Senaste kommentarerna i forumet

Lelas, jag ser det framför mig. Just vad som skulle behövas mycket mer, omsorg om det man kan hjälpa till med och eget ansvar för det man måste ta hand om själv - utan fördömanden. Tänk att vi har det lugnt och bra inför jul både du och jag och vår kära gubbar:) Fast vi gått så olika väg. Väntar på din länk, kram! / mt

Vi har haft julkonsert med kören ikväll. Mycket folk, bra jobbat av körer och musiker, mycket insamlade pengar till välgörenhet... Kalasbra!

Medan vi repeterade kom det in en kompis till mig och maken i kyrkan och satte sig längst ner i en bänk. Jag såg redan när hon klev in genom dörren att hon inte gick rakt. Hon har varit mycket sjuk (neurologiskt) de senaste åren, och gick med rullator tills ganska nyligen. Så, det är egentligen inte så konstigt att hon inte kan gå så bra. Men... ja, ni fattar ju att jag såg att det där var något annat.

Jag gick ner i kyrkan och mötte henne, och satte mig bredvid henne i bänken. Det visade sig att hon blödde från ena ögonbrynet, så jag hämtade ett fuktat papper och torkade av henne. Hon mumlade en massa bortförklaringar till varför hon blödde, men ingen av dem hängde ihop.

Hon stannade och lyssnade på vår repetition en stund och sedan gick hon igen. Som ni förstår så blev det här lite av en upplevelse för mig. Av några olika anledningar...

Hon var berusad på ett sätt som man inte är om man bara har varit på krogen. Klockan var fem på eftermiddagen, och det var fullt av snöglopp i luften ute - så det var allt annat än en uteserveringseftermiddag. Och själva fyllan är annorlunda, eller hur? Om det nu är så att hon har missbruksproblem så skulle det förklara väldigt många saker... hon har betett sig knepigt i flera år. Lite märkligt egentligen, att jag inte har tänkt den tanken innan om henne... Hm.

Jag märkte på mig själv att jag reagerade med lugn. Det var inte obehagligt att hon kom in i kyrkan i det tillståndet, åtminstone inte för min del. Jag har inte svårt att förhålla mig till någon som missbrukar, och jag har inga som helst problem med att se att det finns en fin människa där inuti. Men, det rev inte heller upp några gamla jobbiga känslor i mig. Hade jag varit med om samma sak för ett år sedan, så hade jag antagligen mått rätt så dåligt av det. Men inte längre. :-)

Några andra i kören var däremot besvärade, trots att de bara såg henne på håll längst ner i kyrkan medan jag pratade med henne. Jag fick flera kommentarer efteråt i stil med "var hon inte nykter eller?" - och i ett ganska fördömande och avståndstagande tonfall. Så egentligen blir jag mer bekymrad över folks reaktioner än över hennes onykterhet.

Och... jag känner att jag har koll på det där med vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka. Jag känner inte att jag måste rycka ut och rädda henne, vilket jag antagligen hade känt för något år sedan. Jag kände inte heller att jag behövde skämmas å hennes vägnar där i kyrkan, eller ta ansvar för henne där och då. Naturligtvis hjälpte jag henne gärna med blodet på kinden, men det är en annan sak. Hennes handlingar är hennes eget ansvar, oavsett om hon är nykter eller onykter. Och jag känner sinnesro inför det. :-)

Dessutom fick händelsen mig inte för en sekund att fundera över makens nykterhet. Det var inte jobbigt att gå hem. Jag behövde inte tänka på vad jag skulle möta här hemma - för jag visste redan att jag skulle komma hem till en nykter man med nylagade tacos redo på köksbordet. Och så blev det.

Livet är fint! :-) Kram, alla!
/H.

PS. Mt - det kommer att bli ett par gästblogginlägg av mig på "medberoendeinfo", under namnet Lelas. Jag länkar här när det finns något att läsa... :-)

och tänkvärt att den hade så stark genomslagskraft. Det finns förstås en anledning till det, en sorglig anledning. Heja oss tjejer! / mt (mulletjejen:)

Men herregud vännen! Vad i "##€% gör du uppe så dags? ;-)

Ja, den är tänkvärd den där sången...

Kram!
/H.

I måndags morse satt jag i bilen på väg till bror min kl 04.00 och lyssnade på radion...
och där hörde jag den här låten för första gången...
och med en gång tänkte jag på mitt x, som aldrig fysiskt lyfte handen mot mig men var brutal på andra sätt, och på er andra som verkligen blivit slagna och misshandlade...
vi är värda så vansinnigt mycket mer...
stora kramar till alla!!

http://youtu.be/ysTmAiVGdWo

Gumman, det tar tid. Andas......

Det tar tid.

Kram!
/H.

förstå, eller föreställa mig något om hur tomt det blev för dig... Skriv mer om hur du har det, sätt ord på dina känslor och tankar. Det finns nog bara en väg, rakt igenom. Du är inte ensam. Kram / mt

av skammens makt. Du berör mig på djupet barbalala, och så tänker jag Tranströmer:
... ... ...
En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Kram, kram / mt

SKAM: Ett arv av religion, alvar och fromhet har planterat en känsla av att vara ständigt synad och inte hålla måttet. Min metod har varit att bli skammen personifierad. Att inte vara värd, att nästan alltid skämmas, och leva med det.

Så fann jag då den skamlöse. Alkoholisten. Han tog mig in i en underbar värd där ingen skam fanns. Där vi stod över den. Där vi minsann inte skämdes för någonting! Det var alla ni andra som kunde skämmas bäst ni hade lust, men inte vi! Och det fungerade! Länge! Det hände ibland att inte ens hans starka bubbla höll, att skammen kröp in, och då var det ju jag som åkte ut och fick bära både hans och min egen skam. Oftare och oftare, med åren. Så blev jag förälder. Och skämdes igen.

Och nu står jag här ensam, med skammen. Inte längre så mycket av hans skam, men fortfarande med min egen.

Tack för alla goda kramar! Kram tillbaks igen! / M

Jag känner mig så tom. Det finns ingen glädje kvar i livet, bara en enorm ledsnad och saknad.
Enorma skuldkänslor för att jag inte ens kunde säga rent ut vad jag tyckte och kände. Det gick ju inte alls att prata. Allt besvarades med "goddag yxskaft" eller, red ut dina egna problem. Förstår inte att jag inte släpper, han har ju släppt mig. Vad är det jag inte kan förstå? Känner mig dum och naiv. Borde insett att det här livet inte heller skulle bli så lätt. Ensam.

Lilla Blå, fint att du kom med i kramkalaset / mt

Det var fantastiskt att vara på anhörigträffen, och att liksom sluta cirkeln där den började.

En annan dag skall jag försöka summera vad träffarna har gett mig, men nu..... sova! :-)

Godnatt, alla fina, hoppas att ni får lite läkande sömn!
/H.

ni är fantastiska båda två!
kämpar!!!
<3

vill också kramas lite!!!
<3

blev i repris...

barbalala, curry och till lelas och Adde också. Kan också förstå dubbelheten i att vara fri och äga sitt liv... efter att ha lämnat det som inte gick att uthärda... och den samtidiga längtan efter det som skulle ha varit och en gång fanns. / mt

Oj vad jag känner igen mig i det du skriver!

Kram på dig

Håller med Adde; kram till dig också! :)

till dig :-)

Igår och idag har jag kännt mig bakis och kännt sug ... Nej inte efter alkohol utan efter alkoholisten. Ja, så ser också medberoende ut ibland - precis likadant som beroendet. Jag ringde upp honom idag på morgonen efter att vi inte hörts på ... fem ... nej fyra dagar. Det är nog nästan rekord. Jag är i alla fall nöjd med att jag lyckades låta bli att ringa igår kväll, när jag egentligen kännde suget. Jag beslutade mig för att vänta tills på morgonen idag. Men det vart inget vidare samtal. Han pendlar mellan stora insikter när det gäller sitt alkoholberoende, för att nästa dag förkasta samma insikter på grund av att någon på öppenvårdsbehandlingen uttalat sig på något sätt som i hans tycke är korkat. Den största vinsten med att han går där tycker han är att de andra får träffa honom...

Själv är jag trött, trött. Och har ändå lite svårt att sova, Inga stora sömnproblem och det är jag hjärtligt tacksam för. Jag har många i min omgivning som har sömnproblem, och förstår att många i min situation har det, och är därför verkligt tacksam för min för det allra mesta goda sömn. Men jag känner mig ändå trött och liksom tom de senaste dagarna. Jag har barnen hos mig nu, och ska försöka ta tag i eftermiddagen - kvällen och helgen. Och försöka se ljuset i tunneln...

Kramar i snövädret till er alla! (skulle gärna vilja ha en själv) ! / M

Jag inledde min karriär med att träffa en psykolog som tyckte jag skulle bryta upp
mitt förhållande, reda ut vilka känslor som gick att koppla till barndomen (blev osams med mina föräldrar i samband med detta) och byta yrke samtidigt. Kanske inte det optimala att köra allt samtidigt kan jag tycka nu i efterhand, klart det blir kaos i huvudet. Inser nog att jag bör sitta lugnt tills jag styrs mer av förnuftet och inte bara går på känslor. Önskar jag kunde bara göra och
inte känna så himla mycket hela tiden. Det kommer väl gradvis. Sov gott fantastiska Lelas! //A

Haha! :-) Läser du mina tankar? "Sitt ner i båten" var mitt mantra ett tag...

Det handlade om att jag var på väg att sluta på mitt jobb som jag hade haft i tio år. Det var en lång och jobbig process att komma fram till att jag skulle sluta där, och jag träffade en beteendevetare som hjälpte mig att reda ut situationen.

Jag är seglare sedan barnsben, men det visste inte hon om. Men, när jag gick därifrån en gång så sa hon: "Kan du lova mig att du sitter ner i båten tills nästa gång vi ses?".

Sedan var den en jobbig period på jobbet, och jag intalade mig hela tiden: "Sitt ner i båten, sitt ner i båten, sitt ner i båten..." Och det funkade. :-)

Kram, vännen!
/H.

Tack vännen! Du har en enastående förmåga att vända en i tankarna. Mora Träsk.
Jaa, det är väl så det är. Måste medge att jag log. Variant nummer två, att börja
riva i jobbet var ju nästa sak på listan... Antar att jag borde sitta still i båten
ett tag. Brukar vilja ändra allt på en gång. Sån är jag. Som gjort för att smälla i
väggen inser jag när jag sitter still en stund. Skönt ända att höra att det är en
stor grej. Känner ju att omgivningen gärna tonar ner allvaret i situationen.
"Nästan alla har väl separerat".

Har haft svårt att träffa andra anhöriga som valt att lämna, däremot de som är
uppväxta med alkohol (men ofta har det inte funnits samma insikt alla gånger,
mer en bitterhet, vilket jag i och för sig kan förstå). Blev tyvärr avskräckt av
Al-anon möten eftersom jag fick höra av flera att man ska stanna kvar och stötta.
Det här var precis efter att jag själv berättat att jag fullföljt skilsmässa så det
blev väldigt tokigt. Fick bara dåligt samvete för att jag inte stöttat tillräckligt.

Antar att det beror helt på vilka som ingår i gruppen och utifån vilket sammanhang
man har sin historia. Det är olika. Gillar dock att få återkoppling på det jag säger
eller skriver, inte bara att man får säga något utan någon som helst feedback.

Tack än en gång för att du finns Lelas! Du är en fantastisk kraftkälla för så många! Kramar A

Hej vännen!

Jag tänker på "Vi ska gå på tigerjakt...", du vet (antar jag i alla fall). Alltså, ungefär så här:

Vi kommer till ett träsk...
Vi kan inte gå runt det...
Vi kan inte gå över det...
Vi kan inte gå under det...
Vi måste gå IGENOM det, vi måste gå IGENOM det!
Sklosch, sklosch, sklosch, sklosch...

Så tror jag att det är. Det hjälper inte att flytta, byta jobb, tapetsera om eller vad man nu kan hitta på för förändringar. Utan man måste helt enkelt ta sig igenom problemet och ut på andra sidan.

Och hur gör man då...? Ja du...

Själv känner jag att jag har fått min kraft genom att träffa andra som har varit med om samma sak och prata med dem. Dels här på forumet, men framför allt på de anhörigträffar som behandlingshemmet där maken var inskriven ordnar för oss medberoende. Det är något otroligt läkande att märka att man inte är ensam om sina funderingar och känslor. Om det finns fler som känner som jag, ja då kan jag inte vara helt dum i huvudet helt enkelt...

En annan grej är att hitta på någonting för din egen skull. Börja i en kör, gå en målarkurs, börja träna, eller vad det nu kan vara som du tycker om att göra. Ge dig inte, utan hitta din grej och använd den för att hitta lite inspiration. För min egen del är fotografering en sådan sak. Jag kan förlora mig fullständigt in i min kamera.... :-) En extra fördel är det nog om din "nya hobby" är en social aktivitet där du dessutom träffar lite nya människor som inte vet vad du har gått igenom. Det är så skönt att liksom kunna lämna det där ibland.

Och så tror jag att man måste vara beredd på att det tar tid. Du har gått igenom en stor kris, och även om det inte var du som missbrukade alkohol så har det haft samma påverkan på ditt liv som på hans. Det tar tid att läka.

Här på forumet finns Mie, Märta och Lillablå som fina förebilder när det gäller att återhämta sig - har du läst deras trådar?

Kram, vännen!
/H.

Jag känner mig helt dränerad. Kämpar för att orka jobba, sen är det sängen direkt.
Det här är inget liv. Hur hittar man ny energi och livslust mitt i det som känns
som ett totalt kaos? Jag reser bort ett par dagar, får distans, men så fort jag är
tillbaka i min hemstad är ångesten genast där. Ska man flytta? Hur kommer man vidare?
Hela situationen känns helt absurd. Allt skulle bli så bra bara jag fick ett eget
boende, kom ifrån alkoholproblemen och fick perspektiv. Men så känns det inte. Det
känns som hela att mitt liv försvann. Jag saknar mitt gamla liv, men inte alkoholen.
Jag vill ingenting längre. Hur ska man tänka? //A