Senaste kommentarerna i forumet

Vad är det i mina inlägg som får dig att tro att jag allra helst gör saker själv eller med kompisar?
Jag tycker ju att ett förhållande ska bygga på respekt och tillit vilket innefattar att man kan ha umgänge med både kompisar och sin andre hälft utan att man ska behöva vara misstänksam på varandra. Jag vet att min sambos drickande har skändat min tillit till honom och att min otrohet har skändat hans tillit till mig. Vad jag försöker komma fram till för egen del är VARFÖR har det blivit såhär?
Jag tar ansvar för vad jag gjort men jag har bestämt mig för att inte sluta leva mitt liv. För att jag ska kunna må bra så behöver jag både kärlek, respekt, känna tillit och ha kul. Om jag har kul när jag går på dans så kommer jag att fortsätta med det. Måste ju även få en chans att visa att jag är att lita på!
Jag vet också att man kan känna sig väldigt halv trots pengar, fina semesterresor, fina kläder och fina bilar. Utan trygghet i relationen betyder pengarna mindre. Kan vara en tröst att inte ha ekonomiska problem mitt i allt elände men det är vad jag alltid har fått höra när jag dragit upp min sambos drickande och hur jag och barnen mår: "Du är så himla otacksam, bortskämd snorunge. Jag arbetar så mycket för att vi ska ha det bra...."

Jag har iaf bestämt mig för att börja stå upp för mig själv, börja tro på mig själv och älska mig själv igen. Om detta är att vara egoist så måste det få bli så.
Jag ser framemot nästa möte hos beroendeenheten.

erat förhållande från mitt eget. Jag har varit gift i ca tio år och under denna tid så har min fru lyckats vara otrogen åtminstone två gånger. Hon vill också helst göra saker och ting själv eller med sina kompisar, så där är ni ganska lika. Hon heller inte jobbat något under dessa tio år utan levt ett ganska bekvämt liv på min lön. Hon är dessutom duktig på att shoppa. Detta har naturligtvis varit helt fel. Jag borde istället pushat henne mer att odla sina egna intressen istället. Precis som din man så upplever jag också att hon inte älskar mig och att hon inte uppskattar någonting som jag gör och jag litar heller inte på henne för fem öre längre. Jag har otroheterna och sms´s ande bakom min rygg i allt för färskt minne.

Visst jag har druckit en del under vårt förhållande och jag har kanske inte alltid prioriterat min fru som jag kanske borde men jag har jobbat som fan och sett till att vi har kunnat leva ett bra liv utan att behöva vända på varje krona. Jag har dock tröttnat på att försöka hålla ihop vårt äktenskap för jag inser att ingenting kommer att bli bättre. Vi har inga barn så allting är ganska enkelt och det är egentligen bara att separera. Mitt liv kommer att bli enklare och jag vet att jag kommer att dricka mindre alkohol eftersom jag kommer att ha ett bekymmer mindre och hon kan då vara med så många killar och kompisar som hon vill och dessutom får hon ju chansen att prova på arbetslivet en smula.

Man har väl varit en idiot som trott på att kärleken till sist skulle segra och kanske talesättet: "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" fortfarande gäller.

(Det är synd att hon inte gillar att ränna på dans, för då hade jag kunnat skilja mig för länge sen)

Ha det Gött

Är mitt uppe i min semester. Vi har varit iväg en sväng med familjen, 1 vecka. Barnen har fått roa sig. Min och sambons relation har varit tyst och min sambo har druckit mer eller mindre 5 dagar av de sju. Jag vet att det inte bara är i min familj det är så här när det är semester men det gör inte stämningen bättre. Jag blir en riktig kontrollerande häxa fast jag försöker att inte göra någon grej av det för att hålla skenet uppe. Han är nu på jobb och har varit borta i drygt 1 vecka och han blir borta ännu en. Jag och barnen har haft det bra själva och jag har gjort det jag velat. Nu börjar det dra ihop sig att han kommer hem och jag börjar varva upp. Vi ska åka och vara med honom på jobbet under några dagar från onsdag till lördag (detta ska iof bli skönt då det är avkoppling). Till saken hör att han söp sig jättefull kvällen innan han skulle iväg och jobba. Han hade ångest över att åka, över att lämna mig ensam för han har nu fått för sig att jag ska ringa/smsa honom jag var otrogen med för drygt ett år sedan..Han har också fått för sig att jag träffat någon när jag var ute på dans för någon vecka sedan. Han undrade också hur jag hade kunnat gå ut på dans när jag visste hur dåligt han mår och lämna honom själv hemma.
Idag ringde han igen och har nog lite hemlängtan och börjar igen med sina funderingar på vad jag gör när han inte är hemma och har kontroll över mig. Han känner väl att jag har tappat lusten över allt.
Jag har gjort honom svartsjuk, jag visar honom inte tillräckligt med kärlek, är inte tacksam över allt han gör, ser inte vad han gör osv.....Detta gör att han dricker.
Jag var och träffade mannen på öppenvården i onsdags. Han gav mig massa uppgifter som jag ska fundera över och skriva ner och jag ska sedan träffa hans kollega om ca 2 veckor.
Jag känner att min sambo inte känner igen mig när jag försöker att bli jag, försöker skaffa mig ett eget liv och inte hela tiden leva efter honom. Ibland undrar jag om jag är stark nog att stå upp för mig själv. Jag är mig själv så länge jag inte är hemma eller tillsammans med honom som det är nu....
Gud vilket rörigt inlägg!

Hej Framtidsdrömmar!

Härligt - heja dig! :-) Bra jobbat! Och vad skönt att det verkar bra!

/H.

mitt svar på viktorias tråd (i Det vidare livet) idag. Jag har meddelat Alkoholhjälpen via Facebookgruppen flera gånger senast idag, antar Magnus har semester. / mt

Jag har provat att komma in på "alkoholhjälpen2 via hemdatorn men den varnar för virusrisk eller något, är det något fel på min dator eller är det något annat fel?
Har någon tips hur jag kan komma åt sidan....Vill kunna läsa på min semester också.

Ville bara berätta att jag ringt och fått en tid hos en öppenvårdsmottagning för missbrukare och anhöriga. Han jag pratade med kändes så bra och det känns som att jag äntligen hamnat rätt. En person som vet vad jag pratar om och som inte bara är psykolog/psykoterapeut. Det känns som att detta blir bra. De hade något anhörig-program som man fick gå.....
Känns så lugnt på något vis. Jag hoppas att detta är början på mitt friska, trygga och lyckliga liv. Jag har fått tiden den 1/8 vilket innebär att våran semestertripp då är avklarade och då känns det skönt att jag har ett samtal inbokat strax efter.
Kram

har jag gjort många gånger med samma upplevelse; vilken resa!
Och vilka fina vänner jag har här!
God morgon alla fina! / mt

Jag har just backat tillbaka och läst igenom min tråd (den här alltså, jag har ju flera trådar som jag har startat vid olika tidpunkter - de finns uppradade i början av den här tråden någonstans om någon av er vill hitta länkarna till dem...).

Vilken resa! Det känns nästan overkligt att jag och maken har varit med om allt detta. Mycket är ju såklart obehagligt att minnas, men sedan jag startade den här tråden har livet successivt blivit bättre och många av mina inlägg präglas av lycka och skratt. Tänk.

Och under vägen har ni varit viktiga för mig - lillablå, Mie, Märta, mt och mm, Anonymt, Alin, Adde och många andra. Tänk vilka fina vänner jag har här!

Godnatt, alla ni fina!
/H.

Jag lät bli att gå på en fest en gång, för att maken var onykter. Vi skulle ha gått båda två, och det var kompisar på hans sida. Så jag lät bli.

Och så skrev jag om det här på forumet. Och fick svar av en av de som var mest aktiva här då. Hon skrev "du börjar skära ner på ditt eget levnadsutrymme nu, det är inget bra tecken" och tyckte att jag borde ha gått själv. Det tog skruv i mig, det där, och jag minns det ju uppenbarligen.

När jag läste att du gick på dansen tänkte jag att du gör som jag borde ha gjort. :-)

Apropå hjälp - glöm inte att Al-Anon finns och att de inte tar semester.

/H.

Ni ska bara veta hur glad jag är över att ha hittat till forumet, ni ger mig en sådan kraft och styrka!
Tack för att du, Lelas, hittar positvit i mina inlägg och tack för att du tycker att det var bra att jag gick på dansen. Jag känner lika, att detta var en markering att jag faktiskt inte gör som han egentligen vill...Men jag har haft lite dåligt samvete över att jag gick...Men inte nu längre.

Jag blir nästan rörd över att ni är inne på min sida och undrar hur jag mår. Ni är ett STOR stöd för mig.
Försökte söka en annan kontakt..Semester- åtekommr i augusti. Verkar vara svårt just nu..

KRAM

Hej igen vännen!
Precis som mt så känner jag riktigt hur du våndas.

Det är lätt att anklaga sig själv för att man misslyckas med en massa saker när livet ser ut som ditt gör (eller hur?). Därför tänkte jag tala om vad jag ser som positivt i det du skriver. :-)

Heja dig för att
- du skriver av dig så att du kan få lite ordning på dina tankar! Det är en stor hjälp, vet jag av erfarenhet.
- du gick på dansen! Det är ett litet med väldigt betydelsefullt sätt att visa att du har kontrollen över ditt eget liv.
- du ringde anhörigstödjaren! Synd att det inte gav utdelning, men ge inte upp. Du behöver och har rätt till bra hjälp.
- du sätter dina barn främst! De behöver en klok förälder nu när den andra har spårat ur.
- du inser att du är maktlös! Det är första steget av de tolv och det är lika viktigt för oss som för alkoholisten.

Heja! :-)
/H.

- det gör ont i hela mig att dela din vånda.
Du är inte maktlös!

Jag citerar ur Carina Bångs blogg:

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Jag önskar dig all kraft för att du ska kunna stiga ut ur det som håller er alla fångna.

Häromdagen hörde jag ett radioprogram som fängslade och inspirerade mig, två sånger vill jag ge dig - du väljer förstås själv om de är rätt för dig.
http://www.youtube.com/watch?v=gBzb8G0AZG8
http://www.youtube.com/watch?v=EsKHlSmv2q8

Sök själv den musik som ger dig styrka! Min allra varmaste styrkekramar till dig! / mt

Nu har min sambo jobbat varje dag i 3 veckor och det har varit lungt med drickat. Tog sig dock ledigt V.28 och som jag skrev i tidigare inlägg så misstänker jag att han drack när jag jobbade natt i början av denna vecka. Torsdagen kom och jag bjöd min släkt på kalas eftersom jag fyllde år. Min sambo drack som vanligt tre groggar mer än alla andra. Var tvungen att slå upp en till grogg efter att gästerna gått hem vid tio. På fredagen var det meningen att vi båda skulle gå på dans men min sambo följde inte med pga "att vi har det så dåligt och att jag skulle slippa att skämmas för honom eftersom han blir en så otrevlig fyllhund" (hans egna ord, sarkastiskt sagda). Jag undrade om det kom till att bli bättre bara för att vi stannade hemma...? Jag hade bestämt mig för att gå på dansen iaf. Min sambo blev inte glad över att jag gick ut, det är första gången sedan mitt snedsteg för 1½ år sedan och jag förstår att det kändes för honom, jag erbjöd honom dock att följa och ville att han skulle göra det. Men han ville inte och jag gick själv. Hade faktiskt roligt hela kvällen. När jag kommer hem sover min sambo, märker att han druckit en del (snarkar högt, och har somnat med tröjan på). Alltså har han hellre suttit hemma själv och druckit sig full. Dagen efter kommer det fram att hans hjärnspöken fått för sig att jag stämt träff med killen jag träffade för drygt ett år sedan och alla hårda ord kring otroheten kommer upp igen. Jag tror dessutom att han hade börjat om på morgonen om inte så var han iaf rejält bakfull. Han talade om för mig hur dum i huvudet jag är, falsk, skitpratare, anklagande och lögnerska och att jag ska sluta lägga mig i andras liv såsom hans, min svärmors och min svågers. Jag försökte förklara att man in en vanlig familj talar om varandras vardag och vet vad den andre gör och bryr sig. Att jag överhuvudtaget bryr mig om hans mamma och bror beror på att jag vet att de påverkar min familj negativt genom att göra så att min sambo mår dåligt. Men nu ska jag inte lägga mig i mera!! Lördagen slutade med att min sambo drack sig full igen och somnade på soffan (som vanligt). Söndagen klev han inte upp förrän 11.15. Känns sedan som han tvingades att följa med mig och barnen på tivoli mm. Det känns aldrig som att han vill vara med oss av hela sitt hjärta. Det känns som att allt vi vill och att leva normalt är så himla jobbigt för honom. Då dricker han hellre för att döva.. Grejjen är ju den att han hela tiden sviker barnen och mig. Han intar den självömkande attityden och tycker synd om sig själv istället för att rycka upp sig. Jag vet inte om han någonsin kommer att ta tag i sina alkoholproblem.
Jag måste lämna det sjunkande skeppet, och det snart. Nu har vi en kommande semestervecka tillsammans. Får se hur den blir, får stå ut för barnens skull.
Pratade mycket med min mamma och min brors fru under gårdagen och jag vet att de alltid kommer att finnas vid min sida men de tycker ju nu att jag måste göra något åt min situation som pågått i så många år, alldeles för många. Jag är så orolig för hur det ska bli med barnen. Jag har ju allt för många gånger fått erfarit att min sambo inte kunnat hållit sig spiknykter då jag varit borta. Hur ska jag kunna lita på det om jag ej längre har kontroll över barnen på heltid. Hur ska jag veta att det är onyktert eller att det är nyktert, inbillar jag mig eller är det sant. Vill ju inte beröva mina barn att träffa deras pappa, men vad gör man...???
Fy, vad livet är svårt. Jag vet vad jag borde göra och känner också en press på mig från andra att jag nu måste göra något. Jag bara ältar och ältar.

Jag tog faktiskt kontakt med en anhörigstödjare igen som jag pratade med runt jul då jag flyttade i knappt en vecka..... När jag äntligen tog mig på tag och mailade henne så fick jag reda på att hon nu var sjukskriven och kommer att vara det ett bra tag framöver.....suck!
Får väl börja leta någon annan....

Var tvungen att skriva av mig lite igen. Ältar hela tiden om det verkligen är mitt fel att han dricker; bara jag vill ha mera sex med honom så blir det bättre, bara jag inte påpekar att han jobbar mycket, bara jag inte påpekar att barnen behöver honom, bara jag inte uttrycker mina behov av att kommunicera och känna mig sedd, bara jag inte är så sur/ledsen på honom, bara jag ger honom mer beröm och uppskattning för det han gör, bara jag ger honom mera uppmärksamhet och är mer förstående för allt han måste göra...så kanske han inte skulle dricka så mycket.... När jag skriver så ser jag själv hur dumt det låter.. Men han har åter uttryckt att det är mitt fel att han dricker och det sätter sig i min hjärna.
Han kan inte vara nykter i många veckor... Det är så sorgligt!! Mina barns pappa!! Jag trodde att jag skulle kunna rädda honom från detta men jag står maktlös.

Jag förstår att det snurrar.... har du någon som kan hjälpa dig att få rätsida på dina tankar? Jag själv hade aldrig kunnat tänka så där rationellt och lugnt om det inte var för mina olika samtalskontakter.

Kram!
/H.

Glömde säga att han pratade med sin psykiatriker förra veckan och det skulle tydligen vara sista gången de träffades om inte läget försämrades och min sambo kände att han behövde hjälp igen...
Återigen har han avbrutit hjälpande insatser. Jag frågade om han verkligen tyckte att det var en bra idé att avsluta samtalen med tanke på att han är inne i en intensiv period (vi har det dåligt, han jobbar jättemycket, hans mamma bor just nu hos oss pga sin brutna fot och ingen vet hur hennes framtid ser ut...)mm. Svaret var att han inte hade tid just nu...!! Så du tycker inte att det är värt att prioritera dig själv och din hälsa?..frågade jag. Det bara snurrar i min hjärna!

...för din kommentar, nog hjälper det till i mina funderingar.
Citalopram fick han utskrivet förra sommaren när det uppdagades att jag varit otrogen och han klappade ihop totalt. Han har även gått i samtalsterapi och fick till en början även oxascand utskrivet. Dock vet ju alla att det inte är bra att blanda alkohol med dessa mediciner..Jag tog helt sonika och åkte till terapeuten strax innan jul, tog tiden han hade eftersom min sambo inte kunde åka dit. Jag berättade att alkoholproblemen är stora och bad honom om att inte skriva ut mera oxascand eftersom han självmedicinerar sig så bra själv. Han har ej fått något utskrivet sen dess. Jag vet att terapeuten och min sambo pratat mycket om alkoholen och dess dåliga verkningar vad gäller den egna hälsan, ångesten och påverkan på vardagen och familjelivet. Jag vet också att han fått alternativ till Antabus (han fick dessa utskrivet i höstas men har aldrig börjat) Campral och någon mer medicin....Han har hela tiden avböjt och vill fixa detta själv. Det har ju inte gått så bra i mina ögon.

Ja, Lelas, jag undrar oxå om jag någonsin kan lita på honom vad som än händer. Kanske är allt så bränt och skadat. Tilliten är borta.

Just nu känner jag mig så kaosartad.....Allt känns som ett stort kaos!! Jag vill få struktur på min tillvaro och känna lugn och harmoni. Jag får semester nästa vecka och då ska jag lyda mulletantens råd att tänka igenom min livssituation. Ska ge semestern tillsammans med honom en chans och sedan blir jag och ungarna hemma ensamma i ca 1½ vecka då sambon ska jobba borta. Jag vet att det låter konstigt men jag längtar efter att få vara själv med ungarna.

Kram där ute!

Hej vännen!

Du skriver att han vägrar ta emot hjälp. Men ändå äter han Citolapram - vem har skrivit ut dem? Det är kanske en väg till vård för honom... Fast det vet ju du, det är ju han som behöver förstå det. ;-)

Jag gissar att han är rädd. Han står inför stora förändringar, oavsett om han klarar av att bli nykter eller om han faller igenom. Han blir tankspridd och orolig för att han grubblar på framtiden, kan jag tänka mig.

Men oavsett varför han beter sig som han gör, så måste du försöka hitta svaret på din egen fråga "Kanske finns det bara en sak att göra, GÅ..??!!". Det svåra är att det inte finns någon universell lösning, utan att du själv måste bestämma dig för vad som är rätt för just dig.

Kanske hjälper det att försöka helt kallt fundera över alternativen? Om ingenting alls förändras - vill du leva i den här relationen då? Och hur skall du i så fall lära dig hantera din oro? Hur vet du när någon gräns passeras så att villkoren förändras?

Om det blir värre (han börjar dricka igen och blir sämre) - står du ut med det? Och som sagt, när passeras gränsen till att du inte längre står ut? Vad konkret skulle kunna få dig att bestämma dig för att lämna?

Om det blir bättre - vill du leva med honom trots allt det som har hänt? Är du beredd att glömma och förlåta? Vad skall hända för att du skall våga lita på honom igen?

Tja, inte vet jag om jag hjälper dig att tänka.... men det var ett försök i alla fall. Kram!
/H.

Ville bara skriva av mig lite. I natt har jag jobbat. Åkte till jobbet på em i går, barnen var med min bror och fiskade på kvällningen. På dagen var vi alla på en utflykt, trevligt trots regnet. Jag upplever min sambo som icke närvarande och lite "zoombi-likt". Han finns där men är ej närvarande. När min bror med familj är hemma hos min mamma så är det där barnen vill vara, tillsammans med sina kusiner där det är lite fart och fläkt. Jag ringde hem vid 21.30-tiden igår. Jag fick en olustkänsla av att min sambo hade druckit, han var så väldigt len i rösten och merar pratsam än han var när jag åkte hemifrån. Men jag är inte säker utan bara misstänksam. Barnen kom hem sent från fiske och ville sova hos min mamma men fick inte för sin pappa. Jag förstår att han vill att de ska sova hemma och det vill jag med men inatt, när mina känslor var som de var, så hade det känts tryggare att de sov borta. Jag pratade med barnen kl.23 och det verkade ok, jag frågade också hur de mådde och sedan kunde jag inte låta bli att fråga om pappa var ok eller om han hade druckit... Jag vill inte vara så här, jag vill inte att barnen ska behöva svara på dessa frågor. Är det fel av mig att fråga barnen eller tror ni att man ger de utrymme att våga prata med mig om jag också visar att detta gör även mig orolig...?? Jag vill inte vara misstänksam!
Min sambo har varit nykter sedan midsommar men jobbat VARJE dag sedan dess. Jag känner sån empati för vår son som aldrig fått känna att pappa finns där för honom, ställer upp för honom när han vill och behöver eller gör "grabbiga" saker. Det är min bror som gör alla detta med min son. Kanske känner sig min sambo utanför när min bror är på besök, känner att ha har inget att sätta emot. Dock är han ju absolut välkommen att vara med på aktiviteterna som görs han är även välkommen att själv komma med förslag på saker att göra eller bara bjuda lite på sig själv och öppna sitt sinne. Just nu känns min sambo så himla tung, vilket han gjort ett tag. Han har snart trappat ut sin Citolapram som han ätiti i ganska precis ett år, kanske är det biverkan på det blandat med vår tunga relation samtidigt som han tänker mycket på sin mamma och broder och alla jobba han måste slutföra...
Jag mår inge bra idag!! Skulle vilja utveckla detta mera men jag hittar inga ord, de finns bara i mina tankar, får liksom inte ner de på pränt.

Jag har även läst en bok som åter satt igång mina funderingar: "Ansvarsfull" heter den. Rekommenderas att läsa. Mycket gripande läsning som får en att tänka, gråta och hoppas på att livet kan vända.
När jag läser olika böcker om alkoholmissbruk eller läser runt här på forumet i olika trådar (både anhörigsidan och beroendesidan) så inser jag hur mycket jobb det kommer att krävas för att komma till ett friskt tillstånd. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag kommer att orka finnas kvar....
Egoistiskt tänkt kanske men ärligt. Jag har påtalat detta i så många år, gråtit, skrikigt och skrivit för att försöka göra min röst hörd och för att få honom att ta tag i detta. Inget har hjälpt. Jo, gångerna har blivit färre men oroskänslan och det negativa finns fortfarande kvar eftersom han vägrar ta emot hjälp utan ska lösa detta själv. Jag tycker aldrig att jag gjort tillräckligt för att hjälpa honom utan att det kanske finns något kvar som jag kan göra för att han ska komma till insikt.... Kanske finns det bara en sak att göra, GÅ..??!!
Kan någon hjälpa mig att tänka?!

Kram

Idag såg jag min samtalskontakt (han på kommunen, ni vet) på stan. Jag har inte sett honom på över ett år, tror jag. Jag gav mig inte tillkänna, och jag tror inte att han såg mig. Å andra sidan är han ju tillräckligt professionell för att inte konfrontera sina klienter på stan... så jag vet inte.

Hur som helst, det var lite skönt att se honom och tänka: "Nej, jag har inte haft något behov av att ringa dig. Jag vet att jag är välkommen, men jag behöver inte."

/H.

Apropå.... ni vet vad:

http://www.expressen.se/noje/per-holknekt-jag-vet-att-jag-har-gjort-fel/

/H.

Min farfar söp ihjäl sig. Han drack tills han hängde sig. Jag var bara några år gammal och minns ingenting av hans självmord. Jag minns honom som person i väldigt små segment, och det är bara positiva minnen. Men mina föräldrar höll mig borta från all tragik och sorg, och det är jag såklart tacksam för. Min pappa har genom min uppväxt antytt att det här med alkohol är farliga grejer, han har varit väldigt tydlig med att det gick åt skogen för farfar och han har använt det som argument för att jag och min bror skulle vara försiktiga med tonårsfyllorna.

Men, jag har alltid haft en bild av att det har varit oberarbetat hos min pappa. Inte själva sorgen, men däremot detta med att vara /vuxet/barn till en alkoholist. Han har aldrig sökt någon hjälp för det, och han har aldrig pratat om sina egna känslor i relation till sin pappas drickande.

Nu ringde han upp för att prata om andra saker, och så nämner han att en granne har spårat ur när det gäller spriten. Grannen har alltid druckit mycket, och jag och min pianoman har sagt många gånger att grannen har problem. Vi ser ju sånt. Hm. Hur som helst - nu har mina föräldrar och flera grannar börjat oroa sig, och de pratar med varandra om hur de skall hantera grannen och de situationer som uppstår.

Jag sa till min pappa att han ju gärna får prata med oss, vi vet ju massvis om sånt här. Jag gav luren till maken, och nu har de pratat i typ en halvtimme. Jag hör inte så mycket av vad de säger, men jag förstår att för min pappa är det här en helt ny grej. Han pratar rakt och öppet med en nykter alkoholist om vad som driver alkoholisten att dricka, om vad man kan och inte kan göra för att hjälpa.

Det är stort. Ville bara säga det.

/H.

Tack för värmande ord på annan plats - vi hjälps åt alla här. Allas erfarenheter är till hjälp både de goda och de som svider.

Ta vara på din semester - du kan ringa Alkohollinjen som presenteras här på startsidan. Alkohollinjens öppettider är måndag till torsdag 12.00 - 19.00 och fredagar 12.00 - 17.00. Telefonnummer 020-84 44 48 Kostnadsfritt och anonymt, för hela landet. Du kan också beställa Carina Bångs Arbetsmanual för anhöriga till missbrukare via Adlibris. Allt du gör för att bli klar över dig själv för framåt! Kram på dig! / mt

Hade ju sagt att jag skulle ringa upp en samtalskontakt...Har inte gjort det ännu och nu är det väl semester för de flesta....
Kanske skulle behöva det..

Till alla er som läser här utan att göra inlägg vill jag bara be er läsa Mulletantens tråd, det står så mycket bra och mycket att fundera över. Ens egna tankar sätter hon ord på och man blir bekräftad. Hon är en stor stöttepelare för mig på detta forum och jag respekterar henne. Med detta vill jag absolut inte förkasta alla andra som gör inlägg i min egna tråd och peppar mig, ni är ovärdeliga för mig ni med. Jag "suger" i mig alla kommentarer och försöker finna en väg till ett lugnt och stillsamt och tryggt liv.
Status med min svärmor är att hon inte klarar sig själv så bra, hon är ju dock i ganska dålig kondition redan innan frakturen vilket inte gör det lättare att tillfriskna. Det har tillstött en del komplikationer med sår osv. Hon skulle bo hos sin dotter ett tag men det höll i 3 dagar så igår skjutsades hon upp på lasarettet igen. Om deras relation hade varit ok så hade allt sett annorlunda ut. Nej nu ska vi alla finnas här helt plötsligt för henne som har stängt oss ute under flera år, skuldsatt sig och vägrat ta emot hjälp av oss runt omkring. Det är klart att detta inte bara går att glömma trots rådande situation. Meningen är att hon ska komma och vara hemma hos oss V.28. Jag går med på det bara om hon klarar sig relativt bra själv för jag har inte tänkt vara hemtjänst åt henne, då får hon följa med oss ut på det vi ska göra. Tycker ni att det låter hårt?? Till saken hör att min sambo jobbar den veckan och kommer inte att kunna ta hand om henne, vilket alltså blir mitt ansvar. Då måste jag ha rätt att ställa krav..eller?
Min sambo jobbar och jobbar. Jag försår att han måste arbeta av det han lovat, det är bara det att jag har verkligen börjat ledsna.... Jag vill att vi ska kunna leva som en normal familj. Men han har som jag sagt tidigare så himla mycket projekt!! Har alltid haft projekt som måste göras innan han kan vara med barnen i deras vardag. Vet ni att jag tror jag blir tokig!! Nu jobbar jag ett dygn och har bokat upp min mamma som barnvakt åt sonen i natt. Jag litar inte på att han får en nykter kväll med sin pappa när jag är borta. Fy att jag ska behöva känna såhär och att min son har fått utstå flera episoder när hans pappa druckit....
Snart har jag semester...det ska bli skönt. Bara två veckor kvar!!