men du har stöttat mig, och fortfarande stöttar du mig så oerhört mycket Kristin. Det är kärlek när kärlek är riktig kärlek! VÄNSKAPSKÄRLEK!!!!!

I söndags morse när jag vaknade fick jag ett sms från min dotter. Jag var i Göteborg med min kära fina pojkvän, hon hade varit Stockholm med sin kära fina pojkvän. Hon ställde en enkel fråga om bombdådet på sms till mig och jag fattade direkt att hon varit där. Iskallt blev det på en gång. Vi ringde, jag fick detaljerna. Vet du, om bombmannen hade lyckats hade jag varit utan barn i dag, de såg honom efter sprängningen, de var i stormens öga, det handlade om några centimeter och några sekunder. Vi pratar, vi bearbetar, vi gråter, vi skrattar, vi känner oss sårbara. Allt är tillfälligheter, vi lever trots allt, vi firar julen även i år. Men ändå, tänk om... Det här är en ohygglig smärta.

Jag bröt ihop igår. Fullständigt faktiskt! Jag insåg plötsligt att jag kunde ha varit utan mitt älskade barn. Jag insåg plötsligt hur skört livet är. Jag insåg plötsligt att man inte kan kontrollera livet, kontrollera en annan människa, styra eller lägga livet till rätta. Fast det som hände gjorde ohyggligt ont och skrämde skiten ur mig insåg jag samtidigt att det är inte meningen att vi, du, jag eller någon annan annan ska eller kan råda över en annan människas liv. Allt vi kan gör är att ta hand om oss själva, stå upp får oss själva och ta vara på det liv vi blivit tilldelade. Och det ska vi vårda, ta hand om och ta ansvar för.

Aldrig aldrig mer låter jag en människa ta mitt livsutrymme, aldrig mer låter jag mig binda dessa traumatiska band av beroende och medberoende till en annan människa. Det känns som om jag fick en ny chans, jag fick tillbaka min dotter i lördags.

Kram i natten/ Märta

Fenix,
Läste precis din tråd,
så gott att höra att du tagit ett steg till!
och visst lyssnar jag ibland på "min" låt, den ligger i min spotifylista jag kallar pepp!
den betyder mycket! fast jag har inte lyssnat på resten, kanske ska göra det?

Märta, vad glad jag blir när jag läser ditt inlägg...
du är ju min förebild, och ligger ett halvår i tiden före mig, typ, ca, om man nu ens
kan jämföra... så klart man inte kan egentligen, allt är ju relativt, man måste ju gå till
doktorn med nagelsvamp precis som cancer och depressioner...
men OM man kan det, så hoppas jag att jag är där du är i dag, inom ett halvår...
lugnare, tryggare, och som det låter mycket gladare!!!
jag är nog ta mig tusan på väg!
det är just nu 13 grader kallt här och löjligt halt, men jag halkar fram på den väg
som jag måste gå...

släppa kontrollen...
ta en sak i taget...
inse att jag duger....
och inte sträva efter att vara så d-a perfekt!
för det går ju ändå inte!! ingen är perfekt!!
men lik förbenat...

jaja, det ger sig... en sak i taget...
nu är det jul. och jag skämmer bort min familj och stryker åt mormor i timmar, och
ska dit och städa och handlar hennes klappar och några för brorsan och hinner
knappt andas. men det är väl det man brukar göra på juldagen?

och så saknar jag hans barn.

och tydligen hade jag mer på hjärtat än vanligt...
stora kramar till er alla i kylan/värmen, beroende på var ni är!
/k

är ett härligt band att lyssna på. Sitter just och hör Little blue, så det passar ju att skriva några rader i din tråd. Skivan heter Blue is the colour och nästan alla låtar är skitbra. En skiva att bli glad av att lyssna på. En låt heter Liars bar, och dit vill jag ju inte. Enda låten jag inte gillar egentligen, och det kanske är sunt!
Ha det bra,
/Fenix

Hej Lillablå

Hur mår du i dag? Det är måndag, andra advent har passerat, och vi närmar oss jul. Jag tänker på dig, undrar hur du känner det inför jul nu när förutsättningarna är annorlunda. Mina två senaste jular var turbulenta med bråk, alkohol, ångest, silent treatment. Jag är så lättad över att allt är över. I år kan jag äntligen njuta av julefriden, känna glädje och lust att göra något fint av det.

Även min dotter ler, känner lust och vill pyssla. Hon ringde mig igår, hon och hennes bästa kompis vill komma hit någon kväll och ha en "julkväll" med sällskapsspel och mys tillsammans med mig. När x var med vägrade hon träffa mig. Vet du, jag känner mig äntligen fri. Jag önskar dig samma goa känsla, den är du värd

Kram Märta

till en fantastisk värld om du ger dig själv chansen att känna in den !!

Precis som inom AA så går man aldrig tomhänt från ett möte. Jag har alltid lärt mig något nytt oavsett om jag kommer från ett AA eller Al-anon möte.

Du som nykomling är extra viktig på mötet för du ser till att Al-anon lever vidare och du för in nya ide'er och styrka till mötet.

Har precis kommit hem från ett Al-anon-möte...
vet inte vad jag tycker om det, eller hur det känns riktigt...
kanske får jag ge det ett par tillfällen till innan jag vet.

men oj vilken mix av människor, helt olika var vi allihop,
totalt olika till både sätt och utsida, men alla var vi ändå lika
i våra erfarenheter av alkisar och medberoende... DET var
häftigt och tankeväckande...

vem som helst kan hamna i ett beroende.
och vem som helst kan vara medberoende.

ska sova på saken, för spänd var jag och energin tog slut!
god natt alla vänner och bekanta!
kram!
/k

Det var så lite så, lillablå.

Ja, jag tycker att det var sevärt, som sagt...

Kram och godnatt!
/H.

Tankeväckande klipp...
Tack för att du delade med dig!
kram!

Tack för kramar och sånt!
precis vad jag behövde!
kom precis hem efter en intensiv helg, precis blivit fadder åt en
underbar liten pojk, och dessutom fått sitta med en av mina allra
finaste vänner och min allra bästa fotolärare och prata fotografi,
bilder, vägar, och om livet och dess upp- och nedgångar...
och mitt i snöstormen var vi... typ 80 cm och mer på väg!

och jag ska ta mod till mig och besöka alanon snart...
kram till er alla!
/k

Åter en sån där kväll/natt när jag inte kommer till ro. Du vet vad jag menar, det bara gnager inombords. Vi har våra bakslag, då andras kommentarer träffar oss mer än annars, då världen känns rätt tung att bemöta. Jag är är där, ska ändå försöka ta mig till sängs med söta gamla kattfröken. Ibland är det tufft, ibland är det ändå tuffare. Men för det mesta är det ändå ganska bra,, Och utan de tuffare dagarna när man är rätt tilltufsad skulle man inte se de andra lättare dagarna. De dagarna kommer och går, underbart att du delar med dig till oss andra tilltufsade......

Styrkekramar Märta

Tack för det, Fenix - jag ser det som att kramen är till mig (och många fler, såklart) för jag har insett att jag är svag. :-)

Och visst är det där klippet fantastiskt? :-)
/H.

Bamsekramar till alla svaga! Nu.
/Fenix

Hej igen!
En vän visade den här för mig, apropå svaghet och sårbarhet:

http://www.youtube.com/watch?v=X4Qm9cGRub0

Se den! :-)
/H.

Det är ju just det, lillablå.... att det visst handlar om alkoholen, även om det inte verkar så på ytan.

Jag har inte kraft kvar till motgångar, inte ens om de är väldigt små. Jag tappar humöret jättesnabbt, jag skulle kunna börja gråta
för något så bagatellartat som om det inte finns några kundkorgar vid entrén på ICA, jag slår bakut så fort någon kräver av mig
att jag skall vara stark...

Dessutom är lösningen inte att vara stark - lösningen är att våga vara svag.

Kram kram!
/H.

Hej Govänner...
Egentligen borde jag vara ute och jobba, men det funkar inte med
rödgråtna ögon...

Dag en började sådär...
frågade en kollega om hon hade nåt hon behövde fråga mig om, hon
har varit ledig ett tag och vi har inte setts på en vecka drygt,
fick till svar: varför finns du till?
Kul.

Jaja, det tog jag, hon tycker om mig egentligen...
sen var det en äldre dam som mådde illa, hon kräktes lite och jag
råkade vara den närmast, hon fick en påse och ett glas vatten och
några pappersservetter... jag har extrem KRÄKSFOBI! gick därför in
och frågade om det fanns någon som inte hade så ont av det som
kunde hjälpa till och städa upp lite? Småtykna kommentarer, men jag
gick och satte mig en minut och försökte andas och låta bli och
svimma... jag vet, andra kanske inte förstår, men jag förstår inte
heller allas fobi/skräck för spindlar...

en käck kollega sa sen till mig, jag tycker inte synd om dig, jag
tycker synd om tanten... gjorde mig inte mindre ledsen, och sen
kom det: varför blev du sur? förstår inte varför du gör en så stor
grej av det...

Egentligen är det här inget att hänga upp sig på alls, men där jag
är idag, sårbar men på väg uppåt, fixar jag inte när mina reaktioner,
som är mina, och mina känslor, som är mina, blir så ifrågasatta...

var bara tvungen att skriva av mig...
har inget med alkohol eller beroendet därav att göra, mer än att
jag använde lite handsprit.. och att jag antagligen är lika röd och
plufsig i ansiktet som den värsta alkis...

nu känns det bättre!
så skönt att skriva lite!
och nu ska jag ut och köpa strumpbyxor och en liten skarf till
morgondagens dop av min blivande Gudson!
och kanske hinna med lite lunch!
kram på er alla!
/k

Är det inte så hon sjunger i någon låt? Eva Dahlgren.

Känner igen mig i det... :) Nu är jag 47 år och är som jag är. Barnslig, rörig, tankspridd, sjuk humor och en fullständigt ideologisk världsyn ... So what, många tycker jag är knäpp men snäll. Det kan jag leva med. De där 10 procenten, de kämpar jag vidare med att förbättra. :)

Vad härligt att du mår så mycket bättre! Tycker du ska njuta av det men samtidigt se till att du andas och försöker vara ärlig mot dig själv. Orkar jag? Vill jag? Är det bra för mig?

Lev och låt leva!
Pia

Hej alla vackra själar!

jag har börjat fundera.
på hur jag egentligen mår.
mådde så himla kass den här tiden förra året.
det var då det började gå utför.
jag var lite deppig, inte så farligt egentligen, men han kunde inte hantera det.
stängde mig ute, straffade mig för att jag var "grinig, näbbig och otrevlig"...
försökte förklara för honom hur jag mådde, men hans strategi var att ignorera
mig tills jag blev gladare... fin nedåtgående spiral..
och efter jul insåg jag med fasa att han verkligen drack för mycket...

nu mår jag mycket, mycket bättre...
för bra?
har jag för mycket energi, för mycket för mig, tar på mig för mycket på jobbet?
är det här rätt tempo för mig? rätt liv?

skulle behöva ta det lite lugnare, tror jag...
andas. titta på lite mer, istället för att vara mitt i...
njuta av nuet, istället för att hela tiden tänka på sen...

fick ett sms på min födelsedag från honom.
dök rätt ner i det iskalla svarta vattnet...
men det gick rätt fort över, faktiskt... visst, jag saknar vissa delar av honom,
... nej, inte den... hurru... =)
utan mer den där tvåsamheten och samhörigheten vi hade ibland, korta
stunder, men ljuvliga när de dök upp...
men trots allt vet jag att vi inte funkar ihop, med eller utan alkohol. tyvärr.

jag måste lära mig vara mig.
läste nåt i metro för ett tag sen.
eva dahlgren har en show nånstans, och hon där säger att till 90% ärver vi
vem vi är... 10% kan vi påverka... så varför försöker vi då få de där sista
ynkliga procenten att vara som alla andra?
jag vill hitta mina egna unika 10% och göra det absolut bästa av dem!

Give me inte bara five, utan ten!!!
stora kramar till de som behöver eller bara vill ha en eller två!

andra

Jag satte kryss i kalendern när han var full... många kryss blev det. Helger & ledigheter var värst...

Kram kram...

Hej min vän

Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag har ju skrivit dagbok under hela tiden, sparat alla mail och ibland när jag sitter och läser igenom allt så ser jag ju i backspegeln hur han har manipulerat och kränkt mig, ljugit om alkoholen. Men jag ser också hur jag gång på gång har kämpat att få till en försoning, låtit mitt livsutrymme krympas om och om igen.

Han går än i dag med sina systempåsar men nu är han inte längre på väg hem till mig. Och du, hellre ensam i ensamhet än ensam i tvåsamhet.

Sen ska du veta och känna att du verkligen är ett stort stöd för många av oss här på forumet.

Kramar i massor/ Märta

LillaBlå !
Tack för att du fortsätter skriva här och hjälper mig att få kunskap om "den andra sidan".
Du betyder mycket !

Gokväll kära vänner...
Skulle bara kolla schemat för nästa vecka, satt på spårvagnen hem från mormor, och hittade en plus och minuslista jag skrev för knappt ett år sen.
mina plus och minus.
ur hans synvinkel.
så som jag tolkade det han bokstavligen sagt.

behöver jag säga att inte ett enda var på plus?

- jag skämde ut honom (när jag var stolt och glad över att få presentera honom för ett par av mina kollegor på jobbet)
- avbryter
- beter mig som ett barn, alt är ett barn
- vill ha all uppmärksamhet
- överreagerar
- kontrollerar
- förföljer...
etc, etc...

Nu kommer snart julen, för ett år sen pysslade jag hemma hos honom och barnen, fixade små paket till barnen att hänga upp i min gamla adventskalender som mormor broderat åt mig, bakade pepparkakshus, bakade lussekatter och gjorde godis... trodde väl att lyckan var för evigt, att om bara jag blev lite gladare och trevligare så skulle allt bara bli bra... hade inte riktigt fattat hur illa det var, inte förrän julledigheten kom och han drack varje dag, inte alltid så mycket, men alltid mer än att han kunde ta bilen i snöstormen och köra till busstationen i andra änden av samhället för att hämta mig när jag jobbat klart...

Stackars man, stackars barn, men inte stackars mig, för jag må vara ensam, men jag är inte olycklig!

Och till alla underbara som finns här: tack för alla vänliga ord på min långa resa, TACK!!! Jag har sagt det förut, jag säger det igen, det kan hända att jag råkar säga det nästa vecka också: Ni är livbojar att hänga fast vid, ni är de klänypor man kan hänga upp sina dagar i, ni betyder mer än ni anar där på andra sidan skärmen!!!

Kärlek till er alla!!!

Hej min vän

Vad märkligt det känns med den nya profilen, det är verkligen annorlunda. Tog mig en titt innan läggdags nu, hoppas vi alla lär oss att känna oss hemma igen. Jag ska också surfa runt med mer tid, nu ska jag lägga mig och läsa vidare i min roman med kattfröken i min säng. Sov gott du, och alla andra hjältar

Styrkekramar Märta

PS: Gillar inte riktigt den lilla texten men man kanske vänjer sig :-)

jag är jag, fortfarande, och oj vad fint här har blivit! ska bara titta runt och lära mig hitta!
kramkram!