Senaste kommentarerna i forumet

Känns som om jag inte kan komma vidare! Inte på ngt sätt. Inte tillsammans med honom och inte på egen hand. Känner mig så låst och fast...i dåtiden, i det som hänt innan, som sårat mig, som gjort mig rädd och orolig. Det påverkar mig så oerhört!

Hela helgen har varit fylld av dessa ständiga diskussioner och gräl. Och det har inte varit pga att sambon druckit. Utan mkt har varit pga mig. Min ofårmåga att "gå vidare"...

Jag vet att jag ej kan straffa honom för sådant han har gjort om vi ska fortsätta framåt tillsammans. Jag INSER det!
Men ändå...så ramlar jag dit om och om igen. I tanken och i känslan. Och så förmedlar jag det till honom. Visst, han FÖRSTÅR mig och orsaken till min reaktion. Men han får liksom höra det om och om igen av mig och då blir allt skit.

Gårdagskvällen slutade mysigt och bra med positivism och närhet. JAAA kände vi båda, NU är vi på väg FRAMÅT!
Men så nu på morgonen kraschar jag allt IGEN iom en fråga ang ett ämne vi ältat hela helgen. Så blev det tjafs och tårar igen...

Hur ska jag kunna ta mig vidare?
Jag vill leva med honom (om han ej dricker)
Hur ska jag kunna hantera mitt liv...dåtid, nutid och framtid...utan oro och utan att förstöra det positiva vi bygger upp?

Kram

Så klart vi lyssnar!
När jag först insåg (eller försökte acceptera) att mitt x hade problem, fick
jag oerhört mycket stöd och hjälp här, kanske framförallt av Märta och Mie...
Utan dem... Och tack vare alla här på forumet, ett par underbara vänner i
verkliga livet, och min kbt-agent, mår jag idag faktiskt rätt bra! Naturligtvis
har jag fortfarande mina svackor, och det får jag nog leva med resten av
livet, men om man jämför... ojojoj... och om jag kan hjälpa någon som nu
sitter i den läckande båt jag försökte ta mig iland med genom att skriva lite,
ge en kram, lite perspektiv eller en annan vinkling, så gör jag det mer än
gärna... tillsammans är vi starka!!!

Du, fysiskt våld är aldrig ok, och psykiskt våld är det inte heller... ALDRIG!
Skulle du acceptera att han var småelak eller tyken om han var nykter?
hoppas inte det... och då ska du inte heller acceptera det när han är full!
för det är inte ok!!!

Fortsätt läs, fortsätt skriv, och tvivla inte på att det du känner är sant, för
det du känner är sant för dig... hoppas ni når fram till varandra och kan
mötas där ni båda känner er lugna och i balans... helst innan ert ofödda
lilla vackra människobarn tittar ut!!

Ta hand om dig!
kramar till er alla!!
/k

appropå det där med hur mycket som är för mycket och om vad som är ett problem.
En alkis med många års nykterhet sa häromdagen:
"jag tycker man ska fundera på sin konsumtion om man skyller på att man var full. Oavsett om man är elak, slår någon eller kör berusad så har man problem. Då kvittar det om man är alkoholist eller inte. Man dricker för mycket"

Tack det ska jag göra :))

att det är svårt att prata om det. Du äger rätten till dina känslor, dina tankar och åsikter. Läs här på forumet så kan du blda dig en uppfattning om andras erfarenheter - jag tror du kommer att känna igen dig. Ta väl hand om dig och den lilla som ska komma till världen! / mt

Tack för de värmande orden! :)

Blev alldeles tårögd, det känns så skönt att kunna "prata" av sig, att veta att någon förstår, har försökt prata med mina vänner men de förstår inte och sen har de sina egna liv..
Jag har ju försökt ta upp detta innan, redan innan jag blev gravid, att jag tycker att det är tråkigt och jobbigt, men han har bra ursäkter (som låter bra i hans öron) och jag vill inte känna mig som en gnällkärring. :( Men samtidigt vill jag inte gå och må dåligt och oroa mig hela tiden för om detta kommer fortsätta så blir det inte bra någonstans! :'(

Han har vart tyken och småelak några gånger då han druckit och det sätter sina spår...

Tack för att ni orkar "lyssna" :)

Kram

Hej och välkommen hit till oss!

Jag kommer ihåg en dag i början av förra året, jag ringde en gammal
pojkvän på väg hem från bussen, jag bodde i stort sätt hos mitt x då.
Den föredettingen jag ringde har jag en god kontakt med idag, och han
har varit nära kanten, nära ett farligt beteende kring alkohol, och han sa
nåt klokt till mig, som etsat sig fast:
"om du upplever det som ett problem, så är det det..."

Du har rätt till dina känslor, och om du känner att det här är eller kan bli
ett problem, så är det så! Han kanske inte är alkoholist idag, men ett
problem har ni oavsett det... och oj vad jag känner igen mig i din sista
mening, jag intalade mig själv och trodde länge att jag bara överdrev...
men det visade sig att jag underdrev istället...

Försök förklara för din kille att det här oroar dig, att du mår dåligt över
hur mycket han dricker, och att du känner dig osäker...

Och läs i våra trådar, och skriv av dig och du ska se att du får massor
med goda råd eller bara lite stöd, det finns fantastiskt många underbara
människor här med en otrolig massa kunskap och erfarenhet!

och du, just nu är faktiskt du viktigast, du och ert ofödda barn!!!
stor kram!!
/k

Min kille dricker praktiskt taget varje dag, oftast bara öl men ändå, detta har pågått i flera veckor och det kommer gärna en ursäkt, speciellt nu när det är sommar och han har svårt att umgås med sina vänner utan att det ska drickas bärs och det ska vara så himla "grabbigt"...vart ska man dra gränsen till att det är för mycket??! Vi ska ha barn snart och jag är väldigt orolig över detta, det är ju så lätt att fastna.

Jag har försökt ta upp detta innan men får bara höra hur tråkig jag är och att jag överdriver, gör jag det??

redan visat att förändring är möjlig! Det är så fint att du fortsätter skriva, jag tror att vi som är långvariga här blir ett skelett, eller kitt, som binder ihop hela forumet. Jag har så stor hjälp och glädje av att läsa och skriva här där man kan dela både ljusa och svarta stunder - och inte minst den grå vardagen. Kram / mt

Tack för kramen, Mr!!!
Precis vad jag behövde...
och min högre makt vet också vad jag behöver... ett oväntat men mycket välkommet
besök av min finaste vän och hennes man och deras underbare lille pojk!
Och nu har jag njutit lite värme och sol och vindstilla på min balkong, tittat på ärtorna
som griper fast i det som finns i sin strävan uppåt, tagit några tjuvar på tomaterna och
njutit av tomatdoften jag fick på fingrarna...
det finns allt hopp!!
kramar igen!
/k

Kanske det viktigaste:
En stor varm kram till dig!

Idag är jag nerig.
lite lätt nere, lite grinig, lite av det mesta...

brorsan bor hos mig just nu, hans lägenhet ska renoveras, och när jag
ringde honom i går efter jobbet satt han på stan och tog en öl...
han kom inte hem i natt... vips är jag tillbaka i mitt medberoende!

vet inte om han har några problem med alkoholen, inte än iallafall, men
jag går igång på alla cylindrar ändå. tankarna mal, jag blir skitsur på mig
själv för att jag stressar upp mig...
jag vet att han har svårt att stoppa i tid, men han är inte ute varje helg,
och där kom bortförklaringarna och ursäkterna...
morfar var alkis, tror att farfar var det också. och jag vill inte att min bror
ska hamna där!!!

fick igår reda på att en av mina kollegor har ett drogrelaterat problem, eller
ja, jag fick det bekräftat, hon har varit påverkad på jobbet innan... mycket
sjukskriven och mycket borta, men igår fick jag det bekräftat. inte den bästa
av arbetsplatser för henne heller, med frestelser vart hon än vänder blicken,
kanske borde hon söka sig bort från apoteksvärlden...
men här kan jag vända bort blicken, jag oroar mig inte, blir mer förbannad
över att hon smiter undan från jobbet och lämnar andra i sticket, irriterad
över hur hon klagar på allt och tycker att hon har en massa rättigheter som
ingen annan har... och samtidigt inser jag ju att det inte är hon själv som
talar eller agerar, det är hennes sjukdom som lägger orden i hennes mun...

men brorsan...
alltid har jag tagit om hand, fixat, banat väg, tex köpt blommor och presenter
för hans räkning när vi varit bortbjudna... har slutat med det nu, men det
sitter fortfarande rätt hårt, får slita med mig själv för att inte falla tillbaka i
gamla vanor...

hade tänkt åka till en av de finaste jag vet och tittat på vackra konstverk, men
jag orkar inte... och trots att jag vet att jag måste ta hand om mig själv i första
hand kommer det dåliga samvetet och knackar mig på axeln, och erbjuder
mig den där piskan jag kan använda på min egen rygg...

nog ältat och deppat... nu ska jag tillbaka till min kaffekopp och min bok och
bara ta det lugnt ett tag...

tack för att ni finns, och tack Magnus för att forumet finns, så att jag kan få
skriva av mig en del av det som tynger! lättad går jag härifrån!

största möjliga kramar till de som vill ha och behöver!
/k

Japp, vi är alla beroende!!!!!

Jag såg en film där bland annat hjärnans belöningssystem avhandlades. Hjärnan blir "beroende" av ... egentligen allt som vi upprepar, och det är mycket mycket krävande att stoppa ett sådant beroende. På så sätt har vi alla som vill ändra vårt beteende en liknande situation. Jag som är medberoende måste alltså jobba lika mycket med att bryta det som upprepas om och om igen i min hjärna - lika mycket som alkoholisten. Egentligen var det inga nyheter för mig, men filmen gjorde det tydligt hur detta verkligen gäller alla. Vi är "beroende" men av olika saker: droger, mat, sex, offerrollen, ilskan, sorgen, ....?

känner jag verkligen att det finns här! Det är otroligt utvecklande att ha ett skäl att skriva ner sina tankar, och att får respons, och att få ge respons. Fantastiskt faktiskt!

en fantastisk arena för möten som berör både livets storhet och småsaker. Man vet inte alltid vilket som är det ena eller det andra men det är fint att få vara delaktig. / mt

för att vi får dela dina tankar, och få nya infallsvinklar, det blev lite av en aha-upplevelse...
Visst känns det väl skönt att få kunna läsa sina egna tankar, och dessutom få lite payback på dem...
Ibland känner man sig så liten, och här på forumet så kryllar vi av samma tankegångar...

Här finns massor av nya vänner utan ansikten, men med stora hjärtan...

/Berra

Jag kände att det var dags att starta en "egen" tråd, så jag klippte in en del av det jag tidigare skrivit i andra trådar.
På kort tid har forumet gett mig otroligt mycket! Tack alla här för det!

Jag förstår att det låter lite konstigt och det är det väl också...

Jag känner idag att jag kämpat väldigt länge. och väl. Just idag känner jag mig faktiskt stolt. Jag har så många många gånger fått rådet att lämna, att rädda mig, att ge upp. Han är nykter idag och på många sätt har livet utvecklats så som jag velat. Jag tycker liksom att jag "gjort mitt": han har slutat dricka, hittat ett liv i nykterhet med ett innehåll, ett rikt innehåll. Det kanske tillochmed medfört att han hittar kärleken. Om det sedan leder till att han inte vill leva med mig, så är det viktigare att han är en nykter far till våra gemensamma tre barn.

Jag ville verkligen skiljas, vi gick i parterapi vilket ledde till att jag beslutade att stanna eftersom han slutade att dricka. Jag måste ju ge det en chans ... och det har jag verkligen gjort. Jag är helt beredd på att försöka hitta tillbaka till kärleken mellan oss. Däremot kunde han aldrig smälta mitt besked om att jag verkligen ville skiljas. Det har grott vidare i honom.

Jag skrev att det kändes som en stor befrielse, men sanningen är att det är blandade känslor, förståss. Jag kan känna en längtan efter att hitta kärleken mellan oss, men just nu är den så långt borta, och hans besvikelse är så stor. Jag längtar också efter en massa saker i mitt eget liv, att få sätta mig själv i centrum. Och ägna mer tid åt glädjen tillsammans med mina barn.

Jag bär liksom en känsla av att om vi lämnar varandra nu så lämnar jag honom i goda händer. Vi har många nya goda vänner omkring oss, som han själv valt och som inte kommer att ta honom tillbaka till drickande utan tvärt om hjälpa honom att odla sin nya nykterhet. Och jag känner att jag får gå nu om jag vill, men jag känner också att jag skulle kunna stanna nu. Jag hade bestämt mig för att ge det tid och en verklig chans, men om han nu träffar någon så känner jag att jag har många andra möjligheter framför mig som jag också längtar efter.

Tack Berra för reflektioner, jag tar gärna emot fler!

Har i helgen hunnit städa! Och sätta potatis, göra i ordning ett land, hugga lite ved, tvätta lite kläder... Och umgås med vänner, nya vänner. Bara för att vi har en stor flodhäst i vardagsrummet, betyder inte det att hela hushållet behöver förfalla...

Jag tror att han är på väg att träffa en annan kvinna, och jag ser det som en stor befrielse. Börjar genast planera semester för bara mig och barnen... Tänk att vi har pratat så länge om skilsmässa, men han släpper inte taget, och jag klarar inte att bryta upp mot hans vilja. Hans nya vän och många nya vänner är dessutom helnyktra!!!

Phu!

Ja, precis... och särskilt bankkontot som hör till den egna lilla firman...
Men, jag skall inte klaga på att jag har mycket att göra i mitt företag - det har ju varit mitt mål hela tiden, så jag väljer att se det som en framgång! :-)

/H.

investering som betalar sig otroligt snabbt ! Tänk om bankboken kunde ge tillbaka i samma omfång !

Ikväll är det dags för anhörigträff igen, det är inte klokt att det har gått en månad sedan sist...
Efter den här träffen blir det ett sommaruppehåll, så det är liksom lite skolavslutningskänsla idag. :-)

Egentligen känns det som att jag inte har tid att åka (det är två timmars resväg enkel väg, vilket innebär en övernattning hos lillebror - vilket ju iofs är trevligt, men det tar tid...). Jag har mycket att göra med mitt jobb just nu, och om jag inte skulle åka så skulle jag kunna jobba på lite ikväll... Men samtidigt så vet jag att det är dumt att inte ta chansen. Så, jag struntar i jobbet och investerar lite tid i mitt eget välmående. :-)

Ha en bra dag, allihop!
/H.

<3

Lyckos MIG!!! för jag har inte bara kramat Lelas, men också Mr Pianoman! De fick ju
bara en kram var, men jag fick TVÅ!!!